Revansch för oskyldigt dömde Salomon
Släktband20 Marras 2017

Revansch för oskyldigt dömde Salomon

När Salomon var ung sattes han i fängelse dömd för renstöld. Men han var oskyldig och fick upprättelse när den verklige tjuven blev frälst och erkände. Om detta vittnar utförliga domstolsprotokoll.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vändpunkter

Välkommen till en ny säsong av Släktband. Under tio veckor kommer vi att berätta om människor som levt i gångna tider och som på ett eller annat sätt ändrat riktning i livet. Vi kommer att få höra om den unga kvinnan som rymde från sitt dödsstraff, om emigranten som efter många år skulle få komma hem för att träffa sin barn men som föll död ner när han satte sin fot på svensk mark. En del berättelser är dramatiska och andra mer lågmälda som den om kvinnan vars liv i Sverige slogs i spillror men som räddades av en okonventionell präst.

Alla har de varit med om stora vändpunkter i sina liv. Precis som Salomon Ståhlnacke, eller Monka som han kallades på sitt finska modersmål. Som 18-åring blev han oskyldigt dömd för att ha skjutit en ren och fick ett långt fängelsestraff. Men många år senare steg den verklige tjuven fram och Monka fick ett skadestånd som gjorde honom rikare än någon annan längs Kalixälven.

Hans barnbarnsbarn Margareta Sarri har lagt fram dokument och bilder på vardagsrumsbordet i Säter och en av bilderna visar en bister och sammanbiten ung man.

Salomons revansch

Margareta Sarris mormors far, Salomon Ståhlnacke, var en man som det talades mycket om i Norrbotten, också långt efter det att han själv var borta. Monka husrivaren fick han heta, när han blivit rik och utan prut forslade ner ett hus som var satt i pant för en innestående skuld.

Men historien om Salomon börjar när han själv lever i yttersta fattigdom i Svappavaara. Båda hans föräldrar dör 1881, när Salomon är 18 år. Historien om hans mors död är gruvlig.

- Det berättas att en järv var ute i trakten och dödade renar, och Salomons mor gav sig iväg på kälken i hopp om att finna några nyslagna renar, berättar Margareta Sarri. Men modern kom inte hem, en snöstorm bröt ut, och när man senare hittade henne var hon död.

- I berättelserna säger man att hennes huvud var avbitet, men det kanske bara är en skröna, för jag har inte funnit något som bevisar att det skulle vara sant, funderar Margareta Sarri.
Strax efter moderns död anklagades Salomon för att ha stulit en ren. Han bedyrade att han var oskyldig, men ett vittne intygade att det var Salomon som var tjuven, och han hamnade i stadsfängelset i Haparanda.

- Han kallade fängelset för ”skolan”, det kanske var för att han fick lära sig svenska där.

Med mammans ruggiga död bakom sig, och det egna fängelsestraffet på ett och ett halvt år för den påstådda ren-stölden avklarat, kom så Salomon ut i friheten i oktober 1883.

Han ville inte fara hem till Svappavaara igen utan flyttade hem till sin äldste bror Johan Ståhlnacke. Och det var där han träffade sin Johanna.

Hon hade flyttat med när hennes mamma gifte sig med Salomons mycket äldre storebror Johan.

Salomon och Johanna var nästan jämngamla och med tiden uppstod tycke. De ville göra allting ordentligt och sökte upp prästen för att få gifta sig, men stötte på hårt motstånd.

Det kunde ju vara så, resonerade prästen, att Salomons storebror i själva verket var far till Johanna. Och det kunde han inte leva med. Nej Salomon och Johanna får inte gifta sig:

- I kyrkboken står det inte vem som är pappa till Johanna, och prästen som skulle vigt Salomon och Johanna sa att det inte var uteslutet att Salomons bror var Johannas far, och därför fick de leva i ”synd” och alla deras barn står antecknade som ”oäkta”.

- Jag tror att det där var en enorm förödmjukelse, säger Margareta Sarri, och fortsätter:

- Kyrkans makt var ju så enorm, den var väl större än statens, tänker jag.

Salomon å sin sisa blev rosenrasande, på både kyrkan och på laestadianerna, som fick många anhängare vid den här tiden.

- Han brukade sätta öknamn på en massa saker, och laestadianerna kallade han för ”långtarmssekten” för att han tyckte att de åt folk ur huset.

Tillvaron för Johanna och Salomon, eller Monka som han brukade kallas är tuff. De bor i en liten stuga i väglöst land, och med jämna mellanrum föder Johanna barn. Men prästen fortsätter hårdnackat att vägra viga paret.

Men det ska komma en vändning. Tjugo år efter det att Salomon suttit av straffet för den påstådda ren-stölden dyker plötsligt länsman upp på gården.

Han berättar att man nu vet att Salomon blev oskyldigt dömd den där gången. Den verkligen tjuven har bekänt att det i själva verket var han som stal renen.

- Han som stulit renen hade blivit frälst, han har fått dåligt samvete och gått till polisen och berättat hur det förhöll sig. Så Salomon blev rentvådd, och dessutom skulle han få skadestånd för sin tid i fängelset.

Författaren Sara Ranta Rönnlund skrev ner minnen och berättelser från Lappland, och i en bok har hon återgett Salomons egen beskrivning av händelsen:

En söndag, när jag som vanligt hade varit ute i skogen och kom hem för att som alla ödemarkens slavar vila mig, fick jag veta att dom var ute efter mig igen. Oskyldig var jag förra gången, och jag vet att jag inte heller nu har stulit ens en lus som tillhör någon annan. Sådana fanns det annars gott om på den tiden.

Nå, jag sökte mig genast fram till mässingsknapparna och frågade dem vad de ville mig nu igen. En länsman från Vittangi tog fram ett papper, ett brev skrivet av fyra män i byn. I brevet hade de talat om hur det verkligen gick till förra gången, den gången jag dömdes till skolan i Härnösand. Med egen hand hade de skrivit under på att huvudvittnet, bondsonen som vittnade om att jag var den skyldige, i själva verket själv sköt den vita renoxen och bar falskt vittnesbörd mot mig. Vad jag sade i rättegången hade ingen brytt sig om.

Så småningom blev det rättegång och jag kallades dit. Det som ingen tidigare hade lyssnat till eller trott på fick jag nu berätta. Menedaren, ren-mördaren och sedermera predikanten fick fyra år i samma skola där jag varit, och också han lärde sig Gudsordet där. Själv fick jag ersättning för det år jag suttit oskyldigt dömd. Det var järnpengar, sade folk.


Margareta Sarri vet inte hur mycket pengar Salomon faktiskt fick, men det måste varit en ansenlig summa, för han byggde sig nu ett stort hus.

- Det var den största kåken som fanns i hela Kalix älvdal, det var ett riktigt skrytbygge, berättar hon. Därtill byggde han en jättestor lada och ett härbre där han öppnade handelsbod, den enda som fanns i hela övre älvdalen.

- Från att ha varit en människa som haft det genomjäkligt under hela sin uppväxt så blir han en människa med makt, och jag tror inte att det var så bra för honom, för han blev en riktig hårding säger Sarri.

- Revansch, tror jag att han ville utkräva, av Gud och hela världen.

Den tidigare så fattiga och kuvade Monka köpte nu fastigheter i Kiruna och gjorde goda affärer som handelsman. Men han blev också en översittare.

Det går många berättelser om honom, och en handlar om den vinterväg som gick från Paittasluspa och in mot Kiruna. Vägen var väldigt smal, och när Monka kom där med sin häst och vagn och fick möte så lär han ha ropat ”Ur vägen fattiga!”

- Det blev inte bara till lycka för honom med alla de där pengarna, funderar Margareta Sarri.

Vid ett tillfälle plockade han ner ett timmerhus, stock för stock, när ägaren inte kunde betala sina skulder i handelsboden, det var efter det han kallades ”Monka Husrivaren”.

- Och det berättas om hur han slängde ut en liten gumma från handelsboden för att han inte ville handla mer än lite russin. ”Russinkunder vill jag inte ha!”, lär han ha skrikit.

Det pratades mycket om Salomon i trakten, men inom familjen var det tyst. Möjligen var det så att de skämdes lite för honom.

- Det kanske var så att det var jobbigt att vara släkt med honom, säger Margareta Sarri, och fortsätter.

- Sen var det ju också tvivelaktigheten om vem som var far till Johanna. Det måste ha varit en skam utan like, för oavsett vad som var sanningen så hade ju folk fri tolkningsrätt. Johanna och Salomon må ha fått det bra ekonomiskt, men de fick ändå aldrig gifta sig.

Lag för oskyldigt dömde

Som vi hörde fick han nåt som folk kallade för järnpengar för den tid han suttit oskyldigt dömd. Exakt hur mycket han fick i ersättning vet inte hans ättlingar, men vi vet att lagen som gav honom rätt till skadeståndet inte fanns när Salomon satt i fängelse utan tillkom tre år efter att han frigivits.

Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde, gifven Stockholms slott den 12 mars 1886

1§ Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, och varder åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade i målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han genom frihetens förlust lidit, ersättning af allmänna medel tilldelas honom, eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn, der, på grund af hvad i rannsakningen förekommit, befinnes att det brott, för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget, eller att det föröfvats af annan än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara af honom begånget, samt i de två senare fallen anledning icke förefinnes att den tilltalade varit delaktig i brottet.

Ansökning om ersättning enligt denna lag ställes till Konungen och skall, för att komma under pröfning, infgifvas till Justitiedepartementet inom ett år.

Trots att lagen är tydlig så har den inte lämnat många spår i arkiven. Det säger Claes Westling som är arkivarie på Landsarkivet i Vadstena och som har specialiserat sig på äldre domstolshandlingar. Vi bad honom söka efter exempel som liknade Salomons, men de var inte lätta att hitta.

- Om man kollar runt i arkivent så är de svårt att hitta något liknande, säger Claes Westling som letat i handlingarna på Landsarkivet i Vadstena.

- Materialet är kronologiskt och det finns inte ofta register. Om det skulle finnas register skulle det vara lättare att hitta och uttala sig om hur utvecklingen varit. Men som det är nu får man reta runt, gå igenom vad man själv hittat genom åren och fråga andra kollegor.

- Det är rätt sällsynt med den här typen av ärenden tidigare, så det känns som den här lagen från 1880-talet är en nyhet, att man faktiskt kan få pengar för att man suttit frihetsberövad.

Claes Westling har inte tidigare hört talas om "järnpengar" och har också tittat i Svenska akademins ordbok där ordet inte finns med. Claes Westling funderar om det förekommit regionalt eller lokalt.

Och järnpengar kanske kommer från uttrycket att någon suttit i järnbojor.

Domstolshandlingar i arkiven

- Långt fram i tiden var det Häradsrätter som var landsbygdens domstolar, och Rådhusrätter hette det i städerna. De fanns kvar ända till 1970 när Tingsrätterna kom. Och om ett ärende överklagades så gick det till Hovrätterna under lång tid, berättar Claes Westling.

Hovrätterna kom till i början av 1600-talet och innan dess var det lite annan ordning. Men under den tid som de flesta av oss forskar är det Hovrätter. Nästa steg var Kungen, och där blir det så småningom Högsta Domstolen på 1780-talet. Men redan innan fanns det Nedre Justitierevisionen som var Högsta domstolens föregångare och som beredde ärendena åt Kungen.

- Så Högsta domstolen fanns i praktiken redan tidigare.

När det gäller Göta hovrätts arkiv som täcker hela Götaland så har det placerats här i Vadstena på Landsarkivet. När det gäller Svea hovrätts arkiv så är det Riksarkivet i Stockholm som har de handlingarna.

- Det är jättestora arkiv, Göta hovrätts arkiv är mellan fem och sex kilometer långt.

- Det är inte så välkänt att alla domstolsprotokoll från hela området som hovrätterna täckte, skulle någon stackare sätta sig och skriva av när året var slut. Då gjordes en kopia och skickades in till Hovrätten för kontroll, vilket gör att det finns två exemplar av alla domstolsprotokoll.

- De är inte exakt likadana därför att, för det mesta, har de komprimerat avskrifterna lite. Till exempel tar de inte med fall som inte lett till någon dom.

Men hur man formulerar sig kan vara skillnad.

- Detaljer som kanske inte var så viktiga för dom som skrev det här, kan vara rätt avgörande för oss idag när vi letar efter ledtrådar i arkivmaterialet.

Till exempel kan det vara att de skrev ut efternamnet i kopian, som inte hade gjorts i originalprotokollet. De visste exempelvis vilken Sven det gällde som var vittne, men för oss som lever flera hundra år senare är det avgörande information om de skrev ut att han hette Sven Andersson.

Claes Westling har skrivit boken Domstolsforska i Sveriges Släktforskarförbunds handboksserie och föreläser också en hel de. Finns det då något som släktforskare missar eller som de inte tänker på?

- Domböckerna och protokollen i sig är det finaste materialet vi har när man pratar om vardagsliv, därför att många av källorna vi använder som släkt- och hembygdsforskare är digitaliserade och ganska blodfattiga. Det är mycket längder över födda barn, vigda par, skattskyldiga, utskrivna soldater och så vidare.

- I domstolsprotokollen så är det den typen av ärenden som man måste lägga ut texten lite grand för att det är relevant.

Om det skett ett brott så måste man berätta hur det gått till, man måste kanske beskriva miljöer, hur folk var klädda, signalement, hur det uttryckte sig, hur man såg på varandra, kärleksrelationer och vad de ätit osv. Och det är information som inte syns i längderna.

Vi kommer nära människorna i domstolsprotokollen

För att komma åt de här protokollen behöver man besöka arkiven, de är sällan digitaliserade.

Men det finns några filmade protokoll. Och i de fallen brukar Claes Westling lyfta fram de bilagor som finns till protokollen eftersom de är lätta att missa. Där kan till exempel arga brev, fullmakter och vittnesmål ligga. Men underlagen är inte filmade.

Jag har erfarit att de handlingarna är ganska okända överhuvudtaget, eftersom de ligger separat.

- Det är precis samma med kyrkoarkivens bilagor, dvs underlagen, till folkbokföringshandlingar. De är inte heller så mycket använda av forskare, och heller inte filmade. Och de kommer man bara åt på arkiven.

Claes Westling tar fram ett exempel och berättar om drängen Tjäder på 1860-talet som kommer inflyttande till en gård i Östergötland. Han jobbar bara ett halvår och i husförhörslängden följer man drängen och ser att han jobbar sex månader och flyttar sen vidare.

- Men i bilagorna till husförhörslängden finns ett intyg att Tjäder blivit sparkad från sin tjänst för att han var så omöjlig. Husbonden har skrivit en attest att han fått ta hjälp av länsman för att vräka Tjäder ur tjänsten. Och det har prästen inte alls brytt sig om att föra in i husförhörslängden.

- Och även om man inte är intresserad av Tjäder som person så får man veta något om arbetsförhållanden för jordbruksarbetare under 1860-talet, avslutar arkivarie Claes Westling.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Hasse Stenudd och Tommy Engman
slaktband@sverigesradio.se

Jaksot(260)

Elin lämnade bort alla sina barn till deras fäder

Elin lämnade bort alla sina barn till deras fäder

Elin fick tolv barn med fyra män. Flera gånger lämnade hon bort sina barn till deras fäder när hon träffade en ny man. 1800-tals pappan tog mycket större del i barnens liv än vi tidigare trott. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Elin Nyström föddes 1865 i Åbo och fick sitt första barn när hon var 19 år. När hon träffade den 23 år äldre skepparen Gustav Mattson fick hon ytterligare två barn. Elin och Gustav gifte sig aldrig utan Elin och barnen bodde i en lägenhet för sig själv i staden. När Elin träffade en ny man lämnades barnen till Gustav. Senare kom hon att lämna även den nye mannen och därmed också sina barn. Hon slutade sina år i Stockholm endast 48 år gammal och med minst tolv födslar bakom sig. Tomas Berglund har forskat om hur fäder såg på sitt faderskap under 1800-talet. Han har funnit en omvårdande och omhändertagande far. Det var inte så stor skillnad att vara far eller mor, det viktiga var att man var förälder, säger historieforskaren vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Viktor Åströmslaktband@sverigesradio.se

6 Tammi 202024min

Djuren drogs in i grannfejden mellan Per och Anders Peter

Djuren drogs in i grannfejden mellan Per och Anders Peter

Under många år pågick ett lågintensivt gräl mellan de två grannarna på Öland. När Per till sist band fast Anders Peters häst var måttet rågat. Djuren var livsviktiga i bondesamhället. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Lisbeth Bondesson har forskat om sin farfars farfar Anders Peter Persson som dömdes till ett års straffarbete 1891 efter att ha råkat i slagsmål med sin granne, torparen och undantagsmannen Per Mikkelsson. Slagsmålet slutade så illa att Mikkelsson dog efter en kort tid. Det här grälet var kulmen på en evighetslång konflikt och utlöstes av att Mikkelsson tjudrade fast Anders Peters hästar på ett plågsamt sätt. Tidigare hade han släppt in Anders Peters kor på rågåkern som Anders Peter skulle försörja sin familj med. Korna var livsviktiga i det gamla Sverige. Agrarhistorikern Carin Martiin vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, har studerat mängder av bouppteckningar och konstaterar att i stort sett alla hushåll hade en ko, oavsett hur fattiga de var eller om de hade någon mark. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Tommy Engman och Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

30 Joulu 201924min

Anna Matilda gick med sina åtta barn längs vägarna i 25 år

Anna Matilda gick med sina åtta barn längs vägarna i 25 år

När Anna Matilda var tio år förlorade familjen sin gård. Efter det var hon skriven som "obefintlig" i kyrkböckerna under en stor del av sitt liv och hamnade utanför samhällets kontroll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Släktforskaren Gunnel Ferm i Kungälv har lagt ned mycket tid på att försöka spåra sin farmors moster Anna Matilda Nilsdotter. Anna Matildas historia börjar i Sunne i Värmland. Där föddes hon in i en familj som levde på en välmående gård, men när hon var runt tio år hände något som gjorde att familjen tvingades flytta. Anna Matilda kom aldrig mer att se sitt barndomshem. Hon gav sig iväg på en vandring som skulle komma att ta 25 år och under tiden födde hon barn efter barn. Deras födelsenotiser blev de enda spår som finns kvar idag efter den långa resan. Att en person försvann från sin hemsocken och hamnade i listan över obefintliga var inte så ovanligt vid den tid då Anna Matilda levde. Men hon är är ändå ovanlig eftersom hon står som obefintlig så länge, trots att det gång på gång kommer meddelanden från andra socknar om att hon fött barn där. Det berättar Maja Dahlqvist som är arkivarie på Riksarkivet Landsarkivet i Uppsala och som har tittat på hur kyrkobokföringen såg ut i Anna Matildas fall. Att personer likt Anna Matildas barn faktiskt föddes in i obefintlighetsboken har Maja Dahlqvist inte sett tidigare. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renströmslaktband@sverigesradio.se

23 Joulu 201924min

Lucia växte upp i skuggan av sin fars brott

Lucia växte upp i skuggan av sin fars brott

När Lucia var tio år dömdes hennes far för tidelag. När hon var 20 blev hon änka efter en veckas äktenskap. När hon blev 30 träffade hon en rysk soldat och livet lugnade äntligen ner sig. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Lucias pappa dömdes för tidelag sedan hans fru anmält honom. Hon hade fått grannarna att spionera på honom i ladugården. Han dömdes till att sitta på fästning resten av sitt liv och Lucia såg honom aldrig mer. När Lucia var 20 år, 1801, gifte hon sig med en jämtländsk dragon. Men efter bara en vecka gick han genom isen och drunknade. Hon blev då tvungen att flytta hem till sin mamma där det lilla barnet föddes. Efter ytterligare tio år träffade hon en ny man, en ryss som kommit till Jämtland efter 1808-1809 års. Och då kunde Lucia äntligen bilda familj i lugn och ro. Lars Ericson Wolke är historiker vid Försvarshögskolan. Han säger att det är svårt att säkert veta om Lucias ryske man Romanov Pevinoff var krigsfånge eller desertör. Men han säger också att man med mycket envishet och stor tur kan spåra ryska fångars ursprung i svenska och ryska krigsarkiv. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renströmslaktband@sverigesradio.se

16 Joulu 201924min

Sjuårige Ernst såg familjen vräkas från sin bostad

Sjuårige Ernst såg familjen vräkas från sin bostad

Mitt under den pågående Norbergsstrejken 1892 vräktes 50 familjer från sina hem när fäderna vägrade skriva på för lägre löner. Ernst såg på när poliserna slängde ut allt hans familj ägde på backen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I gamla tider var det vanligt att den som fick en anställning också fick flytta in i en bostad som ägdes av arbetsgivaren och att hyran sen drogs av från lönen. Det här systemet innebar att arbetsgivarna hade ett starkt vapen mot de arbetare som organiserade sig och strejkade för bättre villkor. Men vapnet var så starkt att det slog tillbaka mot arbetsgivarna.Christina Ohlsson i Malå fick i sin barndom höra om den dramatiska vräkningen från sin morfar Ernst Andersson. Pappan tvingades långt bort för att söka nytt arbete. Han tog sig till Malmberget i Norrbotten medan resten av familjen blev inhysta hos grannar och släktingar i Norbergstrakten. Innan familjen kunde återförenas förolyckades ett av Ernst syskon när han gick genom isen. Maths Isacson som är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Han har sett hur vräkningarna av strejkande arbetare och deras familjer blev en stor symbolisk fråga i arbetsmarknadskonflikter från slutet av 1800-talet och framåt. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

9 Joulu 201924min

Karl Gustaf och Sune sattes på hem för vanartiga barn

Karl Gustaf och Sune sattes på hem för vanartiga barn

Folåsa räddningshem och skyddshemmet Vrångsholmen var två institutioner som tog emot vanartiga gossar. Bestraffningar och rymningar var vanliga och med tiden växte kritiken mot hemmen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Föräldralöse Karl Gustaf var elva år när han placerades på Folåsa räddningshem i Östergötland för att han struntade i skolan och istället drömde sig bort ute i skogen. Han rymde upprepade gånger men hämtades varje gång tillbaka. När Karl Gustaf blev vuxen ordnade hans liv ändå upp sig, berättar släktforskaren Jörgen Pettersson, som funnit spåren av sin farmors farfar i arkiven. Ett annan av de många barn som placerades på skyddshem var Sune som var nio år när han sattes på Vrångsholmen i norra Bohuslän. Tillvaron där var hård och kärlekslös med isoleringsstraff och aga som självklara ingredienser. Bengt Franzén har forskat om barnen och hittat många dokument på Regionarkivet i Göteborg. Där fann han dokument som visade hur en lärare fick sparken för att han försökt trösta en ledsen elev. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson och Viktor Åsbergslaktband@sverigesradio.se

2 Joulu 201924min

Beatas hårda liv passade inte in i släktberättelsen

Beatas hårda liv passade inte in i släktberättelsen

Beata valde gång på gång att leva med män som rörde sig i samhällets marginal. När hon ville skilja sig från sin förste man tog hon hjälp av prästen som skrev en fördömande karaktärsbeskrivning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. När Svea på 1940-talet tog cykeln på tåget för att utforska sina, som hon trodde, "fina" skånska rötter hittade hon en verklighet som hon absolut inte ville kännas vid. Det var först när hennes sentida släkting Anders Lindberg tog vid, som historien om deras gemensamma anmoder Beata kom i dagen. Det visade sig vara en historia som inrymde slagsmål, fylleri och mord. Beata, som föddes i slutet av 1700-talet, lyckades mot alla odds få igenom en skilsmässa inte minst tack vare socknens kyrkoherde som skrev ett intyg som vittnade om hennes mans förfärliga karaktär. På Landsarkivet i Vadstena träffar vi Claes Westling som tagit fram några av de många karaktärsintyg som präster skrev om sina sockenmedlemmar. De var inte alltid så vänligt hållna... Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson, Tommy Engman och Lena Petterssonslaktband@sverigesradio.se

25 Marras 201924min

När Fredrika dömdes för barnamord grävdes hennes döde man upp

När Fredrika dömdes för barnamord grävdes hennes döde man upp

Fredrika vågade inte berätta för sin nye man att hon var gravid med en annan man när de gifte sig. När hon sen tog livet av det nyfödda barnet misstänktes hon också för att dödat sin förste man. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. När Fredrika Johannesdotter f 1826 stod inför rätta för mordet på sitt barn 1856 tyckte omgivningen att hon uppträdde lite väl kyligt och ryktena började att gå. Hennes förste man hade dött hastigt i unga år. Var det verkligen en naturlig död? Av den anledningen grävdes mannens kvarlevor upp efter fyra år i jorden och en rättsmedicinsk obduktion genomfördes. Berättelsen om Fredrikas liv fann Alf Lindblad i Lidköping när han och hans hustru Ann-Chatrine forskade om en annan släkting från Forserums socken. Rättshistorikern Elsa Trolle Önnerfors berättar om regelverket runt rättsmedicinska obduktioner i gamla tider. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson och Tommy Engmanslaktband@sverigesradio.se

18 Marras 201924min

Suosittua kategoriassa Historia

olipa-kerran-otsikko
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
mayday-fi
huijarit
tsunami
mystista
konginkangas
rss-ikiuni
totuus-vai-salaliitto
rouva-diktaattori
sotaa-ja-historiaa-podi
rss-subjektiivinen-todistaja
rss-sattuu-sita-suomessakin
rss-i-dont-like-mondays-2
tiedetta-ja-sirkushuveja-vanhojen-aikojen-podcast
rss-kirkon-ihmeellisimmat-tarinat
rss-outoja-uutisia-pohjois-suomesta
historiaa-suomeksi
apinan-vuosi
romani-podcast