Johan och 125 andra barnhusbarn flyttades i karavan längs leriga vägar
Släktband4 Joulu 2017

Johan och 125 andra barnhusbarn flyttades i karavan längs leriga vägar

Hösten 1785 lämnade 126 barn Stockholms barnhus för att få nya hem hos fosterfamiljer i Hälsingland. Ett av barnen var tio-årige Johan vars ättling letat rätt på historien om den veckolånga resan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

På morgonen den 25 september 1785 rullade tio vagnar ut från Allmänna Barnhuset i Stockholm. I vagnarna satt 126 barn i olika åldrar som skulle fara den 35 mil långa vägen, från Stockholm upp till Ljusdal i Hälsingland, där nya fosterföräldrar väntade på dem.

I spetsen för expeditionen var kyrkoherden Olof Peter Frankenberg från Ljusdal.

På Allmänna Barnhuset i Stockholm bodde barn som var föräldralösa eller som saknade försörjning av andra skäl. Barnen bodde där så länge de behövde. De fick undervisning så att de från tolv års ålder skulle kunna lämna barnhuset och klara sig själva.

Men just från 1785 ändrade barnhuset inriktning och blev i första hand en förmedlare av barn till fosterhem. Det var alltså precis när det här skiftet skedde, som det här barntåget gick iväg.

Ett av barnen hette Johan Bergsten och han var farsfars morfars far till Anders Nyström i Enköping.

- Jag vet att hans mor hade dött året innan och hans far var sjuk. Pappan var klockgjutaregesäll i Stockholm, och han blev så pass dålig att han inte kunde ta hand om sina fyra barn. Därför ansökte han om plats på barnhuset för två av dem, nämligen Johan och hans några år yngre syster Sofia Albertina.

De kom till barnhuset den 22 september 1785 och redan två dagar senare, den 24, avgick transporten till Ljusdal där Johan fick åka med.

- Den här transporten planerades, organiserades och leddes av Olof Peter Frankenberg, som har skrivit en väldigt utförlig reseberättelse över den här resan som tog en vecka, och den publicerades i Dagligt Allehanda bara någon månad efter resan.

Diarium över resan från Stockholm till Ljusdal, med de av Ljusdals och Färlas godemän till uppoffran antagne 126 barnhusbarn, från och med den 24 september till och med den 2 oktober 1785.
Om en annan än en präst, som bör föregå andra uti benägenhet att tillgiva och fördraga. Hade anfört denna koloni, felade icke anledningar till billiga slagsmål över både kronobetjänters efterlåtenhet och allmogens oginhet, under resan genom Stockholms län.

De 126 barnhusbarnen från Stockholm transporterades i ett tiotal vagnar, varav tre täckta. I de täckta vagnarna satt de minsta barnen och de barn som var sjuka. Resan till det hälsosamma livet på landet hos hälsingebönder var ett stort företag på den tiden och sällskapet möttes också av motgångar.

- Frankenberg hade ju planerat resan in i minsta detalj när det gällde övernattningar, måltider, hästbyten och så vidare. Men vid något ställe kom de ändå till ett gästgiveri där de inte hade en aning om att det strax skulle ramla in 130 personer som skulle utspisas, men enligt Frankenberg var där en rekorderlig gästgivarfru som löste det hela, berättar Anders Nyström.

- Ett annat problem var ett vagnshaveri som drabbade en av vagnarna som barnen färdades i. Men de hade tur, Baron de Geer råkade just passera på vägen. Han stannande till och erbjöd hjälp. Så kom det sig att hästbytet i Uppsala skedde inne på slottsbacken, där Baron de Geer bjöd alla barnen på varsitt glas portvin, och Frankenberg fick en låda rhenskt vin med sig.

Jag fick veta att vagnen gått sönder och barnen och deras sköterska låg på vägen en halvmil bort. Efter många vedermödor fick jag hjälp av baron De Geer, som råkade resa förbi. Han erbjöd oss husrum över natten i Uppsala, men jag vågade ej ändra rutten. Dock såg han till att vagnsbytet och övernattningen i Högsta gick utan besvär.

Nästa övernattning skedde i Mehede, där vi inte behövde betala för oss. Tre av barnen var sjuka, men fick vård av bruksmedicus, som mötte oss vid Fågelsundet. Patron Tottie på Elvkarlsön bjöd oss middag. I Gävle möttes vi av landshövdingen, som lät fördela barnen till redan utsedda kvarter. Dagen därpå inbjöd han till gästabud på slottet.

När resan skulle påbörjas utdelades rockar till dem som saknade och 1 1/2 dussin vantar. När vi for förbi kryddkrämare Cederströms bod fick barnen strutar med fikon och russin. Flera barn var dock sjuka på grund av det svåra vädret.

- Det står mycket om att det var regnväder och att det var kallt, och det var ju inga luxuösa vagnar de färdades i, så en del barn blev sjuka. Ett barn avled under resan, vilket väl sannolikt med den tidens mått får anses vara ganska måttligt, funderar Anders Nyström, som har tänkt mycket på hur det var för hans släktning Johan och de andra barnen att färdas den långa vägen till en osäker framtid.

- Det var ju en annan väld på många sätt och vis, och det är slående hur Frankenberg i sin beskrivning hur han gärna berättar hur glada barnen var, att de ”…avtackar sina värdar med ett hjärtligt hurra” och liknande formuleringar.

- Tanken slår en ju att riktigt så rosenrött kan det ju inte ha varit. Den första oktober, efter att ha rest i en veckas tid, var de äntligen framme i Ljusdal. Frankenberg fortsätter sin beskrivning så här:

Sedan de om morgonen den 2:a blivit spisade och fägnade, så gott jag kunde åstadkomma, gingo de alla vid gudstjänstens slut, i procession upp till kyrkan.

Så snart de voro komne till altaret framkallades även barnens tillkommande fosterföräldrar till koret, då akten börjades av herr Kyrkoherde Sundius med ett rörande och bevekligt tal.

Därefter upplästes högt Konglig direktionens hållna protokoll över barnens utdelning, vilka nu enligt den däröver författade förteckningen tillställdes sina fosterföräldrar och bleve av dem med ömhets tårar emottagne och omfamnade.

Nu hade alltså barnen fått sina fosterföräldrar. Och Anders Nyströms släkting den tioårige Johan Bergsten hamnade hos familjen Larsson.

- Ja, han växte upp hos bonden Jon Larsson i Emmarbo i Ljusdal. I den familjen fanns ytterligare ett fosterbarn, en flicka. Han växte upp och tjänade som dräng ett år, men 1796 då han var 21 år blev han soldat.

Johan skickades ut i krig 1808, det krig där Sverige förlorade sin finska rikshalva. Han hamnade i rysk fångenskap, men kom hem igen tre år senare. Så småningom gifte han sig med en änka och de fick två barn.

Johan skulle också varit med i kriget mot Norge 1813, men var så märkt av sin tid som krigsfånge att han fick ta avsked från soldattjänsten.

- Han hade nog aldrig riktigt återhämtat sig efter sin tid som krigsfånge, tror Anders Nyström och han hittades död, liggande på Lillhagasjöns is, 1822 i januari. Förmodad dödsorsak var kolik och Johan var då 48 år.

Anders Nyström har försökt följa också de andra 125 barnen, och han har återfunnit många av dem i kyrkböcker.

- Ganska många av barnhuspojkarna blev soldater, precis som Johan, och några av hans resekamrater från 1785 kan man hitta bland krigsfångar, stupade eller saknade i finska kriget.

- Prästen Frankenberg lämnade Ljusdal året efter barntåget och blev kyrkoherde i Söderby i Roslagen, och när jag letade efter Johans syster Sofia så hittade jag henne som fosterbarn just i Söderby.

- Så det verkar som att Frankenberg fortsatte med sitt engagemang för barnhusbarnen, avslutar Anders Nyström.

Barnhusbarnen i arkiven

Prästen Olof Peter Frankenberg verkade ha fortsatt sitt engagemang för barnhusbarnen och letat rätt på fosterhem på de platser där han var verksam. Hans barntåg 1785 där den tioårige Johan var med har lämnat många spår i arkiven.

Mats Hayen som är historiker på Stockholms stadsarkiv har plockat fram en tjock läderinbunden bok några våningar ner i arkivet.

- Vi börjar med att titta i Stora barnhusets, som sedan blev Allmänna Barnhuset, räkenskaper. För prästen Frankenberg har lämnat en originalräkning på sina utgifter under resan dag för dag, berättar Mats Hayen.

Här står "extra ordinarie utgifter barns transport till Hälsingland". Och då skriver han så här:

Förteckning på gjorda utgifter för barnhusbarnens skjuts, förtäring och andra omkostnader under resan från Stockholm till Ljusdal.

- Om man tittar här så står det en kostnad på sex shilling för den trasiga vagnen. Här står: För barnens efterskickande i den söndriga vagnen. Sen finns varje del i resan daterat och där står till exempel vad de ätit.

- Sen om man läser Frankenbergs beskrivning som han publicerade i tidningen så ser man att lokalbefolkningen var väldigt hjälpsamma på vissa håll. Det finns en välvilja i de flesta trakterna de passerar.

- För det här är ju en helt extraordinär händelse. Det var inte ofta det kom 126 barn passerande förbi.

Det var en jättestor sak som uppmärksammades och ibland skickades det ut soldater som fick rida med och eskortera dem en bit på vägen.

- Det är en fascinerande historia tycker jag!

Var då det här första gången man gjorde på det här sättet i Sverige?

Mats Hayen berättar att det hör ihop med att man lägger om hela verksamheten vid det som fram till 1785 kallades för Stora barnhuset, dit barn kommer vid fyra, fem sex åldern och stannar till de är mellan tolv och femton.

- De bor på barnhuset, de får arbeta där och får utbildning. Men dödligheten är väldigt hög och steg under hela Gustav III tid.

- Istället för att barnen ska bo på barnhuset ska de placeras ut i fosterhem runt om i Sverige.

Sommaren 1785 är barnhuset fullt och ska tömmas, och de 126 barnen som Frankenberg ska transportera till Hälsingland är nästan hälften av alla barnen på barnhuset.

Varför gjorde då Frankenberg detta? Mats Hayen säger att han inte specifikt känner till hans enskilda historia, men om man var i en bygd där det kanske varit en epidemi och där det behövdes folk, var det här en chans att tillföra nytt "blod" till socknen.

När det beslutades att barnen skulle få fosterfamiljer i landet gick man ut med påbud via Landshövdingarna och sedan fördes budskapet ut i kyrkorna. Ansökningarna gick sedan vidare till Barnhusdirektionen som behandlade ansökningarna.

- Men resan som Frankenberg gör med de 126 barnen är den absolut största resan som görs. Men långt in på 1890- talet tar man mindre barngrupper på kanske 40, 20 eller 15 barn.

- Det som är spännande är att det finns reseberättelser bevarade. Ibland är det skolmästaren, ibland någon lokal präst som för barnen till sina nya orter och skriver samtidigt reseberättelser som sedan lämnas in till Barnhuset.

Mats Hayen plockar fram en berättelse från sommaren 1788 där några barn fördes till Stora Åby församling i Östergötland.

- Det är väldigt detaljerade berättelser. Här får vi reda på att det är klar och ganska varm väderlek. Sen när det slår om till hetta skriver skolmästaren Anders Bergmark:

Den ovanliga hettan tillika med skakningen tillskyndade några barn, i synnerhet flickor, huvudvärk och gjorde barnen i allmänhet törstiga.
Men som vi tagit ättika med oss, varav några matskedar slogs i vatten då de behövde dricka, så kurerade detta oskicklesen samt vanan att åka.

- De blev alltså åksjuka och får huvudvärk för att de får för lite att dricka. Det här är en riktig arkivskatt, säger Mats Hayen.

Om man vet med sig att man har en ana som transporterats på det här sättet. Kan man då hitta enskilda barn namngivna i dessa berättelser?

- Då får man gå till barnhusrullan som finns publicerade på "barnhussök" på sidan genealogi.se (Se länk längre ned på sidan.) Man kan också komma till Stadsarkivet och läsa i originalhandlingarna, berättar Mats Hayen.

Mats Hayen bläddrar i rullan för 1785 och hittar gossen Johan Bergsten som fått nummer 126.

- Vi kan se att massor av barn lämnar barnhuset den 24 september, eftersom de är 126 stycken. Utifrån de här uppgifterna kan man sedan leta sig ner i andra handlingar som rör just Johan Bergsten. Om han var sjuk eller frisk, när de gick i skolan, hur duktiga de var och har man riktigt tur finns det också en lång utredning i barnhusets protokoll.

- Om Johan kan vi här läsa att pappan var klockgjutargesällen Sven Bergsten. Han är sjuklig och usel. Modern Britta Stina död.

Mats Hayen berättar att han för några år sedan skrev boken "Främlingar i vardagen" tillsammans med Per-Johan Ödman som handlar om barnhuset fram till 1785 när man gör om det till en genomgångsanläggning. Där följde vi några barn i detalj. I början av 1600-talet hade man kanske 100-150 barn men ökar hela tiden och under 1700-talet bor där uppemot 300 barn. Det är nog därför det är så stor dödlighet bland barnen.

- Dödligheten i barnkullen 1785 låg på 4%. Det innebär om man jämför med en skolklass idag på 30 barn, så skulle ett barn dö per år.

- Sen blir handeringen av barn under 1800-talet nästan likt en fosterhemsindustri. Delvis ökar antalet "oäkta" födslar och fler barn placeras ut. Det blir också ett sätt för lanthushållen att skaffa sig billig arbetskraft.

Programmet är gjort av
Merja Laitinen, Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
slaktband@sverigesradio.se

Jaksot(260)

Kerstin – misstänkt för barnamord

Kerstin – misstänkt för barnamord

Ett spädbarn dör efter en hemlig förlossning 1861 och modern ,Kerstin, misstänks för barnamord. Kerstin hävdar att hon är oskyldig men rätten tycker annorlunda. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. 1861 blir 44-åriga Kerstin Ingemansdotter från Skåne misstänkt för barnamord. Hon har fött en dotter i hemlighet som hittas död i en trälåda på vinden i Kerstins hem. Genom att läsa vittnesförhör och obduktionsprotokoll har Göran Lindahl fått en detaljerad beskrivning om vad som kan ha hänt sin anmoder Kerstin och varför hon agerade som hon gjorde. I det här avsnittet av Släktband får vi följa Kerstin från att en kringvandrande sågskärare dyker upp i hennes by till att hon blir gravid, påkommen efter förlossningen och slutligen ställs inför rätta. Vad var det egentligen som hände den här sjubarnsmodern i nordöstra Skåne?Källor:Eva Bergenlöv, fil dr i historia, disputerade 2004 med avhandlingen Skuld och oskuld : barnamord och barnkvävning i rättslig diskurs och praxis omkring 1680–1800https://lup.lub.lu.se/search/files/61561347/Skuld_och_Oskuld_Eva_Bergenlo_v.pdfPeter Krantz, docent i rättsmedicin, Lunds universitetJonas Kiernander (1776), Utkast til medicinal-lagfarenheten domare til uplysning, läkare til hjelpreda och barnmorskor til underwisning i ämnen, som röra människo-kroppen, tryckt hos Anders Jac: Nordström, Stockholm https://libris.kb.se/bib/19461357Statistik: Justitiestatsministerns underdåniga ämbetsberättelse för år 1861https://www.scb.se/hitta-statistik/aldre-statistik/innehall/bidrag-till-sveriges-officiella-statistik/rattsvasendet-1830-1912-bisos-b/Övriga källor: Släktband, P1, 2 oktober 2010: Barnamörderskor i 1800-talets Sverigehttps://sverigesradio.se/artikel/4055334Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erlingslaktband@sverigesradio.se

24 Joulu 202324min

Tornedalssoldaten som försvann

Tornedalssoldaten som försvann

När Isaac är i 40-årsåldern kallas han ut i krig för första gången, finska kriget. Han tvingas lämna sin hustru och barn för att försvara svensk mark mot ryssen och han kommer aldrig att återvända. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Isaac Nilsson Hjorth strider mot ryssen i finska kriget, 1808-1809, då Sverige förlorar en tredjedel av sin landyta. Isaac försvinner spårlöst under strider i Jorois, Norra Savolax, 1808. Kvar i byn Korpikylä blir hans hustru Helena och hans fyra barn. Helena tvingas börja tigga för att försörja familjen och barnen växer upp i ett förändrat Tornedalen då gränsen dras vid Torne älv. Gunilla Hjorth har forskat på sin släkting Isaac och hans familj. Hon ville veta vad som hände Isaac, men det visade sig vara svårare än vad hon först trodde. Historien om Tornedalssoldaten berörde henne starkt.Källor:Intervjuer: Lars Ericson Wolke, professor emeritus i historia vid Försvarshögskolan och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.https://ericsonwolke.com/om/Litteratur: Lars Ericson Wolke (2020), Stridens verklighet – döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814, Historiska MediaBidrag till Finlands naturkännedom, etnografi och statistik, utgifna af Finska Vetenskapssocieteten, publicerad 1857-1864https://runeberg.org/bfnes/Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erlingslaktband@sverigesradio.se

18 Joulu 202324min

Beata - inlåst på mentalsjukhus

Beata - inlåst på mentalsjukhus

Efter en familjekris blir Beata djupt olycklig. Maken, prästen och provinsialläkaren anser att hon har blivit sinnessjuk, hon skickas på hospital. Det ska dröja 45 år innan Beata får komma hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Beata Hemmingsdotter bor i en vacker liten by i norra Jämtland. En dag lämnar hon hemmet och maken i vredesmod. Något har hänt. Hon vägrar återvända. Synnöve Sundell Bergman hade hört det berättas om hennes morfars syster och ville veta mer. I dokument har hon tagit del av prästen och provinsialläkarens anteckningar om att Beata är sinnessjuk. I början på 1900-talet skickas Beata till sinnessjukhuset Uppsala Asyl. Hemma i byn Görvik finns hennes små barn kvar och Beata ska inte få komma ut förrän 1953. I journalerna från sinnessjukhusen får vi ta del av Beatas liv i hospitalets enkla miljöer. Källor:Intervjuer: Cecilia Riving, forskare i historia, Lunds universitet https://www.hist.lu.se/person/CeciliaRiving/ Thérèse Toudert, arkivarie, Medicinhistoriska Museet i Uppsala https://www.medicinhistoriskamuseet.uu.se/ Litteratur: Medicinalstyrelsens underdåniga berättelse angående sinnessjukvården i riket år 1906 BI.K2.06 - Bidrag till Sveriges officiella statistik. K. Hälso- och sjukvården. II. Medicinalstyrelsens underdåniga berättelse angående sinnessjukvården i riket för år 1906 Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erlingslaktband@sverigesradio.se

10 Joulu 202324min

Den druckne 1600-talsprästen

Den druckne 1600-talsprästen

I det kristliga Sverige på 1600-talet härjade prästen Anders Balck. Hans alkoholproblem och ursinne drabbade församlingar, kollegor och inte minst hans familj. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Prästen Anders Balck levde i slutet av 1600-talet i Uppland. När Peter Siljerud började forska på sin anfader så fann han en otrolig dokumentskatt, bland annat i form av brev till och från domkapitlet i Uppsala. Det visade sig att Anders levde ett hårt liv fyllt av alkohol och våld samtidigt som han skulle predika och vägleda människor. I breven från kyrkoherdar, församlingsmedlemmar och Anders själv så har Peter fått en unik inblick i 1600-tals prästens liv.”Ju fler dagar, ju flere synder”, skrev kyrkoherden Nils Källman om Anders Balck. Trots klagomålen fick Anders fortsätta predika. Tills en dag. Källor till historiedelarna i programmet:Intervjuer:Karin Sennefelt, professor i historia, Stockholms universitet https://www.su.se/profiles/ksenn-1.193167 Alexander Maurits, docent i kyrkohistoria, Lunds universitet https://www.ctr.lu.se/person/AlexanderMaurits/ Litteratur: Göran Malmstedt (2002), Bondetro och kyrkoro – Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige, Nordic Academic Press Olle Larsson (1999), Biskopen visiterar – Den kyrkliga överhetens möte med lokalsamhället 1650-1760, Växjö Stifthistoriska Sällskap Arkiv: Kettil Mannerheim, arkivpedagog, Stockholms stadsmuseum Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erlingslaktband@sverigesradio.se

4 Joulu 202324min

Gustafva satt nästan 50 år i fängelse utan att erkänna

Gustafva satt nästan 50 år i fängelse utan att erkänna

Gustafva var bara tonåring när hon 1820 blev anklagad för rånmord. Gustafva sattes i fängelse på bekännelse och en präst skulle få henne att erkänna. När hon till slut släpptes var hon 64 år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Runar Kjellgren har ägnat många år till att forska om sin morfars fars syster Gustafva Kjellgren som föddes 1802 i Timmele strax utanför Ulricehamn. När hon var 18 år följde hon och en annan piga efter gårdfarihandlaren Brita Starkman. Vad som hände sen finns det flera versioner av. Dels den som Gustafva höll sig till och som gick ut på att det var tre män som hade rånat och misshandlat Brita medan Gustafva och hennes kamrat haft en mindre betydelsefull roll. Men domstolen trodde inte på Gustafva, särskilt sedan hennes kamrat erkände brottet.Gustafva blev satt på fästning som så kallad bekännelsefånge, först i Malmö och sedan i Varberg. Nästan varje dag fick hon besök av präster som skulle få henne att erkänna, men Gustafva forsatte att neka.Runar KjellgrenRoddy Nilsson som är historiker vid Linnéuniversitet i Växjö säger att det var ett omvittnat hårt arbete för prästerna att få folk att bekänna. - Deras viktigaste roll var att få fram en bekännelse där fången skulle bekänna sina synder. Det var skillnad på det och ett vanligt erkännande, säger Roddy Nilsson. När hon släpptes var 64 år men hon erkände aldrig det brott hon anklagades för. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

4 Helmi 202324min

Ebba levde ett hårt liv på gatorna i Gävle

Ebba levde ett hårt liv på gatorna i Gävle

Uppvuxen på barnhem och tidigt satt att försörja sig själv blev Ebbas liv kantat av sprit, prostitution och bråk med rättvisan. Hon slutade som syfilispatent, blind och psykiskt sjuk. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ebba Sarves liv började svårt och blev bara värre med tiden. Hon föddes 1895 strax utanför Gävle i en ganska vanlig arbetarfamilj, men när hon var åtta år dog hennes mor och hon hamnade på barnhem. Där blev hon kvar tills hon var femton och förväntades försörja sig själv. Hon började som piga men lämnade det livet och tog sig till Gävle där hon försörjde sig helt eller delvis på prostitution. Hon fick en liten son som hon omedelbart lämnade till ett barnhem, men när han blivit sex år ville hon plötsligt ha hem honom igen.Sonen växte upp i ett problematiskt hem och slutade själv som alkoholist och fängelsekund. Ebbas liv blev också eländigt – hennes många år på gatan hade åsamkat henne syfilis, och sjukdomen gjorde henne till slut både blind och psykiskt sjuk.- Ebba var min mormors farmor, säger släktforskaren Fredrik Mejster i Uppsala som har letat rätt på Ebbas historia och kunnat konstatera att familjens trasiga mönster bröts först med hans mormor, Ebbas sondotter.I Stockholm fanns länge två räddningshem som Frälsningsarmén drev. Där tog de emot prostituerade och hemlösa kvinnor för att ge dem en chans att lämna livet på gatan och få en praktisk utbildning. Anna Tiberg Knutas som är arkivarie på Stadsarkivet i Stockholm visar några av de tjocka liggare som beskriver kvinnorna som fått hjälp på räddningshemmen.- Det här materialet har inte varit tillgängligt hos oss förrän 2016 då det kom som en gåva från Frälsningsarmén, säger Anna Tiberg Knutas. I anteckningarna som gjordes på räddningshemmen finns långa livsberättelser om kvinnorna och av ett slag som annars kan vara svårt att hitta i traditionella arkiv. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

28 Tammi 202324min

Julius arvslott splittrade familjen

Julius arvslott splittrade familjen

När Julius bror Alfred dog valde Julius att ge sin arvslott till brodern Arvid. Det var starten på en släktfejd som varade i flera generationer och som löstes upp av släktforskaren Martina Mullback. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Två släktgrenar efter två bröder kom att bli bittra fiender. Orsaken till konflikten var ett missförstånd som rörde ett arv.I den ena familjen sades det att Julius blivit förmögen i Kanada och att hans efterlevande bror Arvid hade lurat till sig arvet efter honom. Men det fanns inget arv från Kanada. Det enda arv som delats i familjen var det efter Alfred, en bror till Julius och Arvid. Alfred var barnlös och eftersom Julius fått hjälp av Arvid under alla år han bott i Kanada överlät han sin del till Arvid.Julius son och sonhustru kände sig förfördelade och tyckte att Julius del av arvet skulle gått till dom. Åren gick och de båda släktgrenarna hade ingen kontakt med varandra. Det var först när Martina Mullback gifte in sig i familjen som sanningen kom fram och familjerna kunde försonas.Släktforskaren Ted Rosvall säger att arv ofta är orsaken till konflikter i släkter. Inte minst är det drömmen om det stora Amerika-arvet som ställt till det i många familjer. - Jag tror att släktforskare och hembygdsforskare har en stor insats att göra när det gäller att bryta tystnader och få släkters grenar att försonas, säger Ted Rosvall. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth Renströmslaktband@sverigesradio.se

21 Tammi 202323min

Erik blev rik i Australien och försvann spårlöst

Erik blev rik i Australien och försvann spårlöst

Erik kom från Värmland men levde många år i Nya Zeeland och Australien. Han kom hem igen och blev en man det talades om. Han kallades zeelänningen. Men en dag försvann han spårlöst. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Erik Gustavsson föddes 1854 i Östervallsskog i Värmland alldeles vid den norska gränsen. Han reste därifrån första gången som 18-åring då han och elva andra personer från orten tog sig till Nya Zeeland. De lockades dit av en svensk man som var agent för Nya Zeeländska staten. Resan skulle betalas av genom arbete samtidigt som de skulle få en bit mark att odla upp för eget bruk.Men Erik var en rastlös själ. Efter tio år ordnade han ett lotteri på marken men delade aldrig ut vinsten utan tog pengarna han fått in och drog iväg till Australien. Där gifte han sig och fick en stor familj. Han försörjde sig delvis på förbjudna sysslor, som lönnbränning. Han efterlystes flera gånger och satt en tid i australiensiskt fängelse.1907 dök han plötsligt upp i Östervallsskog igen. Han var då skild men hittade snart en ny svensk hustru. Barnen kom i rask takt. Här kallades han ”zeelänningen” en person som sett världen och han umgicks med dem som hade det lite bättre ställt.1921 gav han sig iväg igen. Han skulle tillbaka till Australien för att hämta pengar som han sa att folk var skyldiga honom. Det kom ett brev från honom där han berättade att han fått sina pengar, nästan 2 miljoner i dagens penningvärde, och att han snart skulle vara hemma igen. Det var det sista man någonsin hörde av honom, berättar hans sentida släkting Lennart Östervald. Från den dagen vet ingen vad som hände Erik.Det fanns vid förra sekelskiftet gott om agenter som hjälpte emigranter med information, biljetter och andra praktiska problem runt deras livs resa. På Riksarkivet i Göteborg finns ett unikt arkiv efter en sådan emigrantagentfirma. Där finns bland annat hundratals brev från människor som ber om olika upplysningar och också listor över de många underagenter som företaget hade i många svenska städer. Det var underagenterna som stod i första ledet och tog emot handpenningen för resan av emigranterna. Karl-Magnus Johansson är förste arkivarie och visar några intressanta dokument ur arkivet, som till stora delar är digitaliserat och åtkomligt via dator.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

14 Tammi 202324min

Suosittua kategoriassa Historia

olipa-kerran-otsikko
mayday-fi
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
huijarit
tsunami
mystista
rss-ikiuni
konginkangas
totuus-vai-salaliitto
sotaa-ja-historiaa-podi
rouva-diktaattori
rss-subjektiivinen-todistaja
rss-i-dont-like-mondays-2
rss-sattuu-sita-suomessakin
historiaa-suomeksi
apinan-vuosi
rss-kirkon-ihmeellisimmat-tarinat
rss-iltanuotiolla
rss-outoja-uutisia-pohjois-suomesta
tiedetta-ja-sirkushuveja-vanhojen-aikojen-podcast