Georg blev bigamist när gränsen drogs mellan Sverige och Finland

Glasblåsaren Georg gifte sig med en prästdotter i Finland. Kontakten mellan de två bröts helt när de nya gränserna drogs 1809. När han sen gifte sig i Sverige bröt han mot lagen och blev bigamist.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Ibland när man släktforskar så händer det att man stöter på berättelser om människor som man inte själv är släkt med, men som ändå fascinerar.

Så var det för Karin Edvall i Göteborg, som plötsligt råkade på ett domstolsprotokoll från Strömbäcks glasbruk i Västerbotten. Det berättade om en 9-årig pojke som blev svårt misshandlad och till sist ihjälslagen av sin egen morfar och mormor.

Karin Edvall började nysta i historien och fann ett märkligt och sorgligt människoöde.

Den handlar om pojkens far, glasblåsaren Georg Wilhelm Hentzén som föddes 1772 på ett glasbruk i Värmland. Hans far var glasblåsare och det var naturligt att Georg fick lära sig samma yrke.

– Han blev upplärd att blåsa både vitt och grönt glas. Det svåra var att blåsa vitt glas, det som vi kallar genomskinligt, för då måste man ha helt ren sand. Det var status att kunna blåsa vitt glas, berättar Karin Edvall.

– När Georg var 20 år lämnade han hemmet i Värmland och for över till Finland, som då var en självklar del av Sverige

Georg arbetade några år på olika glasbruk i Finland och hamnade med tiden i trakten av Björneborg. Och det var där han träffade Serafia, en ung kvinna som egentligen var lite finare än den relativt enkla glasblåsaren. Hon var dotter till en kyrkoherde, och sannolikt hade hennes far hoppats på ett bättre gifte. Men han fick ge med sig och tillät bröllopet.

– Att han fick gifta sig med kyrkoherdens dotter tydde ju på att han hade ett gott renommé och att han förde sig bra. Annars var ju giftet med honom ett stort kliv ner på den sociala stegen.

Hon var 17 år och han 24, och de flyttade till Berga glasbruk i Österbotten.

– Tiden där kantades av att han började likna en rättshaverist. Han stämde in folk till tinget för minsta småsak, han ville ha ersättning för sveda och värk eller för att han anser att några har begått fel mot honom, berättar Karin Edvall.

Vid ett tillfälle kom Georg och Serafia hem efter att ha varit bortresta, och de upptäckte då att någon brutit upp ett uthus och tagit den vagga som fanns där. Det visade sig vara en granne som lånat den. Georg stämde honom och fick några riksdaler i ersättning.

– En annan gång hade han köpt en ko av en person. Georg hade inte lämnat full betalning, så säljaren hade hämtat hem kon. Det krävde Georg ersättning för.

År 1800 händer en märklig sak, berättar Karin Edvall.

– Georg och Serafia ska fara till hennes syster, som är gift med en kyrkoherde. Georg är ju lite av en katt bland hermelinerna och för att visa att han duger så får han lov att låna en klocka av läraren i socknen. Men när han kommer tillbaka så vägrar han att lämna tillbaka klockan. Det blir rättegång och han får betala 17 riksdaler i ersättning.

– Det här är givetvis väldigt skämmigt, så nu lämnar de den finska socknen Pörtum, och reser till Norrbotten.

Georg och Serafia flyttade nu runt på olika glasbruk i norra Sverige under några år och under tiden föds flera barn, de får fem barn tillsammans.
1805 väljer de att flytta tillbaks till Finland igen, men äktenskapet mellan Serafia och Georg skakar i grunden. Så året därpå flyttar Georg ensam tillbaka till Sverige, och lämnar för alltid sin hustru och de fem barnen i Finland.

– De separerar helt enkelt och hustrun flyttar hem till sin bror en bit bort. Just det faktum att hon har en god social status gör att de faktiskt kan separera, annars hade det sannolikt inte gått, tror Karin Edvall.

– Så Georg åker tillbaka till Norrbotten och Serafia och barnen flyttar in hos hennes bror – och sen blir utbryter krig.

Det krig som bryter ut 1809 blir ödesdigert för många, inte minst för glasblåsarfamiljen, plötsligt dras en gräns ner mellan Sverige och Finland, den självklara kontakten som varat i många hundra år är bruten. Kanske lika så gott, för Georg Henzén, som nu jobbar på ett glasbruk utanför Västervik och som, på sitt eget sätt, har gått vidare i sitt liv.

– Nu har han träffat en ny kvinna som han vill gifta sig med, och de är lite mer lika varandra socialt, eftersom hon är dotter till en glasblåsare. Hon heter Fredrika Ditzler.

Tre gånger kungörs det i Post- och inrikes tidningar att Georg vill gifta sig med Fredrika och om någon har något att invända ska måtte de göra det. Men ingen verkar ha några invändningar, och Georg, får man förmoda, har väl inte varit alldeles tydlig med att berätta att han redan är gift.

– De får ett barn och får gifta sig 1811. Samma år som de gifter sig efterlyser Serafia, hustrun i Finland, honom genom annonser i Åbo tidning. Hon vet ju tydligen ingenting om att Gerg är omgift, utan skriver att han lämnade henne 1806, hörde av sig sista gången 1807. Nu vill hon att han hör av sig, annars ska han anses ha förverkat sin rätt till äktenskapet. Georg svarar inte, och nu är han ju tekniskt sett bigamist.
Familjen har flyttat mellan glasbruken, och hamnat på Rejmyre glasbruk varifrån han får sparken.

Nu vidtar en period av resande mellan olika jobb på olika glasbruk, ganska snart är Georg tillbaka i Norrland igen. Under tiden föder den nya hustrun Fredrika barn.

Alla Georgs barn, de fem i första äktenskapet och de fem som föds i det andra, får väldigt pampig a namn, som Constantinus, Ignatius och Akvilina. Och märkligt nog heter två av barnen i respektive kull samma namn, så det finns två Dominicus och två Serafia.

– Det är obegripligt varför han gör så. Detta är ju någonting han måste ha drivit själv. Men han var en stursk typ, säger Karin Edvall.

– Sen händer det 1819 att Fredrikas pappa kommer och hälsar på dem när Georg arbetar på Sandö glasbruk. Äldste pojken Dominicus, som nu är nio år uppfattas som helt omöjlig. Han slår sönder saker, ljuger och stjäl så morfar säger att han ska ta hand om pojken och uppfostra honom. Så han tar med sig pojken till Strömbäcks glasbruk utanför Umeå, där han och pojkens mormor bor. Morfar heter Johan Josef Ditzler och mormor heter Gertrud Bertzling.

Men det går dåligt för dem att uppfostra pojken, något som vid den här tiden självklart handlade om att använda riset.

– Men det biter inte på Dominicus, han fortsätter att ljuga och stjäla. Det är bara småsaker han tar; en bit tvål, skosnören, en kam, en kula, men bestraffningarna eskalerar och till slut så piskar de pojken.

– De slår honom så att blodet stänker, och de sparkar honom, men han tar inte reson utan fortsätter.

I domstolens protokoll berättar ett vittne som är granne med familjen Ditzler om hur bestraffningen gått till:

Fjärde vitttnet Anders Sliker. Vittnet steg in hos Ditzlers medan Ditzler skrek: ”Man ska inte hållas med tjuvnad!” Han var mycket vred. Sedan upphämtade Ditzler ur källaren en kvast och befallde pojken att avkläda sig. Och i Slikers närvaro slog han sedan barnet med kvasten så att blodet stänkte bort till väggen. Ehuru Sliker tvenne gånger bad honom sluta, fortsatte han att slå. Barnet blev sedan liggande kvar på golvet, på mage, men Sliker fick icke ens ge det halvdöda barnet en mugg vatten för Ditzler som alltjämt var mycket vred.

Urtima ting, Ume Häradsrätt 10 juni 1820

Pojken blir sjuk, han får problem med magen, till slut kan han inte ens få behålla vatten. I maj 1820 dör den nioårige Dominicus.
Uppfostran vid den här tiden var ju riset, och det fick gå väldigt långt innan omgivningen tyckte att det var fel.

--Men det här ansågs fel, och det blev rättegång där hel historien rullades upp, och mormor och morfar fick betala en halv mansbot var, alltså 100 riksdaler sammanlagt, berättar Karin Edvall.

Året efter blir Georg Henzén utkastad från Sandö glasbruk. Han skriver en lång inlaga till Hallrätten där han berättar om hur illa behandlad han blivit. Trots att han haft ett slaganfall, har ett brutet revben och ett brutet bröstben, så blir han slagen och tvingas att arbeta, hävdar han. Inspektorn på brukar svarar med att säga att Georg är helt oregerlig, han vet inte vad som är rätt och fel, han är ständigt full och beter sig helt laglöst.

– Jag tror att hans beteende har med sonens död att gör, säger Karin Edvall. Jag tror att förtvivlan tog överhanden.

Efter en här händelsen tvingas Georg att lämna Sandö, och han går sin väg.

Nu går det brant utför för Georg. Han lämnar Fredrika i Norrland och ger sig ut på en egen vandring mellan olika glasbruk längre söderut. Han kallar sig änkeman och han påstår att han kommer från ett bruk i Värmland, där han bevisligen aldrig jobbat.

Han återvänder aldrig till något ställe han arbetat på tidigare, han verkar bränna alla broar allteftersom han rör på sig.

Sin sista tid tillbringar Georg på Kosta glasbruk, där han dör 1825. Obduktionsprotokollet efter hans död är ovanligt innehållsrikt:

– Det är väldigt omfångsrikt, berättar Karin Edvall. Det står ganska noga om vad han gjorde de senaste åren och hans sista dygn är väldigt noga beskrivet. Man får veta att han varit förkyld, vad han åt till frukost -äggröra och fläsk – att han sedan gick ut en stund och kom tillbaks och bad om nål och tråd för att laga sin rock.

– Och så pang, så var han död. Han var 52 år, vilket var en hög ålder för en glasblåsare. Han var i ganska gott skick, förutom att hans lever var enorm.

– Det tyder ju på att han hade grava alkoholproblem.

Georg hade lämnat Finland och sin familj där 1806, och när han dog 19 år senare visste han sannolikt inget om hur det gåt för hans första hustru Serafia och de fem finska barnen, men Karin Edvall vet.

– Två av barnen dog som små under kriget. Serafia flyttade till Åbo med två av barnen, Serafia och Dominicus, som blev bagarlärling. I september 1821 så dränker han sig i Åbo å. Han har mått psykiskt dåligt i flera år, har tidigare försökt ta livet av sig med en kniv.

Mamma Serafia väntar då barn med en ny man, en skollärare som hon senare gifter sig med. Systern Akvilina startar en värdshusverksamhet. Modern Serafia blir över 80 år, och när hon dör så är alla hennes barn och båda hennes makar borta sedan länge.

Dramatisk när en tredjedel av riket föll bort

Glasblåsaren Georg Hentzén dog 1825 och efterlämnade två familjer, en på den svenska sidan och en i Finland.

Vi vet inte om han verkligen gjorde några allvarligt menade försök att få kontakt med sin första familj den i Finland igen, men även om han hade velat ha kontakt med dem så hade det sannolikt varit svårt.

För när man efter 1809 års krig drog upp den gräns som skulle skilja Sverige från det nu ryska Storfurstendömet Finland, så drog man också ner en slags ridå för kontakterna över gränsen. Det berättar Åke Sandström som är professor i historia vid Uppsala universitets Gotländska campus.

– Den fria rörligheten mellan riksdelarna upphör ju. Det är ungefär som det som händer just nu i England med ”Hard-Brexit”, fast mycket, mycket värre. För de ryska undersåtarna rådde det i praktiken ett slag utreseförbud under långa tider, finländare att besöka den gamla västra riksdelen.

Det var svårt att hålla kontakten med släktingar och vänner när man levde i två skilda länder.

– Postgången fungerade ju, men det ställde ju till det, många familjer delades, säger Åke Sandström.

– Riksgränsen kom att gå mitt i ett finskspråkigt område och tittar man utefter Torne Älv så är många av byarna dubblerade. Min farmor till exempel kommer från den finska byn Karunki, och på den svenska sidan finns byn Karungi. Folk i de där byarna var ofta släkt, eller i alla fall vänner med varandra.

– Där emellan lade man nu en riksgräns tvärs över och satte utreseförbud för de nya ryska undersåtarna.

Artikel 4 ur fredsfördraget i Fredrikshamn sep 1809 (något moderniserat språk)

Hans Majestät Konungen av Swerige avstår oåterkalleligen och för alltid, till förmån för Hans Majestät Kejsaren av Ryssland alla rättigheter och titlar till de härefter uppräknade Hövdingedömen, vilka under detta krig blivit från Sverige erövrade, nämligen: Kymmenegårds Län, Nylands och Tawastehus, Åbo och Björneborgs med de Åländska Öarne, Sawolax och Karelen, Wasa och Uleåborgs Län, samt en del av Västerbotten ända till Torneå Elf.

– Det här var ju mycket mer dramatiskt än de flesta inser idag, kommenterar Åke Sandström. Det var ju alltså en tredjedel av riket och en fjärdedel av dess befolkning som föll bort. Det här var ju inte fråga om en provins som man skulle kunna tro, utan det var en del av rikets kärna.

– På 1700-talet så brukade man beskriva Sverige som bestående av fyra länder – Götaland, Svealand, Norrland och Finland. De delarna hade funnits ända sedan riksbildningen på 1200-talet, så det var verkligen en betydelsefull och stor del av det svenska riket som gick förlorat, och det faktum att Sverige samtidigt gick i union med Norge kunde inte på något sätt ersätta gamla riksgemenskapen med Finland.

Kontakterna mellan den svenska och finska rikshalvan fram till brytningen 1809 var intensiva.

Inte minst var det de vanliga, enkla människorna som lastade sina båtar med de varor de hade samlat på sig under året för att på hösten sälja på andra sidan vattnet.

– Finland var ju oerhört väl integrerat ekonomiskt med den västra riksdelen framför allt med Stockholm. Det var ju oändligt mycket mer kontakter mellan å ena sidan Österbotten, Åland Saatakunta och egentliga Finland och å andra sidan Stockholm, än det var mellan Stockholm och Småland eller Östergötland, säger Åke Sandström.

– På höstarna, i september och oktober så kom det ju hela armador av bondeseglare till Stockholm. De låg i mångdubbla rader på Skeppsbron för att sälja strömming, tjära beck och slöjdföremål. Det var en årlig företeelse av stora mått.

Den finlandssvenske friherren Carl David Skogman betraktade vid ett tillfälle livet på kajen i Stockholm, och han beskrev hur man skojade med språkbarriären:

Så var här ett levande liv. Köpslående mellan fruar och pigor på ena sidan och på den andra de finska bönderna och deras hustrur, försiggick understundom ganska högljutt, helst dessa sistnämnda ofta endast nödtorftigt kunde svenska och var föremål för skämt över deras finska brytning.

När fredsavtalet mellan Ryssland och Sverige skulle skrivas insåg förhandlarna att det var en dålig idé att tvärt bryta alla kontakter mellan länderna. Därför skrev man in att delar av handeln skulle kunna fortsätta

De höga kontrahenterna har för sina undersåtars nytta överenskommit att vidtaga tjänliga anstalter för att befästa de handelsförhållanden som lång vana, grannskapet och ömsesidigt behov gjort nästan oundgängliga.

Tills vidare skola Finnarne äga tillstånd att från Sverige utföra Malm, Tackjärn, Kalk, Byggnadssten till Mas- och Smältugnar, och andra av detta Rikes produkter.

Svenskarne skola ifrån Finland kunna utföra Boskap, Fisk, Spannmål, Lärft, Tjära, Bräder, Trädvaror af alla slag, Timmer och Wed, samt i allmänhet alla öfriga detta Storfurstendömets produkter.

– Man måste ändå säga att när man satte fredsvillkoren så var man ganska klok i många avseenden, kommenterar Åke Sandström.

– Man sa ju bland annat att vi inte kan klippa alla ekonomiska band mellan de här båda riksdelarna:

Trots att Ryssland tog över styret av Finland märktes det svenska inflytandet under lång tid, framför allt i lagar och förvaltningen.
Vissa svenska regler och lagar blev kvar i Finland trots att de förändrades i Sverige, berättar Åke Sandström.

– Finland behöll den svenska lagstiftningen längre än vad Sverige gjorde. Det gustavianska Sverige levde i många avseenden vidare i Finland. Man behöll 1734 års lag, som var en omfattande lagskrivning på sin tid, de svenska grundlagarna fortsatte att gälla och man kunde använda svenska mynt ända till mitten av 1800-talet.

Med tiden blev ändå det ryska inflytandet över Finland allt större.
Bondeseglarna, som tidigare åkt över Östersjön till Stockholm, syntes allt mera sällan på kajerna i Sverige.

– Det här dör ju ut under 1800-talet, och det beror delvis på att man försvårar utbytet med Sverige, men också för att det öppnar sig bättre utsikter i Petersburg, som ju är avsevärt mycket större än Stockholm.

– Stockholm hade ju haft en finsk församling sedan 1500-talet. Nu fick Petersburg en likadan. I slutet av 1800-talet är Petersburg Finlands andra eller om det är tredje största stad om man ser till befolkningen, slutar Åke Sandström.

Programmet är gjort av
Elisabeth Renström, Merja Laitinen och Gunilla Nordlund
Uppläsare: Viktor Åsberg och Patrik Paulsson
slaktband@sverigesradio.se