Katharinas flytt norrut blev full av sorger

Katharina från Värmland flyttade norrut där hennes man slagit sig ner efter att ha arbetsvandrat många år. Men livet blev inte som hon hoppats. Spetälska, död och fattigdom drabbade hennes familj.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Välkommen till en ny säsong av Släktband. Under tio veckor kommer vi att få höra berättelser om människor som levt i gamla tider och som på olika sätt lämnat spår efter sig.

Den här omgången av Släktband har hemmet i fokus. Det kommer att handla om hur folk kämpade för att få behålla sina hem och om när hemmet blev så farligt att familjemedlemmar till och med miste livet, och som idagens program när vi berättar om hur drömmen om ett bättre hem lockade människor att lämna det gamla bakom sig för att söka ett nytt hem på annan plats.

Katharina Eriksdotter var en av dom. Hon föddes 1823 i Gräsmark i Värmland och kom så småningom att tvingas flytta till Norrland.
Katharinas ättlingar idag vet mycket om hennes liv och vardag tack vare en stor brevsamling som familjen vårdat genom alla år - en brevsamling som faktiskt fortsätter växa hela tiden.

- Mellan mina fingrar idag på förmiddagen så dyker det upp ett brev som jag tydligen inte har läst och där skildrar sonen Katharinas sista dagar, hur hon drar sitt sista andetag och hur de är samlade runt omkring henne.

Katarina Näslund berättar om sin farmors farmor Katharina Eriksdotter. Vi sitter i Hembygdsgården i Viksjö strax utanför Härnösand och Katarina har brett ut foton, brev och en nyligen skriven släktbok på det stora matbordet i salen med utsikt över bygden. Hit till Ångermanland kom Katarina Eriksdotter i mitten av 1800-talet efter att ha gått igenom många prövningar i sin hembygd i Värmland.

Katharina var äldst av sex syskon och fick som alla andra i hushållet hjälpa till med familjens sysslor. När hon var 19 blev det en plats ledig på gästgiveriet Linnagården som drevs av Erik Persson. Han hade just blivt änkeman och hade tre små barn att ta hand om.

- Bara ett drygt år senare så är hon gravid och Erik Persson erkänner att han är far till barnet. Katharina börjar anpassa sig till livet på gästgiveriet och två år senare får hon ytterligare ett barn, en flicka som döps till Augusta. Men Augusta kommer att noteras som stum och fånig i kyrkböckerna, berättar Katarina Näslund.

- 1846 gifter sig Katharina med Erik Persson som är 26 år äldre än henne, och när hon gifter sig är hon snart på väg med det tredje barnet, Kajsa, som föds i januari 1848. Och Erik Persson dör i feber i april tre månader senare.

Katharina är nu änka med två barn, ett dog som liten, plus att hon har vårdnaden om Erik Perssons barn i första giftet.

Katharina äger nu Linnagården där det strömmar in körkarlar som rastar sina hästar och antagligen blir det för mycket för henne. Hon säljer gästgiveriet Linnagården och bosätter sig i Forsnäs på en annan gård. Under tiden på Linna har hon lärt känna körkarlen Jan Nilsson som går under namnet Vacker-Jan. Tycke uppstår och 1850 gifter sig de båda och Jan blir ägare och bonde i Forsnäs.

I rask takt föddes nu sönerna Johannes, Nils och Gustav. Men ganska snart visade det sig att hennes man Jan hade överskattat sitt ekonomiska kunnande. Han blev lurad på många olika sätt, bland annat skrev han på borgensförbindelser vilket innebar att han var tvungen att betala andra människors skulder. Till slut var familjen barskrapad och det återstod inget annat för Jan än att ansluta sig till de många värmlänningar som varje år gjorde vandringar norröver där det fanns arbete - 40 mil till fots och sen samma väg tillbaka igen många månader senare.

- Han går upp tillsammans med de andra på vårarna, i april, och kommer hem till jul. Katharina försöker hanka sig fram så gott det går. Men 1860 har det gått så långt att de inte längre klarar av att behålla gården i Forsnäs, berättar Katarina Näslund.

- Det blir exekutiv auktion och Katharina och barnen får bo på nåder i ett ensligt beläget torp längre in i skogen. Hon hade ett talesätt som de brukade citera;

Lyckan har många vänner
men nöden prövar dem

Katharina härdar ut några år i torpet, men till slut hamnar de till och med i en backstuga. Men då förstår Jan att det inte går att leva så längre.

Långfredagen 1866 har Jan gått fram och tillbaka i elva år.

- Då sätter han Katharina och barnen på släden och börjar resan norrut. Det tar ett halvår från avresan innan det är på plats i Viksjö där de tilldelas en liten torpstuga i Villola och Jan får arbete som jordbruksarbetare.

Jan tillverkar också timmerkälkar som han kan dryga ut kassan med. En specialitet och kunskap han tagit med sig från Värmland.

- Vi ska komma ihåg att året efter de anlänt blir det nödår, så livet var hårdast tänkbara.

Nu drabbade också svår sjukdom familjen. Sonen Nils fick den då relativt ovanliga sjukdomen spetälska och dog 21 år gammal. Året var 1874.
Och bara sex år senare drabbas Katarinas man Jan av sjukdom och blev sängliggande.

- 1880 kan man läsa i breven att Jan är sängliggande och vi förstår att Katharina får sköta försörjningen. Till sin hjälp har hon Augusta som fysiskt är en stark hjälpreda, berättar Katarina Näslund.

Men det var inte slut med olyckorna för familjen. När Jan hade varit sängliggande i två hela år råkade Katharina ut för en märklig och olycklig händelse.

- Det berättas att hon när hon mjölkade kon en kväll så vispade den svansen över hennes vänstra öga som infekterades och började vara. Hon fick vård på Härnösands lasarett men de kunde inte hjälpa henne.

Katharinas öga värkte sönder och från 1882 och de sista 18 åren är hon enögd.

- Hon hade en stor rädsla att hon skulle bli blind på det andra ögat också.

Katharina måste nu -trots sin skada- sköta om sin sjuke man och utföra både hans och hennes egna sysslor.

- Jag ser framför mig hur hon vårdar honom i den lilla torpstugan under sex långa år.

Jan hade även han fått spetälska. Så står det i kyrkböckerna, berättar Katarina, men om det står inget i de många brev som sonen Gustav skriver. Troligtvis för att det var en skamlig sjukdom.

Den lilla familjen med Katharina, hennes spetälske man Jan och dottern Augusta klarade sig någorlunda under fem år. Men så i december 1885 blev situationen ohållbar.

Bara nån mil från deras hem ligger Västanå bruk och dit fick de flytta och bli understödstagare på bruket.

Men olyckorna fortsätter att rada upp sig. Bara en månad efter flytten dör Jan 58 år gammal, och då kommer nästa slag.

- Det visade sig att inspektorn på Västanå bruk tyckte att Augusta var en belastning och ville att hon skulle skickas tillbaka till Värmland till sin förmyndare. Katharina var då 63 år och tvingades följa med Augusta ner genom landet till Gräsmark.

Katharina bosatte sig hos sonen Gustav och hans familj som flyttat till Fjäls glasbruk i närheten av Hässjö i Medelpad.

Katharina kom aldrig mer att få träffa sin dotter Augusta. Men familjen höll kontakt med varandra via brev. Och det är breven som gör att de sentida ättlingarna vet så mycket hur Katharina tänkte. Och nu idag när Katarina Näslund läser breven, inte minst de som kommer från Gustav så blir hon rörd.

- Saknaden måste ha varit svår, och de kom aldrig mer att träffa varandra.

Nu idag när Katarina Näslund läser breven har hon stor beundran för Gustavs förmåga att skriva vackra och innehållsrika brev trots sporadisk skolgång.

Min kära syster och svåger.

Den smärtsamma underrättelsen som ni med detta brev mottager hava ni kanske väntat. Ja vi hava väntat det alla och nu jag härmed underrätta eder att vår moder är död. Hon avsomnade lugnt och stilla tisdagen den 1 maj kl 3 på dagen.

För varje dag sågo vi allt mer och mer att slutet närmade sig. Vi sutto omkring hennes säng och förstod att hennes dödskamp snart skulle börja. Min hustru Märta tog hennes hand i sin och sade: Är ni inte glad farmor som får sluta snart? Då slog hon upp sitt enda öga och svarade det tydligaste hon sagt den dagen med ett högt och tydligt: jo då. Så knäppte hon ihop sina händer över bröstet, drog hon några svaga andetag och så var allt slut.

Vår moders ande flydde dit inga plågor och ingen värk skall vara mer. Gud välsigne hennes minne. Jag minnes ingenting annat än gott efter henne. Hennes största lycka här i livet tror jag var att få uppskattning av andra.

Eder Gustav

Psalmen "Jag går mot döden var jag går" spelades på Katharina Eriksdotters begravning den 1 maj år 1900.

Katharina och hennes familj var långt ifrån ensamma om att göra den långa vandringen från Värmland till Ångermanland. Hoppet om en bättre framtid norrut delades av många värmlänningar.

Norrlandslänen ökade sin befolkning till nästan det dubbla under andra halvan av 1800-talet och de inflyttade värmlänningarna bidrog i hög grad till det. För det hade blivit allt svårare att leva av de små jordlotterna i Värmland och i Norrland behövdes arbetskraft till den nya skogs och träindustrin.

Det berättar Peter Olausson som är historiker vid Karlstad universitet och som forskat om värmlänningarnas flyttmönster.

Värmlänningar slår sig ner i Norrland

- Skälen till att de flyttade var flera; de nya sågverken behövde arbetskraft, och hemma i Värmland hade det blivit allt svårare att försörja en familj när jordlotterna blivit mindre.

- Värmland hade varit ett invandrarlän och hade haft en stadig befolkningsökning under flera hundra år, berättar han. Den ökningen nådde sin topp ungefär vid 1860, då strömmarna började gå åt andra hållet.

Hemmansdelningen var enorm vilket innebar att man fick väldigt små lotter vid arvsskiften, så små att de inte gick att leva av.

- Så folk sökte sig åt olika håll, och i Norrland drog den nya sågverksindustrin folk från Värmland, Dalarna och norrut, berättar han.

Skogshantering var något som värmlänningarna behärskade.

- Det gjorde de, instämmer Peter Olausson, och de hade med sig en uppfinning som gjorde dem ännu mer attraktiva. Det var en speciell mekanism som kallades "getdoningen". Den kopplade samman timret och hästen på ett flexibelt sätt så att man kunde ta sig fram smidigare genom skogen än vad de gamla stela kopplingarna tillät. Det var särskilt folk från Fryksdalen i Värmland som var kända för att kunna hantera Getdoningen.

Arbetsvandringar var något man kände väl till i Värmland, inte minst i Fryksdalen. Det var vanligt att man gav sig iväg kortare eller längre perioder för att arbeta på andra håll. Så det här var folk som inte var så knutna vid sin egen torva.

- Nej nej, de har rört på sig under långliga tider. I andra delar av Värmland sökte man sig åt andra håll, många tog sig till exempel söderut till Bohuslän under sillperioderna. Men när det gällde vandringarna norrut, så var framför allt fryksdalingarna pionjärer, och sedan följde andra efter berättar Peter Olausson.

Man kan ju undra hur mycket de faktiskt visste när de gav sig iväg.

- Jag tror att de gick iväg på mer eller mindre välgrundade rykten, svarar Peter Olausson. Om någon hade varit i till exempel Sundsvall och kom hem och berättade hur det var, så var det väl den bästa reklam man kunde få.

Samtidigt så blev ju läskunnigheten allt större och tidningarna började spridas.

- På 1860-talet så fanns det flera informationskällor.

De här stora flyttströmmarna från Värmland och norrut skedde ju samtidigt som emigrationen till Amerika blev allt större. Man skulle ju kunna tänka sig att Norrlandsvandringen var ett budgetalternativ för den som kände att de måste lämna sitt gamla hem och ordna ett nytt någon annanstans.

- Det är klart att det var billigare, det var ju faktiskt vanligt att man gick hela vägen, och alltså inte behövde pengar till biljetten. Men framför allt var det nog mänskligt billigare, för det var ett mindre steg att ta sig till Norrland, där man kunde språket och visste hur det går till.

Precis som när det gällde Amerikafararna så var breven som skickades från Norrland hem till familjen i Värmland viktiga när det gällde att locka fler att komma efter.

Peter Olausson tar fram ett brev som skickades från Torpshammar, fem mil väster om Sundsvall den 9 maj 1878. Det är en mjölnarson från västra Värmland som varit i Göteborg men som nu berättar för sina föräldrar att han och hans bror istället åkt norrut för att pröva lyckan:

Torpshammar den 9 maj 1878

Älskade föräldrar och syskon, tusende tack för det sista brevet.

Jag får berätta för er att jag rest från Göteborg hit uppåt därför det blev så dåliga tider. De sätter ner daglönen 10 procent, samt dagen till 9 och en halv timma så jag tyckte det ej bar sig att stanna.

Jag reste från Göteborg den 28 april och kom hit den 29:e dennes, men jag har haft ganska trevligt under hela resan och hoppas att det blir bra här med tiden, för här ser ut för till att vara en trevlig trakt fast här har snögat och varit kallt var dag.

Jag har inget prästbetyg det torde ni vara bra att taga ut åt mig för det må jag ovillkorligen ha för eljest får jag ej stanna här. Det torde ni göra så fort ni får brevet och sända det hit.

Jag får ni sluta för denna gången med en obeskrivlig kär hälsning till eder från eder son.

J A Qvarnström

- Väldigt mycket i breven handlar om arbetsförtjänsten och arbetsvillkoren, var är det bäst? Sedan handlar det förstås om släkt och vänner som man träffar på, andra värmlänningar som skickar med hälsningar, och så förstås detta att man skickar hem pengar till sina gamla föräldrar.

Peter Olausson tror att värmlänningarna som slog sig ner i Ångermanland, Medelpad och Västerbotten klarade sig ganska bra, inte minst för att de var många och höll ihop.

- Värmlänningarna bildade ju ett slags kolonier i delar av Norrland. Många av dem har bibehållit grundidentiteten "Vi kommer från Värmland". Jag har inte kunnat se att värmlänningarna skilde ut sig genom att vara väldigt framgångsrika eller misslyckade, men de var ganska många i jämförelse med folk från andra trakter och kunde hålla ihop och bibehålla sin värmländska identitet, om de nu önskade det. Alnön utanför Sundsvall är ett exempel på en sådan trakt.

- Det vet många släktforskare, som har sina rötter där.

De arbetsvandringar som folk förr gjorde har sällan lämnat några spår i de offentliga arkiven och därför kan man lätt inbilla sig att folk i gamla tider var mycket mer orörliga än vad som faktiskt var fallet.

-När man tittar i de vanliga källorna, som till exempel husförhörslängderna, vad får man för bild då? I allmänhet får man en känsla av att folk var väldigt bofasta, säger Peter Olausson och fortsätter:

- Men källorna berättar ju ingenting om vardagsrörligheten, och säger sällan något om till exempel arbetsvandringarna. Den bonde som enligt husförhörslängderna ser ut vara orörlig kanske i själva verket är ute för att arbeta på andra ställen stora delar av året.

- Då är det ju bara andra källor, som till exempel brev, som kan berätta något om hur det verkligen var.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Tommy Engman och Per Dahlberg
slaktband@sverigesradio.se