Atlantresan blev en mardröm för Anders Peter och hans familj

Anders Peter Glader och hans familj var tidiga emigranter. De åkte 1853 från södra Småland till Amerika. Men den fasansfulla resan tog två av barnens liv och deras mor återhämtade sig aldrig.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Från mitten av 1800-talet fram till tiden för första världskriget emigrerade mer än en miljon svenskar till Amerika. Ju längre fram i tiden vi kommer desto mer organiserade och välfungerande blev resorna, men för de tidiga emigranterna gjordes resorna över haven ofta under vidriga förhållanden i fraktfartyg som inte alls var avsedda för passagerare.

Så var det för Anders Peter Glader och hans hustru Elin som reste från södra Småland till en liten plats i Minnesota som hette Ki-Chi-Saga.

Och det var just den plats där författaren Wilhelm Moberg lät sina romanfigurer, utvandrarna Karl Oskar och Kristina, bosätta sig.

Bodil Stefansson i Torekov hade precis som så många andra svenskar läst Vilhelm Mobergs böcker och därför blev hon extra intresserad när hennes man Ingvar Malmberg berättade att det i hans småländska släkt fanns en emigrant som hette Anders Peter Glader och som hade bosatt sig just i Ki-Chi-Saga. När han berättade det för Bodil blev hon eld och lågor, och ville genast fara till USA.

- Vad spännande, tyckte jag, det här måste vi ju undersöka! Och så började vi, med att ta kontakt med Ingvars släktingar i USA. Till slut sa de "Det är lika bra ni kommer hit, så att ni kan få svar på alla era frågor." Så vi blev inbjudna till Chisago county som det numer heter, och såg alla platser som Anders Petter varit på.

- Och när vi kom hem igen så satte jag igång att försöka ta reda på allt om varför de for sin väg, vilket liv hade de levt här hemma, hur var överfarten och hur blev deras liv i Amerika, säger Bodil Stefansson.

Anders Peter Glader från Furuby socken i södra Småland föddes i december 1806 som sjätte barnet i en torparfamilj. Hans start i livet var inte enkel, hans mor dog när han var bara fem år gammal.
Han tjänade några år som dräng och när han blev vuxen fick han en bra tjänst som rättare på en gård.

- Jag tror det var en man som levde livet. Han hade nog en stark sexualdrift om man ser till hur många barn han fick senare, säger Bodil Stefansson, och fortsätter:

- Jag tror också att han var en ledargestalt som hade lätt att ta människor. Han var glad och positiv, och berättade gärna historier, därtill var han stark en människa både fysiskt och psykiskt.

Men Anders framgångar fick sig en knäck när det plötsligt visade sig att han väntade barn med två kvinnor på samma gång. I april 1835 födde Elin, hans trolovade, deras första barn, och en månad senare födde pigan Maria som tidigare hade arbetat på gården en son som också Anders var far till.

- Hon föder ett barn och Glader blir stämd inför tinget. Barnet dör dock efter tio månader så han får chansen att åstadkomma en förlikning. Han får betala skadestånd och uppnår förlikning med kvinnan. Om inte barnet dött så hade sannolikt blivit dömd till dryga böter.
Visserligen var Anders känd som en man som hade framgång hos kvinnor, men detta var ändå mer än hans arbetsgivare, godsägaren Aschan, kunde tåla, berättar Bodil.

- Anders fick kicken. Bara en månad tidigare hade han fått en lönebonus av Aschan för att han hade uppfört sig så bra, men nu ser man plötsligt i gårdens räkenskaper att Anders krävs på en avgift på 90 riksdaler för "skämd potatis".

- Jag har tolkat det som ett slags bötesstraff för hans skamlösa beteende.

Man skulle ju kunna tänka sig att de pengarna hade gått till Maria, men det tror inte Bodil på.

- Ånej, säger hon och skrattar, det gjorde de säkert inte.
Strax efter fick dock Anders Peter erbjudande om arbete på en annan gård som Aschan nyligen köpt.

Anders jobbade sig upp och kunde till slut köpa en egen gård och titulera sig hemmansägare. Men i takt med att Elin och han fick allt fler barn, så växte Anders Peters oro för framtiden.

- Familjen klarade sig ju, men problemet var ju de sju barnen som nu fanns i familjen.

Hemmanet var bara stort nog för att ett av dem skulle kunna ta över det. Anders hade inte råd att låta sönerna studera eller hemgift åt flickorna.

- Anders Peter Glader ville nånting med livet, han ville framåt - och så fick han höra talas om Amerika.
Det var ju de driftigaste som åkte först, menar Bodil Stefansson, de som hade ett visst kapital, som var framgångsrika och ambitiösa, de såg att det fanns en chans att få ett bra liv för sig och sina efterkommande i det nya landet.

Anders och Elin kom iväg på våren 1853, men hade de haft en aning om hur resan skulle bli så hade de kanske ändå valt att stanna hemma. Nu blev första anhalten på resan Göteborg. Där fick de kontakt med en före detta murarmästare som hette Jonsson, och som hade börjat befrakta folk. Han gav dem ett jättebra erbjudande. De skulle åka med en snabbgående postbåt från Liverpool. Det irländska fartyget skulle bara behöva fyra-fem veckor för resan, och mat skulle ingå i priset.

Ett hundratal svenskar åkte ångbåt till en sydlig hamn i England, varifrån de fick åka tåg till Liverpool. Där lämnade Jonsson dem, men innan han gjorde det hade han köpt det mesta av den mat som svenskarna hade med sig till resan, den skulle inte behövas, menade han.

Tillvaron på båten blev en mardröm. Svenskarna kunde inte engelska och de kunde inte göra sig förstådda. Den irländska besättningen både stal från passagerarna och misshandlade dem. Och värst av allt; matransonerna var så ynkliga av svenskarna snart började svälta.

- Efter sex veckor till sjöss så är nästan allihop sängliggande för att de är så svaga, berättar Bodil Stefansson. Det fanns andra nationaliteter på båten, men deras befraktare har gett dem extra mat för de visste hur dåligt det brukade vara.

Ovanpå alla dessa påfrestningar så råkade båten ut för en tyfon på havet.

- Det blev rigghaveri, seglen skörade och det värsta av allt - de flesta vattentunnorna slogs sönder. Svenskarna var nu så försvagade att de inte förmådde slå sig fram till positioner där de kunde få vatten. Ammande mödrar sinade, och man ser i fartygsdokumenten att tretton eller fjorton småbarn dör, och de är alla svenskar.

Ett av dessa barn är Anders Peters och Elins yngsta dotter Petronella, som sänks i havet. Väl framme i USA dör ännu ett av deras barn på tåget till Chicago.

Han hette ju Jonsson, den där murarmästaren som organiserade resan som Anders och Elin gjorde, och bara ett år senare skrev en annan svensk-amerikan en artikel i en svensk tidning för att varna för Jonssons illa skötta resor.

Redan första aftonen blev de flesta av dem bestulna på allt av värde, såsom pengar och klockor. Besättningen på såna här skepp består vanligen av tjuvar och skälmar, eftersom ingen bättre sjöman vill segla på dessa fartyg, om han inte blir tvungen därtill i brist på annan hyra. Alla besättningsmän var irländare och hjälpte naturligtvis sina landsmän och eftersom svenskarna inte kunde klaga sin nöd för kaptenen, så kunde de inte på något sätt få upprättelse. Ja, oförskämdheten gick så långt att fastän irländarna helt fritt och öppet visade de stulna sakerna vågade ingen kräva dessa tillbaka. (…)

Men detta var inte det värsta. Förutom att svenskarna dagligen tilldelades hugg och slag av de råa och enväldiga maktfullkomliga sjömännen, så var den så rundligt utlovade kosten så snålt tilltagen att jag inte kan förstå hur någon människa kunde överleva på denna under överfarten.

Mat utdelades endast en gång i veckan. Sammanlagt var detta inte mer än man hade kunnat äta vid en enda måltid, och ändå måste detta fördelas över en hel vecka. Det finns inget mänskligt språk för att uttrycka allt det elände som blev följden. För varje dag blev situationen allt värre. Det var hjärtslitande att se på hur de små utsvultna barnen vid utdelningen begärligt grep efter de hårda brödkanter som spreds på däcket och då hjärtlöst slogs på fingrarna av de råa matroserna. (…)

Hur man än ser på saken ligger skulden på herr Jonsson - och stackars honom om han en gång kommer att få genomlida alla de förbannelser som uttalades över honom av hans mördade landsmän ända in i dödsstunden.”

Anders Peter Glader, Elin och deras barn hade rest i nästan ett halvår när de till sist kom fram till sitt mål, Ki-Chi-Saga.

Två barn hade de mist på vägen och Elin var mycket försvagad. Väl framme fick de hjälp att bygga sig en första liten stuga, och inte så långt senare byggde svenskarna upp en kyrka i det nya landet. Och den blir en viktig centralpunkt för dem. Vid det första konstituerande mötet för kyrkan så var Glader och barnen med, men Elin saknades.

- Hon var för svag för att kunna ta sig till kyrkan och 1855 dog hon, berättar Bodil Stefansson.

- Det är en total katastrof för Anders Peter. Hans två äldsta söner får nu klara sig själva, och den äldsta flickan har just konfirmerats och får ge sig ut att tjäna som piga.

Men vid den här tiden behövdes en kvinna för att göra se sysslor som kvinnor gjorde, och tre år senare hämtade Anders Peter en från sin hemsocken Furuby i Småland.

- Hon var 25 år yngre än Anders Peter, och när hon kom var hon höggravid. De gifter sig och Anders tar barnet som sitt eget.

Anders Peter Glader startar alltså om och skaffar en ny, stor familj. Han och hans nya fru får sju barn tillsammans, och Anders blir snart en aktad person i Ki-Chi-Saga.

De lever ett hårt, men ganska bra liv. Och så, när Anders just ska bli far igen, så är det är dags att rida in en unghäst. Men det bär sig inte bättre än att han blir avkastad.

- Livet leker och Anders ska bli far igen vid 69 års ålder - och så blir han avkastad och dör strax efteråt, säger Bodil.

Anders begravdes intill Elin på den lilla kyrkogården i Ki-Chi-Saga, en kyrkogård som det sägs att Vilhelm Moberg besökte. Han lär ha utbrustit: "Här ska jag begrava Karl-Oskar".

Långt senare, på 2000-talet har den amerikanska och den svenska släktgrenen återknutit kontakten med varandra. Bodil Stefanssons berättar hur hennes man Ingvar tog med sig små träbitar från torpet där Anders Peter Gladers fötts, för att ge som presenter till de amerikanske släktingarna.

-Vi gav en av träbitarna till en av Ingvars släktingar. Hon är rik och har allt man kan önska sig, men när hon fick träbiten som kom från hennes släkting Anders Peter Gladers hus hemma i Småland, då rann tårarna på henne, och så sa hon: "This is a thing money cant buy" - detta kan inte köpas för pengar.

Nya sökmöjligheter i svensk amerikanska kyrkböcker och tidningar

De svenskar som kom till Nordamerika gick ofta med i svenska församlingar där man fortsatte att föra kyrkböcker precis som de gjort hemma i Sverige. Inte för att de måste utan mer för att de bar med sig den traditionen.

De svensk-amerikanska kyrkböckerna har precis digitaliserats och finns nu tillgängliga för emigrantforskare. Det är något som Ted Rosvall, rutinerad släktforskare och författare, välkomnar.

- Det här är något revolutionerande för oss som håller på med emigrantforskning. Och nu har de äntligen blivit digitaliserade och är dessutom indexerade, vilket betyder att det finns ett personregister som man kan söka i.

Ted Rosvall berättar att en svårighet i forskningen kan vara emigranternas namnbyten. Kvinnor kanske gifte sig och bytte efternamn och män kanske bytte till ett lite mer engelskklingande namn.

- Ett exempel jag hittat är en båtsman från Blekinge som hette Åke Bengtsson som tog namnet John Brown.

Precis som i svenska kyrkböcker hittar man hela familjegrupper. Där syns bland annat när de är födda, döpta, gifta och var de bodde. Men i USA var det frivilligt att gå med i församlingen. Det kostade pengar och inte alla hade råd eller lust att vara med. Då skrev man oftast in "dropped" eller "utesluten ur församlingen" i anmärkningskolumnen i kyrkboken.

Det kan också finnas små berättelser om kyrkans historia i kyrkboken och där kan man hitta fakta om de som grundade kyrkan eller om kyrkvärdarna till exempel.

- Men egentligen är det nog inte kyrkoböckerna som man hittar så mycket kött på benen om enskilda människor. De hittar man snarare i de digitaliserade tidningarna. Och det är också en revolution, berättar Ted Rosvall.

De digitaliserade tidningarna finns på nätet och finns delvis gratis. En sådan söksida är Chronicling America där man gå in och söka på namn och ort och begränsa i tid. Tidningssidorna är OCR tolkade vilket betyder att varje ord blir sökbart. (Se sökbar länk längre ned på sidan.)

- I tidningarna får man verkligen "kött på benen". Det kan handla om små enkla händelser, trafikolyckor, bråk och rykten och mycket annat. Tidningarna och kyrkböckerna kompletterar varandra.

Minnenesota Stats tidning onsdagen den 30 oktober 1901

Allmänna nyheter.

Staden Rockford, IIIinois, har på den senare tiden gjort sig sorgligt ryktbar genom de många skilsmessomålen. Under endast 2 dagar beviljades helt nyligen icke mindre än sjutton ansökningar om äktenskapsskillnad, och ytterligare femtio mål af samma slag komma inom kort att företagas till behandling inför domstolen. Bland dem, hvilkas äktenskap nu upplösts, äro Emma och Olof Månsson samt Johanna och Rufus Anderson.

Dödsfall

Mary Olson, dotter till Nils Olson, afled den 21 dennes i sitt hem i en ålder af 28 år. Den hädangångna var en mycket begåfvad ung dam och hade aflagt afgångsexamen vid såväl Lichfields högskola som vid statsuniversitetet. Begrafningen hölls i torsdags, då likpredikal hölls i den svenska lutheranska kyrkan.

Olof Wallins dotter Eina fick också sluta denna sorgedals vandring efter några månaders sjukdom. Hon var vid sin död 13 år. Herren tröste sörjande föräldrar och syskon.

John Fredrik i La Crosse hade härom dagen den ovanliga lyckan att finna en äkta perla i en portion ostronsoppa, som han höll på att förtära på Merchants restaurant derstädes. Pärlan har ett värde af $200.

De här korta notiserna kom alla från Minnesota Stats tidning en svensk tidning som gavs ut under sex år, 1877-1882.

Ted Rosvall berättar hur han gjorde en sökning på sitt familjenamn Sandgren i Philadelphia där hans morfars far och hans bror Ture bodde under en tid. Sökningen gav genast resultat.

- Min morfarsfar och hans storebror bodde på 1850-talet i Philadelphia. Jag visste inte så mycket mer än att de kom tillbaka kring 1860 och gifte sig så småningom och fick familjer och därifrån härstammar jag.

- Men så upptäckte jag för länge sedan att det fanns en Mrs Ulrica Sandgren i Philadelphia. Och mig veterligt så var varken min morfarsfar eller hans bror gifta, det blev de först när de kom hem igen.

Ulrica hade en dotter som hette Fransisca Sandgren.

- Jag tyckte det var jättekonstigt och jag funderade om någon av bröderna varit gifta en gång tidigare och har barn och tidigare familj.

Ted Rosvall hittade inga vigselbevis eller andra dokument och började därför fundera om det dottern kanske hade gift sig.

- Så jag gick in i tidningsarkiven och sökte på "Sandgren", "Philadelphia" och tidsperioden "1870-1880".

- BANG! så kom det en träff. Helt oförmodat! Ett bröllop 1872 mellan Mayor Wells och Miss Fransisca Thurena Sandgren.

- Det var det beviset jag behövde för min morfars storebror hette Thure Sandgren. Och naturligtvis har hans illegitima dotter i Philadelphia fått namn efter pappa Thure.

- Så tack vare en ynka tidningsnotis så fick jag det bevis jag behövde, avslutar Ted Rosvall.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson och Tommy Engman
slaktband@sverigesradio.se