Anders hopplösa strid om torvmossen

Anders Andersson stred om rätten att skörda torv ur en mosse i nästan 30 år. Den bittra striden mot grannen berodde på att reglerna kring arrende ändrats.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Att strida i nästan 30 år om en torvmosse kan te sig som mycket bråk för ingenting sett med dagens ögon. Men det är just en sådan strid som Släktband ska handla om idag.

I slutet av 1800-talet köpte sig Anders Andersson en fastighet i Svensköps socken i Hörby i Skåne.

Till gården hörde en torvmosse som kom att bli hans öde. Den här mossfejden resulterade inte bara i ideliga rättegångar och böter för Anders utan också i att han fick utstå mycket spott och spe.

Ing-Britt Svensson är barnbarns barn till Anders och bor bara ett par mil från den plats där striderna utspelade sig för drygt hundra år sedan. Och när hon och kusinen Anne Lindgren Olsson ville veta sanningen bakom mossfejden rullade en bitter och egendomlig historia fram.

- I min familj har vi en historia som jag och min kusin blev intresserade av. Vi hade hört att våran anfader Anders Andersson, min mors morfar, hade haft det så besvärligt med olika rättegångar. Han hade suttit i fängelse och vi undrade vad det egentligen handlade om.

- Min kusin tog tag i detta och satte sig och läste i protokoll och domstolsböcker från tidigt 1900-tal.

Anne fann ut att Anders varit stämd och hade tre olika rättsprocesser som varade i 30 år.

Anledningen till att Anders Andersson fick ägna större delen av sitt vuxna liv till rättsprocesser var alltså en strid om den torvmosse som hade följt med på köpet av fastigheten Fulahultet i Svensköps socken i Skåne.

Torven kunde man elda med istället för ved, och för Anders betydde det att han kunde sälja den skördade torven och på så sätt få en liten inkomst.

Fastigheten Fulahultet låg bara ett stenkast från hans föräldrahem och till en början verkade nog livet bli ganska bra där på Fulahultet. Han hade träffat Anna Eriksdotter som var sömmerska och som han gifte sig med och fick två döttrar. Men snart visade det sig att Anna var hjärtsjuk och dog bara 37 år gammal i "hjärtlidande" som det står i kyrkboken. Nu var Anders ensam med de två flickorna som bara var 2 och 4 år. Och han såg sig tvungen att lämna bort flickorna till två skilda familjer.

Men som om det inte var nog med sorger för Anders. Grannen som hette Anna Persson hade tidigare arrenderat torvmossen och hävdade nu att han stal hennes torv.

- Hon skickade räkningar till Anders och han kunde inte betala och blev till slut stämd till tinget. Han hade ju betalt och ägde gården och marken.

Anders fick hjälp av en advokat i Hörby, men när de kom till tinget hade advokaten plötsligt gått över till Anna Perssons sida. Anders som hade betalat advokaten och ville ha tillbaka de 50 kronorna, men fick det inte.

- Anders kallar advokaten för Judas Iskariot och blev stämd för ärekränkning.

Anders samlade på sig mycket böter, berättar Ing-Britt Svensson, men eftersom han inte betalade omvandlades bötessummorna till fängelse och fjärdingsmannen kom att jaga honom.

Anders körde med häst och kärra ner till Malmö där han sattes i fängelse.

Att Anna fortsatte att kräva ersättning för den torv som Anders uppenbarligen hade köpt och hade kontrakt på berodde på att reglerna för arrende hade förändrats.

Tidigare hade man kunnat arrendera mark på 99 år och så stod det i grannen Anna Perssons arrendekontrakt. Enligt det skulle hon ha rätt till mossen ytterligare 36 år. Men när Anders Andersson köpte Fulahultet kunde man inte längre ha så långa arrendetider och därför var han övertygad om att hans köpekontrakt gav honom rätt att ta torven.

De två kontrakten gick med andra ord omlott i tiden och ingen ville ge sig.

Än i dag finns spår efter Anders ihärdiga arbete där han försökte bevisa sin rätt till torvmossen. Bland annat finns en väl tummad bok i civilrätt som Anders strukit under var och varannan mening i. Och den kanske hade han nog med sig när han sökte upp en ny advokat efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff i Malmö. Och äntligen fick han lite medhåll.

Den nye advokaten trodde på Anders och uppmanade honom att skriva till Kungs. Där fick Anders rätt.

Men när Anders kom hem var det som om han tappade livslusten och levde inte länge efter han kommit hem från fängelset. Han dog på sin mosse när han passade sitt barnbarn.

Anders blev 63 år och hade ägnat nästan 30 år av sitt liv till att strida om rätten till torvmossen.

Och när Anders var död flyttade äldsta dottern Alma och hennes man Henning till gården. Och granngården hade också bytt ägare. Och man kan tänka att striden om torvmossen då var över.

- Men det visade sig att den här torvmossen spökade även för Alma och Henning. För de som hade stämt Anders innan fortsatte att jaga Alma och Henning. Det ledde till att de kände sig lite förföljda och till slut gav de upp och lät gården gå ifrån dom och gav sig iväg.

Till Henning Olsson i Kilhult

Sedan till vår kännedom kommit att ni innevarande år upptagit torv får vi härmed bringa i erinran att brukanderätten till ifrågavarande torvjordstycke innehaves av oss, och får vi tillika förbjuda eder att från mossen bortföra den upptagna torven med mindre ni dessförinnan till oss lämnar full ersättning för dess värde.

Tollarp och Skettelljunga den 6 juni 1925
Jöns Jönsson Hanna Simonsson

Att en torvmosse kan generera så mycket bråk som i den här berättelsen om Anders kan verka egendomligt. Men den mark som idag är utan något större värde kan ha varit oerhört värdefull i gamla tider och har ofta gett upphov till segslitna konflikter.

Det berättar Jesper Larsson som är agrarhistoriker vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.

Markstrider var vanliga

- Strider om markområden är något som är väldigt vanligt i svensk historia. Jag håller mest på med ytor som man har ägt gemensamt, men där kan man se hur man har stridit om beten, om vem som får ta ut ved, vem som får ta ut lövfoder och så vidare. Så det är vanligt att man bråkar. Att det blir så långdraget som i det här fallet, det är kanske inte lika vanligt, men själva bråket kan vara ett sätt att försöka fastställa vem som har äganderätt och vem som har utnyttjanderätt, säger Jesper Larsson

Torvmossar kunde användas till flera saker.

- I främst Skåne använde man torv för att elda med. Det andra användningsområdet var att använda torven som strö, dvs underlag för djuren i stallar och ladugårdar. Torven var bra på att samla upp näringsämnen från gödseln så att man fick bättre gödseleffekter på åkrarna.

- Och när man under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet dikar ut mossarna och lägger dem under plogen för att öka sina odlingsarealer så får ju mossarna en helt ny funktion.

Konflikterna om dessa lite udda markområden har sett olika ut i olika delar av landet, vilket förstås hänger ihop med att geografin, jordmånen och odlingsförutsättningarna har varit helt olika.
Men det har också skiftat över tid. Det fanns andra tillgångar än torv som var attraktiva i det gamla bondesamhället.

- I det förindustriella jordbruket, speciellt under 17- och 1800-talen, tog man tillvara allting, som vass till exempel, som fanns i sjökanterna. Det användes som foder eller till husbyggarna, och vass är ju ingenting som har nåt större värde i dagens jordbruk, konstaterar Jesper Larsson.

I till exempel Skåne och Bohuslän var de så kallade Märgelgroparna en viktig tillgång. Det är ansamlingar av gamla snäckskal, som ströddes ut på åkrarna som jordförbättringsmedel.

- Människan är ju extremt uppfinningsrik och nyfiken och då tar man reda på resurser i ens närhet som går att använda. Det är ju utmärkande för det förindustriella jordbruket att man hade väldigt stor kunskap om hur nästan allting kunde användas så att sånt som framstår som marginella resurser för oss idag kunde vara stora resurser på den tiden.

Jesper Larsson har forskat mycket i norrländska källor, och där var myrslåttern, dvs det gräs till djurfoder som skördades på myrarna, viktig.

- Myrslåttern var väldigt vanlig i norra Sverige, från Dalarna, Värmland, Hälsingland och norrut, och när man ökade andelen djur under tiden från 1600-1800-talet så blev den än viktigare. Myren blev en större och större resurs också för att få hö.

Många av de här tillgångarna var gemensamma. Inom till exempel en by så hade man ofta organiserat det så att alla hade lika stor rätt att ta ut till exempel myrslåtter, vass eller snäckskal. Det fanns ingen ordningsmakt som höll reda på hur mycket var och en förbrukade, det fick gruppen hålla ordning på själv. Den viktigaste faktorn när det gällde att göra en rättvis fördelning, var att mycket av arbetet genomfördes gemensamt i lag.

- Men det är klart att det också förekom att folk tog ut mer än de skulle, kanske fällde träd som de inte fick ta.

- Men jag tror att man hade ögon i skogen, och den som hade tagit för stor del av det allmänna blev ställd inför tinget – även om säkert en och annan kom undan, säger Jesper Larsson.

Under 1800-talet genomfördes tre stora skiftesreformer i Sverige, då man bytte jord med varandra för att få mer sammanhållna gårdar. Men skiftena gjordes också med ambitionen att de tidigare gemensamma ytorna skulle bli privata, och det skulle visa sig vara väldigt svårt, någon gång till och med omöjligt.

- Man måste värdera de resurser som fanns på utmarken och så får man försöka dela upp det så bra man kan inom skifteslaget. Men man kom ibland till delar som inte gick att dela inom skifteslaget, utan som fick fortsätta att vara allmänningar. En sådan sak var vägar, det var opraktiskt att ha en enda ägare, de måste fortfarande ägas gemensamt.

- Däremot kunde man dela upp skötseln av vägarna.
Grustag kan vara en annan resurs som kan vara nödvändig att äga gemensamt, eftersom det kanske bara fanns ett. I Hälsingland behövde man speciella linsänkesplatser när det var dags att röta linet innan man kunde göra trådar av fibrerna. Det fanns inte så många platser som passade till den sortens verksamhet, de fortsatte ofta att vara gemensamma.

- Även myrtag, myrslåtter, kunde göras till kollektiva tillgångar efter skiftena för att varje enskild del skulle bli för liten om man delat upp den.

Ju mer gemensamma saker man ägde desto mer komplicerade tenderade skiftena att bli. Jesper Larsson tar Dalarna som exempel, där man traditionellt hade haft många gemensamma tillgångar.

- Där kunde skiftena bli extremt komplicerade och dra ut på flera decennier.

Konflikterna omkring markområden har varit ständigt närvarande genom den moderna historien, men man har löst tvisterna på lite olika sätt i olika tider, berättar Jesper Larsson.

Under sent 1800 och under 1900-talet, var det inte så vanligt längre, att marktvister hamnade i tinget.

- Däremot var det otroligt vanligt att man drog såna här frågor till tinget under 16- 17- och tidigt 1800-tal, berättar han. Det berodde på att tinget var den plats där man tog upp de flesta ekonomiska frågor. De svenska domstolarna var speciella på det visar att lekmannainflytandet var stort, varje domstol bestod ju av tolv nämndemän som också var med och dömde, och de satt på unik kunskap om hur man gjorde inom sin socken eller sitt tingslag, och de kunde assistera domaren med frågor om sedvanerätter, hävd och tradition. Det gjorde att konflikterna kunde lösas bättre, tror Jesper Larsson, som har sett i sin forskning att det inte alltid verkar vara så viktigt att snabbt komma till ett avgörande i de här konflikterna, utan det viktiga är att man noggrant går igenom vad som har skett, och att de som har del i konflikten verkligen blir hörda.

- Så många konflikter kunde på det viset pågå i många många år, och komma upp på ting efter ting där man tog upp samma frågor.

- Om man tar tid på sig och ser till att lyssna på alla parter och diskuterar igenom alla delar av frågan ordentligt så är chansen större att man kommer fram till ett resultat som kommer att fungera i framtiden.

Längre fram i tiden när det blev mindre vanligt att man gick till tinget, då löste man fler konflikter med hjälp av lantmätare eller medlare.

Det låter ansträngande att hålla på och reda ut markkonflikter under många år, att ständigt mötas i tinget eller hos medlare, att ta om samma fråga gång på gång. Men Jesper Larsson menar att det här långsamma konfliktlösandet ofta kan ses som ett konstruktivt sätt att gemensamt komma fram till hur marken ska hanteras i framtiden. Han har kunnat konstatera att det är väldigt sällan som den här sortens strider leder till handgemäng eller slagsmål:

- Nej, de brukar inte slå ihjäl varandra för såna här frågor, säger han, utan konflikterna handlar mer om att tydliggöra vad man får och inte får göra.

- Det är klart att det händer att folk tycker väldigt illa om varandra, att konflikten blir personlig men oftast är konflikterna ofta ett sätt att reda ut frågor och komma vidare.

- Jag vill till och med säga att konflikterna kan vara bra, på många sätt, slutar Jesper Larsson.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Gunnar Svensson
slaktband@sverigesradio.se