Kristians fattiga start i en halländsk ryggåsstuga
Släktband21 Tammi 2019

Kristians fattiga start i en halländsk ryggåsstuga

Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

När vi idag ser gamla torparstugor från 1800-talet kan vi förledas och tro att livet i dem var pittoreskt och vackert. Men de som levde där i gamla tider slet med dragiga väggar och stampade jordgolv, trängsel och svårigheter att hålla rent. Torparna låg långt ner på samhällets klasstrappa och det var ingen lätt sak att ta sig upp därifrån. Men de som gjorde det var framförallt pojkar som hade lätt för sig i skolan och som fick hjälp att studera vidare, till präst.

En av dom var Kristian Torin från Snöstorp utanför Halmstad. På äldre dar skrev han ner sina barndomsminnen, dels i dagböcker och dels i en bok som han skrev för sin enda dotter. Kritians anteckningar utgör unika dokument över det livet fattiga människor levde i mitten av 1800-talet- om hur husen såg ut, vilken mat som ställdes på bordet och hur det var med kläderna på kroppen.

Kristians sonson son Göran Torin som bor i Skattungbyn i Dalarna tillsammans med sina labradorer och har samlat ihop alla anteckningar från sin farfars-fars i en bok.

Kristian Torins barndom

- Han föddes i en ryggåsstuga utanför Halmstad på ett litet torp som löd under ett större gods som hette Arlösa, berättar Göran Torin.

En ryggåsstuga, det är beteckningen på de väldigt enkla torpstugor som inte hade några innertak. Oftast bestod stugan av ett enda rum och i riktigt gamla tider hade den sällan några ljusinsläpp i form av fönster.

- Den som Kristian föddes i hade bara ett fönster på taket, så det måste ha varit väldigt mörkt därinne. Det enda ljus de hade det var elden och en ”stickekäring”, en ställning som man satte en trästicka i som man antände när man behövde lite extraljus om man till exempel skulle sy nåt. Golvet var bara ett stampat jordgolv.

Kristian föddes 1837 och var den yngste sonen till torparen Johannes Torin och hans andra fru Anna. Johannes hade två flickor från sitt första äktenskap, och med Anna fick han ytterligare fem barn. Två av dem dog i späd ålder.

Torparfamiljen skulle leva av vad den lilla jordlotten gav och det var inte mycket. Kristian berättar själv så här:

Det var fattigt för mina föräldrar. Torpet var nämligen stort, men det bestod af oländig mark med tufvor, kärr och enebuskar.

Grässlåttern var mycket fattig, så att på somliga ställen blef ej ett lass hö efter en flitig slåtterkarls dags arbete, fast det började klockan 3 eller 3.30 på morgonen.
Under torra somrar förtorkades grödan, så att icke en enda kärfve kunde bindas av vårsäden, utan den måste räfsas ihop som gräs. Då blef det magert för både folk och kreatur.

- Men de åt ju sovel också, mest fisk, säger Göran Torin.

Kristian har berättat hur han och bröderna gick till en bäck och fångade laxöring, hur de satte ner fötterna för att hålla fast fisken och ibland var tvungna att dyka på huvudet för att hålla fast den.

- Det kunde vara november och svinkallt och man kom hem dyblöt, men vad gjorde det när man kom hem med fisk!
Då och då fick familjen också rester från herrgården, det kunde vara köttben eller fiskhuvuden.

I sina nedtecknade minnen berättar Kristian Torin om livet som torparunge under tidigt artonhundratal, och mycket handlar om maten – inte så konstigt i en familj där varje dag innebar en kamp för överlevnad:

Det var smått om matbitarna. Lite hafrebröd och potatis doppad i salt eller saltadt vatten utgjorde den vanliga frukosten. Bröd vankades dock icke alltid. Soppa af en näfve gryn, vatten, salt. Potatis och därtill ibland ett köttben eller ett sillhufvud - sådana finge vi stundom på Herrgården - detta var ofta middagsmålet, väl ofta med en bit hafrebröd.

På sommaren kokades stundom kål af potatisblad, vatten, några gryn och salt. Och detta fick utgöra middag. Gröt af hafremjöl med litet mjölk utspädd med svag, svag, oftast sur dricka eller vatten utgjorde den vanliga kvällsmaten. Det var icke alltid som vi fingo alldeles så mycket av denna kost, som vi ville ha.

En gång då jag bad mor om en bit bröd och fick till svar att jag icke kunde få, pekade jag på lillfingern och sade: ”Bara så pass som min lilla nagel.” Då vände mor bort ansiktet. Hon ville nog icke att jag skulle se tårana i hennes ögon.

I den halländska karga jorden var havre det vanligaste sädesslaget bland småbruk och torpare. Här var det svårt att få skördar av korn eller råg. Så när Kristian får smaka rågbröd någon enstaka gång är det fest

- Då blev han lyrisk – rågbröd som är så gott! Pappan hade prövat att så råg på en liten jordplätt och hade faktiskt lyckats, och då lovade han sin familj att de i fortsättningen skulle få rågbröd – det lovar jag!

Rågbröd var en sällsynt gäst i vårt hem, det bestods egentligen blott om jul. Stundom bara under de själfva högtidsdagarne och emellan dem blandbröd av hafremjöl och något rågbröd. Ack, vad rågbrödet var godt!

En gång, det var 1845, hade jag vid ett ärende till herregården fått ett stycke rågbröd. Det nändes jag icke äta för hastigt. Nej, jag afbet blott små bitar och tuggade länge på hvar. ”Ack om en finge äta så mycket sådant bröd som en ville”*Och så uppoffrade jag en bit och planterade den vid en tufva. Så talade jag om för sven, min bror, att jag så gjort, och snart skulle där växa rågbröd. Och han grusade obarmhärtigt mina förhoppningar. Han sade ”Din dumming, inte växer bröd, om aldrig så mycket sattes.

- Han höll reda på platsen där han hade planterat sitt rågbröd, han har till och satt ut det på den karta han ritade över var olika hus låg står det på ett ställe: ”Här planterade jag rågbröd.”

I sina nedtecknade minnen beskriver Kristian Torin också annat ur vardagen, som när han mot uttryckliga förbud snattar äpplen och körsbär, de som pappan annars plockar och säljer för att få en liten inkomst. Också kläderna på kroppen berättar han om.

På fötterna nyttjades aldrig något så länge marken var bar för snö. Ja, vid barfrost under själva vintern hade vi naturligtvis något på fötterna. Men så snart marken i slutet av mars började bli bar, så – bort med håsor och träskor, och så var det att gå ”barfött” äfven om en och annan snödrifva låg i ens väg.

Skjorta hade jag en tid icke mer än en. Därför måste jag vackert hålla mig i sängen när den skulle tvättas.
På sängkläder var det icke heller överflöd. Sängarna voro väggfasta lådor utmed väggen. I den lades halm. Därpå en trasmatta. Och till att breda på sig en dyna. Nå, men lakan? Lakan! Nej, sådant överflöd kom väl aldrig i fråga.

Kristian var duktig i skolan, han briljerade under husförhören och visste tidigt att han ville bli präst. Han fick hjälp att komma till Latinskolan Halmstad.

Ett sätt att hjälpa fattiga studenter var att då och då ge dem ett ordentligt mål mat.

- Han fick ju matdagar i Halmstad då han fick gå hem till folk och äta mat hos dem, berättar Göran Torin.

Kristian var ju van att sitta ihop med pigor och drängar där han kände sig hemma. Men rektorn tyckte att Kristian behövde veta hur man för sig bland finare folk, där man åt med kniv och gaffel.

- Det var en pärs faktiskt.

Ack, om jag då fått vara utan mat hela dagen istället för att äta middag där. Jag hade aldrig förr ätit vid herrskapsbord. Där var mycken främmad.

Gaffel hade jag knappast begagnat. Visst hade jag några år förut, då jag i sällskap med far sålt körsbär, lockat honom att köpa tre par knifvar och gafflar ”för att ha när främmadt kom” men intet hade jag gjort bruk av sådant där.’Och nu sitter jag mellan ett par fina fruar eller mamsell och ska äta med knif och gaffel. Till på köpet är jag vänsterhändt. Och til ytterligare råga är potatisen oskalad.

Hvad jag är glad när middagen är öfver!”

För att försörja sig under studietiden tog han massor med extrajobb. Han bar vatten och ved, och eldade i alla skolrummen. Han sopade och han gick med skolans tiggarbössa. Lite längre fram blev han privatlärare i fina familjer. Där blev han förskräckt över hur fint folk kunde slösa med tiden.

En eftermiddag se´n gossen slutat sin läsning, kom han upp med en roman med hälsning från sin mamma, att den var mycket intressangt. Jag blef smått otålig men tittade på första sidan.

"Nå, jag får och kasta en blick på andra sidan sidan, sedan så… Kvällsmaten är färdig!” Förvånad ser jag upp. Tre á fyra timmar hafva mig ovetande försvunnit medan jag bara ”tittat på några ord på nästa sida”, pigan har varit inne och bäddat min säng, och jag har icke sett henne.

Jag var alldeles förvirrad och förskräckt. Jag slängde romanen under sängen, och där fanns hon väl när jag flyttat. Så började och slutade min romanläsning. Jag har intet minne af dess innehåll, men det var rusande. Gud vare tack att jag märkte det! Detta var min första och sista romanläsning.

Under tiden som lärare hittade han också på ett fiffigt sätt att halvsula sina skor.

Han hade stora hål i sulorna på sina skor, och vid något tillfälle stod han bredvid en väderkvarn som det droppade fett och smörja ifrån. Kristian märkte att den där röran bildade ett lager under skorna som tillsammans med smågrus bildade nya ”sulor”.

- Han gick dit då och då för att ”halvsula” skorna, berättar Göran Torin.

Kristian klarade sina studier, han hade ingen enkel väg till prästvigning men till sist så blev han ändå präst. Han hade två fasta arbeten i sitt liv, dels som präst och skollärare i Jonsered utanför Göteborg, och senare som kyrkoherde i Östad i nuvarande Lerums kommun.

Kanske var det hans tuffa barndom som spelade roll, hans prästgärning kantades av en för tiden oerhört modern syn på både barnuppfostran och kvinnors roll i kyrkan.

- Han gillade inte det här med aga, han slutade slå skolbarnen när han upptäckte att det inte ledde någonstans. På två prästmöten argumenterade också Kristian för att kvinnor visst kunde få läsa ur bibeln och andra texter.

- Men det gillade inte de andra prästerna på mötet, de stampade i golvet för att visa sitt missnöje med detta. Men Kristian Torin stod på sig.

Kristian Torin skrev dagbok fram till sin död 1916 och på olika vägar har den till sist hamnat på Göteborgs landsarkiv, en dagbok som gör att vi idag kan veta mer om livet för fattiga torparfamiljer under 1800-talet.

Torp och fastigheter i arkiven

Kristian Torin skrev dagbok fram till sin död 1916. På olika vägar har hans minnen till sist hamnat på Göteborgs landsarkiv, en dagbok som gör att vi idag kan veta mer om livet för fattiga torparfamiljer under 1800-talet.

Det är många som idag vill veta hur det såg ut i de stugor som deras anfäder en gång bodde i och ibland vill man också veta var de låg. Men ju enklare husen var desto mindre chans är det idag att finna något om dom i arkiven.

På landsarkivet i Lund träffar vi Marcus Broberg som är arkivarie och tar emot många frågor om gamla fastigheter från allmänheten och Göran Kristiansson som är landsarkivarie.

- Ja det gäller att hitta en bra ingång och då är det fastighetens beteckning som visar var fastigheten legat någonstans, berättar Göran Kristiansson. Då är det fastighetsböcker och inskrivningshandlingar som finns att tillgå.

Marcus Broberg som ju arbetar med ärenden från allmänheten personer berättar att många utgår från fastighetens nuvarande uppgifter, det vill säga nuvarande fastighetsbeteckning.

Men fastighetens beteckning kan ha förändrats under årens lopp när den till exempel slagits samman med andra fastigheter eller avstyckats. Och för att ytterligare komplicera det hela skedde en stor förändring 1908 då man gick från ett gammalt fastighetsbeteckningssystem till det system vi har idag med siffra kolon siffra. Till exempel Berghem 1:2.

Göran Kristiansson har plockat fram en ekonomisk karta det vill säga en karta där det finns tydliga indelningar som visar gränserna mellan olika fastigheter.

- Här är ett exempel från Lundsgården 10. Här kan man se hur stor fastigheten var och vem som ägde den i början av 1900-talet. Och sen kan man följa fastigheten bakåt till äldre kartmaterial.

Göran tar fram en äldre karta som visar ett skifte som gjordes på gården 1779. Kartorna finns på Lantmäteriets webbsida över historiska kartor. (Länk finns längre ner på sidan.) Där kan man få fram skifteskartor, ekonomiska kartor osv.

- I beskrivningen till kartan kan man bland annat se vem som bodde där, berättar Göran Kristiansson.

När det gäller Skåne finns en Rekognosceringskartan 1812-1820 som gjordes i samband med Napoleonkrigen som visar hur landskapen såg ut innan skiftena.

Hela södra Skåne är karterade och där finns åkermark, skog, kärr, väderkvarnar, broar och så vidare utmärkta.

- Detta är ju för militärt bruk så att man skulle veta hur man skulle ta sig fram.

Rekognosceringskartan finns i Riksarkivets digitala läsesal. (Länk längre ner på sidan.)

Vilken är då den vanligaste frågan från allmänheten?

- Många gånger nöjer man sig med att veta vilka som bodde i fastigheten, berättar Marcus Broberg. Och det är lättare att följa vilka som bott på gården än att ta reda på hur det såg ut. Då behöver man kanske gå in i Brandförsäkringsbrev och leta efter äldre ritningar och kartor.

- Har man tur och hittar Brandförsäkringsbrev kan man se hur en gård eller ett torp var byggt, men oftast var de tidiga brandförsäkringsbreven utfärdade till de större gårdarna.

Man kan alltså få en ganska bra bild av hur större gårdar var byggda men att finna uppgifter om mindre torp eller backstugor är betydligt svårare och ibland faktiskt omöjligt.

Göran Kristiansson tar fram en annan källa som kan vara användbar, nämligen husesyner. Han har plockat fram en husesyn från den 27 maj 1774 över ett överstelöjtnantboställe i Källna socken.

- När det gäller militära hemman och prästgårdar så gjorde man syner på dem med jämna mellanrum. Och här går man igenom varje del av huset och ser vad som finns och vad som är bristfälligt.

- Här beskrivs bland annat när huset var byggt och hur lång byggnaden är. Mangården är 21 och tre fjärdedels alnar lång, tio alnar bred och fyra och en halv alnar hög. På stolpar. Det står också hur många väggar det finns, dörr med gångjärn och lås, lergolv som är brädlagt.

Man kan alltså få en ganska bra bild av hur större gårdar såg ut. Men att finna uppgifter om mindre torp eller backstugor är betydligt svårare och ibland faktiskt omöjligt.

- Det som finns då är torpkontrakt som upprättades med gårdsägaren och där kan man få beskrivet vad torparen skulle betala osv. Men det finns sällan beskrivet hur torpen såg ut, men soldattorp finns det ritningar på och då var de oftast standardiserade, berättar Göran Kristiansson.

- Det är först i början av 1900-talet, runt 1930-40 som vi kan få en mer ordentlig bild av hur mindre hus eller gårdar såg ut, avslutar Marcus Broberg.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
slaktband@sverigesradio.se

Jaksot(260)

Kuriosa och frågor

Kuriosa och frågor

Lars Jonsson, präst i Skellefteå, har i sin ägo en udda husförhörsbok. Den skrevs av barnen till prästen Simon Brandell i slutet av 1800- talet och gäller dockor. Ond bråd död och konstiga livsöden finns att begrunda i boken som gjorts på ett autentiskt vis. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Peter Karlsson på nättidningen Rötter berättar om populära Porträttfynd som varje dag kompletteras med i snitt 50 porträtt. Där kan man hitta porträtt av släktingar som andra har i sina ägor. Fader okänd står det ofta i de gamla födelse- och dopböckerna. Det ställer till med problem för dagens släktforskare. Kathrine Flyborg tipsar om hur man ska gå till väga för att luska ut vem fadern egentligen var. Rolf Ekelund som är vice ordförande i föreningen Göteborgsregionens släktforskare svarar bland annat på frågor om hur man söker rätt på vilka hamnar som emigranter avreste från, hur man letar i domböcker, och hur man ska förhålla sig till de muntliga källorna i form av äldre släktingar. Riddarhuset svarar på frågan vilken är Sveriges nu levande äldsta släkt och Thord Bylund och Leroy Billberg pratar om generationslängder. Om man standaliserar generationernas längd ryms det tre generationer män på 100 år medan det på kvinnolinjen ryms fyra generationer. Dessutom finns regionala skillnader. Till exempel gifte man sig när man var äldre på Gotland. Ted Rosvall som är ordförande i Sveriges Släktforskarförbund har långtgående planer på att skapa släktforskarambassadörer i andra länder. Detta ska underlätta för släktforsakre som inte är ursprungssvenskar att hitta sina rötter i andra länder. Han berättar att släktforskning nu är den populäraste hobbyn i USA. Det finns fler aktiva släktforskare än aktiva utövare av sport i landet.

24 Tammi 200529min

Om fattigvård och föräldralösa barn

Om fattigvård och föräldralösa barn

Om fattigvård och föräldralösa barn Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. UtfattigElisabeth Engberg på Demografiska Databasen vid Umeå Universitet forskar om fattigvård. ”I fattiga omständigheter” heter avhandlingen som läggs fram i vår. Hon har tittat på fattigvården i slutet av 1800- talets Skellefteå och berättar bland annat om hur personer periodvis återkom fattigvårdshandlingarna, att det fanns en fattigdomscykel. I Släktband får vi höra om den 70 årige mannen som skriver till fattigvårdsnämnden för att allra ödmjukast be om hjälp. Han är själv gammal, har en 90 årig sängliggande svärmor hemma, ett utvecklingsstört barn samt en dotter som fått två utomäktenskpliga barn. Det fanns stora regionala skillnader i hur fattigvården såg ut. Fattigstugor och fattighus var mycket vanligare i södra Sverige medan man i Norrland ofta löste de fattigas situation med naturabidrag från socknen eller kringgång. Kringgång betydde att den fattige fick gå runt i socknen för att försörjas några dagar på varje hemman och fick arbeta på gårdarna efter förmåga. Ensamma barnFöräldralösa barn har tagits om hand på olika sätt, beroende på om de bott på landet eller i städerna och också beroende på vilken tid de levt. På landet var det vanligt att man placerade barn i socknen, de fick vandra runt hos olika familjer för att fördela försörjningsbördan. I städerna fanns inte samma sociala nätverk, utan där inrättades istället särskilda barnhus där de fick tak över huvudet, mat och en viss utbildning. Dödligheten på barnhusen var enorm. En tredjedel av barnen dog redan under sitt första levnadsår, och två tredjedelar före 14 års ålder. Louise Lönnroth som är Landsantikvarie i Göteborg har studerat barnhusen i Göteborg under tidigt 1800-tal och hon berättar i veckans program om hur barnen där levde. Hon förklarar också varför det finns barn som står upptagna i kyrkoböckerna med anteckningar om både fader och moder okänd. Under fliken Praktiska tips finns råd om hur man hittar fattigvårdshandlingar i våra arkiv och om barn under rubriken Fader och moder okänd.

17 Tammi 200529min

Kartor och sjömän

Kartor och sjömän

I veckans program tittar vi närmare på kartor och sjömän. Släkt- och hembygdsforskaren Karl- Ingvar Ångström har arbetat som lantmätare hela livet och berättar om vilken skatt kartorna är. Genom att studera gamla kartor och jämföra med nutida kan man hitta platser där anfäder bott. Vi kommer också att ägna uppmärksamhet åt sjömännen som lämnat spår efter sig i speciella arkiv- om de inte försvunnit spårlöst. Vi träffar Kjell Norberg vars farfar var sjökapten. Han skrev under alla sina år till sjöss brev hem till sin älskade hustru. De berättar om längtan, stormar och en och annan fest. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

9 Tammi 200529min

Handstilstips och bouppteckningar

Handstilstips och bouppteckningar

Lantbruk nej, lantmannanej men vad står det? Lantjunkare ska det ju vara! När man sitter med gamla dokument framför sig kan det ofta vara svårt att tyda vad det står. I veckans program träffar vi Elisabeth Thorsell som är medförfattare till en lärobok om just gamla tiders handstilar. Under fliken praktiska tips kan du ta del av en del av de handfasta råd som Elisabeth Thorsell ger i veckans Släktband. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Thord Bylund och Kathrine Flyborg berättar under rubriken ”Hitta din släkt” om bouppteckningar. Fram till 1950- talet är boupteckningarna fylliga och innehåller många gånger intressant information om avlidna släktingar. Förutom den dödes ättlingar som anges med bostadsorter och födelsedatum kan man hitta grundliga listor över allt från guldringar till handdukar och kreatur.

2 Tammi 200526min

Ljudinspelningar

Ljudinspelningar

För många släktforskare har en inspelning av en släkting blivit den absoluta bonusen när man sammanställer fakta kring en släkting. Kanske har man hittat gamla band på vinden som vittnar om en annan tid. Annars kan man, om man har tur, hitta en inspelning av en släkting på något av de Språk och folkminnesinstitut som finns i Sverige. Ända sedan 30- talet har man där rest runt och spelat in berättelser ute i landet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Eva Thelin som arbetar på Språk och folkminnesinstitutet i Uppsala har precis sammanställt en bok med medföljande cd skiva som visar på 29 exempel från alla våra landskap. Lyssna på svenska dialekter heter boken. Har man riktigt tur kan ens släkting finnas med på den cd:n. Mattias Lindblad är en av dom som snubblat över en anhörigs röst i arkiven. Hur det gick till hör du i veckans Släktband. SläktpärmMånga från den äldre generationen inser idag att det finns mycket att berätta för kommande generationer. Både det som berör stora händelser men också mindre familjeberättelser. Maja- Lisa Furusjö har hittat ett sätt att dokumentera sin familj på. Vid köksbordet hemma i sin lägenheten visar hon upp bilder, brev och andra dokument som tillhör familjen. Men Maja- Lisa Furusjö tycker det är viktigt att också skriva om vardagslivet. Hur gjorde man med tvätten förr, när kom telefonen till familjen och vad tjänade min anfader i månadslön? Ett bra praktiskt tips är att göra en släktpärm som kan byggas ut när nya händelser sker.

26 Joulu 200429min

Klä på släktingarna som forskats fram

Klä på släktingarna som forskats fram

Datoranvändningen och Internet blir allt viktigare för släktforskare. När kyrkböckerna enbart fanns tillgängliga på Landsarkiven var det svårt för många att kunna släktforska. Av den anledningen la många släktforskare sin semester på orter där anfäderna bott för att kunna komma åt de lämpliga böckerna. När sedan SVAR, Svensk Arkivinformation, i Ramsele mikrofilmade kyrkböckerna underlättades arbetet. De senaste årens intåg av Internet och nya datorprogram har inneburit en revolution. Inte minst har Internet gjort att släktforskare idag hittar varandra och kan byta erfarenheter och data som aldrig förr. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. DIS, som står för Föreningen för Datorhjälp i släktforskningen är en viktig aktör när det gäller att introducera och utveckla datorteknik inom släktforskningen. Föreningen, som är ideell, har sitt centrum i Linköping startade 1980 och började tidigt att utveckla ett speciellt program för släktforskare, kallat Disgen. Idag finns det några stora datorprogram i genren, men Disgen är störst. Släktband besöker den här veckan DIS i Linköping. Ett sätt att dokumentera släkten är att göra en minnesbok som Karin Nordbergs släkt gjorde när hennes faster Anna fyllde 100 år 1998. Alla i släkten fick en sida till förfogande för att berätta och lämna bilder av sig själva. De äldre i släkten skrev ned episoder och fakta från de som inte längre levde och längt fram i boken finns en antavla med översikt av alla släktmedlemmar. Den här boken ger ett avtryck av en släkts historia under en viss punkt i en släkts historia. DödböckerThord Bylund och Kathrine Flyborg berättar i veckans Släktband om de utförliga nekrologer som vissa präster skrev i död- och begravningsböckerna. Genom att ibland skänka prästen en liten gåva eller summa pengar kunde prästen skriva om den avlidne på ett vackert sätt. I programmet får vi exempel från några dödböckerna där några beskrivs som gudfruktiga och stillsamma, medan andra fick en helt annan beskrivning.

19 Joulu 200429min

Svenskamerikaner söker sina rötter

Svenskamerikaner söker sina rötter

I veckans Släktband besöker vi Anna-Lena Hultman i hennes hus i Hössna, strax utanför Ulricehamn. Anna-Lena har sysslat med emigrantforskning i över tjugo år och har hjälpt många svensk-amerikaner att finna sina svenska rötter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. - De skriver ju sällan i förväg och berättar att de tänker komma, säger Anna-Lena, som ett antal gånger haft plötsliga besökare på trappan som hon fått hjälpa att finna rätt både i kyrkböcker och ute på sedan länge försvunna torp- och backstugeställen. En bit in på nästa år kommer Sveriges Släktforskarförbund tillsammans med Emigrantinstitutet att ge ut en CD som ska innehålla alla personer som emigrerade från Sverige mellan 1840-1930. Anna-Lena Hultman håller som bäst på med att sammanställa CD:n, som kommer att komma ut i fler upplagor. Den allra första upplagan kommer att sakna uppgifter från några områden. Det gäller delar av Stockholms stad, Uppsala län och några socknar i Norrland. Ändå innehåller CD:n över 1,5 miljoner namn. Dessutom pratar Släktband med Per Clemensson som tillsammans med Kjell Andersson och Genline just kommit ut med boken ”Your swedish roots”. I handboken finns allt från en gammalsvensk ordlista, beskrivning över våra kyrkböcker till statistik och kartor. Peter Vallenskog från Genline berättar om företaget som arbetar med att lägga ut kyrkböckerna i avfotograferat originalskick på nätet så att vem som helst ska kunna forska i dem. Är man då en engelsktalande släktforskare finns boken ”Your swedish roots” som ett användbart hjälpmedel.

12 Joulu 200429min

Släktband besöker mormonkyrkans center

Släktband besöker mormonkyrkans center

Mormonkyrkan startade i USA, och byggde sitt center, sin stad, i Salt Lake City i slutet av 1800-talet. Kyrkans bildare och andlige ledare lärde sina efterföljare att släkter har speciella band mellan sig som man kan få att hålla också i livet efter detta. Men eftersom kyrkan bildades ganska sent fanns det gott om släktingar till kyrkans medlemmar som aldrig fått chansen att döpas in i gemenskapen. Därför har man tagit reda på avlidna släktingar och döpt dem i symboliska ceremonier. För att kunna göra detta arbete rätt har man systematiskt gjort kopior av folkbokföringen över världen. Kyrkan har lagt enorm möda på att samla historiska data från hela världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I Sverige finns mormonkyrkans center i Västerhaninge och deras släktforskningscenter är öppet för alla. Släktband har varit där. I programmet berättar också Eva Brylla om hur våra efternamn har vuxit fram. Vi får också lite fler tips om hur man släktforskar från Thord Bylund och Kathrine Flyborg.

5 Joulu 200429min

Suosittua kategoriassa Historia

olipa-kerran-otsikko
mayday-fi
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
huijarit
tsunami
mystista
rss-ikiuni
konginkangas
totuus-vai-salaliitto
sotaa-ja-historiaa-podi
rouva-diktaattori
rss-subjektiivinen-todistaja
rss-i-dont-like-mondays-2
rss-sattuu-sita-suomessakin
historiaa-suomeksi
apinan-vuosi
rss-kirkon-ihmeellisimmat-tarinat
rss-iltanuotiolla
rss-outoja-uutisia-pohjois-suomesta
tiedetta-ja-sirkushuveja-vanhojen-aikojen-podcast