Kristians fattiga start i en halländsk ryggåsstuga

Nils och hans son Albrekt gick vintern 1718 över Jämtlandsfjällen i Karl XII:s krig. Men bara Albrekt överlevde. Väl hemma uppstod tycke mellan honom och faderns nya hustru Maria. När de fick ett barn gick det inte att hålla hemligt längre och båda dömdes till döden genom halshuggning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Rolf Pettersson växte upp i jämtländska Brunflo och har ända sen han var liten fått höra om karolinernas dödsmarsch när Karl XII:s soldater gick över fjällen och frös ihjäl i tusental. Men vad han inte visste då var att han själv hade två av dessa soldater i släkten. När Rolf och hans farbror Erik Pettersson började forska fann de en osannolik berättelse om krig och förbjuden kärlek som slutade med avrättning. Nils Dulfier och hans son Albrekt Nilsson Dulfier var båda dragoner och två av de 10 000 soldater som gick från Duved till norska Trondheim vintern 1718- 19. När de efter fyra månader möttes av beskedet att Karl XII stupat beslöt arméns ledare general Almfeldt att vända tillbaka till Sverige. Men då möttes de redan hårt slitna trupperna av snöstorm på kalfjället. Nils var en av de 3000 soldater som stupade. Sonen Albrekt som överlevde strapatserna gick hem med dödsbudet till sin styvmor Maria, som var Nils andra hustru. Maria var 33 år och Albrekt tio år yngre. De två fattade tycke för varandra och i november 1720 föder Maria deras son. Prästen tillkallades för nöddop och fick på vägen dit höra att pappan är Marias styvson. Prästen rapporterade till sina överordnade och det blev en rad rättsliga prövningar som slutade med att det unga paret Albrekt och Maria dömdes till döden. För den skull dömmes Maria Ersdotter och Albrekt Nilsson efter 20:e kapitlets 11:e vers i 3:e Moseboken av Moses till döden och att mista livet men till underdånigst följe av rättegångsprocessen underställer rätten denna sin dom Höga kungliga hovrätten. Maria och Albrekt blev dömda efter Guds lag, dvs budorden i Bibeln, som vid den tiden låg till grund för svensk rättskipning. Och även om många av nämndemännen ville hitta förmildrande omständigheter var det omöjligt. Albrekt och Maria blev halshuggna för sitt brott. Avrättningar under 17- och 1800-talen Dödsdomar var vanliga i gamla tider även om det framför allt under 1800-talet blev allt vanligare att de omvandlades till långa fängelsestraff. Dödsstraffet avskaffades 1920 och den sista gången ett dödsstraff verkställdes var 1910. Men den som fick en dödsdom fick bereda sig på att straffet kunde varieras stort beroende bland annat på om det gällde en man eller kvinna, vilket brott personen begått, och hur hög status den dömde hade. Ulf Andersson som är arkivchef för Region Värmland har forskat i dödsstraffen i gamla tider och han berättar att det vanligaste sättet att avrätta både män och kvinnor var halshuggning med yxa. Män kunde särskilt i äldre tider bli hängda, det gällde inte för kvinnor. Men straffen kunde också innehålla straff både före, under och efter avrättningen. Innan var det vanligt med spöslitning för män och risslitning för kvinnor. Under själva avrättningen kunde straffet göras hårdare genom att skarprättaren till exempel högg av en hand först. Men också efter döden kunde kroppen hanteras på skändliga sätt. Kvinnor som halshuggits kunde bli brända på bål och manskroppar kunde utsättas för det som kallades stegling och hjul, ett groteskt straff som innebar att kroppen delades och sattes upp på pålar och hjul till allmän beskådan. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson och Erika Libeck Lindahlslaktband@sverigesradio.se

8 Helmi 202125min

Helena Palmgren fann historien som sin farmors farmor Sofia av en slump. Sofia hade tre små barn och Helena tror att hennes anmoder tog med sig den yngste sonen till bordellen i Stockholm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Sofia Törnkvist föddes i Härnösand 1831 som yngsta dotter till en hattmakare. Också hennes mamma kom också från en hantverkarsläkt och där arbetade de flesta som garvare. När Sofia var 18 år anställdes Jonas Bäckström från Skåne som lärling i garveriet. Och snart blev han och Sofia kära i varandra. Men Jonas hade större ambitioner än att jobba som garvare och sökte sig till konstakademin i Stockholm. När han antogs som elev två år senare, ville han ha med sig Sofia. De två gifte sig och flyttade till huvudstaden. Sofias ättling släktforskaren Helena Palmgren i Umeå hittade sin farmors farmor Sofias öde mest av en slump när hon forskade om familjen. Och till en början såg det ut som Sofia och hennes Jonas skulle få ett lyckosamt liv tillsammans. Men några år efter flytten separerar paret. Deras två flickor Alma och Gustafva är då nio och sju år gamla och yngsta barnet Elo bara ett år. Helena har läst mängder av rättegångsprotokoll och ser att Sofia bland annat döms för fylleri och har "tillfälliga arbeten" och "samlag med okända män". - Det verkar som hon bor på Ålandsgatan 16 och tar emot kunder där samtidigt som sonen bor hos henne, säger Helena Palmgren.När Jonas begär skilsmässa har Sofia suttit redan suttit på kurhus på grund av att hon fått könssjukdomen syfilis. Hon döms så småningom för horbrott och hamnar i fängelse fem gånger innan hon till slut dör 45 år gammal. - Det går inte så bra för flickorna som först flyttar till Härnösand för att bo hos släktingar. Alma dör ung och hennes utomäktenskapliga dotter blir också hon prostituerad. Gustafva hamnar på mentalsjukhus tidigt och dör där. Yngsta sonen Elo blir efter Sofias rättegång 1863 fosterhemsplacerad och flyttar den dag skolan är slut, 14 år gammal. - Det som tagit mig är den tystandskultur som funnits kring den här berättelsen, avslutar Helena Palmgren. Kartor över centrala Stockholm Sofia bodde på Ålandsgatan där många prostituerade bodde och verkade. Ålandsgatan bytte så småningom namn till Mäster Samuelsgatan. Stockholmskällan har kartor som bland annat visar hur det såg ut 1855. Stockholmskällan: Stockholm 1855 Lägenheter hyrdes ut till prostituerade Ett dokument funnet i poliskammarens arkiv i Göteborg visar hur fastighetsägare och mellanhänder tjänade pengar på prostitutionen i staden. Bakgrunden är att ett antal boende i några speciella kvarter i staden klagade på att de blev störda av trafiken i deras hus. En polis skrev då ner vad han visste om dessa fastigheter. Ett antal fastighetsägare i området hyrde ut hela sina hus till en person, ofta en kvinna, som i sin tur hyrde ut lägenheter per dag till prostituerade kvinnor, i båda leden tog man bra betalt. Kvinnorna som hyrde lägenheterna betalade mellan fem till sju kronor om dagen i hyra, i hyran ingick ofta morgonkaffe. Polisen kunde berätta vilka hus som hyrdes ut på detta sättet, vad alla inblandade hette och vilka summor som skiftade ägare, men han konstaterar i slutet av sin rapport att det nog ändå är bäst att låta den här verksamheten fortsätta eftersom man då vet var man har de prostituerade kvinnorna. Om de kvinnor hvilka nu äro boende vid Öfra Kyrkogatan och Ekelundsgatan skulle avhysas derifrån, då kommo de säkerligen att söka sig bostäder på hotellen och sedermera såväl dagar som nätter kringstryka å gatorna derigenom åstadkomma mycket mera ondt än hvad de nu göra då de hafva bestämda bostäder och kunna under sträng polisuppsigt hållas inom hus. Ur polisrapport från Göteborg 1896 Karl-Magnus Johansson, arkivarie på Riksarkivet Göteborg berättar att mellanhänderna ofta var före detta prostituerade. En av dem hade när hon dog en 15-årig son som ärvde verksamheten efter sin mor. Sonen tjänade sannolikt någonstans mellan fyra till sextusen kronor om året under en tid då en vanlig arbetare tjänare cirka fem-sexhundra. Ny teknik transkriberar handskrivna dokument Det var ingen tillfällighet att det här dokumentet det ligget nämligen i en dokumentserie som fått extra uppmärksamhet en tid. En del av arkiven efter Poliskammaren i Göteborg har nämligen valts ut för att testa ny teknik som går ut på att lära datorn att läsa handskriven text och göra om den till maskintext. Den som har svårt att läsa gammal stil skulle alltså kunna få hjälp av tekniken på detta sätt. Från skiftet januari-februari 2021 kommer det att vara möjligt att via sin dator söka i det här materialet, berättar Karl-Magnus Johansson. Här finns länk till det transkriberade materialet: Automatiserad handskriftstolkning från Poliskammaren Det här pilotprojektet sker i samarbete mellan Riksarkivet Göteborg och Göteborgs universitet. Mycket arbete har också utförts av privatpersoner, inte minst släktforskare. De har, med sin vana vid att läsa äldre skrivstilar kunnat i ett första steg ”lära” datorn att känna igen det handskrivna materialet och transformera det till skrivtecken. I det steget lyckades man uppnå en korrekthet om 97%. I nästa steg rättades felen till genom en kontroll mot originalet, för att kunna uppnå ännu större träffsäkerhet. Det här materialet består av polisrapporter från 35 år, 1868 till 1902, från detektiva avdelningen vid Göteborgs polis. Det är en period då stadens befolkning mer än fördubblas. Dessutom flyter enorma mängder, cirka 600 000 emigranter genom staden, och många av dem återfinns i polisrapporterna. Kanske har de blivit av med sin emigrantkoffert eller själv gjort något som väckt polisens intresse. - Jag bedömer att det finns cirka 100 000 namn i de här rapporterna som alltså kan ge släktforskare ingångar till annat material, domstolshandlingar och liknande, säger Karl-Magnus Johansson. Det här är ett pilotprojekt för att testa tekniken, efter en utvärdering kommer man att ta ställning till om det kan bli någon fortsättning. - Det är visserligen 22 500 sidor som har bearbetats nu, men det motsvarar en och en halv hyllmeter och Riksarkivet har ungefär 80 hyllmil dokument.- Så det är en bit kvar, slutar arkivarie Karl-Magnus Johansson. Vill du höra mer om husen som hyrdes ut till prostituerade och om transkriberingen av handskrivna dokument finns två extra avsnitt nedan att lyssna till under "höjdpunkter från avsnittet". Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

1 Helmi 202124min

Emilia Hansson blev småskollärare mot alla odds och ville helst jobba med samiska barn. Hon var en modern pedagog i början av 1900-talet som arbetade under den tid då rasbiologi var på modet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Emilia Hansson föddes 1882 i Fritsla i Västergötland som ett av sju syskon. Föräldrarna var arrendebönder. När Emilia var 11 år dog hennes mamma och från den dagen förändrade sig livet. Pappan och barnen flyttade till en statarlänga i Borås, men de hade inte bott där många månader när huset brann ner och med det alla deras ägodelar. Hennes syskon emigrerade, den ena efter den andra, och till sist åkte också pappan till Amerika. Emilia var den enda som blev kvar i Sverige. Emilias förutsättningar att klara sig var dåliga. Familjen var utblottad och hon själv hade en medfödd skada i form av en missbildad högerhand. Men hon måste ju hitta ett sätt att försörja sig, och helst av allt ville hon bli lärare. Hon skrev ett brev till en rik och socialt engagerad dam i Borås och bad om ekonomisk hjälp – och fick det. Leonore Odenkrants, som damen hette, skulle sedan komma att hjälpa Emilia under alla hennes år som lärare, och också hennes skolbarn skulle få många gåvor. Emilia ville till Norrland. Allra helst ville hon undervisa samiska barn och 1907 blev hon så anställd på en internatskola för samiska barn i Undersåker i Jämtland. Senare skulle hon också komma att undervisa i Idre i Dalarna och till sist i Kuoksu i Tornedalen. Hon skrev själv två böcker under sitt liv, två ganska romantiserade beskrivningar av hennes tillvaro och hon skrev också brev hem till sin välgörarinna Fru Odenkrants. Det är bland annat de breven som hennes släkting Isabella Josefsson i Fritsla har använt när hon ställt samman Emilias liv. Emilia var en framsynt och på många sätt modern pedagog. Hon tog in många praktiska moment i undervisningen, barnen fick till exempel räkna på virkesåtgång när det skulle byggas en bastu och berättade förtjust om hur barnen plötsligt tyckte det var roligt att räkna med bråk. Men Emelia var samtidigt ett barn av sin tid och blev intresserad av den idé som just då var stark, rasbiologin. Rasbiologiska institutet i Uppsala skrev en bok som landets lärare fick köpa till starkt reducerat pris. Emilia blev bekant med institutets grundare Herman Lundborg och han kom också till Kuoksu för att undersöka hennes barn. - Hon var en väldigt begåvad och mångsidig människa som gjorde mycket gott, men jag blev förstås mycket besviken när jag förstod att hon också blivit intresserad av Lundborgs läror, säger Isabella Josefsson. Men jag tycker att hon är en väldigt intressant person i min släkt. Emil Marklund är doktorand i historia med utbildningsvetenskaplig inriktning vid Umeå universitet och har bland annat skrivit om en samtida småskollärarinna till Emilia, Ester Vikström från Byske, som var lika gammal som Emilia och som verkade under samma tid fast på annan plats. Det var stor skillnad mellan småskollärare och folkskollärare, berättar Emil Marklund. - När folkskolan infördes i Sverige 1842 inrättades folkskoleseminarium i varje stiftsstad och då beslutades också att bara män fick bli folkskollärare. Men under 1840 och 1850- talen har man rekryteringsproblem vilket gör att det 1853 beslutas att de mindre skolorna på landsbygden inte behöver ha examinerade lärare. Och fem år senare beslutas också att de som undervisar i de mindre skolorna kan vara småskollärare. På så sätt föds småskolläraryrket. De som utbildade sig till småskollärare hade ungefär halva utbildningstiden jämfört med folkskollärarutbildningen och också en mycket lägre lön. - Från början var det inte tänkt att det skulle bli ett kvinnoyrke. På 1860-talet så var det nästan jämn könsfördelning, men år 1900 var det vara 4% som var manliga småskollärare.Småskollärare hade till skillnad från folkskollärarna en mycket mer osäker anställning. Först 1918 kom en reform som innebar att småskollärarna kunde ha få fast anställning. - Innan dess kunde de bli avskedade av skolrådet, som leddes av prästen, och ofta var anledningen att den kvinnliga läraren gift sig och skaffat barn. Fram till 1904 hade de manliga och kvinnliga folkskollärarna samma villkor, men det året fick de manliga lärarna fick igenom ett ålderstillägg som gjorde att de tjänade lite bättre. Som släktforskare kan man leta information om lärare i kommunens arkiv där bland annat tjänstgöringsdagböcker finns. På Landsarkiven kan man hitta information om var läraren var utbildad, deras lärarexamen, betyg mm. Och så finns matriklar med information på Kungliga biblioteket, universitetsbibliotek och vissa andra bibliotek. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Malin Aveniusslaktband@sverigesadio.se

25 Tammi 202124min

När Lillys pappa träffade en ny kvinna kastade han ut Lilly och hennes mamma. De försökte klara sig men situationen blev ohållbar och till slut hamnade Lilly på barnhem. Adoptioner blev möjliga först 1918. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Lilly föddes 1907 i byn Rösta i Sollefteå. Hennes föräldrar var gifta och utifrån sett såg nog den lilla familjen ut att leva ett högst normalt familjeliv. Men under ytan var det allt annat än bra. Lilly var bara 7 år när hennes pappa kastade ut henne och mamma Helena Johanna och lämnade dem att klara sig bäst de kunde. - När situationen blev ohållbar gick de hem igen men Helena fick bara stanna ett kortare tag och pappan ordnade så att Lilly kom till barnhemmet i Rösta, berättar Lillian Raab som är dotterdotter till Lilly och som släktforskat länge om familjens öde. Lilly var bara 15 år när hon lämnade barnhemmet och förväntades då klara sig själv. När Lilly var 20 år blev hon gravid och kände sig tvungen att adoptera bort flickan som hon döpte till Eivor eller "ej vår". Även nästa flicka, Solveig, adopterades bort. Adoptioner blev inte möjliga att genomföra förrän 1918, då en ny lag kom till. Vid den här tiden fanns det många fattiga barn som inte fick den omsorg de behövde, och adoptioner skulle vara ett sätt att råda bot på det. Cecilia Lindgren forskar om barns villkor vid Linköpings universitet, och har studerat adoptioner. När lagstiftningen var ny hade man så kallade svaga adoptioner, vilket innebar att barnet kunde ärva sina adoptivföräldrar men inte föräldrarnas släktingar, och att adoptionen kunde upphävas om adoptivföräldrarna inte skötta sina åtaganden på ett bra sätt. I början såg man det också som en självklarhet att barnet skulle ha fortsatt koppling till sin biologiska familj. Med tiden ändrade sig dock synen på adoptioner. På 1950-talet tyckte man att det viktiga var den nya familjen, och ville att alla band med den biologiska familjen skulle klippas. På så sätt skulle en ny ”riktig” familj kunna bildas. Vid den här tiden hade också inställningen till de adopterade barnen ändrats, nu menade man att de kunde vara ett potentiellt problem. Därför infördes en regel som sa att om det inom fem år efter adoptionen upptäcktes att barnen haft en medfödd skada eller liknande, så kunde adoptionen hävas. De allra flesta adoptioner har lämnat efter sig utlåtanden både om de biologiska och adoptionsföräldrarna, och för adoptioner som genomfördes före 1950 kan det finnas utlåtanden att hämta i arkiven. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesadio.se

18 Tammi 202124min

Schweizaren Max Lang flyttade till Afrika i början av 1920-talet för att slippa bli präst. Han arbetade för en tysk firma men allt han tjänat blev värdelöst under resan hem då hyperinflationen slog till. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Sten Lang i Örebro har schweiziska rötter och har tagit reda på sin farfars historia. Farfar hette Max Lang och föddes 1890. När han växte upp ville hans mor att han skulle bli präst, men Max ville annorlunda, och så fort han fyllt 21 och var myndig gav han sig iväg hemifrån. Max kunde många språk, bland annat portugisiska, vilket var en fördel när han hamnade i nuvarande Mocambique som då var en portugisisk koloni som hette portugisiska Östafrika. Där fick han arbete på en tysk import- och exportfirma. Jobbet gick bra, Max uppskattades för sitt det han gjorde, problemen kom först 1914 då första världskriget bröt ut. Portugal och Tyskland hamnade i strider om sina respektive kolonier i Afrika, och Portugal konfiskerade tysk egendom både i Portugal och i kolonierna. Ägarna till firman där Max arbetade kom då på idén att skriva över firman på den unge, i kriget neutrale, schweizaren. Så blev det, och när kriget var slut tackade de genom att göra Max till delägare i firman. Som delägare fick han ny status, en som innebar att han måste gifta sig. Max for hem till Schweiz och fann Marie, som han snabbt äktade. De bodde i staden Lourenzo Marques, som idag heter Maputo, och gjorde bra affärer. Men efter några år blev Marie och deras äldste son sjuka i malaria, och paret valde att flytta hem till Europa. Max köptes ut ur firman, han fick betalt i tysk valuta, pengar som han tog med sig i en kappsäck på båtresan hem. När de väl var framme i Genua förstod de snart att pengarna de hade fått med sig blivit helt värdelösa under resan. Hyperinflationen hade slagit till i Tyskland och pengarna i kappsäcken var knappt värda pappret. Utblottade fick de telegrafera efter hjälp hemifrån Schweiz, och väl hemma igen fick Max börja om med två tomma händer. En sak som han lämnade efter sig till familjen var tanken på språkkunnighet som en nyckel till framgång. ”Kan man språk, så klarar man sig” lär Max ha sagt till dem.Den tyska hyperinflationen berodde till stor del på utgången av det första världskriget där Tyskland fick betala ett stort krigsskadestånd till segermakterna. I ett desperat försök att rädda ekonomin tryckte Tyskland mer sedlar vilket resulterade i en extrem inflation och därmed minskade pengarnas värde.Lena Andersson-Skog som är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet berättar att folk använde sedlarna för att tapetsera väggar eller till och med som toalettpapper eftersom det var billigare än att faktiskt köpa nytt papper. Sverige hade visserligen stått utanför första världskriget men drabbades ändå av ekonomisk nedgång. Om man i sin släktforskning stöter på någon som gjort konkurs finns det möjlighet att gå in i speciella konkursregister, säger Lena Andersson-Skog. Släktforskarföreningen DIS, Föreningen för datorhjälp i släktforskningen, har en användbar sida för den som vill söka i konkursregistren. DIS tipssida med sökvägar om konkurser Programmet är gjort avElisabeth Renström, Jonatan Stålhös och Gunilla NordlundUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

11 Tammi 202124min

En vårddag 1929 gick världen i kras för Ingeborg och Artur. Ingeborg tappade all förankring till verkligheten och gjorde det otänkbara. Innan dagen tagit slut hade deras tre små barn mist livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Den där dagen en vecka före påsk skulle Artur arbeta i skogen tillsammans med sin bror. På Ingeborgs schema stod att hon först skulle tvätta och därefter baka till ett planerat föreningsmöte. Innan Artur gick iväg hjälpte han Ingeborg att ta in och fylla det stora bykkaret med vatten.Efter en stund i skogen upptäckte Arturs bror att han glömt sitt fickur hemma, så han vände tillbaka. När han kom innanför dörren var det egendomligt tyst, ingenting hördes av de tre barnen, som var ett, tre och fem år gamla. Han fann Ingeborg i köket där hon satt med huvudet i händerna. Och han fann de tre barnen som alla var döda, dränkta i tvättbaljan. Ingeborg blev sinnesundersökt och straffriförklarad, hon hamnade på Restads sjukhus i Vänersborg. Därifrån skrev hon brev hem till Artur, de breven blev en viktig källa för Maria Bouroncle i Göteborg som har letat rätt på alla detaljer om händelserna, och samlat dem i en bok "Det kom för mig i en hast". Maria är barnbarn till Ingeborgs syster.Ingeborg och Artur skiljde sig, och när Ingeborg blev försöksutskriven bodde hon först hemma hos sina föräldrar, bara ett stenkast från Artur, senare flyttade hon till sin syster. Hon verkar ha blivit tolererad och accepterad i byn, där hon deltog i syföreningar och andra sociala sammanhang.Artur gifte om sig, men fick aldrig några fler barn. Däremot tog han och hans nya fru hand om ett krigsbarn från Finland som fick ett kärleksfullt hem i Vesene.När vi pratar om dödligt våld i historien har föreställningen tidigare varit att män stått för de flesta brotten. Men nu visar ny forskning att kvinnor under slutet av 1800-talet faktiskt var i majoritet när det gällde våldsbrott med dödlig utgång. Forskarna Marie Eriksson, historiker och lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö, och Roddy Nilsson, professor i historia vid Göteborgs universitet, har gått igenom mängder av hovrättsdomar, böteslängder och rådhusrättsprotokoll och skrivit boken "Ilska desperation och lömska försåt - våldsamma kvinnor i 1800-talets Sverige". Barnamorden hade under flera hundra år en egen lagstiftning som inte räknades in bland de andra våldsbrotten. Därför har det sett ut som om kvinnor inte utövat så mycket våld som de faktiskt har. I studien har Roddy och Marie sett att kvinnor, förutom våld mot sina nyfödda barn, utövade dödligt våld mot till exempel sina makar, fästmän, kärlekskonkurrenter, svärföräldrar, vuxna barn, svågrar och svärdöttrar. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson och Erika Libeck Lindahlslaktband@sverigesadio.se

4 Tammi 202125min

Anders kom aldrig hem till middagen den där januarikvällen 1787. Först två månader senare hittades hans kropp i dammen. Änkan fick livslång pension ur Hammarkassan och levde ensam resten av sitt liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Släktforskaren Hans Spennare började släktforska redan på 1970-talet och visar i filmen ovan hur han byggde sitt finurliga släktträd innan datorerna var vanliga i våra hem. (Klicka på pilen i mitten så startar den fyra minuter långa filmen.) När Hans Spennare hittade domstolshandlingar om sin anfader Anders Johansson Spennares död synliggjordes en sorglig och sedan länge glömd händelse från slutet av 1700-talet. Hammarsmeden Anders Spennare var 31 år när han en sen januarikväll gick genom isen vid Svanå bruk. Först dagen efter saknade arbetskamraterna honom. Efter två månader fann man kroppen som undersöktes av läkare och identifierades av Anders far och äldre bror. Utredningen kommer fram till att Anders inte avsiktligt tagit sitt liv utan drunknat, och med det får han begravas på kyrkogården. Den som begick ett mord eller tog sitt liv vid den tiden sågs som evigt förtappad och straffades bland annat genom att inte få en värdig begravning. Det gjordes därför noggranna utredningar när någon hittades död för att utesluta att personen inte bragt sig själv om livet. Änkan till Anders, Lisa Olofsdotter Skog, gifte aldrig om sig och fick bidrag livet ut från brukets Hammarkassa, en sorts pensionskassa. På bruken fanns ofta gemensamma fattig- och pensionskassor som kunde ha olika namn; Hammarsmedslådan eller Smedslådan var vanliga namn som släktforskare kan få syn på i till exempel gamla domstolsprotokoll. Pengarna i dessa gemensamma kassor kom från både arbetarna och bruksägarna, dels i form av frivilliga bidrag och dels från böter för olika förseelser. Pengarna i kassorna betalades ut som ålders- och änkepensioner, och kunde också hjälpa den smed som blivit sjuk eller skadad. Men det var inte bara på bruken som den här typen av kassor fanns berättar Karin Hassan Jansson, historiker vid Uppsala universitet. I framför allt städerna och i yrken som inte hade någon jordbruksjord att falla tillbaka på, bildade handelssocieteter liknande kassor för sina medlemmar. Bidragen från dessa kassor var inte tillräckliga för att försörja sig på, utan man utgick från att den som tog emot den här sortens hjälp också tog de arbeten och påhugg som stod till buds. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Tommy Engmanslaktband@sverigesradio.se

28 Joulu 202024min

Anders från Utanmyra blev först betjänt i Stockholm. Han fortsatte sen till London där han tjänade allt mäktigare män och gjorde sig en förmögenhet. I Sverige fanns lakejer som yrke under 1700-talet Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Dunder Anders Andersson föddes 1709, som son till en vanlig bonde och soldat. Hans livsöde har skapat många skrönor på det sätt som sker med människor vars liv avviker från det vanliga. Släktforskaren Karl Gunnar Söderdahl i Uppsala har lagt ner många timmar på att följa Anders liv i England på 1700-talet. Anders var tonåring när han började arbeta som betjänt hos greve Carl Gustaf Sparre i Stockholm. Han följde med till London när greven utsågs till svensk ambassadör i England. När Carl Gustaf Sparre sen åkte hem till Sverige stannade Anders kvar. Anders tog sig namnet Andrew Solinus i England och skaffade sig en akademisk musikutbildning. Han kom sedan att arbeta för allt rikare och mäktigare män. Den förste Lord Spencer, anfader till prinsessan Diana, var länge hans arbetsgivare. Hos Lord Spencer hade Andrew hand om ekonomin och han blev själv en förmögen man. Han skrev ett utförligt testamente där bröderna hemma i Sverige skulle få ärva, men det kom att dröja 33 år innan de fick ut några reda pengar – och då hade summan krympt högst avsevärt. Hans släktingar undrar ännu vad som hände med hans arv. Betjänter, eller lakejer, som de brukade kallas i Sverige var en yrkesgrupp som fanns här under en ganska kort tid. Långt nere i bergrummen där Stockholms Stadsarkiv förvarar sina handlingar träffar vi Mats Hayen som är historiker och forskningsledare vid arkivet och som studerat hushållen i Sverige mellan 1760-1830. Om man riktar ljuset på lakejen kan man få fram mänskliga historier. En av de lakejer som Mats Hayen studerat är Christopher Goltz (1746-1809). Han lämnades in på barnhem som sex-åring med helt okända föräldrar. Christopher arbetade sig sedan upp från dräng till lakej hos Kammarrådet Olof Elias Lagerheim i Gamla Stan. Men när Christopher ville gifta sig tvingades han att säga upp sig och kastades ned till samhällets botten där han arbetade som salpetersjudare fram till sin död. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

21 Joulu 202026min