Karl Gustaf och Sune sattes på hem för vanartiga barn

Runt förra sekelskiftet var det många svenskar som flyttade utomlands när möjligheterna att försörja sig blev för svåra. Men det var inte alla som gav sig iväg frivilligt. En av de som mer eller mindre motades bort när hans bildningsiver och fackföreningsengagemang ledde till svartlistning på arbetsmarknaden var Carl Skoglund. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Namnet Joe Hill är det många som känner till, fackföreningsmannen från Gävle som blev en legend efter sin död. Men Joe Hill var inte ensam svensk i den tidiga amerikanska fackföreningskampen. Carl Skoglund tvingades lämna dalslandsskogarna för Amerika, när han blev svartlistad av svenska företagare på grund av sitt fackliga och politiska engagemang. Skoglund verkade i samma amerikanska organisation som Joe Hill gjorde. Men hade det inte varit för den intervju han gjorde när FBI försökte sätta dit honom så hade spåren efter honom sannolikt blåst igen.Berit Fjellman är hembygdsforskare I trakterna av Bengtsfors. Inte så långt från hennes hem, på emigrantregistret som finns på kommunens bibliotek, ligger en utskrift av en radiointervju som Carl Skoglund gjorde i Amerika på sin ålders höst. -Då hade han sannolikt behov av att försöka rentvå sitt rykte inför de amerikanska myndigheterna, säger Berit Fjellman.Carl Skoglund från de dalslänska skogarna hade lyckats att i USA få rykte om sig att vara en farlig upprorsman. Men vägen dit var lång, och den började i ett litet torp i Ärtemark i Dalsland. -Han beskriver hur det var att växa upp i ett fattigt skogstorp vid den här tiden. Men det som skilde honom från många av de andra ungarna var att Carl var otroligt vetgirig, berättar Berit.-Han gick i småskolan och därefter tre år i folkskolan. Och under de tre åren blev han otroligt kritisk mot allt det han INTE fick lära sig. Han berättar själv om detta. Läraren hade makt och myndighet att slå barnen om det var nödvändigt. Det var också ett skäl till varför jag hatade skolan. Den mesta tiden tillbringade vi med att läsa katekesen och biblisk historia. Vi hade också lite aritmetik – enkel addition, multiplikation och division. Läseböckerna handlade om olika kungars historia och bravader under krig, som utspelat sig för länge sedan.Jag fick en fruktansvärd avsky och agg mot skolan redan från början på grund av den klasskillnad som rådde. Vanligtvis hade jag inga särskilt bra kläder på mig. Det fanns barn från mer välbärgade hem som retade mig för mina dåliga kläder och för att jag inte hade någon bra mat med mig. Min skollunch var för det mesta mosad potatis mellan två brödskivor. Jag var en fattig elev. -Han är trotsig, envis och kompromisslös genom hela livet, säger Berit Fjellman, som tror att han nog haft både glädje och sorg av detta.Hans hållning gällde såväl i skolan som hemma och i arbetslivet. Han bröt med sina föräldrar och senare med sin syster av religiösa skäl, och långt senare en bror, men då av politiska skäl. Han skriver om sin trotsiga hållning. Eftersom jag knappast läste på, kunde jag inte heller läxan. Många gånger tog jag inte ens upp läxboken. Så jag fick den ena bakläxan efter den andra. Mor grät och sa: `Du kommer aldrig att bli en man! Du kommer aldrig att bli en man!` Grannarna pratade om vilken idiot jag var. Jag blev alltmer stursk och började slå tillbaka. Jag skulle inte låta mig kuvas av dem. Carl Skoglund slutade skolan när hans far dog och han själv var i 13-årsåldern. Han började jobba i skogen och så småningom på sågverket. När han blivit lite äldre hade han samlat ihop tillräckligt med pengar för att åka över gränsen till Värmland för att utbilda sig på Kristinehamns praktiska skola. Där lärde han sig maskinskrivning, matematik, tyska och svensk grammatik. När han kom tillbaka hade han tänkt jobba på kontoret, men det blev inte så, han gick istället tillbaka till sitt gamla arbete. Det var nu han verkligen satte igång med att starta fackföreningar och att organisera arbetarna på andra sätt, något som ägarna till sågverket var kraftiga motståndare till. Han startade ett bibliotek inom ramen för en IOGT-förening.-Nykterhetsföreningarna var ju accepterade av företagsledningarna och de gjorde ett enormt arbete för att utbilda arbetarna – de hade studiecirklar, bibliotek och ordnade samlingssalar, berättar Berit Fjellman.-De visste att om de bara fick utbildning och tillgång till kunskap, då kunde de påverka både sitt eget och andras liv. Carl blev allt mer illa sedd av arbetsgivarna i trakten. Till slut var det helt omöjligt för honom att få arbete – han var svartlistad. Enda chansen var att emigrera.De skedde 1911. Under de första åren hade ett antal olika arbeten. Han var byggnadsarbetare, säsongsarbetare och han jobbade i skogen. Det var i skogsarbete som han fick en svår skada i ena foten, som tvingade honom till stillasittande under några månader. Men han satt inte sysslolös för det. -Han gick upp på morgonen varenda dag och gjorde matsäck precis som han gjort när han hade arbete, men nu han istället till biblioteket i Minneapolis och studerade. Det här pågick under ett par månaders tid berättar Berit Fjellman. Det var under den här tiden som han också tog upp agitationstråden igen. Ungefär ett kvarter från pensionatet där jag bodde låg en park där en massa svenska immigranter samlades. Där fick jag möjlighet att uttrycka mina åsikter och starta diskussioner. Vi startade allehanda diskussioner, särskilt om socialismen och andra närbesläktade frågor. Jag besökte parken nästan all ledig stund under en hel sommar. Parken blev mer eller mindre en diskussionsklubb för olika sorters ungdomar. -Han radikaliserades i USA, menar Berit Fjellman, något som hon tror berodde på att arbetsvillkoren i det nya landet var så hårda. Inte minst hade han fått smaka på osäkerheten under konvalescensen efter sin skada. Under de kommande åren flyttade Carl Skoglund runt på olika arbeten, men när han hamnade på järnvägsbolaget Pullman Company blev han äntligen kvar för lite längre tid, fram till 1922. Det var här som hans fackliga engagemang tog verklig fart.Carl Skoglund blir med tiden ett välkänt namn i den amerikanska fackföreningsrörelsen IWW, Industrial Workers of the World, samma organisation som Joe Hill verkat i. Men rörelsen splittrades av politiska motsättningar speciellt då man började inse vidden av Stalins terror i Sovjetunionen. Carl vände Sovjet ryggen och blev trotskist, något som på intet sätt lugnade de amerikanska myndigheterna.FBI hade en fil upprättad om honom, där det bland annat påstods att han hemma i Sverige hade försökt starta uppror mot den svenska militären i samband med unionskrisen 1905, en uppgift som Berit Fjellman inte funnit någon grund till. Flera gånger hotades han av utvisning, och det påstådda upprorsförsöket gjorde att han aldrig fick amerikanskt medborgarskap. Han hade det ofta svårt, var hotad av utvisning flera gånger. 1950-talets politiska processer mot socialister och kommunister under senator Joseph McCarthy innebar en extra tuff tid, men han klarade sig ändå helskinnad.-En gång satt han till och med på Ellis Island för att skickas tillbaka till Sverige, när det ändå kom ett besked om att han skulle få stanna. Historien om Carl Skoglund handlar i hög grad om lust att lära sig – en stor vetgirighet och en väldig lust att kunna påverka, sammanfattar Berit Fjellman. -Läsandet betydde enormt mycket för honom. Jag tror att han struntade i massor av den yttre tryggheten för att få ha ett rikt inre liv.Man kan ju undra vad det fanns för böcker hemma i torpet i Ärtemark.-Bibel och psalmbok, svarar Berit utan att tveka. Kanske ytterligare någon kristen bok. Carl Skoglund blev kvar i Amerika tills han dog 1960 76 år gammal in New jersey. De sista åren av sitt liv tillbringade han på en partiskola som tillhörde Socialist Workers Party. Trogen sina ideal till slutet. Vilka böcker fanns hemma hos folk Bibel psalmbok och kanske ytterligare någon kristen bok var Berit Fjellmans gissning när det gällde vilka böcker som fanns i svenska hem runt förra sekelskiftet. På universitetsbiblioteket i Umeå arbetar historikern och bibliotekarien Christer Karlsson som är en av de som ansvarar för den äldre litteraturen. Och han menar att Berit Fjellmans bild stämmer. - Ja, det gör det. Så var fallet i stora delar av Sverige, berättar Christer Karlsson. Det kan man bland annat se i undersökningar där de tittat på bouppteckningar som är en jättefin källa för att se vad som fanns i svenska hem. I undersökningar från Västerbottens inland från slutet av 1800- talet ser man att det är Bibeln, Postillan, Katekesen och Psalmboken som dominerat bokinnehaven. Och den kristna litteraturen lästes mycket. Det ser vi på min arbetsplats berättar Christer Karlsson, där vi som gåva under årens lopp fått in många Biblar, Psalmböcker och Katekeser och det framgår att de varit vällästa med anteckningar och understrykningar. - Vi ska komma ihåg att kyrkans makt var mycket större på 1800- talet än idag. Och det finns också ytterligare en aspekt. De har inte bara fungerat som en uppbyggelselitteratur vad gäller den kristna läran. De har också fungerat som minnesböcker där de skrivit ner familjens historik. - Det är ett fint källmaterial att använda sig av, säger Christer Karlsson. Eftersom böckerna trycktes i massupplagor är det ekonomiska värdet, fastän de är gamla, inte så stort. Och det är en jättevanlig fråga vi får här vid biblioteket. Däremot har de ett stort kulturhistoriskt värde eftersom de ibland innehåller anteckningar, säger Christer Karlsson. Under 1900- talets gjordes andra undersökningar frö att tom gjorts där se i vilka böcker som användes hemma och därför kan vi säga vilka böcker som fanns i hemmen. I ett arbetarhem till exempel fanns inte mer än tio femton böcker. Det fanns många orsaker till det, till exempel kunde en välfylld bokhylla signalera ett klassvek. De framväxande folkrörelserna; väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen understödde och stimulerade läsning på många sätt genom att ge ut egen litteratur. Men även tidningar var viktiga och som tog fart under slutet av 1800- talet. Tidningar var förhållandevis billiga och de delades ibland med flera hushåll. Påverkan från bruk och fabriksägare var inte ovanligt. De kunde prenumerera på konservativa tidningar som arbetarna hade möjlighet att läsa, medan de förbjöd arbetarna att ta med sina tidningar. - I vissa fall förbjöd de till och med arbetarna att prenumerera på vissa tidningar eftersom de använde brukets post i slutet av 1800- talet. Sockenbiblioteken fanns också under den här tiden och bildades av kyrkan, men bokbeståndet var inte stort. Det fanns också Folkbildningsbibliotek vars böcker ibland återfinns på Universitetsbibliotek. Det kan också finnas kvar listor på vilka böcker som köptes, vem som föreslog inköpen och vem som lånade böckerna. - Ett fantastiskt material om man är intresserad av att veta vad folk läste under en viss period, berätta Christer Karlsson. Lyssna även till när:

26 Marras 201223min

En grupp som verkar vara bortglömda i historieskrivningen och kanske också i familjeberättelserna är de människor som i gamla tider levde med funktionshinder. Ändå är källorna fulla av uppgifter om människor som betecknas som lama, fåniga och svagsinta. Det stora intresset från myndigheterna att dokumentera det, som rubriserades som lyten, berodde delvis på att de ville veta om de kunde försörja sig eller vem som annars skulle ta hand om dem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Omsorg och kontroll Claes G Olsson är etnolog vid Umeå universitet och har skrivit en doktorsavhandling om handikapphistoria från 1700 talets mitt och framåt. Under hela arbetet med avhandlingen hade han en bild framför sig på anslagstavlan. Den föreställde Mathias Larsson Skönberg som levde på 1700- talet och som trots att han saknade fullväxta armar och ben verkade ha levt ett ganska gott liv. Mattias blev en inspirationskälla för Claes G Olsson. Claes G Olsson berättar att han stötte på Mathias i Kungliga Vetenskaps Akademiens Handlingar som började utges under 1700- talet. Där fanns både en berättelse och en bild på Mathias Larsson Skönberg. - Jag fascinerades av bilden. Jag kände ju till till neurosedynbarnen från 1960- talet och Mathias hade liknande skador vilket jag inte hade en aning om att det uppträdde också långt tidigare, och har säkert alltid förekommit i historien, berättar Claes G Olsson. - Jag blev inspirerad och läste berättelsen som är skriven av en läkare som träffade Mathias för att ta reda på hur hans liv hade varit från barndomen. Mathias var barn till fattiga föräldrar, pappan var skräddare och mamman skötte hemmet och de andra barnen. - Och det är klart, när Mathias föddes uppstod säkert en traumatisk situation. Mamman kom sen att utnyttja Mathias genom att gå runt i socknen för att visa upp honom och indirekt eller medvetet tigga pengar. Det ogillades i socknen varpå Mathias flyttades till Hospitalet i Söderköping där han växte upp. - Det fascinerande är att han kom att ägna sig åt en mängd sysslor vilket man kan se på bilden av honom. Där visas vad han kunde göra; snickra, måla och spela fiol. Dessutom hade han lärt sig läsa och skriva. Läkaren skriver med en viss beundran att han inte drog sig för att delta i slagsmål om någon retat honom. - Han kunde vara ganska aggressiv, vilket läkarna då skyller på den dåliga uppfostran han hade fått. Personer som hade någon form av funktionsnedsättning, speciellt barnen, behövde en bättre uppfostran, den inställningen kom att dominera synsättet på funktionsnedsatta under 1700- talet. Och det resulterar i sin tur att det startas specialskolor, berättar Claes G Olsson. Det fanns också olika funderingar varför Mathias och andra drabbades av funktionsnedsättningar. Vi den här tiden så blandades vetenskap och folkliga synsätt. läkarna funderade om modern till Mathias blivit skrämd, vilket kunde ha satt sig som en skada på fostret. - På 17- och 1800- talen hängde de folkliga föreställninagarna fortfarande kvar, att det kunde Guds straff eller ett tillslag av övernaturliga väsen. Föreställningen om att det finns krafter som påverkar människors liv och vill ont, finns delvis kvar som föreställning. Men kristendomen och vetenskapen trängde allt mer ut de folkliga föreställningarna. Vad står då i handlingarna om de funktionsnedsatta? - Det beror på vem som skriver, men som regel är det ju inte den som har funktionsnedsättningen själv som skriver. Det var framförallt läkare och pedagoger som skrev. Claes G Olsson berättar att han framförallt intresserat sig för vad några av läkarna skrev, och säger att det finns många spännande citat som avslöjar lite av hur man såg på personer med funktionsnedsättningar på 1700- talet. Så här skriver läkaren Erik Acharius, som var en av Linnes sista elever, i sin artikel i Vetenskaps Akademiens Handlingar år 1798: Krymplingens historia kan äfven någon gång förtjena en mer än vanlig uppmärksamhet. Icke just därföre, att man hos honom uptäcker liksom vissa brister uti naturens utvicklings förmåga eller at någre kroppsdelar antagit en oformligare skapnad; ty det är ingalunda sällsynt at genom tillfällige orsaker den ordning rubbas som naturen annars i stöd af sine efter säkert bestämda lagar fortsatte verkningar följer, och at krymplingar både med för få och bristande eller för många och illa danade delar framalstras bland alla växande varelser på vårt jordklot, men då de ibland äro på et mera utmärkt sätt vanlottade blifva de i flere afseenden äfven märkvärdigare och böra beskrifvas. Vilka källor har då Claes G Olsson tittat i. - Jag har använt mig av en mängd källor. Husförhörslängderna är en . Där skrev prästerna ned vilken form av funktionsnedsättning som de hittade i församlingen och det upptäcktes åtminstone när församlingsborna skulle lära sig läsa och förhöras i kristendomslära. - Rapporterna hamnade så småningom på Statistiska Centralbyrån, eller dåvarande Tabellverket. Även fattigvårdsprotokoll där man kan se socknens beslut om utackordering eller kringgång för de som inte hade någon familj som tog hand om dem. - Hur det blev berodde naturligtvis på var de hamnade, och många utnyttjades säkert i arbete i den mån de kunde utföra arbete. Men den typen av hantering minskade efter hand då större vårdhem byggs på 1800- talet och ålderdomshemmen tog hand om många. - Och det finns många berättelser att läsa om eftersom det fanns många som hade funktionsnedsättning, men vi forskare har tyvärr inte ägnat oss åt dem i forskningen. Dessvärre har de hamnat i gruppen fattiga och utstötta. Claes G Olsson berättar att det finns många öden som träder fram i materialet. Charlotta Seureling är en av dem. - Hon hade en spännande bakgrund. Charlotta kom från en teaterfamilj där pappan var teaterdirektör och reste runt i landet. - Och då jag läste om henne framstod hon som ett gott exempel på hur en blind flicka kunde få möjlighet att utvecklas genom att vara med sällskapet och till och med uppträda. Charlotta Seureling kom till Per Aron Borg i början av 1800- talet för att få privatlektioner i musik. Han tog initiativet att starta den första specialskolan för blinda och döva. Och Per Aron Borg såg sin chans att göra något stort som han kunde bli berömd för. - Egentligen var det Charlotta Seureling som triggade igång det hela. Hörs då Charlottas egna tankar i materialet? - Ja i allra högsta grad, säger Claes G Olsson. Det finns berättat om när hon skulle uppträda framför drottningen, och Per Aron Borg var en skicklig PR- man och anordnade en jättevisning av eleverna för samhällets toppar. Charlotta hade skrivit en visa för drottningen. Från min första barndoms dagarSynen mig beröfvad var;Först i dag mitt hjerta klagaröfver den förlust jag har;Jag den sällhet icke njuter,Att Dig, dyra Drottning, se;Men Du hör den suck jag gjuter,Ser min känslas rörelse. Efter att ha framfört sången fördes Charlotta fram till drottningen för att överlämna sina egenhändigt skrivna verser. Då drottningen härvid nedlät sig til de Nådigaste tillika välgörande Uttryck, blef Mamsell Seurling- utomdess uti hela sit Väsende sjelfva Blygsamheten- så djupt rörd öfver så mycket Hög någ, at hon svimmade. Claes G Olsson berättar att Charlotta kom att stanna hos Per Aron Borg länge. Hon reste sen till Finland och Ryssland där hon deltog i att bygga upp blindskolor. Charlotta dog 1828 drygt 40 år gammal och blev känd som sångare, harpist, poet och skådespelare. Här finns Claes G Olssons avhandling: Läs mer på: Fram till mars 2013 pågår ett insamlingsarbete i Nordiska museets projekt Livsbild. Här berättar Claes G Olsson mer om det: Läs mer om projeket: Bortglömd Vana släktforskare vet att människors handikapp ofta är noggrant antecknade i husförhörslängderna. I många kyrkböcker så ska prästen redan i den allra första kolumnen, på samma ställe där man skrev ner namn och yrke på personerna i ett hushåll, också skriva in om personen hade ett lyte, med förklaringen efter: ”svagsinta, blinda, döfstumma” . Men det ser inte alltid likadant ut, rubrikerna kan skifta i olika landsändar och olika tider, och det gällde också olika regler beroende på vilken präst som bestämde. Men efter 1860 så standardiserades formulären, och såg i princip likadana ut över hela landet. Ingela Martenius på Göteborgsregionens släktforskarförening berättar att anledningen till att handikappen uppmärksammades på detta sätt var skattetekniska. -Ser man en anteckning om att en person var ”fånig”, ”vansinnig” eller ”lam” så betyder det att han hade nedsatt förmåga att betala skatt, förklarar hon. Alternativet var att de belastade fattigvården.Ett annat skäl till anteckningen kan vara att man anser att den handikappade skulle behöva skickas till någon anstalt.Ingela Martenius har tagit fram ett par exempel ur vanliga husförhörslängder. I Lerum 1813 dyker det plötsligt upp en ung flicka i en familj, utan några hänvisningar till varifrån hon kommer eller egentligen hör hemma.-Det står om henne ”Nästan blind, födes av medlidande”, läser Ingela Martenius, och kommenterar:-Det var alltså så anmärkningsvärt att hon blir omhändertagen i den här familjen, som förresten redan hade sju barn, att prästen tycker att det måste antecknas särskilt.-Man måste komma ihåg att man vid den här tiden ansåg att det var de högre klassernas folk som stod för de ”finare känslorna” som till exempel medlidande, att en prästfru kunde känna medlidande och ge en blind person en allmosa, det kunde man förstå. Att en vanlig torparhustru skulle visa sådan förfining var anmärkningsvärt 1813. Den unga, synskadade flickan, försvinner efter några år ur kyrkböckerna och faktum är att handikappade personer kan vara ganska svåra att följa i folkbokföringen.-Jag tror inte att det beror på att man medvetet gömde undan dem, säger Ingela Martenius, det är snarare så att de flyttas kring. De är ofta kvar i föräldrahemmet så länge föräldrarna lever, och har de tur så kan de senare följa med något syskon.Men om det inte gick så hamnade de oftast i fattigvården, inte sällan på så kallad rotegång, där de fick bo ett litet tag i socknens alla gårdar. Den här gruppen förblev ofta ogifta och utan barn, vilket betyder att de sällan ligger överst på listan över personer som intresserar släktforskare.-Så den här gruppen var inte bara bortglömda av sin samtid, de är dessvärre ganska bortglömda också av oss som lever idag, konstaterar Martenius. Hon tar fram ytterligare ett exempel ur husförhörslängderna. Det gäller en kvinna som heter Karin Andersdotter och som är född 1767. Första gången det står något av henne betecknas hon som ”dumb”. -Dumb betyder absolut inte ”dum”, utan det står för stum, förklarar Martenius, och jämför med engelskans ”Death and Dumb”. Hon var sannolikt vad som senare kom att kallas dövstum.Lite längre fram i tiden får denna kvinna epiteten ”fånig” och ”vansinnig”, i kyrkböckerna. -Sanolikt var det så att Karin gjorde konstiga ljud som inte prästen kunde tolka, tror Martenius.”Fånig” betydde inte larvig, utan springer ur ordet ”fåne”. Den fånige ansågs inte tillräknelig, men sannolikt ofarlig. Också ordet ”lam” dyker ofta upp. Det står för långt fler diagnoser än dagens ”förlamad”. -Det kan betyda allt från att vara totalförlamad till att man hade ett lättare problem med att gå eller röra sig. Idag är vi så noga med detaljerna, men det var man inte förr. Ett handikapp betydde inte alltid att man blev bortglömd eller undanskuffad av samhället.-Vissa yrken var vanliga för folk med lättare handikapp, som till exempel sockenskomakare, eller sockenskräddare, avslutar Ingela Martenius.

19 Marras 201224min

De gamla förr var en grupp som länge var hänvisad till andras välvilja. När ålderdomen nalkades innebar det stor oro och ängslan för många. Skulle de ha någon som tog hand om dem, någon som såg till att de fick tak över huvudet och mat på bordet? Men villkoren för den som var gammal såg helt olika ut beroende på var i samhället de hade haft sin plats. Det avgörande var länge om man hade ägt och brukat jord eller inte. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Undtantags boende Jorden var länge nyckeln till en bra ålderdom. Den som hade ägt en gård kunde leva till slutet i skydd av ett så kallat undantagskontrakt. Anna Götlind är professor i historia vid Stockholms universitet och har forskat i de äldres situation. -Fram till mitten av 1700-talet var det lagstadgat att det var de anhöriga som skulle ta hand om de äldre. Det försvann ur lagstiftningen, men det var ändå underförstått att det också fortsatt var de anhörigas ansvar att ta hand om de äldre, säger Anna Götlind. När lagen försvann började man istället upprätta privaträttsliga kontrakt, det vi brukar kalla undantagskontrakt mellan de gamla och nya ägarna på gården.-De upprättades vid generationsskiftena på gården. Man skrev in att den yngre generationen skulle stå för omsorg och underhåll av de äldre. Det gällde bostad , mat, kläder, skor, kyrkskjuts, ved och så vidare, berättar hon. Anna Götlind har undersökt hur det var att åldras på en speciell bondgård i Dalarna, Backåkers i Garpenberg. På den här gården har man skrivit dagböcker där man kan se vad varje person i hushållet utfört för arbete, så gott som varje dag. Anna Götlind har också studerat de undantagskontrakt som skrivits och bevarats på gården, eller ”födomålskontrakt” som man ibland kallade det på den här gården. Det äldsta kontraktet från Backåkers, är från den 27 juni 1826, och det är skrivet mellan änkan Anna Jansdotter och hennes son Erik. Där finns noga angivet hur mycket råg, korn, potatis, torrfisk, salt, humle, torkat kött osv som Anna ska ha, liksom hur ofta hon ska få nya kläder och skor. Men i kontraktet lovar också att Anna att bidra till hushållet med det arbete som hon kan utföra. ”Och för detta all, undandrager jag mig icke, så länge krafterna medgifva, att vara huset efter omständigheterna till återtjenst behjelplig.” -På den här gården levde man väldigt tätt ihop, generationerna bodde och arbetade sida vid sida och delade vardagen fullt ut, berättar Anna Götlind. -De äldre deltog i arbetet långt upp i åren efter att de satt sig på undantag. Det fanns alltid sysslor för de äldre, hur svaga och skröpliga de än var.I gårdens dagböcker som jag studerat ser man att de alltid får sysslor att utföra, det kan handla om att binda nät, laga en galosch eller en så enkel sak som att döda flugor. -De har en meningsfull tillvaro in i det sista. Och när slutet väl kommer är det väl reglerat hur döden ska hanteras. En anständig begravning är det sista kravet i undantagskontraktet. ”Förbehålles den anständiga sköttsel och omvårdnad på min aftagande ålderdom som föräldrar av sina barn ägnar, samt då jag lämnar denna jordiska hydda, med anständighet och till mitt sista vilorum, grafven blifva befordrad. ” -Det som var svårt för de äldre som satte sig på undtantag, det var att de inte hade samma makt över gården längre. Det var inte alltid lätt att bo i flergenerationsboende på det här sättet, det var slitningar mellan de äldre och yngre, helt klart, säger Anna Götlind. Trots att det funnits motsättningar mellan generationerna så var det ändå banden till jorden och gården som höll folket samman på Backåkersgården, säger hon. Samma familj har bott på gården i hundratals år, gården har varit både hem och arbetsplats. -Det har varit otänkbart för de äldre att lämna gården, ens när samhället med tiden kunde erbjuda alternativ. På den här gården och på tusentals andra bondgårdar i landet, var det självklart att man tog hand om sina gamla. Anständigheten krävde att man gjorde det och framför allt så innebar själva jorden att man kunde göra det. På så sätt kan man säga att jorden var garanten för en hygglig ålderdom. -Ja, så var det nog, instämmer Anna Götlind. Om man inte hade tillgång till gård eller annat kapital så var det nog väldigt, väldigt svårt att bli äldre – då var man utlämnad till socknens välvilja. Någon egentlig äldreomsorg kan man inte prata om i Sverige förrän långt in på 1900-talet, menar hon. Det var inte förrän efter andra världskriget som man började skilja ut de äldres speciella behov.-Innan dess var det fattigvården som fick ta hand om de äldre som inte hade anhöriga som kunde ta hand om dem. Det fanns pinnsteg mellan fattigvården och undantagskontrakten. Dels fanns den så kallade rotegången, då människor flyttade runt på gårdarna i en socken, så att ansvaret för omsorgen skulle fördelas jämnt över innevånarna. -Det fanns ju också en möjlighet att utauktionera äldre, precis som man gjorde med små barn, så att det hamnade i den gård som var villiga att ta hand om dem för minsta möjliga summa. Men både rotegång och auktionerna förbjöds 1918.I städerna såg det ofta annorlunda ut. Där kunde man finna hem för gamla ur de mer välbärgade samhällslagren. I Stockholm fanns det till exempel speciella änkehem, något som det inte fanns några motsvarigheter till på landet.-Där gällde det fjärde budordet, säger Götlind. ”Du skall hedra din fader och din moder.” När man forskar i kyrkböckerna för att försöka förstå när en person blir satt, eller väljer att sätta sig på undantag, så kan det vara svårt att veta vad man ska leta efter. Ofta står det en rubrik ”undantag” i husförhörslängderna, men så är det inte alltid: -I Garpenberg, som jag studerat, står de äldre inte alls som ”undantagshjon” eller liknande, utan de brukar tituleras ”före detta hemmansägare” eller ”enka”, titlar som inte alls talar om hur de lever, säger Anna Götlind, som menar att man kan behöva andra källor att gå till. På Backåkersgården fanns det bondedagböcker skrivna i två omgångar 1861-1914 och 1958 till 1978.-En fantastisk källa, summerar Anna Götlind. Människors egna berättelser i arkiven På Dialekt-ortnamns och folkminnesrkivet i Umeå kan man hitta brev, nedskrivna berättelser och ljudinspelningar som berättar om livet förr. Framförallt finns mycket material om 1800- talet och många av nedteckningarna handlar just om de äldres villkor. Staffan Lundmark är forskningsarkivarie och har valt ut några berättelser om gamla och fattiga människor som hanterades riktigt riktigt illa. - Jag har tagit fram lite handlingar om en dyster epok i vårt samhälle, nämligen fattigauktionerna som pågick ungefär till 1918. Det var människor som hänvisade till andras nåd. Staffan Lundmark tar fram två inspelningar som vittnar om dessa människor som auktionerades ut för lägstbjudande. - Att höra människorna själva berätta är något alldeles speciellt. Lyssna här på: - De här berättelserna är unika eftersom vi hör människor berätta själva. I arkivvärlden är de flesta handlingar statens och samhällsorganisationens handlignar över sina förehavanden, berättar Staffan Lundmark. - Men då när människor själva beskriver sin levnadssituation är av en helt annan karaktär och berättelserna rör sig mycket i 1800- talet. Det finns mågna öden som gripit Staffan Lundmark. Men de som berört mest är den misshandel och dåliga hantering som gamla människor råkade ut för, om gamla som fick bo i ladugårdar och nästan svälta ihjäl. - Ett exempel är från Lisa Johansson i Vilhelminas nedteckningar. Hon skrev ned tusentals "blad". Hon var född 1894 och dog 1982. Hon beskriver ofta fattigdomen och samhällets försök att ta hand om situationen. - Hon skonar ingen och det finns handlingar hon lämnat in som hon säkert tänkt att de ska ligga länge innan någon skulle titta i dem, berättar Staffan Lundmark. Lyssna till: - Det finns fler likanande berättelser och säkert har de etsats fast i människors minnen. Det hör man också när man hör människor berätta om detta. Att hitta en anfader är roligt, men man behöver lite tur. Det är lite slumpans skördar som finns här. Kanske har någon hembygdsforskare lämnat in en påse band för att de råkat veta att vi finns, så materialet är spretigt, berättar Staffan Lundmark. - Men har man tur kan man hitta förfäder nämnas och en del har till exempel hittat farmor på band. Men det är intressant för man kan få intressanta beskrivningar av plaster och sammanhang som berör ens förfäder. En stor del av materialet är de frågeslistor som skickade ut till folk, eller sagesmän som de kallades, människor som hemma satt och skrev ner svar på givna frågor. Och där fanns också de äldres situation med. Läs mer om: Fattigvårdsarkiven De gamla socken- och kommunstämmeprotokoll som berättar om hur man tog hand om dem som inte kunde klara sig själva finns oftast på Kommun- och stadsarkiven. I Västerås kommunhus på femte våningen har arkivarie Ina Maria Jansson tagit fram några gamla fattigvårdsstyrelseprotokoll. -Ofta handlar det om barn som utackorderas, men det händer ju då och då att man utackorderar äldre människor också, säger hon, och tar fram ett protokoll från Sätrabrunns socken. Det handlar om en trädgårdsmästare Almqvist som har haft hand om två gamla personer, ett gift par, men som inte längre tycker att han kan göra det, i alla fall inte för samma betalning. Till slut bestämmer fattigvårdsstyrelsen att man ska be trädgårdsmästaren att fortsätta ta hand om dem mot lite högre betalning. Om han inte går med på det så återstår fattigstugan, där man bestämde att en annan av de boende, en fattig änka, skulle få sköta om dem. Gamla och orkeslösa personer var givetvis svåra att dra försorg om i det gamla samhället. En person som bara kostade utan att kunna bidra till sin försörjning blev helt enkelt svårplacerad, och hamnade ofta på fattighuset. Om man tog hand om ett barn eller en ung människa däremot så kunde man ju räkna med att den personen skulle kunna arbeta och bidra till försörjningen. Men vad gör man då när en vuxen människa inte arbetar som man hoppats, och till och med har fräckheten att bråka med den hon är beroende av? Ina Marie Jansson har tagit fram protokollen från fattigvårdsstyrelsen i Haraker 1895.-Vi har ett fall med ett tredskande fattighjon här, berättar hon, och läser: ”Herr Axel Karlsson i Bengtsbo företrädde och begärde, att i Bengtsbo inhysta fattighjonet Josefina Karlsson måtte därifrån flyttas enär hon emot Karlsson varit ohöflig och tredskande samt nekat därstädes förrätta arbete och Karlsson behöver det rum hon nu bebor för annan arbetare.” Fattigvårdsstyrelsen i Haraker kallar in det bråkiga fattighjonet Josefina Karlsson, som försvarar sig och säger att hennes armar inte längre orkar med att mjölka, vilket är det arbete som hennes husbonde vill att hon ska göra. Hon medger att hon struntat att komma vid något tillfälle då hon var kallad för att mjölka, men säger att hon är villig att göra annat arbete, något som är lättare än mjölkning. Men Fattigvårdsstyrelsen låter sig inte bevekas: ”Då Josefina Karlsson är fullt arbetsför bör hon själv kunna skaffa sig husrum och försörja sig. Hennes minderåriga barn utackorderas av fattigvården. På därom framställd anhållan medgav herr Karlsson att hon skulle få bo kvar i Bengtsbo tills hon hunnit skaffat sig annat husrum, vilket dock borde ske med det första.” Socknarna och senare kommunerna fick på 1800-talet ansvaret för att ordna boende och försörjning för sina allra fattigaste. Det skulle inrättas en fattigvårdsstyrelse i varje socken, men det är svårt för oss nutida betraktare att få en riktig överblick eftersom man löste fattigvården på olika sätt i olika delar av landet. På många platser var det till exempel sockennämnden som tog hand om fattigvården. Och fattigvården samlade ihop alla kategorier som hade det svårt. Man gjorde till exempel ingen skillnad på unga eller gamla, det enda och avgörande var den fattiges arbetsförmåga. Vi fortsätter bläddra i materialet på Västeråsarkivet. Ina Marie Jansson tar fram en lunta med kontrakt med titeln ”Fattigvårdens entreprenadkontrakt”. Hon hittar ett kontrakt mellan kommunen och en privatperson som för 30 riksdaler om året lovar att ta hand om en liten pojke och ge honom en kristen uppfostran, ända fram tills gossen fyllt 15 år. Ordet entreprenör som man alltså använde, klingar modernt, men det är faktiskt det ord som används i protokollen på 1800-talet. Man tar in entreprenader om det mesta som rör fattigvården. Det kan handla om vem som ska få lämna råg, sill, ved och andra varor, och vid sidan av det, alltså, vem som ska dra försorg om fattiga människor. -Det är ju också en tjänst som man erbjöd, så de kallas också för entreprenörer, säger Ina Marie Jansson och tillägger. -Man kan ju se det som ett väldigt modernt tänkande.

12 Marras 201224min

Historien om Margareta Klipper som lurades bort från hemmet och hamnade på en fransk bordell har berättats i långa tider på öarna i Göteborgs norra skärgård. Om den är sann vet ingen, men säkert är att den har fungerat i avskräckande syfte. Runt förra sekelskiftet gjordes stora ansträngningar för att unga kvinnor inte skulle ge sig av hemifrån. Det man var rädd för var att unga kvinnor skulle bli offer för det som kallades för vit slavhandel. Flera föreningar, både i Sverige och utomlands arbetade för att upplysa och praktiskt hjälpa unga kvinnor som var på resande fot. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Historien om Margareta Klipper Det berättas att Margareta Klipper var en kaptensdotter som kom från Instön, en ö innanför Marstrand. När hon förlorade sina föräldrar och sin bror hamnade hon på Björkö, lite längre söderut längs kusten. Där på en plats som heter Björkö huvud, kom hon i tjänst som piga hos en annan gammal Instö-bo, Anders Svensson. Hos honom och hans fru fick Margareta bland annat den viktiga uppgiften att ta hand om familjens lille son Alexander. Historien om Margareta Klipper och hennes hemska öde är som ett skillingtryck. Själva kulmen på berättelsen är placerad i augusti 1789. Bengt Knutsson som är hembygdsforskare på Björkö kan berättelsen väl. -Den här dagen i Augusti 1789 var Margareta ensam hemma, eftersom hennes husbondefolk hade gått iväg till grannarna tillsammans med barnen, berättar han. -Hon satt på farstutrappan när det kom två sjömän vandrande upp från hamnen vid Björkö huvud och de frågade om de kunde få köpa lite mjölk och ägg. De två berättade att de kommit till Björkö med ett franskt skepp som låg nere i hamnen, och efter en stund erbjöd de henne att följa med ner för att titta på skeppet. Det gjorde hon, och det visade sig vara ett fint fartyg med ett överdåd av lyx. De samma sig nere i salongen och hade trevligt, när det plötsligt kom en man och sa att de genast måste ge sig av till Kalvsund, som ligger ett par kilometer från platsen där de satt. -Men när de närmade sig Kalvsund påstod de plötsligt att de inte kunde gå in till Kalvsund utan genast måste ge sig av till sin hemmahamn i Normandie.Det går förstås riktigt illa. Berättelsen om Margareta Klipper fortsätter med hur hon själv förstår hur illa det är ställt. När hon kom till Frankrike förstod hon att hon kidnappats och blivit föremål för vit slavhandel och skulle hamna på ett glädjehus, berättar Bengt. Hon arbetade på den franska bordellen i ett par år, när en kapten vid namn Paul Sand fick höra talas om henne och köpte henne fri. Efter ett år gifte de sig, de fick flera barn, och med tiden barn-barn. Det äldsta barnbarnet hette Edmund Sand och han blev lots i den franska hamnen Rouen. Och så kommer dagen då han ska lotsa ett svenskt fartyg in till kaj. -Edmund hörde att de talade svenska på båten, och snart stod det klart att den svenske kaptenen var från Björkö. Edmund bjöd hem honom för att han skulle få träffa sin svenska farmor Margareta, som blev överlycklig för att få livstecken hemifrån.Den svenske kaptenen, som sägs ha hetat Sven Nilsson, berättade för Margareta om allt som hänt hemma på Björkö under alla år hon hade varit borta. Hon fick veta att Alexander numer var en viktig man i Öckerö socken, med uppdrag som nämndeman och som därtill ägde nästan hela Björkö huvud. Kaptenen fick också med sig presenter hem till Björkö. Det var två stycken mangelträ. Det ena skulle Alexander ha, och det andra Alexanders äldsta dotter Anna-Britta.-Och det lustiga är att de här båda träna finns kvar än idag, berättar Bengt Knutsson, och tillägger skrattande:-Och det är väl det som gör att historien är sann – eller? Vi åker tillsammans åker Kerstin Lännerbo på gården Björkö Sörgård, för att titta på en av de här franska gåvorna som hon har kvar hemma hos sig. Kerstin är ättling till Alexander och hans äldsta dotter.Det är ett fint mangelträ med årtalet 1719 ordentligt inkarvat och Kerstin vårdar det ömt. -Det har alltid funnits här. Min mamma berättade att det var från Frankrike och att det kommit hit som ett livstecken från Margareta i Frankrike.Kerstin har aldrig använt mangelbrädan, men hennes farfar hade den alltid stående vid spisen och använde den för att skära sin tobak på baksidan. Och det är inte till salu, svarar hon bestämt.-Jag har inte råd att skänka det till hembygdsföreningen ens en gång, säger Kerstin Lännerbo. Bengt Knutsson visar mig platsen där Margareta Klipper skulle ha bott. Så vi traskar tillsammans längs en grusväg, ner till en havsvik vid Björkö huvud. Han pekar på en plätt och berättar att där bodde Nathan Odenvik, en ättling till Alexander, och den som har skrivit ner berättelsen om Margareta Klipper. Bengt berättar att Alexander har många släktingar på ön. -Jag skulle tro att det finns 4-500 stycken. Och på hela ön bor det bara ungefär 1500 människor, säger han.Nu är Nathan Odenviks hus borta, bara stengrunden finns kvar. Likadant är det med Alexanders gamla hus, bara stenkistan i botten ligger kvar på marken.Jag frågar om en av de många konstiga detaljerna i historien, nämligen vilket språk de pratade med varandra, de som kom från skeppet och Margareta, för det påstås att de kunde prata obehindrat med varandra.-Ja det sägs ju att de pratade svenska, men jag har också funderat mycket på det. Det är ju lite märkligt egentligen? Ja, det är mycket i den här historien som är märkligt. Den är full av detaljer men när man kollar dem lite mer ingående så finns det gott om luckor. En del av dessa luckor kanske Hjördis Dangardt på den lilla ön Fjällsholmen kan täppa till. Hennes ö ligger mitt emellan Instön och Björkö, och Hjördis Dangardt som är en mycket rutinerad släktforskare som vet allt som är värt att veta om livet på de här öarna i gamla tider. Hon har försökt utröna hur mycket som går att belägga i arkivmaterialen av den här berättelsen. -Jag har kunnat belägga att Anders Svensson flyttade från Instön till Björkö huvud, och namnen på hans fru och barn stämmer också, berättar hon.-Men med Margareta Klipper är det värre. Det finns ingen med det namnet vare sig på Instön eller Björkö, och det går heller inte att hitta några personer som skulle passa in på hennes förmodade familj. Men att folkbokföringsmaterialet haltar under den här tiden är inte så konstigt. -Det gäller att komma ihåg att detta var en mycket märklig tid här på kusten, berättar Hjördis Dangardt. Två olika omständigheter sammanföll. Dels pågick en av de riktigt stora sillperioderna, och dels pågick den så kallade Port Franco, frihamnsperioden, på Marstrand som ligger nära alla dessa öar. När sillen kom till västkusten så kom också folk hit, i stora skaror från hela landet, i vissa socknar både dubblades och tredubblades befolkningsmängden. Ovanpå det hamnar Margareta Klipper-berättelsen alltså mitt i Porto Franco-tiden på Marstrand. Det var en tid om nästan 20 år då staden var fri från alla de restriktioner som annars rådde i landet. Här rådde handels- och religionsfrihet. Här fanns inga skråbestämmelser och dömda brottslingar fick leva och verka på ön. Också öarna i Marstrands närhet påverkades av porto-franco bestämmelserna som avskaffades efter 20 år för att det blev för svårt att hantera situationen på ön. Men det finns ytterligare skäl till att Hjördis Dangardt tvivlar på historien. Just den här sommaren var Sverige i krig, och det låg örlogsfartyg och vaktade längs med kusten. -Jag ifrågasätter hur en båt kunde komma in till Björkö för att sedan ge sig av igen utan att någon hindrade dem, säger Dangardt. Utanför Björkö låg örlogsfregatten Venus för att bevaka kusten.-Jag förstår inte att Margareta skulle kunna sitta och titta på et fridfullt hav när det i själva verket var jättemycket rörelse på havet här ikring, säger hon. De båda mangelträn finns kvar på öarna skulle ju ha varit hemförda till Björkö av en kapten som hette Sven Nilsson och var från Björkö Sörgård. -Sven Nilsson i Björkö Sörgård finns inte, säger Hjördis Dangardt bestämt. Hon har letat i allt tillgängligt folkbokföringsmaterial och också letat efter folk som hetat Sven eller Nils och som skulle kunna vara far till Sven Nilsson, men inte ens det finns.Också Bengt Knutsson är lite försiktig. Historien låter helt otrolig så därför låter den ju osann. Men, säger han, var kommer mangelträna ifrån då?-Det brukar ju vara så med alla såna här gamla historier att någonting brukar vara sant i dem. Men vad som är sanning och inte, det är ju svårt att säga, slutar Bengt Knutsson. Föreningen Vaksamhet Den här typen av historier berättades mycket runt förra sekelskiftet. Vissa var säkert sanna medan andra diktades upp för att skrämma unga kvinnor så att de inte skulle ge sig av hemifrån. Det man var rädd för var att unga kvinnor skulle bli offer för det som kallades för vit slavhandel, det som Margatera Klipper råkade ut för. Flera föreningar, både i Sverige och utomlands, arbetade för att upplysa och praktiskt hjälpa unga kvinnor som var på resande fot. Ann Hallner som är doktorand i historia vid Stockholms Universitet har i sin forskning bland annat stött på föreningen Vaksamhet. - Föreningen Vaksamhet startade 1903 i Stockholm och fick en filial i Göteborg lite senare, berättar Ann Hallner. - De samarbetade med flera nationalkommittéer mot vit slavhandel som fanns i Europa, Nordamerika och Sydamerika. Anledningen till att Vaksamhet startade består av två berättelser berättar Ann Hallner. Den ena är från England där många av den här typen av föreningar fick sin början. - Där började man prata om vit slavhandel redan i slutet av 1870- talet efter att ha upptäckt att många engelska unga flickor hade kidnappats eller förts till Belgien. För att undersöka om det var sant köpte journalisten W.T. Stead en 13- årig oskuld från landsbygden för fem pund. Flickan såldes sedan till en bordell där journalisten föreställde en köpare. Historien skrevs i tidningen Pall Mall Gazette och fick stor uppmärksamhet. Resultatet av uppmärksamheten gjorde att samtyckesåldern från 13 år till 16 år och fick också ringar på vattnet i Sverige. 1899 var det en stor konferens i London med många europeiska representanter, bl a 15 svenskar som tog med sig många tankar hem och startade föreningen Vaksamhet. Den andra början på historien är att i Sverige hade redan Fredrika Bremer förbundet i mitten av 1880- talet sett den här typen av kvinnlig arbetskraft som flyttade utomlands. De gjorde egna undersökningar men kunde inte bevisa att kvinnorna hamnat i prostitution men att de hamnat i ett osedligt leverne och många kom hem med så kallade oäkta barn och hade blivit utnyttjade. Hur arbetade föreningen Vaksamhet praktiskt? - De kallade sig själva för en kamp- och skyddsorganisation. Målet var att påverka lagstiftningen och dessutom arbetade de mycket med information, berättar Ann Hallner. De föreläste om vit slavhandel och försökte påverka myndigheter. De hade dessutom ett stort nätverk utomlands så att kvinnorna kunde vända sig till Vaksamhet när de sökte en tjänst utomlands som kunde telegrafera och ta reda på om arbetsplatsen var en "riktig" arbetsplats. Hur kända var de? I kvinnorörelsekretsar var Vaksamhet kända. De jobbade hårt med att föreläsa, men kände sig ganska motarbetade för att myndigheter och även en stor del av allmänheten tog inte problemet på allvar. - Dels erkände myndigheterna inte alltid att det fanns en vit slavhandel men framförallt att den inte ägde rum i Sverige. De försökte inleda samarbete med polisen men där fanns inget intresse för frågan. Vaksamhet och andra liknande föreningar avrådde kvinnor från att resa utomlands. Vit slavhandel och emigration kopplades ihop och skrämde de högre samhällsklasserna som ansåg att Sverige utarmades på ungdom. - Det var framförallt arbetarklassens kvinnor som låg i farozonen, särskilt gruppen tjänarinnor som arbetade i andras hem. Hur vanligt var det så att kvinnor hamnade i vit slavhandel? - Det är omöjligt att säga och det är också en av anledningarna till att föreningen Vaksamhet hade svårt att få fram sin sak, berättar Ann Hallner. Det var svårt att få fram siffror precis som det är idag då vi pratar om trafficing. - Jag har tittat på svenska polisutredningar från den här tiden och det är inte ett enda fall där de kunnat fälla någon för vit slavhandel. Men tittar man i USA finns det många fall där människor fälldes, bland annat en svensk man som det går att läsa om i Stockholmskällan. Se på handlingar från Stockholmskällan och läs mer om: - Det var också så skamfyllt så att även när det uppdagades fall med vit slavhandel kan man läsa i polisrapporterna att flickorna inte ville vittna eller försvann. berättar Ann Hallner. Vad hände då egentligen med den 13- åriga flickan från England? - Hon hette Eliza Armstrong och blev nog inte sexuellt utnyttjad eftersom den första kunden var journalisten som skrev artikeln. Men hon visste ju inte om det utan trodde att det var på riktigt. De hade också undersökt hennes oskuld hos en barnmorska och blivit utsatt för detta. - Hon skickades till Frankrike där Frälsningsarmén tog hand om henne. Hon kom tillbaks till England och hennes pappa stämde journalisten som fick sitta i fängelse några månader. Anledningen till att flickan såldes var att den alkoholiserade mamman behövde pengar, avslutar Ann Hallner. Läs mer om: Lyssna även till: Rådgifvaren 1909 Föreningen Vaksamhet delade ut skriften Rådgifvaren 1909 till unga kvinnor och skrev så här i den: ”’Rådgifvaren’ är skrifven i syfte att tjäna dig, som nu skall lämna hemmet för att förtjäna ditt bröd bland främlingar. Den är utgifven af föreningen Vaksamhet, som grundades i ändamål att skaffa dig skydd och hjälp i de städer och på de orter, dit skickelsen för dig, vare sig i ditt hemland eller i utlandet.” s. 3. Tydligt att de absolut inte rekommenderar att man far utomlands, och om man gör det är det endast de kristna kvinnoorganisationerna eller skandinaviska präster som är att lita på. Man skall heller inte lita eller fråga män (om de inte är poliser) om någonting. ”Du är ung och oerfaren, du har intet begrepp om världens ondska och de snaror, som kunna läggas för dig. Akta dig särskildt för obekanta, som vilja locka dig från din plats och erbjuda dig en enligt deras utsago både bättre och lättare anställning. Många unga flickor har gått förlorade just på detta sätt. Följ därför aldrig obekanta personer, som vilja anvisa dig bostad och söka skaffa dig tjänst!” s. 5 ”Var alltid försiktig och tillbakadragen; stifta ej för hastigt bekantskaper. Välj med omsorg ditt umgänge och var ej förtrolig med kamrater eller dem du arbetar tillsammans med, förrän du fullt försäkrat dig om deras redbarhet och goda karaktär.” s. 5. Förespråkar flit, att inte sträva efter mer betalt eller lättare jobb, att be till Gud, att vara vänlig och tjänstvillig och tacksam. S. 5-6. Känns som om man vill göra det lätt för arbetsgivarna. Klart drag av disciplinering och kontroll. En del pratiska råd vid resa om baggage och var man förvarar sina pengar, samt att man bör sitta i damkupé. Männen nämns egentligen aldrig, men att de är det stora hotet är väldigt tydligt. ”Beflita dig om ordning och renlighet. Kläd dig nätt, men anspråkslöst, och sätt upp ditt hår enkelt. Bär du håret krusadt eller med lugg och valkar, kan du lätt ådraga dig dåliga och opålitliga människors uppmärksamhet och därigenom gå miste om goda platser och aktningsvärda bekantskaper. Låt icke narra dig att slösa penningar på onödigt prål för att kunna täfla med andra; var istället sparsam och gör det till regel att lägga af en bestämd del af din lön.” s. 6. ”En enkel, anständig klädedräkt och ett lugnt, höfligt sätt äro undgängligen nödvändiga för hvarje kvinna, som reser ensam. Hon kommer då ej att väcka uppmärksamhet och gör på samma gång ett godt intryck på sådana medresande, som kunna vara henne till verklig hjälp och trefnad.” s. 10. Är uppenbart att det är kvinnan som ska anpassa sig och förändra sig så hon inte verkar lockande eller sticker ut. Mannens ansvar adresseras inte, inte heller hennes föräldrars. ”Ingen har bättre utsikt att reda sig i Amerika än en frisk, redbar och duktig flicka, som kan och vill utföra vanliga husliga sysslor.” s. 12 ”Till slut ännu några råd till dig, unga flicka, hvart du än ämnar sig å utrikes ort, till hvilket främmande land eller till hvilken världsdel du än må begifva dig.// Förbehåll dig att få gå i kyrkan åtminstone hvar fjortonde dag. Är du på en ort eller i en stad, där det ej finns någon skandinavisk församling, så besök den protestantiska gudstjänst, som hålles på stället; du lär dig nog efter hand att förstå det främmande språket. Tar du in på ett ”hem” eller ”härbärge”, så deltag i de upbyggelsestunder, som där hållas. Blygs ej att visa din gudsfruktan, hvilken ställningar de personer, hos hvilka du tjänar, än må intaga till kristendomen. När du är ledig om söndagarna, så uppsök någon kristlig för-/ening af unga kvinnor. Sådana föreningar finnas numera nästa öfverallt. […] Akta dig för skvaler och onödigt prat. Läs ej dåliga böcker, som väcka orena tankar och göra dig missnöjd med din ställning samt ingifva dig begär efter skadliga förströelser. De kristliga föreningarna, tillhandahålla goda och nyttiga böcker, som du kan få låna.// Akta dig för ytliga, dåliga nöjen, gå aldrig till andra ställen, än där du kan hafva dig Gud med dig. S. 13-14. Sedan är det en lång lista med lämpliga härbergen, föreningar eller personer i olika städer runt om i världen. KFUK är den flitigaste nämnde föreningen i Sverige och i en del andra av länderna. FBFs placeringsbyrå nämns också. S. 16-53. Arkivens dag Till sist ett tips till alla som blivit är redan är intresserade av att leta i arkiv. Lördag den 10 november är det Arkivens dag vilket betyder att många arkiv öppnar sina dörrar med utställningar, föreläsningar och visningar i arkiven. Temat i år är framtiden! Läs mer: För 15:e året i rad firas Arkivens dag runt om i Sverige med öppet hus, föreläsningar och visningar. Arkivens dag har sedan 1998 arrangerats i Sverige som ett nationellt arrangemang för att väcka intresse för arkivens verksamhet. Sedan 2001 firas Arkivens dag i samtliga nordiska länder och vart 3:e år har de nordiska länderna ett gemensamt tema för dagen. Framtiden... Hur ska vi bevara vår samtid? Vem bestämmer vad som ska sparas? Vilka tekniska svårigheter måste vi övervinna nu när foton och handlingar oftast är digitala? Framtidsplaner som inte blev av visas på många ställen, till exempel i Ockelbo där du kan se på Ralph Erskines förslag till en skolbyggnad - skolan blev byggd men inte enligt förslaget. Stockholm lockar dig med jakten på spökraketer och Lund med science fiction-serier. I Göteborg får man veta mer om 2000-talets folkbokföring och framtidens släktforskning och i Eskilstuna resonerar man kring vilka spår som blir kvar i arkiven. Vill du skicka en hälsning till framtiden kan du göra det i Visby genom en tidskapsel som kommer att förvaras i arkivet.

5 Marras 201224min

Som släktforskare kan man ibland hitta de mest oväntade fynd i sina anor. Så var det till exempel för Anita Mellberg som häpnade när hon insåg att en av hennes rötter sträckte sig ända till Indonesien och en slavmarknad i Kina. 1766 låg det svenska ostindiska kompaniets skepp "Stockholms slott" utanför Kanton i Kina. De skulle som brukligt var, föra med sig te, porslin och kryddor hem till Sverige. Men den här gången kom skeppet att också ha med sig tre små slavpojkar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kaptenen på skeppet hette Carl Gustav Ekeberg och beskrevs av sin samtid som en alldeles ovanligt godhjärtad människa. Hur det gick till när han och hans kollegor köpte de tre pojkarna vet ingen idag, men till Sverige kom till slut pojken som kom att bli Anita Mellbergs anfader och som här fick namnet Pehr Philander. På Anita Mellbergs köksbord i Tillberga utanför Västerås ligger handlingarna som berättar om Pehr Philanders märkliga öde. Pehr som var hennes farfars mormors morfar. 1766 låg det Svenska ostindiska kompaniets skepp Stockholms slott utanför Kanton i Kina. De skulle som brukligt var, föra med sig te, porslin och kryddor hem till Sverige. Men den här gången kom skeppet att också ha med sig 3 små indonesiska slavpojkar till Sverige. Kaptenen på skeppet hette Carl Gustav Ekeberg och beskrevs av sin samtid som en alldeles ovanligt godhjärtad människa. Han hade köpt en av de tre små pojkarna, som i Sverige fick namnet Pehr Philander. Anita Mellberg i Västerås räknar sina anor från Pehr Philander och hon har just fått klart för sig vilken dramatisk historia han har. -Kapten Ekeberg köpte den lille pojken för 1800 kopparmynt. Jag vet inte hur mycket pengar det motsvarar idag men jag skulle tro att det var en ansenlig summa pengar som kaptenen fick betala, säger hon. Kaptenen lär ha varit en väldigt godhjärtad person – och det var ju min smala lycka, annars hade jag ju inte suttit här idag! Alla de tre pojkarna var uppskattningsvis mellan sex och åtta år. Enligt historien så var det holländare som hade tagit dem till fånga och som nu skulle sälja dem. När kapten Ekeberg dog många år senare så berättades historien om de tre pojkarna vid hans begravning.Dessa slavar voro 3:ne Malej-gossar från stranden av ön Neaz, på västra kusten av Sumatra; de hade där under fredens lugn och palmträdens skugga i sin barndoms oskyldiga joller och lekar glätt sig och sina föräldrar, tills det olyckliga ögnablick, då några försåtlige Holländare rusat fram, fjättrat och släpat dem med sig, så att i stället för det nejden av samma strand förut gav ett glättigt eko av de oskyldigas lek och dans, förbyttes detta snart till ett bedrövligt återskall från tröstlösa föräldrars suck och skrän, som kanske räcker än i denna stund! -Det sägs att Holländarna som höll småpojkarna fångna, spikade fast deras örsnibbar i skeppskistorna för att de inte skulle kunna fly. Så vad jag förstår så hade Pehr Philander ärr i örsnibbarna i hela sitt liv efter spikarna, säger Anita Mellberg. -Det måste ha varit ruskigt alltsammans för pojkarna, funderar hon. Att inte förstå språket som talades runt omkring och så kastas ut på ett främmande skepp och till ett främmande land. Utan att veta ett dugg om vad som skulle hända. -Det var nog väldigt, väldigt svårt. De ene pojken köptes av kapten Ekeberg, de andra två av supercargörerna på skeppet, dvs de två viktigaste personerna ombord de som hade makten över vad som lastades på skeppet. Men strax efter köpet avled den ena av de två supercargörerna, Anders Gadd, och enligt reglerna som var strikt ekonomiska, skulle när någon dog, hans varor säljas för att hans efterlevande skulle få så stor vinst som möjligt. Det betydde att också den lille pojke han just köpt återigen skulle säljas på slavmarknaden. Nu blev det inte så. Besättningen på skeppet Stockholms slott gick ihop och betalade för honom så att han skulle slippa slavmarknaden en andra gång. Vad som hände med de andra två pojkarna är höljt i dunkel, men den lille pojken som köpts av kapten Ekeberg följde med hem till hans gods i Uppland, där ingen hade hört talas om Sumatra, och man talade om honom som Javanen, det vill säga, han som kommer från Java. Han fick följa med hem till Kapten Ekebergs gods Altomta gård utanför Uppsala där han hade stora odlingar. Ekeberg var den första som tog med sig levande tebuskar hem till Sverige till Carl von Linnés stora förtjusning, och dessa försökte han odla. Pehr döptes i Tensta Kyrka den 15 oktober 1769. Då hade han varit här i tre år, lärt sig svenska och en del kristendomskunskap. Dopet var pampigt, med inte mindre än 14 faddrar, och det var inte vilka faddrar som helst. Det är landshövdingen i Uppsala, det är grevar och baroner, familjen Ekeberg finns med, liksom en bruksinspektor, en kyrkoherde och därtill kvinnor som är gifta med alla dessa framstående män. -Man undrar ju varför det var så mycket prominent folk, kommenterar hon. Kanske var det för att Ekeberg var en så framstående person i sin tid, funderar hon.-Och så var det ju lite speciellt förstås att man skulle kristna en ”hedning”. Det finns ganska stora luckor i levnadsberättelsen om Johan Pehr Gustav Philander, som han fick heta vid sitt kristna dop. Man vet att han växte upp på Altomta gård, och man vet att han en period var trädgårdsdräng vid Drottningholms slott. Han gifte sig när han var runt 20 år, med Anna Kajsa Svensdotter. Tre månader efter giftermålet föddes det första barnet, en liten dotter. Familjen flyttade runt en hel del, för att till sist hamna i Strängnästrakten, på ett litet torpställe som än idag heter Java.1793 fick paret sitt sista barn, en flicka, som är anmoder till Anita Mellgren. 1803 dog Anna Kajsa och Pehr gifte om sig, men i februari 1811 dog också ”Javanen” Pehr Philander. Hans änka och barnen hamnade på fattighuset, och han egen begravning blev av det allra enklaste slaget. Johan Pehr Gustav Philander är begravd i en omärkt fattiggrav vid Tensta kyrka, berättar Anita Mellberg. Så trots den tämligen pampiga inledningen på livet i Sverige, så verkar det inte ha gått så bra för honom.-Nej, han står i pappren som antingen trädgårdsdräng, trädgårdsmästare ”Javan” och på slutet torpare. Anita Mellberg har inte känt till Pehr Philanders öde särskilt länge. Hon visste att det fanns en person släktleden med det namnet, men historien om honom fick hon först när hon slängde ut en fråga på internet.-Jag hade forskat mig fram till den här Philander , men där körde jag helt fast och hittade absolut ingenting, berättar hon. Det var då jag slängde ut en fråga på ett forum. -Och svaret jag fick hade jag inte kunnat drömma om överhuvudtaget. I släkten har det aldrig nämnts någonting om detta så det kom som en total överraskning! Läs mer om Pehr Philander Historien om ”javanen” Pehr Philander hittades först av Kerstin Pettersson som tidigare var museiintendent vid Strängnäs museum. Hon höll på med en inventering om speciella ortsnamn när hon stötte på torpnamnet Java och blev nyfiken. Hon lyckades med tiden nysta upp Pehr Philanders öde. Kerstin Petterssons forskning finns tillgänglig via Altomta akademis hemsida. Klicka här för att läsa artikeln om: Läs mer om Ostindiska resor Vill du veta mer om Ostindiefararnas resor har Göteborgs universitet ett digitalt arkiv: Läs dagboken från resan med skeppet "Stockholms Slott" 1766: Faddrarnas roll Pehr Philander inte mindre än 14 faddrar när han döptes. Och samtliga var framstående personer i dåtidens Uppland. Att ha fina faddrar var inte alls ovanligt säger historieprofessorn Tom Ericsson. - Nej det var inte alls ovanligt. Man kan se att bland de högre samhällsskikten var det vanligt att man i första hand bjöd in personer som var av samma sociala rang som en själv. - Men det förekom också bland lägre samhällsskikt att man bland faddrarna som i övrigt tillhörde samma sociala skikt som en själv bjöd in någon som stod lite högre upp på den sociala skalan. Skälet till det var två saker, dels gav personen en viss glans åt dopakten samtidigt som man inför framtiden kunde ha en viss tillit till att om något hände med barnet kunde de liten mer förnäma faddrarna bidra till exempel ekonomiskt. - Vad hade då faddrarna för ansvar? - Det är inte riktigt klart, berättar Tom Ericsson. Från början, om man går riktigt långt tillbaka. Fadderskapet går så långt tillbaka som till den kristna fornkyrkan och då skulle man som fadder ansvara för den döpta personen framförallt i religiöst avseende men också att man skulle kunna bidra ekonomiskt om något hände. Men om det verkligen var så är lite tveksamt samtidigt som det står så i äldre skrifter. - Det intressanta är att om man går till Sverige och tittat i 1686 års kyrkolag sägs ingenting om att faddrar har något ansvar. Men det finns två uttryck i kyrkolagen, dels begreppet fadder men också vittne. Med fadder sägs att det är en gammal och god sed, inget annat. Men om vittnen står att de krävs för att vara vittnen till dopakten och skriver under dokumenten att det faktiskt ägt rum ett dop. - Vem som helst fick inte vara faddrar. Till exempel måste de kunna Luthers Katekes vilket innebar att alla som inte vara lutheraner var exkluderade. Även människor som varit straffade fick inte heller uppträda som faddrar. Var det framförallt släkt och vänner som blev faddrar? - Det varierar. Ursprungligen kunde vem som helst vara fadder. På Medeltiden infördes ett förbud mot att man var släkt. Det skulle vara ett andligt släktskap, det som på latin brukar sägas cognatio spiritualis. Det innebar att de måste söka en fadder utanför släktskapet så att det inte fanns några blodsband. Efter medeltiden kan man se att det förekommer både faddrar som är släkt, men också de som inte är släkt. - Och studerar man lite närmare visar det sig att de som inte är släkt bor ofta mycket nära och kanske tillhörde den närmsta vänkretsen eller att de var yrkesbröder till pappan till barnet. Över tid blir det allt vanligare att det blir släktingar som blir faddrar till barnen, berättar Tom Ericsson. Pehr Philander hade 14 faddrar. Var det ovanligt med så många faddrar? - Ja, när det förekom är det i första hand bland de högre samhällsskikten. Det är de som har råd att bjuda in så pass mycket människor till kalaset. Ser man längre fram på 1800- talet är det tydligt att det blir färre och möter samma bild som inom den katolska världen med en gudfader och en gudmoder. Hur många faddrar var då vanligt för ett vanligt torparbarn? - Två tre på sin höjd, säger Tom Ericsson. Det var också en skillnad vilka faddrar en pojke eller flicka på 1800- talet skulle ha. En pojke- minst två manliga faddrar och en kvinnlig. Vice versa för en flicka. Om barnets föräldrar dog är det svårt att veta om faddrarna hade något ansvar för abrnet. Jag har inte sett något bevis för det i min egen forskning och inte heller i litteraturen mer än att det påstås att faddrarna var förpliktade. Lyssna även till när: En miljon européer blev slavar Dick Harrison som är professor i historia vid Lunds Universitet har skrivit fyra böcker om Slaveriets historia från forntid till nutid. Han berättar att en ganska bortglömd del av vår historia är att det funnits slavar i Sverige, att det även fanns svenska slavar utomlands och att det dessutom fanns svenskar som köpte slavar och gav dem frihet här i Sverige. -När vi kommer fram till 1800- talet är det lätt att följa detta i tidningarna. Till exempel fanns det en kyrkoherde i Hudiksvall som köpte två barn i Västindien och som det i Hälsingepressen skrevs en hel del om. Slaveriet förbjöds i Sverige så sent som 1845. Det rådde någon sorts tabu att erkänna att svenskar varit slavhandlare, men ännu större tabu att vi varit slavar, säger Dick Harrison. - Det är svårt att ta till sig och erkänna är att svenskar själva varit slavar utomlands ganska långt fram i tiden. Det finns belägg för att svenskar från 1100- talet fram till början av 1800- talet försattes i slaveri och när vi kommer till 1700- talet är källorna utförliga. I de svenska tidningarna kan man om man har tur läsa om gamla släktingar som blev förslavade. Men då gäller det att man ska ha tur, för det här är inget man var stolt över i den egna familjen och lät saken tystas ned. Men det finns fall där den förslavade kommer tillbaka och råkar ha en anledning att berätta om det, säger Dick Harrison, och tar fram ett fall som han snubblade över. - Jag råkade vara anlitad av en arabisk kulturförening i Göteborg där en medlem hade som hobby att studera svenska och marockanska relationer i förfluten tid. Han hade snubblat över en svensk sjökapten som jag började forska om för att få veta mer om honom, berättar Dick Harrison. Stockholmaren Markus Berg visade sig ha varit slav i Fez på 1700- talet. Dick Harrison grävde vidare och fann att hela hans besättning på 13 man hade blivit förslavade. De hade tagit sig från Göteborg till Dublin och skulle vidare till Neapel när de blev kapade strax utanför Mallorca av marockanska korsarer, dvs slavjägande sjörövare. Båten bogserades in i hamn och de 14 männen sattes i fängelshålor. Där fann de till sin förvåning att språket inte var något problem eftersom det redan fanns en hel last av svenskar från Kalmar där som tagits som slavar tidigare, berättar Dick Harrison. Vissa arbetades ihjäl , vissa tvingades stanna kvar och två av jungmännen tycks ha blivit utsatta för pedofeli av sultanen och blev fast i slaveriet medan Markus Berg hade tur och blev friköpt av en svensk konsul i Kadif. Dick Harrison berättar att i tacksamhet över frigivningen skrev Markus Berg ner en redogörelse som blev tryckt. Den skriften tycks ha fallit i glömska. - Alla som fanns ombord på fartygen är namngivna, det finns uppgifter om de som klarade sig och också vad som hände med deras familjemedlemmar. På vilket sätt blev hamnade då människor i slaveri? Dick Harrison säger att ett vanligt sätt var att skeppet kapades av slavjägande sjörövare. Nordafrikanska sjöfararstäder som Alger, Tripoli och Tunis styrdes av självständiga eller halvt självständiga kaparligor. - Det behövdes diplomatiska relationer med konsulaten för att skeppen skulle kunna passera. Sammanlagt brukar man räkna med att över en miljon européer, ofta vanliga sjöfarare sattes i slaveri i Nordafrika mellan 1550 och 1840. - Hur många av de som var svenskar vet vi inte ännu, dokumenten finns men det återstår att samla ihop fakta, avslutar Dick Harrison. Lyssna till när:

29 Loka 201224min

Sjukdomar har genom tiderna krävt dramatiska åtgärder. Den som drabbades av till exempel pest, spetälska eller syfilis- det vill säga sjukdomar som då inte gick att bota- flyttades bort från sitt hem och och invanda miljö. I slutet av 1700- talet och under 1800- talet blev samhällets insatser mot sjukdomarna allt mer intensiva och speciella sjukhus byggdes för att isolera de sjuka. Under 1800- talet växte till exempel speciella sanatorier upp dit man förde människor med lungtuberkulos. Sjukdomen kallas också för tbc och skördade i mitten av 1800 talet drygt fyra miljoner människor i Europa. Det är den farsot som krävt flest dödsoffer genom historien även om man räknar in pesten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Långt in på 1930 talet dog nära tio tusen svenska i tbc varje år. En av de många drabbade var Ragnhild Stenmark som bodde i Gårelehöjden i Ångermanland. Göran Stenmark är barnbarn till hennes bror. - I min släkt har man varit väldigt mån av att lyfta fram saker och berätta om gammalt, berättar Göran Stenmark. Men en sak jag inte kände till förrän min egen pappa fann ett papper för några år sedan efter farmor och farfar. Det visade sig vara en dikt som farfars syster Ragnhild hade skrivit när hon var 17 år 1927 och där tog avsked av sin pojkvän eftersom hon visste att hon snart skulle dö i tbc. Göran Stenmark undrade varför ingen visat honom dikten tidigare. Troligen var det så att de i tidigare generationer pratade om det mesta, men när det gällde sjukdomar och elände ville de helst inte lyfta fram, det skulle glömmas bort. Ragnhild Stenmark föddes 1912 i byn Gårelehöjden utanför Junsele. Hon var en av 15 syskon och drabbades i tbc som många andra under den här tiden. Hon behandlades bland annat på sanatoriet i Apelviken, som Äppelviken kallades, i Halland, hon var på sanatoriet i Sundsvall och även på den lilla sjukstugan i Utanede socken vid Edsele i Ångermanland. Slutligen dog Ragnhild på sanatoriet i Örnsköldsvik 1929 17 år gammal. Vad var då familjeberättelsen om Ragnhild? Allt som berättades var att hon hade haft lungsoten tidigt, berättar Göran Stenmark, som också frågat grannar och andra som inte haft något mer att berätta. För Göran Stenmark blev kombinationen av dikten som Ragnhild skrev till sin pojkvän på dödsbädden och det faktum att han inte visste något om Ragnhild en drivkraft att ta reda på mer om henne. Ragnhild Stenmark föddes som nummer sju i syskonskaran. Föräldrarna Alma och Sven Stenmark var båda födda 1884 och fick från 22 års ålder ta hand om den allt mer växande barnaskaran. De levde trångt, vilket också framgår i de dokument som läkarna skrev. Redan vid 14 års ålder kom Ragnhild som patient till Äppelvikens, eller Apelvikens, kustsanatorium vid Varberg i Halland. Där vistades hon nästan ett år långt borta från familjen i Ångermanland. Det verkar som om hon fick åka hem ett halvår innan det var dags att läggas in på nästa sanatorium som blev Sundsvall. Dit kom hon mitt i sommaren 1927 bara 15 år gammal. Ett och ett halvt år senare flyttas hon till ålderdomshemmet i Junsele där hon vårdas under tre månader. Den 26 april flyttas hon sedan till Utanede sjukhem för tuberkulossjuka i Edsele socken alldeles i närheten av hennes hemby. Utanede sjukhem var en liten vårdanstalt i en trävilla med plats för 20 patienter. På Landstingsarkivet i Härnösand arbetar Erik Norgren och har en alldeles speciell historia att berätta om Utanedes sjukhem som har sin början på ett annat sanatorium. - Ett av mina märkligaste arkivfynd var när vi skulle hämta hem de äldre handlingarna från Österåsens sanatorium. Österåsen ligger norr om Sollefteå högt uppe på ett berg och byggdes i slutet av 1800- talet efter modell av ett 1600- tals slott, så det är otroligt vackert inramat, berättar Erik Norgren. Sanatoriet drevs privat men togs över av Landstinget på 1980- talet för att göras till hälsohem, berättar Erik Norgren. - Ingen hade plockat reda på de handlingar som tillhörde sanatoriet, så för några år sedan när vi från Landsarkivet skulle se vilka handlingar som fanns kvar visades vi ner i några smala trånga kulvertar med lågt i tak. Där i ett övergivet badrum fanns arkivet som vi började plocka reda på. Men utanför badrummet i kulverten stod några gamla igenspikade trälådor. Men hjälp av kofot lyckades Erik och hans kollegor från arkivet bända upp lådorna som visade sig innehålla journalhandlingar från just Utanedes sjukstuga. - Handlingarna var jättesmutsiga verkar ha stått där väldigt länge med tanke på att tidningspapperen som omslöt handlingarna var daterade från 1950- talet. Det finns mycket av den här typen av material som fortfarande ingen upptäckt. Inom arkivens värld är det inte alltför ovanligt att vi får in den här typen av material säger Erik Norgren. Vad hände då med handlingarna? Jo, de blev omhändertagna och rengjorda av Landsarkivets konservatorer, för de var väldigt smutsiga men inte fuktskadade, berättar Erik Norgren. - Det roliga i sammanhanget var att det spreds ett rykte bland arkivpersonalen som vi var tvungna att avfärda. Man var lite rädd att det skulle följa med en tbc smitta med de skitiga journalerna. Jag skickade ut ett lugnande meddelande internt om att det inte fanns någon risk att smittan följt med handlingarna. - Det visar på något sätt vilken makt våra föreställningar om tuberkulosen som härjade i vårt land fortfarande har om oss. Att vi fortfarande är rädda. Erik Norgren hade aldrig hört talas om Utanedes sjukstuga innan han fann handlingarna i kulverten. Men det fanns många av den typen av mindre sjukstugor som idag är okända, berättar Erik Norgren. Och det är just från sådana små ställen som handlingar och journaler försvunnit. Efter vistelsen på Utanedes sjukstuga fick Ragnhild vara hemma på Gårelehöjden vid Junsele i 5 månader. Men i mars 1929 då Ragnhild var 17 år flyttades hon till tuberkulossjukhuset i Örnsköldsvik där hon vårdades i drygt tre månader innan hon dog den 12 juli 1929. Göran Stenmark vars farfar var syster till Ragnhild bor idag på den gård där Ragnhild växte upp. Han berättar att det idag finns få minnessaker kvar efter Ragnhild, men bland det lilla finns en anteckningsbok. - Det finns en liten rolig sak i anteckningsboken, hon hade humor och skriver: Ett tok kan bli klokom man läser i Ragnhild Stenmarks anteckningsbokFör där finns guld och diamanter i alla hörn och kanter Vid Ragnhilds sista vistelse hemma på gården i Gårelehöjden skrev hon en dikt till sin älskade några veckor innan hon reste till den sista sanatorievistelsen i Örnsköldsvik där hon nästan på dagen fem månader senare dog. Dikten skrevs av Ragnhild Stenmark den 14 februari 1929 i Gårelehöjden och har tonsatts av Lena Eriksson från Näsåker. Lyssna till Ragnhilds farväl: Kom yngling sista gången till mig, sitt här invid min sida,min bortgångs stund vill jag hos dig du älskade förbli.I dina händer låt min hand tills den blir kall få vila,och led mig du till fridens land, dit snart min själ skall ila. Jag är beredd till gravens ro dock än tillbaka vända,en suck till dig tack för den tro tack för vart hopp de lända.O sköna Tröst att få bo kvar uti ditt trogna hjärta.Nu graven mindre fara har den döden mindre smärta. Jag är dig kär, jag ser ditt väl, du skall mig länge sakna.Mitt minne ofta för din själ skall klagande uppvakna.Fastän sin fröjd ej blivit hålt de trogna löftesorden,huru uti ditt öga föll, en sista blick på jorden. Säg ej att du mig följa vilja vill nej dina dagar höraditt fosterland den ära till, jag skall ditt hopp ej störa.Blott minns mig som en ungdoms dröm, den tiden besannat om hälsning. Du gav vad jorden skönast har en kärlek sen som vårenmen himlens gåva bättre när en grav i ungdomsårenfarväl en vingad lilja fri, jag lyfter från min stängel.Jag fick ej här din maka bli, jag blifver där din ängel. Nya sjukdomar "farligare" än gamla Att bygga särskilda sjukhus för människor som drabbades av smittsamma och kroniska sjukdomar var inget nytt. Redan under medeltiden flyttades människor bort när de drabbades av till exempel spetälska eller pest, och också syfilis var en sjukdom som tidigt hanterades på institutioner. I början av 1800-talet infördes en kurhusavgift, vilket kan beskrivas som den första vårdskatten i Sverige. Och 1875 kom en ny hälsovårdsstadga som sa att kommunerna skulle ansvara för att bygga särskilda epidemisjukhus. Men det var ändå stor skillnad på hur man hanterade och försökte skydda sig från olika sjukdomar. Två sjukdomar som under 1800-talet slog samtidigt och med nästan samma symptom hanterades helt olika av samhället. Det handlar om dysenteri och rödsot: Dysenteriepidemier tillhörde det som människor under 16-17 och 1800-talen levde med. Sjukdomen kallades rödsot i folkmun, den var och förblev framför allt en landsbygdsplåga som skördade många dödsoffer vid varje utbrott. Den som fick rödsot drabbades av svåra diarréer och uttorkning. Precis den sortens effekt på kroppen, hade också koleran som kom till Europa på 1830-talet. Men trots likheterna i sjukdomarna så blev samhällets insatser mot den nya sjukdomen helt annorlunda. Det visar forskning som Helene Castenbrandt gjort. Hon är medicinhistoriker vid Göteborgs universitet och hon har kunnat jämföra samhällets försök att skydda sig mot dysenteri med de insatser man satte in mot den nya sjukdomen koleran. Rödsoten var ett så vanligt inslag i livet att man hade accepterat den och sett den som något som man inte kunde skydda sig emot utan bara fick genomleva. När koleran kommer till Europa så var det en alldeles ny sjukdom i Europa, som genererade en annan typ av reaktion. -Dels en stor skräck, men också en känsla av att ”det här nya kan man nog värja sig emot”, säger Helene Castenbrandt. Hon har studerat hur det var 1857, då Jönköpings län, drabbades av både en dysenteriepidemi och det första kolerautbrottet. Inte minst har hon studerat tidningarna från den tiden. -Det blir tydligt att det är koleran man rapporterar om men inte dysenterin. -Det är anmärkningsvärt eftersom drygt 4000 personer dog i dysenteri det året, medan det dog knappt 200 i kolera. Trots att det kommer in rapporter från landsbygden som visar att rödsoten är på väg att bli katastrofal så är det ändå rödsoten som tidningarna fortsätter att skriva om. -Det här säger nog mycket om vilket intresse och vilket fokus man hade på koleran. Koleran VAR den stora skräcken, man VAR rädd för koleran och man hade nog ändå inte klart för sig att dysenterin skulle komma att bli den stora dödaren det året, säger Castenbrandt. -Men man kan också tolka det som att läkarna var mer intresserade av koleran och rapporterna utifrån Europa sa ju att det var det man skulle vara rädd för. -Jag tror det spelade stor roll också dels att man var så van vid rödsoten, och dels att det var en landsbygdsplåga som inte alls drabbade städerna lika hårt, säger Castenbrandt. Om att komma nära människor från förr Peter Englund, svenska akademiens ständige sekreterare, skrev sin doktorsavhandling om 1600-talet och också som historieförfattare har han ägnat sig mycket åt samma tidsepok. Han har, precis som andra arkivletare en vilja att verkligen förstå hur människor kände och tänkte i gångna tider och det är ofta de oväntade arkivfynden som gett honom den bredare, fylligare bild av människorna från 1600-talet. -Jag tycker nog att jag förstår dem lite bättre än jag gjorde när jag började och det berodde nog på att jag efter en tid vidgade mina källkategorier väldigt mycket. -När man blir sittande med bara en källkategori så finns det en stor risk att man ”skådar Atlanten genom ett sugrör” och man bara får en skärv av verkligheten. Peter Englund berättar att han under sitt avhandlingsarbete vidgade sina källor, för att det var både viktigt och roligt. -Jag tillbringade en hel termin med att läsa mig igenom Svenska Vitterhetsarbeten med 22 volymer med svensk poesi från 1600-talet. Men det räckte inte med det, han läste också mycket dagböcker, liksom vanlig skönlitteratur, han lyssnade på musiken från den tiden och läste till och med kokböcker. -Jag ville bekanta mig med så många olika källkategorier som möjligt. Och det var givande för alla de där bilderna kompletterade varandra. -Jag vet inte om jag kan säga att jag kom innanför pannbenet på 1600-talsmänniskan, men jag förstår dem ändå rätt bra. Det som handlar om sinnesstämningar och sätt att tänka, det tar ett tag innan man sätter sig in i oavsett vilken tid det rör sig om, och för att komma dit krävs en bred beläsenhet – inte bara en källkategori utan hela spektrumet. Det gäller att vara öppen för det oväntade när man söker i arkiven. När Peter Englund höll på med sin avhandling stötte han på en källkategori som han inte ens visste fanns, nämligen bröllopsdikter. Det är tillfällighetsdikter som ofta är grötrimmade och rätt ekivoka. Just bröllopsdikterna kunde han faktiskt aldrig använda, men han fann också begravningspoesi. -De innehöll ibland bådepersonalia liksom beskrivningar av hur folk dött. Det gav nycklar till mer vetande. Den som har gjort ett riktigt lyckat arkivfynd minns det väl. Så är det också för Peter Englund. -Jag minns när jag läste ett tal som Axel Oxenstierna höll för en holländsk handelsdelegation. -Allt föll på plats. Helt plötsligt så gick min avhandling ihop, patiensen gick ut!Men det är ändå ganska sällan som den där sortens förklarade ögonblick inträffar. -Väldigt mycket handlar ju om ett ihärdigt traskande i arkiven, ett traskande som är ganska oglamoröst, slutar Peter Englund.

22 Loka 201224min

Under stora delar av 16- och 1700 talen var Sverige i krig och nästan alla med svenska rötter har en eller flera soldater i sina anor. Sättet att rekrytera soldater har skiftat genom historien, och metoderna har byggt på mer eller mindre tvång. Men på 1680- talet infördes indelningsverket som blev mycket framgångsrikt, kanske för att det byggde på frivillighet. Med jämna mellanrum kallades soldaterna till träning bland annat på Axevalla hed utanför Skövde. Och där finns också Björn Lippold som ägnat sitt liv åt forskning om indelta soldater och också byggt upp det Centrala Soldatregistret på nätet där man kan få hjälp att söka sina soldatrötter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. - 1858 var det storläger här i Axevalla. Här bodde då 300 människor, men under några veckor kom uppemot 15 000 soldater från 14 regementen till heden, berättar Björn Lippold och blickar ut över den stora heden. Ute på heden fanns fler byggnader än idag, bland annat kungahuset som byggdes på 1700- talet. Där bodde kungen när soldaterna mönstrade vart tredje år. Det här är en av de finaste övningshedar som vi har kvar i landet. Många har vuxit igen, men inte den här! Litteraturen är full av berättelser om soldater som mot sin vilja tvingades in i det militära. Om unga män som supits fulla och som, utan att förstå det, skrivit på värvningspapper, vilket tvingat dem bort från hembygden till kriget långt borta. Men tvångsrekryteringar var faktiskt vanligare i länder som England och Preussen än det var i Sverige. I Sverige var tvånget länge av ett mera raffinerat slag. Mellan 1619 och 1680 plockades var tionde man till krigsmakten. Professor Lars Ericson Wolke vid Försvarshögskolan vet hur det gick till. -Vi vet väldigt väl hur man gjorde för källmaterialet är bevarat, säger Wolke. Från 1620 till cirka 1680 så förde prästen i socknen utskrivnings- och roteringslängder över alla unga män som hade fyllt 15 år. Ungefär vart tredje år hade man en utskrivning. Då kom en militär kommission till byn och alla män som stod i längderna skulle inställa sig. Man delade in dem i grupper om tio, varje tiomannagrupp kallades en rote, och ur varje rote plockade man ut en man till krigstjänstgöring, berättar Lars Ericson Wolke. -Det här innebar att alla män skulle mönstras och att vi alltså har namnen på dem från 1620. I rullorna finns en anteckning om vem som togs ut till soldat, och den personen går sedan att följa i de militära rullorna. Utpekandet av den av de tio i roten som skulle tas ut till krigstjänstgöring skedde genom att man ställde upp tio man framför utskrivningskommissionen. Militärerna pekade på den de ville ha i första hand, sannolikt den fysiskt mest lämpade. I det läget kunde böndernas förtroendemän, de så kallade sexmännen börja förhandla om vem som skulle skickas iväg. -Bönderna kunde alltid visa att ”om armén eller flottan tar några av mina söner så kommer jag inte att kunna sköta gården och då kommer jag inte att kunna betala skatt till staten”, säger Lars Ericson Wolke. Det fanns ett gemensamt intresse från staten och bönderna att inte skicka bondsönerna i krig. De som åtminstone i början skickades istället, var så kallat ”löskefolk” det vill säga unga män som inte hade jord att bruka. -De kunde sannolikt pressas av bönderna att ställa upp, säger Wolke. Men när krigen fortgick och utskrivningarna kom allt oftare så måste till slut också bondsöner gå ut i krig. De äldsta var de som blev kvar längst hemma, och Wolke har sett hur en del bönder själva går ut istället för sina söner kanske för att skydda dem från kriget eller rädda gården för framtiden. -För att bli soldat på 1600-talet var, om inte en dödsdom så i alla fall väldigt, väldigt nära. Lars Ericson Wolke har flera exempel ur arkiven som visar att det var si och så med frivilligheten inom den svenska 1600-talsarmén. Ett av den är från 1640-talet då de första svenska skeppen på väg till den svenska Delaware-kolonin i Nordamerika seglade ut från Göteborg. -Man har folk från hela riket med på skeppet Calmare Nyckel - det är stockholmare, örebroare, några kommer från Borgå i Finland och några engelsmän är med, äger Wolke.På vägen till Amerika stannar skeppet till i Friesland, och där noterar man i rullorna på ungefär var tredje sjöman att det står antecknat ”Förrymd i Friesland”. -De har stuckit iland när de har sin sista chans att slippa åka med till Amerika, och när var tredje man rymmer så är det ett tydligt bevis på att man inte ville följa med, säger Wolke. Den som blir rekryterad mot sin vilja blir i allmänhet en dålig eller i alla fall rymningsbenägen soldat, och de många rymningarna var ett viktigt skäl till att indelningsverket introducerades 1682. Det var visserligen dödsstraff på rymningar, men risken att dö i fält var också stor. -Resultatet blev att tusentals soldater rymde under 1600-talet, och man hade helt enkelt inte råd att förlora så mycket folk, säger Wolke. -Man ville ha ett system som inte kostade så mycket pengar, och det uteslöt legosoldater. Det skulle också vara pålitliga soldater, läs svenska och finska, och man ville frivilliga soldater, fortsätter han. -Och ska du få helt frivilliga individer så måste du ha ett lockbete. Det lockbetet blev soldattorpet med sin lilla markplätt. För de unga män som nu lät sig värvas som indelta soldater var oftast sådana som aldrig själva skulle haft råd att själva köpa eller ärva en egen gård. Och det nya indelningsverket fungerade. Björn Lippold har i de över 400 000 soldatakterna som finns i databasen sett hur villkoren blev för de indelta soldaterna. -Infanterisoldaten skulle ha ungefär ett halvt tunnland åkermark, en stuga som var 4 x 8 meter och som byggdes efter vanlig sed på platsen, stugan skulle ha ett fönster, sju stockar höga väggar på långsidorna, det skulle finnas en kammare där soldaten förvarade viktiga saker och ett fähus som var ungefär lika stort som stugan, berättar Björn Lippold. - Den 4 december 1682 antog Riksdagen förslaget om att kungen skulle göra frivilliga avtal med allmogen att sätta upp en armé, berättar Björn Lippold. Allmogen skulle själva slippa att gå ut i krig om de skaffade en soldat. Vart tredje år skulle det ske en generalmönstring av soldaten och även deras torp skulle synas. Vad var då en generalmönstring? Jo, berättar Björn Lippold, det var en mönstring i närvaro av en generalperson eller kunglig person. Där tittade man på soldaten, undersökte om de kunde skriva och läsa, marschera och använda sitt vapen. De ville också se om soldaten var kunnig i sitt upplärda yrke, ex som skomakare eller snickare. Om soldaten inte infann sig upprepade gånger kunde han bli avsked, och då var de även tvingade att flytta från soldattorpet inom tre månader. Rotens bönder hade med andra ord tre månader på sig att tillsätta en ny soldat till torpet. Om de inte gjorde det kunde de åka på en vakansavgift berättar Björn Lippold. Samma sak gällde om soldaten omkom, då hade hustrun tre 3 månader på sig att lämna gården med barn och allt. Och så berättar Björn Lippold den fantastiska historien om änkan vars man 1699 gick med Skaraborgs regemente till nuvarande Tyskland där han skulle ligga fredsvakt. 1710 får kvinnan besked om att hennes man omkommit i slaget vid Poltava. Hon var då tvungen att flytta från soldattorpet inom 3 månader. Till torpet kom en ny soldat som "konserverade" änkan, dvs gifte sig med henne. De fick två barn. 1718 gick den nye mannen ut i strid. I februari 1719 får kvinnan veta att även han omkommit. Nu förstod hon att hon måste flytta, berättar Björn Lippold. - Men det behövde hon inte. En ny soldat kom som också han konserverade änkan. 1721 var det sedan storläger på heden här bakom oss i Axevalla. Dit går hennes tredje man och träffar där på hans hustrus två före detta män. -Vem valde då kvinnan? Sista äktenskapet eller det första? Jo, berättar Björn Lippold, efter en massa skriverier blev det första äktenskapet som gällde. I ett soldatperiod föddes det 4, 6 barn under den här perioden vilket är något mindre än i vanliga familjer berättar Björn Lippold. Kanske berodde det på att de var borta men också att de fick lära sig familjeplanering. Hur populärt var det då att bli soldat? - Det var ett jättebra jobb i tider av arbetslöshet. Dessutom utbildades soldaterna till skomakare, skräddare, snickare och andra yrken som de kunde utöva när de inte exercerade eller var i strid. Soldaten blev också den store nyhetsbäraren eftersom han gick långt bort från socknen och fick höra om händelser från andra platser på jorden. Men det var inte alla soldater som var indelta och frivilliga säger Lars Ericson Wolke. Vid sidan av de indelta frivilliga soldaterna fanns också en värvad del, berättar han. De fick inga torp utan fick istället lön i pengar eller natura, och de bodde i städerna eller i fästningar. På det här sättet organiserades till exempel livgardesregementena och artilleriet. -Och i de förbanden var det ganska vanligt med tvångsrekrytering, förklarar Wolke. Det ser man därför att man i mitten av 1700-talet inrättade särskilda instanser, så kallade värvningskommissarialrätter där nyvärvade kunde klaga på att de blivit tvångsrekryterade. I de protokollen ser man hur unga män säger. Jag har blivit lurad, de söp mig under bordet och lurade mig att skriva på! Det här är det klassiska tillvägagångssättet som man använde sig mycket av i England och Preussen, förklarar Wolke. Det finns bara arkivrester av från dessa instanser, och de som finns ligger på Krigsarkivet i Stockholm. På Krigsarkivet finns de flesta handlingar som rör de svenska soldaterna oavsett om de är indelta eller inte. En bra ingång till att forska om de indelta soldaterna är att söka i det Centrala soldatregistret. Det registret blir ständigt större för runt om landet sitter en grupp personer och registerar de vanligaste uppgifterna i rullorna, eller registren. Varje dag svarar Björn Lippold på frågor om uppgifter ur arkiven och på kontoret i Axevalla får han varje vecka sprätta runt 100 brev med nya frågor. - Det är lika spännande varje gång, om jag kan hjälpa dem, berättar Björn Lippold när han sprättar upp ett av kuverten. Björn Lippold har i 29 år arbetat med Centrala Soldatregistret. Till en början var det länsbibliotekarien i Skara som bad honom att inventera de 2 700 soldattorp som finns i Skaraborgs län. Björn tänkte att det nog inte skulle ta så lång tid att hitta 2 700 soldater, men det de inte tänkt på var att indelningsverket fanns mellan 1685 och 1901, och att det i medeltal bodde 17 soldater på varje torp vilket blir runt 35 000 personer. Och då är inte officerare och musiker inräknade. Det blir uppemot 50 000 man. Trots att arkivhandlingarna ibland är torra och ibland knapphändiga kan enskilda öden få konturer och liv. Ett sånt är berättelsen om indelte soldaten Jon Frimodig som på 1750 talet inte mindre än två gånger blev tvångsrekryterad till den prussiska armen och hamnade mitt i krigets hetta. -Han åker iväg med sitt regemente till det Pommerska kriget mot Preussen 1757. De går iland i Stralsund i svenska Pommern och sen är man ute och slåss mot preussarna, men Jon Frimodig har otur och blir en av en ganska stor grupp svenskar som hamnar som krigsfångar hos den preussiska armén, berättar Lars Ericson Wolke. Preussarna var urtypen för ett land med en tvångsrekryterad armé där grundtanken var att soldaterna skulle vara räddare för sina befäl än för motståndarna i kriget. -Det var den metod man använde för att få dem att gå framåt, förklarar Wolke. För preussarna var det självklart att använda sina krigsfångar i striderna, och Jon Frimodig blev preussisk soldat som sattes in i strider mot Österrike. Men han lyckades fly till österrikarna, som skickad honom hem till sitt svenska regemente i Stralsund igen. Men redan efter två veckor så tas han för andra gången till fånge av preussarna. Han hade verkligen en magistral otur, kommenterar Wolke.På samma sätt som första gången lyckas Frimodig fly till österrikiska sidan, som återigen skickade honom till Stralsund och den svenska armén. Wolke berättar att det upprättades en egen rulla för Frimodig när han kom gång nummer två till Stralsund. -Det är mig veterligen den enda militära mönsterrulla som bara upptar ett enda namn. Jon Frimodig tjänstgjorde i Stralsund några månader innan han skickades hem till Sverige igen, men under den tiden släpptes han aldrig ens ut utanför stadens murar. Till sist kom han hem till sitt soldattorp där han levde ytterligare ett tiotal år. Man ser bilden framför sig av den gamle avskedade knekten som sitter i skenet av eldstaden och berättar för den yngre generationen, och man bara önskar att man kunde varit med och lyssnat, säger Lars Ericson Wolke. Länk till: Vill du veta mer kan du lyssna till:

15 Loka 201224min

I vår historia finns otaliga exempel på sjömän av alla nationer som hoppat av sina skepp och levt sina liv långt borta från hemmet. I Släktband hör vi berättelsen om den engelske sjömannen Thomas Johnson som under stor dramatik lyckades fly från sitt örlogsskepp till det svenska fastlandet. Än i dag har han ättlingar i Sverige. Thomas Johnson flydde 1810 och vid den tiden var det ingen som krävde att han skulle skaffa svenskt medborgarskap. Så länge han inte han låg något till last fick han stanna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Gunvor Gustafsson i Falun och hennes kusin Margareta Thomasson från Hjärup har länge funderat över sin anfader Tomas Johnsson. Det mesta har hon fått berättat för sig av hembygdsforskare i Asarum. För det var där han slog sig ner sedan han rymt från skeppet. Han var inte den ende som försökte rymma från den många engelska fartyg som låg vid blekingekusten under några år i början av 1800 talet. Och det fanns en förklaring till att de låg där. I början av 1800-talet pågick Napoleonkrigen som bäst i Europa. England var Napoleons värste motståndare, och han hade varit ytterst framgångsrik till lands. Men på havet var England de obestridliga herrarna. Napoleon gjorde vad han kunde för att försvåra Englands möjligheter till framgång. Den så kallade Kontinentalblockaden, ett slags handelskrig, blev ett viktigt medel i den kampen. Alla Europeiska länder förbjöds att handla med England. Att lasta eller lossa engelska skepp skulle ses som en krigshandling av Frankrike. Sverige försökte i det längsta att hålla sig utanför. Engelska fartyg trafikerade regelbundet svenska hamnar och inte minst Göteborg fick i början av 1800-talet ett enormt uppsving tack vara det här. Men till slut fick Napoleon nog. Sverige tvingades förklara England krig, ett krig där det dock aldrig utväxlades ett enda skott och där bägge sidor var lika ointresserade av att strida inbördes. Under den här kontinentalblockaden la sig stora delar av den engelska flottan utanför Blekinges kust. Det gjorde de för att låsa och säkra infarten till Östersjön och de varor i form av skeppsbyggartimmer och tjära som var livsviktiga för att hålla sig med en stark flotta. Under nästan två år kunde de boende på blekingekusten se silhuetterna av de engelska fartygen. Och de syntes inte bara på avstånd - engelsmännen hämtade färskvatten och mat till sina sjömän, uppemot 15.000 lär de ha varit. De engelska sjömännen betalade oftast för sig, de var väl sedda av folket i trakten som ofta gjorde goda affärer med dem. Men de vanliga sjömännen hade ett hårt liv. Skeppsdagböckerna från de engelska fartygen vittnar om ständiga rymningsförsök med svåra bestraffningar som följd. Skeppet St George 22 juni 1810 Bestraffat Slate, Togard och Fischer med 36 spöslag var för desertering. Mason med 36 för olydnad och uppvigling. Lewis och Lewis med 24 för dito. William Wield dito för fylleri, George Ceolas med 24 för att han stuckit en av besättningen med en märlspik. Skeppsdagböckerna berättar om hur nästan alla förrymda sjömän infångades. Men det var alltså en som klarade sig. Johnson blev med två prickar Jönsson Gunvor Gustafsson berättar att när det gick upp för henne att världshistorien och hennes anfader Thomas Johnson strålade samman blev hon fashinerad. - Jag gick och fundrade på Thomas i flera år, och tänkte att det kanske var ett Handelsfartyg han kom till Sverige med. I själva verket var det ett örlogsfartyg, berättar Gunvor Gustafsson. Gunvor fick ingen ro och åkte därför till Asarums hembygdsförening, för det var till Asarums socken, drygt tre mil från skeppet, som Thomas Johnson så småningom slog sig ner. Och på Hembygdsföreningen i Asarum lever minnet av Thomas Johnson fortfarande kvar. Där berättas det om Thomas finurliga flykt från fartyget. Om hur han kröp under de stora vida kjolarna på en kvinna vid torget och hur vaktmanskapet förgäves letade efter honom. Hur han sen smet iväg från Hanöbukten till Asarum är det ingen som vet idag. Men i Gungvala finns lämningarna av hans bostad. När Gunvor besökte Asarums hembygdsförening träffade hon Nils Magnusson som sedan barnsben fått höra om engelsmannen Tomas. Han blev lycklig att få träffa den ditresta Thomasättlingen. I dag finns endast en ruin kvar efter Thomasalyckan som gården benämndes. Men det är inte bara Gunvor som faschinerats av Thomas historia. Även hennes kusin Margaretat Thomasson som är ättling i rakt nedstigande led på fädernas sida har sökt efter dokument och annat som kan berätta mer om hans liv. Thomas som föddes 1785 var bara 25 år när han rymde. Kanske blev han tvångsrekryterad och såg sin chans att fly när han skulle hämta vatten och proviant på land funderar Margareta som också rest till England för att söka efter hans historia i arkiven. - Vi åkte till Hartford norr om London, men där kunde de inte hjälpa oss. Thomas har berört mig mycket, säger Margareta Thomasson. Så småningom träffade Thomas en piga som hette Kjerstin Olsdotter som han gifte sig med. Kjerstin Olsdotter hade hade sedan tidigare en utomäktenskaplig dotter som hon tog med sig i den nya familjen.Med Thomas fick hon fem söner Jöns, Ola, Fredrik, Johannes och Henrik. När sedan Kjerstin dör vid 74 års ålder bor redan i hushållet en annan kvinna, Sara Lisa Johansdotter som står noterad som krympling i kyrkboken. - Han var 75 och hon 36 när de gifte sig, berättar Gunvor och tänker att hon hon nog av nog mycket stöd till honom på ålderns höst efter ett hårt och slitsamt liv. Hur blev man svensk? Det kan kanske för oss idag verka konstigt att en person från utlandet så lätt kunde glida in i det svenska samhället. Men det var alls inget ovanligt säger historikern Elisabeth Reuterswärd. -Thomas Johnson kunde bli svensk när han bosatte sig här och blev accepterad av lokalbefolkningen. Kunde han bara klara sin försörjning så fanns det ingen anledning för honom att speciellt ansöka om att bli svensk – den möjligheten kom för övrigt inte förrän senare, på 1840-talet, berättar Elisabeth Reuterswärd som i många år var arkivarie vid Landsarkivet i Lund, och som särskilt studerat utländska influenser i det gamla Sverige. Den första författningen om svensk medborgarrätt kom 1858, och bara två år senare avskaffades passtvånget mellan Sverige och stora delar av omvärlden. -Från 1840 så kan man se i de bevarade ansökningshandlingarna hur allt fler börjar ansöka om att bli svenska medborgare, säger Reuterswärd. Hon tror att det hänger ihop med det ökande resandet, som innebar att man kunde behöva papper på att man hörde hemma i Sverige, även om man alltså kunde ha annat ursprung. Nationaliteten spelade mycket mindre roll än idag, utom möjligen i orostider då man ville ha kontroll på utlänningar. -Men när det lugnade ner sig då brydde sig ingen längre om ifall man var utlänning eller inte. Det finns massor med exempel på utlänningar som kommit hit till Sverige, de bodde här, kanske blev näringsidkare av något slag, men aldrig kom frågan upp om att söka medborgarskap. Så när det gäller sjömannen Thomas Johnson som blev Jönsson, så tvivlar jag starkt på att han någonsin tänkte ens tanken på att söka svenskt medborgarskap, säger hon. Och så länge han kunde försörja sig var allting lugnt. Men om han låg samhället till last, då kastades han ut, tillägger hon. Religionen var på många sätt viktigare än nationaliteten. Den som kom från ett annat land till Sverige på 16- och 1700-talet hade oftast inga problem så länge han eller hon tillhörde den lutherska läran. Fortfarande på 1800-talet spelade religionstillhörigheten stor roll. -Det kunde vara knepigare för den som var katolik, men det fungerade sannolikt så länge man inte missionerade eller på annat sätt lockade andra till sin tro. Det fanns en katolsk kyrka i Stockholm där katoliker tilläts fira mässa, men i övriga landet fick man hålla sin tro ytterst privat. På samma sätt hade judar som kom till Sverige anledning att ligga mycket lågt med sina religiösa uttryck. Det fanns gränskontroller, berättar Elisabeth Reuterswärd, men inte av det slag som finns idag. -Mycket av den kontrollen gick ut på att hindra svenskar från att ge sig iväg utomlands, förklarar hon. Ändå fanns det grupper man var angelägen om att hålla hård kontroll över. Givetvis fanns rädslan för spioner men också för judar och zigenare som man uppfattade som främmande element. -Och cirkusfolk, tillägger hon. De ansågs inte försörja sig på ett ”ärligt” sätt. -Det var ju inte vilka utlänningar som helst som kom till Sverige. Många var värvade krigsfolk, därutöver var det mycket handlare och företagare. De sökte och fick burskap, dvs borgerskap i städerna, vilket gav alla rättigheter, fortsätter Reuterswärd. 16- och 1700- talsmänniskan förväntades inte i första hand ha sin lojalitet med sitt land, sin nation, utan mer med sin härskare. Redan innan det fanns en möjlighet för utlänningar att bli formella svenska medborgare så hade de möjligheten att byta sin lydnadsed, från en utländsk herre till den svenske kungen. -Det kallades neutralisation och det handlade om att man avsvor sin trohet till en annan furste. Man ska ju visa tro och huld gentemot sin nya kung, berättar Reuterswärd. På 1840-talet blev till slut möjligt att söka och få svenskt medborgarskap om man kom från ett annat land. Men Elisabeth Reuterswärd har sett i arkiven att det var väldigt få personer som ansökte om detta de första åren. -I början är det kanske ett 40-tal personer om året, och det fanns ju långt, långt fler utlänningar i Sverige precis som idag, tillägger hon. Det var alltså formellt sätt lätt att vara utlänning i Sverige väldigt länge. Detta får ett abrupt slut 1914 då första världskriget bryter ut. Då avskaffas passfriheten som hade rått i sedan 1860, och kontrollen av utlänningar blir viktig. -Nu gjorde man listor över alla utlänningar, var de bodde, var de kom ifrån, och under hela kriget höll man stenhård kontroll på dem, en kontroll som delvis fortsatte också senare. Det blev tydligt hur ointressant det varit tidigare med medborgarskap, för plötsligt visade det sig att det fanns många svenskar som inte var medborgare eftersom deras föräldrar kommit från andra länder. Elisabeth Reuterswärd har stött på dem. -Det var människor som alltid bara levt i Sverige och talade svenska och som inte hade en aning om något annat, som fick order om att regelbundet anmäla sig till myndigheterna eftersom de plötsligt var att betrakta som utlänningar. De flesta i den här gruppen ansökte om svenskt medborgarskap, och fick det. Men det fanns de som fick avslag – det var de som hade brutit mot någon regel eller lag. Många svenska släktforskare har hört berättelser i sin släkt, om hur släkten stammade från en ilandfluten sjöman långt tillbaka i tiden. Säkerligen är många av dessa berättelser skrönor, men rent skulle i alla fall vara möjligt rent tekniskt att en sjöman från främmande land blir anfader till en helt ny släkt, precis som fallet med Thomas Johnson som blev Jönsson, tror Elisabeth Reuterswärd. Historikerbesök i Släktband Under den här säsongen har Släktband bett två av våra mest lästa historiker att ge sina råd och tips och tankar om släktforskning och annat letande i arkiven. Häromveckan hörde ett första avsnitt med Peter Englund. Idag är det historieprofessorn och författaren Dick Harrisons tur. - Jag brukar säga att om du inte själv känner till vad du kan fråga om, är steg ett att skaffa en ganska sent utgiven litteratur om epoken. På så sätt får du veta vad man gjorde i Sverige just då och vad man kan förväntas hitta. Pågår det till exempel krig? Ja, då är en viktig fråga att ställa: var någon av mina förfäder soldat? Eller pågick det i den bygden intensiv sjöfart, sillfiske eller något annat? Då bör man ställa frågor relaterade till det. - Den översiktliga forskningen hjälper på så sätt till att veta vad som är intressant att leta efter, berättar Dick Harrison. Det är mycket ovanligt att ha en familj som inte lämnat spår och som levt ett liv utan att ha gjort något dumt, säger Dick Harrison. Det finns nästan alltid något att hitta OM källorna är bevarade. - Även till synes helt vanliga bönder har historier, som i min egen familj berättar Dick Harrison och ger exempel på en kvinna på 1800- talet som var piga och blev gravid utanför äktenskapet. Sonen emigrerade till Amerika och blev där boskapsbaron och deltog i inbördeskriget. Historien har inte berättats i famljen utan tystats ner genom åren. - Men i våra suveräna arkiv har historier likt denna överlevt berättar Dick Harrison. Rättsliga dokument och tidningar är suveräna källor till kusligt många skvallerdetaljer. 1800- talet hade en stor blomstrande tidningspress som är alldeles för underutnyttjat av släktforskare. Hur ska man då förhålla sig till arkivhandlingar? Formella källor är de bästa eftersom de oftast varit korrekta och därför att möjligheten att ljuga varit liten. Misstänksam ska man vara när man läser historiker från förr. De kan ha haft en uppdragsgivare och diktat ihop historier. - Fram till 1900- talet kunde historieskrivandet ibland ha tjänat kyrkan, statsmaktens eller den egna lokalpatriotismens intressen. En tumregel kan vara att så fort det kommer in en berättarröst, när det inte är ett tråkigt protokoll, skattelängd eller likanande, då ska man vara skeptisk, avslutar Dick Harrison som återkommer i kommande program.

8 Loka 201224min