Karl Gustaf och Sune sattes på hem för vanartiga barn

Ellis Island- hoppet och förvivlans ö Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

31 Joulu 200728min

Drömmen om Alaska Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

24 Joulu 200729min

Privata brev är kanske en av de källor som för oss närmast människor i gångna tider. Vi kommer i bästa fall åt deras tankar, känslor och vardagsliv. Men breven ger oss också en bild av den tidsanda som rådde då breven skrevs. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. För en tid sedan fick Släktband ett brev som Sune Persson i Ramsele fann på ett märkligt sätt. Han och hans vän var en decembernatt på väg hem på snöskotrar genom den norrländska skogen. Mitt i ödemarken stod en grå förfallen timmerstuga. Nyfikenheten gjorde att de gick in i den öppna stugan, och uppe på vinden bland bråte och sågspån stack en flik av brevet upp. I ficklampans sken läste Sune brevet och kunde inte låta bli att ta med sig det hem. Med bön om en slant, jag får säga, hur djävligt det kännes för mig Hur svårt det kännes att bära det barn som jag fått utav dig Du minns väl de trofasta orden, att gummit det är nog exakt Men ack! Hur svekfulla voro de orden, ty nu sitter vi båda allt fast Trots allt jag dig älskar och önskar, att du ville vigas med mig Ty eljest nu Länsman dig hämtar, och då, du får sona vår tid Den tid som vi lågo på skullen och njöto all väldans lust kan kosta dig 30 i månan, en ganska onödig förlust Till sist- jag nu vill dig säga, att barnet det kommer i mars om då, du din heder vill bära, du räcker försoningen tass Jag vet ju, ditt hjärta är guldet, min vän, säj handla som en man Ty därmed vi mycket har vunnit, och lärt oss, att världen är sann Ja, detta kan hända för alla, vårt fall är en numro ett trots den volym på din hängande balla, jag kåtare pojkar har sett Nu sitter jag kanske och drömmer, och skändar dig djupt min vän men du vet dock, att aldrig jag glömmer, jag önskar du kommer igen Din olyckliga Eva Maria Det här brevet skrevs i början av 1900- talet och de efterforskningar som gjorts av Sune Persson visar kvinnan aldrig vigdes med mannen hon skrev till. Ungefär när barnet föddes hamnar enligt kyrkboken kvinnan på ett sinnessjukhus i Norrland. De namn som nämns i programmet överensstämmer inte med verkligheten. Historiker läser brev från 1600-tal Svante Norrhem är historiker vid Umeå Universitet. Han har läst tusentals brev, både i Sverige och utomlands. På Riksarkivet i Stockholm och på Lunds universitetsbiblioteks handskriftsavdelning har han funnit många brev skrivna till och av adelskvinnan Ebba Brahe som levde mellan 1596 och 1674, en period som lämnat relativt lite källmaterial efter sig för personhistoriker och släktforskare. Ebba Brahe är kanske mest känd för den romans hon hade med kung Gustav II Adolf. Något giftermål med kungen blev det aldrig. Svärmodern och änkedrottningen Kristina var emot deras förhållande, och Ebba gifte sig istället med greven och fältherren Jacob dela Gardie. Ebba Brahe brevväxlade flitigt genom livet, dels med sin man och många barn, med vänner och släktingar och också med många kvinnor som var fattiga och sökte hjälp hos henne. De brev som skrevs från allmogen är ofta snygga och välformulerade, men har ofta en skakig underskrift eller ett bomärke. Av det kan man dra slutsatsen, säger Svante Norrhem, att det inte är samma person som skrivit brevet som har undertecknat det. -Och då är det ju svårt att veta om själva innehållet i brevet är formulerat av den som skrivit det eller om det är så att någon på diktamen skrivit brevet. -Jag föreställer mig att de formella breven är skrivna av en klockare, präst eller skrivkunnig. Medan de brev som skrevs ungefär som när man pratar, med upprepningar och är röriga troligtvis är skrivna av skrivkunniga men på diktamen. Svante Norrhem berättar att när han ofta skriver av handlingarna för hand. Många forskare idag fotograferar av handlingarna med digitalkamera eller skriver av handlingarna på dator. Att läsa i originalhandlingar lämnar en speciell känsla, berättar Svante Norrhem. Det brev man håller i handen har även hon en gång hållit i. -Man kan lätt luras och tro, när man läser de här breven, att man förstår och känner igen tankar och resonemang hos den som skrivit brevet, i det här fallet Ebba Brahe. Men så kommer ett resonemang man absolut inte känner igen sig i och känner ett stort avstånd till, berättar Svante Norrhem. - Det kan vara starkt odemokratiska och ojämlika värderingar som skymtar fram. Och då börjar man fundera om de resonemang man höll med om, om de kanske betydde något helt annat. Man förstår innebörden men kanske inte vad de menade eller tänkte. När det gäller kärleksbrev tar Svante Norrhem fram exemplet med Magnus Stenbocks brev till hustrun Eva Oxenstierna från slutet av 1600- talet. Han var utlandsstationerad och skrev hem till hustrun. Han skriver på ett väldigt personligt och intimt sätt, till exempel kallar han sin hustru min lilla söta höna. Magnus Stenbock och Eva Oxenstiernas brevväxling finns utgiven i bokform. ”Bryssel 8 Julij 1690; Högwelborne aldrakiereste lilla hustru docka och engell. Min hiertans lilla dåcka jag har sen 4 dagar 2 gånger skriwitt men weth intett om du mitt bref har bekommitt.” Att läsa brev från 1600- talet som är så intimt skrivna och inte är tänkta att bli lästa av någon annan är inte något egentligt problem, eftersom det är så länge sedan. I ett tidigare forskningsprojekt läste Svante Norrhem brev skrivna till RFSL från 1950- 70 talet. Dessa brev måste hållas anonyma eftersom det ligger så nära i tiden. De allra första breven som allmogen skrev är oftast kollektivt skrivna. Det kunde röra sig om ett klagomål till exempel. Det postväsende som fanns på 1600- talet och större delen av 1700- talet var en statlig angelägenhet till för myndigheternas skrivelser. Ville allmogen skriva brev var man beroende av en budbärare, dvs person som kunde ta med sig och lämna över brevet. Att det finns så många brev från adel och högreståndspersoner från 1600- talet beror på att de arkiverade breven. Om de fanns kvar på gods eller herresäte fram till 1900- talet donerades många av dessa samlingar då till Riksarkivet. -Men problemet är att de brev som adeln skrev till allmogen, dvs svaret på till ex ett klagomål, ofta har försvunnit. Hade inte brevet någon praktiskt nytta fanns det inte heller någon anledning att spara brevet för kommande generationer, berättar Svante Norrhem.

17 Joulu 200729min

Genom seriernas gång har Släktband gjort en och annan djupdykning i arkiv för att se vad som gömmer sig i hyllorna. Nu har turen kommit till Stockholms Stadsarkiv som ligger på Kungsklippan mitt i Stockholm bredvid Centralen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är ett arkiv som rymmer över 6 mil handlingar från 1400- talet fram till modern tid- allt från ordinära kyrkböcker till skolbetyg, skilsmässohandlingar, testamenten och adoptionshandlingar. Dagmar Thullberg som är 1:e arkivarie på Stockholms Stadsarkiv tar oss med ned till våning sju under jorden. Där finns en unik kartsamling. I Kart- och ritningsenheten finns uppsakttningsvis 2,5 miljoner kartor, byggandsritningar och planer över Stockholm från 1713 till 1978. En av anledningarna till att det finns så många kartor bevarade är att det fanns en stadsarkitekt vid namn Karlberg, verksam på 1700- talet, som beordrade arkitekterna att lämna in sina kartritningar till stadens arkiv. Om man är intresserad av att se en karta från till exempel en anfaders bostad, blir man hämtad av personal och får åka ner till kartenheten. Den uppgift som behövs för att kunna plocka fram rätt karta är kvarterets namn. Dagmar Thullberg har ett favortiarkiv- Stockholmspolisens arkiv som startar redan 1776. -Det är ett fantastiskt arkiv som berättar mycket om Stockholm, inte bara om brotten som begicks. Eftersom polisen hade hand om mycket annat- till exempel utskänkningstillstånd, kan man läsa om mycket som hände i staden förr. I polismästarens orderböcker kan man läsa om hur poliserna tjänstgjorde. Om till exempel kungen skulle ut och åka vagn kommenderades poliserna ut på olika ställen i staden. På så sätt kan man följa rutten från gatuhörn till ångbåtsbryggor. Dagmar Thullberg tar på måfå fram en orderbok från 1873 som visar sig innehålla uppgifter om Bellmansfesten samt om konung Oscar II:s och hennes majestät Drottning Sofias kröning. Detaljerade uppgifter om polisens posteringar finns i dessa orderböcker. Det som skiljer Stockholms Stadsarkiv mot till exempel ett landsarkiv är att även de kommunala handlingarna finns under samma tak. -Vi har hela Stockholms Stads historia från början, berättar Dagmar Thullberg. Här finns till exempel skolbetyg och uppsatser, bouppteckningar, testamenten, fånghandlingar och adoptioinshandlingar. -Man behöver med andra ord inte tänka på om det är statligt eller kommunalt material man söker, vilket man behöver göra på många andra arkiv. Stcokholm har mycket få husförhörslängder, troligtvis beroende på att prästerna inte hann med husförhören i lika stor utsträckning som på landsbygden, berättar Dagmar Thullberg. Däremot finns mantalslängderna väl bevarade här på Stockholms Stadsarkiv. Det som skiljer mantalslängderna mot husförhörslängderna är att man i husförhörslängderna kan följa en familj på ett uppslag, t ex om familjen flyttar står det vart de tar vägen. I mantalslängderna, som oftast skrevs en gång om året, står det hur familjen såg ut vid det tillfälle familjen mantalsskrevs- inte vad som händer mellan de olika mantalstillfällena. Själva mantalsuppgiften finns bevarad på Stockholms Stadsarkiv. Vill man till exempel se sin farfars uppgifter i original kan man göra det, berättar Dagmar Thullberg. Från mitten av 1800- talet växer Stockholm, industrierna kommer igång och allt fler människor söker sig till Stockholm för att få arbete. Efter en del utredande beslöt man att man skulle ha ett civilt folkbokföringssystem. Det införs 1878 och Stockholm delas in i 16 rotar, men allteftersom staden växer delas de 16 rotarna upp i mindre delar och när systemet upphör 1926 fanns totalt 36 rotar. I varje rote fanns ett kontor med en roteman som förde mantalsböcker. I dem skriver han förutom de basala uppgifterna ned om familjen behöver fattighjälp, om barnen misskött skolan osv. Dessa uppgifter håller på att överföras till data. På CD finns än så länge Söder, Gamla stan, Klara och Kungsholmen. Just nu håller Östermalm på att scannas. Dagmar Thullberg visar vidare i arkivet. Hon stannar vid polisens prostitutionsavdelning. Där finns gripande berättelser om prostituerade kvinnor som registrerades av polisen. Under den reglementerade prostitutionen, 1858 till 1918, fördes uppgifter om kvinnorna in i prostitutionsbyråns liggare. Att de prostituerade kontrollerades hade delvis med könsjukdomarnas spridning att göra. Sjukdomar som syflis och gonnore spreds trots att man tidigare försökt spåra smittbärarna. Polisens uppgift var att övervaka de prostituerade kvinnornas leverne och på sätt kanske få bukt med sjukdomar som tog en hel del liv på den tiden. De barn som föddes utanför äktenskapet, de så kallade oäkta barnen, var ett problem inte bara för mödrarna utan också för samhället. Ett av de barnhem i Stockholm som tog hand om oönskade och föräldralösa barn var Allmänna Barnhuset. De förde böcker över alla barn som kom dit. Det är ett stort arkiv och handlingarna börjar redan i början på 1700 talet. - En del av de här barnen flyttades oändligt många gånger från barnhem till fosterhem, berättar Dagmar Thullberg och visar på en pojke vid namn Gustav Albert. -Hans mamma ammade honom på Barnhemmet, sedan flyttar han till en fosterfamilj. När mamman gifter sig flyttar han hem till den nya familjen, men återigen blir han tvingad att flytta när fosterfadern dör. Så fortsätter det i flera år för pojken. Eftersom många barn kom till fosterfamiljer ute i landet är det idag vanligt att släktforskare kommer till Stockholms Stadsarkiv för att ta reda på mer om rötterna till dessa barnhemsbarn. I liggarna för barnhemmen är det inte ovanligt att det står vem mamman är fastän det i de ordinära kyrkböckerna står okänd mor. Genom att gå in på länken till kan man få en uppfattning om det omfångsrika material Stockholms Stadsarkiv har i sina gömmor. Boken Släktforska i Stockholm (Prisma) är en handbok skriven av personalen vid Stadsarkivet. Den bjuder på många öden och tips om hur man går vidare i sin forskning. Namn till salu Namnskicket i gamla tider innebar att nästan all svenskar sin faders förnamn till efternamn. Anders söner och döttrar fick heta Andersdotter och Andersson, det namnskick som kallas patronymikon. Men runt förra sekelskiftet var det vanligt att människor bytte efternamn och tog ett släktnamn som alla ärvde fortsättningsvis. 1901 kom en ny förordning som till och med påbjöd alla att byta sina patronymikon till familjenamn. Man fick förstås behålla namn som Andersson eller Johansson men då bara som familjenamn. Precis det här skedde också i Tore Ternells släkt. Tore bor på en liten plats i Västergötland som heter Bitterna och som ligger nära Vedum i nuvarande Vara kommun. Men hans familj kom ett byta namn på ett märkligt sätt. -Min farfarsfar hette Johan Andersson, berättar Tore Ternell. När Johan gifte sig flyttade han och hans fru hit till Bitterna. De två fick nio levande barn tillsammans, och de nio barnen bytte alla efternamn till Ternell i början av 1900-talet. -Det har berättats för mig av gamla människor på trakten att det gick omkring en man här i socknen och erbjöd folk nya namn. Alla hans namnförslag utgick från ortnamnn i trakten på olika sätt. BitTERNa blev Ternell, berättar Tore. Hans gamla lärarinna som bodde i byn Logn fick ett liknande namn, Lognell. Tore Ternell vet inte om den här handelsresande i efternamn vid förra sekelskiftet var en lokal person i Vara-trakten, eller om han reste över större områden Och han vet heller inte om han tog betalt eller ej. Men berättelsen om mannen med de många namnförslagen har levt kvar i trakten. -Den har funnits kvar och jag fick den berättad för mig av en gammal farbror som tyvärr inte lever längre, säger Tore Ternell och slutar. -Hade jag tänkt mig för hade jag givetvis frågat ut honom mycket mer! Det var ganska vanligt att man tog nya släktnamn som hade anknytning till orten där man bodde, men att någon faktiskt gick runt och sålde eller bara föreslog nya familjenamn, det är okänt till och med för Eva Brylla som är verksam vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala. Eva Brylla berättar att namnbyten var ett allmänt samtalsämne under den här tiden och att till exempel Allers Familjejournal hade en särskild spalt där man diskuterade efternamn och kom med namnförslag. Riksdagen var efter namnförordningen 1901 intresserad av att folk bytte namn eftersom det blev mer och mer svårt att skilja människor med samma namn åt. De svenska språkmännen som var lite lite puristiska såg helst att man tog svenskklingande efternamn eftersom det tidigare funnits mycket tysk influens i de efternamn som människor antog innan namnförordningen.

10 Joulu 200729min

Ett dråp förändrar livet för det unga sameparet som håller på att bilda familj i mitten av 1800- talet. Stor- Nila råkar i ett slagsmål ha ihjäl Sven Sjulsson som lämnar efter sig två föräldralösa barn. Sonen som var tio år blev vittne till händelsen och dottern Kristina Maria var bara sju år gammal när hon blev föräldralös. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Efter dråpet sitter Stor- Nila på Långholmen många år. Under tiden hinner renarna skingras och det unga paret kommer framöver att leva i utanförskap och fattigdom. Stor-Nila och Lill-Docka var kändisar i sin tid. När de hittades döda på fjället,76 år gamla, skrev tidningarna om händelsen och om deras dramatiska liv. Man hade funnit dem liggande intill varandra, Lill-Docka insvept i Stor-Nilas rock. Birger Ekerlid har forskat i sameparets historia. Han härstammar både från förövaren och offret. Förutom alla böcker och dokument som kommer från arkiv har han också bandinspelningar där människor födda på 1800 talet berättar om Stor- Nila och Lill- Docka. På Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå har Birger funnit 21 inspelningar där det berättas om Stor- Nila. Länk till: Birger Ekerlid har skrivit boken Fattiga som de voro. Berättelsen om Stor- Nila, Lill- Docka och andra människor i Lappmarken under 1800- talet. Sockenlapparna – en försvunnen folkgrupp Det fanns under 1700- och 1800-talen en grupp samer speciellt anställda för att göra vissa sysslor som bondebefolkningen inte ville utföra själva. Som att slakta hästar, flå hundar och kastrera boskap. Ingvar Svanberg är etnolog och forskare vid Uppsala universitet. Han började intressera sig för den här folkgruppen när han själv var student. -Jag frågade min handledare om de samer som Carl von Linné sa sig ha träffat så långt söderut som i Äppelbo i Dalarna, och nere i Hälsingland. ”Det måste ha varit sockenlappar” sa min lärare. ”Där har du något att forska om”. Så blev det, och med tiden blev det en bok om den här folkgruppen som numer är borta som grupp. -Jag upptäckte i stort sett en ny folkgrupp som inte varit beskriven tidigare, säger Svanberg.. Det handlar om en grupp samer som var isolerad från de samiska sammanhang vi vet något om idag, såväl språkligt som släktmässigt. De fanns i södra norrland från Ångermanland och Medelpad i norr och ner till södra dalarna, Gästrikland, och faktiskt så långt ner som till nordöstra uppland. Namnet ”socken-lapp” kommer sig av att varje socken i det här området hade krav på sig att stå för försörjningen av en samefamilj. Familjerna skulle få mat och tillgång till bränsle, ibland också enklare bostäder, mot att de utförde vissa sysslor: -Det handlade om att slakta hästar, kastrera boskap, avliva hundar och flå dem, och dessutom gjorde de en hel del korgarbeten och andra hantverk, berättar Svanberg. Samma slags tjänster utfördes i södra Sverige av bödelsdrängarna – rackarna, och på vissa håll i Skåne och på västkusten av de så kallade nattmännen. Ändå fanns det skillnader mellan rackarna och sockenlapparnas sociala status berättar Ingvar Svanberg. -Det fanns mycket starkare aversioner mot rackarna. De fick inte komma in på krogen, ofta fick de inte begravas på kyrkogården, de var avskydda på alla sätt. Men den sortens hat fanns inte alls mot sockenlapparna. Visserligen ville sockenbönderna inte slakta sina hästar själva men man hade inte samma aversion mot det jobbet som man verkar ha haft i södra Sverige, säger Ingvar Svanberg. Därmed följde inte rädslan med gentemot dem som utförde det jobbet. Sockenlappssystemet kom till i början av 1700-talet. Det blev ett sätt för myndigheterna att hantera en folkgrupp som från myndighetshåll uppfattades som ett problem. Sockenlapparna fanns i det aktuella geografiska området sedan tidigt 1600-tal och där hade utfört de här tjänsterna också innan de blev bofasta Men myndigheterna tyckte att de skulle flyttas till de områden där de hade sina ”rätta jaktmarker” som man uttryckte det. Man fångade helt enkelt in samerna i södra norrland och flyttade dem till norra Norrland där man ”släppte” dem. Men sockenbönderna i södra norrland protesterade och ville ha dem och deras tjänster nära sig. Myndigheterna fann då på råd; varje socken fick ta på sig att ”hålla” en sockenlapps-familj. De fick en del livsmedel, tillgång till bränsle och ibland också enklare bostäder. På så sätt blev den här gruppen samer bofast. -Bönderna agerade till samernas fördel, de uppvaktade både landshövdingen i Gävle och kungen för att de skulle få finnas kvar i södra norrland, berättar Ingvar Svanberg. Socken-lapparna höll sig länge till sin egengrupp när det gällde äktenskap och social umgänge men de var trots allt ganska populära inslag hos bönderna. -Man bjöd ofta in dem för att berätta sagor, säger Ingvar Svanberg, och tillägger: -Det fanns också många duktiga spelmän bland socken-lapparna, och de var förstås populära. I slutet av 1800-talet förändrades villkoren i samhället. Industrisamhället avlöste jordbrukssamhället, och med det bröts de gamla strukturerna i samhället upp. Socknarna började tappa sin gamla roll, och bristen på arbete på landsbygden drev folket till städerna. -Socken-lapparnas barn och barn-barn följde med bondbarnen till städerna och började arbeta där istället. Därmed blev de assimilerade och folkgruppen försvann, bortsett från enstaka äldre personer som blev kvar på landsbygden, berättar Ingvar Svanberg. -Vi ser i kyrkböckerna hur de plötsligt börjar gifta sig med människor utanför gruppen. Och idag är den helt borta, den folkgrupp som var anställda som sockenlappar. Ingvar Svanberg menar att det var de speciella sysslorna som höll ihop gruppen etniskt. När sysslorna försvann så försvann också anledningen att hålla samman gruppen: -Det fanns en anledning för dem att upprätthålla sin särart så länge det fanns sysslor som var kopplade till etniciteten, säger Svanberg, och pekar på att detta är ett mönster man ser i hela Europa. Särarten är kopplad till specifika sysslor, gruppen skaffar sig en nisch inom vilken de tar hand om göromål. -Men i upplösningstider när samhället förändras så gäller det att hitta en ny nisch om man ska överleva som särart. -Socken-lapparna fann aldrig någon sådan nisch, slutar Svanberg.

3 Joulu 200728min

I Lund pågår arbetet med att systematiskt gå igenom sydsvenska kyrkböcker och skriva in dem i moderna dataregister under rubriken Demografisk databas södra sverige. Det är ett drygt arbete som kommer att kräva ytterligare ett antal år innan alla socknar i Skåne och Blekinge är inskrivna i databasen. I de här databaserna finns samma uppgifter med som i kyrkböckerna, men när man lagt dem i en databas blir möjligheterna att söka snabbt och enkelt otroligt mycket större. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Solveig Fagerlund på Demografiska databasen i södra Sverige har gjort en sammanställning av sjukdomsnamn, samlade från dödböckerna i sydsvenska socknar. Med hjälp av den kan man bland annat förstå vad gamla sjukdomsnamn skulle översättas till idag. Och det register hon skapat går att använda för att bli lite klokare när det gäller att förstå hur människor levde och dog förr. -Om man studerar hur människor dog förr så kan man få veta ganska mycket om det samhälle de levde i. Man kan ta det lilla barnet på 9 år som blev krossat av ett tröskverk – han lekte ju inte där utan han var säkert med och arbetade, säger hon. -Det finns också flera fall där äldre människor har dött i bakugnar, och det kan man ju fundera på hur det gått till, men jag tror att det handlar om den gamla tidens stora bakugnar där gamla människor kunde krypa upp för att få del av eftervärmen. -Och någon har framkastat teorin att de har dött av koloxidförgiftning därinne, säger Fagerlund. Moraliteter Men ibland innehåller också dödsorsakerna moraliska aspekter. Solveig Fagerlund har tagit fram en dödsattest som säger att kvinnan i fråga ”dödde av en sjukdom som var orsakad av hugg och ovänskap”. -Ibland hänvisar man till levnadssättet på ett sätt som är lite svårtolkat, säger Fagerlund, och nämner några exempel på både kvinnor och män som sägs ha dött av ”liderlighet” -Det här är ju ett moraliskt fördömande från prästen. Men moraliska präster är bara ett av problemen när det gäller beskrivningar av vad folk dött av. Okunskap är ett annat – det var ju inte alldeles självklart att prästerna behärskade medicinsk latinska termer. Fram till mitten av 1700-talet fanns det inga särskilda regler om att dödsorsaken måste stå i dödböckerna. Det enda som måste noteras är olycksfall, självmord, barns dödsfall och smittsamma epidemiska sjukdomar. Tabellverket 1749 tillkommer tabellverket, dåtidens statistiska centralbyrå, som kräver att prästerna ska notera alla dödsorsaker i dödböckerna. -Detta sätter igång stora diskussioner, för många präster menar att de inte har kunskap nog till detta, berättar Fagerlund. Men statsmakten menade att prästerna trots allt hade tillräcklig kunskap, och kunde de inte precis vad sjukdomen heter så skulle de i alla fall skriva folknamnet. Alla släktforskare vet att det kan vara svårt att förstå vad de olika sjukdomarna man finner i gamla dödböcker skulle kallas idag. Sättet att benämna sjukdomar har också förändrats över tiden, helt enkelt beroende på hur man såg på kroppen och dess sjukdomar i olika tider. Den allra äldsta läran har sitt ursprung i det antika Grekland. Den kallas humoralpatologin och faktiskt finns det en hel del avtryck av den också i vårt moderna språk. -Det var ju läran om hur fyra kroppsvätskor, blod, gul galla, svart galla och slem, måste vara i balans. De fyra vätskorna hade sin motsvarighet i de fyra elementen luft, eld, jord och vatten. För att få vätskorna i balans ordinerade man åt koppning, åderlåtning och kräkmedel. Det är från Humoralpatoligin vi har sjukdomsuttryck som till exempel katarr och fluss, ord som båda antyder anhopningar av slem i kroppen. Nosologi Men i slutet av 1600-talet börjar man utveckla Nosologin, läran om hur man ska klassificera olika sjukdomar. Dessa båda system levde länge vid sidan av varandra, berätta Solveig Fagerlund. Nosologi brukar översättas med ”symptombeskrivning”. -Om man har feber och samtidigt fläckar på kroppen, ja, då hade man fläckfeber, förklarar hon. Blir man omtöcknad av feber har man kanske tyfus, för tyfus betyder ”töcken”. I den databas som nu finns över sjukdomsnamn i Skåne kan man söka på flera sätt. Man kan ta kända diagnoser enligt vårt språkbruk som utgångspunkt, man kan utgå från de latinska benämningarna, det går också att söka på enskilda kroppsdelar. Och givetvis kan man också starta sin sökning med de gamla sjukdomsnamnen. När Solveig Fagerlund visar mig hur det fungerar använder vi en vanlig sjukdomsbenämning, nämligen rödsot. När hon söker på rödsot får hon träffar på både blåsot och blodsot, och samtidigt en förklaring av vad det kan röra sig om för sjukdom. Det kan röra sig om diarréer eller dysenteri, det senare betyder ”dålig tarm”. ”Osot” Men alla sjukdomar som Solveig fagerlund funnit i de gamla dödböckerna går inte att förstå idag. -”Sot” det vet vi är ”sjukdom”, men vad är då ”osot”? frågar hon sig. Och det finns fler sådana exempel: ”Skribbel”, är en annan sjukdomsbeteckning som hon inte lyckats dechiffrera, och som hon gärna vill ha hjälp att förstå. Det finns också exempel på sjukdomar som i hög grad avspeglar sin egen tid. Moderpassion är ett sådant ord till exempel, ett ord som Solveig Fagerlund funnit ganska ofta bland dödsorsakerna. Moder i det här faller ska läsas som livmoder, och passion betyder sjukdom. Men kan man dö av det? Ja, förmodligen har den här benämningen använts på allt från cancersjukdomar till mer ofarliga underlivsproblem och själsliga problem. -Jag har hittat 250 fall där man använder beteckningen moderpassion berättar hon. Det verkar som att läkarna använde den när de inte visste vad de skulle skriva. Dragsjuka En annan diagnos som ställer till huvudbry är ”Dragsjuka”. Men Solveig Fagerlund berättar att namnet beskriver hur kroppens muskler, särskilt de i nacken, drar ihop sig så att huvudet vrids bakåt. Eftersom det som vi idag kallar epidemisk hjärnhinneinflammation har samma symptom har det också kallats dragsjuka i journalerna. I mitten av 1800-talet ändrar sig terminologin i dödböckerna. Då ökade kunskaperna om celler och om bakterier, och det ger avtryck. -Men fortfarande kan man ibland se dödböcker på landbygden där de gamla orden används, slutar Solveig Fagerlund. Gådeå sjukhus Som vi förstått var det många kvinnor som fick den flitigt använda diagnosen moderpassion och som rymde många sjukdomsbilder. Inte bara fysiska utan också själsliga tillstånd. I de journaler som fördes på Hospitalen, eller sinnessjukhusen som de kallades under en period, finns oftast mycket utförliga beskrivningar om patienten. Göran Stenmark på SVAR, svensk arkivinformation, i Ramsele tar fram ett sånt exempel. Det rör den 43 år gamla Carin från Viksjö i Ångermanland. Hon togs in 1852 och beskrivs noggrant i journalen. ”Patienten har åtskillige gånger varit rubbad till sina Sinnen. Hon har haft tvenne oäkta barn. (...) Man känner att hennes broder lidit af svärmeri. En af anledningarna till hennes grubbel har varit att hon blifvit öfvergifen av sin lägersman. (...) På sista tiden hafva anfallen återkommit 2ne gånger årligen och varit från 1 till 3 månader, hvarefter lugn och arbetslust inträdt. När anfallen slutat är hon lugn och glad till sinnes och hyser t om förhoppningar om äktenskap, hvilket hon dock under sina ljusaste studer dock inser är fåfänglighet.” - De här journalena är ofta tragiska, men säger mycket om vår historia, säger Göran Stenmark. Man förstår att de funderar om hennes sjukdom har att göra med olycklig kärlek och att hon blivit övergiven av lägersmannen, dvs fadern till barnen. Arkiv från de gamla vårdinrättningarna är intressanta, framförallt inom sociologin, psykologin, psykoterapin men också i lokalhistorien finns det ett stort intresse för den här typen av medicinhistoriskt material. I många handlingar får man en omfattande insyn i människors liv. Förutom själva sjukdomsbilden får man i akterna kunskap om t ex kroppsutseende, längd, ögonfärg och speciella kännetecken. Från Gådeå sjukhus, liksom de andra Hospitalen i Sverige, kan man se att patienterna klassifierades som lugna, oroliga, opålitliga, slöa och osnygga osv. Genom att klicka på länken kan du ta del av SVARs arkivbestånd för Gådeå Sjukhus journaler fram till 1881. Det är överläkarens patientjournaler som finns från 1826. Länken ligger ute t om mars 2008. Därefter kan man abbonnera på sidan via SVAR. Provinsialläkarnas årsberättelser Är man intresserad av att få veta mer om sjukdomsläget i en trakt får man inte missa provinsialläkarnas årsrapporter. Provinsialläkarna var statligt anställda läkare som arbetade på landsbygden. De fanns redan på 1600-talet, men den första egentliga instruktionen är från 1744. Provinsialläkarna skulle bedriva sjukvård till en fast låg taxa, alltid vara tillgängliga och hade också tillsyn över bland annat smittskyddet, de veneriska sjukdomarna och de utförda vaccinationerna. Bengt Erik Näsholm, hembygdsforskare i Ramsele, har intresserat sig för sin bygds provinsialläkare, varav den förste var Otto Sillén. Otto Sillén var verksam från år 1861 och de nästkommande tio åren i Bodums distrikt i Västernorrland samt Länslattarettet och Kurhuset i Backe. Provinsialläkaren skrev varje år en rapport som beskrev hälsotillståndet i distriktet. Denna rapport skickades till Länsstyrelsen och till föregångaren till Socialstyrelsen som sammanställe statistik för hela riket. Provinsialläkarens årsrapporter innehåller inte bara sjukdomsläget, utan också noteringar om vädret, hur det såg ut geografiskt, vad folk sysslade med och hur olika sjukomar antogs ha kommit till bygden. Otto Sillén till exempel noterade att många arbetade i skogen där de gick i fuktiga kläder och ådrog sig katarrer och ledvärk. Det samma gällde de som slog myrar för att få tillräckligt med hö till kreaturen. Hur ortsbefolkningen bodde och vad de åt beskrevs också i provinsialläkarens årsrapport. Så här skrev Otto Sillén 1861; ”Födan består hufvudsakligen af sur-fisk, tillagad ungefär såsom surströmming, ännu längre gången i föruttnelse, gröt, illa och alltför kort tid kokt potatis, strömming eller sill, och om sommaren sur mjölk, kött förtäres högst sällan färskt, utan torkat av får eller get. Brännvin finnes ej, om man undantager Slagvatten, varmed en eller annan lärer förse sin törstiga nästa. Deremot drivkes mycket surt Vin och otrolig mängd kaffe, hvaraf man anslår, att minst 15 skålpund åtgår för varje person om året. Denna otjenliga föda och dryck torde i förening med höbergningen å myrarna, hvilken fortsätter långt inpå hösten, då arbetarne hela dagen gå våta om fötter och ben få antagas vara orsaken till de här nästan hos hvarje person förekommande chroniska Ventrikellidanden.” Vidare beskriver han hur de bor 1861; ”Boningshusen äro serdeles illa byggda, nästan alldrig drefvade, ofta ej försedda med trossgof så att deri råder ett förfärligt golfdrag, och under kallare dagar fryser vattnet inne i de bebodda rummen,. Täcken och Lakan äro okända, utan begagnas i stället fårskinnspäslar både öfver och under den liggande. Allför många personer äro äfven inlagda i samma rum, så att, om ej frisk luft ständigt insläpptes genom de glesa väggarna och golfen, sjukdomar troligen skulle uppkomma häraf.” Bengt Erik Näsholm berättar att provinsialläkaren Otto Sillén också hade synpunkter om nybyggesverksamheten och skogsavverkningen. Otto Sillén varnade allmogen att sälja bort skogen skogsbolag och istället själva avverka och sälja det färdigavverkade timret. På så sätt skulle allmogen kunna behålla värdet på skogen längre. Är man intresserad att söka i dessa provinsialläkares årsrapporter finns handlingarna på Riksarkivet där det ingår i Socialstyrelsens arkiv och föregångares arkiv. Länk till En hel del har årsrapporterna har skrivits av och kan sökas under provinsialläkarnas rapporter på Svars hemsida. Länkt till

26 Marras 200729min

Släktband 19 november 2007 Att grannar emellanåt har svårt att hålla sams det vet vi. I tingsrätterna idag står tvistemål mellan grannar i vägföreningar och andra samfälligheter för en stor andel av målen. Och förmodligen har det alltid varit likadant. Nu ska det handla om en grannfejd i trakten av Gränna, som tog en ände med förskräckelse 1834, och som fortfarande, snart 200 år senare väcker många frågor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På ett av de ställen där branterna runt Vättern är som djupast, ringlar sig en liten smal väg ner till några gamla torp- och fiskarställen nere vid stranden. Här bor Roland och Inga Saarinen, Ingas släkt har ägt de här markerna i många släktled. Det var här hennes man Roland första gången fick höra talas om Lars Nilsson, en tidig släkting till hans fru. På ytan ser historien enkel ut: den unge mannen Lars Nilsson från en släkt blir dömd för mord på bonden Anders Larsson från grannfamiljen. Men Rolands forskning i källorna ger en bild med många sidor, och inte minst en lång förhistoria. Det visade sig att Anders Larsson, mordoffret, var en illa sedd man i trakten. Dels hade han rykte om sig att vara elak mot sin hustru. -Dessutom ville han ändra på en gräns mellan markerna så att han skulle få mer fiskevatten för notfiske, berättar Roland Saarinen. -Det fanns nog ett djupt hat mot honom i trakten för vid de senare rättegångarna vittnar den ena efter den andra om hur man sinsemellan sagt att ”Larsson borde ha ett kok stryk” och ”köttet borde ruttna på hans ben”. Det var riktig ilska mellan folket där, säger Saarinen. Sent på kvällen den 29 oktober 1834 skulle en lindrigt nykter Anders Larsson ta en nyinköpt häst och bege sig hem till sig. Han hade sett till att ha sällskap på vägen. Hans träta med grannfolket gjorde att han inte ville passera deras marker ensam. Men nu såg hans fiender sin chans. Med en förevändning lyckades de lura bort Anders Larssons resesällskap på andra vägar. Och så säger de till den unge Lars Nilsson att ge Anders ett riktigt kom stryk. Lars sprang efter Anders, och när han kom ifatt drog han ner honom från hästen, och började misshandla grannen med en käpp han hittade i närheten. Han slutade när han uppfattade att Anders sa någon om 50 kronor. Lars menade senare att han trodde att han skulle bli tvungen att böta den summan för misshandeln, så han slutade slå. Lars påstod att han Anders var vid liv när han hade lämnat honom, illa slagen men vid liv. Och han hävdade också att han hade hört röster som närmat sig platsen. Vilka de andra rösterna tillhör får vi aldrig veta, men Roland har i alla fall en gissning, mer om det senare. Nästa dag började Anders Larssons anhöriga oroa sig för vart han hade tagit vägen, och de fann honom till slut död, gömd i en klippskreva. Man kallade på präst och länsman som gjorde en enkel brottsplatsundersökning. Snart förstod man att Lars Nilsson hade misshandlat Anders Larsson kvällen innan. Lars Nilsson gjorde heller inga försök att dölja det, men hävdade att Anders levt när han lämnade honom. Lars försökte berätta om de röster han hört från människor som närmat sig slagsmålsplatsen, och ett tag verkade det som att han skulle få stöd för den delen av sin berättelse. Stödet kom från oväntat håll, en liten tiggarpojke i 10-årsåldern hade sett hur tre män kommit till platsen när Lars gått därifrån. -Den lille tiggarpojken kom från Växjö och hade tiggt sig fram mellan gårdarna ända hit upp, berättar Roland Saarinen. Pojken påstod att han varit vittne till hur först Lars hade misshandlat Anders, men också till hur Lars lämnat platsen och tre nyanlända personer hade fullbordat misshandeln och slagit ihjäl Anders. -Men den lille pojken dribblades bort från rättegången, säger Roland Saarinen. Han lockades ut från rättegången med mat och socker och han försvann tillbaka till Växjö igen, så hans vittnesmål fick ingen betydelse för utgången. Den rättsliga processen blev lång och utdragen, sammanlagt tog den nästan två år. Och flera domar levererades under den tiden. Först blev Lars dömd av häradsrätten till hel mansbot, ett bötesstraff. Men hovrätten tycker att den rättegången är för dåligt hanterad och kräver att allt ska göras om. Så sker och denna gång lyder domen ”halshuggning”. Till slut blir Lars Nilsson benådad av kungen till ett livstidsstraff. Han ska sitta av sitt straff i Malmö slottsfängelse. I sju år sitter han fängslad, därefter släpps han ut. Och ganska snart gifter han sig med en flicka från en granngård. Tillsammans lämnar de trakten för en period. De köper en gård i Västergötland på andra sidan Vättern där de bor några år, men till slut kommer de tillbaka till Grännatrakten och köper sig en ganska stor gård. Roland Saarinen tror inte att det var Lars Nilsson som slog ihjäl grannen, Anders Larsson. Lars var bara lejd av sina grannar för att börja misshandeln, som de senare själva avslutade så grymt. Flera saker talar för det. Inte minst lär Lars själv ha sagt senare i sitt liv att ”det var Far som slog ihjäl Anders”. En av de tre borde alltså i så fall varit Lars egen far. Som så många andra släktforskare konstaterar Roland Saarinen att man på sätt och vis har tur när man stöter på personer med ett brottsregister i sin forskning. -I kyrkböckerna får man ju väldigt summariska uppgifter om historiska personer, men i domböckerna får man veta mycket mer - hur se ser ut, hårfärg, uppsynen, allt beskrivs och man får en mycket bättre bild av personen, slutar Roland Saarinen. Rättshistoria Barbro Nordlöf har författat en skrift som underlättar för släktforskare att förstå gammal lagstiftning. Den heter rätt och slätt ”Rättshistoria” och är mycket användbar. Barbro berättar att hon släktforskat sedan 70- talet och funnit mycket information om släkten i de gamla domböckerna. -Eftersom de vanliga kyrkböckerna från 1600- talet ofta har knapphändig information kan det vara på sin plats att söka vidare i domböckerna som har mer utförlig information. Till exempel kan det stå Per och hans hustru i de äldsta husförhörslängderna. Men har man då tur och finner att de t ex bråkat om gården kan man i domböckerna få fram deras fullständiga namn. Per blir då Per Anderson och hustrun ex Lisa Persdotter, berättar Barbro Nordlöf. Vilka var då de vanligaste brotten förr? - Det är vanligt att folk tror att det är mord, berättar Barbro. Men i själva verket rör det sig mycket om faderskapsmål, arvstvister och ekar. Ekar fick inte fällas utan tillstånd och ibland kan man läsa sida upp och sida ner i domböcker om huruvida eken var rutten, stod på fel plats eller blev avsiktligt uppeldad. En annan sak är att folk beskyller varandra för småsaker. De drog varandra inför tinget för saker man idag inte skulle drömma om, berättar Barbro. Det som för oss verkar som små mål idag kunde vara mycket stora då. -Det gick helt enkelt deras ära förnär när de blev beskyllda för något eller slagna, berättar Barbro Nodlöf. När det gäller kvinnor handlar det ofta om att beskylldningar som rörde deras uppträde, de kunde vara opassande eller icke hedersamma. Männen däremot beskyllde ofta varandra för praktiska saker som till exempel stöld eller flyttning av gränsmärken. Förlupet tjänstefolk, dvs anställda som rymde eller slutade sin tjänst innan tjänsteåret gått till ända, var också en anledning till att dras inför ting. Enligt lösdriverilagen kunde straffen bli krigstjänst, fängelse och straffarbete. Alla brott straffades tidigare. Villkorlig dom fanns inte, det infördes först 1906. Och vad vi idag kallar förmildrande omständigheter togs förr ingen hänsyn till. Stöld var stöld även om man stal av hunger. Fängelsestraff infördes på 1600- talet. Och de stora fängelsesalarna där alla slags brottslingar blandades ersattes på 1800- talet med cellfängelse. Skriften som Barbro Nordlöf skrivit finns att beställa genom Släktforskarförbundet. Lyssna på tidigare program via poddradio Genom att klicka på den här länken: får du information om hur du går tillväga för att hämta tidigare sända Släktband.

19 Marras 200728min

Gravstenar -rättuppstående arkiv De allra flesta svenskar har ett eller flera släktband i Nordamerika. Vid förra sekelskiftet emigrerade över en miljon människor vilket motsvarade en femtedel av befolkningen i landet. Därför är det många som forskar idag i både amerikanska och svenska källor. Annelie Andersson är släktforskare i Mellerud i Dalsland. I flera omgångar har hon varit i USA, dels för att forska själv, men också för att hjälpa svenskättlingar med deras forskning i sina svenska rötter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Häromåret var Annelie tillsammans med tre kollegor runt i USA, Och högt uppe i skogiga berg i Pennsylvania fann de små undanskymda kyrkogårdar med massor av svenskklingande namn som Annelie kände igen. Det fanns ett speciellt skäl till att just Anneli Andersson kände igen så många namn på de amerikanska gravstenarna i det här området. I mitten av 90-talet satte hon nämligen igång att kartlägga emigrationen från några dalslands-socknar, Hon slår igång en dator och visar några exempel. -Här har jag 2 342 barn som är födda i Pennsylvania utav dalsländska föräldrar, berättar hon. Hon visar på en familj där alla fem syskonen flyttade iväg. Deras många barn fick aldrig träffa sin farmor/mormor hemma i Frändefors. -Inte ett enda barnbarn fick hon se, säger Annelie. Olof Ljung är en gammal rutinerad släktforskarräv från Dalsland. Han är en bit över 80 idag, men han kommer fortfarande ihåg hur det var när han var barn, och han satt och lyssnade på alla de gamle som hade varit i Amerika. -Farfar hade varit i Amerika, och morfar hade varit i Amerika, och alla andra gubbar hade varit där, berättar han, och fortsätter. -När de satt och pratade samman, särskilt om de hade fått sig en sup, så började de prata engelska sinsemellan, minns han. Olof tror att de på så sätt drömde sig tillbaka till tiden på andra sidan oceanen. Dalsland var ett av de län som hade störst utvandring till Amerika. Men det var inte i första hand Minnesota som lockade folket på Dal, utan Pennsylvania. Där fann det kolgruvor som väntade på dem. -Det var jättemånga härifrån som jobbade i gruvorna, berättar Annelie Andersson. Arbetet var hårt, många dog i gruvras, andra i stenlunga. Det skickades ofta hem biljetter för att fler gruvarbetare skulle komma över. Det var gruvbolagen som betalade för att få ny arbetskraft. Svenskarna fick sedan arbeta av skulden för biljettpriset, det brukade ta mellan ett och två år. Under den tiden var de helt bundna till att stanna kvar i gruvan, när biljetten var betald var de fria att söka andra arbeten. Olof Ljung som ju minns alla amerikafarare från sin barndom berättar att det var skillnad på de som åkte tidigt och de som åkte senare Under nödåren u slutet av 1860-talet åkte dalslänningarna till USA för att stanna. Men på 1900-talet blev det vanligt att man åkte fram och tillbaka till Amerika både en och två och tre gånger. -De som utvandrade från 1890 och framåt, de var ofta bönder som hade etablerat sig på en gård någonstans, de stack ofta över till Amerika under några år. Sedan kom de hem med några hundra dollar på fickan och kunde kanske göra sig skuldfria, berättar Olof Ljung. Men det hjälpte inte alltid med en resa. -Nej, de fick blodad tand och reste flera gånger för att få ihop pengar, de fick väl blodad tand, säger Ljung. -Så var det till exempel med min farfar, han var över tre gånger. Det är ofta knepigt att forska i amerikanska källor, det finns till exempel inga dödböcker som enkelt och tydligt berättar när folk dött. Det är därför gravstenarna blir så viktiga – här finns ju både namn och dödsdatum. Annelie Andersson visar några exempel på alla de cirka 1000 stenar de fotograferade på en enda resa. Bilderna på pennsylvaniasvenskarnas gravstenar ska nu bli en utställning i Dalsland, och med tiden tänker Annelie försöka lägga ut dem på nätet så att fler kan komma åt dem. Men hon är inte den första dalslänning som gett sig av till USA för att forska efter vad som hände amerikafararna. På 60 och 70-talet for Lennart och Lilly Setterdahl runt i USA, och samlade in de kyrkböcker som svenska protestantiska kyrkor upprättade där. De svenska prästerna gjorde ofta som de gjort hemma, de förde bok över sin församling fast ingenting tvingade dem till det. Och det var dessa böcker som Setterdahlarna samlade in och som numer finns på emigrantmuseet i Växjö. Olof Ljung var vän med Lennart Setterdahl: -Jag minns att han berättade att han fann arkiven på de mest märkliga ställen, gamla hönshus och annat. Och det var inte alltid alla var så pigga på att lämna ifrån sig sitt material, de visste ju inte vad det för en figur som kom där. -Men Setterdahl blev ju hedersdoktor på allt sitt insamlingsarbete, konstaterar Olof Ljung, inte utan stolthet i rösten. Emigrantinstitutet i Växjö För den som är intresserad av emigrantforskning är Emigrantinstitutet i Växjö ett ställe att besöka. Där finns allt från passagerarlistor, brevsamlingar, inspelade intervjuer med svenskättlingar i Amerika och en mängd mikrofilmer och databaser. I forskarsalen i Växjö sitter bland andra Russell Olsen från Californien. Han är drygt 20 år och har sökt sig till Emigrantinstitutet för att få veta mer om sina svenska rötter. Hans familj kom till Amerika från Västanfors och var fattiga jordbrukare i början av förra seklet. Russell Olsen berättar att det är många unga som är intresserade av släktforskning i USA idag, och att flera av hans vänner i Californien har gedigna släktutredningar som bundits ihop till tjocka böcker. På Emigrantinstitutet finns de svensk amerikanska kyrkböcker som Lennart Setterdal, samlade in och fotograferade av på 60 och 70- talet. De finns enbart i Växjö och på Swanson Center i Rock Island Illinois. -De är en riktig guldgruva för de som söker mer information om svenskar som emigrerat till Amerika. Det berättar bibliotikarien Yngve Turesson som slagit sig ner i det rymliga biblioteket på Emigrantinstitutet. Yngve Turesson berättar att det grundades församlingar i svenskbygderna i Amerika och att det där fördes bok på ungefär samma sätt prästerna gjorde i Sverige. Dessa böcker bevarades lite varstans, och på 60- talet började Lennart Setterdal, som var anställd av Emigrantinstitutet, att resa runt i svenskbygderna med husvagn och mikrofilmsutrustning. -Det här är ett mycket användbart material för de som letar släktingar i Amerika och vill få upp tråden på andra sidan Atlanten. För att förstå hur användbara de här svensk amerikanska kyrkböckerna är tar vi hjälp av Anna- Karin Schander som är släktforskare och också utbildad arkivarie. Hon tar på måfå fram en husförhörslängd från gården Risingen i Visselfjärda. I kolumnen över utflyttade hittar hon en familj vars tre söner flyttade till Amerika. Familjen bestod av fadern Peter Petersson, född 1833, hustrun Inga Beata Niklasdotter 1839 samt åtta barn. -Det verkar som om de skickar iväg en son i taget, och i just en här husförhörslängden har tre söner hunnit ge sig av till Amerika, berättar Anna- Karin Schander. För att följa dessa pojkars väg till Amerika går Anna- Karin Schander vidare till en passagerarlista. De finns i databasen Emigranten populär. Där finns bland annat passagerarlistorna över de som reste från Göteborg och Malmö, vilket var de två stora hamnarna om man bodde i södra Sverige och skulle resa till Amerika. Bodde man i Norra Sverige var det inte ovanligt att man reste över Oslo och Trondheim. Mot en avgift kan man beställa kopior av passagerarlistor från Emigrantinstitutet. Anna- Karin Schander hittar en av sönerna i passagerarlistan; Frans Oskar Petersson. Han åkte 19 år gammal ensam från Göteborg till en liten ort i Minnesota, St Peter, där med största sannolikhet en släkting väntade på honom. För att se hur det går för ynglingen Frans Oskar går Anna- Karin över till de unika svensk amerikanska kyrkböckerna. Databasen kallas SAKA. Där slår hon in Frans Oskars födelsedatum och ort för att få bättre sökreslutat. Det var nämnligen vanligt att emigranterna bytte namn. -Bingo! ropar Anna- Karin. Hon hittar Frans Oskar som bytt efternamn till Ringnell. Genom att leta i de amerikanska folkräkningarna som gjordes vart tionde år kan man också finna mer information om personer som var bosatta i Amerika. Hur gick det då för familjen? Jo, mycket väl enligt de efterforskningar Anna- Karin Schander flyhänt gjorde. Hela familjen emigrerade i omgångar. Frans Oskar blev läkare i Rock Island, Illinois, Karl Jonas kirurg i Minneapolis, Gottfrid öppnade tvätteri i Pontacello, Idaho, Johan Alfred startade apotek i New Ulm Minnesota, Alma Augusta blev sjuksköterska i Minneapolis och Ernst Bernhard bor med föräldrarna i Iowa och blev tandläkare. Det finns många olika sätt att emigrantforska. Här följer en del användbara länkar: Länk till Emigrantinstitutet: Länk till en av USA största släktforskningssiter där det mesta materialet kostar pengar, men där det också finns några gratis register och funktioner: Register över amerikanska döda med socialförsäkrings nummer finns både på Ancestry.com och rootsweb: Gratis register over dödscertificat I Minnesota: Och till sist det stora registret över gravar i främst USA som vem som helst kan bidra till och som är gratis att titta i:

12 Marras 200728min