Krig och konflikter drev Gerda på ständig flykt

Gerda flyttade från Sverige som ung. Hennes liv blev dramatiskt när hon ständigt kom i vägen för krig och uppror. Hon var 72 år när hon flydde sista gången på kärra genom ett krigshärjat Tyskland.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Programmet sändes första gången i december 2017

I den traditionella historieskrivningen berättas mycket om krig och uppror. Och nästan alltid ligger fokus på de som bar vapen. Men krigen drabbade också de människor som råkade stå i vägen.

Så var det för dagens huvudperson Gerda Andrén vars liv gång på gång kastades över ända när uppror, revolutioner och krig utbröt var hon än bodde i världen.

Stellan Ranebo i Kalmar har i hela sitt liv hört släkten berätta om Gerdas dramatiska liv, för Gerda var syster till Stellans mormor och har lämnat efter sig mängder av dokument i form av brev och minnesanteckningar som Stellan använt sig av i sin forskning om Gerda Andrén som födde 1873 på Österlen i Skåne.

- Hon var nummer fem av åtta syskon, och det var inte så lätt för en ung kvinna vid den här tiden, vad hon skulle göra med sitt liv, säger Stellan Ranebo. Gerda fick en termin i en flickskola, därefter blev hon hjälpreda åt en av sina bröder, som var folkskollärare utanför Eslöv. Där var hon i sju år. Under den tiden skriver hon ett brev.

En dag ville jag besöka min syster Ida i Malmö.

Jag gick i god tid till järnvägsstationen. Hittade i första-klass-väntsalen en dagstidning och i den en annons där det stod att "en stockholmer damenkvarett" sökte en altstämma till sin turné i Tyskland.

Det var provsjungning samma dag på Stadshotellet i Lund. Jag steg av i Lund och provsjöng, spelade piano och pratade tyska med dom. Och jag fick jobbet.

Ett par veckor senare, mot mina föräldrars önskan, så for jag till Tyskland. Då var kvartetten redan där.

- Jag tänker att hon hade förberett sig väldigt väl för det jobbet genom att läsa tyska, studera sång och piano. När hon såg den här chansen så förstod jag att hon tog den, säger Stellan Ranebo.
Gerda åkte ensam över till Tyskland, för kören hon skulle sjunga med var redan i Stettin.

- Det blev storm och frågade kaptenen hur hon skulle göra med sin sjösjuka. Hans förslag var att hon skulle surras vid masten.
Vid premiären i Köningsberg sjöng hon solo och fick blommor och champagne av en förtjust åhörare. Där träffade hon också den man som hon skulle gifta sig med, Oswald Kuhlbach.

Gerda var 31 år när hon gifte sig Oswald Kuhlbach som tillhörde den balttyska adeln och hade vuxit upp på ett gods i Livland. I samband med bröllopet fick bonddottern från Österlen en glimt av överklasslivet hos sina svärföräldrar. Men där blev hon inte kvar länge. För efter bröllopsresan som gick till Sankt Petersburg for det unga paret till sin första gemensamma bostad i Ukraina.

Men här väntade ett helt annat liv. Oswald som var bergsingenjör och hade fått arbete i ett gruvdistrikt i den sydöstra delen av Ukarina. Vid ankomsten visade det sig att deras bostad inte var färdigställd och de fick nöja sig med att bo i en enkel arbetarbarack där våld, sprit och stölder tillhörde vardagen. Men inte nog med det, bara ett år senare, 1905, utbröt ett stort revolutionsförsök mot tsaren.

- De fick två oerhört jobbiga år. Gerda fick sitt första barn på sommaren 1905, samtidigt fick hennes man tyfus, och de höll på att stryka med båda två.

- Till slut flydde de från upproret hem till Oswalds gods igen, och när de kom till järnvägsstationen blev de omringade av revolutionärer och kriminella. De hade sett att det står en landå, en vagn, från godset och väntade på någon, så de omringade landån och började kasta sten på Gerda och Oswald.

- De hörde hur någon ropade ”Döda dem!” men en sten träffade en av hästarna som föll i sken och bröt igenom folkmassan, berättar Stellan Ranebo. De nådde godset, men de närmaste två dygnen satt Gerda påklädd beredd att när som helst fly ut i skogen, för attackerna från revolutionärerna fortsatte.

När revolutionsförsöket slagits ned återvände Gerda och Oswald till gruvdistriktet i Ukraina där Oswald nu tjänade så pass bra att de kunde anställa tjänstefolk till den stora lantgården de drev.

- De var helt självförsörjande med uppemot fyrtio hästar och massor med jord och odlingar.

- De levde ett lyckligt liv. Deras första barn dog visserligen, men de fick ytterligare fyra barn mellan 1906 och 1914, då första världskriget bröt ut. Det kriget drabbade inte paret så dramatiskt, även om deras hästar och livsmedel blev rekvirerade av armén. Men 1917 kom revolutionen och då var de tvungna att fly och lämna all sin fasta egendom.

- De flydde ner mot Krim, och kunde bo hos Oswalds bror Edgar, som hade en position inom stadens styrelse.

- Den positionen blev Edgars död, för den 3 mars 1918 när familjerna satt samlade i Edgars hus, så bankade det på dörren och berusade matroser från Svartahavsflottan, upprorsmän och revolutionärer, åkte omkring med lastbilar och en dödslista. De lyfte ut Edgar på gården och sköt honom.
Stellan Ranebo fortsätter:

- Gerdas dotter Sigrid var då 11 år och hon har berättat att barnen fick delta i sökandet efter de döda kropparna efteråt. De hade blivit kastade i havet, och kropparna låg och flöt vid badstränderna. Där hittade de till slut Edgar och kunde ge honom en kristen begravning.
Det gick inte att känna igen Edgar på utseendet för han var sönderskjuten, men familjen gick runt bland kropparna och undersökte deras underkläder – Edgars var namnade, på så sätt kunde de känna igen honom.

Under dagarna efter dåden kunde vi se anhöriga, familjer och barn, vada omkring på sandbankarna till midjan i vattnet och söka efter sina döda familjefäder eller sönder bland liken. En del av dem som hittades hade inte blivit skjutna utan helt enkelt dränkts när de med sammanbundna händer och fötter kastats överbord.

De första åren efter revolutionen hängde familjens överlevnad på Gerdas arbete, eftersom Oswald var en ”förhatlig balttysk”, och var illa ute i de förföljer som pågick. Han var tvungen att hålla en låg profil. Så småningom kunde han dock få ett arbete i en saltgruva.

- Gerda gjorde en fantastisk insats under de där åren, säger Stellan Ranebo.

När svälten började gripa omkring sig insåg myndigheterna att man inte kunde förbjuda allt vad privat företagsamhet hette, och då grep Gerda tillfället och startade ett litet pensionat i Edgars sju-rumsvilla. Hon skötte allting själv, fram till 1924 - mat, städning, bäddning.

- Hon höll på att arbeta ihjäl sig, konstaterar Ranebo.

Så småningom fick Oswald på nytt arbete inom gruvnäringen men nu i den ukrainska staden Charkov och med tiden flyttade Gerda efter. Stellan Ranebo har i sin forskning sett att Oswald slet ont i gruvan och dessutom var han sjuk.

Han var diabetiker och fick till slut en hjärnblödning och dog 1940.

1941 var Gerda ensam och bodde i Charkov. Hon hade lovat att ta hand om det sexåriga barnbarnet Rudi, när hans föräldrar behövde arbeta borta.

- Men då blev hennes barn Valter och Gunhild arresterade av säkerhetspolisen på grund av sitt tyska förflutna, de blev förda till Sibirien respektive Kazakstan.

Gerda blev ensam kvar med barnet i Charkov i Ukraina, och när tyskarna ockuperade staden överlevde hon genom att sälja sina ägodelar på svarta marknaden.

- För att den lille pojken skulle få mat så kom hon på att hon kunde anmäla till den tyska ockupationsmakten att hennes man varit balt-tysk och att de därför borde ta ansvar för hennes familj. Hon hade klurat ut att de barn som gick i tysk skola fick ett mål lagad mat om dan.

- Och så lärde hon pojken att tigga på tyska bland soldaternas soppkök på gården.

- Rudi berättade för mig om hur det åkte runt en häst- och vagn varje morgon som samlade ihop kropparna efter dem som svultit och frusit ihjäl under natten.

- Men priset för att Gerda anmält sig till tyskarna blev att de tog ifrån henne hennes ryska identitetshandlingar, och det gjorde att hon inte kunde vara kvar i Charkiv när tyskarna drog sig tillbaka. Hon hade absolut blivit arkebuserad som kollaboratör, menar Stellan Ranebo.

Tyskarna förde henne och pojken till ett genomgångsläger i Polen för ”arisk rensning”. Där var de i tre månader, och där fick Rudi gå i tysk skola, som det hette. I själva verket var det fråga om en observation under tre månader. Alla som passerade in från Östeuropa skulle genomgå en kontroll så att de var ”ariskt renrasiga”. Allt detta sköttes av en rasbiologisk enhet. Rudi klarade testet och tog ”examen” som ”ariskt renrasig ” i maj 1943.

Efter lägertiden fick Gerda hjälp av en brorsson som blivit tvångsförflyttad från Baltikum till Polen. Han lät Gerda och hennes barnbarn bo på hans gård. Men historien skulle upprepa sig. I slutskedet av andra världskriget 1945 måste de fly igen.

Den gången flydde de genom hela Nordtyskland med häst och vagn. Då var Gerda 72 år.

- När kriget tog slut lyckades min mormor, Gerdas syster, med hjälp av Röda Korset, ta reda på var Gerda och Rudi befann sig, och de fick plats på en av de vita bussarna till Sverige. Hon kom med en av de två extra vita bussar som i november 1945 hämtade upp skandinaviska kvinnor som hamnar på fel sida om fronten under kriget.

När Gerda äntligen landade i sitt gamla hemland visste hon ingenting om sina barns öden, men ganska snart fick hon klart för sig att alla levde. Och trots alla umbäranden bestämde hon sig för att ta sig tillbaka till Sovjetunionen.

- Hon hade modet att åka tillbaka till Sovjetunionen, många som gjorde det blev ju slaktade av Stalins trupper, kommenterar Stellan Ranebo. Det var nog längtan efter barnen som fick henne att ännu en gång lämna Sverige.

- Hon var ju fast i ett öde som inte styrdes av henne själv, konstaterar han.

Stellan Ranebo hade under hela sin uppväxt hört historier om Gerda och hennes märkliga liv, men han tyckte inte att historierna riktigt hängde ihop. Genombrottet kom när Sovjetunionen föll samman. Då kom en av Gerdas döttrar med en son och hälsade på.

- Så plötsligt fick jag här i Kalmar höra Sigrid, som Gerdas dotter hette, berätta om allt som hänt.

- Jag tänkte att detta måste jag ju bara skriva ner, slutar Stellan Ranebo.

Flyktingarnas spår i arkiven

Den som likt Gerda flyttat till och från Sverige har lämnat ganska mycket spår efter sig i arkiven, men det är långt ifrån säkert att materialet ligger samlat på ett ställe.
Av alla förfrågningar som kommer till Riksarkivet så är de allra vanligaste sådana som rör personer som vid någon tidpunkt kommit hit från utlandet.

På Riksarkivet i Stockholm förvaras det mesta av handlingar som rör personer som kommit hit före 1970-tal, och Lars Hallberg som är arkivarie är den som har bäst koll på hur de olika akterna är systematiserade. Han har tagit fram handlingar som handlar om några koncentrationslägerfångar som kom efter krigsslutet 1945. Vi tittar på två fall, två unga polska flickor, båda 15 år gamla. Det första som hände dem var att de fick fylla i Inresekort när de passerade gränsen, där de redogör för sina familjeförhållanden. Den första flickan vi tittar på berättar att hon tillsammans med sin mor och syster hållits fången i koncentrationslägret i Ravensbrück, men att hon inte visste något om var fadern fanns.

Vid den här tiden fanns ännu inga permanenta uppehållstillstånd att få i Sverige, utan var tredje månad var man tvungen att söka nytt. Därför kan man i arkiven på nära håll följa Kristyna, som den här unga polska flickan hette, under hennes halvår i Sverige. Det tog till exempel inte många veckor innan hon hade fabriksarbete, och varje nytt jobb hon får är noggrant antecknat i hennes dossier. Men där finns också andra uppgifter. Alla personer som kom hit som flyktingar blev till exempel tillfrågade om sin politiska inställning. Svaret från Kristina är ”Ingen”, och det svaret förvånar inte Lars Hallberg.

- Nej, det svarar de nästan alltid. Ibland skriver de ”demokratisk” som politisk inställning.
Bakgrunden var att svenska myndigheterna vid den här tiden ville undvika politisk aktivitet bland flyktingarna, förklarar Lars Hallberg.

Plötsligt dyker det upp ett brev som är daterat i Warsawa 29 december 1976 det vill säga drygt 30 år efter krigsslutet. Det är Kristynas syster som skriver, de behöver ett intyg från Röda Korset om den korta vistelsen i Sverige. Brevet, som är skrivet på engelska, är fullt av tacksägelser.

Jag ber vänligast att ni sänder mig dokument som intygar att jag och min syster blev räddade av Svenska Röda korset från Koncentrationslägret Ravensbrück. Detta dokument är av största vikt för min syster.
Ännu idag minns vi, trots att vi bara var barn då, det varma välkomnandet vi fick av det svenska folket när vi kom. Vi fick blommor och sötsaker, och särskilt barnen omgavs med oerhört mycket kärlek och värme. Det kommer vi alltid att minnas. Idag är vi vuxna kvinnor och när vi tänker på året 1944 så vill vi tacka er, eftersom vi lever tack vare er.
Tack för er hjälp!

Kristyna var i Sverige bara ett halvår, hennes dossier är ganska tunn. Lars Hallberg tar fram en som är lite tjockare. Den här unga flickan vil ha främlingspass och ansöker om arbetstillstånd, men får föst inget.

Varför Anna, som den här flickan hette, inte får arbetstillstånd vet vi inte, men man kan ju kanske tänka sig att läkarna tyckte att hon borde bli starkare innan hon började arbeta.

Anna blev kvar i Sverige och arbetade så småningom på olika fabriker i Dalarna och Västergötland, och när hon tre år efter att hon kommit hit åter söker uppehållstillstånd får vi hela hennes livshistoria.

Hon berättar hur hon, när hon var nio år gammal, blev gripen och deporterad till Tyskland där hon sattes i slavarbete i en ammunitionsfabrik. Tolv år gammal hamnade hon i koncentrationslägret Dachau där hon också tillverkade ammunition, och de sista åren i fångenskap tillbringade hon i utrotningslägret Bergen-Belsen. Men exakt när hon flyttades till de olika ställena var lite osäkert. I polisprotokollet formulerar man det så här:

Hon kunde icke redogöra för under vilka tider hon vistades i de olika lägren beroende på att hon icke fick någon kännedom om vare sig år eller dagar.

Anna ville inte tillbaka till Polen, och på hösten 1951 gifte hon sig med en svensk man och fick ett svenskt efternamn. Men en lagändring som just hade genomdrivits gav henne inte det svenska medborgarskap som hon nog hoppats på, berättar Lars Hallberg.

- Hon trodde att hon hade blivit svensk medborgare, och hade hon gift sig ett år tidigare så hade hon blivit det automatiskt.

- Men från 1951 så kunde man inte längre gifta sig till ett svenskt medborgarskap, förklarar han.

Anna måste söka om medborgarskap och beviljas det, tre år senare. Det tar henne nio år att bli svensk från det att hon först kom -en ganska normal tidsrymd.

- Det tog normalt cirka nio-tio år, om man inte var nordbo, då kunde det gå lite snabbare.

De personer som likt Anna sökt svenska medborgarskap, finns det väldigt mycket arkivmaterial om, både om sådant som gällt tiden i Sverige och om förhållanden i hemlandet.

Där finns uppgifter om föräldrarnas namn och födelsedatum liksom skolgången och eventuella arbeten i hemlandet. Man får veta vilka arbetsgivare personen haft i Sverige och hur personen skött sig där. Hyresvärdar har förhörts och berättar hur personen skött sina hyror, och polisen och kriminalvården var skyldiga att rapportera om eventuella kontakter.

- Det kan röra sig om så småsaker, som att någon har cyklat utan reglementsenligt lykta och betalat ett strafföreläggande om 15 kronor, berättar Lars Hallberg.

Men det är inte bara öppna källor som det finns skäl att leta i. I det som kallas Hemliga arkivet – dyker alla upp som har ett misstänkt politiskt förflutet.

- Det kan vara utredningar eller rapporter från säkerhetspolisen och det handlar nästan alltid om politisk aktivitet. Personen kanske har samarbetat med nazister i Norge under kriget eller är misstänkt för att ha samarbetat med kommunistiska regimer, förklarar Lars Hallberg.

Det är inte lätt att hålla reda på alla de olika register och arkiv som kan berätta om invandrare och flyktingar. Reglerna har sett olika ut i olika tider, myndigheter har bytt namn och hanteringen har ändrats många gånger. Men så är det här inte heller arkiv som man själv får lov att leta i hur som helst.

- Man kan i praktiken inte leta här själv, utan man lämnar in uppgifter om ett namn och gärna födelsedatum, så letar vi i de olika handlingar som kan vara aktuella, säger Lars Hallberg. Skälen till det är flera, dels är det väldigt många olika register som kan vara aktuella, dels så kan det finnas sekretessbelagda uppgifter i materialet.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Erica Dahlgren och Erika Libeck-Lindahl
slaktband@sverigesradio.se