Stor dramatik när Gustavs far kom hem till Sverige

Han fotograferade revolutioner, jordbruksarbete och vardagsliv. Klas Jansson från Hedemora i Dalarna bytte namn till Claro Jansson när han kom till Brasilien. Han är en av de få svenska emigranter som lyckades i Sydamerika och än idag är hans bilder uppmärksammade. För de allra flesta svenskar som reste till Sydamerika blev livet mycket svårt. De lockades med gratis resa och fria jordbitar, det blev de allra fattigaste som reste dit. Läs mer: Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

19 Loka 200924min

Synen på vad som är ett grovt brott har skiftat genom tiderna. Idag finns till exempel ingen lag mot blasfemi, det vill säga hädelse mot Gud, här i Sverige, medan det i gamla tider ansågs som ett synnerligen svårt brott. Å andra sidan har det funnits gott om historiska exempel på hur sådant som idag är vardagliga självklarheter kunde sluta med svåra straff. Ett exempel är domen ovan från den 14 januari 1768. Två kvinnor i Stockholm, Inga Britta Stake och Eva Lisa Kristinin, dömdes till stränga böter för att ha druckit kaffe trots kaffeförbudet som infördes den 1 januari 1767. Under hela 1700-talet gjorde till exempel kronan många försök att reglera hur människor skulle leva sina liv med så kallade överflödsförordningar. Dessa lagar hade flera syften. Dels ville man minska importen och på så sätt gynna landets ekonomi. Men man ville också se till att skillnaderna bestod mellan allmoge och adel. Läs mer: Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

12 Loka 200924min

I mitten av 1800- talet utspelades en serie händelser i Närke som bjöd på ingredienser som förskingring och plötsliga dödsfall. Historien har levt vidare i många generationer och det finns lådvis av dokument bevarade som vittnar om de ruskiga händelserna. I Släktband berättar en av ättlingarna till huvudpersonen om händelserna som det talats om i generationer. Vi hör också historikern Thomas Magnusson berätta om hur tiden då detta inträffade var präglad av nya liberala ideer och motsättningar mellan hög och låg. Läs mer : Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

5 Loka 200924min

Under elva veckor kommer Släktband att berätta om människor som i underläge fått kämpa för sina rättigheter. Ofta har det handlat om enkla och strävsamma människor som fått stångas mot de som hade makt, pengar och titlar. En av de institutioner som runt förra sekleskiftet hade makten att bestämma över människors öde var de relativt nyetablerade försäkringsbolagen. I seriens första program berättar vi om Valborg som gick till botten med den ångare hon arbetade på 1915. Hennes föräldrar fick kämpa hårt för att få ut samma ersättning som de andra förolyckade fick från försäkringsbolaget. Försäkringsbolagens attityd gentemot arbetare var ofta nedlåtande vid den här tiden, det berättar forskaren Liselotte Eriksson vid Umeå Universitet. Släktband besöker också sjömanshusmuseet i Uddevalla. Passa också på att utnyttja ett unikt tillfälle att gratis leta i SVARS:s sjömansarkiv och i arkivet med brandförsäkringar. Läs mer: Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

28 Syys 200924min

Släktband repriserar programmet om okända mödrar från januari 2007 i väntan på premiärprogrammet om en vecka. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På grund av riksdagsdebatten den 21 september har säsongspremiären av Släktband flyttats fram en vecka till den 28 september. Av den anledningen kommer programmet om Okända mödrar från januari 2007 att repriseras på sändningstiderna 22 september kl 00.03 och 26 september kl 12.05. Välkomna att lyssna till den nya serien som startar den 28 september! --- Okänd moder För att förhindra mord på oönskade spädbarn gavs från slutet av 1700-talet till början av 1900-talet en möjlighet för föräldrar, ensamma eller i par, att vara anonyma. Därför står det ibland i födelseböckerna ”föräldrar okända” eller ”moder okänd”. Detta innebär ofta en återvändsgränd för släktforskare, men om man har riktigt stor tur kan man komma vidare. Den som ville, och visste att möjligheten fanns, kunde nämligen lämna in ett förseglat kuvert till pastorsämbetet i vilket man angav moderns och i vissa fall också faderns namn till ”oäkta barn”. Detta var vanligast i de större städerna. Dessa små brev finns idag kvar på i arkiven, som bilagor till födelseböckerna. På Landsarkivet i Göteborg finns det en liten bunt med 20-talet sådana brev, de allra flesta är fortfarande oöppnade och försedda med sigill. Även om de är så gamla att de passerat den gräns på 70 år som normalt är sekretessgränsen, får de inte öppnas hur som helst. Det står noggrant angivet på den mapp där breven ligger att de bara får öppnas av länsantikvarien– att öppna handlar alltså om myndighetsutövning. Ulf Andersson, arkivarie på Landsarkivet i Göteborg, bläddrar försiktigt i den lilla bunten med vackra kuvert. De är små och har oftast en vackert, sirligt skriven text. På utsidan står namnet på det barn det gäller, någon gång med efternamn, men oftast bara förnamn och födelsedatum. I de kuvert som blivit sprättade finner man till exempel följande information: --- Axel Hjalmar född d.1 nov. 1882 Moder: Emma Märtha Lennberg f.1861 Carl Johans förs. No 77, 355 Såsom fader uppgaf sig muntligen Och skriftligen bokhållaren Carl Hjalmar Zetterberg --- Någon gång, troligtvis ganska tidigt, har kuvertet blivit öppnat. Man kan ju fantisera om att det var Axel Hjalmar själv som gjorde det, kanske kom han till och med till slut till sina föräldrar. Men de allra flesta kuverten som finns i bunten är oöppnade med stora röda sigill kvar. I något fall är det fem stycken sigill på ett kuvert. De föräldrar som använde sig av möjligheten att skriva sina namn i den här sortens kuvert hoppades kanske att de senare i livet skulle få möjlighet att ta till sig sitt barn, eller kanske ville de bara att barnet skulle få en chans att få reda på vem som var deras föräldrar. Men för att kunna ta den chansen måste man ju veta att breven finns, och det är inte alltid så lätt. Det finns inga anteckningar i födelseböckerna på Göteborgs Landsarkiv att kuverten finns, utan den som vill leta efter dem måste själv aktivt fråga. Den släktforskare som hamnat i återvändsgränsen ”föräldrar okända” måste själva fråga efter och beställa fram bunten med kuvert, och om man tror sig ha en ana bland kuverten tillkalla hjälp att öppna dem. Att kuverten fortfarande är oöppnade är kanske speciellt för Göteborg. Malmö stadsarkiv har en ganska stor bunt med sådana här kuvert, och där är samtliga öppnade. Anna Svenson, stadsarkivarie på Malmö Stadsarkiv berättar att hon vid ett tiotal tillfällen mötts av förfrågningar från ättlingar till dessa okända mödrar. I skriften ”Att finna uppgifter om barn födda utom äktenskapet” har hon skrivit om bakgrunden till fenomenet med okända mödrar och Käthe Bååth har skrivit om fäder till barn födda utom äktenskapet. Dessa artiklar kan man läsa i sin helhet på Lunds Landsarkivs hemsida alternativt i Riksarkivets Årsbok 1996. Länk till Landsarkivet i Lund/ Demografisk Databas Södra Sverige: I Malmö finns det förhållandevis många kuvert av det här slaget. De är alla öppnade och man har skrivit en liten anteckning i födelse- och dopboken som visar att man kan söka vidare i namnsedlarna. Författaren Hjalmar Gullberg var fosterbarn hos familjen Gullberg i Malmö. I födelse- och dopboken står ”fader okänd- moder okänd”. Det finns ingen namnsedel bevarad i hans fall, men de biologiska föräldrarna Robert och Hilda Brand var ändå kända för honom. Varken i Roberts eller Hildas bouppteckningar nämns bland arvingarna sonen Hjalmar. Men efter föräldrarnas död fastställde rådhusrätten i Malmö Hjalmars rätta börd med hjälp av vittnesmål från barnmorskan och fostermodern. I och med det ärvde han också de biologiska föräldrarnas sommarstuga i Falsterbo. Bland Hjalmar Gullbergs efterlämnade papper fann man en dikt, som aldrig publicerades, och där han öppet berättar om omständigheterna kring sitt ursprung. Dikten finns att läsa i Anna Svensons artikel. --------------------------------------------------------------------- Barnmorskedagböcker Från 1881 till ca 1952 förde barnmorskorna noggranna anteckningar om de förlossningarna som de var behjälpliga vid. Anteckningar som finns kvar i så kallade barnmorskedagböcker och är nu bevarade på Landsarkiven runt om i landet. I barnmorskedagböckerna kan man finna uppgifter om kvinnans ålder, hur många barn hon tidigare fött och hur förlossningen förlöpte. Där finns också uppgifter om barnets vikt, längd och födelsetidpunkt. Erik Norgren, Landstingsarkivarie i Härnösand, berättar att det finns en myt om att man i barnmorskedagböckerna kan finna uppgifter om fadern till barnet. Men så är inte fallet menar Erik. -Uppgifterna i dagböckerna rör endast kvinnan och barnet. Idag verkar det som om dessa dagböcker har fått vingar, säger Erik. De är inte alltid lätta att återfinna. De kan ligga på vindar och i källare. För ett par år sedan kom en stor låda innehållande barnmorskedagböcker från Lycksele. Det var Röda Korset som drev ett litet bb under en kort tid i början av 1900 talet. Nu återfanns böckerna på vinden i en gammal skola. Fastighetschefen som hittade kartongen fann också uppgifter om sin egen födelse i en av dagböckerna.

21 Syys 200923min

Släktbands landskapsupplaga 15 dec 2008 I den här landskapsserien har vi besökt några av Sveriges landskap och regioner och lyft fram historiska händelser som präglat landskapen. Vi har också lekt med de föreställningar som levt genom sekler, föreställningar som handlar om kynnet hos folk i olika delar av landet. Vi har bland annat pratat om sura jämtar, snåla smålänningar, frihetstörstande dalmasar och berättarglada värmlänningar. Nu tar vi oss till vårt sydligaste landskap, Skåne, där invånarna påstås vara både dryga och självbelåtna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Skåne har varit danskt längre än det varit svenskt, och länge levde danska regelverk kvar i landskapet. Den danska adeln hade till exempel betydligt större makt över de lägre klasserna än den svenska adeln. I boken Sveriges folk från 1918 skriver man så här om förhållandet mellan klasserna i Skåne: Mellan bonden och hans tjänare är i skåne avståndet större än i kanske någon annan landsdel, tjänarna äro i regel helt och hållet hänvisade till sig själva. Skånes historia Sten Skansjö har skrivit boken Skånes historia. Han är professor i historia vid högskolan i Kristianstad och hans bok tar avstamp i själva landskapsnamnet Skåne. Språkligt sett är ordet Skåne samma ord som Skandinavien. Det berättar Sten Skansjö inledningsvis i sin bok ”Skånes historia”. Skansjö är professor i historia vid högskolan i Kristianstad, och Släktband träffar honom på Landsarkivet i Lund. -Man härleder ordet Skåne ur ett urnordiskt ord som bör ha varit ”Skathinawjo”, där den första delen av ordet betyder skada eller farlighet, och den andra delen betyder ö eller halvö, berättar han. Betydelsen av ordet skulle alltså vara ungefär ”den farliga halvön”. Sten Skansjö tror att ordet kan komma av de farliga sandrev utanför Skanör och Falsterbo som flyttar sig med vågor och vindar och som varje sjöfarare måste akta sig för. Med tiden har bygden innanför den farliga kusten fått samma namn. Sydvästra delen av Skåne är kanske den allra kyrktätaste i Sverige. Sten Skansjö menar att man kan göra en direkt jämförelse mellan goda jordbruksförutsättningar och antalet kyrkor. På de platser där jordarna kunde föda många, fick kyrkorna in större skatter i form av tionde, och antalet kyrkor ökar: -Det var framför allt spannmålstiondena som spelade roll, och där det var bäst spannmålsjordar där finns det flest kyrkor. Och man kan se hur det är glesare mellan kyrkorna i skogsbygderna norrut, men betydligt tätare i sydväst, på till exempel runt Lund Malmö och Trelleborg. Det goda jordbruket gav Skåne bra förutsättningar, och landskapet har inte bara gott om kyrkor, här ligger också byarna och städerna tätt. Och så det som är så utmärkande för Skåne – de många Slotten, de flesta av dem från 15- och 1600-talen, den danska tiden: -Vid den tiden ägde adeln över hälften av alla gårdar här i Skåne, berättar Sten Skansjö. Adeln i Danmark var mäktig, tiden från reformationen fram till slutet av 1600-talet kallas i dansk historieskrivning för Adelsväldets tid. Skåne var i det avseendet bara en avspegling av Danska förhållanden i stort. De danska adelsprivilegierna var starkare än motsvarande svenska. Adeln byggde upp sina praktgårdar varifrån de styrde sina små samhällen. Ofta kunde flera socknar utgöra den ekonomiska basen för ett slott. De som bodde där var ”hoveripliktiga” vilket betydde att de var skyldiga att arbeta för slottets räkning, förutom att ta hand om den mark de själva förfogade över, men de var i gengäld inte skatteskyldiga till kronan, och, vilket var viktigt vid den här tiden – de kunde inte skrivas ut i de många krigen. -Det var en stat i staten där kronan inte hade någon insyn, säger Sten Skansjö. När Skåne blev svenskt efter freden i Roskilde 1658 fick adeln själva välja om de ville flytta till Danmark eller stanna kvar i Skåne – och många valde faktiskt att bli kvar. Allmogen däremot fick vackert sitta där de satt. Bönderna i Skåne var i hög grad beroende av adeln. Andelen självägande bönder i Skåne var mycket låg om man jämför med Sveriges äldre landskap: -Man har räknat ut att det vid svensktidens början inte var fler än 8 procent av bönderna i Skåne som var självägande, berättar Skansjö. Och det dröjde länge innan de blev fler. Det var inte förrän långt in på 1700-talet då kronan började sälja av sina gods till bönder som de blev fler. Och på Gustav III:s tid så fick bönderna till och med möjlighet att köpa frälsejord, dvs adelsägd jord. Det skånska källmaterialet är av naturliga skäl till stor del danskt, men mycket finns att finna på Landsarkivet i Lund. Något som är speciellt för Skåne är att det ofta finns nedtecknat i kyrkböckerna hur mycket tionde varje gård betalade till kronan, ett sätt att se hur rika gårdarna var. Men här finns också en alldeles speciell källa, den så kallade decimantboken som Sten Skansjö och en kollega just publicerat i ett praktverk. Den är skriven vid ett speciellt tillfälle 1651, dvs åren innan Skåne blir svenskt, och den är helt enkelt en inventering av alla bönder vid denna tidpunkt. -Här finns ungefär 18 500 bönder registrerade. By för by och socken för socken räknas alla bönder upp med namn. Man får inte veta vad de betalar i tionde, men man får veta vem som äger gårdarna, om vilka bönder som står för hela eller halva eller till och med mindre gårdar. Sten Skansjö letar fram Oxie härad, i närheten av Malmö för att visa hur illa ställt det var på vissa av de platser där striderna mellan danskar och svenskar gått hårdast fram – här är det tätt mellan ödegårdarna, en signal om att man inte kan räkna med något tionde på ett bra tag. -Här har släktforskare en chans att komma ner i liten bit i den danska tiden i Skåne, Blekinge och Bornholm, som tillhörde Lunds stift vid den tiden. Det var den danske kungen som bestämde att den här inventeringen skulle göras. Kanske hade det blivit extra viktigt att veta vilka bönder man kunde räkna med efter alla krigen, och efter det att Danmark förlorat bland annat Halland efter freden i Brömsebro. De gårdar som var frälsegårdar och som egentligen tilhörde adeln kunde i stort sett leva utanför myndigheternas kontroll. Men de var trots allt skyldiga att betala tionde till kyrkan, och därmed finns de med i Decimantboken. -Det är det som gör den här förteckningen så speciell , slutar Sten Skansjö. I skuggan av ett slott För bara hundra år sedan behövdes det många anställda för att få allt att fungera på slotten, coh skillnaden på herrskap och tjänstefolk var stor. Anders Ellerstrand i Ängelholm är ättling till flera arbetare på skånska slott. Han hade tur med sin släktforskning när han ramlade över en färdig släktkrönika som bland annat handlade om livet för de som arbetade under slottet vid slutet av förra seklet. -Det var när jag besökte min fars kusin i Lund som jag fick syn på ett manus som min farmors syster skrev om sina föräldrar. Det visade sig vara ett refuserat bokmanus som sparats i alla år. -I manuset ser man att namn och platser bytts ut, men när jag väl lyckades avkoda detta kunde jag använda mig av hennes berättelser i den bok jag själv skrivit om släkten, berättar Anders Ellerstrand. Huvudpersonen i Anders Ellerstrans bok är smeden Sven Bengtsson Holmberg som till en början arbetade som smedsslärling på slottet Trollenäs. Där träffade Sven Emma Katharina Lundqvist och de båda flyttade till Trolleholms slott där Sven fick jobb som gårdssmed. -De tydliga klasskillnaderna lyser igenom i det manus jag fann. Arbetarna beundrade och respekterade överklassen och var tacksamma för att arbeta på slotten. Det som också slagit mig är att vissa familjer varkar ha jobbat på slotten i flera generationer. Anders Ellerstrand är släktforskare sedan många år. Han beskriver att det förutom information från traditionella kyrkböcker finns en annan viktig källa. -Men man ska inte underskatta vad släktingar har i sina byrålådor. När jag började skriva boken sökte jag upp nu levande släktingar som jag skrev till. En av de som hörde av sig var en släkting i Stockholm som jag aldrig träffat. Han skickade ner en hel låda med värdefulla dokument till mig. -Jag hade också tur, Trolle Bonde som bodde på Trollenäs under den tid min anfader smeden Sven arbetade där, visade sig ha skivit fyra tjocka böcker om slottets historia. Där omnämns smeden flera gånger. -En annan källa till information är också slottens egna arkiv, som många gånger finns kvar på slotten. Min farfars morfar var arrendator på Krapperup slott och efter att kontaktat dem satt jag en hel dag i deras arkiv där jag bland annat fann en brevväxling mellan min farfars morfar och baronen. I boken framskymtar många berättelser och historier. -De roligaste kanske är spökhistorierna som min farmors mormor Johanna var huvudrollsinnehavare i. När hon var 73 år gammal och besökte hon sin dotter med familj vid jultid. Helt plötsligt, mitt i natten, fick hon för sig att gå hem till Trollenäs slott där hon bodde. Det var mörkt och kallt och ingen belysning fanns ju på den tiden. -Familjen försökte avråda henne. Nästa dag kom Johanna tillbaks till dotterns familj och berättade att hon hade upplevt något fasansfullt på vägen hem. Under vandringen i skogen hade hon stött på ett liktåg, dvs en kista som bars fram med ett följe av sörjande efter. Efter en stund hade Johanna förstått att det var hennes eget liktåg som hon blev åskådare till, eftersom alla som gick bakom kistan var släkt och bekanta. -Hon bad sin dotter om att få stanna kvar några dagar, och efter ett par dagar dog hon. Och bars i kista samma väg som hon sett den natt hon vandrade i mörkret. Anders Ellerstrand har undersökt de delar som går att undersöka i den här berättelsen, och kyrkböckerna visar att hon dog på Trolleholm och är begravd Trollenäs. Hon har med andra ord burits den väg som berättelsen beskriver. -Bland de människor jag funnit finns en rolig person som är min farmors mormors mor vars bror fick en son som hette Nils Lilja. Han var klockare och förespråkade i slutet av 1800- talet fri kärlek. Han hade själv ett otal barn med flera kvinnor och hade fester långt in på småtimmarna med kulörta lyktor. -Han skrev böcker som jag funnit på antikvariat. En av dem heter ”Menniskan” som handlar om hennes uppkoms, liv och bestämmelser. Han kom också ut med två böcker om skånes flora. Den är skoj för den är skriven på svenska, inte latin som var vanligt vid den tiden, och beskriver hur växterna kunde användas. Anders Ellerstrand har en hemsida som bland annat innehåller ett diskussionsforum för släktforskare. Klicka på den här länken och du kommer till hans sida:

15 Joulu 200824min

Släktbands landskapsupplaga 8 dec 2008 I detta program ska vi ägna oss åt det landskap som kanske har den allra tydligaste profilen när det gäller symboler för sådant vi ofta tänker på som typiskt svenskt. Vi ska till Dalarna med sina dalahästar, folkdräkter och midsommarstänger. Men Dalarna har också rykte om sig att vara hemvist för ett ovanligt frihetsälskande och upproriskt folk. Till exempel skriver man i Sveriges Folk från 1918 så här: Ett utmärkande drag i dalkarlens karaktär är en stark självkänsla som lätt gör honom högmodig och envis. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ett annat faktum var att många människor, både kvinnor och män, från Dalarna gav sig i våg på länga vandringar för att söka arbete. Det kallades herrarbete, vilket helt enkelt betydde att de fick arbete hos människor, eller herrar, med pengar. Hoff Sven Hedlund bor i Leksand. Hans mor var trädgårskulla. I hans arbetsrum är bokyllorna fulla med mappar som inrymmer de arbetsvandrande kullornas historia. -Här har jag en sån här mapp med bilder och annan information om olika kullor som vandrat till andra delar av landet för att arbeta, berättar Hoff Sven, och tar ut en mapp med fotografier, brev, släktutredningar och annat som tillhör just den kullan. För några år sedan startade Hoff Sven Hedlund en hembygdsförening i Hjortnäs som ligger vid Siljan. -Jag tog del av alla de protokoll som fanns i byn och det slog mig att det var något märkvärdigt med den byn. Det verkade inte ha funnits några kvinnor som levt och verkat där, i alla fall inte om man skulle tro protokollen. -Men jag förstod naturligtvis att det inte var så. Jag bestämde mig för att ta reda på vad de hade gjort och åstadkommit, och gick från gård till gård för att fråga om kullornas historia. Då visade det sig att i varenda gård hade det funnits duktiga kvinnor varav många var herrarbetande kullor. Många gånger förknippar man kullor med hårarbete och trädgårdskullor, men det finns många fler yrken som kullorna arbetade med. I sitt arbete med att arkivera kullor har Hoff Sven identifierat 40 olika yrken som kullorna hade. Hoff Sven tar fram en lista och börjar läsa från den. -Trädgårdar, tobaksodlingar, kyrkogårdar, bryggerier, ljusfabriker, ammunitionsfabriker, gruvor, sågverk, hamnar, kullroddbåtar, hårarbeten, smörtillverkning, bandvävning, textilslöjd, tröskning med slaga, mursmäckor på byggen mm mm. -Ifrån Gagnef var det kullor som under 40 år tog sig till en fältspatgruva i Åkersberga i Roslagen. Där var det härt arbete, berättar Hoff Sven. -Mursmäckorna kanske hade det värst, de blandade bruket och bar sedan 60 kg tunga hinkar upp till muraren som kunde vara både tre och fyra våningar upp på bygget. -Och då var det så att det fanns motsättningar mellan murarna och kullorna. Murarna menade att det fanns så många arbetslösa familjeförsörjare som borde få de här jobben istället för kullorna. Av den anledningen kunde murarna nästan trakassera kullorna, de stack ner fingret i bruket och sa att det var för löst eller för hårt blandat. Kullorna fick därmed gå ner och hämta en ny tung hink med murbruk. Historiskt började männen vandra på 1500- talet och från slutet av 1600- talet började också kvinnorna ge sig iväg. Männen gick till en början till Falu gruva, som då var Sveriges största arbetsplats. -Det finns ingen annanstans i Sverige där rörligheten har varit större än i Dalarna, men inte hela Dalarna berättar Hoff Sven. Det var från områdena Gagnef, Leksand, Rättvik, Mora, Boda, Orsa och i viss mån Vänjan. Det var med andra ord områden på östra sidan av Siljan. -De vandrade för att gårdarna där var små, familjerna var stora, det var flera missväxter plus ”den romerska rättens princip” som gjorde att alla arvingar skulle ha en liten del av allt vilket sönderstyckade gårdarna. Det var med andra ord för mycket folk och för lite mat, säger Hoff Sven Hedlund. Arbetsvandringen var säsongsvis, den började oftast i maj och i slutet av oktober kom många av kullorna hem till Dalarna. Och ofta fick kullorna med sig beställningar på dukar och servetter som de arbetade med under vinterhalvåret. Om du har frågor eller uppgifter om kullor och vill komma i kontakt med Hoff Svens arkiv klickar du på den här e- postadressen och skriver till Hoff Sven: hoff.sven@telia.com Hårkullans grav Många av kullorna valde att gå i stora grupper, speciellt när de skulle gå hem till Dalarna med årets förtjänst på fickan. För de som inte gjorde det kunde det gå illa. I Hössna i Västergötland lever än idag berättelsen om dalkullan som försvann. Anna Lena Hultman som bor i Hössna har många gånger hört historien om dalkullans grav. -Hon gick vägen fram och var inne i ett torp och där hon sålde sina hårarbeten. Efter det var hon försvunnen, hon kom aldrig fram till nästa torp. Det gjordes efterforskningar och man misstänkte en torpare, men hade inga bevis. Än idag finns det ett ställe i skogen som kallas för Dalkullans grav, men den har aldrig undersökts berättar Anna Lena Hultman. -Efter några år flyttade torparen till ett nytt ställe där en äldre kvinna bodde på undantag, dvs torparen skulle ordna med ved, mat och annat till kvinnan. Det blev tydligen betungande för torparen och en dag slog mannen ihjäl den äldre kvinnan och grävde ner henne i potatislandet. Han blev tagen av länsman, men tog livet av sig innan rättegången. -Och folk tänkte att om han kunde slå ihjäl en person, kunde han kanske ha tagit Dalkullan av daga också. Sanningen om dalkullan som försvann i Västergötland kommer kanske aldrig fram. Är dalmasar verkligen upproriska? Folket i Dalarna har i långa tider omgetts av ett skimmer av uppror och frihetslängtan. I till exempel Nordisk Familjebok från 1906 skriver man Fria från allt stormannavälde voro de ett själfständigt och frihetsälskande folk av själfägande bönder och myndiga bergsmän, som lärt att lita på sig själfva och ej ville tåla främmande herrar. Så grundmurad är föreställningen om dalfolkets speciella upprorstradition att en forskare i historia bestämt sig för att ta reda på om det verkligen är sant. Han heter Martin Linde och arbetar vid Göteborgs universitet. -Jag trodde nog att den här myten om Dalarna var uppfunnen under nationalromantiken på 1800-talet. Därför blev jag överraskad när jag upptäckte att landshövdingen i Falun mycket tidigare tilltalade sina underlydande som ”Mina tappra dalkarlar” och liknande, säger han. Martin Linde har upptäckt att dalkarlarnas rykte som särskilt upproriska och frihetstörstande har djupa rötter, djupare än de flesta andra landskapsomdömen som härrör från 1800-talets föreställningar: -Det här att Dalarna är något särskilt ”svenskt” det kommer däremot på 1800-talet, men Dalarna och folket där var alltså tidigt mytomspunna – och det menar jag beror på att de förknippas med Gustav Vasa, säger Martin Linde. Gustav Vasa tog ju hjälp av dalkarlarna i sin kamp mot Christian II av Danmark och mot den katolska kyrkan. Och eftersom historieskrivningen gjort Gustav Vasa till den hjälte som kastade det påvliga oket av det svenska folket, så fick dalkarlarna också en släng av sleven: -Religionen var ju det viktigaste sättet att legitimera makt i det tidigmoderna samhället, och det gjorde att Gustav Vasa blev en viktig person att komma ihåg – i alla fall i bildade kretsar, säger Martin Linde. Därför lästes och återberättades Gustav Vasas öden ur olika krönikor bland dem som kunde läsa. -Gustav Vasa förknippades med frihet från ”den påviska villfarelsen” och i viss mån frihet från Christian Tyrann, och jag antar att den friheten smittade av sig på dalkarlarna. Men Martin Linde har funnit ännu en anledning till dalkarlarnas tidiga rykte som särskilt frihetstörstande. Under den svenska stormaktstiden på 16- och början av 1700-talet försökte man på olika sätt leda i bevis att Sverige hade ett mer pampigt förflutet än vad som egentligen var fallet. Den mytomspunna folkgruppen Goter skulle enligt göticismen härstamma från Sverige och Göterna. Inom teorin fanns också de som hävdade att både Troja och det sjunkna Atlantis legat i Sverige. Runor ansågs av Göticisterna vara en källa till det historiska götiska arvet, och när man upptäckte att runorna fortfarande användes i Dalarna var ju saken strängt taget klar: -Just i Dalarna hade konsten att tyda runor bevarats, vilket man nogsamt noterade till exempel i Antikvitetskollegiet i Stockholm, en statlig myndighet som fanns under den svenska stormaktstiden och som sysslade med fornforskning. Förutom runskriften så talade dalkarlarna en väldigt ålderdomlig dialekt, och detta tillsammans med kopplingen till Gustav Vasa gjorde att man gärna gav dalkarlarna en viss lyster av Göticism, tror Linde Ryktet hade de alltså, dalkarlarna, om att vara mer upproriska än andra. Men när Martin Linde studerar verkligheten så finner han att det strängt taget inte var fler uppror i Dalarna än på andra håll i landet. -Man kan nog snarare se Dalarna som ett av många flera områden där det blossar upp oroligheter ibland. 1743 inträffade det stora allmogeuppror som senare kallats Stora Daldansen. Under några månader tågade flera tusen dalkarlar och kullor ner till Stockholm för att komma till tals med maktens herrar, men väl där blev de nesligen nerslagna av militär. Martin Linde tror att just det faktum att tusentals bönder gick till Stockholm skapade ett särskilt rykte omkring dem som upproriska. Men att bönderna från Siljansbygden gick till landets huvudstad, det var ju strängt taget precis vad de var vana att göra, menar han: -Jag tror mer att det handlar om arbetsvandringarna, herrarbetena. Dalkarlarna var vana att vandra till Stockholm i grupp och det låg nära till hands för dem att göra det. -Det är typiskt att upprorssocknarna 1743 är just de socknar runt Siljan där herrarbetstraditionen var som störst, slutar Martin Linde. Hans forskningsrön kommer snart ut i form av en bok ”I Fädrens spår? Dalallmoge och överheten under 1700-talets första hälft” Upprorsmannen Pung Eriks ättling 1743 inträffade vad som har kallats det allra sista dala-upproret, Stora Daldansen. Det var ett nedsättande namn som antydde att dalfolket led nederlag, vilket också var exakt vad som hände. Det finns flera teorier om vad som låg bakom Stora Daldansen, då dalfolk i tusentals tågade till Stockholm, där de fick stöd av folk från andra delar av landet, främst mälardalen, i sina försök att komma till tals med makten. Margaretha Hedblom i Malung är släktforskare med sina rötter i Leksandstrakten. En av hennes förfäder Pung-Erik Ersson från Skedvi i Leksand dömdes med tiden som en av anstiftarna till upproret. -Stora Daldansen var en upprorsrörelse som hade sin grund i missnöjet bland bönder från Dalarna som var uppretade över flera saker, berättar hon. Dels var man orolig för att gränshandeln började inskränkas genom att staten ville lägga tull på olika varor. Gränshandeln med Norge var ju sedan gammalt oerhört viktig för dalfolket. Det rådde samtidigt missnöje när det gällde tronföljarfrågan i landet, och ytterligare ett skäl var det faktum att dalaregementet lidit väldigt svårt i slaget i Vilmansstrand i Finland ett par år tidigare. Inte nog med att tusentals svenskar, bland dem många dalkarlar, dog, man förstod heller aldrig varför striden bröt ut. Makthavarna lyckades aldrig, eller brydde sig aldrig, om att förklara skälen till striderna. -Allt det här gjorde att missnöjet jäste och att man på olika håll började dra igång en rörelse mot herrarna – inte mot kungen – men mot överheten i Stockholm, berättar Margaretha Hedblom. En av männen i denna upprorsrörelse var hennes anfader Pung-Erik Ersson, en vanlig bonde från Skeberg i Leksand, en liten skogsby långt från centrum. Att de var släkt visste hon från början. ”Pung” är ett gårdsnamn, och hon visste att hennes familj kom ffrån den gården. -Varför han fick bära hundhuvudet för det här, det vet jag inte, säger Margaretha Hedblom Men hon vet att han var med vid ett möte som kallades landsting i Leksand, där bland andra landshövdingen var med. -Leksandskarlarna blev mer och mer uppretade på mötet och till slut så small en spikklubba i taket ovanför landshövdingen, och då fanns det inte längre någon återvändo. I april 1743 beslöt man vid ett möte att gå till Stockholm för att ”runka perukerna av herrarna.” -Det blev ett följe av män, kvinnor och barn som gick iväg via Falun ner till huvudstaden. De blev flera tusen 4000 tror Margareta Hedblom, fast det finns sånger från den tiden som talar om 5000 man. De kom till Stockholm, fast de kom inte så samlat som man hade tänkt sig utan i flera omgångar. Väl framme i huvudstaden utbröt striden: -De kom till Norrmalmstorg, det som idag är Gustav Adolfs torg, och väl där beordrade myndigheterna eld mot dalkarlarna. -Många kastade sig i Strömmen, men simkunnigheten var ju lika med noll så många drunkade. Några skottskadades, några lyckades fly men många blev tillfångatagna och blev satta i förvar där många dog, berättar Hedborg. Pung Erik var en av de personer som hade undertecknat protesten riktad mot herrarna i Stockholm. Han var ju skrivkunnig till skillnad från de flesta i 1700-talets allmoge. Kanske var det därför som han fängslades och ställdes inför rätta. -Det kan ha varit så, tror Margaretha Hedborg. Det kan också varit så att han var en pratsam person som gärna förde ordet – den sortens kunskap är ju svår att få tag på när det gäller våra förfäder. -Jag vet inte hur rättegången gick till, men det var få personer som dömdes till döden Pung Erik Ersson dömdes som en av anstiftarna till upproret. Hans straff blev att sitta 4 år på Bohus fästning några mil norr om Göteborg. Och faktiskt så vet man en del om hur han hade det där. Det speciella med Pung-Erik var att han kunde läsa och skriva, något som inte var vanligt bland allmogen vid den här tiden. Men märkligt nog är också några av de brev han skrev hem till Dalarna under sin fångenskap bevarade. Ett av breven, som finns bevarade i arkivet på Leksands kommun, är skrivet till hans hemförsamling. -I det brevet är han ganska bitter över att han har fått bära hundhuvudet för upproret och han önskar att de övriga församlingsborna ska hjälpa honom med pengar. Han har ju inte bara mist kontakten med sin familj han har ju också berövats möjligheten att försörja sin fru och fyra barn, säger Hedborg. Jag hemställer nu Gud och varje rättänkt kristen själ, om icke jag allaredan synes nog pliktat för denna resan, som förutan den långsamma tiden jag varit stängd från min kära hustru och barn, vad skada och märklig avsaknad jag därav tagit vet Gud bäst, som lärer kännas i framtiden, har och även måst blotta kroppen och undfått 40 par spö förutom all annan svårhet jag härunder fått kännas vad, så i Stockholm som här, varest jag är dömd att sitta en fången och svårt arbete undergå i 4 års tid. Vad sådant har att betyda, vet i mine käre bröder, icke av är och nu ting som jag vid hjärtat vill önska, att varken i eller någon av edra barn nånsin måtte erfara. (…) Sluteligen anönskar jag eder allom, mine käre medbröder guds milda nåd och välsignelse, samt med lika kärlek nu som förr oföränderlig till dödsstunden i mitt bittra öde lever. Allas eder ödmjuke tjänare Pung Erik Ersson ifrån Skeberg och Leksands socken, nu förtiden en fattig fånge på Bohus. Bohus den 29 januari 1745 Man förstår av breven från Pung-Erik att han trots allt hade en viss frihet under sin fångenskap. I ett av breven skriver han om hur han tycker att man missköter sina jordar i södra Bohuslän: Gud vare lov, jag hör att Gud har välsignat eder med en välsignad årsväxt varav jag hjärteligen mig fägnar. Vad som angår årsväxten här på orten så har de skurit säden här i Larsmässotiden och då begynte det på att regna och höll på så i fem veckor som säden låg på marken, för ty de hanterar icke säd här som folk utan som djävlar. Här är en svår tid vad som man skall på hålla. Sädtunnan kostar här 24 daler koppar och ett pund lin kostar 21 daler kopparmynt. Lädret är så dyrt här så att jag måste ge 6 mark par halvsulor som jag ska sätta under mina skor. Bohus fästning den 2 oktober anno 1744 Man har inte svårt att förstå hur mycket han längtade hem från sitt fängelse. Vad arbetet här angår så så står jag väl ut, ibland om dagen säger jag något och ibland intet. Som gudi vare lov jag mår väl, men den bekymmer och sorg som jag haver över min kära hustru och barnen den plågar mig hårt som gudi klagan. Den första jag lägger mig i säng om kvällarna och någon sömn faller mig uppå så drömmer jag att jag är hemma och detta gör mig så ont. (…) Nu tillslut hälsar jag min kära hustru och barna samt de andra mina kära i hemmavarande och så många som mitt namn känna. Jag önskar eder så många fröjdestunder som sandkornen emellan eder och mig. Jag är och förblir min kära hustrus man och maka intill min död datum. Bohus fästning den 10 april Ano 1744 Erik Ersson Margaretha Hedborg vet också en del om Pung-Eriks öden efter fångenskapen. Han kom hem till Skeberg och fortsatte sitt liv precis som vanligt. Han och hans hustru fick ytterligare ett barn, och själv gick han fortsatt ner på arbetsvandringar till Stockholm. Han dog slutligen under en av dessa resor, i Stockholm, i lunginflammation 1756.

8 Joulu 200824min

Släktbands landskapsupplaga 1 dec 2008 I den här serien rör vi oss mellan olika landskap och försöker hitta rötterna till de långlivade föreställningar vi har om människor från olika landsändar. Värmland beskrivs ofta som diktens, sagans och poesins landskap, och värmlänningarna själva lutar sig gärna mot en tradition av stora författare, varav Selma Lagerlöf, Gustav Fröding och Nils Ferlin är några. Och sångerna går heller inte av för hackor. Ack Värmeland du sköna, du krona bland sveriges länder heter det ju i Värmlandssången. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Sedan länge har värmlänningen setts som en som berättar historier med stor förtjusning, något som inte alltid setts med blida ögon. Skaraborgaren Johan Alfred Eklund tjänstgjorde som biskop i Karlstads stift i början på 1900-talet och han lär vid ett tillfälle ha utbrustit: ”I Värmland är ingen själavård möjlig. Hälften är mytomaner och resten är poeter” Men det är inte bara de stora författarnamnen och de storvulna nationalistiska utbrotten som skapar bilden av detta län. Också värmlänningen i gemen sägs vara fylld av berättarglädje och duktig på att dra skrönor. En sån berättarglad värmlänning finns i Östra Ämtevik mitt i Värmland. Elisabeth Renström begav sig till Östra Ämteviks kyrka i hjärtat av Värmland. En halvmil därifrån ligger Mårbacka, och Selma Lagerlöf själv ligger begraven här. Den stora författarinnan sätter fortfarande sin prägel på trakten, stoltheten över henne är stor, men här ska också finnas, har det sagts nig, en nu levande berättare som inte går av för hackor. Göran Bengtsson heter han, och är kyrkvaktmästare just i Selmas kyrka. Rätt var det är kommer han gående på grusgången: Vi slår oss ner i ett vackert rum i församlingshuset. Det står granna vitrinskåp utmed väggarna, fulla med gamla böcker. ”De skaffade tant Selma hit” berättar Göran Bengtsson, ”när det var skola och de skulle ha ett bibliotek” När han själv berättar historier ska de vara äkta, handla om saker som verkligen har hänt. Som den om hans farfar mjölnaren. -Min farfrar köpte kvarnen 1888 för 5000 kronor en fruktansvärd summa på den tiden. Vattenhjulen gick inte så fort, men hade en enorm dragkraft. Mitt i satt kugghjul som tog upp kraften. Det var ett kugghjul av järn som mötte ett av trä, berättar Göran Bengtsson. Då och då gick träkuggarna sönder, och hans farfar måste in och byta dem. Då släppte han på lite vatten för att hjulet skulle snurra en liten bit framåt så att han skulle kunna komma åt att reparera. -En gång var han tankspridd, och glömde att ta bort näven så att den fastnade mellan trä- och järnkugghjulen. Och det fanns ju ingen hjälp att få, älven brusade så det hade inte hjälpt om han hade skrikit på hjälp, risken fanns att han skulle bli stående där i flera timmar innan han skulle kunna få någon hjälp. -Då tänkte farfar för sig själv att ”det är inget annat att göra än att följa med runt”, fortsätter Göran Bengtsson. -Så han öppnade så att vattenhjulet fick gå runt, och han hörde hur det krasade när fingret som satt i krossades. När hjulet gått runt gick han in till sin fru, och bad henna ta fram saxen för att klippa av det trasiga fingret. -Min farmor var en manhaftig och stark människa, men hon klarade inte att klippa för skinnet var för segt. ”Ta hit saxen så får jag göra det själv” sa gubben, satte saxen mot bordet och klippte till – det var väl ungefär en tredjedel av fingret som var förstörd, tror Göran Bengtsson. Hans farfar rullade en trasa runt fingret som sa att det skulle nog descinficera sig självt. -Och konstigt nog så gick det bra, säger han och tillägger: ”Men han var ju stenhård, gubben.” Han var nog inte att leka med Göran Bengtssons farfar. Men det fanns fler berättare i släkten. Göran berättar om en av sina fastrar. När hon kom på besök kom historierna på köpet: -Faster Astrid brukade ta med mig in i förmaket, och så satte hon mig på en stol och började berätta med en glimt i ögat. Jag fick reda på mycket roligheter av henne. Det var sådant som hon hade upplevt. Göran Bengtsson håller hårt på att Värmland utmärker sig som en plats där berättelsetraditionen lever. -Den lokala historien finns ju överallt, men jag kan tycka att man inte verkar bry sig så mycket på andra ställen, säger han. Han berättar om de bygdevandringar han är med och ordnar varje sommar. -Det blir fler och fler som kommer, vi slår rekord varje sommar. Inte minst är det många ungdomar som är intresserade, tycker Göran Bengtsson. -Det verkar vara tid för berättelser igen, säger han. Han berättar om hur det var när han var ute och reste i sitt arbete tidigare i livet. Då förväntade sig alltid människor han mötte att han som värmlänning skulle vara glad och skojsam och ha en historia på lager. -Det kanske ligger i vår natur, funderar han. Göran Bengtsson kan man höra vid kyrkvandringar om somrarna. Är värmlänningar mer berättarglada än andra? I jämförelse med andra landskap, kan man se om värmlänningar är speciellt poetiska och benägna att berätta historier? Vi sökte upp litteraturprofessor Dag Nordmark på universitetet i Karlstad. Han ägnar sig själv i hög grad åt att forska om och kring Gustav Frödings författarskap. Men nej, han är mycket tveksam till föreställningen att värmlänningar skulle var särskilt goda historieberättare. -Jag tror att sådana här föreställningar får karaktär av självuppfyllande profetior, säger han. Om man ständigt får höra hur lustig man är och hur glad man är i att berätta historier, då vore det väl konstigt om man inte i någon mån lät sig påverkas av detta. -Mina mycket subjektiva erfarenheter efter tio år i Värmland stöder inte direkt den föreställningen säger han och ler. -Men det är alldeles klart att det finns en stark tradition till föreställningen att värmlänningen är berättarglad, tillägger han, och tar som exempel ett exempel från 1700-talet. Då sa en kyrkoherde om värmlänningarna ”Man kan ej förtiga att detta folk är mycket benägna till skaldekonsten eller poesin.” På 1930-talet kom det ut en bok som hette Landskapskynnen av Adrian Molin. Där går författaren igenom det som han menar utmärker folk i de olika landsändarna. Värmlänningen menar han, är en spelevink som är fantasifull och trevlig – men inte särskilt uthållig när det gäller troget och långvarigt arbete. -Det gråa, sura vardagsarbetet är ingenting för värmlänningen, menar Molin, refererar Dag Nordmark. Det konstnärliga gemytet som präglar honom skulle tala emot det. -Om man ska tro Molin är värmlänningen för begåvad för att vara tillräckligt seg i arbetet. Det finns en speciell litterär figur som har spelat större roll än andra för att skapa bilden av den berättande värmlänningen, tror Dag Nordmark. Det är figuren Löpar-Nisse i skådespelet Värmlänningarna. -Löpar-Nisse dyker upp som en lustig figur på bröllopsfesten i sista akten av Värmlänningarna. Han berättar bland annat hur Napoleon kallat på honom för att ta bort ett stort berg som den franska armén behövde ta sig förbi. Den där typen av självförhärligande men lätt ironiska berättelser står Löpar-Nisse för, förklarar Dag Nordmark. Om man tänker på att skådespelet Värmlänningarna är ett av de mest spelade svenska skådespelen, kanske det allra mest spelade, så kan man förstå att bilden av den berättarglada värmlänningen fått stor spridning. Värmland har ju några riktigt stora författare, som Gustav Fröding, Selma Lagerlöf och Göran Tunström. Men, säger Dag Nordmark, det finns ju andra landskap som har lika många och kanske fler stora författare, därvidlag hamnar inte Värmland i någon särställning. Men den värmländska stoltheten över författarna är stor och tar sig ibland lite lustiga uttryck, menar han. -Det jag har slagits av i Värmland är ju förmågan att utnyttja författarskapen och göra dem till varumärken. Han tar som exempel en rad hotell andra anläggningar som fått namn av de stora författarna. -Jag kommer ihåg första veckan jag bodde i Värmland. Då gick jag på en pizzeria och där fanns en pizza på matsedeln som hette Pizza Gustav Fröding. -Det finns en oerhörd stolthet över författarskapen, men också en förmåga att exploatera dem och dra nytta av dem och lägga in dem i bilden man bygger av regionen, slutar Dag Nordmark. En tidsresa i Karlstad Tidigare berättade Göran Bengtsson från Östra Ämtevik att det idag finns ett stort intressset från ungdomar att lyssna till berättelser om livet förr. Också i Karlstad har man känt av samma lust från de unga. Där har Olle Nilsson på Värmlandsarkiv skapat ett unikt instrument som är till för att inspirera människor att söka i arkiven. Med utgångspunkt från ett kvarter mitt i Karlstad har han skapat en DVD skiva där man kan öppna dörrarna till de olika husen och se hur människor levt och verkat där långt bak i tiden. Olle Nilsson visar ett väkänt hus i Karlstad där det förr låg en järnhandel i över hundra år. Ovanför järnhandeln fanns en våning där familjen Nygren bodde. -Genom att göra en vandring in i våningen kommer man människorna nära, sägar Olle Nilsson. Man kan besöka de olika rummen och se hur en våning av borgerlig karaktär såg ut. -Här går vi från förmaket till sovrummet, vidare in i salongen och här kan man nästan titta ut över torget. Man ser hur möbelgrupperna var placerade, att belysningen var fotogenlampor och att det var heltäckande mattor över golven. Bland de tusentals dokument som finns med i dvd skivan kommer de flesta från början av 1800- talet, men stundtals är vi nere i slutet av 1700 talet, berättar Olle Nilsson. Men vi har också dokument där det finns nu levande människor som kan berätta om historien förr. Till exempel gjorde länsarbetsnämnden en undersökning 1944 där man frågade 14 åriga skolungdomar om deras tankar inför framtiden. - Jag satt och bläddrade bland dessa papper och fann flera namn som jag känner igen och som vi sedan sökte upp och intervjuade. -Många av pojkarna ville bli poliser och flygare, och en av de unga ynglingarna var Morgan som ville bli flygare men som kom underfund med att hans hörsel var dålig och dessutom han hade ett hjärtfel. Morgan och hans mamma hade kommit fram till att det vore nog bäst att bli butiksbiträde. Hur gick det då? Jo, Morgan Larsson blev en revypappa i Karlstad, och på skivan hör man honom berätta om hur karriären såg ut. Vad går då hem hos ungdomar, vilket arkivmaterial? Mycket säger Olle Nilsson. Han klickar sig fram till ett förtryckt dokument med befolkningsstatistik från gamla tabellverket 1776 i Karlstad där man bokförde vad människor dog av. Där fann Olle en man som stupade i en kokgryta. Många barn undrar hur det gick till... -Materialet är tänkt att stimulera ungdomarna att söka sin historia och få en känsla av deleaktighet i samhällsbyggandet. Och eftersom var och en de tolv tomterna i kvarteret innehåller en mängd tidsstationer som består av foto, dokumentation, filmer, internetlänkar och annat lockar det undgomar och andra att gå vidare i sökandet efter sin egen och stadens historia.

1 Joulu 200824min