Stor dramatik när Gustavs far kom hem till Sverige

När Anna Dunér för 20 år sedan besökte sin farmor, fann hon i en bokhylla en inbunden blå bok med handskrivna brev. Breven var från Annas farmors mor Dorotea Sellman, eller Doris som hon kallades. Hon hade skrivit dem hem till sina föräldrar när hon under två år vistades i den katolska klosterskolan Zangberg i södra Tyskland. Doris familj var katolsk, en av inte särskilt många sådana i det sena 1800-talets Stockholm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Familjen hade därtill tillräckligt gott om pengar för att kosta på sina barn en god utbildning. Att det blev just en klosterskola berodde bland annat på familjens långa katolska tradition berättar Anna Dunér. Släkten hade varit katoliker på båda sidor sedan många generationer, vilket var– och är- unikt. Att skickas iväg Doris till en klosterskola i två år var givetvis ett sätt att verkligen väcka tron hos Doris, säger Anna Dunér. Doris var född i Sverige. Hennes pappa hade invandrat från Tyskland, och han gifte sig med en katolsk svensk flicka. Familjen hade det gott ställt, annars hade vistelsen i Tyskland knappast varit möjlig. -Men Doris var också ganska busig, berättar Anna. Hon hade emellanåt lite svårt att hålla betygen i Uppförande och ordning på topp. På en bild som har tagits av Doris och hennes två svenska väninnor i klosterskolan ser man hur Doris klippt lugg– ett mycket djärvt grepp vid den tiden. -Systrarna på skolan undrade vad Doris mamma skulle tycka när hon kom och hämtade sig dotter. Doris kämpar trots allt på med sina betyg och sitt uppförande. -Ledaren för skolan ”Bonne Mêre” som hon titulerades, tyckte att Doris var en smula lättsinnig, säger Anna Dunér. Skolan som Doris placerades på var förvånansvärt modern i sin pedagogik. -Jag hade nog fördomar om 1800-talet, medger Anna Dunér, som blev glatt överraskad över allt som Doris fick lära sig. -De hade givetvis en hel del regler på skolan, men det verkar som att systrarna är helt medvetna om att det måste finnas en bra balans mellan vad man får och inte får göra. -Allt för mycket regler gör bara att eleverna struntar i att följa också de viktiga reglerna. Man satt inte bara i klassrummen och studerade utan när man skulle studera stjärnorna så gick man ut på natten och tittade på himlen. Skolan var också noga med att flickorna skulle röra sig mellan arbetspassen, så att de inte blev stela och fick ont. Och det var inte bara hårt studerande på skolan. När det ställs till fest så görs det med besked, breven berättar om champagne och tårta i övermått. När Anna Dunér läste breven från Doris och började planera för att ge ut dem i bokform, tog hon kontakt med klosterskolan. -Jag använde den adress som Doris skrev på sitt allra första brev när hon kommit dit. Och brevet kom faktiskt fram, trots att adressen var över 100 år gammal! berättar hon. Klostret driver inte längre skola, men det finns kvar och tar emot gäster som vill få en periods lugn och ro. Och de hade fortfarande kvar en del gammalt arkivmaterial, så därifrån fick Anna kopior av betygen som Doris och hennes väninnor fick. Doris kom hem efter två år. Doris var nästan vuxen när hon kom hem. Hon gifte sig med tiden och fick två barn, varav den ena var Anna Dunérs farmor. Boken med Doris brev heter ”Tänk kära föräldrar” och är utgiven på Fredestad förlag, Katolska arkiv När Anna Dunér behövde gå till arkiven så hade hon hjälp av Lars Hallberg. Han är arkivarie på Riksarkivet och en av dem som vet mest om att söka i svenska katolska källor. I Eugeniakyrkans arkiv mitt i Stockholm finns bland annat den allra äldsta svenska katolska kyrkolängden. Stockholms katolska församling var den första i Sverige efter reformationen, den bildades 1784. Tre år tidigare hade det så kallade Toleransediktet skrivits, en lag som gjorde det möjligt för utlandsfödda av katolsk tro att utöva sin religion i Sverige. Det hade varit betydligt svårare tidigare berättar Lars Hallberg. -I princip fick man ju hålla religionsutövningen inom sitt eget hus. Gjorde man bara det och höll sig stilla och inte höll några samlingar så gick det ju bra. Däremot var man långt in på 1700- talet tvungen att döpa barnen lutherskt, berättar Lars Hallberg. Det finns rätt mycket rättsprocesser i Stockholms domböcker bevarade när katoliker försökt att ge sina barn en katolsk uppfostran. Ibland tog man till och med ifrån dem barnen, berättar Hallberg. Och ofta skickades barnen utomlands för att få en katolsk uppfostran. Den allra äldsta längden, från 1799, över katolska kyrkans medlemmar är helt enkelt en längd i alfabetisk ordning. Man förstår att ambitionen har varit att skriva in katoliker också från andra städer men faktum är att de bara fanns i enstaka antal– det var i storstäderna katolikerna samlades. Den katolska kyrkans dödböcker innehåller ofta hela små nekrologer över de personer som avlidit. Lars Hallberg visar mig en dödbok från sent 1800-tal där finner vi en inklistrad lapp, en liten tidningsnotis. Den handlar om en cirkusartist, en konstberidare vid namn Baptist Schreiber, som avlidit och som följts till graven av sin familj och alla cirkusens medlemmar. Tidningsnotisen klippts ut och klistrats in i dödboken berättar en del av det som prästen annars skulle berättat i dödboken, här fick han det gratis. I en annan notis i dödboken handlar det om en kvinna som avlidit i ”alkoholismus”, delirius tremens. Det är påfallande hur rakt på sak allting är skrivet. -Ja, det är jesuiter som har fört böckerna här, och de ägnat sig inte år några förskönande omskrivningar, säger Lars Hallberg. Det var tidigt jesuiter som kom att förestå Eugenia- församlingen i Stockholm, och i den kanske allra mest spännande delen av katolska kyrkans arkiv blir det ännu tydligare hur rakt på sak de formulerar sig. Det handlar om det så kallade kuvertarkivet. En stor kartong är fylld av små bruna kuvert där prästerna har skrivit ner uppgifter om medlemmar i den katolska församlingen. I kuvertarkivet finner vi snart en hel liten berättelse om en italiensk gipsgjutare som visserligen var gift och hade barn, men som ändå stack iväg till Norge och Göteborg och sedan kom tillbaka till Stockholm med sin nya familj. Det här arkivet är en hel liten guldgruva för släktforskare med alla sina små anteckningar och berättelser om församlingsmedlemmar, nedtecknade av prästerna. Men också i det katolska arkivet märker man av att släktforskare går allt mindre till arkiven till förmån för att forska hemma från datorn – haken är ju bara att den här sortens extramaterial aldrig hamnar bland det som scannas och filmas för datorläsning. Så även om intresset för släktforskning i sig är stort så är intresset för pärlor som kuvertarkivet mycket mindre än det förtjänar -Det är inte alls så stort längre, de flesta nöjer sig med att söka på nätet, och då går man ju också miste om de guldgruvor som ligger i arkiven och väntar, konstaterar Lars Hallberg. Betyg och uppsatser i de svenska arkivens gömmor I en välfylld arkivkorridor visar hon Härnösands Allmänna Läroverks arkiv. Där finns allt från gamla inbunda böcker till moderna arkivkartonger. Arkivet innehåller till exempel elevmatriklar över de elever som var intagna, betygs- och examenskataloger samt uppsatser som eleverna skrev. Louise Nyberg är arkivarie på Landsarkivet i Härnösand. Hon berättar att Härnösands Allmänna Läroverk föregicks av Trivialskolan. Namnet kommer från latinets trivium som kan översättas med ordet vägskäl eller tre vägar som möts. Och det var just tre ämnen som möttes i undervisningen i Trivialskolan. De var vad vi idag skulle kalla basämnen; grammatik, retorik och dialektik. Vissa skolor hade dessförinnan ämnena latin, räknekonst och sång som basämnen. På måfå drar Louise Nyberg ut en äldre bok innehållande gymnasiehandlingar från 1845- 46. Där står det om ynglingen Leonard Åkerblom som 1840 togs in som student vid läroverket endast tio år gammal. -Det var vanligt att eleverna var unga. Jag har sett att de är allt från tio till 25 år, berättar Louise Nyberg. Eftersom Härnösand var en sk lärdomstad och den enda i Norrland, kom elever långväga till staden för att studera. Några bodde hos släktingar, men många inackorderades hos änkor som förutom boendet också skötte mathållningen för eleverna. I de personregister som sammanställts på senare tid kan man se vilken ålder eleverna hade när de började skolan, var de kom från och om de avled under studiegången. Lousie berättar att hon brukar visa studenter som kommer på studiebesök de uppsatsämnen som studenter förr skrev. Hon tar igen på måfå fram en mapp med studentuppsatser från 1933. Ämnena är bland annat ”Jesus och bönen”, ”Några kvinnogestalter skildrad i svensk diktning”, ”Den svenska arbetarklassens väg till polistiskt inflytande” samt ”Vilka äro Sveriges viktigaste exportartiklar och vart går de”. Nästan var tionde elev dog Förvånansvärt många elever dog under studietiden. Det kunde vi se i det personregister som Louise Nyberg visade på Landsarkivet i Härnösand. Thord Bylund, som tidigare var arkivlektor vid Landsarkivet i Härnösand, har forskat i Läroverkets arkiv och bekräftar att många elever dog under studietiden. -Ungefär var tionde elev på Härnösands Allmänna Läroverk dog under studietiden på 1800- talet. Anledningarna var naturligtvis många. I de fall Thord Bylund följt upp i kyrkböckerna visades det sig att många drunknade. Det berodde dels på att simkunnigheten var dålig och att många transporterade sig via vattenleder. Men det var också ett sätt att dölja självmorden som var skambelagda. Många elever dukade också undan i sjukdomar, ibland enkla förkylningar. Eleverna bodde i dåligt uppeldade hyresrum. Ofta var det änkor som inackorderade eleverna i kost och logi. Vilka familjer skickade då sina barn till Härnösands Läroverk? Ungefär en tredjedel var klassiska bondestudenter och hade allmogebakgrund, berättar Thord Bylund. En tredjedel kom från prästhem och resten tjänstemanna och köpmannahem. Få studenter kom från hantverkarhem.

5 Marras 200729min

De svenska arkiven ligger och ruvar på otaliga berättelser om livsöden från förr. Karin Edvall som arbetar på Landsarkivet i Göteborg har ägnat mycket tid åt att forska i olika kvinnors öden. Hon har skrivit tre skönlitterära böcker som alla baseras på fynd i olika arkiv. Den första boken hon skrev handlade om tio kvinnor i olika delar av landet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ”Med den ondes hjälp” heter hennes nästa bok och den handlar om Anna Britta Persson som på 1860-talet begick så hemska handlingar att det till och med diktades visor om dem. Men det tog lång tid innan hon åkte fast, för ingen trodde en kvinna om att kunna utföra så blodiga handlingar. Karin Edvall har gjort sig en bild av Anna Britta Persson utifrån handlingarna i arkiven. -På ytan var hon en ganska vanlig 1800-talsmänniska, berättar Karin. Hon var född i en fattig arbetarfamilj, hon hade arbetat som piga i Göteborg och när hon var 30 gifte hon sig med en man som arbetade på gasverket. De bodde i ett spisrum i Haga i Göteborg. De levde av mannens arbete och drygade ut kassan med att Anna Britta gjorde en del sömnad på beställning. -Så på ytan såg det ut som vilken familj som helst – men, vad de flesta inte visste var att Anna Britta hade en hemlig verksamhet – hon stal, säger Karin Edvall. Det började med att hon stal pengar hon fann i hemmen hon arbetade i, med tiden blev hon allt djärvare och lyckades lura till sig tyger i handelsbodar, tyger som hon sedan sålde vidare. Till slut gick det så långt att hon stal från sina vänner och snart sagt alla hon kom i kontakt med. Hon kom i kontakt med en ganska rik hemmadotter från Mark, som gick omkring och sålde tyger, Lotta. -Anna-Britta lyckades lura till sig 100 riksdaler och en del tyger av Lotta, berättar Karin, och under hösten 1862 så sökte Lotta upp Anna-Britta gång på gång för att få tillbaka det som var hennes. -Och till sist så mördade Anna Britta Lotta för att få tyst på tjatet, säger Karin. Ett ovanligt blodigt mord blev det dessutom. Anna Britta passade på en natt när mannen var och arbetade och samtidigt Lotta sov över. Med makens rakkniv som vapen skar hon halsen av Lotta. Hon försökte bära upp kroppen till ett litet lönnutrymme på vinden, men kroppen var för tung. -Då sågade hon helt sonika av benen, varefter hon bar upp kvarlevorna till rummet på vinden, berättar Karin. Det tog två månader innan kroppen hittades. Under tiden hade Anna Britta angivits för stöld av en god vän och satt häktad. Hennes man hade börjat fundera på vart Lotta tagit vägen och det var han som fann kroppen på vinden. Under ganska lång tid blev han anklagad för att ha varit med vid mordet. -Man ansåg att en kvinna inte hade kunnat utföra ett så hemskt dåd, det stred mot den kvinnliga naturen, berättar Karin Edvall som läst alla rättegångsprotokoll i ärendet, och hon fortsätter: -Man resonerade vidare att OM hon var skyldig till mordet så måste hon haft hjälp eftersom detta var alldeles för tungt arbete för en kvinna. Mannen kunde bevisa att han arbetat natten då mordet skedde och blev med tiden friad från alla anklagelser. Anna Britta sann häktad i nästan två år, och blånekade till mordet nästan hela tiden. Hon drog flera olika versioner av historier men till sist fick hon frågan: ”Har du inte haft hjälp?” ”Jo”, svarade hon ”av den onde”. Hade Anna Britta levt idag hade hon nog diagnostiserats som psykopat, tror Karin Edvall. -Hon stal från vänner som hade det lika besvärligt som hon själv hade, och hon hade ju ingen som helst kontroll över sina impulser, utan röjer Lotta ur vägen när hon börjar bli för besvärlig. Anna Britta blev dömd till döden, men senare blev hon benådad till livstids fängelse, ett straff hon avtjänade i Norrköping. Efter fyra nådeansökningar blev hon till sist fri efter 30 år i fängelse och hon levde resten av sitt liv i samma stad. -Men under fängelsetiden fortsatte hon sin verksamhet och stal saker som hon sedan sålde vidare, berättar Karin Edvall. Karin fann berättelsen hon Anna Britta genom en visa som sjöngs av positivhalare i Göteborg länge efter mordet och som väckte hennes nyfikenhet för att börja nysta upp historien. ” Vid det mord som begicks i Haga Artonhundrasextiotvå Anna Britta Persson slog Marbolotta så att hon dog Tralledida trallelila Tralelalala, trallelia Trallelalalala” Den egendomligt trallande visan om Anna-Britta och hennes förfärliga brott sjöngs av positivhalare i Göteborg många år efter mordet på Lotta. För Karin Edvall blev umgänget med Anna-Britta Persson till sist ganska tungt. Hon var en svår människa att förstå sig på, ännu mindre möjlig att tycka om. Så för att få en chans att läka sig och vila sig från alla grymheter valde Karin att skriva ännu en bok om en alltigenom god person. Hon valde sin egen farmor Tora från Obbola i Västerbotten. Och det var, berättar Karin, en helt annan sak att skriva en bok om en älskad farmor än en om en i alla avseenden främmande kvinna. -Det var en väldig skillnad, jag kände mig mycket mera styrd av Anna Britta är farmor Tora. Och Tora tyckte jag ju kolossalt mycket om medan med däremot var jag mest arg på Anna Britta och tyckte att hon var förskräcklig, säger Karin. Ändå finns det, om hon tänker efter, vissa förmildrande drag även hos Anna Britta Persson. -Det var ju verkligen en förtvivlans tid när hon rannsakades. Och hon var ångestfylld den där hösten då snaran drogs till om henne allt mer. -På ett sätt var ju hon också ett offer, slutar Karin Edvall. Kvinnors liv efter brott- en hopplös historia? Det är ont om kriminella kvinnor genom historien, berättar Lotta Vikström som är historiker vid centrum för befolkningsstudier vid Umeå Universitet. Hon har studerat hur livet gestaltade sig för de unga kvinnor och män som häktades i sågverksboomens Sundsvall under andra hälften av 1800-talet, både före och efter brottet. Eftersom Lotta Vikström valt att titta på Sundsvallsregionen har hon speciella problem. Domböckerna finns inte längre, de försvann i den stora branden 1888. Därför är hon hänvisad till fångrullorna. I fångrullonra för perioden 1840- 1880 återfinns endast 60 kvinnor bland totalt 460 personer som i åldern 15- 25 år arresterades i Sundsvall. Mer än varannan häktad kvinna hade stulit eller snattat, vilket tyder på försörjningssvårigheter. Män däremot häktades främst för ordningsbrott. För att se vilket pris de häktade fick betala har Lotta Vikström studerat de häktades levnadsbanor 15 år efter gripandet. Studierna visade dels att kvinnor var mycket mer sårbara. Till exempel var de inte lika lyckosamma på äktenskapsmarknaden efter arresteringen. Många förblev ogifta, fick försörjningsproblem och levde ohälsosamt. En annan sak, berättar Lotta Vikström, var att kvinnorna löpte större risk att gå en tidig död till mötes i unga år, vilket också berodde på levde under knappa omständigheter och hade ett ringa nätverk. Det här gäller inte de unga männen gick det överraskande bra i livet efter arresteringen, berättar Lotta Vikström. Det vet hon eftersom hon jämfört dessa män med icke- kriminella män under samma tid. De det går sämst för bland männen är de som arresteras för stöld. -Det är inte alltid det finns dödsorsaker angivna i kyrkoböckerna. Och dessutom var det prästen som bestämde vad de dog av, och han var inte läkare och kunde ibland ha fel, berättar Lotta Vikström. Men kvinnorna fick alltså betala ett högt pris för sin tid i häktet med försörjningsproblem och ohälsosam livsstil. För att finna information om de människor som varit i klammeri med rättvisan kan man enklast vända sig till landsarkiven där det för det mesta finns bevarat så kallade fångrullor, dvs en förteckning över de som sitter i häkten och fängelser. Lotta Vikström arbetar med material som registrerats på Demografiska Databasen. Klicka på den här länken för att kika in i deras kyrkobokföringsmaterial: En del av sidorna är gratis, andra kostar en liten summa för att använda. Fångrullorna började upprättas under tidigt 1800- tal. De fördes för att serva kriminalstatistiken på nationell nivå och innehåller uppgifter så som namnet på den häktade, födelsdata, yrke, var personen arresterades, vilken typ brott personen begick och vad personen döms till. Söker man efter äldre material är det bäst att söka sig till Riksarkivet i Stockholm där justitiekanslerns arkiv finns. Från 1750 och framåt skickade alla institutioner som kunde gripa och fängsla människor statistik. Länk till Riksarkivet: Den stora poängen som släktforskare med detta arkiv är att när man funnit namnet man söker så får man ett datum för när han eller hon fick sin dom. På så sätt kan man alltså slippa ett ofta besvärligt och tidsödande arbete med att leta i domböcker, som har ett annat arkiveringssystem. Fångrullorna som vi hörde Lotta berätta om kompletterades i många län med fotografier från och med slutet av 1800- talet. Foton som idag återfinns på landsarkiven. Och på SVAR, Svensk Arkivinformation, finns också bilder på fångar att söka. Det är ett register över frigivna straffarbetsfångar som suttit mer än två år i fängelse. Om du klickar på den här länken: finner du ett register över de databaser som finns att söka på SVARs webbsidor. De kräver ett abbonemang som kostar från 50 kr för tre timmar. Men under två veckor från dess att programmet sänts; vecka 44 och 45, är det fritt att titta i kyrkböckerna över fångar. Gå in på SVARs första sida där finns en direktlänkt för Släktbands lyssnare till arkiven. Man får i sammanhanget inte glömma kyrkboken när det gäller fångar eller fångvård. De faktauppgifter fängelsets kyrkbok ger är ofta lika informativa som fångrullorna. Man kan skapa sig en ganska klar bild av en människa både socialt och bildligt. Som exempel kan nämnas Centralfängelset på Norrmalms kyrkoarkiv över kvinnliga fångar

29 Loka 200727min

Torpare och andra yrken som var knutna till jord- och skogsbruk har dominerat vårt arv ända fram till modern tid. Därför är det nästan oundvikligt som släktforskare att stöta på de yrkeskategorierna i sin forskning. Men det är inte alltid helt klart vad de olika benämningarna innebär. Torp har till exempel haft olika innebörd genom tiderna och det har också funnits skillnader geografiskt i landet. Karl- Ingvar Ångström som är både släktforskare och lantmätare berättar att man lite förenklat kan säga att det tidigare fanns torp och hemman i en by. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hemmanen, som var böndernas gårdar, hade inte fasta ägor. Gränserna ändrades lite då och då före storskiftet som skedde i mitten av 1700- talet. -Det var egentligen bara gårdstomterna som var fasta, resten av jorden brukades nästan som ett kollektivjordbruk. Ett torp var ett mer bestämt markområde med gränser omkring. Och rätt tidigt, berättar Karl- Ingvar Ångström, bestämdes att bönderna inte skulle upplåta alltför mycket torp eftersom det försämrade möjligheterna för bönderna att betala sin skatt. På 1800- talet blev det nästan tvärtom. Då uppmanades hemmansägarna att upplåta torp på grund av den stora befolkningstillväxten. -Och då var det framförallt de sämsta delarna av byn som styckades av till torp, berättar Karl- Ingvar. Marken som odlades var mark som tidigare inte varit uppodlad och begreppet ”att odla från ris och rot” innebar att man helt enkelt odlade ute i skogen. Om man är intresserad att söka information om ett torp finns det några bra råd att följa berättar Karl- Ingvar Ångström. Allra bäst är att gå in i laga skifteshandlingarna. Laga skifte var Lantmäteriförättningen från 1828 till slutet av 1800- talet. I slutet av protokollen finns en redovisning med de torparkontrakt som fanns och hänvisning till de kartor som finns. Dessa handlingar finns dels i Lantmäterimyndigheternas arkiv som finns i residensstäderna, och dels i Lantmäteriverkets arkiv i Gävle. Tidigare har man behövt besöka arkiven, men just nu pågår ett arbete med att lägga över alla kartor och handlingar på en kartsida på internet. Genom att klicka på den här länken kan du söka dig vidare i Historiska kartor gratis. Det kan också löna sig att leta i toraparresulutionerna. Eftersom torparna ofta sökte skattefrihet de första åren kan man leta i Länsstyrelsernas torparresultutioner. Då besöker man respektive Landsarkiv där det finns sökregister över torparresolutionerna. Där finns också ofta torparkontrakten. Dessutom kan det vara bra att leta i mantalslängderna. De finns dels på SVARs hemsida fram till 1825. Efter det är det Landsarkiven som gäller. I småprotokollen som finns i Häradsrättsarkiven på Landsarkiven kan man också finna torparkontrakt. Torpinventering Arnold Tunström har sedan 1980- talet ägnat sig åt att inventera torp. - Det började som en studiecirkel då vi intervjuade minnesgoda äldre människor här i bygden som kände till vilka som bott på torpen från början. Men idag är det många av de som inte längre lever, berättar Arnold, som lagt upp två tjocka pärmar på köksbordet. Pärmarna har detaljerade uppgifter om alla torp i Ljustorp som ligger i Medelpad. De innehåller dels information om alla som bott på torpen och också hänvisningar till kartor med exakta tomtgränser. -De första torpen här var dagsverkstorp. De som kom över några tunnland skrev avtal med hemmansägaren om att göra ett visst antal dagsverken hos honom. Ofta fick de på kort varsel infinna sig och utföra hårt jobb. Normalt byggde man ladugården först berättar Arnold Tunström. Där bodde de tillsammans med husdjuren fram till dess att boningshuset byggts. -Att som nygift komma över en markbit och mötas av grov granskog utan hus och kreatur måste ha varit en fruktansvärd situation, säger Arnold. Men samtidigt var det en oerhörd lycka att överhuvudtaget ha en markbit att odla på. -Det var kö hos hemmansägaren som bestämde hur avtalet skulle se ut. Hade man en bra relation till markägaren kunde torparen succesivt köpa torpet och få äganderätt, men oftast hade de inga pengar och behövde låna av bonden. På så sätt var de riktigt i klorna på bonden, berättar Arnold. För det mesta hade torparna en eller ett par får som de använde ullen att göra vadmalskläder och sticka plagg med. De som inte hade råd med en ko skaffade i regel getter istället. Statare Den som börjar släktforska får lära sig att börja med att intervjua äldre släktingar om sådant de varit med om, hört berättas och vet har hänt. Men det är inte alltid enkelt att intervjua äldre om gamla tider– inte om det liv de levt varit skambelagt på något sätt. Så var det ofta med dem som arbetade som statare. Den perioden ligger inte så långt borta i tiden, men eftersom statarna hade så låg status i samhället ville de flesta gamla statare inte prata om det livet med sina efterkommande. Så var det för Kjell-Åke Larsson. Han växte upp som statarunge på en gård strax utanför Malmö. Nu som pensionär jobbar han som en av många frivilliga på statarmuseet som ligger i Bara tre mil från hans egen barndoms huslänga. Och nu när han tillsammans med andra försöker rekonstruera statarlivet grämer det honom att han inte frågade sina föräldrar mer. -Han man vetat då vad man vet idag så skulle man ju pratat med dem, det skulle varit gjort för 15 år sedan, då levde fortfarande många gamla statare, min egen mor tillexempel, säger han. Statarsystemet fick sitt genombrott i början av 1800-talet och det avskaffades först 1945. En statare var lantbruksarbetare anställd ett år i taget på en stor gård. Stataren fick fri bostad i speciella arbetarbostäder och lönen utgick i natura, eller stat. Därav namnet statare. Ett bestämt mått av varor som råg, vete, rovor, socker, och emellanåt brännvin det var lönen. Senare utgick en del av lönen i pengar, men naturadelen var alltid den avgörande. Karin Rydahl och Petter Larsson visar mig runt i den gamla statarlängan som utgör museet i Bara. Här finns ett par lägenheter inredda precis som de som en gång bodde där minns det. I en liten fönsterlös skrubb inredd som sovkammare, sitter ett papper på en vägg. Pappret finns kvar där efter en av de många statare som passerat traktens gårdar, han hette Janne Larsson. Det är hans så kallade orlofssedel som sitter på väggen. -Man kan översätta orlofssedeln med en kombinerad frisedel, arbetsintyg och betyg, berättar Karin Rydahl. Men det i handen kunde man söka ny plats, det visade att man inte hade förlupit sin gamla plats. Vi läser Janne Larsson Orlofssedel från 1906. Han får betyg i flit, arbetsförmåga, trohet mot husbonde, nykterhet, hövlighet och lydnad, månhet om husdjuren, stadighet vid hemmet, ordningssinne, aktsamhet om husgeråd, dito om maskiner och redskap, dito om eld, renlighet och snygghet, förnöjsamhet med husmanskost, och hälsotillstånd. Men sedeln talar i kodad form också om att Janne var fackligt ansluten till det nystartade lantarbetarförbundet. Tvärs över ena hörnet står det nämligen ”lantarbetare”, vilket var ett meddelande till nästa arbetsgivare att den här personen var en pontentiell bråkmakare. Statarmuseet i Skåne började som studiecirklar efter modellen gräv där du står. Cirklarna blev ett bygdespel, och till slut bildades museet som idag tar emot besökare hela året, inte minst skolbarn som får prova på en gnutta statarliv. Och studiecirklarna fortsätter oavbrutet - så länge det finns människor som kan berätta sin histora så ska den skrivas ner. Kjell-Åke Larsson är en av dem som berättar om sina minnen som statarunge. -Far var första kördräng på gården där han var anställd. Där fanns sammanlagt 12 par hästar. Och mor mjölkade ju fram till dess att jag var 10 år ungefär, tre gånger om dagen. -Men jag kommer inte ihåg så mycket av det, vi sov ju alltid när hon gav sig av, säger Kjell-Åke. När jordägarna sökte efter statare som arbetskraft ville de helst få tag i gifta karlar. Kvinnorna behövdes nämligen också för den så kallade mjölkningsplikten, det som Ivar Lo Johansson kallade den vita piskan. Statarna fick ju fri bostad men statarlängorna var ökända för sina usla förhållanden. Kalla, dragiga, skitiga och fulla med loppor och löss. Kjell-Åke minns än idag när man försökte röka ut vägglössen som på skånska heter skäktor ur 2 rumslägenheten där han bodde med föräldrar och nio syskon. Kjell-Åke själv fick börja jobba tidigt, han hjälpte till i betlandet. -Och på somrarna fick jag vakta de 80 korna på gården där mor och far var statare. Arbetsdagen började klockan sju och slutade halv tre på eftermiddagen för den 12-årige Kjell-Åke. Att vara statarunge kunde vara knepigt i småskolan, berättar han. -Bondbarnen kom till skolan på måndagar och hade med sig stekar, smör och bröd till läraren. -Vi statarungar hade aldrig råd att ge henne någonting. De minnen som kommit upp till ytan i studiecirklarna handlar ofta om statarnas dåliga anseende. Kyrkans företrädare till exempel var ofta avigt inställda -Statarna arbetade ofta på söndagarna, de var ju tvungna att jobba när de fick order om det, och det tyckte inte prästerna om berättar Petter Larsson. Men konfirmera sig måste alla göra. Inne i museet finns ett citat från en gammal statare. ”När vi hade konfirmationsavslutning stod alla bönderna i byn i kyrkan och pekade på vem de kunde tänka sig – vem som var starkast och vilken familj man kom ifrån.” -Det är ganska magstarkt, kommenterar Karin Rydahl. Många av de minnen som berättats i studiecirklarna handlar om situationer som den här, förnedrande och lite skamliga. Men det handlar också om försöken att bevara den mänskliga värdigheten trots alla svårigheter. Det är vackert vid statarlängan i Bara, den här strålande höstdagen. Tvättem fladdrar i vinden på ett tvättstreck, höstblommorna sprakar av starka färger. Det kan vara lätt att glömma vilket slitsamt liv man faktiskt levde här som statare. Klicka på den här länken om du vill titta på Statarmuseets hemsida

22 Loka 200729min

Tomas Hedberg fann förra vintern den dagbok som hans farfar missionären Enok Hedberg skrev mellan åren 1905- 1909 i Indien. Eftersom Tomas är mycket intresserad av släkthistoria bestämde han sig för att renskriva dagboken tillsammans med sin son Andreas Hedberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. -Även om inte dagboken är skriven varje dag så ser man att den ligger nära händelserna, säger Tomas. Den är nästan skriven i stenografistil, snabbt och flyktigt. Och den ger en detaljerad bild om livet som missionär vid förra sekelskiftet. Enok föddes i Småland i en fattig backstugefamilj. Av de sju barn som föddes i familjen kom fyra av barnen att bli missionärer. Vid sin första missionsresa till Harai träffade Enok sin första hustru Emma Malmros. Han skriver i dagboken den 15 november 1905; ”Den 15 ds var den för mig oändligt viktiga dagen i mitt lif. Jag blef då i äktenskap förenad med min Emma. Sedan dess ha vi haft en skön tid tillsammans. Till hvilken välsignelse en kvinna kan vara för en man har jag aldrig förr anat.” Vid en malaria attack 1908 födde Emma en dödfödd son. Några dagar senare avled Emma i sviterna av malaria och troligtvis en förgiftning i samband med förlossningen. ”Den 19.10.08 Emma är ej mer. Jag är allena . Det är rysligt. Kan icke uthärda att stanna här. En blytyngd vilar över bröstet.” Emma och hennes son begravdes på missionsstationens tomt i Indien. I samband med tolkningen/ renskrivningen av dagboken har Tomas och Anderas blivit mer och mer intresserade av Enoks liv som missionär. De har därför planerat en resa till Indien där de ska följa i Enoks fotspår. Ett av målen är att finna Emmas grav. Resan kan du följa genom att klicka på den här länken . ”De fyra sista åren har varit en brytningstid för mig som aldrig förr. Allt har vacklat under mina fötter. Det värsta är, att jag försummat bänen och umgänget med Gud. Han har nu salgit mig, slagit mig hårt. Men jag hoppas slagen har drivit mig i riktning mot hans famn.” Enok reste först med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och senare med Alliansmissionen. De flesta svenska missionärerna var verksamma inom tre större organisationer. Dessa var Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Centralprovinserna (eller Madhya Pradesh som det heter idag), Alliansmissionen i västra Khandesh och Svenska kyrkan i Tamail Nadu . Vill man ha detaljer om någon särskild missionär är det i regel bara att höra av sig till dessa organisationer. EFS i Uppsala har till exempel en missionsintendent anställd. De flesta av dessa organisationer har brevarkiv där man kan hitta mycket information. För att komma åt dessa arkiv måste man besöka organisationen. Har man en släkting som varit verksam i Alliansmissionens regi har man dessutom en annan möjlighet. Sällskapet fungerade så att varje missionär hade en understödjande kommitté som han själv satte samman. Till dessa skrev missionären brev. Många av missionärerna var etnografiskt och filologiskt intresserade och skickade hem mängder av föremål till museer i Sverige. Så gjorde även Enok Hedberg. Han skickade allt från oxkärror till krukor och leksaker till Etnografiska museet i Stockholm. Och den ersättning han fick för föremålen gick till missionen. I museets dolda vrår Föremålen i våra museer har samlats in för att kunna visa hur människor levde förr. Givetvis är de flesta av föremålen från den region eller trakt museet ligger i och ska bevara minnen från. Men precis som i fallet med den indiska samlingen finns på många av landets museer saker från världen utanför. Ett sådant museum är Göteborgs stadsmuseum. Där finns rätt många föremål från det område som idag är Iran och Irak, berättar Marie Björk som är enhetschef för samlingarna där. -Vid slutet av 1800-talet fanns det en idé om museerna som det utvidgade klassrummet, och därför samlades mycket föremål in. Den som bodde i Sverige skulle på det sättet få en bild av världen utanför, berättar Marie Björk. Många av föremålen har flyttats över till etnografiska museet, ändå finns det gott om föremål kvar. -Och det intressanta idag är ju att när samhället förändrats och det flyttar hit många människor från till exempel Iran och Irak så får samma föremål en helt ny betydelse, fortsätter hon. -Man kan inte veta vilka frågor framtiden kommer att ställa till föremålen. Men de allra flesta föremålen på våra museer har givetvis samlats in från närområdet I Göteborgs stadsmuseums faktasal kan man med datorns hjälp söka sig ner i föremålssamlingarna. Marie Björk letar sig fram i en databas som heter Carlotta. Där kan man söka efter olika föremål, men man kan också söka på olika personnamn som är knutna till föremålen. När hon slår på måfå på namnet Karl Karlsson får hon träff på en trollknuta, ett garnnystan med en sten invirad i mitten, ett föremål som man fann i en skorstensstock och som förmodligen skulle bringa tur till det småländska hus där den påträffades. -På det här sättet kan man som släktforskare leta efter en släktings namn, och har man tur så får man träff på det. Men man kan också söka på en gård, socken eller härad och se vilka föremål som kommer från det aktuella området. Karl Karlsson är ju ett vanligt namn men man kan i databasen också kolla var han kom ifrån och på så sätt försäkra sig om att det är rätt person man funnit. Mattias Bäckström är idéhistoriker och håller på med en avhandling som berör våra museer. Han menar att datoriseringen av museernas samlingar gjort det möjligt för släktforskare och personhistoriker att återfinna föremål som de egna släktingarna använt. -Man kan om man har tur faktiskt få tag i föremål som mormors far faktiskt brukade, säger han. Om man har hållit till i alla skriftliga arkiv i sin släktforskning och kan komplettera det med fysiska föremål, det måste vara häftigt, säger han. Föremålen kan lära oss mycket om till exempel vilka traditioner som fanns i olika socknar, men också vilken status ens släktingar hade – det syns på föremålens utformning menar Mattias Bäckström. -Museernas samlingar byggdes upp för att ge en generell bild av livet i olika trakter, men med modern datateknik kan vi idag använda dem för mer privata sökningar, efter ting som låg nära våra egna släktingar, säger han. -Det är ett helt nytt sätt att använda museerna! utbrister Mattias Bäckström. Självklart ska man ha tur om man ska hitta föremål på museerna som direkt går att koppla till den egna släkten – men det är väl värt ett försök tycker Marie Björk. -Det är väldigt bra att vända sig till ett museum för även om det inte är alldeles rätt ställe så är museifolk duktiga på att lotsa vidare frågor av det här slaget. Det är ju så vi är vana att arbeta, säger hon. Människor med högre status i det gamla samhället har givetvis varit olika angelägna att lämna in sina saker till museer Har man präster i sin släkt så är ofta chansen större, för de har varit duktiga på att dokumentera sina föremål. Privata samlingar kommer oftare från högreståndshem. Men runt förra sekelskiftet pågick å andra sidan ett aktivt arbete för att dokumentera den gamla bondekulturen, och också i de samlingarna finns det uppgifter om vem som har brukat föremålen, och hur. Stadsmuseer, länsmuseer och Nordiska museet har föremål som kan vara intressanta för släktforskare. Genom att gå in på kan man söka efter förmemål i flera olika museers arkiv. Vill du gå in i föremålsdatabasen Calotta direkt klickar du på den här länken; -För att inte tala om alla hembygdsföreningar, tillägger Mattias Bäckström, där finns ofta mycket att hämta. Ett sista tips kommer från Marie Björk: -Många av föremålen på museerna går att söka via sökmotorer på Internet som Google, säger hon. Det kan vara ett bra sätt att börja leta!

15 Loka 200729min

Änglamakeri Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På måndag, den 8 oktober, är det dags för en ny säsong med Släktband. Det blir den femte säsongen i ordningen.Släktband är programmet som öppnar arkiven och finner gömda berättelser om vanliga människor, och ovanliga.I det allra första programmet handlar det om en mycket obehaglig händelse som skakade samtiden. Det handlar om en kvinna som tog emot fosterbarn varefter hon dödade dem, en så kallad änglamakerska. Hilda Nilsson dömdes för mord och dråp på åtta barn.I programmet hör vi amatörforskaren som hittat berättelsen i gamla tidningar och forskaren som studerat domböckerna i detalj. Dessutom berättar Kungliga Bibliotekets expert på tidningar hur man finner uppgifter i dem.

8 Loka 200729min

Senaste nytt i Skillingtrycken. Släktband 2 april 2007. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

2 Huhti 200728min

Stulna efternamn och skärgårdsöden. Släktband 26 mars 2007. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

26 Maalis 200728min

Övervuxna stugor och råttätna kartor. Släktband 19 mars 2007. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

19 Maalis 200729min