En sak har de två mammorna gemensamt: Samar Hadrous, Stockholm

Utrikeskrönikan 20 mars 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm Måndag,För några veckor sedan var jag i Ukraina igen. Jag har bevakat kriget i ett år, men den här gången infann sig en känsla som var lite annorlunda än tidigare.Det kändes ibland lite som att allt var ett spel. En man står framför mig, han beskriver sin bästa vän, någon som varit vid hans sida nästan hela livet, hans lillebror. En kille som gillade naturen, som hade stormkök hemma, som brukade spela gitarr ofta, som hade ett foto på sin dotter i plånboken. En kille som han fick se bäras ut från en källare, dödad, med bakbundna händer.Mannen som jag pratar med skickade en bild till sin familj i Ryssland, de som inte trodde på vad han berättade innan. Han skickade en bild på sin döde bror och skrev kontakta mig aldrig ingen. Han säger att hans bror brukade ringa honom nästan varje dag. Sista gången de pratade var samtalet 10 sekunder långt - han sa bara att han levde. Nu kommer han aldrig ringa igen.Samtidigt i Kiev kommer en president till staden, den amerikanska. Det är dagarna runt ettårs-dagen sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion. På nyhetsflasharna står det om ett annat samtal. USA har informerat Ryssland om att Joe Biden ska till Kiev, för att inte öka konfliktnivån stod det. Bad de Ryssland att inte bomba huvudstaden just nu, undrar jag när jag står och väntar på att bli insläppt i en live-sändning om Bidens besök.Påverkar besöket om de skjuter mot Kiev idag eller inte tänker jag.Dagar efter står jag på en fängelsegård med murar och taggtråd runt mig. Det regnar lite. Här inne hålls ryska krigsfångar - i ett fångläger. En av dem ser inte så brydd ut över att vara här - han rycker på axlarna. Det är fångenskap det är inte hemma, men det är inte hans första krig, han hoppas på att bli utbytt snart. Man är inte fången här för att åtalas utan för att hållas borta från krigföring för motståndarsidan. Efter krigets slut ska krigsfångar i regel släppas. Ja i regel, det finns ju regler i krig, hur konstigt det än låter. Det stämmer inte det där med att kriget och kärleken inte har några lagar. Det har det, vissa saker får man göra, andra inte. Här inne sitter ryska soldaterna och väntar på att bli utbytta - att få åka hem igen.Det känns konstigt att säga det , men det är något som får mig att tänka på spökboll i grundskolan när jag står där inne i fängelset och får det förklarat för mig. Ni vet bollspelet i en gymnastikhall med grönt golv. Den som träffades blev ett spöke, och fick inte vara med inne på spelplanen. Tills den kunde återuppstå igen och få komma in. Soldaterna här kan också återuppstå - de kan bytas ut. Ryssland och Ukraina förhandlar. Det tas fram listor på vilka fångar som ska bytas mot några egna som fängslats av Ryssland. Sen bussas de iväg till fronten och byter plats. Dina soldater mot mina soldater. Men det är inte ett spel. Vi är inte i gympasalen, vi är i ett fångläger. De som sitter här har sett vänner dö, de har själva dödat. Människor som inte kan uppstå igen.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se

20 Maalis 20233min

Utrikeskrönikan 17 mars 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Warszawa fredag.Det stormar rejält här i Polen kring landets nationalhjälte, förr-förre påven Johannes Paulus II, och i mina försök att bringa reda historien hamnade jag härom kvällen utanför en katolsk kyrka här i stan, pratade med kyrkobesökare, församlingens präst bjöd på kaffe och delade sin syn på saken.Det kommer ett reportage så småningom, så vi behöver inte fördjupa oss mer i den storyn nu. Men förhoppningsvis blir reportaget det ni ska kunna förvänta er av radions utrikesrapportering: röster fångade direkt från platser och mitt i skeenden som kan vara dramatiska, unika eller helt vardagliga, i en kontext en bit ifrån den svenska.Det jag vill komma till är hur allt det där går till. För det slog mig där utanför kyrkporten att de här människorna, hade jag varken hittat eller kunnat förstå, om det inte var för min fixare.Fixaren, denna osjungna hjälte och arbetsmyra som anonym skugga bakom väldigt mycket av den utrikesjournalistik ni hör, ser och läser.En person från orten som man betalar för att under några dagar boka, ringa, guida, tipsa och översätta. Fixa, helt enkelt. Som nu i Warszawa, där Andrzej, en pensionerad journalist med fickan full av kontakter, erfarenhet och en förvånansvärd arbetsiver trots sina 74 år, är helt avgörande för att den här berättelsen om Johannes Paulos II ska kunna nå er radiolyssnare så småningom.Men vad gör ni korrespondenter då, kanske du undrar nu. Kasar ni bara bakefter på en räkmacka då eller? Tja, det är ju ett slags samarbete, men om inte annat så blir man ju till slut rätt bra på att jobba ihop med väldigt olika typer av människor – för även om fixarjobbet är ungefär det samma på Färöarna, i Polen eller någonstans i Sudan, så har ju fixarna själva visat sig vara en brokig skara människor.Förutom Andzej här i Warszawa måste jag nämna den ambitiösa unga killen i Malawi, DJ på reklamradion men som drömde om att få satsa på grävande journalistik – för att avslöja landets murkna politiska elit. Vi har kontakt på sociala medier, han har lyckats med sin dröm och jobbar med de riktigt stora nu. Eller turistföretagaren i Etiopien som kunde trolla fram helt unikt material, snacka sig ur de mest trassliga situationer och som trots att det gått flera år sen vi sågs, brukar höra av sig och fråga hur det står till med familjen. Andra träffade man en gång, och sen inte mer. Som den unga studenten som var helt ovärderlig under tio dagar vid ukrainska gränsen förra våren när kriget just startat, eller överklassrebellen i Mocambique, hon som kunde skälla ut korrupta statstjänstemän så man rodnade. Tyvärr minns jag också den stroppiga hotshot-fixaren i Nigeria som skröt hejdlöst om sin egen skicklighet och tog hutlöst betalt för nästan inget arbete alls.Olika människor, som sagt. Men alla är de fixare i mitt liv – och ditt. För utan deras arbete skulle åtminstone den här korrespondentens rapportering utifrån världen vara en betydligt tunnare soppa.Samuel Larsson, Warszawasamuel.larsson@sverigesradio.se

17 Maalis 20233min

Utrikeskrönika 16 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pokhara, torsdag.Är det kanske dags att vi pratar om alla mina män? Nu tänker jag inte på högersvepare i dejtingapparnas värld. Inte heller på utkomsten av den kontaktannons jag försökte mig på här i en tidigare krönika i höstas när jag fått rådet att försöka lösa mitt indiska visumproblem genom att gifta mig med en indier. Nej, jag tänker på mina manliga kollegor. För i länderna där jag arbetar, är i princip alla chaufförer män. De flesta lokala journalister som jag samarbetar med likaså – men jag har till min stora glädje lyckats hitta några kvinnliga fixare som den här yrkeskategorin kallas. Inte samma tur när det kommer till chaufförer. Och just chaufförer är en ständig källa till huvudbry. Av någon slags trist, gammal tradition är de lågt rankande i kast- och klasshierarkierna. Så att svara ärligt på hur pass trötta de egentligen är efter en krävande resa verkar de ha svårt för. Det går bra! Jag mår fint, madam, får jag jämt höra. Den positiva attityden uppskattas men den allra största säkerhetsrisken på mina resor är faktiskt trafiken så jag önskar mer ärlighet. Så att vi tar den där te-pausen eller lilla tuppluren vid vägkanten istället för att nästan krocka. För nästan krocka gör vi på då och då på mina resor. Jag har försökt mig på peppande samtal: om du är trött, hungrig, törstig, toanödig så kör bara till ett ställe där önskemålen kan lösas! Visst lyder svaret. Men det händer i princip inte. Så jag har blivit en slags mamma åt de här karlarna. Skulle det smaka med lite nötter kanske? En bit choklad? Vad sägs om en te-paus? Du ser trött ut! Eller nu vill jag sträcka på benen så stanna, oavsett sanningshalten i det påståendet. Häromdagen körde vi från Nepals huvudstad Kathmandu till turistmeckat Pokhara. Härifrån kan man vandra i undersköna bergsmassiv med toppar på 8 000 meter. Det är precis så vackert som det låter. Men vägen hit? Den vill jag helst glömma. Särskilt som jag måsta ta samma rutt tillbaka. Jag blev nämligen så skraj efter flygplanskraschen här i Pokhara i januari då samtliga 72 ombord omkom, att jag inte vågade flyga inrikes. Jag har lärt mig mer sedan det beslutet fattades och kommer nog att flyga nästa gång. Bidragande till den insikten är de tio timmar det tog att köra de 20 milen hit. Chauffören var exemplarisk och rolig när han sa, ja det tar ju tid för jag hade ju fått besked om att köra långsamt så att du känner dig trygg. Resan hade präglats av galna möten i en hastighet som kanske inte var så hög men tillräcklig för att innebära en färd nerför en ravin om man krockade, eller jordskred som inte åtgärdats fast att de inträffade för flera år sedan eller stora hål i vägbanan som inga däck klarar om man inte krypkör fram.Vägen mellan Kathmandu och Pokhara är sämre än många av vägarna jag åkt på i Afghanistan och då kan det här landets politiker inte skylla på ett långt krig. Den var sämre än nästan allt jag åkt på hittills när jag tänker efter. Varför protesterar ni inte högljutt eller gör revolution utbrast jag när vi var inne på timme nio. Vi är ju vana vid att detta, sa mitt resesällskap. Och våra politiker byts ständigt ut och är mer intresserade av maktspel än av att åstadkomma förändring – lyder ett återkommande svar. Jag hade trots allt tur för chauffören tackade glatt ja till te- och rökpauserna. Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

16 Maalis 20233min

Utrikeskrönika 15 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.I snöslask och iskalla skurar går tankarna till Maldiverna och en övernattning på lyxhotellet Waldorf Astoria för ungefär en svensk sjuksköterskas månadslön.Men för ryska Valentina Matvienkos svärdotter Julia en kostnad som en spott i havet. Så rik är hon.Hon spenderade nyårshelgen där. En genomgång av den ryska maktelitens vuxna barn visar en liknande trend. Försvarsministern Sergei Sjojgus vuxna dotter Ksenia firade sitt nyår i Dubai. Veronika, dotter till säkerhetstjänstens Sergej Narusjkin har under det gångna året varit både i Dubai, Turkiet, Seyshellerna och på Bali. Samma Bali är samtidigt ett favorittillhåll för en stor grupp unga exilryssar, som inte vill bli mobiliserade eller är lite kritiska till sitt lands system, men inte så kritiska att de gör mer än sätter sig och distansarbetar för sina gamla ryska företag från Bali istället för i Ryssland. Andra kända elitbarn har semestrat i grekiska övärlden och precis som dem som valde Turkiet fullständigt struntat i att de faktiskt befunnit sig i ett Natoland, alltså fienden. Nato bär enligt deras föräldrar skulden för kriget, ett krig som eliten lögnaktigt skyller på alla andra - som när utrikesminister Sergej Lavrov blev utskrattad i Indien när han sa just det - det var inte vi som startade kriget - vi bara försvarar oss. Det sas på en ovanligt bruten engelska för att höras från Lavrov, som har ett långt förflutet från USA och vars dotter länge bodde kvar i detta enligt officiell retorik ryskt fiendeland. Ryska eliten i hyckleriets högborg. Deras liv förutsätter ett betryggande avstånd från majoriteten av ryssar, ett avgrundsdjupt avstånd för att slippa konfronteras, men ett avstånd som också skapar en enorm osäkerhet för eliten vet egentligen ingenting om vad gemene ryss tänker på sin kammare. Det är där eller snarare i köket du som ryss vågar tycka något så bara de mest pålitliga av vänner hör. För de får ju inte vädra några åsikter offentligt - trots att de har rätt till det enligt rysk grundlag, men att säga till exempel jag är emot krig är straffbart. Allt mer blir straffbart och kan leda till stämpling som utländsk agent, alltså att du samarbetar med främmande makt. Men det är lagar som inte gäller eliten eller elitens barn, som inte vill sluta semestra i utlandet, det vill säga fiendeutlandet så som det utmålas av eliten. Men vem bryr sig om sånt när solen gassar över gyllene stränder på Bali, i Thailand eller Maldiverna. Lika lite som just denna superrika ryska eliten egentligen bryr sig ett skvatt om att deras land krigar i Ukraina.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

15 Maalis 20233min

Utrikeskrönikan 14 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, tisdag.Sie Sind doch ein Klugscheisser.Du är allt en riktig “Klugscheisser“, du!Direktöversatt betyder ordet något i stil med “klokskapsskitare”, det vill säga man gödslar klokskaper omkring sig, som ingen har bett om.Eller man överförklarar en sak, lite så där förnumstigt, detta hemska beteende som jag fasar för när och om jag själv gör mig skyldig till.Ni vet hur det kan vara, någon tar fel på ett namn, ett rent slarvfel, som t ex när morsan ibland sa första stavelsen i alla mina fem bröders namn innan hon sa Daniel, men Klugscheissern måste då när den hör slarvfelet komma med en lång övertydlig korrigeringsharangKlugscheissern i oss vill visa att den kan. Lite bättre och trycka till, lite iallafall.Viktigpetter är ett svenskt ord som kommer nära i betydelse. Men det är lite för snällt, för mig, lite för odräpande.Stropp funkar också, men stropp har något lite för lustigt över sig. Kalle Stropp liksom, höhö. Det är lite för mycket pilsnerfilm.Klugscheisser, det är perfekt.Lagom elakt och dräpande med perfekt rytm. Ett av mina favoritord på tyska. Jag hoppas kunna få till det någon gång här. Jag ska berätta varför:Jag har pratat om den förr i mina krönikor från olika korreorter, viljan och önskan att passa in. Att till exempel slippa att direkt få frågan "var kommer du ifrån" när man säger "hallå" på ett sådant sätt, med en liten, liten nyansskillnad, så att den infödde direkt förstår att jag inte är berlinare eller Londonbo eller New yorkare när jag till exempel köper mitt bröd. Så tröttsamt.Men det finns några saker till som fyller mig med extra stor tillfredsställelse och känsla av att passa in, att tillhöra, i de nya samhällen jag bor i. Till exempel när jag antingen fattar ett skämt helt och fullt på det nya språket, skrattar spontant och hjärtligt utan behöva ta till det lite överdrivna göra sig till-skrattet.Eller när man själv får till ett skämt på det inlärda språket så att alla modersmålare runt bordet skrattar från hjärtat, en ren integrationstriumf.Eller som när man spontant och utan att tveka på sitt inlärda språk får till en perfekt elegant verbal kontring, lagom elak och dräpande när man känner sig lite dåligt behandlad.Som häromveckan, när expediten pratade otydligt och jag trodde hen frågade om jag ville ha stora eller små sedlar tillbaka i växel och jag sa att det spelar ingen roll och hen på ett övertydligt irriterat sätt då sa, utan att titta upp “das war nicht die Frage”, det var inte frågan, utan istället om jag själv hade mynt på mig som kunde underlätta växlingen.Tänk vad skönt det hade varit, vilken integrationstriumf, att helt spontant komma på formuleringen, rätta på ryggen och titta lagom överlägset tillbaka och lugnt och tydligt säga “Sie sind doch ein Klugscheisser” och gå därifrån.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

14 Maalis 20233min

Utrikeskrönikan 13 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors MåndagDet finska hårdrocksbandet som med monstermasker sjöng Hard rock Halleljua, tog världen med storm och vann Eurovison Song Contest 2006.I Finland är det ingen som glömmer.Det var en vinst som satte avtryck. I bandets hemstad Rovaniemi i finska Lappland kan monstermaskerna numer till och med spatsera omkring på ett eget torg. Stadens torg döptes helt sonika om till Lorditorget som tack för att bandet skrev musikhistoria med Finlands första och hittills enda vinst i Eurovision.Men hoppet om en ny vinst är ständigt levande och tron på den egna kandidaten lika stark varje år. Så här snart 20 år efter Lordis seger så måste det väl ändå vara Finlands tur igen - är ett tonläge som hörs lite varstans. Och i år är det artisten Käärijä med låten Cha cha cha som ska försvara Finlands blåvita färger i finalen i Eurovision Song Contest som avgörs i Liverpool i maj.Käärijä är en ung rappare, med stor scenshow. Han har ingen monstermask men ändå en stil som man hoppas ska gå hem och trots att de flesta länder i Europa inte ens utsett sina låtar så ser Finland redan sin låt som en toppkandidat.Finländsk media beskriver låten som en favorit, som också satt avtryck internationellt. Och i ivern att hitta positiva omdömen intervjuas också Sveriges Radios expertkommentator Carolina Nore´n.Låten är personlig, sticker ut är olika omdömen. Käärijä sjunger dessutom på finska och det pekas ut som ett trumfkortOch den har placerat sig på musiklistor även i Sverige - så kanske har du hört den?Jo, nog får man tankarna lite till Lordi och 2006.Käärijä kommer från Vanda, strax utanför Helsingfors, om han får ett torg uppkallat efter sig om det blir en vinst är oklart men när man talar om Finland som ett land som alltid är förberedd på det värsta, med stora välfyllda beredskapslager, allmän värnplikt och stort försvar så är det något annat i det finländska kynnet som kommer fram när det gäller Eurovision.Då släpper man liksom förberedd på det värsta och hoppas bara på det bästa.Carina Holmbergcarina.holmberg@sverigesradio.se

13 Maalis 20232min

Utrikeskrönikan 10 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Chisinau, fredagI drygt ett år nu har Igor Konasjenkov, alltid lika kortklippt, i samma militärgröna medaljtunga uniformsjacka, blickat in i kameran och med entonig röst rabblat den senaste informationen om den militära specialoperationen i Ukraina. Han inleder alltid så: "Ryska federationens väpnade styrkor fortsätter att genomföra en militär specialoperation". Igor Konasjenkov är chef över informationsavdelningen vid Rysslands försvarsministerium. I somras upphöjdes han till generallöjtnant. Igor Konasjenkov föddes 1966 här, i Moldaviens huvudstad Chisinau, i det som då var den Moldaviska socialistiska sovjetrepubliken.Sin utbildning fick han i den Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken. Tog 1988 examen med högsta betyg vid militärhögskolan i Zhytomyr, 14 mil väster om Kyiv. Tre år senare föll Sovjetunionen samman och sin klättring på karriärstegen inledde Igor Konasjenkov i Ryssland. Allt jag vet om Igor Konasjenkov har jag läst mig till på Ryska försvarsministeriets hemsida. Jag vet ingenting om vem han egentligen är, vilka åsikter han innerst inne bär på men jag tror mig veta att i den sinnevärld han verkar har Sovjetunionen aldrig till fullo upphört att existera. I den meningen att man i det gamla maktcentret Moskva fortfarande anser sig ha rätt att lägga sig i före detta Sovjetrepublikers vägval. Häromdagen, i Igor Konasjenkovs hemstad Chisinau, träffade jag Olga Rosca, stabschef hos Moldaviens utrikesminister. Hon vill att vi journalister och andra ska sluta benämna Moldavien som den före detta Sovjetrepubliken Moldavien. Visst är historien viktig, sa hon. Den har format oss, vilka vi är. Men nu, när tre decennier passerat sedan självständigheten, är det nuet och framtiden som bör känneteckna oss. Olga Rosca vill hellre att världen ska tala om hennes land som EU-kandidatlandet Moldavien. En status man fick i somras, tillsammans med Ukraina. För är det något som den militära specialoperationen gjort är det att skynda på processen bort från de gamla banden till Ryssland, till Moskva till den historia som knöt länderna samman. Det går fortfarande att ta sig fram på ryska i Moldavien. Det finns platser kvar där Lenin står staty och där människor ännu talar om hur bra allting var då - när Sovjetunionen fanns. Men det har gått så lång tid nu att det mer börjar likna ett mantra. Likt Igor Konasjenkovs dagliga uppdateringar om hur det går i den militära specialoperationen. Han kan förmodligen hålla på hur länge som helst. Jag vet inte hur många som lyssnar. Men i hans entoniga rabblande göms så mycket sorg och död att ekot kommer höras i minst tre decennier till och bli en del av historien om Sovjetunionens upplösning. Johanna Melén, Chisinaujohanna.melen@sverigesradio.se

10 Maalis 20233min

Utrikeskrönikan 9 mars 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Belfast, torsdagDen senaste veckan har det stora samtalsämnet här i Storbritannien handlat om sms. Eller, för att vara mer specifik, Whatsapp-meddelanden. Meddelanden från den där tiden för två eller tre år sedan, som vi kanske helst av allt skulle vilja glömma. Från tiden när covidpandemin börjat påverka allas våra liv, när skräcken var som störst, oron, rädslan och osäkerheten.Tidningen The Telegraph har i flera dagar pytsat ut publiceringar av meddelanden mellan Storbritanniens dåvarande hälsominister Matt Hancock och andra regeringsmedlemmar: ministrar, tjänstemän, dåvarande premiärministern Boris Johnson. 2,3 miljoner ord finns i chattarna som tidningen kommit över, via en journalist som skrev en bok åt hälsoministern.I en av chattarna diskuteras stängningarna av skolorna, i en annan frågar hälsoministern om en tidning kanske skulle kunna skriva fördelaktiga publiceringar om utrullningen av covidtester. I en tvekar Boris Johnson om det var rätt att stänga stora delar av samhället, i en annan skämtas det om dem som sitter i karantän på lågbudgethotell.Meddelandena har väckt minnen, känslor, ilska, frustration. Och en del här har valt att bläddra genom sina egna telefoner, tillbaka till de där dagarna när så mycket förändrades. Flera av dem har delat sina konversationer i sociala medier.En kvinna, Sonya, skriver om sin pappas sista dagar i livet. Han bodde på ett äldreboende, och hon fick inte komma dit. I pappans sista meddelande skriver han att han fått värktabletter och är trött, att han måste sova. Klockan är kvart i två på eftermiddagen.Dotterns tre följande meddelanden förblir obesvarade. I hennes sista står: ”jag vet att du inte kommer läsa det här, men jag saknar dig”.En annan person, Paul, skriver att hans mamma arbetade på ett äldreboende under pandemin och smittades av covid. I deras sista konversation lovar Paul att de snart ska ses när hon mår bättre, och frossa i fish and chips. Hon svarar med ett skratt och ett x, en kram. Pauls sista meddelande, ”hoppas du mår ok idag” är obesvarat – samma dag lades Pauls mamma i respirator, och hon dog två veckor senare.En annan skärmdump visar hur en man hann få veta att han skulle bli farfar – dagen innan han själv somnade in för sista gången. En annan visar hur en läkare ber sin partner om förlåt för att han inte kan komma hem och natta barnen. Patienterna är för många, personalen för få, rast och vila obefintlig.Konversationer mellan nära och kära, familjer, sjukvårdspersonal. Som ett tidsdokument av meddelanden som finns kvar ute i etern, och i varandras telefoner, som spår av vad som varit och de som funnits här.Och som Sonya skrev, hon som förlorade sin pappa: hon skickar fortfarande meddelanden till honom.Stephanie Zakrisson, i Belfaststephanie.zakrisson@sverigesradio.se

9 Maalis 20233min