Knarkkungar och vård för alla – kontraster i Centralamerika: Sara Heyman, Cartago

Utrikeskrönikan 4 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul, torsdag.Det finns sår så djupa att de aldrig riktigt läker.Inte helt.Sedan finns det bananer.Såren fortsätter att sippra obehaglig sårvätska livet ut och det finns inget man kan göra för att stoppa det.Alla som förlorat en nära anhörig, en kär, vet vad jag menar.Först blir allt svart och rörigt, som att man dras ner i en gyttjig sörja.Sedan ser man ljuset sippra in, det blir lättare men såret finns alltid där.Som när man en fredag under en millisekund vill bjuda hem sin lillebror på middag innan man inser att han ju inte längre finns kvar.Eller när man vill ringa sin pappa och delge en god nyhet bara för att snopet komma på att det ju inte går.För många är det så här, ingen kommer undan sorgen.I krig och konflikter dödas tusentals, det går inte att komma ifrån.Dödssiffror rapporteras som idrottsresultat.Men inte heller i krig eller terrordåd är anhöriga immuna mot sorg, vare sig det är civila eller soldater som dör. Det finns sår som aldrig läker."Det var guds vilja" får jag ibland höra när en mamma berättar om sin son som stupat i kriget. Svårt för en reporter från världens mest sekulära land att ta in, så jag gör min egen tolkning. Tänker att det är trösten. Som om det skulle finnas en mening med smärtan, såret.Men sedan finns det också sår som är onödiga och banala.Som bananer.Bananer är banala.Nu är banan ett av de mest trendande orden här i Turkiet.Det började med en intervju i turkisk tv. En syrisk kvinna intervjuas på flytande turkiska om att flyktingarna i landet absolut gör rätt för sig. I bakgrunden frustar åhörare om att Syrier och Afghaner tar deras jobb. En växande åsikt i Turkiet.En man vittnar om hur han minsann sett syrier handla kilovis av bananer, medan han själv inte har råd med det.Därefter kom en bombmatta av bananskämt.Syrier postade videor i sociala medier ätandes bananer, någon hade klistrat in en banan istället för månskäran i den turkiska flaggan och det postades humoristiska klipp med bananer.Men bananer, hur banalt det än må låta, kan såra.11 syrier greps av polis och hotas av utvisning för att ha förolämpat staten med sina bananklipp.En syrisk journalist som gjorde en rapport om banankonflikten greps också han kan utvisas, trots att han har ett pris på sitt huvud av både regimen och islamistrebellerna i Syrien.Nationalistiska politiker i Turkiet menar att syrierna ska vara tacksamma mot Turkiet istället för att håna samhället och förolämpa flaggan. En partiledare sa att bananskämtarna orsakat sår i den turkiska själen.De som hotas av deportering menar att de bara skämtade.Så kan också en banan bli ett sår. För stolthet och säkerhet.Knappast livslångt och oläkbart men för de som nu deporteras för en banan, blir bananen det som tvingar dem tillbaka till krigets variga sår igen. Och det är ett sår som vätskar länge och kanske aldrig läker.Johan-Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

4 Marras 20213min

Om att blanda språk och bli överraskad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, onsdag. I början lät det bara som en enda lång obegriplig mening utan slut. Förlåt alla italienare, men jag kunde verkligen inte höra några pauser mellan orden.Och i tidningarna såg jag bara en himla massa bokstäver utan budskap. Men efter att ha hårdbevakat förra regeringskrisen sommaren 2019 och lyssnat dagligen på italienska i en vecka började jag se konturerna av detta fascinerande språk. Vem kan inte älska ett språk där eftermiddag heter ”pomeriggio”. Känner du rytmen? Pomeriggio. Med franska och spanska i bagaget så kändes det som att italienskan var inom räckhåll. Och nu, tack vare stor motivation har blommorna på ängen börjat slå ut. Du fattar? Orden får innehåll, konstiga ord som inte går att hitta i ordboken visar sig vara verbformer eller pluralbildningar.Sen blir lockelsen ett begär. Jag vill veta hur alla blommorna på ängen ser ut. Nyligen nådde jag en milstolpe på min språkfärd genom italienskan. Jag var i Rom och en lång, mörkhårig man i vita chinos passerade mig med raska steg, talades i telefon. Så sa han stressat och lite lätt irriterat till den på andra sidan tråden: – Lei si aspetta gioielli. – Hon förväntar sig juveler. Jag har börjat överhöra samtal! Det är nog det allra bästa med att lära sig ett nytt språk. Från att i mitt fall då, framförallt ha upptäckt det italienska samhället via mina ögon, med lite support från mina öron hjälper de nu till att färglägga Italien genom att ge mig tillgång till dialogerna. Med ens blev den där mannen lite färgrikare. Var det hans blivande fru han talade om? Hade han valt en besvärlig dam, eller var kanske en kompis som behövde vägledning? Ifrån att ha vandrat i fullkomligt språkmörker, tänds nu den ena lampan efter den andra. Vilken skatt jag har att erövra! Ju fler språk man kan desto lättare är det ju att lära sig ett nytt. Jag tänker på klipp- och klistrametoden. Det vill säga man överför vokabulär från de språk man redan behärskar till det nya och hoppas på det bästa. Ofta funkar det rakt av. Man får räkna med vissa stolpskott dock, som när jag skulle säga – Jag har ont i huvudet, på spanska och tänkte ta genvägen via franskans: – J'ai mal à la tête.Så jag spanskade till meningen med ett litet a på slutet och sa: – Me duele la teta. Varpå ett gapskratt utbröt. Jag hade just sagt: "Jag har ont i tuttarna."Klipp och klistra funkar i allmänhet väldigt bra från spanska till italienska. Problemet är bara att det inte bara är uttalet som skiljer utan små irriterande språkkarakteristiska bokstäver. Nästa vecka till exempel heter på spanska ”la próxima semana”, men ”la prossima settimana” på italienska. Så där går jag omkring och pratar spanska i Italien, och längtar till den dagen jag är så bra på Italienska att den fått ett eget rum i mitt språkcentrum i hjärnan. Till min stora glädje verkar kärleken till språk ha gått vidare till mina barn. När jag hjälpte min son med läxan sist till exempel sa han stolt: – Mamma, tänk, jag skriver på franska, jag talar franska. Jag är Gud!Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

3 Marras 20213min

Utrikeskrönikan 2 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag I Ryssland är bara drygt 30 procent av befolkningen fullvaccinerad mot covid-19 och nu härjar smittan för fullt. Nästan varje dag slås nya rekord i antalet döda. Så varför vaccinerar sig inte ryssarna? Den frågan ställer sig också president Vladimir Putin. "Jag har frågat mina nära vänner, mina gamla kursare: Har du vaccinerat dig?" "Nej, har du?" "Nej, inte än." "Men då väntar jag tills du har vaccinerat dig", säger de. "Sedan, när jag själv väl vaccinerat mig frågade jag igen: Har du vaccinerat dig?" "Nej", säger de. "Varför då?" "Jag väntar lite till", blev svaret. "Människor med hög utbildning, doktorsgrad. Jag förstår inte", sa Putin i rysk tv nyligen. Nej. I Ryssland handlar det inte om utbildningsnivå, grad av upplysning. Snarare handlar det om en allmän misstro. Mot politiker, myndigheter, vaccinet i sig. Det enda man litar till är sig själv, den egna kroppen. Och den vill man i alla fall få bestämma över. När så mycket annat i livet är utom den enskilda människans kontroll. Och förresten, har president Vladimir Putin verkligen vaccinerat sig? Och vilket vaccin har han tagit? Det finns inga bildbevis. Vadå? Sa Putin under det årliga direktsända ring-in-samtalet med presidenten där frågorna strömmade in just kring Putins egen vaccinering. Om sprutan inte tagits i armen, utan någon annanstans, skulle det också visas? Sa Putin och flinade. En spruta där bak. Nä, sa Putin, i en annan intervju, varför apa sig? Seriöst. Vad bevisar en bild? Det kan ju vara vad som helst i den där sprutan, kefir, apelsinjuice. Jag skojar naturligtvis, tillade Vladimir Putin, men ändå. Vem vet? Kanske, sa i förra veckan Gleb Pavlovskij, guru i rysk politisk analys, bör presidenten inte bara ställa sig frågande utan kanske också känna viss oro, för egen del, för den låga vaccinationsviljan. Kanske är det ett möjligt, om än felriktat, uttryck för misstro mot Vladimir Putin själv? Om det hintar i alla fall opinionen. Enligt en undersökning gjord av opinionsinstitutet Levada center i somras svarade 31 procent av de som stöder president Putin att de är villiga att vaccinera sig. Bland de som inte stöder presidenten var bara 14 procent villiga, över 70 procent ovilliga. En vaccinbojkott som en reell möjlighet att protestera alltså, när inga andra former av protester fungerar eller alls är tillåtna? Möjligen. Synd bara att så många ska bli sjuka och dö som en följd av det. Johanna Melénjohanna.melen@sverigesradio.se

2 Marras 20213min

Utrikeskrönikan 1 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, måndag. Jag vet inte hur motsvarande företeelse yttrar sig i andra yrkesgrupper, men som journalist finns det få saker som grämer en så bittert som när en kollega med finess sätter ord på något man själv haft på tungan. Och i det här fallet dessutom ofta och länge. För, jag vet inte hur många gånger jag stått på en lekplats här i Berlin, huttrandes i duggregn eller svettandes i asfaltsförstärkt sol och tänkt att det jag har framför mig, det måste berättas. Så häromdagen gjorde min kollega på brittiska The Guardian just det, i en träffsäker betraktelse över den tyska lekplatsen, och tyskarnas inställning till att utsätta sina barn för risker. För där de flesta svenska lekplatser på sin höjd varierar hur de placerar den där apatiframkallande trion av rutschkana, gungställning och sandlåda så är ingen lekplats här i Berlin lik den andra. Inom tre minuter från vår lägenhet har vi två av Berlins hela 1850 lekplatser, en med tema ur barnboksförfattaren Michael Endes böcker och en med ökentema, inklusive balansstänger i form av trä-kaktusar.Nästan alltid innehåller lekplatserna någon konstruktion som ger mig som föräldrar en rejäl klump i magen. Ofta är det något som rakar i höjden, med rep, linor och nät, och innan jag vet ordet av har femåringen klängt långt utom räckhåll. Det är då det gäller att kväsa impulsen att ropa ”försiktigt”, i alla fall om man vill rädda ansiktet inför de andra lekplatsföräldrarna. För på Berlins lekplatser härskar inställningen ”hellre ett brutet ben än en stukad självkänsla”. Jag ser sällan föräldrar agera assistenter, istället bemöts barn i trångmål med ett avmätt ”har du kommit upp kan du komma ner” alternativt ”kommer du inte upp själv är du för liten”. Faktum är, att till och med den officiella tyska föräldrarådgivningen uppmanar till att ge våghalsiga barn fritt spelrum, så länge riskerna är beräkningsbara och går att förutse för barnet . Det finns en lång tradition av att ta barns lek på stort allvar här och den hålls levande. En lekplatsutvecklare i Guardian-kollegans artikel berättar hur man medvetet bygger in utmaningar som barnen ska misslyckas med de första nio gångerna, för att sedan lyckas den tionden. Och ett skrapat knä och en bula, det hör till. Men hur går då allt det här och de tillbakalutade föräldrarna jag ser på lekplatserna ihop med bilden av tyskarna som ett trygghetsälskade och riskskyende folk? Jo, en uttalad poäng med att utsätta barn för kalkylerade risker på lekplatserna är att de ska lära sig hantera desamma och vara förberedda på faror senare i livet. Barnen ska växa upp till, som det heter, riskkompetenta vuxna, det är en linje som stöds till och med av de tyska försäkringsbolagen. Och måhända har de en poäng, för jag kan intyga att hos en femåring finns inget som inpräntar risken med att balansera på regnvått trä som att trilla pladask från en balanskaktus. Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se

1 Marras 20213min

Utrikeskrönikan 29 oktober 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, fredag. Jag vet inte om ni märkt det, men det är något visst med det brittiska samhället och djur. Under pandemin har antalet pälsvänner i hemmen ökat rejält här – precis som på många andra ställen. Mer än vartannat hushåll uppger nu i mätningar att de har minst ett husdjur – de vanligaste är hundar och katter. Självaste drottningen håller ju fanan högt, hon har haft runt trettio corgi-hundar genom åren och senast i somras fick hon en ny valp i present från en av sina söner. På Downing Street syns ofta en viss medarbetare tassa runt utanför premiärministerbostaden – den gråspräckliga Larry. Katten alltså, eller som hans officiella titel lyder: regeringens högste musjägare. Han jagade visserligen ofta också bort sin morrhårsbeklädda granne på utrikesdepartmentet, katten Palmerston. Just katter på regeringskontoren har varit tradition här sedan någonstans kring 1500-talet. Men det finns ett däggdjur jag tänker särskilt på, som varit en följetong just det här året. I mars, mitt i mörkaste pandemin, dök han upp som från ingenstans många sjömil från sina vanliga jaktmarker – valrossen Wally. Först skymtades han längs Irlands kust, utanför Kerry, sedan i Wales. Han simmade vidare till Cornwall, Scillyöarna och har till och med hunnit med en avstickare till andra sidan Engelska kanalen i Frankrike. Det finns flera teorier om hur Wally egentligen tog sig från Arktis till de här breddgraderna. En är att han lagt sig och vilat på ett isflak som drivit söderut, en annan att han gav sig av för egen maskin på jakt efter en partner eller föda. Wally har hursomhelst blivit en riktig kändis där han dykt upp. Folk har tryckt upp souvenirer med honom på, tagit selfies med Wally, och försökt komma lite för nära med båtar och till och med drönare. Så mycket på vissa ställen att polisen hotat med böter för de som stör den arktiska nykomlingen. Och det är ju en viss skillnad mellan Norra ishavet och de Brittiska öarna. Vissa saker råder det ju oundvikligen brist på längs de här breddgraderna för Wally: valrossvänner förstås, och så isflak. Om Wallys resa började på ett isflak är ju svårt att säga, men det har varit svårt för honom att hitta några bra substitut här. Inte för att en uppfinningsrik valross inte försöker – Wally har synts kravla sig ombord på en rad mindre båtar i de hamnar han lagt sig tillrätta i. Men i stället för att kunna njuta av ett bekvämt soldäck, så har han mest lyckats dra med de provisoriska flaken ner i vattnet. För en valross som frossat i musslor längs de Brittiska öarna – han kan sänka en båt eller två. Flera kommuner har försökt erbjuda Wally ett mer lämpligt alternativ och lagt ut flytbryggor för honom att vila på. Men knappt har bryggorna kommit i vattnet innan Wally simmat vidare mot nya äventyr Stephanie Zakrisson, i Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

29 Loka 20213min

Utrikeskrönika 28 oktober 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, torsdag. Vänta lite, säger Sue när jag frågar om jag få ta en bild på henne, och så rättar hon till den vita prästkragen så att det stora silverkorset med Jesus på, som hänger runt hennes hals, syns tydligt mot den svarta koftan. Nu kan du fota säger hon och ler in i kameran. Sue är 83 år och präst i den brittiska anglikanska kyrkan. Hon är också klimataktivist. Om bara någon timme ska hon sätta sig ner på gatan, mitt i en motorvägskorsning och försöka hinna klistra fast sina händer med superlim på asfalten, innan polisen kommer för att lyfta bort henne och hennes demonstrerande kamrater. Om hon lyckas kan det ta flera timmar innan konstaplarna i sina vit- och svart rutiga kepsar kunnat lösa upp limmet . En stund senare växer kön av bilar och lastbilar som står blockerade på motorvägen. Några lastbilschaufförer blir så arga att de hoppar ner ur sina hytter och skriker och hotar att köra över hela den lilla gruppen demonstranter som nu sitter helt stilla i sina gula västar och lyckas stoppa hela trafiken. En chaufför river bort gruppens banderoll och tar tag i en demonstrant och försöker släpa bort honom från vägen, men då ingriper polisen som nu hunnit anlända och bär den gulvästade tillbaka. Inget våld är tillåtet, säger polisen till de kokande långtradarchaffisarna. För Sue är det här en fråga om liv eller död. Vi står vid ett stup, säger hon. Om inte nästa veckas stora klimatmöte i Glasgow blir en framgång, så kan vi trilla över det där stupet. Då kan det vara för sent att rädda klimatet. Demonstranternas budskap är att om Boris Johnsons regering såg till att isolera alla läckande brittiska hus så skulle människors inomhusklimat bli hälsosammare, energikostnaderna sjunka och landets utsläpp av koldioxid kunna minska med omkring sju procent. En win, win situation för alla, som dessutom skulle kunna skapa tusentals nya jobb, säger de. Men här i motorvägskorsningen får de inte mycket sympatier. En del chaufförer jag pratar med säger visserligen att de håller med i sak, brittiska hem läcker som såll och energifattigdomen breder ut sig. Men även om budskapet må vara rätt är metoden helt galen och de har faktiskt ett jobb att göra! Det är väl inte deras fel om regeringen släpar benen efter sig! Idag hann inte Sue få fram limmet och hon blir en av de första som lyfts bort från vägen. Kom ihåg att för varje person som skriker och hotar oss sitter tio andra tysta i sina bilar och håller med oss, resonerar hon. Som kristen är det min plikt att kämpa för mänsklighetens överlevnad. Jesus var radikal och olydig och de första kristna åkte också in och ut ur fängelset hela tiden, säger Sue med ett leende när hon förs bort mot den väntande polisbussen och den tunga trafiken på väg in mot London rullar igång igen. Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

28 Loka 20213min

Utrikeskrönika 27 oktober 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, onsdagTänk dig att ett fullsatt flygplan kraschar och alla ombord dör. Tänk dig att ännu ett plan kraschar, och så ännu ett, och ett till. Vad skulle hända? Flygtrafiken skulle stoppas, och rigorösa undersökningar inledas för att ta reda på orsakerna och se till att något liknande inte skulle kunna hända igen. Det är Annette Kennedy, ordförande för International Council of Nurses, som pratar om flygkrascher när jag intervjuar henne vid hälsotoppmötet i Berlin. Under pandemin har fler än 115 000 sjukvårdsarbetare dött i covid-19. Ett plan har kraschat varje dag, vecka efter vecka, sen pandemins början. Var är undersökningarna? När vidtas åtgärderna, undrar Annette Kennedy. Siffran 115 000 är en uppskattning, eftersom få länder har tillförlitlig statistik. WHO bedömer att antalet ligger någonstans mellan 80 000 och 180 000, men säger samtidigt att dödsfallen bland sjukvårdsarbetare troligen är underrapporterade. Det blir snabbt abstrakt med så stora siffror. Lite konkretare blir det när jag googlar. En nyhetsartikel från Reuters publicerad i juli berättar att 545 läkare dött i Indonesien under pandemins andra våg, varav 114 inom loppet av två veckor. En månad tidigare har medier berättat att 798 läkare i Indien förlorat livet, varav 128 bara i Delhi. Under pandemins första år dog fler än 3 600 hälsoarbetare i USA skriver The Guardian, som fått fram siffran i en omfattande granskning som publiceras under rubriken Lost on the frontline. Det fanns en stor oro i Sverige vid pandemins början för att det inte skulle finnas tillräckligt med skyddsutrustning för vårdpersonal. Jag minns själv oron när jag skulle in och jobba på en covidavdelning. Och jag minns Socialstyrelsens tjänstemän, som på neutralt tjänstemannavis, men, tyckte jag mig se, något förtvivlat i blicken, vid presskonferens efter presskonferens säga att man bara kunde veta säkert att det fanns skyddsmaterial för de allra närmaste dagarna. Den oron har vi inte längre i Sverige. Det finns det sjukvården behöver, och lager har byggts upp. Så är det inte överallt. På många håll i världen är skyddsmaterial fortfarande en bristvara, liksom vaccin. Medan diskussionens vågor går höga i Europa och USA om personer, och även vårdpersonal, som inte vill vaccinera sig, finns det tusentals hälsoarbetare som inte ens kunnat göra ett val. Som möter patienter varje dag, ovaccinerade och med bristfällig skyddsutrustning. Flygplanen fortsätter att krascha. Sara Heyman, korrespondent för global hälsa sara.heyman@sverigesradio.se

27 Loka 20213min

Utrikeskrönikan 26 oktober 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Gaza, tisdag. Jag hinner knappt komma fram till denna fördömda plats och lägga upp en bild från simskoleavslutningen på stranden innan min inbox svämmar över av kärlek och Gazanostalgi med hjärtan och budskap som: Åh vad jag saknar Gaza, jag saknar människorna, jag saknar stämningen, jag saknar fiskrestaurangerna vid havet. Det jag brukar få höra här i Gaza är: kan du hjälpa mig ut? Hur får jag visum till Sverige? Kan du åtminstone ta med dig min lille son så att han får ett bättre liv någon annanstans? Men kärleken till Gaza växer med avståndet. De som lever i ofrivillig exil längtar tillbaka till det som ibland kallas världens största utomhusfängelse. De lider. En smärtsam saknad som kanske illustreras allra bäst av filmen Gaza Mon Amour som just nu gör succé på filmfestivaler världen över, och som visades i Stockholm för knappt två veckor sen, en ömsint romantisk komedi om en 60-årig fiskare som en natt fångar en grekisk staty i sina fisknät, men som framförallt försöker uppamma mod att förklara sin kärlek till sömmerskan Siham, en änka i hans egen ålder. Filmen är gjord av tvillingarna med artistnamnen Tarzan och Arab, två exceptionella gestalter som tvingades lämna Gaza efter Hamas maktövertagande. Jag chattar med dem från Gaza och de säger att deras utmaning är att från exilen återskapa det Gaza som försvinner, men som är etsat i minnet. När jag träffade dem här i Gaza för knappt tio år sedan, var de 24 år gamla och ville göra film. Men Gazas enda biograf brändes ner året innan de föddes och det fanns ingen filmskola, så de började göra filmaffischer till imaginära filmer, alla döpta efter olika israeliska operationer: som Gjutet bly, Vredens Druvor, och operation Sjöbris. De poserade själva på affischerna – i cowboyhatt och pistolhölster. Sen gjorde de en kortfilm om de interna palestinska striderna mellan Fatah och Hamas - där de identiskt lika tvillingarna stred mot varandra - en illustration av den palestinska tragiken. Kortfilmen plockades upp av en festival i USA och för första gången skulle tvillingarna inte bara få lämna Gaza utan också se film i en riktig biograf. Festivalen i Texas bad dem välja en favoritfilm som skulle visas i deras ära. Jag glömmer aldrig hur förvånad jag blev när de berättade vilken film de valt. Efter långa diskussioner om det 24-åringarna tyckte var världens bästa filmer, valde de bort Tarkovskij och bestämde sig för Harriet Andersson, Liv Ullman och Ingrid Thulin - i Ingmar Bergmans Viskningar o Rop från 1973. Två 24-åringar från Gaza som väljer Bergman framför Tarkovskij. Tio år senare sörjer de sitt försvunna Gaza. De skickar hjärtan i chatten samtidigt som de tar världen med storm med filmen Gaza Mon Amou Men när jag frågar tvillingarna Tarzan och Arab om det gör ont att inte kunna återvända Gaza, slutar de helt att svara på chatten. Kärleken till Gaza och förlusten av Gaza blir för stark för skaparna av Gaza Mon Amour. Cecilia Uddén, för P1-morgon.cecilia.udden@sverigesradio.se

26 Loka 20214min