Många undrar om Joe Bidens tillstånd: Roger Wilson, San Francisco

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, måndag.Min dotters franska pojkvän spelar fagott. Vi ska ackompanjera kvartsfinalerna i VM i rugby live, berättade han en kväll. Det är en massa musiker inblandande.Jag går sällan på klassiska konserter, och hade aldrig tidigare sett en rugbymatch, men den mixen lät onekligen spännande.Och jo han kunde fixa biljetter, som i detta kulturvärnande land dessutom var gratis.Sen blev det ju en djävla skitvecka rent ut sagt som följde, med rapporter om outhärdlig grymhet i Israel först, och sen ännu ett islamistiskt terrordåd i Frankrike.Det var därför med ett rätt tungt sinne, som jag vandrade iväg på den där konserten i lördags kväll.Hade jag verkligen ork och lust för det här evenemanget, men ja, man får ju skärpa till sig för familjens skull.Och det var ju tur att jag gjorde det, för det visade sig att en tonsatt kvartsfinal i rugby-VM var just vad jag behövde. Matchen mellan Nya Zeeland och Irland visades i en lokal med utmärkt ljud, på storbildsskärm, som hängde ovanför dirigenten och en stor symfoniorkester, till höger om dem stod en sångerska med shorts i guldpaljetter med ett mindre band, och där stod också en beatboxare.Som om detta inte var nog satt det en hel blåsorkester, utspridd bland publiken på läktarna.Dirigenten styrde sedan alla de här musikerna så att låtar och takt stämde med det som hände på rugbyplan.Låg alla de jättestora spelarna i en hög med den lilla bollen under sig? Sprang alla över planen i ett anfall, lyckades någon sparka bollen genom de skyhöga målstolparna eller visades pausbilder på bekymrade coacher?Kända klassiska verk, varvades med covers på traditionella franska sånger, engelska hits och inhopp av den franska beatboxaren Wawad.När man inte trodde att det kunde bli mer maxat, drämde blåsorkestern iväg en gammal slagdänga. I takt med att matchen led mot sitt slut, och de gröna irländska och svarta nyzeeländska rugbyspelarna blev allt svettigare, lerigare och blodigare så ökade intensiteten på scenen och allt detta i samspel med en jublande publik.Under de två timmar som evenemanget varade, fullkomligt pumpades glädje ut i varenda cell i min kropp och studsade mig upp och ned, på läktaren i takt med musiken. På vägen hem föreföll det så självklart allt.Naturligtvis är det i musiken vi människor hittar tröst och kraft, när allt annat känns hopplöst. Naturligtvis är det där vi genom århundradena både fått utlopp för vår smärta, och blivit höga av glädje, oavsett om det gäller blues, fado, flamenco, pop, klassiskt eller schlager. Jag hade bara glömt hur stark den kraften är. Så nu när det råder becksvart mörker över världen, en vänlig påminnelse bara. Gör vad du måste för att puffa det hela i rätt riktning, men glöm inte att ta en paus från alla bekymmer, och låt dig uppfyllas av din favoritmusik.Let the music play... dance the night away...Marie Nilsson Boij, Paris.marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

16 Loka 20233min

Utrikeskrönikan 13 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm. Fredag.Återigen står jag naken i en källare i Stockholm, inträngd mellan torktumlare och tvättmaskiner. I min famn håller jag ett barn. Barnet är lika förvirrat som jag. Framför oss rusar en kvinna fram och tillbaka med skräck i blicken. Hon ger order. Skarpa direktiv. Barnet i min famn är mitt och det är barnets mamma, min flickvän, som nu har påbörjat en sorts motoffensiv. Vi har varit här förut. Det här handlar om en enda sak: Vägglöss.De senaste veckorna har det i medier larmats om ”invasioner” av vägglöss i Paris. Det sägs vara kris! Panik! Det talas om en ”bug-pocalypse”. Det kan tyckas vara en smula överdrivet.Men, för alla oss som någon gång i livet har vaknat i en hotellsäng någonstans och känt hur hela ryggen är sönderäten och prickig av små förrädiska djävulslöss väcker den här nyheten något.När jag i Nicaragua för ett par år sen insåg att jag och min flickvän hade blivit föremål för en vägglusinvasion och att de små djuren hade flyttat in i hela min väska så steg paniken.Ja, det är ett helvete. Men, det är inte alltid omöjligt att bli av med det. Om du har det i din väska räcker det med lite tvättmaskin och torkskåp så försvinner det. Eller. Lössen försvinner i alla fall. Men kanske inte erfarenheten. I alla fall inte hos min flickvän.Nu lever jag tillsammans med en person som lider av en konstant skräck för de här små krypen. Varje gång hon ser minsta lilla tecken på ett kryp. Det kan vara en mygga, eller en myra, eller bara en liten svart pappersbit på golvet, så blir hon blek i ansiktet. Då börjar det. Dammsugning. Storstädning. Frysning av dammsugarpåsar.Jag lever nu i ett av Sveriges kanske mest dammsugna hem. Ibland hittar jag små vägglusfällor som hon har planterat ut på strategiska ställen i lägenheten. En gång flydde vi vårt hem och tog in på hotell i vår hemstad av rädsla för lössen. Jag, min sambo och vårt barn. Lusflyktingar.Nu är det alltså dags igen. Ner i tvättstugan. Allt ska tvättas. Barnvagnar. Bilbarnstolar. Väskor. Även kläderna jag har på mig. Trots att det alltså inte finns några bevis på att vi har vägglöss – utan bara en misstanke.Jag försöker lätta upp stämningen genom att skämta om att det kanske inte är tvättmaskiner som vi behöver utan istället nån form av terapi. Jag börjar leta efter andra som lider av det här. Jag hittar studier som visar att ”vägglössoffer” kan utveckla allvarlig psykisk ohälsa efter att ha haft det. Folk isolerar sig. Känner skam. Paranoia. Slutar bjuda hem folk. Vågar inte gå ut. En studie slår fast att symptomen påminner om en form av post-traumatisk stress. Vägglöss-PTSD?Jag och mitt barn tittar oss omkring i tvättstugan och på mamman som skyndar runt mellan torktumlarna och tvättmaskinerna. Kanske är det inte vägglössen i sig som parisarna ska oroa sig för, utan för spåren de lämnar efter sig.Love Lyssarides, P3 KorrespondentFrån en tvättstuga i Stockholmlove.lyssarides@sverigesradio.se

13 Loka 20233min

Utrikeskrönika 12 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag.Jag gick förbi zoo häromdan och kunde inte låta bli att gå in och hälsa på de-som-snart-ska-flytta. Och jag var inte ensam. Det var förväntansfull trängsel vid stängslet, höjda mobilkameror, och så plötsligt ett kollektivt sus bland oss i publiken. När en av djurparkens tre svartvita jättepandor dök upp bakom ett träd, gjorde en långsam kullerbytta nerför slänten och sen la sig tillrätta på rygg och tuggade förstrött på en bambukvist. Jubel bland åskådarna.De oemotståndliga svartvita pandorna har blivit en symbol för Washington. De hör till här i stan, på samma sätt som kongresskaos, bilkaravaner och blaskigt kaffe. Dem är en del av det som är Washingtons identitet. I mer än femtio år har Washington haft pandor i parken. Det började när president Nixon fick två pandor med sig hem i present efter sitt historiska besök i Peking 1972. Den amerikanska kärleken till pandor syns överallt i Washington. En pandastaty pryder ingången till ett av universiteten, en granne här i kvarteret ha en glitterblå tvåmeterspanda som trädgårdsprydnad, varje souvenirbutik säljer pandaprylar och de gamla bussbiljetterna hade pandamotiv.Men nu är det slut med det. Om några veckor ska de tre pandorna flytta hem – och hem, det är alltså Kina. Att låna ut pandor till djurparker runtom i världen har i decennier varit en del av Kinas diplomatiska strategi. Pandorna har fungerat som ulliga ambassadörer, en symbol för vänskaplig inställning. Men nu, när relationen mellan Washington och Peking blir frostigare för varje vecka, och det politiska tonläget mellan supermakterna allt skarpare, så verkar långlånet för första gången inte gå att förlänga. Pandadiplomatin ser ut att förvandlas till No Panda Policy. De två 25-åriga pandorna ska hem, och det ska också deras unge, treåringen som går under namnet Lilla Miraklet, och som är född här i Washington. Kanske vill Peking skicka en signal?För Washington-borna är pandaflytten ett känslosamt avsked. Zoo håller extraöppet. Lokala medier hårdbevakar. Dygnet runt kan man följa pandornas minsta rörelser via livesända övervakningskameror.Bredvid mig vid panda-stängslet står en mamma med två pojkar. ”Titta noga nu, det är sista gången”, viskar hon. Pojkarna häver sig upp på tå, och vi tittar allihopa andäktigt på pandapappan Tian Tian Han som ligger i gräset bland höstlöven och tuggar på sin bambukvist och ser oberörd ut över Kinaflytt och storpolitik. Så bryts tystnaden av en vissling. En djurskötare kallar, och den stora svartvita björnen lufsar mot stängslet, reser sig på bakbenen och ger djurskötaren en klockren highfive med högertassen. Det ser väldigt amerikanskt ut.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

12 Loka 20233min

Utrikeskrönikan 11 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Jerusalem, onsdag.Jag tänker på 80-åriga Dalia som gömde sig under sängen när Hamas milismän letade igenom hennes hem i Kibbutzen Beeri. Hon skakade och grät när hon beskrev för mig hur hon knappt vågade andas för att inte bli upptäckt av terroristerna, hon låg kvar under sängen från sju på morgonen till nio på kvällen och hörde hur grannar sköts ihjäl, brändes ihjäl eller fördes bort, hur hennes barnbarn lyckades fly i kalsongerna. 108 människor dödades i Beeri, en av kibbutzerna nära gränsen mot Gaza där majoriteten av invånarna tillhört center-vänstern, varit för fred och mot Netanyahus radikalnationalistiska högerregering.Men Hamas attack har öppnat en ny avgrund.Jag minns förr - när jag började bevaka Mellanöstern, under fredsprocessen för trettio år sen, hur jag förundrades över hur människor lyckades hålla fast vid sina övertygelser trots blodbad. När jag kom till attentatsplatsen efter en självmordsattack ropade alla som redan var övertygade om att alla palestinier är terrorister: Död åt araberna. Medan fredsivrarna sa: Den här attacken visar bara att livsavgörande fredsprocessen och tvåstatslösningen är. Jag minns hur journalisten Nahum Barnea reagerade ungefär så även när hans egen son dödats i ett attentat mot buss nummer 18.Nu har en ny avgrund öppnats.En förtvivlad israelisk vän säger till mig: Vet du, jag bryr mig inte om vad som händer med din vän skräddaren eller någon annan i Gaza. Förr månade jag om de civila, nu hoppas jag att alla dör, bränns till döds på samma sätt som Hamas brände ihjäl människor i kibbutzerna.Ett par sekunder senare får jag ett röstmeddelande från en väninna på Västbanken, hon säger jag trodde det var en dröm, det här är ett mirakel, motståndsrörelsen har dragit ner brallorna på Israel. Jag är så stolt. Och chockad. För första gången i livet känner jag att vi palestinier kanske är tillräckligt starka för att kasta ut alla bosättare från Västbanken för vi kan inte leva i dessa ghettos längre.En ny avgrund har öppnats.Jag lyssnar om och om igen på hennes meddelande utan att förstå.Jag vet att mina palestinska och arabiska vänner tycker att vi västerländska journalister hycklar, de beskyller oss för att bevaka attacker mot israeler men knappt rapportera om dagliga övergrepp mot civila palestinier på Västbanken, ihjälskjutna tonåringar, bosättarnas våld och det förgörande krig som nu väntar Gazas skyddslösa civila. Men trots att 30 år har gjort mig luttrad och cynisk, trodde jag inte att människor som jag känner skulle uttrycka stolthet över de brutala mord Hamas genomfört på civila, att vänner i Kairo skulle hylla attacken, att vänner i Israel skulle strunta i om min vän skräddaren och hans barnbarn dör.En ny avgrund har öppnats. Och jag tycker inte längre att det är en fördel att ha vänner på bägge sidor i ett krig.Cecilia Uddén, Jerusalemcecilia.udden@sverigesradio.se

11 Loka 20233min

Utrikeskrönikan10 oktober. 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tokyo, tisdag.Häromveckan besökte jag Fukushima.Känd för de flesta på grund av den tragedi som drabbade regionen 2011.Först en jordbävning som följdes av en brutal tsunami.Därefter kärnkraftverket Fukushima Dai-ichis haveri och evakueringen som följde.I Ukedo, ett samhälle knappt en mil norr om reaktorerna, slogs jag utav de vidsträckta fälten på slätten mellan gröna berg och hav.Även om här fanns en del lagerlokaler, så var det mest gräs som vajade i höstbrisen.Inte så anmärkningsvärt i sig, kanske, men känner man till historien så rymmer de öppna fälten sin egen tragedi.Här fanns tidigare bostadshus, vägar, butiker.Bilder från tiden innan tsunamin visar ett av allt att döma litet välmående japanskt samhälle, nära den viktiga fiskehamnen.Allt det där sveptes bort i mars 2011.Jag intervjuade en fiskare nere i hamnen. Vi satt bredvid hans båt, som han köpt efter tsunamin. Den gamla hade svepts iväg av vågorna. Han hittade den senare vid en bro i närheten.Vid slutet av intervjun pekar fiskaren inåt land, bort mot några längor nybyggda anspråkslösa lagerlokaler i grått, och säger att, där brukade mitt gamla hus stå.Liksom många andra, förlorade han anhöriga den dagen.Uppåt 20 000 människor dog eller saknas fortfarande.En bit från fiskehamnen finns en gammal grundskola som är en av få byggnader som finns kvar här från tiden innan tsunamin.Nu är den omvandlad till minnescentrum och museum.Kanske är skolans historia tänkt att inge hopp eftersom eleverna och lärarna alla lyckades sätta sig i säkerhet på ett berg i närheten innan vågen kom.Och visst blir förstörelsen som vattenmassorna skapade tydlig bland skolans urblåsta korridorer.Bråte och damm och rost.Här i området nära kärnkraftverket finns också mer moderna spår.Elektroniska skyltar vid sidan av vägen som mäter radioaktivitet. Områden som fortfarande är avspärrade.I Tomioka, ett samhälle känt för sina körsbärsträd, finns en sådan skylt inne i stadshuset.Borgmästaren som jag träffar här försöker få folk att flytta tillbaka, vilket visat sig svårare än man trott.Men, han försöker vara positiv och han vill bland annat visa upp Tomiokas maskot: en fluffig handdocka i grå-gul pyjamas med rosa vantar.”Konichiwa”, ”hej hej”, säger han och gör rösten gäll och pipig för att imitera dockan på hans hand.Efter intervjun besöker jag en del av Tomioka som öppnade för allmänheten först i våras.Där finns övergivna hus, nyrenoverade hus, och nybyggda hus.En blandning av det gamla och sorgsna som dröjer kvar, men också ett hopp om framtiden.Björn Djurberg, Japanbjorn.djurberg@sverigesradio.se

10 Loka 20233min

Utrikeskrönikan 9 oktober. 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Argentina används återkommande uttrycket: Nos volvimos todos locos – vilket betyder: har vi alla blivit galna!!???Det hör man allt oftare i ett land där inflationen är 124 procent, fattigdomen växt till över 40 procent och där det finns cirka tolv olika dollarkurser.Nu är landet på väg att få en ledare som uttrycker sig lika kontroversiellt – eller galet – som den gamle armékaptenen Jair Bolsonaro, ja ni minns, han som styrde Brasilien i fyra år och som sa att covid19 var en liten förkylning.I Argentina handlar det om Javier Milei, en 53-årig ekonom som betecknar sig själv som en ultraliberal anarko-kapitalist.Liksom Bolsonaro på sin tid sågs Javier Milei som en stackars narr utan nån chans i politiken.Milei uppträdde på olika scener som en rockstjärna i svart läderjacka och jeans, han skrek ut sin ilska mot politikerna, och hans unga anhängare drogs in i en ilsken och nästan extatisk stämning.Ett marginellt fenomen, sa förståsigpåarna då.Men inte nu längre. Javier Milei chockade alla i primärvalet i augusti, en sorts generalrepetition inför det riktiga valet 22 oktober.Milei fick flest röster, 30 procent, många fler än kandidaterna från högeroppositionen och det regerande peronistpartiet.Sen dess reser han runt i Argentina från valmöte till valmöte viftandes en motorsåg. Han kommer att skära ner staten till nästan noll - staten ska bara ha polisen och armen, punkt slut. Argentinas förbannelse är just en alltför stor stat, säger Javier Milei.På vägen har han tagit tillbaka två av sina mest kontroversiella förslag – rätten att bära vapen och laglig organhandel.Men han har rört upp känslorna i ett Argentina som har regionens mäktigaste kvinnorörelse – Milei vill nämligen förbjuda den fria abort som råder sen 2021.Från scenen låter Milei som en ilsken tonåring som skriker och stampar på golvet om han inte får som han vill.Och argentinarna verkar nu vilja satsa på att tonåringen ska rädda dom, när de vuxna - dvs de traditionella politikerna - har svikit.Så mycket luft under vingarna har Milei fått att han är den förste i offentlig ställning som vågar ifrågasätta de väldokumenterade mr-brott som den argentinska militärjuntan begick under 70- och 80-talen.Negationisten Milei säger att landet var i krig mot vänsterterrorister och att några få militärer gick över gränsen. Det är allt, säger han.30.000 försvunna? Nej, de var mycket färre, säger Milei. 700 tortyrcentra? Nej, några enstaka militärer som begick övergrepp.Javier Milei kan bli Argentinas nästa president.Motorsågen, abortförbudet och försvaret av militärdiktaturen har redan fått en del argentinare att ta sig för pannan utbrista: Nos volvimos todos locos? Har vi alla blivit galna?Ivan Garcia, Bogota ivan.garcia@sverigesradio.se

9 Loka 20233min

Utrikeskrönikan, 6 oktober. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Katowice fredag,Här i hjärtat av Polens stora koldistrikt, Schlesien, har människor och natur fått betala dyrt för decenniers utvinning av landets svarta guld.Jag minns en vän som föddes och levde här som barn. Det var först när hon flyttade till Sverige som hon förstod att snö faktiskt är vit. Under hennes barndom i Katowice var den alltid svart, eller på sin höjd mörkt grå på grund av alla föroreningar från kolförbränning och tung metallindustri.När vi gjorde en reportageresa hit i slutet av åttiotalet besökte vi ett sjukhus där nyfödda barn lades i kuvös direkt för att inte bli sjuka när de skulle börja andas in luften som var för farlig för de små liven, tung och fylld av ofattbart stora mängder hälsovådliga partiklar.De där små barnens skrik har aldrig lämnat mig. De är lätta att plocka fram ur minnet.När jag stiger av tåget i Katowice den här gången är stadsbilden en helt annan. Järnvägsstationen är modern med stora glasfasader. Utgången leder till en stor galleria och samma klädmärkeskedjor som hemma. Gatorna är tysta, visserligen fyllda med spårvagnar som kör kors och tvärs, men inga bilar, bara gångtrafik och cyklister i centrum. Folk på caféer och uterestauranger. September är fortfarande sommarvarmt.Idag lyfts Katowice fram som ett gott exempel på hur en sliten och nedsmutsad industristad faktiskt kan förvandlas till något mer modernt, klimat- och människovänligt.Men skenet från Katowices polerade fasader kan bedra. Det räcker att ta tåget en halvtimme till en annan stad för att se att omställningen från livlig gruvstad till en stad utan gruvor också kan bli mycket mindre lyckad. Där ser jag de förfallna hus, sotiga fasader och trötta ansikten jag minns från 80-talets resor hit. Gruvorna lades ner men inga nya jobb - inget nytt liv kom istället.Polen får fortfarande 70 procent av sin energi från kol. Och det finns omkring 70 000 gruvarbetare att ta hänsyn till.Snart är det val och två politiska alternativ står emot varandra. Ska man skynda långsamt och fortsätta med kol i tjugofem år till, som den nationalkonservativa regeringen vill? Eller ska man satsa på att det går att lägga ner de flesta gruvorna redan det här decenniet och samtidigt hitta nya jobb åt de som då blir utan, som den liberala oppositionen säger?Titta på Katowice säger de. Vill vi så kan vi!Men vad vill polackerna? Om en dryg vecka vet vi.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

6 Loka 20233min

Utrikeskrönikan, 5 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jerevan, torsdag.Vem ska jag tro på?57-åriga Gayane som fullständigt utesluter en möjlig samexistens mellan armenier och azerier och egentligen anser att själva begreppet azerier eller Azerbajdzjan är något konstgjort skapat, de som bor där är egentligen turkar, hävdar hon.Eller None, 57 år, som bott större delen av sitt liv i Nagorno Karabach också när där fanns azerier och hon hävdar att de levde väl tillsammans, det var inte några problem. Problemet är skapat av de maktlystna ledarna tycker hon. Hon vars flyktbil gick sönder och blev lagad av azeriska soldater, som inte ens ville ha betalt utan istället undrade varför flyr ni? Varför vill ni inte vara kvar här ?Två armeniska kvinnor, som båda minns den sovjetiska tiden, men som dragit helt olika slutsatser av det de varit med om. Och kanske har de upplevt saker och ting olika för att en bodde i en by där det faktiskt var bra relationer och en i en liten större stad med stora slitningar ?Gayane kan inte glömma 1915, hon ser Turkiets fördrivning och folkmord på armenier upprepas igen och igen, men nu av ett turkfolk som kallar sig azerier, men historiskt saknar någon azerisk stat. Hon kan inte heller glömma att det som nu kallas integrering med rättigheter till språk och kultur fungerade så att armeniska kvinnor som blev kvar och gifte sig med azeriska män fick sina namn ändrade till azeriska och deras armeniska identitet utplånades.None och en del andra armenier hävdar att det finns fler likheter än olikheter mellan folken, att det där med religionerna kristna armenier och muslimska azerier inte alls är så viktigt för de flesta är formade i det ateistiska sovjetiska systemet och religionen har fortfarande inte någon stor plats . Sen delar båda folken den tragiska erfarenheten av flykt.Men, påminner Gayane, vill vi leva i ett system som styrs av en härskarfamilj? Där ingen yttrandefrihet finns, där civilsamhället kvästs och satts i fängelse? Alla som opponerat sig mot Alijevfamiljens korrupta styre är i exil eller fängslade, konstaterar hon. Och hur kan någon lita på en president som placerar sin fru som vice president?Illham Allijev ändrade grundlagen för att säkra att familjen fortsätter att behålla makten över oljelandet.Konflikten handlar också om två olika system – en auktoritär rik familjedriven oljestat mot en fattigare granne, som sedan 2018 gått mot ett öppnare och mer demokratiskt system, inte fläckfritt, men i armeniska ögon bättre än grannens.Maria Persson Löfgren, Jerevanmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

5 Loka 20233min