Vad har Åland gemensamt med Palau: Axel Kronholm, Bangkok

Utrikeskrönikan 5 mars 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok, tisdag

Jättemusslorna på havsbotten är stora som tvättkorgar. Först tror jag att de är döda, men när man nuddar dem sluter de snabbt sina stora käftar. Jag slutar röra simfötterna och ligger bara still på vattenytan och tittar på dem genom cyklopet. De ser ut att komma från en annan tid, och det gör de ju på sätt och vis. De kan leva upp till hundra år, så det är inte omöjligt att de suttit här på havsbottnen under tiden som flaggorna på Palaus omkringliggande öar bytts ut från japanska till amerikanska och sen, för 30 år sedan, till Palaus eget baner med den gyllengula fullmånen.

Jag har tänkt mycket på det här med öar sedan jag kom hem från Palau häromdagen – ett av världens minsta länder. Med flera mått mätt var det nog den mest exotiska plats jag någonsin besökt. Jättemusslorna gjorde sitt för att ge det intrycket. Men ju mer jag lärde känna landet desto mer bekant kändes det också. Jag kommer nämligen själv från en ö: Åland. Visserligen inte ett eget land, men med ett långtgående självstyre. Egen flagga, regering, parlament, frimärken, allt sånt. Vi har 30 000 invånare, Palau drygt 20 000. Vi har 16 kommuner, Palau har 16 delstater.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina blev det het debatt kring Ålands demilitariserade status. Nästan hälften av kandidaterna till det senaste riksdagsvalet i Finland ville slopa demilitariseringen. Ett oskyddat Åland skulle kunna vara ett tacksamt byte för fienden, menade de.

På liknande vis har också de geopolitiska spänningarna i Asien tvingat in Palau i samma diskussion. Hittills saknar ön befästningar, men USA som fortfarande står för en betydande del av Palaus statsbudget, bygger just nu radarsystem på två av öarna, och samtal förs om att placera luftvärnsrobotar, så kallade Patriots, på Palau i försvarssyfte. Frågan har splittrat det politiska landskapet i Palau, där kritikerna menar att militariseringen riskerar att göra landet till en måltavla.

Man skulle kunna tro att den där havsbarriären som skiljer våra öar från resten av världen är ett skydd, men storpolitikens vågor når alltid våra stränder på ett vis eller annat. Under Krimkriget (1853-56) anföll britterna och fransmännen ryska fästningar på Åland. När första världskriget bröt ut kom hundratals ryska soldater till min hemby. I granngården flyttade en rysk officersfamilj in medan vårt hus fungerade som gästgiveri. USA och Japan utkämpade hösten 1944 ett av andra världskrigets blodigaste slag i Stilla havsregionen på den lilla palaunska ön Peleliu.

Jag tänker att den här utsattheten är något som måste fostra en viss anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom hos öborna, i deras försök att navigera så stormiga hav.

Åland kallas ju ofta för ”Fredens öar”. Förutsatt att vi själva får behålla det epitetet hoppas jag att det kan vara ännu en sak vi kan ha gemensamt med Palau.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
axel.kronholm@sverigesradio.se