Ett annat, tystare Hongkong: Moa Kärnstrand, Kinakorrespondent

Utrikeskrönika 23 februari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. East Palestine, Ohio torsdag morgon.Känner du hur luften smakar, säger Steve och smackar lite med tungan samtidigt som han tar emot en röd Trumpkeps av en man som går förbi på den smala huvudgatan, och delar ut dem. Luften smakar ungefär som kol, förklarar Steve och pekar mot den blåaktiga beläggningen på regnvattnet som samlats vid trottoaren där vi står och väntar på att Donald Trump ska komma, och som han själv menar, visa sitt stöd för East Palestine-borna. Man ser kemikalierna i vattenpölen, säger Steve. Det har snart gått tre veckor sedan ett godståg lastat med farliga kemikalier fattade eld och spårade ur här i småstaden, med färre än 5000 invånare, mitt i det amerikanska rostbältet. Och sedan dess är inte mycket sig likt. De boende evakuerades och skolorna stängde i flera dagar. Sedan sade myndigheterna att det kommunala vattnet i kranarna var ofarligt att dricka och luften frisk nog att andas. Men många frågar sig varför fiskar ligger döda i vattendragen, varför de har ont i huvudet, i ögonen, varför de får röda utslag på kroppen, om det verkligen är så säkert som de säger?Utanför stans diner, längs gatorna och i second hand-butikens skyltfönster sitter hjärtformade skyltar uppe: Tack till alla räddningsarbetare och East Palestine Lives Matter. Sandra Chirico drar upp sina kläder och visar mig röda prickar längs benen och armarna. Och precis som flera andra jag möter beskriver hon en tärande oro över vilka eventuella skador som kan komma sedan, om fem år, tio år? Är det då cancersjukdomarna börjar visa sig? Hur ska det går för barnen? Men lika påtaglig som oron är den djupa misstron och ilskan mot myndigheterna, mot tågbolaget och mot president Joe Biden som inte rest hit än. Han bryr sig inte om oss på landet, säger 17-åriga Casey. Han bryr sig mer om folket i Ukraina än om oss. Ett budskap som nu sprids av Donald Trump och av andra republikaner i det senaste storpolitiska bråket här i USA som återigen visar på splittringen i landet. Det är också ett budskap som passar perfekt in i Trumps retorik om de bortglömda amerikanerna långt från vänstereliten i storstäderna.Joe Biden och demokraterna har dock gått till motangrepp och kritiserar Trump för att under sin presidenttid ha rivit upp olika säkerhetsregler för tågbolagen. Men här framför brandstationen i den lilla staden i ett län där Donald Trump vann 70 procent av rösterna i förra valet, ropar en talkör, dra åt helvete Joe Biden. Och när Trump till slut kommer körande i sin bilkortege möts han av jublande East Palestine-bor med skyltar där det står Rädda oss, Trump. Han vinkar och ger tummen upp. Och kliver senare in på McDonalds och köper lådvis med hamburgare till räddningsarbetarna.Cecilia Khavar, East Palestine, Ohiocecilia.khavar@sverigesradio.se

23 Helmi 20233min

Utrikeskrönika 22 februari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Charkiv, onsdag.”Denis, jag vill säga ett par ord”Min vän och kollega JoMa reser sig från stolen. Sorlet runt festbordet tystnar. Ett litet leende växer fram, Denis ser lycklig ut.”Denis betyder hav på turkiska”, inleder JoMa.”Och det, det namnet passar dig så väl, som havet för samman floder, har du fört oss samman här”.”Oss” är Denis barndomsvänner från Charkiv men också människor som han träffat under det senaste året, hjälparbetare, militärer och vi, två journalister från Sverige, samlade runt ett bord för att fira Denis 30-års dag.Att vi hamnade här, tänker jag.JoMa, innan den fullskaliga invasionen en av många kollegor, i dag en nära vän. Denis som generöst visat oss sitt Charkiv, kört oss till intervjuer i ur och skur och längs vägen också blivit en person vi kommit nära, bryr oss mycket om.”Ja, krig är fruktansvärt, rakt igenom ont, vidrigt och eländigt”, fortsätter JoMa.Det är sant, tänker jag.För nästan exakt ett år sedan vaknade jag till ljudet av flyglarm.”Mamma, allt är så sorgligt och läskigt. I dag inledde Putin krig i Ukraina, eller en specialoperation som han kallar det. Här i Lviv är det lugnt, jag kommer stanna här ett tag. Oroa dig inte, allt är bra med mig”.Jag tittar på meddelandet jag skrev till mamma då, tidigt på morgonen den 24e februari i fjol. Som på ett fotografi av ett livsförändrande ögonblick, ögonblicket då tiden, vår, min, allas historia, delades in i ett före och ett efter.Skulle något någonsin bli bra igen? Minns jag att jag tänkte då.Tågstationen i Lviv, flyktens, skilsmässornas central. Under invasionens första dagar pratade jag och JoMa med en kvinna på stationen. Hon rotade i sin väska, hade precis kommit med tåget från Charkiv.Sen sa hon inget mer, blev tyst.Det sista hon mindes var bomberna, det eviga skjutandet, raserade byggnader, bostäder, parker, skolor.På några minuter packade hon ihop sina tillhörigheter, en väska med lite mat, ett par trosor, strumpor och en tröja. Det är vad som fanns kvar av det liv som varit.”Ta inte bild på mig är ni snälla, säg inte mitt namn i radion”.”För jag tänker inte lämna Ukraina, inte fly till Polen eller någon annanstans, en dag ska jag återvända hem”, sa kvinnan till oss.Ett år senare sitter vi här i Charkiv, Ukrainas näst största stad, som många flydde från men nu också återvänder till. Vi äter ukrainska maträtter, sallader, skålar för en nyfunnen vän.”Ja, krig är fruktansvärt, rakt igenom ont, vidrigt och eländigt”.JoMa harklar sig.”Men om det är något jag ändå är tacksam för är att det, kriget, har låtit våra vägar här bland haven korsas, att vi har fått lära känna dig Denis”, säger han.Lubna El-Shanti, Charkivlubna.el-shanti@sverigesradio.se

22 Helmi 20233min

Utrikeskrönikan 21 februari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.I drömmen vaggas jag ömt, det är behagligt, en skön dröm – ingen mardröm.Ändå vaknar jag plötsligt till.Jag känner att sängen gungar. I 30–40 sekunder. Och jag tänker såklart att det är en jordbävning. Men får inte panik, för vaggandet är så mjukt, jag är mer fascinerad än rädd.Jag somnar om.Lite senare den morgonen vaknar jag till det som nu kallas ”århundradets katastrof i Europa”.Jordbävningen i Turkiet och Syrien har skördat över 40 000 liv och raserat hundratusentals människors hem...Jag befinner mig 500 kilometer därifrån, i Cyperns huvudstad Nicosia. Det jag har för händerna avbryts, alla planer skrinläggs – jag är på väg till Turkiet inom loppet av några timmar.Den första stan jag kommer till är Sanliurfa och det dröjer inte länge förrän jag blir varse skalvets raseri, i centrum har flera stora hus raserats till grushögar och i en av rasmassorna pågår ett intensivt arbete med att frilägga sten för sten. Det är bara någon dag efter skalvet och möjligheterna till att hitta överlevande är stora.Höghus har förvandlats till krossad betong, förvridet stål och resterna av människors hem.Men... det är ändå svårt att till fullo ta in katastrofen. Jag reflekterar nästan omedelbart över det, min egen avsaknad av en stark reaktion.Jag noterar också andras lugn i den allt annat än normala situationen...Som räddningsteamen i rasmassorna – sammanbitna män och kvinnor, varav många förlorat familjemedlemmar och vänner, som i stunden lägger undan allt – även sina känslor – för att rädda liv.Jag reser vidare mellan städerna i den drabbade regionen, och kommer till allt värre platser. Och i en mindre stad med en befolkning som före skalvet räknades till 40 000 invånare når till slut insikten mig om skalvets mardrömslika kraft och dess konsekvenser.Det sker genom en liten flickas ögon.Det är i hennes blick jordbävningens innersta väsen synliggörs för mig. Hennes sorgliga skratt – hon är nyfiken på oss journalister, hennes ansikte skiftar miner... allvar och sorg, skratt och fnitter. Det kommer och går medan sekunderna tickar.Hon är kanske sex år och hemlös, bor ute i kylan. Det finns inte ett helt hus i sikte, förödelsen är ofattbar. Men på frågan om hon längtar till värmen i ett hus, att få lämna tältet, möter jag skräck i hennes blick, och hon säger tyst att hon vill härifrån, långt bort från den här platsen...Då faller min gard, mitt filter. De egna barnen där hemma – de är i flickans ålder – flashar i mitt huvud, rasmassorna växer, katastrofens omfattning sjunker in...Det blir blixtrande vitt för en stund, en intensiv känsla genom kroppen – och sedan måste jag plocka ihop mig själv.Dagens Eko närmar sig, jag ska strax försöka förmedla det ofattbara, ogripbara...Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

21 Helmi 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, måndag. Grå dimma omsluter riksdagshuset i Helsingfors när jag sitter och tittar på den pampiga byggnaden från en fönsterplats i det vackra biblioteket på andra sidan gatan.Här inne råder ett dämpat sorl, Biblioteket Ode är välbesökt. Huset är en omtyckt mötesplats för Helsingforsborna och hyllas av många. Det har till och med beskrivits som det bästa som gjorts för de boende.Annars lider även Helsingfors av brist på solljus den här vintern och det känns nästan lite symboliskt för den tid vi lever i.Vinterns värsta energikris verkar vara över men inflationen finns kvar och så närmar vi oss årsdagen av Rysslands invasion i Ukraina och även det kan kännas som ytterligare en grå dimma, som en våt filt som trycker tungt.Ett år av fullskaligt krig i Europa. Det var ingen årsdag man ville få uppleva.Putins krig i Ukraina skrämde Sverige och Finland in i Nato har det sagts men än är det inte klart.Inom kort väntas Finlands riksdag godkänna den lagstiftning som krävs för att gå med i Nato. Besluten skyndas på för att vara klart innan riksdagsvalet den 2 april. Man vill inte få förseningar i besluten om det riskerar att dra ut på tiden att bilda ny regering och riksdag.Olika steg i den demokratiska processen inför en av de största utrikespolitiska vändningarna som medlemskapet i försvarsalliansen innebär.Spekulationerna och debatten om anslutningsprocessen ger höga svallvågor även i Finland.Frågorna är välkända - när ska Turkiet och Ungern godkänna ansökan, kommer Sverige och Finland bli medlemmar samtidigt, ska Finland överge den gemensamma linje och gå före Sverige?Jodå, det skrivs och pratas i tidningar, radio och TV även i Finland. Experter, politiker och vanliga medborgare yttrar sig – fakta och känslor – högt och lågt. Uttalanden analyseras, olika scenarier målas upp.Det enda tydliga klara besked som finns från officiellt håll är detsamma som från start – det bästa är om Sverige och Finland blir medlemmar i Nato samtidigt. Och det blir symboliskt fint om det kan ske vid Natomötet i Vilnius i sommar.Vad som sägs och görs i förhandlingarna däremellan är höljt i dimma. Precis som den där grå dimman som omsluter riksdagshuset.Det är råkallt och ruggigt i dimman i Helsingfors. Snön har fallit tungt över helgen. Mycket känns skakigt och osäkert men genom de stora fönstren på riksdagshuset anas ljuset från kristallkronorna i den pampiga ”hallen” utanför plenisalen.Och ljusare, längre dagar och liiite mildare temperaturer i veckan som gick, ger en föraning om att våren är på väg.Jag väljer att se det som ett tecken på att det finns hopp, ljus och värme och bättre tider.Carina Holmberg, Helsingforscarina.holmberg@sverigesradio.se

20 Helmi 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. München fredag.Det här är den glada "ompa-ompa stämningen" i en av Münchens berömda ölhallar igår kväll."Maasen", alltså enlitersglasen med öl, flödade och folk beställde "Schweinehaxe" och kringlan "Bretzel" som om det inte fanns någon morgondag.Och många mil bort, i västra Tyskland, i Köln och i Düsseldorf och i flera andra städer i väst inleddes igår den traditionella karnevalen med tiotusentals utklädda tyskar som festade och skrattade, för första gången på tre år utan covidregler.Och i huvudstaden Berlin var röda mattan utrullad för filmstjärnor och berömda regissörer och filmfans samlades i tusentals utanför filmfestivalpalatset för festivalen Berlinale för att få en skymt av sina idoler, covidregelfritt.Ja, det här är bara tre exempel på återtagen tysk glädje just nu.Men samtidigt, detta var också tysk stämning igår:En ung kvinna ställer en allvarlig fråga på ett stormöte här i München om den tyska hållningen till vapenleveranser till Ukraina och om hur kriget kommer fortsätta.Det var kvällen före den stora säkerhetskonferensen här i München inleds idag och med stort allvar diskuterades de stora frågorna om krig och fred. Sällan har den kommande säkerhetskonferens i München känts lika angelägen som detta år.Samtidigt i Berlin hölls krismöte mellan förbundsländer, kommuner och regeringen om hur den fortsatta flykting- och migrantmottagningen i landet ska se ut. Kommuner och delstater har slagit larm om att de återigen kommit så många migranter och flyktingar till Tyskland, över en miljon ukrainarna t ex, att man precis som 2015 återigen får kämpa intill bristningsgränsen för att lösa bostads- förskole- och skolfrågan för alla som kommer.Ja, det är kontrasternas tid här i Tyskland. Glädjen över att de så hårda covidåren är över, att man kan festa och "ompaompa" igen är påtaglig här samtidigt som frågan om krig och fred och vapenleveranser och dess olika konsekvenser svävar över alltihop.Precis som på den fest på nyår jag var på hos vänner utanför Berlin.Vi var folk med bakgrund i Sverige och i f d och Öst- och Västtyskland. Feststämningen var påtaglig tills vi oundvikligen började diskutera Ukraina- och vapenleveransfrågan.Jag höll mig i bakgrunden länge men när de inte ovanliga verbala anklagelserna mot journalister och "det får man inte säga i det här landet" kom så kunde jag inte längre hålla tyst.Det hela slutade med en riktigt engagerad diskussion, för att uttrycka sig milt, mellan alla, en diskussion som nådde sin intensiva höjdpunkt ca 10 minuter före tolvslaget.Vi tog då en lätt ansträngd paus i det hetsiga, skålade in det nya året med sneda och på något sätt glada och allvarliga leenden på samma gång.Se där, några miniatyrbilder av stämningen här i Tyskland just nu, glädje över återvunnen frihet men allvar och hetsiga diskussioner om krig och fred.Daniel Alling, Münchendaniel.alling@sverigesradio.se

17 Helmi 20233min

Utrikeskrönikan 16 februari 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, torsdag.Vad heter egentligen den tidigare brittiska regenten? Ja, just hon som avled i somras, mitt i steget, om än i slutet av promenaden... Dum fråga, tänker du – drottning Elisabeth så klart! Eller möjligen Elizabeth med ett försök till engelskt uttal, som är helt okej att säga i radio enligt svensk public service-praxis. I Italien däremot, heter hon absolut inte Elisabeth utan Elisabetta. Det är inte så konstigt kanske. Det blir ju inte italienska annars. I Spanien har de dragit det ytterligare ett varv. Där heter nämligen samma drottning Isabel. Och hennes son, den nye kungen, heter inte Charles, utan Carlos. Går man vägen via franskan blir övergången mjukare och mer begriplig, Charles, Charles, Carlos. Det här är ju i grunden fint, att varje språk anpassar egennamnen efter de olika språkens särdrag, intonation, stavning och uttal. Det ger ju inte minst möjligheter, att kunna byta personlighet. Vi låter inte likadant på olika språk, uppfattas garanterat heller inte likvärdigt i olika språkliga kontexter så varför heta samma, menar jag. Vad skulle en Mary Nielsen hitta på i London till exempel? Oklart, kanske värt testa?Men, denna ”namnröra” kan lätt bli ett arbetsmiljöproblem för en korrespondent som ska rapportera i hast från ett event, till exempel en tidigare påves begravning. Vad heter människan? Jo, på Italienska Benedetto, på spanska Benedicto och på franska Benoit. På svenska då? Ja, Benedikt, fast på svenska går det också bra med det latinska namnet Benedictus. Han som innehar posten nu, heter Francesco på italienska, Francisco på spanska och Francois på Franska. Och på svenska då ja Fransiskus, samma som på latin denna gång, fast OBS stavningen skiljer sig,k på svenska och c på Latin. Sen var det ju den lilla, men helt avgörande, detaljen, platsen där begravningsceremonin hölls? Piazza di san Pietro på italienska. Plaza de san Pedro på spanska. Place Saint Pierre på franska, Pietroplatsen kanske, på svenska? Nej, Petersplatsen heter den, såklart! Alltså, jag är helt med på att man ibland kan behöva ändra stavning eller uttal vid översättning av egennamn av andra skäl, om betydelsen eller lydelsen krockar med andra redan existerande ord, som leder tanken åt ett håll man kanske inte önskar. Om jag hette Dick till exempel, kanske jag skulle kalla mig Daniel i engelsktalande länder... Putin, till exempel stavas inte P U T I N på franska utan P O U T I N E, annars hade uttalet på franska lätt kunnat bli "putain", dvs en mycket ful svordom... Men som princip tycker jag att min kära kollega Katrin Zimmerman har en poäng. Exakt, vi vet ju alla att hon inte heter Katrin... Hon heter Kathrine, Kathrine Zimmerman på – på alla språk! Föredömligt!Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

16 Helmi 20233min

Utrikeskrönikan 15 februari Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Moskva onsdagUtanför mitt köksfönster här i Moskva syns en enorm gyllne kupol, just nu med ett lätt pudertäcke av snö. Den ser ut som en semla. Bakom den skymtar de gigantiska skyskraporna nära Kutuzovskij prospekt.På grå plåttak kan jag just nu se snöskyfflarna, som utan minsta uns till säkerhetslinor med nån slags stolthet över sitt arbete skyfflar och skyfflar bort minsta snöflinga. En av dem klättrar över det låga staketet vid takfoten för att ta bort det sista. Han håller sig i handen i staketet när han gör det. Men det ser livsfarligt ut.Från mitt sovrumsfönster åt andra hållet är vyn likadan. På en skola i närheten ser jag hur två män springer nedför taket och sen upp igen.Själv har jag, numera alltid broddskor på mig. Här är det särskilt viktigt för även om det snöröjs, så är det ofta is på trottoarerna eller is under ett tunt lager snö. Men sen finns också de ojämna stenplattorna. På den vackra inre boulevardringen går stenplattorna i vågor. Ett uselt hantverk är orsaken och tjälen i marken har gjort sitt.Under mina många år här var det ständigt nya plattsättningar på allt bredare trottoarer, men någonstans gick det fel. Moskvabor brukar säga att det där varar bara ett år, sen görs det om igen. Pengar i nåns ficka, det ser fint ut ett tag, men sen....På trottoarerna finns förutom halkrisk, snubbelrisk också krockrisk från alla matbuden, som kör elcyklar eller små elmoppar. Krisskrossar mellan gående.Ja jag vet det här är ju absolut ingenting jämfört med jordbävningskatastrofen eller kriget i Ukraina.Men när jag går på de buckliga gatstenarna tänker jag på att det är inte så konstigt att den ryska krigsapparaten inte förmått leva upp till de stora orden uppifrån. Världens näst mäktigaste armé. Det är ju precis som vid upphandling av stenläggning av trottoarer här i Moskva så klart. Det upphandlas, men det fuskas, det går pengar till annat än det var avsett. Korruption helt enkelt.För att ytterligare sänka Moskvabornas humör finns nyheten om mattheten i Moskva, om det gråa Moskva där det på 55 år inte varit så få dagar med sol, som i år. Själv har jag sett solglimten en dag under två veckor, annars kompakt grått. Statliga Vesti har intervjuat en psykolog, som varnar för det hälsovådliga i att leva i det grå mörkret. .Själv tröstar jag mig med en tur till närbutiken, handlar billigaste toarullen, ett kilo potatis och en gul lök. Sen måste jag betala kontant, för internationella kreditkort fungerar inte här. Med snoret hängande i den röda näsan börjar jag räkna upp mynt för att ge jämna pengar, men jag har inte tillräckligt. Killen i kassan ler stort och säger äsch det behövs inte. I hans ögon har han gjort en god gärning till en fattig rödnäst tant, som bara hade råd med potatis,lök och en toarulle.Maria Persson Löfgren för P1 morgon i Moskvamaria.persson_lofgren@sr.se

15 Helmi 20233min

Utrikeskrönika 14 februari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn, tisdag.Jag sitter ibland och tänker på Kaffeklubben. Och Kaffeklubben är - för tydlighetens skull - inte en kaffeklubb, utan det lite märkliga namnet på den ö som är det nordligaste stycke land som finns på jordklotet. Nordpolen ligger sådär 70 mil längre norrut, men närmare än såhär går det inte komma om man vill ha fast mark under fötterna. Ön är inte stor, och rätt stenig, men där lär växa både purpurbräcka och fjällvallmo - två vackra små arktiska blommor.Kaffeklubben ligger precis norr om Grönland, och det var den danska polarforskaren Lauge Koch som var den första som steg i land här för drygt 100 år sedan - det var också han som gav ön sitt lite märkliga namn. Men de flesta andra dagar sen dess har platsen varit öde. Äventyrliga polarforskare flyger förbi här uppe ibland, ofta i jakten på en ännu nordligare plätt land att upptäcka, namnge och skriva in sig i historieböckerna för. Några gånger har man trott sig lyckas, men hittills har det visat sig bara handla om tillfälliga grusbankar från avsmälta isberg. Men oftast är det som sagt öde och tomt i trakterna kring Kaffeklubben.Och handen på hjärtat, är det inte så vi tänker oss Arktis - kallt, isigt och tomt. En plats utan vidare intresse eller betydelse. Arktis är så pass oviktigt att de som tillverkade min jordglob satte en stor plastgrej där för att fästa själva globen i sin axel, en plastbit som nonchalant täcker det mesta av regionen. Där finns ändå inget att se. Har du ingen egen jordglob kan du istället försöka få en rimlig kartbild över Arktis i Google maps. Hör av dig om du lyckas.Nu har ni nog gissat vart jag vill komma, kanske har ni hört mig tjata om det förr: Arktis förtjänar att betraktas som något annat än det där vaga och märkligt utdragna i ovankanten av våra världskartor. Ingen har väl undgått hur USA skjutit ner misstänkta ballonger över Arktis senaste veckan. Vilka rubriker det skapat. I stormakternas värld är Arktis superhet.Men när jag tänker på Kaffeklubben tänker jag nog ändå inte mest på stormakter, utan på de som gett ön sitt egentliga namn - på grönländska heter den Inuit Qeqertaat. Inuiterna och alla de andra ursprungsfolk som lever uppe runt norra ishavet. De som alltid bott här, men alltid dominerats av andra. De vars kulturer och ekonomier nu håller på att tappa fotfästet när klimatförändringarna smälter bort den is de alltid stått på.När jag tänker på Kaffeklubben tänker jag att ingen vet hur världen här uppe kommer bli. Kanske kommer människor att anpassa sig - och bo kvar. Eller kommer de arktiska kulturerna bleka bort, samtidigt som regionen fylls av andra människor i jakt på de ekonomiska möjligheter som klimatkatastrofen kommer föra med sig.Oavsett så står Arktis på tröskeln till något dramatiskt. De kommande 100 åren kommer det inte vara lika öde runt Kaffeklubben som det varit. Så nu är det kanske dags att skaffa en ordentlig karta över Arktis - och hänga med. Börja med att se om du kan hitta Kaffeklubben.Samuel Larsson, Köpenhamnsamuel.larsson@sverigesradio.se

14 Helmi 20233min