I Mostar blev vänner fiender – och Balkankriget än mer komplicerat: Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

Utrikeskrönikan 3 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Montpellier, onsdagDet finns en bild av jorden som är illustrativ för det år som gått. ClimateReanalyzer publicerar dagligen temperaturavvikelser världen över. Stora delar av vår planet har under hösten och vintern lyst i olika nyanser av orange, mörkrosa, illrött – temperaturer över eller mycket över det normala för årstiden. Och så mitt i allt det röda – en liten ring av blått som illustrerar den kyla som samtidigt svept in Skandinavien. Som en liten blå gallisk by av motstånd mitt i det stora, röda romarriket, för den som känner till den franska klassiskern Asterix.Året som gått blev det varmaste som uppmätts på jorden. Utanför Sverige slogs temperaturrekord på löpande band.Här i Frankrike har regeringen redan börjat förbereda sig för en fyra-graders värld. Jo, du hörde rätt, fyra graders medeltemperaturökning vid slutet av århundradet, istället för två, eller drömscenariot 1,5.”Man kan säga att vi lämnat ett stadium av förnekelse”, sa Frankrikes miljöminister Christophe Béchu när planerna presenterades.Istället för att låtsas att vi kommer att klara Parisavtalets temperaturmål vill franska regeringen vara ”realistisk” och arbeta efter två scenarior. I det ena kan uppvärmningen hejdas vid 2 grader. Då kommer extremväder och andra oönskade konsekvenser att fortsätta öka, men världen kan förhoppningsvis undvika det värsta.I det andra scenariot rusar vi vidare ungefär som idag och då räknar den franska regeringen med att Frankrike går mot minst tre, på sina ställen fyra graders medeltemperaturhöjning. Idag ligger den på 1,2.En sådan utveckling skulle sända chockvågor genom EU:s näst största ekonomi. Enligt beräkningar kan BNP minska med upp till 13 % redan 2050. Vill vi kunna använda statens pengar till någonting annat än att reparera klimatorsakade skador och förluster i framtiden är det hög tid att börja anpassa sig, är budskapet.Hur ska Frankrikes alpina skidorter klara sig om alla glaciärer smälter? Hur ska jordbruket överleva i en värld där torka blir det nya normala? Hur ska människor kunna bo bland städernas betong och asfalt?2024 blir ett supervalår då EU:s medborgare ska välja nytt parlament och USA ny president. Två val som kan avgöra om världen ska lägga i en högre växel för att minska utsläppen eller om vi ska lätta på gasen.Under tiden förbereder sig Frankrike för det värsta. ”Inte för att vi vill, men för att vi måste”, säger miljöministern.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.marie-louise.kristola@sverigesradio.se

3 Tammi 20243min

Utrikeskrönikan 2 januari. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogota, tisdag.Jag var 11 år gammal, pappa släpptes från ett av Santiagos koncentrationsläger där den chilenske diktator Augusto Pinochet höll tusentals oppositionella inspärrade. En månad senare, i oktober 1976, var vi på väg till Sverige.Dagen innan avresan samlades grannarna och tog farväl – det kramades, det skålades, flera grät. Jag sa hejdå till mina barndomsvänner, utan att riktigt förstå vad som väntade.Och över en natt var de borta – vännerna, klasskamraterna, den snälla läraren Fresia, den herrelösa hunden Tevito som vi hade tagit hand om.En rejäl brytning, men det var nog tuffare för pappa och mamma, som förstod bättre. Vi skulle kanske aldrig mer återse dem.För några månader sen träffade jag ett venezuelanskt par på ett härbärge för migranter i centralamerikanska Costa Rica, dit hade de vandrat i fyra månader med treåriga dottern Isabella, Snart skulle de återuppta vandringen mot slutmålet, USA.När jag tittade på lilla Isabella som glatt lekte med andra barn på härbärget kom jag att tänka på mig själv som 11-åring. Jag förstod visserligen mer om situationen än vad treåringen Isabella gör, men jag var ändå ett barn, bena var fulla med spring, resan ut i exil var ett äventyr.För de vuxna innebär migrationen visserligen ett hopp, men det är ett hopp omgärdat av rädsla, bekymmer, oro, ängslan, ovisshet. Kommer vi att klara det här?Här i min region har vi återigen rekordsiffror på människor som flyr från fattigdom, våld och utsatthet, de flyr norrut, mot USA. Kring en halvmiljon korsade den fruktade och farofyllda tropiska djungeln Darien i Panama i år. En halv miljon.En av dem var treåriga Isabella, hon på härbärget i Costa Rica. Under vår träff berättade mamma Oscarlis om familjen som drunknade framför deras ögon när den kraftiga flodströmmen tog dem med sig, om liken längs vägen och den ruttna lukten, om nätterna i ett tält medans de vilda tigrarna gick runt utanför och vrålade av hunger.Lilla Isabella grät, fast de täckte för hennes öron, berättade Oscarlis medans hon sträckte mot sig dottern och kramade henne hårt.En halv miljon migranter här i min region. Över 100 miljoner i hela världen enligt FN. Och en av dem är treåriga Isabella. Siffrorna är fruktansvärda, men de säger så lite. Isabellas och mamma Oscarlis kram däremot säger så gott som allt.Ivan Garciaivan.garcia@sverigesradio.se

2 Tammi 20243min

Utrikeskrönika 29 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm torsdag.Att arbeta utomlands är att möta nya kulturer, seder och värderingar. Det är ofta spännande men visst blir det krockar ibland, som häromveckan.Två herrar på var sin sjukhusbrits. En akutmottagning i staden Kandahar i södra Afghanistan. De har sökt vård för förkylnings- och influensasymptom och ska strax behandlas med antibiotika. Intravenöst. Alltså en hästdos med antibiotika rakt in i blodet. Det är så man gör här för att snabbt komma på benen igen. Fler hostiga och hängiga herrar kommer och går i det rena och fräscha behandlingsrummet. Lägger sig ner en stund, får sin behandling och traskar hem.Rena och fräscha akutrum är kanske inte det första man tänker på när orden sjukvård och Afghanistan förs ihop i en och samma mening. Men för den som har pengar och bor i en stad så finns kliniker av det här slaget. För landets många fattiga är situationen en helt annan. Det råder stor brist på både mediciner och läkare.Ett annat exempel, den här gången från Pakistan.Patienten har varit på sjukhus för samma förkylnings- och influensasymptom. Ordinerad behandling blir, förutom antibiotika och allehanda piller, också en påse blod för värdena är låga. Nu ligger patienten hemma med blodpåsen upphängd på väggen på en krok där en tavla nyss hängde. Varför är du inte kvar på sjukhuset undrar jag? Det tog så lång tid för blodet att rinna in i kroppen. Jag ville hem, lyder svaret.Just hälsa och hur man bör ta hand om sin kropp och knopp för att hålla i långa loppet är en återkommande källa till diskussion när jag är ute på reportageresor. Att ligga hemma med feber, hosta och snuva i ett antal dagar gör man bara inte i Sydasien – om man har råd med ett läkarbesök vill säga. När jag berättar att jag och mina barn går runt på smärtstillande och febernedsättande, lite örtmediciner och varmt honungsvatten med citron och ingefära i, i upp till en vecka utan att ringa vårdcentralen skakas det på huvudet. Stackars barn som fått en sådan oansvarig mor! När jag lägger till att ungarna får chips så att de ska bli törstiga och dricka och glass om febern är hög döms jag ut totalt.Jo, men antibiotikaresistens försöker jag. Om ni fortsätter att ta antibiotika i tid och otid kommer ni att dö av en förkylning drar jag till med. Jo, det har man hört talas om men att omsätta det i praktik och lida utan läkemedel? Nähä du. Samma blir det när jag försöker propagera för att vi ska promenera några kvarter till nästa intervju istället för att ta bilen. Jo, motion är bra och jag rör gärna på mig säger mina medföljare ofta och så hålls bildörren upp. Bilen ses som ett kvitto på framgång. Gå gör de fattiga. Så ökar också livsstilssjukdomarna även i den här delen av världen.Naila Saleem, Sydasienkorrespondent.naila.saleem@sverigesradio.se

29 Joulu 20233min

Utrikeskrönikan torsdag 28 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Häromdagen påmindes jag om en jul för många år sen då jag tände på Putin. Bokstavligt talat.Han brann så sakteliga ned från veken till roten, runt hans kala huvud lade sig stearinet i drivor. Det var det enda som blev kvar. Det var ett ovanligt juleljus – men vem hade väl kunnat tro då att jag satte eld på en blivande efterlyst krigsförbrytare.En härförare – en man som både rustar och ställer till med krig på 2000-talet. Vem hade kunnat tro det på 1900-talet? Att en Napoleon – Stalin – ja, Hitler går igen. Den internationellt efterlyste krigsförbrytaren, tillika ryske härföraren Vladimir Putin, har han tänkt sig att likt Stalin eller Lenin dö på sin post? Kanske föreställer han sig en evig vila jämte Vladimir Illitj Lenin i maouseleet på Röda torget i Moskva? Eller kanske vill han likt Lenin få sin hjärna dissekerad i 55 000 små skiktbitar. En gång på 90-talet besökte jag Lenins hjärninstitut, där forskare skulle komma fram till vad som gjorde ledaren till den han var. Men behöver Putin ens fundera på det? Det finns de som hävdar att kriget är en följd av Putins fullständiga ointresse för framtiden – alltså den framtid då han själv inte längre finns med. Därmed verkar han också helt skippa andras framtid – inkluderat de barn och barnbarn han själv är upphov till. Bryr han sig inte om deras framtid heller?Snart är det ett nytt år – i Moskva och andra städer pryds torgen med gigantiska ljusdekorationer med 2024, allt för att fira in det nya året. Men för många ryssar är det som livet blivit en ständig Svansjön av Tjajkovskij. Tecknet som förr betydde att något stort, okänt var på gång att ske, då spelades Svansjön på stats-tv:n.Frågan är väl hur länge det dröjer innan både Svansjön och Tjajkovskij rensas ut i den utrensning som pågår i ryssdespoternas rike.Och i brist på annat är det en variant av Kejsarens nya kläder, som får fokus. Ryska societetens nakenparty, där en kändis kom klädd i enbart sneakers och en strumpa, och den satt inte på någon fot... Andra klädda som Kraka. Nätet kokar upprört med krav på fängelsestraff eller tvångsmobilisering – minst... En av deltagarna är dessutom kompis med Putins presstalesman Dmitrij Peskov – så detta spiller även över på honom. Peskov som talar perfekt engelska är nog en västlakej.Men i Sibirien dit alla förr eller senare skickas i diktaturen, där vill de gärna tvåla in sig med Putin och har därför tillverkat en tvål i form av Putins huvud. Fördelen med tvålen är att den tar slut. Fast innan dess lär den bli förbjuden – precis som Putinljuset blev en gång.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

28 Joulu 20233min

Utrikeskrönikan onsdag 27 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, onsdag.Min språkutveckling går hand i hand med nyhetsagendan – på gott och ont. Inte sällan saknar jag av någon anledning ord av det grövre slaget, som för övrigt inte heller finns i mina ordböcker. Det krävs googling och ibland även rundringning.I höst har jag till exempel lärt mig ”puticlub”, spanska för bordell. Det kallade nämligen högern Socialdemokraternas högkvarter i Madrid, när demonstrationerna mot premiärminister Pedro Sánchez pågick som mest för att han var på väg att bilda regering med stöd av de två katalanska separatistpartierna. Han hade sålt sig menade kritikerna, regeringsmakten mot Katalonien, och på gatan demonstrerade de med uppblåsbara dockor...I samma veva lärde jag mig ”hijo de puta”, som inte riktigt kan översättas till svenska, men vi kanske skulle säga ”ditt svin” eller något. Detta kallade i alla fall den absoluta toppolitikern Isabel Díaz Ayuso premiärministern, under hans installationsdebatt i det spanska parlamentet. När det gäller de nedre regionerna är jag generellt något ordfattig på alla språken, tycker jag. Men efter att jag sett dokumentären om Gérard Depardieu så är – tyvärr måste nog tilläggas – ordförrådet stärkt på det området.I den visas bilder från en resa till Nordkorea där Gérard Depardieu genomgående beter sig som ett praktarsle skulle man nog kunna säga, och jag lär mig ord som ”bander” – ha stånd, ”peloter” – tafsa på och ”jouir” – få orgasm. Det senare menar han är vad som händer med en liten flicka, om hästen som hon rider på börjar galoppera. Ett exempel från filmen bara, och en mycket mycket osmaklig kommentar, anser många fransmän. Kulturministern tyckte det var läge att ta ifrån Depardieu den fina utmärkelsen Hederslegionen till och med, men då protesterade president Emmanuel Macron. Han sa att det inte var ett moralpris och att han sällar sig till skaran som inte känner sig helt övertygad om bildernas äkthet, vilket fick dokumentärmakarna att ta in en expert för att granska filmen och som bekräftar att ljud och bild stämmer. Depardieus advokat kontrade då med att det som förefaller vara avslöjande filmsnuttar från verkliga livet, i själva verket är en del av något som skulle bli en spelfilm, Depardieu spelar alltså bara sig själv. Å en rad kulturarbetare har rusat till skådespelarens försvar. Han är den störste, säger de, och låt rättsväsendet döma honom. Inte folkdomstolen. Fortsättning lär följa. Ett annat område där jag kan dimpa ner i svarta hål av okunskap är jordbruks- och fiskesektorn. Skördetröska? Ingen aning. Trålare? Nope. Varken på franska spanska eller italienska... Men nu har jag varit i Normandie och fyllt på – ”ostréiculture” – ostronodling. Frankrike är nämligen det land där det både produceras och äts mest ostron i hela Europa. Och nu under jul och nyår är det högsäsong. Ordet fred kan jag redan på alla mina språk. Paix – pace – paz. Men låt oss ändå hoppas hoppas att 2024 blir året då vi får flera skäl att använda det ordet på många av värdens språk. Gott nytt år! Önskar,Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

27 Joulu 20233min

Utrikeskrönika 22 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.“Har ni hört, de tog säcken med potatis, åtta kilo. Vad ska jag nu säga till mitt barnbarn? Hon fyller ju år och potatis från Ukraina var allt hon önskade sig” Den äldre farbrorn uppenbart uppgiven berättar för oss i kön till flyget från Polen till Sverige.Han hade alltså stoppats i tullen – potatis får man inte ta med sig i handbagaget, sa tullpersonalen och han fick lämna ifrån sig säcken, födelsedagsgåvan till barnbarnet i Sverige. Vi i kön nickar medlidande, för vad ska man säga? Tänk att han släpat åtta kilo potatis från Ukraina för att göra sitt barnbarn i Sverige glad. Mor- och farföräldrar, vilka hjältar. Överallt i Ukraina stöter man på dem, när föräldrar inte räcker till, när pappor lämnar huset för fronten, när mammor inte orkar, när föräldrar dör, då är de ofta de som ställer upp, tar hand om barnen, hjälper till, ger kärlek, lagar mat, berättar och uppfostrar. Nästan en fjärdedel av Ukrainas befolkning är över 60 år, också en av de mest sårbara grupperna i samhället. Hittills har de i alla fall fått sin pensioner utbetalda, två till tre tusen hryvna per månad, ungefär 600 till 800 svenska kronor.De säljer blommor vid tunnelbaneuppgångar i huvudstaden Kiev, sina syrade grönsaker, sånt de skrapat ihop i hemmet. De klagar sällan i det offentliga, men de flesta som jag pratat med säger att de lever knapert. För att inte tala om de som bor nära fronten. Oftast är det just pensionärerna som inte vill fly, lämna sina hem, trots beskjutning, trots att de ibland varken har el eller vatten, stannar de kvar, odlar det de kan i sina kolonilotter, lagar läckande tak, hjälper sina barn och försvaret, knyter kamouflagenät, lagar mat till soldater, kämpar på i tysthet, på ålderns höst. I det ukrainska parlamentet pågår nu diskussioner om att höja pensionen, att landet ska trots situationen på något sätt bli bättre på att ta hand om sina äldre, diskussioner som förs mer av samvetskval – för just nu har man inte råd. Ukrainas tysta hjältar. Jag tänker på den uppgivne ukrainske farbrorn på flygplatsen i Polen. Jag kan inte hans historia, jag vet inte vem han är och vad han har sett och genomlevt men förmodligen lagar han väldigt god potatis, så pass god att det är det är det enda ett barnbarn önskar sig i födelsedagspresent. Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se

22 Joulu 20232min

Utrikeskrönikan 21 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn torsdag,Dan före dan före dan före dopparedan, och det är den tiden på året igen då redaktionerna ringer runt till korrespondenter och vill veta hur julen firas på andra håll i världen. I jakt på likheter och olikheter, finstämda traditioner och kanske rena stolligheter. Och det tycker jag såklart man kan bjuda på, det är ändå något fascinerande över hur en och samma högtid klätts i så olika traditioner och former i olika länder.Problemet är bara att jag aldrig firat jul i Danmark. Så mina kunskaper är därefter: inlästa, teoretiska och förmodligen rätt tvådimensionella. Så förlåt säger jag till alla danskar, för att jag med stor sannolikhet i år igen kommer vanställa era jultraditioner inför den svenska publiken.Men en del har jag ändå lärt mig, den hårda vägen, genom att ha haft fel och fått skämmas. Numera vet jag, eller tror mig åtminstone veta, att det gäller att skilja på julaftonens julmiddag med anka eller fläskstek, glaserade potatisar och rödkål - och det julbord man sen äter på juldagen och annandagen.Också vet jag att traditionen att samlas och sjunga julpsalmer är stark i Danmark. Man älskar över huvud taget att samlas och sjunga tillsammans, och jag minns under pandemin, nya restriktioner trädde i kraft precis innan jul, och första frågan till statsministern från de samlade journalisterna var ”hur kommer det bli, kommer vi kunna sjunga några julpsalmer i år”.Annat är precis likadant. Som till exempel det här: Nu heter han inte Benjamin syrsa i Danmark utan Jesper Fårekylling, men traditionen med kalle på TV på julafton är faktiskt precis den samma, en närmast komiskt identisk upplevelse.En annan sed som dessvärre inte heller skiljer sig särskillt mycket är julgranshånet, ni vet den där märkliga folksporten så här års att klaga på andras krokiga, tunna eller spretiga julgranar. Det fick statsminister Mette Frederiksen känna på i veckan, när hon mot bättre vetande valde att lägga ut en bild på sin knubbiga och sparsamt klädda gran på sociala medier. Hur någon med statsministerns uppburna ställning och höga inkomst kunde nöja sig med en så undermåligt julpynt, det gick inte att förstå - tyckte en lång rad danska instagramanvändare.Så har vi besattheten av en vit jul. Och här jobbar man i uppförsbacke, chansen att få till ett snötäcke över hela Danmark på julafton är inte särskilt stora, faktiskt har det bara hänt 12 gånger sen 1874. Men inte desto mindre hoppas man varje år, TV2 har en julesnöbarometer som uppdateras varje dag i december med sannolikheten för en vit jul. Den pekar nästan jämt mot en besvikelse, så även i år.Ja, ni hör, det är faktiskt inte så lätt att dra några skarpa linjer här, Danmark är på det hela taget är rätt likt Sverige - även runt jul.Vill du veta mer än så så tycker jag du ska komma hit istället. Jag kan lova mindre snö, fler psalmer, kanske lite bättre mat men ungefär samma Kalle i TV. Och julgranar, som duger som de är.Samuel Larsson, Köpenhamnsamuel.larsson@sverigesradio.se

21 Joulu 20233min

Utrikeskrönikan 20 december. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Goma, östra Kongo-Kinshasa onsdag.Jag bevittnade en bröllopsfotografering häromdagen. Ett glittrigt ungt, extremt tjusigt par stod och sken med utsikt över den glänsande, kluckande Kivusjön, med Rwandas kullar på ena sidan och Kongos berg på den andra.Pressvecken satt perfekt, varje söm satt exakt på klänningarna. Och jag visste att det skulle bli så. För jag har bott på detta enkla hotell många gånger förut, ett hotell där kackerlackorna är stora som fågelungar, mossan och möglet ligger som en tunn hinna över allt och där väggfärgen släpper på grund av luftfuktigheten.Men det spelar ingen roll. Trädgården med utsikt över sjön är magisk, och det vet alla Goma-bor. Det har därför blivit platsen för bröllopsplåtningar. Men trädgården är också en populär plats för andra sammankomster.I söndags var det inte mindre än tio olika sällskap, från kvinnoföreningar till födelsedagsfest. Det var skratt, musik och partytält och tårtor.Då och då ett öronbedövande dån från flygplan precis ovanför på väg till flygplatsen som ligger mitt i stan, lastade med förnödenheter till FN-missionen som håller på att avvecklas efter snart 30 år utan att det blivit så mycket bättre.Det var en ljudvägg som gjorde inte helt lätt att sitta och jobba. Plötsligt hörde jag ett annat dån som jag inte kände igen, jag tittade ut – en vattenskoter som fräste förbi kajen.Det är som att tystnaden är lika med döden, det tutas och låter överallt hela tiden. Det är som att de onda andarna hålls borta så länge det låter. Men det är en ljudlig stad som förändrats sedan jag var här första gången för många år sedan.Det byggs nya hus överallt, i den mycket karaktäristiska Goma-stilen, en slags tropisk alpstil med tinnar och torn och snirkliga balkonger. Och det är snyggt. Sedan att husen ligger på vägar bestående våt lavasten där skräpet och soporna flyter omkring är också typiskt för Goma.Mitt i kaoset så har vi dessa öar av stil och finess, detsamma gäller damerna i fantastiska kreationer som trippar fram över lervällingen i högklackat. Kongoleser som kan och har råd är extremt välklädda. Och kontrasten är enorm mot tiggarpojkarna vid stora rondellen eller vid flyktinglägren några kilometer norrut där folk hasar fram i trasor.Men jag tror det finns nåt djupare här, just därför betyder det nåt mer att vara uppklädd. Det är ett sätt att visa stolthet, värdighet och kanske också normalitet. Det blir en motståndshandling i detta land där korruptionen, våldet, misären och fattigdomen är en del av livet, där konflikterna mellan väpnade grupper bara fortsätter, drivna av de naturrikedomar som finns här, men som bara ett fåtal drar nytta av.Och mitt i detta dånande, välklädda kaos så finner jag en slags ro. Och energi. Jag sitter själv, men är inte ensam, omgiven av människor. Musiken, skratten och tjoandet håller de onda andarna borta. Kanske är det som gör att folk överlever här.Richard Myrenberg Goma, östra Kongo-Kinshasa

20 Joulu 20233min