Kriget genomsyrar allt – även dejtinglivet: Love Lyssarides, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, måndag Vad var det som stod på vid Brandenburger Tor, frågar besöket från Sverige, sedan de i lördags sett polispådrag och en massa demonstranter mitt i centrala Berlin. Så vanliga har protesterna mot coronarestriktionerna blivit att vi Berlinbor rycker på axlarna, de har blivit en del av stadsbilden på lördagar, lokalpressen uppmärksammar dem knappt längre. Och när jag i fredags gick längs det lokala shoppingstråket stod vaccinmotståndare där med gryniga fotografier av vad som påstods vara mrna-vaccinets penetration av vår arvsmassa, en man med blid röst uppmanade oss som skyndade mellan affärerna, att vakna, lösgöra oss från flocken och se den hemliga planen. En äldre man stannade till och skrek "ni pratar om frihet men det är ju ni som gör att vi måste ha restriktioner". ”Skrik inte, vi är för dialog”, svarade vaccinmotståndaren. Lätt för honom att säga, när hans milda stämma förstärktes av megafonen, medan farbrorns frustration dränktes i bruset. Vi andra höll ordentligt avstånd och skyndade på stegen.Motståndet mot coronarestriktionerna finns och syns och hörs i vardagen. Och även om deras andel av befolkningen är liten så kan också en minoritet i ett stort land som Tyskland vara väldigt många människor, i demonstrationstågen kan det gå tiotusentals människor, i egna chattrum och slutna social nätverk är det lätt att tro att man är en ansenlig del av samhället. Den klara majoriteten tyskar som stödjer restriktionerna märks betydligt mindre, där de undviker folksamlingar och håller sig hemma. Men medan Tyskland alltmer splittras i en förhärdad och arg minoritet och en tyst och trött majoritet så har Schweiz gått en annan väg. Där är det numera påtagligt lugnt.För där höll man häromveckan folkomröstning om coronapolitiken. Den föregicks av hätska och hårda, till och med våldsamma motsättningar, särskilt i frågan om coronaintyg och här i Tyskland frågade sig en del hur man vågade rösta om något så viktigt.Men så kom resultatet, och det visade sig att en klar och tydlig majoritet av schweizarna visst såg behovet av restriktionerna. Och som genom ett trollslag tystnade protesterna. För så funkar den schweiziska direktdemokratin, att den som inte accepterar resultatet inte bara är en dålig förlorare, utan också ringaktar folkets vilja. Direktdemokratins magi, kallar den schweiziska tidningen Tages Anzeiger det faktum att motståndet efter folkomröstningen är som upplöst i den kalla vinterluften. Och det är klart att få länder rakt upp och ner kan, vill eller ska ta efter Schweiz, ändå känns det som ett upplyftande budskap; ju svårare tider, desto viktigare är demokratin för att få alla med sig. Botemedlet mot motsättningarna och splittringen som frihetsbegränsningarna utlöst i våra samhällen, kan vara mer demokrati, att lyssna mer på folket, och då inte bara på dem med megafonerna. Caroline Salzinger, Berlin

20 Joulu 20213min

Utrikeskrönika 17 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredag.Om man ska gå med stegjärn på en norsk glaciär ska man gå som en cowboy. Brett mellan benen och med så många som möjligt av ståltänderna under fötterna rakt nedborrade i den hala isen. Om någon i sällskapet som är fastknuten på samma säkerhetslina ramlar ska alla skrika - fall!, hiva upp isyxan ur bältet, slänga sig ner på huk och borra fast yxans spetsiga del i isen för att förhindra att fler faller. Spännande, tänker jag och börjar med prövande steg vandra efter glaciologen med isskruvar och karbinhakar klirrande runt midjan. Här bör du få bra ljud, säger han, som varit uppe med journalister förr, litet för snabbt tycker jag, och stannar till vid en porlande bäck av smältvatten.Jo, det blev både bra ljud och en lärorik intervju om de norska glaciärerna som smälter fortare än någon kunnat förutse. Men, så mycket glaciärklättring blev det ju i ärlighetens namn inte. Så fort intervjun var avklarad, några hundra meter upp på glaciären, fick jag packa ihop igen, för att hinna till nästa reportage. Men det blev ju snygga bilder och filmer till Instagram förstås.I Tyskland lärde jag mig inte bara att man kan lagra vindkraftsel i varmt vatten, jag fick också känna att energisnack kan va riktigt kul då mina fyra bayerska intervjuobjekt skrattade och skämtade sig genom hela dagens intervjuer.I London fick jag höra att det egentligen inte gör så ont att klistra fast händerna med superlim i asfalten, men att polisen får ett himla sjå med att lösa upp samma lim och då kan man demonstrera längre innan man blir bortlyft.Men, jag vet inte om det där stämmer och jag tycker inte vi ska prova hemma.Något av det allra viktigaste jag lärde mig i Skottland var i alla fall att aldrig lita på Google när man ska översätta fågelnamn. Det kan ge alla möjliga, konstiga förslag som en godtrogen reporter kan luras att använda i sin rapportering. Tex hönshök som jag tyckte lät bra, men som sen diskuterades livligt av lyssnare i både mejlform och på sociala medier, där några förstås tyckte att reportern själv var en riktig hönshjärna. Vill man undvika att få Sveriges ornitologer på sig ska man förstås översätta pippins latinska namn, till svenska, förklarade en betydligt mer erfaren kollega på Naturmorgon. Så. Nu vet jag det.Jag vet också att det går att rida under turbinerna i Europas näst största vindkraftspark och jag vet att hållbar, skotsk whisky förstås inte får rökas med klimatfarlig torv. Se där ett litet tips till tomten kanske. God Jul!Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

17 Joulu 20213min

Utrikeskrönikan 16 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm torsdag, Vissa intervjupersoner gör starkare intryck än andra. Även om det inte blir några reportage eller heta nyhetsinslag av materialet. Även om det kanske inte blir något alls. Det kanske blir 50 minuter bandat samtal som man sen inte riktigt vet vad man ska göra av, även om allt som sades var intressant. För ett tag sen mötte jag en sådan person. Med all uppmärksamhet kring de svenska barnmorskorna fanns förstås ett intresse att se hur det är för de spanska, när jag skulle på reportageresa till Spanien. Och nu hade jag till slut fått en intervju med en kvinna från Spaniens nationella organisation för barnmorskor. Efter rätt många turer meddelade hon att vi kunde ses var som helst i Madrid. Jag föreslog mitt hotell – och hon svarade att just där passade inte så bra, och gav mig istället en adress i helt andra änden av stan. Så jag tar mig till en hotellobby av det tjusigare slaget, och när hon dyker upp är det en äldre dam som hälsar med en imponerande whiskeyröst. Hon är solbränd, har en knallblå kavaj, perfekt applicerat läppstift under det mönstrade kirurgiska munskyddet och svarta skinnstövlar upp till knävecken. Hon gör en vänlig men bestämd beställning, till mig alltså, om svart te med citron, innan vi kan slå oss ner i sofforna och påbörja intervjun. "Barnmorskeorganisationen startade 1978, när jag grundade den", inleder María Ángeles Rodríguez Rozalen, när hon presenterar sig. "Sedan fem år tillbaka är jag pensionär. Jag har arbetat i 45 år och förlöst 16 000 kvinnor." Det visar sig att det är Spaniens urbarnmorska jag har framför mig. Nästan i alla fall. Och hon har sett det mesta. Hon har sett de födande kvinnorna förändras, bli äldre och börja ha nya förväntningar på sin förlossning. Göra ultraljud för att ge bort bilder i present, inte bara för att försäkra sig om att allt ser ut som det ska. Hon har arbetat på det stora sjukhuset La Paz, där hundra kvinnor per dygn födde barn – på en förlossningsavdelning med 18 barnmorskor. María Ángeles har sett förbättringar, inte så stora som hon önskat, men ändå. Först efteråt, när jag lyssnar på intervjun, tittar jag närmare på siffrorna. På Södersjukhuset, Sveriges största förlossningsavdelning, föds i genomsnitt tjugo barn per dygn. Hundra på La Paz, hur var det ens möjligt? Och 16 000 förlösta kvinnor, det är lika många som går in på Avicii Arena. Under ett arbetsliv på 45 år blir det ungefär en förlossning om dagen, utan avbrott. Det är siffror man gärna skulle vilja ställa en eller annan följdfråga om. Men det går inte, för intervjun är över sen länge. María Ángeles har lämnat hotellobbyn i sina eleganta skinnstövlar, och det svarta teet med citron är uppdrucket.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

16 Joulu 20213min

Utrikeskrönikan 15 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok onsdag.Kvalitetsturister det är vad vi vill ha. Det sa den thailändska turistministern när man nu sakta öppnar landet för besökare efter det långa uppehållet under pandemin. Men som vanligt i Thailand är det en del om och men.För att kommer in måste man vara dubbelvaccinerade och blivit godkänd för ett så kallat Thailand Pass.Men som turistministern sa – Det är kvalitetsturister vi vill ha.Thailand hymlar inte med att man vill få igång en mer tillväxtorienterad turism som lockar fler kvalitetsturister, eller låt oss säga, snuskigt rika som är beredda att betala mycket för, vad ministern kallar, goda upplevelser.För att få kalla sig en ”Kvalitetsturist” måste man vara beredd på att spendera motsvarande runt niotusen kronor per dag enligt ministeriets beräkning. Det utan att räkna med flyg och hotell.Enligt myndigheterna verkar inte svenska turister finnas med på den listan. Det är helt enkelt så att svenskar spenderar för lite pengar under semestern för att vara riktigt välkomna.Men den höga summan är inte tagen ur tomma intet. Thailändarnas favoritturister, när det kommer till att öppna plånboken, är besökare från Japan, Sydkorea och den snabbt växande gruppen av rika indier. Dem spenderar enligt uppgifter i runda slängar tio tusen kronor per dag när de semestrar i Thailand. Den gruppen besökare stannar oftast bara en vecka istället för två-tre veckor som européer, australiensare och amerikaner gör. Alltså mer stålar spenderade per dag, mer klirr i kassan.Men finns det något tecken på att kvalitetsturisterna har kommit till Thailand ännu? Om du frågar mig så säger jag - Nej.Min högst ovetenskapliga undersökning efter att ha kollat runt här i Bangkok och nyligen ha besökt turistorterna Pattaya och Phuket visar inga tecken på kvalitetsturisternas ankommit i stora mängder. Om de har gjort det var dom väl kamouflerade.På ön Phuket var de allra flesta besökarna utlänningar som redan bor i Thailand och hade valt att göra sin karantän på ön istället för att sitta instängd på ett hotellrum i Bangkok.I Pattaya såg jag den vanliga gruppen av män i sjaviga shorts och solkiga t-shirts vandra runt i jakten på en bar där dom kunde släcka törsten. Problemet för dem och andra som vill ta en drink är att i stort sett alla barer och pubar är stängda på grund av covid-restriktioner. Undantaget är barer på lyxhotellen som välkomnar gäster, och där är bara kvalitetsturister välkomna.Med viljan att lägga sin, låt mig säga, ”hedonistiska” historia av massturism bakom sig så vill nu turistministern sätta fokus på som han säger ”avancerade resenärer snarare än ett stort antal besökare.”För att locka rätt storts turister av ”kvalitet” mildrar regeringen också reglerna bland annat kring hyra av lyxyachter och privatjet och ser man över skatten på lyxvaror för turister. Allt i sin iver att få kvalitetsturister till landet.Det återstår att se om ministerns önskan om resenärer med sprängfyllda plånböcker kommer uppfyllas som en julklapp när en av de mest intensiva turistperioderna under året inleds nästa vecka. För som ministerns sa, det är Kvalitetsturister vi vill ha.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se

15 Joulu 20213min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. New York, tisdag.Tillbaka på kontoret så tittar jag på mina bilder från Mayfield i Kentucky som jag just kommit hem från. Staden som delvis ödelades av en tornadostorm i fredags kväll. Och fotona klarar inte på långa vägar av att förmedla omfattningen av förödelsen. Effekten av tornadons enorma kraft som jämnade hus med marken, knäckte träd som om de var tändstickor och slet av tornet från det gamla rådhuset från slutet av 1800-talet.Många associerade det som hände till klimatförändringar, det var ju till och med fel årstid för tornadostormar av den här omfattningen, hävdade man. Och president Biden beordrade en utredning för att se om det inträffade har ett samband med klimatkrisen.Men i medierna börjar man nu också intressera sig för arbetsförhållandena på de två företag där personer dog när byggnaderna de arbetade i förstördes.På bägge arbetsplatserna var trycket på de anställda hårt, på grund av den förestående julhelgen. I fabriksbyggnaden i Mayfield, där minst åtta personer dog när den kollapsade, producerade man doftljus. Och enligt tv-kanalen NBC:s nyhetsprogram ska flera av de som arbetade där ha velat lämna fabriken på fredagskvällen när de förstått att en storm var i antågande. Åtminstone fem personer har uppgett att de som ville gå hem fick en varning av arbetsledaren. De skulle kunna mista sitt jobb om de lämnade arbetsplatsen i förtid. En del gick därifrån ändå. Innan tornadon kom.Även arbetsförhållandena på Amazons lager i Edwardsville i Illinois granskas. Där dog sex personer, när en tornado förstörde lagerbyggnaden. Här tar medierna upp allt från säkerhetsrutiner till Amazons system att anlita underleverantörer i stället för att själv anställa distributionspersonal - något som till en början gjort det svårt att veta säkert hur många som fanns i den drabbade byggnaden.Men det som hänt har också fått folk att ifrågasätta delar av Amazons regelverk - som att de flesta anställda inte får ha telefoner med sig när de arbetar på lager. De som är kritiska till den regeln har fått nya argument om vikten att ha en telefon på jobbet, för att till exempel kunna ta del av vädervarningar eller kontakta anhöriga i en nödsituation. Ja, en del spekulerar i om dödsfallen i Illinois kanske även kan ge nytt stöd till de som försöker starta fackförbund på Amazon.Men blicken har också riktats mot stora lagerhangarerna i sig - en allt vanligare företeelse runt om i USA, när volymen av köp över nätet växer liksom kraven på snabba leveranser. Kanske måste lagerlokalerna klimatanpassas, så att även de kan stå emot extremare väder.Några lärdomar som man försöker dra av förra veckans tragedi. Vars fulla omfattning troligtvis ännu inte är känd.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

14 Joulu 20213min

Utrikeskrönikan 13 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Qamishli, måndagEn korrespondents minne är selektivt. Ofta minns man de kreativa förolämpningarna och de dråpliga situationerna, som när en tågkonduktör i Egypten försökte övertyga mig om att de faktiskt hade kastat av fripassageraren som jag klagat på, trots att fripassageraren, som var en liten, liten mus, satt där på golvet vid säte nummer 47 och mumsade på ett bananskal.Men Mellanöstern är som förbannat av krig och terror, och förbannade är också försöken att styra in minnet i lustiga husets skrattspegel för där spökar alltid barnen. Åttaåriga Iman som kände skuld över att hon överlevt när klasskompisens bänk stod tom. 15-åriga Suad, den yezidisk flickan, som räknade upp alla de 12 IS-terrorister hon varit slav hos i Kalifatet Abu Yunis sålde mit till Abu Yousef som sålde mig till Bishr som sålde mig till Abu Hoda...räknade hon upp.Barn som gjort resor in i mörkrets hjärta.Barn som hållit i kniven och utnyttjats i terrorrörelsen IS propaganda.Bashar var bara 12 när han tvingades skära halsen av en man på torget i Raqqa. Han berättade för mig hur IS mördarmaskineri givit honom en vanlig kökskniv och instruerat honom var på halsen han skulle sätta snittet. Alltihop filmades för IS propagandavideo. Jag träffade honom här i nordöstra Syrien för ett år sedan, på ungdomsanstalten eller rehabiliteringscentret där han och ett hundratal andra tonåringar som hållits i IS våld avradikaliseras. Bashar var då 17 och han att han tittat på videon hundratals gånger. Den där lille pojken, som ju var jag själv, känns så främmande nu, sa han.Igår åkte jag tillbaka till rehabiliteringscentret utanför Qamishli, flera nya pojkar hade anlänt, en liten amerikansk-turkisk 13-åring som fått lämna sin mamma i det ökända Al Hol-lägret när han blev tonåring, för att avradikaliseras på centret. Jag träffade flera av pojkarna från förra året, en pojke från Trinidad, en från Egypten, båda med oviss framtid eftersom deras hemländer inte vill ta emot dem.Och Bashar, hur går det för honom, frågade jag. Det blev tyst och den kvinnliga föreståndaren för rehabiliteringscentret berättade att Bashar fyllt 18.Nu är han vuxen. Han är dömd till 7 år för brottet han begick när han var 12. Men som vuxen får han inte vara kvar på rehabiliteringscentret utan måste avtjäna resten av sitt straff i vuxenfängelse. Sådan är lagen.Den kvinnliga föreståndaren sa: det känns som om flera års avradikaliseringsarbete varit förgäves. Vi vet alla att vuxenfängelser är jihadistuniversitet, andra IS-fångar kommer att göra allt för att återrekrytera honom.Barnet Bashar, pojken som var 12 när han fostrades i mord, riskerar att återigen att sugas in i mörkrets hjärta.Cecilia Uddén, Qamishlicecilia.udden@sverigesradio.se

13 Joulu 20213min

Utrikeskrönikan, 10 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, fredag.Det är ju hög tid för årets julfester, men den fest det just nu skvallras mest om här – den inträffade redan för ett år sedan. I alla fall om man ska tro de uppgifter som dominerat medierna här i över en vecka.För det påstås i alla fall att det förra året hölls en julfest på Downing Street, premiärministerns kontor, mitt under skenande pandemi. Det handlar om den artonde december, samtidigt som det rådde en rad olika covid-restriktioner här i London. Man fick till exempel inte besöka någon annans hem och det var absolut inte ok med några fester. Det är till och med folk som fått böter för att de bröt mot just sådana regler under den perioden.De senaste dagarna har medierna fyllts av fler och fler detaljer om den påstådda festen. Om hur det dracks vin, åts ostar, delades ut julklappar. Det ryktas om frågesport och fyndiga jultröjor.I en vecka har regeringen och premiärminister Boris Johnson bestämt hävdat att ingen fest ägt rum och att alla regler har efterlevts. Fram tills att det läckte en video. En video som visar hur en grupp ur personalen på Downing Street övar på att hålla en presskonferens, och skämtar om just vad de skulle svara ifall några journalister skulle börja ställa frågor kring en ryktad julfest.Videon väckte en otrolig ilska – bland de som tycker att det helt enkelt ser ut som att mitt i mörkaste pandemin står premiärministerns egen personal och skämtar om restriktioner.Om samma restriktioner som i månader tvingat människor till ensamhet. Folk har inte fått träffa familj och vänner, knappt gå ut i perioder, de har fått ta farväl av sina nära och kära över en telefon eller en iPad. På den dag som festen påstås ha ägt rum dog nästan femhundra personer med covid-19.Nu har det tillsatts en utredning där man ska undersöka uppgifterna om inte bara den här påstådda festen, utan också två andra i regeringskvarteren förra året.Samtidigt utökas restriktionerna igen här nu med hemarbete, munskyddskrav och covidpass.Och vad händer då med årets julfester?Beskedet från premiärministern var att om man tar ansvar – ett covidtest, är i luftiga lokaler, tvättar händerna – då ser han ingen anledning att ställa in någon julfest. Ett budskap som i den pågående debatten landat… sådär.Eller som den oftast så regeringstrogna tidningen Telegraph sammanfattade de senaste reglerna, och julfestdebatten, med en syrlig framsida:”Gå inte till jobbet, men gå på fest.”Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

10 Joulu 20213min

Utrikeskrönika 9 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm torsdag.Mr Mitostakis, när ska du sluta ljuga? Frågan, från en reporter till den grekiska premiärministern under en presskonferens var säkert uttänkt för att röra om i grytan.Ämnet var migration, och den laddade frågan om Greklands tuffa gränsbevakning. Många bevis finns för att Grekland bryter mot internationella konventioner när man deporterar migranter utan att ge dem rätt att söka asyl. Den grekiska regeringen har hela tiden förnekat det.Den nederländska reportern Ingeborg Beugel, boende i Grekland sedan många år, tog i från tårna när hon anklagade premiärministern. Att fortsätta förneka hur man behandlar migranter trots de bevis som finns är narcissistiskt maktmissbruk, och en förolämpning mot hennes intelligens, sa hon.Stämningen som följde var som man kan ana inte helt god, och hon kom knappast närmare att få ett vettigt svar, det får man sällan när man går till verbal attack på det här sättet.Men även om det inte är särskilt konstruktivt kan jag förstå lusten att lämna det vanliga sättet att formulera sig på när mäktiga politiker förnekar faktum eller vilseleder. Att använda Ingeborg Beugels ”attack är bästa försvar”-strategi har aldrig fallit mig in – jag är för känslig för dålig stämning för det – men nåt annat verktyg hade varit fint att ha. Kanske möjligheten att, likt kejsaren i filmen Gladiator låta min dom falla över svarets kvalitet. Jag håller ut tummen i sidled medan svaret ges, - och om det blir ett tomt politikersvar – tumme ner.Till publikens jubel får politikern svara på frågan, om och om igen, tills jag är nöjd.”I Ungern råder fullkomlig balans i medievärlden” sa landets utrikesminister Peter Sziajrto i SVT häromdagen. Han menade att om man sorterar de ungerska medierna efter politisk hemvist så är lika många regeringstrogna som oppositionella.Även om det vore sant enligt nåt sätt att räkna så undviker han det faktum att de regeringstrogna medierna totalt dominerar den ungerska marknaden när det kommer till annonsintäkter och hur stor del av mediekonsumenterna de når. Dessutom tenderar den ungerska regeringen att sortera in oberoende medier under oppositionella. Det finns ingen oberoende, objektiv journalistik, bara en kamp mellan två perspektiv, ett konservativt och ett västliberalt.I en sådan intervju, men en slipad politiker som Peter Szijarto, som fått de här frågorna om och om igen och vem hur han ska svara, är det svårt att komma vidare.Jag har själv varit i samma sits många gånger, där det är svårt att ens enas som premisserna för frågan. Senast i intervjun med bosnienserbernas premiärminister Radovan Viskovic, som inte ville svara på hur han såg på folkmordet i Srebrenica. Det var inte viktigt vad han tyckte, min fråga var bara ett försök att gillra en fälla, sa han.Då hade jag velat ha befogenheten att sträcka ut tummen i sidled – darra lite på den, och sen ge tumma ner. Svara igen.Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondentfilip.kotsambouikidis@sverigesradio.se

9 Joulu 20213min