Mexikanska tacos och kexmiddagar: Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

Utrikeskrönika 18 april 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bukarest, torsdag.

Mina tre år som hälsokorrespondent börjar lida mot sitt slut, och jag inser att jag inte har gjort en enda krönika om mat. Lite konstigt, eftersom mat är en i mina ögon inte alls oviktig bonus i korrespondentlivet.

Att få äta grejer man annars aldrig hade provat är en lyx. Så, ett litet axplock av små saker som förhöjt mitt liv de senaste åren: Ljuvliga empanadas i Salta, i argentinska Anderna. Kavarma i Sofia. En morotskaka av en annan värld, fylld med valnötter och kanderade pomeransskal, i Kapstaden.

Det roliga med mat är ju också att man inte alls behöver vara i ”rätt land” för att göra nya erfarenheter. Följaktligen har jag också ätit fantastiska mexikanska tacos i Warszawa. I Nya Zeeland åt jag mig igenom delar av Asien guidad av min kunniga kollega och resesällskap, dåvarande Asienkorrespondenten Peder Gustafsson. Den absolut godaste indiska maten jag någonsin ätit fick vi på ett lunchhak i Suva på Fiji. Olika vegetariska grytor och röror serverade på enklast tänkbara sätt, på plåttallrikar med sådan där indelning, som barnmatstallrikar.

Och det godaste kaffet – men det var förstås en kombination av situationen och koffeinabstinens – det fick jag i södra Turkiet en råkall dag i mars förra året. Vid en osande liten brasa utanför provisoriska tält på en skolgård intervjuade vi syriska flyktingar som förlorat allt de hade i den stora jordbävningen. Samtidigt bjöd de på hett kardemummadoftande kaffe i små glas och koppar av olika sort.

När jag tänker tillbaka blir det uppenbart att de starkaste matminnena handlar lika mycket om sammanhang och sällskapet som själva maten. Men, som radiokorrespondent reser man ju ofta ensam och det finns förstås en rad måltider jag inte behöver komma ihåg. Flygplatsmat är aldrig roligt. Och ett antal kvällar när jag varit för trött för att lämna hotellrummet och kört på min numera rutinmässiga nödlösning, tuc- och digestivekex och vatten – de kvällarna kan förpassas till glömskan.

Och nu är jag alltså i Rumänien. Ett land som kanske inte är känt för den vackraste maten. Gårdagens husmanskost, bönragu och hemgjord korv, var ingen fest för ögat. Men smaken var det inget fel på.

Men hit har våren kommit. Kastanjeträd blommar och man kan gå i sandaler. Kanske blir det bästa matminnet härifrån en pistageglass, hastigt avnjuten mellan två intervjuer på en stentrappa i en precis lagom varm eftermiddagssol.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
sara.heyman@sverigesradio.se