Juliska alperna – inspirationskälla för både Dante och Hemingway: Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

Utrikeskrönikan 16 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdagMan får ju inte alltid det man betalar för. Men huvudsaken är ofta att man får det man tror att man betalar för.Fråga bara de grekiska antivaxxare som belåtet lämnade sina respektive läkarmottagningar i tron om att de lurat systemet.Ett par hundra euro i läkarens ficka skulle garantera att de i stället för det förhatliga coronavaccinet skulle få en enkel vattenlösning. De skulle kunna ladda ner sitt covid-certifikat, och åtnjuta de friheter som de vaccinerade åtnjuter i Grekland i dag.I Grekland, som i många andra länder, får de ovaccinerade inte sitta inomhus på restauranger och caféer. De måste testa sig för att få resa även inom landet, men kanske framförallt måste ovaccinerade inom många branscher, till en avgift, testa sig flera gånger i veckan för att få gå till jobbet.I kombination med det inte ringa vaccinmotståndet har det skapat förutsättningar för en svart marknad där vissa betalar för att runda systemet.Grekiska medier har under hösten rapporterat om personer som köpt falska intyg på att de varit infekterade den senaste tiden, vilket ger samma frihet som för de vaccinerade. Nyligen rapporterades om vaccinationscertifikat som kunde köpas från grannlandet Bulgarien, för övrigt ett av de värst drabbade länderna i världen, och om vaccinskeptiker som alltså mutar personal för att ge dom sprutan, men byta ut innehållet.Att lyckas lura systemet ses inte sällan som något positivt i Grekland, det sägs ibland vara nedärvt från förtrycket under den ottomanska tiden när man försökte ducka de extra skatter som lades på den kristna befolkningen.Och att avstå att ta vaccinet är såklart en rätt var och en har. Men att låtsas att man tagit vaccinet, och därmed utsätta andra för risk, är något annat.Och bland de vaccinerade har fusket såklart väckt bestörtning, men känslan vändes till förtjusning när tidningen to Vima rapporterade att vissa läkare lurat luringarna. Det vill säga, de har låtit sig mutas att ge falska vacciner, men ändå sprutat in den äkta varan.Kanske inte i första hand för det allmännas bästa – snarare för att skydda sig själva eftersom polisens kontroller av fuskverksamheten ökat under hösten, och risken för en korrupt läkare att åka fast i en kontroll minskar om man inte mixtrat med vaccinerna.Det framgår inte riktigt hur många antivaxxare som lurats på det här sättet. Men på sociala medier blev skadeglädjen stor och skämten många. Är det oetiskt – ja, är det brilliant – det också, som nån skrev.Mindre kul är ju vetskapen om att det går runt människor med falska vaccinationsintyg, samtidigt som pandemin nu tar fart igen.Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondentfilip.kotsambouikidis@sverigesradio.se

16 Marras 20212min

Utrikeskrönika 15 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn måndag.Det kan låta som en skröna, men är faktiskt sant. Härom veckan när jag småstressad och halvspringande var på väg genom centrala Köpenhamn och sneddade över borggården vid Christiansborg, den danska statsmaktens centrum, så hände något oväntat. Precis när jag passerar stiger Danmarks statsminister ur sin svarta bil och börjar gå upp för den breda stentrappan.Jag stannar till och glor nyfiket. Och det tar en sekund innan det går upp för mig att jag inte står och stirrar på Danmarks riktiga statsminister, utan på skådespelerskan Sidse Babett Knudsen - mest känd för rollen som Birgitte Nyborg, Danmarks statsminister i den politiska tv-serien Borgen.Jag blinkar, ruskar på huvudet och skäms lite. Fiktion och verklighet kom varandra så nära att jag för ett ögonblick fick svårt att skilja dem åt.Den världsberömda tv-serien Borgen kommer alltså med en ny säsong. Åtta år senare, så är inspelningarna i full gång igen. En populärkulturell händelse så enorm att det vore tjänstefel av en Danmarkskorrespondent att inte vara uppdaterad. Så senaste månaden har mitt day job varit att följa dansk politik i den riktiga världen. Och mitt night job att hemifrån soffan följa dansk politik i den fiktiva världen - höstens projekt är att titta genom alla tre tidigare säsonger i väntan på fjärde.Så mentalt jonglerar jag nu två parallella danska politiska universum - var och ett med sina egna karaktärer, skandaler och intriger - fast på samma vackra språk och med precis samma miljöer i och omkring Christiansborg som fond. Så det var kanske inte så konstigt att det brann i huvudet på mig där utanför Borgen härom veckan?Och inte sällan speglar de två världarna varandra. När verklighetens statsminister nu anklagas för att ha raderat viktigt bevismaterial i den långvariga danska minkskandalen, så nås själva statsministeriets inre liv av mediernas strålkastare, och där möter oss en värld som inte står den fiktiva motsvarigheten långt efter - namnen på människorna är olika, men spelets brutala regler och iskalla cynism verkar vara de samma.Ja, livet på Borgen, både på TV och i verkligheten, är utan tvekan bra underhållning för den som vill ha politisk teater. Men åtminstone i fiktionen också en plats som nöter ner människor, deras relationer och samveten. Spoiler alert: statsminister Birgitte Nyborg blev inte en allt lyckligare människa. Inte heller verkar någon annan i dramat omkring henne bli det.Så det är omöjligt att inte fundera, när man sitter där på presskonferenserna, lyssnar på debatterna eller vandrar i Borgens vackra korridorer - hur mår de här människorna? Politikerna, spindoktorerna och tjänstemännen i danska kungarikets absoluta topp. Slocknar leendet när de vänder sig om? Vad säger de till varandra bakom stängda dörrar? Vem av dem vill egentligen helst bara gå hem och bryta ihop?Ja, nu är det ju inte min roll som utländsk korrespondent att bekymra mig över det, men jag hoppas ändå att livet i den riktiga Borgen är lite mänskligare än för kollegorna på andra sidan den tunna gränsen mellan fiktion och verklighet.Samuel Larsson, Köpenhamnsamuel.larsson@sverigesradio.se

15 Marras 20213min

Utrikeskrönikan 12 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Just nu pågår två mycket uppmärksammade mordrättegångar som speglar både det delade USA och förra årets landsomfattande kamp mot rasism. I Brunswick, Georgia står tre män åtalade för mord efter dödsskjutningen av afroamerikanen Ahmaud Arbery förra året. De vita männen jagade 25-åriga Arbery i sina pickup-trucks när han joggade i ett bostadsområde. En av bilarna stannade sedan nära Arbery och en kort stund senare sköts han ihjäl. De åtalade menar att han försökte ta vapnet ifrån en av dem som då sköt i självförsvar. Männen misstänkte att han låg bakom påstådda inbrott i området och säger att det var därför de körde efter 25-åringen.Men åklagaren säger istället att de åtalade riktade in sig på Arbery för att han var svart och att de trängde in honom i ett hörn innan han dödades, helt obeväpnad, när han försökte fly. Det finns inte heller några bevis för att Arbery hade stulit någonting i kvarteret. Ahmaud Arberys namn blev ett av stridsropen under Black Lives Matter-rörelsen som spreds över landet efter mordet på George Floyd. Och en del kallar händelseförloppet och skjutningen för en modern lynchning. Medan andra menar att männen bara tog ansvar för säkerheten i sitt kvarter.Samtidigt, i en annan domstolsbyggnad 170 mil norrut avhandlas liknande frågor om självförsvar och självutnämnda kvartersvakter. 18-åriga Kyle Rittenhouse står åtalad för mord på två män en sen kväll för drygt ett år sedan i Kenosha, Wisconsin. Både fredliga och våldsamma protester utbröt i staden i slutet på förra sommaren efter ytterligare en polisskjutning av en svart man, Jacob Blake.Och på det tredje dygnet av brända bilar och sammandrabbningar mellan polis och aktivister tog sig den då 17-åriga Rittenhouse till Kenosha beväpnad med ett halvautomatiskt gevär. Han ville skydda byggnader från skadegörelse och plundring, enligt honom själv. Men kvällen slutade med att han sköt ihjäl två män och skadade en tredje. Allt i självförsvar efter att männen attackerat honom först, enligt Rittenhouse. Medan åklagaren menar att han inte hade någon anledning att befinna sig i Kenosha, dessutom med ett vapen han var för ung för att bära och att det var Rittenhouse som var angriparen.Händelsen blev genast politiskt sprängstoff. Kyle Rittenhouse sågs och ses fortfarande som en hjälte av många på högerkanten medan andra ser honom som en delaktig i en farlig trend med hotfulla miliser som tar sig rätten att beväpnade ge sig ut på gatorna.Båda rättegångarna väntas avslutas inom de kommande veckorna och runtom i landet väntar många spänt på domsluten.Cecilia Khavar, Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se

12 Marras 20213min

Utrikeskrönikan Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, torsdag. Tidigare i veckan satt jag och lyssnade på ett möte i Europaparlamentet där parlamentarikerna frågade ut Facebook-visselblåsaren Frances Haugen om tech-jättens bristande säkerhet.Strax efter att den första parlamentarikern, en spanjor, börjat snacka stoppade mötesledaren Andrus Ansip sin kollegas anförande. Det var nämligen problem med tolkningen sa han.Då hördes plötsligt det här i mina lurar: ”Jodå, tolkningen fungerar visst. För det är jag som gör det”, sa tolken som jag lyssnade på vilket lockade fram en hel del skatt i den annars så allvarliga utfrågningen.Det låter kanske som en lustig incident men det visar på ett sätt vilken makt de här tolkarna har och hur viktiga de faktiskt är.Det finns ungefär 1 000 stycken i EU:s institutioner. Det är personer som dag ut och dag in sitter och live-översätter tal om alltifrån EU:s jordbruk, miljöregler och tekniska detaljer om finanslagstiftning.Det är sällan de tar sig ton som tolken ovan. De lever oftast en anonym tillvaro där de sitter i sina små ljudisolerade bås, i bakgrunden eller vid sidan av.Men även om de sällan syns eller får cred så skulle EU-samarbetet helt enkelt inte fungera om de inte fanns. Beslutsfattarna skulle ha svårt att prata med varandra och troligtvis inte komma fram till så många beslut alls.Vi journalister skulle ha svårt att ställa våra frågor och ha lika svårt att förstå svaren som kan komma på viket som helst av EU:s 24 officiella språk.Nu är det säkert många lyssnare som tänker: Men de flesta kan väl ändå engelska? Nja, många kan engelska men långt ifrån alla. Och de som kan engelska kan det absolut inte tillräckligt bra för att kunna debattera på samma villkor som en som har det som modersmål. Det är inte för intet som man brukar säga att det vanligaste språket här i Bryssel är bad English.Så tolkarna behövs. Och personligen hyser jag den största respekt för dessa människor. För att ha förmågan att lyssna samtidigt som man översätter och samtidigt pratar ut det som sagts för några sekunder sen är oerhört svårt.Inte undra på att det ibland blir fel.Som för några veckor sedan, även det i Europaparlamentet, under en debatt om EU:s så kallade jord-till-bord-strategi, när en tolk blev avbruten och inte hann med att översätta.“Oh, you cunt, you piss me off for fuck sake” hördes då i lurarna ackompanjerat av en knytnäve i bordet och en djup suck.Jag kan så väl känna igen mig i den där djupa sucken. Och jag kan inte annat än att känna sympati med den stackars mannen.För handen på hjärtat. Hur många gånger har jag själv inte slängt ur mig haranger med svordomar på både ett, två och tre språk när jag i pressade jobbsituationer inte fått tekniken att funka, när något program hängt sig eller bara kämpat med att få ihop ett inslag i tid till sändning.Då har det också låtit så där. Även om det hittills inte gått ut i era lurar.Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondentandreas.liljeheden@sverigesradio.se

11 Marras 20213min

Utrikeskrönikan 10 november, 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, onsdag.När butikskedjan Walgreens för någon vecka sedan berättade att man tänkte stänga fem butiker i San Francisco på grund av upprepade stölder och snatterier, så blev det en riksnyhet i USA. Butiksstängningarna blev ytterligare ett slagträ i den debatt som pågår på både lokal som nationell nivå om lag och ordning och polisens arbetssätt.Just läget i San Francisco blev lite extra uppmärksammat i somras efter att en videofilm på en snattare blev viral. Den visar en man som tagit med cykeln in i en Walgreensbutik, och som sveper ner hyllornas innehåll i en svart sopsäck och sedan cyklar ut ur butiken med sitt byte. En del menar att snatterier och butiksstölder blivit vanligare i San Francisco efter att väljarna här röstat igenom en ändring och mildring av brottsrubriceringeringar 2014. Där till exempel snatterier för ett värde under motsvarande runt 8 100 kronor, nu bara ses som en förseelse. På det sättet hoppades man att problemen med överfulla fängelser skulle minska, och dessutom göra det möjligt för polisen och domstolarna att prioritera allvarliga brott.Vissa butiker här i San Francisco har svarat på förändringen i regelverket genom att göra det svårare att stjäla även dagligvaror. Att man låser in till exempel duschtvål, shampo och rakhyvlar, det har jag sett även i New York, där jag annars bor. Men på det varuhus i San Francisco som jag var på häromdagen var man tvungen att trycka på en knapp vid hyllan och vänta på betjäning om man ville köpa tejp, tandborstar, munskölj och vissa tvättmedelsfabrikat. Sedan tog personalen med sig varorna och behöll dem i kassan tills jag kom dit, så jag inte skulle försöka ta mig ut ur varuhuset utan att betala.Den där nyheten om stängningarna av butikerna i San Francisco blev förresten ganska snabbt ifrågasatt. I en granskning i den lokala dagstidningen San Francisco Chronicle menade man att stängningen av butikerna också hade att göra med strukturella förändringar på marknaden och en överetablering i staden.För debatten om butiksstölder i San Francisco är en liten del av ett större politiskt spel. Just nu verkar det som om stadens chefsåklagare Chesa Boudin riskerar en folkomröstning där han skulle kunna bli avsatt, kritikerna menar att han inte är tillräckligt tuff mot brottslingarna och brottsligheten. Boudin har en udda bakgrund med föräldrar som var medlemmar i den militanta och terrorstämplade vänsterorganisationen Weather Underground - och där pappan fortfarande sitter i fängelse. Boudin han använt sig av sin bakgrund när han profilerat sig som en progressiv kraft i San Francisco, medan polisfacket här la pengar på att kampanja mot honom under valrörelsen 2019.Så man kan väl säga att till och med något så enkelt som en inlåst tejprulle på sätt och vis har en betydelsefull lokalpolitisk dimension.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

10 Marras 20213min

Utrikeskrönika 9 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.För en vecka sedan befann jag mig på väg till FN:s klimatmöte i Glasgow, COP26, som just nu är inne på sin andra och sista vecka.Ett möte som ses som en viktig milstolpe på vägen eller till och med den viktigaste för klimatet. Storbritanniens premiärminister Boris Johnson öppnade mötet med en jämförelse med en Bond-film, "Domedagsklockan tickar – vi måste börja desarmera bomben."För mig börjar resan till Manchester och därifrån sedan tåg genom Storbritannien upp till Glasgow. Trodde jag. Ett regnoväder hade blåst ner träd på spår och all trafik till och från London står stilla just den här kvällen.Klockan är runt 8 och jag kliver av tåget i ett samhälle som heter Preston, fortfarande timmar från klimatmötet som nu invigts och där jag tidigt nästa morgon ska medverka live. Perrongen på den lilla stationen är full av människor som skulle också skulle ta tåget till COP26. Som varit på väg hela dagen och som skäller på tågbolagets personal. Folk trängs framför skärmar med avgångstider. "Försenad" står det framför alla tåg på tavlan fram till fem minuter före avgång – då står det plötsligt INSTÄLLT.Människor fortsätter att kliva av tåg som anländer.Alla biluthyrare har stängt. Tiden går och jag börjar aningen stressat att söka efter biljetter på tåget som ska gå nästa morgon vid fem. Hinner jag fram då?När det står klart att nästa tåg inte heller kommer att avgå hör jag ett gäng killar bredvid mig börja prata om alternativa lösningar. Ska ni till COP? frågar jag.De funderar på en taxi. Det tar över tre timmar, men det kan gå om vi delar på fyra.Sagt och gjort – vi kastar oss in i en taxi. Allra mest bråttom verkar ena killen som är från Storbritannien ha. Är vi kanske, kanske framme till 22 undrar han? Det ser väldigt mörkt ut. Han är forskare och har precis tilldelats ett pris. Jag slutar ganska snabbt att våndas över min egen försening när han berättar att det är självaste Prins Charles och David Attenborough som han är försenad till.Priset har jag redan fått säger han, och den där fåniga bilden där man skakar hand i tidningen, men det var idag vi skulle få prata – verkligen prata om forskningen och åtgärder mot klimatförändringarna. När han förstår att han kommer att missa allt, föreslår han att vi ska stanna på en mack och köpa öl. Ska vi sitta här i över tre timmar måste vi ha öl, säger han. Fällstolar med ryggen mot föraren gör att vi sitter mitt emot varandra alla fyra, som vid ett bord. Av det brittiska landskapet ser vi ingenting, det är kolsvart och spöregnar utanför taxin.Den andra killen är från Nya Zeeland, han arbetar med att hjälpa länder som drabbas av klimatförändringarna att söka stöd. Visste ni att det enda landet vars mål och åtgärder lever upp till Paris-avtalet är Gambia säger han och hänvisar till en organisation som granskat en rad länders mål. Den tredje killen i bilen är en student från Kuwait, han ska inte till mötet säger han efter ett tag, han råkar bara plugga i Glasgow – han säger inte så mycket om mötet när vi andra diskuterar. Men han berättar att klimatet i hans hemland är outhärdligt ibland. När det går över 40, ibland 50 grader är det svårt, säger han.Vi pratar om mötet, vad som kan komma ut av det, om avskogning och om klimatfinansiering – och vips så har de där timmarna och resan genom Storbritannien gått. Vi tar adjö och hoppar av på varsin adress, och ses inte mer i vimlet av 30.000 personer som ska vara med i vad som målas upp som det som kan förändra allt – desarmeringen av bomben.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se

9 Marras 20213min

Utrikeskrönika 8 november 2021 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Edinburgh i mörkaste november.Det började redan när jag klev av tåget. Vid taxistolpen rullade en sån där bullig, gullig, brittisk taxi fram. Den här var blå. Och bakom ratten satt en kvinna. Hon var hälften så stor som taxichaufförer brukar vara. En liten, bräcklig person, hann jag tänka och tyckte synd om henne, medan jag öppnade bakdörren för att stiga in. Då fräste chauffören till. Inte alls på nåt bräckligt vis. Jag, som var ovan vid den skotska accenten, förstod inte vad hon sa. Men hon verkade arg. Hoppade ur förarsätet och gick runt till min sida. Du har ju skrapat dörren i trottoarkanten, sa hon, och försökte visa något som jag absolut inte förstod. Dörren slutade ju många centimeter ovanför asfalten? Chauffören såg att det var lönlöst att få den där utlänningen att förstå och snäste istället - Jamen hoppa in då! Väl framme vid mitt Bed and Breakfast hände samma sak igen. Jag betalade – och bad om ett kvitto. Jag har inga kvitton, sa chauffören. Va, har du inga kvitton? Nej du ser ju allt på ditt kontoutdrag, sa hon. Men, mitt företag vill ha kvitton på allt, insisterade jag. Hur mycket har jag egentligen betalat? Du har betalat 8 pund snäste chauffören, och såg nu så arg och läskig ut att jag fick bara ur mig ett - Ta det lugnt. Och klev ur bilen.Jag bar in väskorna på det lilla rummet och tände lyset, och letade efter fler lampor att tända, fanns det inte fler? Nä, i taket satt tre små spottar. Och bredvid sängen en svag sänglampa. Det var allt. Jag vet att en del tycker sånt är mysigt. Inte jag. Jag blir på dåligt humör.Nästa dag var det jobb från tidig morgon till sen eftermiddag. Då gick jag ut – och fann att det var mörk kväll. Klockan var bara litet över fem, men mörkret hade lagt sig över Edinburgh och bäddat in kvarteren i dystert novembergrått. Fasaderna och de historiska monumenten, som jag sett fram emot att se var mörkt grå och närmast oupplysta. Gatubelysningen var mycket sparsam, även på huvudgatorna i centrum. Jag var tvungen att titta upp rakt in i gatlysena flera gånger för att kontrollera att de verkligen fungerade.Jag vandrade omkring ett tag men blev allt mer dyster. Nej inte bara dyster. Jag är en sån där som blir deppig och lite smått ångestfylld av att vistas länge i halvmörker. Och här var hela stan som en lågvoltslampa. Jag försökte tänka att det kanske fanns något bra med det dunkla, att man sparar energi, eller nåt? Men nä, det funkar inte. Det är inte du Edinburgh – det är jag. Du är säkert en förtjusande stad, men jag behöver vänliga taxichaufförer, och varmt, vitt ljus. Framför allt en måndag – i november. Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

8 Marras 20213min

Utrikeskrönika, 5 november. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På alldeles för höga klackar stapplar de fram på det blanka och förrädiskt hala klinkergolvet. Afghanska shoppinggallerior väljer inte golv utifrån anti-halkprincip konstaterar jag snabbt. Det är ett gäng tjejer i övre tonåren som är ute på galej en sen lördag eftermiddag. Vem jag är frågar en av dem. Min tolk förklarar och så passar han på att fråga om hon vill ställa upp på en intervju. Fniss och nej blir svaret och så halkar de vidare likt Bambi på is. Men efter en stund stöter vi ihop igen och den här gången vill hon prata. Hon är full av framtidshopp. Det kommer att bli bra det här med talibanerna vid makten och hon är övertygad om att hon visst ska få studera till läkare. Jag undrar om hon stött på några problem med sina höga klapprande klackar och sminkade ansikte. En talibanföreträdare har ju nyligen suttit i tv och sagt att kvinnor ska bära skor som inte låter, inte ha färgglada kläder eller lukta gott. Nej då inga problem alls svarar hon. I samma galleria träffar jag en annan kvinna, några år äldre och lika lördagsfin. Hon arbetar på stadens flygplats och har varit tillbaka i tjänst i flera veckor. Det rullar på som vanligt säger hon. En nyfiken man närmar sig och lägger sig i. Vi avrundar och hon försvinner: men slinker sen förbi lite snabbt och säger vi gillar inte det här. Vi vill ha demokrati.I ett vackert inrett vardagsrum i ett medelklassområde i Kabul träffar jag en tredje tjej. Vi har pratats vid förut. Hon är rasande över den politiska förändringen och kan under inga villkor se en framtid i landet. Det spelar ingen roll om hon så tillåts komma tillbaka till universitet. Hon kan inte leva under talibanernas förtryck säger hon. Tyranner eller bärare av fred och stabilitet. Synen på de nya makthavarna i Kabul går sannerligen isär, både i staden och på sociala medier där afghaner strider om begreppet frihet. Ena sidan lägger ut bilder på sig själva och sina sociala sammanhang från förr med orden: Förstå vilken frihet vi hade! Allt är förlorat! Andra afghaner svarar beskt; och hur många åtnjöt egentligen samma privilegier som du? Hur många ute på landsbygden fick alls ta del av de pengar och projekt som strömmat in i landet de senaste tjugo åren? Nu är det i alla fall fred och ingen korruption säger sidan som vill ge de nya makthavarna en chans.De nya härskarna i Kabul med sin våldsamma historia lär fortsätta att väcka både hopp och förtvivlan hos den afghanska befolkningen. Naila Saleem, utrikesreporter på Sveriges Radionaila.saleem@sverigesradio.se

5 Marras 20212min