Presidentkampanjen är en familjeaffär: Ginna Lindberg, Washington

Utrikeskrönika 12 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangalore, måndag.Det har varit några intensiva veckor här i Sydasien. Naturkatastroferna har avlöst varandra. Jordskred, översvämningar och skyfall av domedagsintensitet. Klimatförändringarnas konsekvenser är något alla pratar om och är rädda för.Och så har vi den politiska dramatiken. För exakt en vecka sedan avgick Bangladesh premiärminister Sheikh Hasina när det stod klart att landets militär inte tänkte stoppa de demonstranter som trotsade utegångsförbudet och i tusental var på väg till residenset där hon befann sig. Hennes hastiga avgång och flykt till grannlandet Indien har inte bara skakat om Bangladesh. Det är andra gången på bara några år som unga i den här delen av världen lyckats få bort en premiärminister eller president som man anser har passerat bäst före datum. Förra gången var det Sri Lanka. Utvecklingen i Bangladesh följs noga av de kringliggande nationerna. Samtidigt i Paris utspelade sig ett annat drama. Det såg nämligen ut som om Indien hade en verklig chans att få sitt första OS guld för damer. I brottning i 50-kilos klassen. Vinesh Phogat var så nära att skriva historia och varje steg i tävlingen följdes intensivt hemma i Indien. Men samma morgon som guldkampen skulle hållas inträffade katastrofen. Vinesh Phogat vägde 100 gram för mycket och diskvalificerades. Regler är regler och i OS är de strikta, säkert av goda anledningar. Men Vinesh Phogat har överklagat beslutet och kräver en delad silverplats. Därtill har en debatt kring regelverket tagit fart. För en indisk publik är hon inte bara känd för sina sportsliga prestationer. Våren 2023 var hon ansiktet utåt i en strid att få bort den dåvarande ordföranden i Indiens brottningsförbund. Hon och en rad andra kvinnor anklagade bland annat honom för sexuella trakasserier. I stället för att träna inför OS sittstrejkade hon och många andra brottare utanför förbundets kontor. De blev våldsamt ivägkörda av polis. Ordföranden var då också parlamentsledamot för regerande BJP. Vinesh Phogat brukar tävla i en annan viktklass och kvällen innan OS-guldet skulle avgöras vägde hon mer än två kilo över tillåten gräns. Genom att inte äta eller dricka, fortsätta träna och svettas i bastu gick hon ner allt utom 100 gram. En förkrossad atlet skrev efteråt på sociala medier att nu ger hon upp sporten: Mamma, brottningen vann. Jag förlorade, skrev hon. Hon är inte den enda ur den indiska truppen som inte nått så långt som man hoppats här. Sport i OS-sammanhang är inte landets starka sida som ju mer är känt för sina cricket framgångar. Även i en helt annan sport; schack rekommenderas att hålla koll på Indien. De unga mästarna är många och hungriga. Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

12 Elo 20243min

Utrikeskrönika 9 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg, fredag.Vi sprang på varandra på en elektronikbutik och började prata – jag och min nye vän från Guinea, ett land som sällan får utrymme i svensk media. Nu fortsätter vi samtalet på ett fik över varsin kopp espresso.Det är spännande. Metodiskt går han igenom landets historia och utmaningar. Hur han drömmer om Guineas rikedom – guld, diamanter, uran, jord rik på aluminium – skulle kunna användas för folkets bästa istället för att berika de utländska gruvbolagen.Och så har vi diktaturen också, flikar jag in. Landet styrs ju sen 2021 av en militärjunta.Ah, det där, det är bara militären som försöker skapa lite ordning i landet, säger min nye vän. Missförstå mig inte, fortsätter han – jag är för demokrati, när det fungerar som här.Men du måste förstå att civilt styre i Afrika ofta handlar om en stark man som plundrar staten på resurser och behåller makten genom en pakt med sina anhängare – ofta sin egen etniska grupp.Statsvetare har kallat det för la politique du ventre, magens politik. Ledare som ogenerat äter upp statskassan, använder landets pengar till palats och privatjet – och till att köpa lojalitet och röster från den egna gruppen. Nigerianska politiker som under valår delar ut mat, kläder och kontanter till sina kärnväljare. Demonstrationer i Zimbabwe, Kenya och Elfenbenskusten där folk ska ha deltagit eftersom de fått betalt.Att järnhårda militärregimer skulle vara en lösning är såklart inte sant. Tvärtom har några av historiens värsta härskartjuvar tagit makten just genom militärkupper.Men min guineanske fikakompis – och andra med honom – drömmer om en annan typ stark, auktoritär ledare. Någon som kommer och bara styr upp allting.Många jag pratat med på kontinenten sneglar avundsjukt på lilla Rwanda, där den nyss omvalde president Paul Kagame styr med järnhand: bygger en stark ekonomi som kommer befolkningen till del. Ingen demokrati kanske – mellan skål och vägg kan till och med hans egna medge anhängare att valen inte är fria, hur skulle ett majoritetsstyre fungera i ett land där stora delar av befolkningsgruppen för 30 år sedan försökte utplåna minoriteten tutsier?Men Rwanda ses samtidigt som ett av Afrikas minst korrupta länder.I Guinea har militären antytt att de kommer hållas val nästa år. Kanske, eventuellt. Det kommer bli bra, bara de får en chans att strukturera upp saker – säger min nye vän och dricker upp sin espresso.Jag, som ju gillar det fria ordet, blir ibland rätt deppig av att tänka på afrikansk politik.Men så kommer jag att tänka på att det finns en ny, annan kraft på kontinenten – de unga människor som nu gått ut på gatorna i Kenya, Uganda och Nigeria.De som drivs av en genuin ilska mot korrupta ledare och som inte är köpta av politiker med stulna sedelbundar.Markus Alfredsson, nu hemma i Göteborgmarkus.alfredsson@sverigesradio.se

9 Elo 20243min

Utrikeskrönika 8 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, torsdag.För första gången i mitt liv besökte jag nyligen vårt vackra grannland Norge. Och det var en djupt avskräckande upplevelse. Förväntningarna på förhand var väl de vanliga, att Norge är precis som Sverige fast lite finare och lite bättre. Roligt att äntligen besöka Norden premium, tänkte jag. En slags skandinavisk gulfstat fast politiskt oproblemtisk. Men istället var hela vistelsen ungefär såhär: ”Du fattar vad jag säger va?”. ”Ja, ja absolut!”. Man hör tyvärr lite dåligt vad som sägs på grund av mitt allt för ivriga svar och nervösa skratt men det är en av intervjupersonerna som jag var där för att träffa som frågar mig om jag förstår vad han säger. Vi tar det igen. ”Du fattar vad jag säger va?”. ”Ja, ja absolut!”. Det gjorde jag inte. Tydligen har de norrmän som jag pratat med tidigare i mitt liv, utanför Norge, i smyg svenskifierat sin norska, utan att säga något. Det jag har trott var riktig norska, har i alla år varit den berömda skandinaviskan. Och nu satt jag här framför en av Norges högst uppsatta polischefer, i en mycket seriös intervju om svensk gängkriminalitet som spridit sig till alla Norges polisdistrikt, med den obehagliga insikten sakta stigande inom mig. Norska är inte svenska med glatt meningsslut. Det är ett helt eget språk.Jag blev irriterad. Även om jag såklart vetat om det här i teorin, så hade inte jag verkat så dum just nu om det här folket inte hade varit så otroligt trevligt och i lönndom anpassat hela sitt konverserande efter mig när vi stött på varandra ute i världen genom åren.Till slut blev det iallafall middagsdags även den dagen. Men vänta. Hade inte jag alldeles nyss hört på radion att en av de enda valutorna som till och med är svagare än vår egen svenska krona, är den norska. Jo, visst hade jag det. Lite plåster på såren efter de språkliga fadäserna, tänkte jag, som bott de senaste veckorna i euro-landet Finland. Men jag kan nu meddela att även om den norska kronan stundvis är svagare än den svenska så väger det inte upp när en pad thai kostar dryga 200 kronor. Jag betalade, promenerade hem mot det inte alls särskilt vackra hotellkomplexet i regnet som aldrig slutade falla och längtade tillbaka till mitt euro-Finland.Att favorisera bland länderna i sitt bevakningsområde känns nog för vissa journalister som att välja vilket av ens barn man älskar mest. Eventuellt strider det också mot någon form av public service-princip om opartiskhet och neutralitet. Men jag har i det här fallet inga problem med varken det ena eller det andra, vad nu det säger om mig som framtida förälder eller anställd. För jag måste få säga att tyvärr Norge, men det är Finland som den här sommaren har vunnit mitt hjärta. Felicia Hassan, Helsingforsfelicia.hassan@sverigesradio.se

8 Elo 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, onsdagDet är en sensommardag som den här, vid en pittoresk tysk badsjö, som mitt kärleksförhållande med den tyska ordningen definitivt tar slut.Vi har länge haft ett knakigt förhållande. Visst är det lätt att bli förälskad i ett land där det mesta bara funkar, men så plötsligt står du där vid ett övergångsställe tillsammans med tio andra tyskar och väntar på grön gubbe, minut efter minut, fast det inte finns en enda bil i sikte. För man kan ju inte gå mot rött, det går ju inte!Eller så står du där i affären som bara tar kontanter och nekas att handla, för det saknas 0,01 €, alltså en tiondels krona. Och du kan ju inte betala för lite, det går ju inte!Visst kan man förstå, att det är bra med trafiksäkerhet och bra med en kassa som stämmer vid dagens slut. Men ibland har jag funderat – blir tyskarna ändå inte lite begränsade i sina liv av den tyska ordningen? Och så, en varm sensommardag, blir jag säker på min sak.Det är över 30 grader varmt och outhärdligt inne i stan, så jag har tagit mig ut till en badplats. En tysk badplats är inte som en svensk, dit man bara kan åka, byta om och hoppa i vattnet hur som helst, nej nej, hur skulle det se ut? En tysk badplats är inhägnad, prydligt städad och bevakad och du betalar ett inträde på 3 € kontant. Men när jag nu kommer till ingången med mina jämna mynt redo, så möts jag av en stängd dörr och ett plakat: Badplatsen är stängd, öppnar igen nästa sommar.Ah, det borde jag ju förstått! Står det i schemat att sommaren är slut så är den slut, även om det är 30° varmt. Men den här dagen känner jag mig lite rebellisk. Jag fortsätter gå längs stängslet, och se, efter ett tag tar det inhägnade området slut, och sandstranden fortsätter bortanför det, glittrande vit och inbjudande med svalkande blå vågor och fullt med solande tyskar. I ett nafs byter jag om till mina badbyxor, springer ut och kastar mig i vattnet.När jag kom upp till ytan känner jag dussintals ögon som förvånat stirrar på mig. Och jag inser: jag är den enda som badar. När jag går upp ur vattnet hör jag en röst från en liten flicka:Mutti Mutti, ich will auch schwimmen! Mamma mamma, jag vill också bada!Och medan jag sätter mig i den gassande solen hör jag mammans medlidsamma röst svara:Nej mitt barn, det går inte. Det här är ingen badplats.Det var då det tog slut mellan mig och den tyska ordningen.Jack Lantz, Berlin.

7 Elo 20242min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Går det att leva som vanligt när man väntar på ett storkrig?De senaste veckorna här i Israel har ställt den frågan på sin spets. 12 döda barn på en fotbollsplan i en by på Golanhöjderna - en dödad hög Hizbollachef i södra Beirut - högsta politiska Hamasledaren dödad i Teheran och ytterligare en Hamasledare bekräftad död i Gaza. Och ledarna i Israel, Iran, Hamas och Hizbollah trumfar nu varandra med retoriska hot om hämndattacker.Så nu står vi här. I väntan på ett storkrig. Alla pratar om det, men ingen vet när eller om eller hur det kommer. Vad gör man då? Hur förbereder man sig för någonting man egentligen inte vet något om? Ska man lämna landet? Eller jobba på som vanligt? Ska man riskminimera, eller kanske tvärtom leva varje ögonblick som om det vore det sista?Folk jag träffar här pratar förstås om detta. Hela tiden. Det plingar i telefonen hos mannen bredvid mig på caféet. Jag hör honom avhandla tre olika krigsscenarios på engelska. Frisören utanför mitt hotell är rädd, säger hon, men hon har baxat en frisörstol ner i ett slags källarutrymme och klipper sina kunder där. Lite säkrare, resonerar hon. I Tel Aviv sitter folk klistrade vid sina mobiler mellan doppen i havet på stranden. Och på besök i bosättningar på Västbanken träffar jag israeler som litar på armén och som ser krig som oundvikligt. Och palestinier i Ramallah håller med - om just det oundvikliga.Det bunkras förstås. Bärbara elgeneratorer och power banks har strykande åtgång, och mannen i kiosken bredvid mitt hotell berättar om storsäljarna just nu: vatten på flaska, konserverad tonfisk och salami. Men det är långt ifrån panik här.Den här lite mer fatalistiska icke-oron möter mig överallt. Mannen i herrekiperingsbutiken i de judiska kvarteren i Jerusalem skakar på huvudet när jag frågar om han är rädd - nej nej, det här har vi väntat på och det måste ske. En palestinsk kebabförsäljare ler trött och säger ”inshallah” - om gud vill kommer vi att klara detta. Man söker tröst i det som ligger en närmast - ett välfyllt skyddsrum, Israels armé, Gud, profeten eller profeterna.Som svensk famlar man ju lite här. Hur kan vardagslivet fortgå när storkriget knackar på dörren? Kan man inte få hjärtattack av att tänka på att ens liv och familj kan slås i spillror, vilken dag som helst?Jo, förstås. Men - när man har bunkrat sitt vatten och sin salami, kollat skyddsrum och packat en ”grab bag” - den lilla väskan med det allra nödvändigaste, samt diskuterat möjliga och omöjliga scenarios för attacker från olika håll - ja då är man tillbaka på ruta ett. Då fortsätter det vanliga livet. Det är ett barn som ska hämtas från skolan. Mat ska lagas. Jobb ska skötas och tvättmaskinen måste gå.Förvånande? Eller - bara mänskligt?I Gaza har det pågått storkrig i tio månader. Där finns inte lyxen att tänka efter före. Så mina tankar landar i att så länge det grundläggande fungerar är jag bara tacksam. Och försöker leva just som vanligt. Även om axlarna har fastnat uppe vid öronen. Och jag såklart har min ”grab bag” redo.Mia Odabas för P1 Morgon i Jerusalem

6 Elo 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, måndag.Planet har precis landat i Bangkok, det är tidig morgon och det råder viss förvirring bland passagerarna. Ska vi inte av nu? Vad är det som hänt?Plötsligt släcks bältesknappen i taket och en ung man med tovigt ljust backpacker-skägg ställer sig genast upp och börjar rycka i bagageluckan.“Sit down please, remain seated, we have security risk”.Personalen låter stressad. Jag tänker att det kanske är ett sjukdomsfall, att vi snart får se någon stackare lastas av på en bår. Kanske ett dödsfall, hemska tanke.Men så kliver två thailändska poliser ombord med allvarlig uppsyn iklädda de där osmickrande brungröna uniformerna som smiter åt. De går bestämt längs mittgången, och stannar till hos en äldre man. Han reser ensam, och jag såg honom redan i loungen på flygplatsen och tänkte den kanske inte så generösa tanken: Han ser ut som om han reser mycket i Asien – och inte för sol och bad.Han förs ut av poliserna, lunkar fram i sina trekvartsbyxor med sliten midjeväska. Kameraryggsäcken har de också tagit.Jag frågar den unge mannen bredvid mig som ofta reser till Thailand i jobbet och inte verkar särskilt förvånad: Är det här vanligt?”Ja”, muttrar han. ”Du vet, pedofiler”.Här ska förtydligas att det är oklart varför mannen fördes av flyget.Men tankarna snurrar. Tv-programmet Gränsbevakarna har lärt mig en del om vad både tullen och polisen letar efter när de tar män som reser ensamma. Kamerautrustning, minneskort, ganska lite packning i övrigt – och klippkort till Sydostasien.Fortfarande den del av världen där barn är mest utsatta för sexuella övergrepp.Enligt organisationen ECPAT, som arbetar mot sexuell exploatering av barn, har teknologins utveckling gjort att det är lättare för sexförbrytare att planera sina resor, kommunicera med andra förövare, få tillgång till, producera och sprida material på barn, eller ta del i sexuella övergrepp via nätet utan att behöva lämna sina hem. Samtidigt har det aldrig varit lättare att besöka stora delar av regionen.I exempelvis Thailand har man slopat visumkravet för 93 länder, däribland Sverige, vars medborgare kan turista i landet i uppemot 60 dagar.Det ger effekt – turismen är i år på god väg att återhämta sig till nivåerna innan pandemin.Men i takt med att länder i Sydostasien försöker öka sin inkomst genom turism ökar också sexuella övergrepp mot barn.Filippinerna och Thailand ligger fortfarande i topp men nya länder är på pedofilernas horisont: Vietnam, Kambodja och Indonesien.Även de storsatsar på turismen. Nya mål ska nås, fler ska lockas dit.Men det finns både välkomna och oönskade turister.Tillbaka på flygplatsen. Det är dags att hämta väskan vid bagageband 10 i den gigantiska ankomsthallen, då jag ser jag honom igen, den äldre mannen från planet. Han är ensam. Poliserna ser jag inte längre till. Varför de tog honom har jag fortfarande ingen aning om, inte heller varför han släpptes.Men jag lämnar flygplatsen med en obehaglig känsla, tänk om han var pedofil? Och den läskiga insikten att man inte vet vem som köper barn, det kan vara vemsomhelst. Kanske till och med den trevlige unge mannen som satt bredvid mig på flyget.Carrie Söderberg, Bangkok.

5 Elo 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Southport, fredag.Jag hade inte mer än fått tillträde till Sveriges Radios lägenhet i London, där jag ska vikariera som korrespondent en månad, förrän den första nyhetspushen kom. En allvarlig händelse har hänt i Southport. Samtidigt som jag installerade min dator och lärde mig hur man öppnar brittiska fönster, lyssnade jag på Sky News livesändning.Uppgifterna var vaga, vad var det egentligen som hänt? Hur många var skadade? Var ligger ens Southport?Medan tv:n stod på och samma knappa information upprepades, försökte jag få koll på tekniken i arbetsrummet. Jag skulle ju lyssna på budgetdebatten i brittiska underhuset 15.30! Men precis som för britterna förändrades min dag, när det stod klart att det som hänt var att två flickor dödats och flera barn skadats i en knivattack i en danslokal.Resten av arbetsdagen fick ägnas åt att rapportera om dådet i den lilla kuststaden Southport, mellan Liverpool och Blackpool.Dagen efter hann jag precis få färdigt ett inslag om det där brittiska budgetbråket, lagom till att nyheten om att ytterligare en flicka dött av sina skador efter knivattacken kablades ut.Jag såg i sociala medier falska uppgifter om att den 17-åring som gripits, misstänkt för dådet, skulle vara asylsökande. Uppgifter som fick poliserna i Southport att behöva rycka ut igen, den här gången till en lokal moské. Därutanför pågick högerextrema kravaller och stenkastning.Jag förstod att jag skulle behöva åka från London till Southport i gryningen.Nästa dag var jag framme med tåget vid 10 i Southport. En stad ungefär lika stor som Borås med många tehus och viktorianska byggnader. Jag lämnar centrum och går till det bostadsområde där både moskén och danslokalen ligger. Jag är lite spänd, vad kommer jag att få uppleva här? Vägen dit är folktom, bara rader av brittiska tegelstenshus och små trädgårdar.Vid moskén med flera sönderslagna fönster ser jag ett pressuppbåd, men också flera personer i olika åldrar som sopar gatan efter tumultet dagen innan.Utanför moskén står Ali. Jag frågar hur han mår idag och han säger att han inte är orolig, tack vare stödet från lokalsamhället och att han vet att de som låg bakom kravallerna inte är från Southport. Medan vi pratar är det flera barnfamiljer som kommer förbi med blommor och fika för att visa sitt stöd för moskén. Jag går fem minuter söderut till Hart Street där knivattacken ägde rum. Gatan är avspärrad av polisen, men längs med en stenmur bildar hundratals buketter ett färggrant blomsterhav. Gosedjur och hjärtformade ballonger trängs med hälsningar till de dödade flickorna.En kvinna jag försöker prata med säger att det är för jobbigt, eftersom hon känner mamman till en av de dödade flickorna. En annan kvinna hjälper frivilligt till med att ta emot blommor och lägga ut dem. Hon säger att hon är djupt berörd av händelsen och att om hon kan göra något för att hjälpa till, tänker hon göra det.Och det är när jag träffar de här människorna i Southport som jag för första gången på riktigt tar in den tragedi som drabbat staden och familjerna. Jag upplever sorgen, men också den hoppfulla samhörigheten.Madeleine Bengtsson, Southport.

2 Elo 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Jag tänker spela med öppna kort här. Det är knappast några av er lyssnare som missar att jag har mitt ursprung lite längre västerut.Men även om jag är norsk har jag faktiskt bott i Sverige tillräcklig många är nu för att på riktigt kunna glädja mig över svenska idrottsframgångar. Och bra är det – för nu innan friidrotten drar i gång nere i Paris ser det ut som att det kan bli ett bättre OS för Sveriges del.Att vara norsk i Sverige under OS betyder att man får lida sig genom en del del resonemang från vänner och kollegor med den ungefärliga innebörden: ”Det här med sommar OS är väl ändå inte riktig er grej va? Du ser säkerligen fram mot vinter-OS och skidåkning och backhopp och allt vad det innebär?”Jag ser förvisso absolut fram mot OS i Cortina 2026, men jag är ändå en anhängare av att försöka – i den mån det går – att bota allvarliga kunskapsluckor med fakta.Om jag då ställer motfrågan: Vilket nordiskt land tog flest medaljer förra sommar-OS, alltså OS i Tokyo – det lyftes ju ändå som ett svenskt succé-OS då man överträffade medaljmålet från Svenska olympiska kommittén? Ja, det var säkert Norge, säger folk då, i och med att det är jag som ställer frågan.Nejdå, det är Danmark, med sina 11 medaljer. Ja, du hörde rätt. Ölälskande och Kim Larsen-lyssnande Danmark tog fler medaljer i Tokyo än idrottsstormakten Sverige.Norge var förvisso bäst bland de nordiska i medaljligan i Tokyo-OS, i och med att guld ger fler poäng, men nu ska jag inte haka upp mig på sådana medaljer.Jag har haft tur nog att få bo i Norge, Sverige och Danmark. En av de största skillnaderna mellan de skandinaviska länderna tycker jag mig se i hur vi – alltså framför allt vi i pressen – pratar om idrottsprestationer. I Sverige är vi oerhört duktiga på att ta fram superlativen när vi presterar bra. Nästan så duktiga att vi glömmer att redovisa att andra, från andra länder, också gör det bra.Ett exempel är när löparen Andreas Almgren satte nytt starkt svenskt rekord på Stockholm stadion tidigare i sommar. Då kunde man läsa om ”ytterligare en framgång för Almgren”. Det var det ju förvisso, och flera nyhetsmedier nämnde i förbifarten att han slutade fyra. Men vem som vann ansågs inte relevant nog att nämnas av flera medier.I all sin iver över att berätta om svenska framgångar på löpbanan glömde en av Sveriges mest lästa nyhetssajter att överhuvudtaget nämna att Almgren var utanför pallen. Det stod inget om vilka tre som sprungit snabbare på Stockholm stadion. Och det är inte jätterelevant här att tjata om att vinnaren kom från ett grannland i väst han med.Om ”lyft av egna idrottare” vore en OS-gren, hade Sverige haft utmärkta medaljchanser.Trygve Ulriksen Skogseth, framför en TV-apparat i Stockholm

1 Elo 20243min