De är få, de som driver samhället framåt – Ivan Garcia, Mexico City

Utrikeskrönika 2 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag. När mikrofonen stängts av, när intervjun är över och man är på väg att lämna. Man avrundar samtalet, pratar lite om väder och vind, om ingenting, om allting. Ibland är det vid just dem tillfällena som det viktigaste sägs. Det som berör en mest.Som förra veckan då jag träffade ukrainska soldater i Zaporizjzjaregionen, de som är längs fram. Unga män som en gång drömt om att starta företag, köpa hus vid havet, bilda familj, unga män vars drömmar nu satts på paus. Jag är på väg att gå, packar ihop mina saker, tackar för intervjun, för att de tagit sig tid att berätta. “Det är jag som ska tacka”, säger en av dem. “För en stund fick jag känna mig som en människa, tänka, prata om normala saker” “Häromdagen drömde jag om min flickvän. Vi låg på ett slagfält, på bränd jord, runtom vapen och ammunition, överallt.Har jag blivit galen, tänkte jag när jag vaknade, äcklad av mig själv, att jag inte ens i mina drömmar kan fantisera ihop en bättre plats att mötas, älska på”.“Helt ärligt, jag minns inte ens hur ett vanligt liv är, hur det ser ut i stan, hur det är att sitta på bänken i parken intill fontänen, hur det är att vakna i sin egen säng, se solen leta sig in genom persiennerna, gå upp och koka kaffe, allt jag ser om dagarna är de förbannade fälten”. “Ingen förstår det här livet”, fortsätter soldaten. “När man pratar med folk, vänner hemma så har man liksom inget att säga. För vad ska man berätta? Om det där ruset i kroppen när fienden får till en träff en meter från ens position, när jorden exploderar, när man efteråt inte kan sluta skratta, hysteriskt fastän man är livrädd? Eller när man ser de dö, sina vänner, när man inte kan göra något, inte ens hämta dem?”.De här samtalen, ögonblicken då kriget bryts ner, handlar inte om framgångar, bakslag vid fronten, kartor, positioner, strategi, då krig är bara krasst - krig, smutsigt, orättvist. Och så står man bara där, lyssnar, tar in, frågar inget, säger inget, bara låter det vara. Och soldaten fortsätter. “I går pratade jag med mamma i telefon, berättade att jag tatuerat mig. Hon blev ledsen. Men älskling, tänk när du blir gammal och huden slapp, vad fult det kommer vara. Men tänk vad fint att bli gammal. Jag vill bli gammal, tänk om jag en dag fyller 80 år, tänk om jag får bli det, tänk om jag lever så länge. Jag vill bli gammal mamma, jag vill en dag få slapp hud, sa jag till henne”.De här spontana samtalen, i förbifarten, om ingenting, om allting.Jag tackar än en gång, säger hej då och lämnar, de är kvar. Lubna El-Shanti, Stockholmlubna.el-shanti@sverigesradio.se

2 Loka 20233min

Utrikeskrönika 29 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Många förstagångsbesökare till Sydafrika reagerar en del på de avgrundsdjupa skillnaderna här. Ett lyxhus med pool och terrasser på toppen av den grönskande kullen där, plåtskjul och slitna tiggare vid korsningar nere här. Men också alla hus som omgärdas av murar, elstaket, taggtråd och skyltar som säger ”armed response”, om man tar sig in kan man bli skjuten.Men det har hänt att jag blivit lite hånad av svenskar som kommer på besök och möts av en fnysning för att man bor i en så kallad ”gated community”, ett avgränsat bostadsområde med staket och grindar och vakter som gör det nästan omöjligt för oinbjudna att komma in. Det verkar så avstängt, isolerat. Och visst. Det är en bubbla, hade jag av säkerhetsskäl kunnat välja något annat så hade jag hellre bott i ett alldeles vanligt villakvarter med en gräsmatta utan staket. Som man gör i Sverige. Men i det här landet så går det inte. Den så omtalade kriminaliteten i Sydafrika är en realitet.Bara antal mord i landet låg på drygt 6000 under en tremånadersperiod i våras, och då är det en minskning med tre procent jämfört med förra året. Men det blir ändå 68 mord om dagen i genomsnitt. Det finns naturligtvis många orsaker till det här, en hård, brutal historia under apartheid, enorm fattigdom och en arbetslöshet som är grotesk, officiellt drygt 30 procent, i realiteten betydligt högre. Men det finns en annan aspekt på det här, politikernas passivitet, en ovilja ta tag i saker på allvar.ANC som haft makten i snart 30 år har gjort mycket gott för de fattigaste, men har under det senaste decenniet resignerat och blivit alltmer av en korrupt elit. En högt uppsatt europeisk diplomat sa till mig; det finns ingen känsla av att läget är akut här hos regeringen. ”There is no sense of urgency”.För politiker är det lättare att vara passiv, så är det även i många andra länder. För verkliga åtgärder, ett helhetsgrepp kräver så mycket. Det är lättare att skylla ifrån sig, välja att inte ta i de här svåra, jobbiga frågorna. Att tala om problemen för mycket, det skulle vara att erkänna sitt eget misslyckande. Då är det lättare att låta de som har råd, isolera sig i stängda bostadsområden, och skärma av sig från den hårda verkligheten, de flesta brotten sker ju ändå bara ute i de utsatta kåkstäderna, bland de fattiga och oönskade, dit inte ens polisen vågar bege sig.Men hög kriminalitet är ett politiskt beslut, ett val, av nuvarande och tidigare politiker i vilket land det än gäller. Även om politikerna inte vill se det så. Det som behövs är en ekonomisk politik som leder till att nya jobb skapas, att lagar och regler följs utan korruption, ett ordentligt skolsystem som gör ungdomar till klokare och bättre medborgare och en polis som verkligen griper kriminella och ställer dem inför rätta.Det kräver att politikerna prioriterar, tar tuffa, och ibland obekväma beslut. Men det sker inte. Stoppar man inte utvecklingen så leder det till ännu större klyftor, mer isolering. Och kanske är vi nu i ett läge där ett land i norra Europa vid Östersjöns västra rand, också börjar inse det här. I varje fall är det ingen svensk som hånar mig längre för att jag bor i en gated community.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se

29 Syys 20233min

Utrikeskrönikan 28 september 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors torsdagDet verkar blåsa upp till styv kuling i finsk politik.Sensommaren är vacker i Helsingfors med sol och ovanligt varma temperaturer men i politiken kom höststormarna tidigt i år. Jag kliver in genom den pampiga entrén till Helsingfors universitet. Huset ligger vid Senatstorget, alldeles nedanför Helsingfors pampiga, vita domkyrka och strömmen av turister utanför är tät.Men de har dagarna blir inramningen på turistbilderna annorlunda. Universitetet är ockuperat står det på stora banderoller och strax innanför dörren är den normalt ganska sterila entrén omvandlad till ett högkvarter för studentprotester.Det är möblerat med bänkar, tält, madrasser, sovsäckar och så ännu mer plakat. Mellan marmorstatyerna dyker studenter i flanellpyjamas upp i färd med att bädda ihop nattens täcke och kudde. Protesterna går städat till och rektor har gett sitt tillstånd så länge det inte görs någon åverkan på lokalerna.Men studenterna i Helsingfors är inte ensamma i sitt missnöje. Det kokar bland Finlands studenter och fackförbund och listan av olika protestaktioner tycks bli längre för varje dag.Under tre veckor kommer flera fackförbund att genomföra timslånga punktstrejker. Trots det vackra sensommarvädret blåser det upp till tidig höststorm i finsk politik. Missnöjet riktar sig mot regeringens sparpolitik.De nya regeringspartierna, Samlingspartiet och Sannfinländarna lovade inför valet att få ordning på Finlands statsskuld. Och budgeten som presenterades i förra veckan innebär besparingar inom socialförsäkringssystemet som till exempel bostadsbidrag, sjukförsäkringen och arbetslöshetsersättningen.De är människor som har sämst ställt som får ta hela smällen menar kritikerna. Finlands finansminister Riika Purra menar att fackföreningarna har missförstått regeringens politik, arbetsgivarorganisationen Finlands näringsliv är bekymrad och statsminister Petteri Orpo står mitt i stormens öga och får än en gång jobba med att hitta former för samtal och kompromisser.Vårens förhandlingar efter valet för att få ihop det nya regeringsunderlaget var ett digert arbete i motvind som drog ut på tiden ända in i försommaren.Knappt var det klart innan det blåste upp med anklagelser om rasism mot flera Sannfinländska ministrar. Och redan första veckan på jobbet röstade riksdagen i en misstroendeomröstning mot regeringen och enskilda ministrar.Stormen bedarrade, regeringen fick fortsatt förtroende men när den ekonomiska politiken presenterades så tilltog vindarna igen. Och nu yr det kring fackförbunden och finansminister Purra som inte alls verkar förstå varann.Allt tyder på en stormig höst i finsk politik. Och jag håller i mig och gör mitt bästa för att hänga med i vindkasten.Carina Holmberg, Helsingfors

28 Syys 20233min

Utrikeskrönikan 27 september. 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, onsdag.Jag fick syn på något märkligt när jag tog min löprunda i kvarteret härom morgonen. Jag försöker komma ut tidigt, gärna innan temperaturen klättrar upp över 30 grader och luftfuktigheten blir allt för utmattande. Men just den här morgonen var det fler människor ute än vanligt. Vår gränd brukar annars vara rätt sömnig och tyst såhär dags, men nu stod en lång rad gatsopare, hantverkare, mopedtaxiförare, grönsaksförsäljare och väntade utmed gatan.Sen kom en blänkande, svart gammal Mercedes rullande, och ut ur den nedvevade fönsterrutan stack en hand som delade ut sedlar till de väntande. Jag blev förstås nyfiken och frågade runt, och fick förklarat för mig att mannen i bilen har ett hus längre ner på gatan dit han kommer en gång i veckan, samma dag och tid, och då ser han till att dela ut pengar på vägen. Ingen av dem jag pratade med visste var hans pengar kommer ifrån, men de sa att bakom de höga murarna runt lyxvillan ska han ha ännu fler veteranbilar som han samlar på. Gatsoparna, hantverkarna och de andra arbetarna, ja om de får betalt enligt minimilönen tjänar de ungefär 100 kronor om dagen. Så den där allmosan från mannen i lyxbilen var säkert välkommen. Ojämlikhet är förstås ett globalt fenomen, men om man jämför så är faktiskt Thailands ekonomiska klyftor bland de största i regionen. Och det har bara blivit värre under de senaste årens militärstyre. Mellan 2013 och 2019 växte den thailändska ekonomin med bara 3 procent i snitt årligen, en av de lägsta tillväxttakterna i Sydostasien. Även medel- och övre medelklassen har fått det tuffare.Men för landets superrika växer tillgångarna som aldrig förr. Thailands rikaste är bröderna Chearavanont som äger landets största privata företag, med verksamhet inom djurfoder och livsmedel. Bara sedan i fjol har deras personliga förmögenhet växt med över 83 miljarder kronor, enligt Forbes.Under tidigare decennier såg Thailand en relativt snabb ekonomisk tillväxt och minskande fattigdom, som gav framtidstro för många thailändare. Och utvecklingen kunde också skänka viss legitimitet till den styrande eliten. Men den ekonomiska utvecklingen har bromsat in och under flera år i rad har fattigdomen legat still på mellan 6 och 7 procent. Frustrationen och känslan av orättvisa påtaglig idag, och en viktig faktor för att förstå varför så många thailändare röstade på oppositionen i det senaste valet. Nu återstår att se om den nya regeringen kan råda bot på ojämlikheten. Det styrande partiet Pheu Thai grundades av affärsmannen och politikern Thaksin Shinawatra, som enligt tidningen Forbes är Thailands 13:e rikaste man, god för lite mer än 23 miljarder kronor.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se

27 Syys 20233min

Utrikeskrönikan 26 september 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn tisdag,Alla som besökt Danmarks huvudstad har sett den. Den högresta grå byggnaden som tornar upp sig till vänster om man stiger ut från centralstationen och har sikte på Tivoli tvärs över gatan. En stram 70 meter hög fasad helt i glas, vars tunna spröjs och olikfärgade glaspartier ger en slags randig återspegling av det skiftande dagsljuset. Det är ett hotell, det har gått under olika namn i olika tider, men i folkmun alltid hetat SAS-hotellet - eftersom det var flygbolaget som lät bygga det en gång i tiden, och för att deras logga fortfarande tittar ner på oss där högst uppifrån.Huset är ritat av ingen mindre än Danmarks design- och arkitekturikon Arne Jacobsen, ett modernistiskt storverk känt långt utanför Danmarks gränser, byggt 1960 i stram internationell stil. Än idag en symbol för, och kvitto på Danmarks obestridliga plats bland världens stormakter inom design och arkitektur. En gång i tiden hade SAS en terminal i bottenplan varifrån bussar körde jet set-erans resenärer direkt ut till flygplatsen, och husets kontakt med himlen förstärks av ett brilliant arkitektonisk trick som ger en illusion av att skyskrapan svävar. Det var till det här huset Arne Jacobsen ritade flera av sina nu världsberömda möbelklassiker, som fåtöljerna Ägget och Svanen.Men nu stormar det om det legendariska landmärket. Av Jacobsens 60-talsinredning finns nästan inget kvar, istället är det nu exteriören som väcker debatt. De nuvarande ägarna, en internationell hotellkedja, vill renovera fasaden - drygt 60 år efter att den byggdes är den både sliten och tekniskt omodern, den läcker värme och hotellet behöver energieffektivisera. Så långt har alla varit med på noterna. Men när hotellet nu börjat sätta upp de nya modernare glaspartierna, visar det sig att den gamla fasadens revolutionerande och nästan helt osynliga spröjsar mellan glaspartierna är ersatta av tjocka vita metallprofiler. Den kända fasaden är på väg att få ett helt nytt utseende.Och arkitektur-Danmark har fått panik. Var är de skira linjerna, den delikata balansen, skörheten och lättheten som gav huset sin karakteristiska stil? Hur ska det gå med fasadens lekfulla samspel med dagsljus och himmel? Tidningarnas kultursidor kokar, någon kallar det för en katastrof, en annan för ett respektlöst härverk. Kritiken tilltog ytterligare när det visade sig att den enda arkitektoniska konsult som varit inblandad i renoveringen var tillverkaren av de tänkta fönsterpartierna, men inte någon av de många experterna på byggnadsvård av danskt 60-tal - de som nu istället upprört hörs överallt i spalterna.Köpenhamnspolitikerna verkar har snappat upp debatten, men vi får se om de hinner, vill och orkar dra i handbromsen innan huset fått sitt nya utseende. Själv är jag ingen expert, men håller med om att de nya fönsterna varken är snygga eller särskilt lika de gamla. Men tänker att det kanske är ödets ironi att modernismen, som ju handlade en hel del om att lite okänsligt skyffla ut det gamla omoderna till förmån för det senaste, nu ser ut att falla på eget grepp.Samuel Larsson, Köpenhamn

26 Syys 20233min

Utrikeskrönikan 25 september Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Colombo måndagDet är härligt att vara tillbaka i te- och kanelrikets land. Förra året handlade det mesta om den ekonomiska krisen eller kanske är kollapsen ett bättre ordval. Halvdygnslånga elavbrott och brist på bensin innebar en del utmaningar för den som ville bevaka utvecklingen. Men det var förstås inget i jämförelse med Srilankesernas vardag. Den där folkliga ilskan och kraften som föddes ur känslan att nu får det vara nog, var mäktig att bevittna. Folket fick till slut bort president Gotabaya Rajapaksa, hans bror premiärministern och övriga släktingar från makten. In kom Ranil Wickremasinghe och lugnet la sig. Påtvingat anser en del. In kom också höjda skatter och åtstramningspolitik.Men missnöjet kvarstår. De jag pratar med säger att det är svårt att få ihop vardagen, att de äter mindre och väljer billigare ingredienser. Den dyrare elen är också betungande. Men mat, mediciner, bränsle och el finns åtminstone.På ytan verkar det mesta vara helt normalt, turisterna strömmar in och de Srilankeser som lämnar landet skickar hem pengar. Två viktiga hörnstenar i landets ekonomi. I det kinesiskfinansierade projektet i hamnen står fler byggkranar än vid mitt förra besök.Till det normala hör också käbblet om resurser och vem som ska bära bördan av det enorma skuldberg som Sri Lanka har. Här är fackföreningarna mycket starka och stoppar de facto beslut och utveckling som landet skulle behöva, för att man är osäker på vad det innebär för medlemmarna. Till exempel har satsningarna på solenergi hamnat på efterkälken för att facket satt sig på tvären.När det handlar om att få ett stopp på flykten av kvalificerad arbetskraft lyder fackens svar mer förmåner till den egna yrkesgruppen. Man skjuter gärna åtstramningspolitikens konsekvenser till någon annan.Den politiska eliten är ju vansinnigt korrupt. Den kan ta notan. Korruptionen är ett stort problem i Sri Lanka, om det råder inga tvivel. Men om det här landet ska räddas från konkurs måste alla bidra, fler betala skatt och så vidare. Staten har inte råd med förmåner till utvalda yrkeskategorier och det är svårt att smälta märker jag när jag pratar med folk. Både här i Sri Lanka och i mina andra bevakningsländer som är i en liknande situation.Det är som om själva kontraktet mellan stat och medborgare är i gungning. Ni tillåts vara korrupta så länge vi får billig el och bensin. Sådan har realiteten varit för vanligt folk men det fungerar inte längre när institutioner som Internationella Valutafonden ställer krav till krisande länder som ber om pengar. Vi är på rätt väg säger flera experter här i Colombo, de nödvändiga reformerna går kanske långsamt men processerna är i gång. Nu gäller det bara att de blir av och att man får ordning på de skyhöga skulderna. Inte så bara faktiskt.Naila Saleem, korrespondent i Sydasien.

25 Syys 20233min

Utrikeskrönikan 22 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, fredag.Jag sitter på mitt kontor och lägger pussel.Att bevaka EU handlar ganska ofta om det. Alltså om att lägga pussel där olika intressen från medlemsländerna utgör bitar som man måste få ihop till en fungerande helhet.Just nu följer jag utformningen av en sådan pusselbit. En utfrågning i Europaparlamentet.”Vi har en väldigt viktig diskussion med kandidaten som ny chef för tillsynsnämnden inom Europeiska Centralbanken...”Parlamentets ekonomiutskott frågar ut vice presidenten i tyska Bundesbank, Claudia Buch, som är nominerad till ny chef för tillsynsnämnden inom Europeiska Centralbanken, ECB.”Gäsp…”, tänker nu säkert många lyssnare.Men innan ni sänker volymen eller rent av stänger av helt ska ni veta att, även om den här utfrågningen i sig kanske inte är så het och en tillsynsnämnd inom ECB kanske inte låter särskilt sexig, så blir detta intressant för att det är just en bit i ett mycket större EU-pussel.Och det säger något om hur EU funkar och hur man tillsätter toppjobben. ”Den här utfrågningen sker under väldigt speciella omständigheter…”Faktum är att den här utfrågningen i parlamentet är lite pinsam för ekonomiutskottet då man där tidigare har gett stöd till en helt annan kandidat: Margarita Delgado, som är viceboss på den spanska centralbanken.Trots det valde ECB förra veckan att nominera tyskan Buch i stället.Detta gillas så klart inte i parlamentet och det blev också tydligt under utfrågningen i utskottet. ”Det är väldigt olyckligt, så här borde det inte funka mellan parlamentet och ECB...”Parlamentet måste godkänna utnämningen av Buch och har därmed makt att ställa sig på tvären men väntas ändå inte göra det. Ställer de sig på tvären blir det svårt att få ihop det större pusslet.För en annan pusselbit är utnämningen av ny chef för Europeiska investeringsbanken – ett annat tungt EU-organ som ger stora summor i stöd till projekt över hela världen.För den chefsposten är Spaniens finansminister, Nadia Calviño, den främsta toppkandidaten, strax före den danska EU-kommissionären Margrethe Vestager som också aspirerar på posten.Men ska Calviño kunna bli vald att leda EIB, ja då kan inte Delgado få chefsposten inom ECB. För du kan inte utse två spanska ekonomer på båda dessa poster.Eller ja, det är klart att du kan. Det finns inga regler som säger att du inte kan göra det och man kan ju tycka att det viktiga är att de är kompetenta, inte var de kommer ifrån.Och visst, kompetens spelar viss roll här, men det räcker inte att vara kunnig. För att få ett toppjobb i EU måste du också vara en bit som för tillfället passar in det stora och komplicerade pussel som fördelningen av chefspositioner utgör.Helt krasst: ska finansministern Calviño bli vald till chef för EIB då får det ske på bekostnad av att landsmaninnan Delgado inte får jobbet inom ECB, utan att det jobbet går till tyskan Buch.Ren kohandel kan man säga. Men det är så det funkar i EU.Andreas Liljeheden, i Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

22 Syys 20233min

Utrikeskrönika 21 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Den här veckan samlas höjdare från hela världen i New York för FN:s generalförsamling och en rad viktiga möten. Kostymer och dräkter rör sig mellan skyskraporna och konferensrummen och den pampiga generalförsamlingens sal för att prata, nätverka och förhoppningsvis hitta nya vägar framåt.Agendapunkterna är tunga. Det gäller hållbarhetsmålen för 2030, de som bland annat handlar om att utrota fattigdom och hunger, ge alla människor tillgång till utbildning och sjukvård, minska ojämlikheten och skapa hållbara samhällen och ekosystem.Igår handlade det om klimatet och global pandemiberedskap. Idag ska man prata om hur man kan göra hälso- och sjukvård möjlig för alla, och det hålls ett förberedande ministermöte inför ett toppmöte nästa år med den nätta programpunkten framtiden: ”Summit of the future”. Man kan utan att överdriva faktiskt säga att de som samlas i New York den här veckan har i uppdrag att rädda världen. Jag tänker på dem i andra änden av den här pyramiden. Utförarna, de på det så kallade golvet. Det kan vara ett sjukhusgolv, men lika gärna golvet i ett klassrum, en lagård eller en polisstation. Jag tänker till exempel på Anette. Anette är en erfaren undersköterska jag fick förmånen att jobba tillsammans med på en geriatrisk avdelning. För att förklara Anette ger jag er en scen: En ung undersköterska, vi kan kalla henne Sofia, kommer ut ur en patientsal med en orörd lunchbricka, full med mat. ”Hanna ville inte äta nåt”, säger hon och rycker på axlarna, och går vidare mot köket.Hanna närmar sig nittio år och är inlagd för en infektion. Hon ser ut som en liten skrämd fågel i sin sjukhussäng, säger nästan ingenting. Anette tar på ett vänligt sätt brickan från Sofia och går tillbaka in i patientsalen. Där sätter hon sig på sängkanten och lägger armen om Hannas tunna axlar. När jag går förbi ett par minuter senare hör jag hur de båda skrattar högt där inne. Efter en stund kommer Anette ut med lunchbrickan, med nästan all mat uppäten. Vad Anette måste vara snäll och godhjärtad, kanske någon tänker. Och visst, det är inte fel, men det är ändå att missa poängen. Anette har en yrkesskicklighet. För du kan sitta där på sängkanten och vara hur godhjärtad som helst, och ändå inte få Hanna att ta en enda tugga av sin mat. Den mat som hon så väl behöver för att bli frisk. Tillbaka till New York och kostymerna i konferensrummen. Det går inte särskilt bra för världen att nå målen till 2030. Fattigdomen har ökat sen pandemin, fler är hungriga och rekordmånga människor i världen är på flykt.FN:s generalsekreterare hoppas att mötet ska bli startskottet för en högre växel och, jag citerar: ”återuppväcka en känsla av hopp, optimism och entusiasm för 2030-agendan”.Hoppet behövs. För mötet äger rum, och jag citerar igen, ”i en tid av aldrig tidigare skådade motgångar för den globala utvecklingen”. Vi kan bara hoppas att de som är där är, inom sina områden, lika yrkesskickliga som Anette. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

21 Syys 20233min