Avsnitt 20: Filosofin och sökandet efter livets mening

Enligt den franske filosofihistorikern Pierre Hadot (1922-2010) var de antika filosofiskolorna - Platons och Aristoteles till exempel - framförallt ett sätt att leva.

Filosofi var inte bara teori utan i hög grad en slags "terapi" och det som bearbetades var ens grundläggande existentiella förhållningssätt till tillvaron, sig själv och andra människor.

Filosofiskolorna kan sägas kännetecknas av olika sådana grundläggande förhållningssätt och det filosofiska tänkandet inom en skola sker alltid i dialog med eller mot bakgrund av ett sådant existentiellt förhållningssätt.

Det finns likheter mellan hur Hadot beskriver "existentiellt förhållningssätt" och hur den förre påven, Joseph Ratzinger, beskriver vad det är att tro i sin bok Introduktion till kristendomen (se avsnitt 16 av Tro & förnuft-podden): som en slags grundläggande attityd till tillvaron som helhet.

För de antika filosofiskolorna ingick i den filosofiska praktiken vissa "andliga övningar" där man exempelvis tänkte på sig själv i ljuset av en kosmologi: som en del av ett oändligt stort kosmos som antingen styrdes av en förnuftig princip (logos - enligt stoikerna) eller hade en källa i den transcendenta godheten (för platonikerna) - eller styrdes av slumpen (för epikuréerna). Det handlar här om att se sitt liv i ljuset av och i relation till helheten.

För Platon, Aristoteles och Nyplatonikerna är filosofins mål en vishet och godhet som inte går att språkligt ringa in, utan som vi har tillgång genom erfarenheter snarare än analyser. Filosofins uppgift är att ändå föra oss närmare den erfarenheten.

I detta avsnitt diskuterar Christoffer Skogholt och Erik Åkerlund denna syn på filosofi och hur den kan utmana och berika samtida filosofi och den kristna tron. Den nyplatonske filosofen Plotinus sa att "utan dygderna är Gud bara ett ord". På ett liknande sätt kanske man kan säga att kyrkan ibland har en övertro på hur betydelsefulla orden eller teorierna om Gud är, för att föra människor närmare Gud.