När det värsta har hänt

När Helen Johansson var 21 år gammal fick hon diagnosen Borderline personlighetsstörning. För Helens del innebär sjukdomen att hon lätt får mycket svår ångest, en ångest som kan utlösas av nästan vad som helst. - Jag vet aldrig hur jag mår när jag vaknar och därför funkar det inte för mig att jobba, säger hon. Det räcker med att något litet händer så kan ångesten dra igång. Det kan vara att en telefonförsäljare ringer och är envis eller att datorn här hemma krånglar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Helen har varit på behandlingshem i flera omgångar och blivit mycket bättre på att hantera sin sjukdom. När hon mådde som sämst åt hon nästan ingenting, drack för mycket och skar sig. - När det gäller maten tyckte jag inte att jag var värd den. Drack och skar mig gjorde jag för att lindra ångesten. Vändpunkten för henne kom när hon träffade sin sambo Anne. Kärleken och den trygghet den ger har gjort henne mycket starkare. Idag varken dricker hon för mycket eller skär sig. Helen drabbades dock av ett hårt slag för ett och ett halvt år sedan. Idrotten har alltid betytt mycket för henne och hon var aktiv i en klubb. Hon ville vara öppen om sin sjukdom och berättade att hon lider av Borderline. Efter ett tag ringde klubben och sade att hon inte längre fick vara med – det fanns de som var rädda för henne. Helens självkänsla fick sig en rejäl knäck. De gamla tankarna på att inte äta, börja dricka och skära sig kom tillbaka. Idag, ett och ett halvt år senare, undrar hon fortfarande varför vissa personer i klubben var rädda för henne. Samtidigt har en tanke väckts – tänk om hon skulle kontakta klubben och försöka reda ut varför det blev som det blev.

30 Loka 201135min

Fia sörjer fortfarande sin döda hund Elliot trots att det har gått flera år sen han dog. Ingela bytte ring med sin hund när den dog. Hur stark kan kärleken till ett husdjur bli? Och hur länge får man sörja när husdjuret dött? Det här är ett program om kärleken till ett husdjur och sorgen när det går bort. Finns det en grishimmel och hur känns det att avliva en get som man pratat dagligen med de senaste elva åren? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Reporter är Stefan Nordberg. Till vardags jobbar han på tidningen Byggvärlden. Tidigare har han bland annat jobbat med djur på Skansen och som valguide i Nordnorge."Jag började tänka på programmets tema när jag jobbade på Skansen och ombads avliva en uppenbart plågad gråsparv. Genom att snabbt avliva den skulle lidandet avslutas. Jag klarade det inte. Jag var inte som min vän Erland, tänkte jag då. Djurvårdaren Erland som älskar sina djur på Skansen och som skjuter dom i huvudet med en bultpistol när de blir gamla. Erland har en kohud som hallmatta. Från en ko som han tog hand om i hela dess liv. Erland är en känslig man men i mina ögon ytterst hårdhudad. Sådan är inte jag." Erland är också med i programmet, och får bland annat prata om sin favoritget Tea.

23 Loka 201138min

Han kallar sig själv Svarta Höken men hans svenska namn är Hugo Bergström. Han har ett passionerat intresse för indiankultur och har under många år alldeles på egen hand byggt upp en indianby utanför Åtvidaberg trots att han häcklats av många. Där har han gjort allt från att bygga tipi till att sy indianmockasiner. Men hur ska det går med byn när ingen vill ta över? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

16 Loka 201134min

Aslan bor i en liten stad i norra Kaukasus, ett lugnt hörn i en väldigt orolig del av Ryssland. Regionen är översållad av olika etniska grupper och Aslan själv är tjerkess medan hans fru är ryska. De har två barn, höns och kaniner i ett skjul i trädgården samt internet och satellit-tv i vardagsrummet. Sveriges Radios Fredrik Wadström som arbetat många år i Ryssland har själv tjerkessisk bakgrund och besöker Aslan för att förstå vad som återstår av tjerkessisk identitet efter 150 år av ryskt styre i norra Kaukasus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

9 Loka 201134min

En dokumentär om att leva med albinism i Afrika. Få saker väcker så starka reaktioner som vit hud på en svart människas kropp. På landsbygden i Tanzania i östra Afrika är många vidskepliga och ofta ses albinos inte som människor utan som spöken och gengångare. I den här dokumentären träffar du bland andra 14-årige Severin som bor på ett barnhem för barn med albinism. Många barn i Tanzania som saknar pigment överges nämligen av sina föräldrar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Albinism är en ärftlig genetisk defekt och den är mer än tio gånger så vanlig i Tanzania som i Sverige. 2007 och 2008 exploderade fördomarna och mer än sextio personer med albinism mördades. Bakom de flesta av morden låg traditionella medicinmän på jakt efter albino-kroppsdelar att använda i tillverkningen av magiska mediciner. Mordvågen har ebbat ut, men fördomarna finns kvar och tusentals albinos lever fortfarande i skräck om att mördas eller attackeras. Under Afrikas brännande sol blir den vita, känsliga huden en dubbel förbannelse. De allra flesta personerna med albinism får nämligen tidigt hudcancer och dör innan de fyllt 30. P4 Dokumentär Korrespondenterna handlar om den dubbla förbannelsen att ha albinism i Afrika. I dokumentären möter vi bland annat en traditionell medicinman - representant för den yrkesgrupp som anklagas för att ligga bakom morden. Vi möter också personer med albinism som överlevde attackerna och alla de som kämpar för att fördomarna ska försvinna. En dokumentär av Marcus Hansson

17 Heinä 201138min

Det var när äldste sonen Lukas skulle börja på dagis som mamma Jenny och pappa Nicklas kände hur fel det var. Lukas ville inte bli lämnad och de ville inte lämna. Sen flöt det bara på och när Lukas markerade att han inte ville gå i skolan så började familjen fundera på att hemundervisa honom, och så blev det. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Idag är Lukas tio år och har fått två bröder, ingen av dem har satt sin fot i skolan. Det här är ett val som familjen ständigt får förklara för nyfikna och provocerade medmänniskor. Efter sommaren 2011 kommer de inte längre att kunna välja att hemundervisa barnen i Sverige, det sätter den nya skollagen stopp för. Därför har familjen bestämt sig för att sälja sitt hus och flytta till Åland, där råder finsk lag och hemundervisning är tillåtet. Malin Marcko besöker familjen i deras lilla husvagn som de bor i medan de letar efter ett hus att bo i till hösten.

10 Heinä 201135min

Det här är en berättelse om en ung man i Chile som försöker bli vuxen. Roberto rappar och målar grafitti. Han har en helt annan relation till Chile än min generation. Min egen relation till Chile har allt från början varit politisk - Allendetiden, kuppen, Pinochetdiktaturen och demokratins återkomst har varit självklara etapper i min syn på Chile och i min relation till chilenarna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Detsamma gäller för mina chilenska generationskamrater. Men den generation chilenare som växt upp efter demokratins återkomst har – har jag upptäckt – helt andra referensramar och är präglade av ett helt annat Chile. Roberto träffade jag i en slags konfrontation en sen kväll på gatan när jag inte kunde dölja min ilska över hans grafitti. Men jag upptäckte att han var just ett den ”demokratins barn” som jag inte förstod mig på. Dokumentären är ett försök att förstå honom, samtidigt som han försöker förstå sig själv. Det är därför också en bild av Chile bortanför de politiska schablonerna.Lars Palmgren, Sveriges Radios korrespondent i Latinamerika

10 Heinä 201133min

- Jag är ganska mörkrädd och gillar inte blod. När jag säger det och folk vet att jag är polis tycker de att det verkar konstigt. Så det är kanske en fördom att man skulle vara extra modig eller tuff för att man är polis. Johanna Andrén möter mig i polishusets entré i Uppsala. Hon är 30 år, polisinspektör och jobbar på krimjouren, kriminaljouren. Här har hon landat efter jobb som ordningspolis och på Säpo, Säkerhetspolisen, bland annat. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Vi möter också Ella Andersson som var en av de allra första kvinnorna vid Uppsalapolisen när hon började 1949. Alltmer kom hon att jobba med grövre våldsbrott och att utreda kvinnomisshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. – Man kunde få glåpord kastade efter sig, att man jobbade med ”snusket”, berättar hon. Kerstin Pohjanen är 65 år. Hon är en av min pappas många förstakusiner och kommer från en by i Tornedalen, några mil söder om Pajala. Knappt 20 år fyllda bestämde hon sig för att bli polis. När hon började jobba, var det med en manlig kollega. – Allmänheten tilltalade alltid mannen, aldrig med mig, första tiden. Tills min kollega fick säga till att Kerstin kan lika mycket som jag. Jag har jobbat mycket med kriminaljournalistik och har blivit nyfiken på hur det är att vara en tjej i kåren. I dag är vart fjärde polis en kvinna, för tio år sen var de vart femte. Är man bara en i gänget? Eller får man kämpa sig fram som poliskvinna bland polismännen? Möt Johanna, Kerstin och Ella, tre generationer kriminalpoliser.

3 Heinä 201140min