Gud bor inte i hus – gäst Daniel Wärnlund

I det här avsnittet av podden Cirkeln möter jag Daniel Wärnlund, tidigare pastor i Evangeliska frikyrkan och engagerad inom socialt arbete med människor som står långt från arbetslivet. Efter en kollision med väggen och en resa med utmattningsdepression jobbar Daniel idag som säljare på en redovisningsbyrå. Han drivs dock fortfarande av mötet med människor och gudstron är en stor del i Daniels liv. Bor Gud i hus? Jag är själv väldigt förtjust i kyrkor och besöker gärna kyrkor både i Sverige och utomlands. När jag frågar Daniel om kyrkorummets betydelse här i Sverige svarar han att han tror att kyrkorummet betyder något och att det dels handlar om vårt behov av stillhet och lugn, men också nyfikenhet. Och att det genom åren har blivit någon slags snedvriden bild av kyrkan och att präster och pastorer skulle vara “bättre” än andra. “Alla har vi en möjlighet att ha en relation med Gud och det är inte någon som har en högre rang än någon annan” säger Daniel. Kyrkorummets betydelse Daniel menar att kyrkorummet i sig inte är viktigt för relationen med Gud. Däremot har kyrkan stor betydelse, då det var där han höll sina gudstjänster även om han lika gärna kunna hålla predikan i naturen. Han citerar en av sina lärare som sa att “Gud bor inte i hus” och håller med om det själv. Han berättar att det i Bibeln står att Gud bor i våra hjärtan och det är därför det fysiska rummet inte är av betydelse i vår relation med Gud, men att en plats hjälper oss att umgås. Att det är en plats för bröllop, dop och begravningar. Och skolavslutningar … Apropå skolavslutning och de ibland heta diskussionerna kring om skolavslutningar ska hållas i kyrkan eller inte, pratar han vidare om att kyrkan kanske är en viktig kulturmarkör. Hur kan du tro på det här? Vi diskuterar om det är pinsamt att tro på Gud, eftersom jag har den känslan kring normerna i samhället. Daniel håller inte med när det gäller sig själv, men i samhället i stort håller han med om att det kan finnas en sådan stämpel på religiösa. Han frågar sig varför det är okej att gå runt och tro på en blå sten i fickan (kristaller alltså), men inte på Gud. Och ja, det kan man väl faktiskt fråga sig? Sverige är ett av västvärldens mest sekulariserade samhällen och religionen har förlorat sin kraft? Ändå finns intresset, suget och nyfikenheten på de andliga frågorna och kanske är de större än någonsin? Daniel menar att sökandet idag är större än det kanske någonsin har varit, eftersom vi har så otroligt många vägval att göra och så många möjligheter. Då behöver vi något att följa. Vårda relationen med Gud Daniel vårdar sin relation med Gud genom att delta i gudstjänster och genom att mata sig med Gud. Det är som med allt annat i samhället, det vi fyller våra liv med det är också det som växer inom oss. Som får betydelse. Vi avslutar samtalet med Daniels tankar kring att kyrkan inte finns till för sig själv. Den finns till för människor! Det blir tydligt vid kriser och katastrofer där det vi kontrollerar krackelerar och vi känner att vi behöver varandra. Där finns kyrkans enande kraft kvar, djupt rotat i oss. När jag frågar honom om kyrkans uppgift i dagens samhälle svarar han att det handlar om att möta människor där människor är och att visa på att det finns en Gud som gör trasigt till helt. Och att det finns hopp! Följ mig på Instagram @kicki_westerberg och lämna en recension och tala om vad du tycker.