Kontrasternas USA: Simon Isaksson, Washington

Utrikeskrönikan 1 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin fredag.När jag på jobbresa i södra Bayern tidigare i veckan inte trodde att det inte kunde bli mer idylliskt i den lilla alpbyn där jag befann mig, så hör jag det – ljudet av de plingande koskällorna.Jag är på cykel tillbaka från mediecentret i Garmisch-Partenkirchen och bevakningen av G7-toppmötet, till mitt hotell i grannbyn en halvmil bort. Och sceneriet går knappt att ta in: de dramatiska bergen mot en klarblå himmel och alpängarna som badar i ett mjukt kvällsljus – allt ackompanjerat av det lugnande ljudet från de betande djurens skällor.Det är förstås ingen slump att G7-toppmötet hölls just här. För G7-ledarna, som representerar sju av världens ekonomiskt ledande industrinationer, innebar årets toppmöte en möjlighet att visa upp enighet och beslutsamhet i en orolig tid. Och då kan förstås en idyllisk miljö tjäna som metafor för stämningsläget mellan ledarna och förstärka bilden av enhet och harmoni.Över hela världen kablades det under flera dagar ut bilder på leende stats- och regeringschefer som avslappnat promenerade på ängarna runt alpslottet där mötet ägde rum, eller stod beslutsamt sida vid sida på presskonferenser i slottsträdgården med de overkligt vackra bayerska alptopparna i bakgrunden.Men utsattes kanske världsledarna för lite väl mycket Bayern under sitt besök? Ja, den diskussionen tog fart i tyska medier, efter det mottagande som G7-ledarna fick på flygplatsen i München. Längs röda mattan, som en välkomstkommitté, stod nämligen en lång rad trachtler uppradade, alltså personer iklädda bayerska folkdräkter, med lederhosen, knälånga strumpor, hängslen och fjäderförsedda hattar.En journalist på bayerska radio- och tv-bolaget Bayerischer Rundfunk, menade att det hela påminde om en Monty Python-sketch och länkade till sketchen "den bayerska restaurangen", där John Cleese driver hejdlöst med bayrarnas förkärlek för traditioner. Jag kan starkt rekommendera att du letar upp den sketchen på nätet om du inte redan har sett den!Till G7-mötet hade årets värd, den tyske förbundskanslern Olaf Scholz, också bjudit in fem gästländer: Indien, Indonesien, Sydafrika, Senegal och Argentina. Länder som i flera fall har en helt annan syn än väst på de kriser världen står inför – inte minst när det gäller kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland. Olaf Scholz poängterade att det just på grund av de olika synsätten är viktigt att träffas och resonera med varandra.Så även om G7-ledarna nog lyckades visa på en hel del enighet och beslutsamhet under toppmötet, så kunde den bayerska idyllen med sina sagoberg inte ändra på det faktum att mötet också blev en påminnelse om global splittring och kommande svåra utmaningar.Men korna på alpängarna runt Garmisch-Partenkirchen betar lugnt vidare, lyckligt omedvetna om sin roll i iscensättningen av ett världspolitiskt toppmöte.Joel Wendle, för P1-morgon, i Berlin.joel.wendle@sverigesradio.se

1 Heinä 20223min

Utrikeskrönika torsdag 30 juni. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, torsdag.Vädret är sig likt; sol ena stunden, regn andra. Men inte mycket annat.Det har gått mer än två hela decennier sen jag sist var här. Kortare besök har det ju blivit, men det är länge sen stan var hemma under en lite längre tid. Sedan dess har jag hunnit bli 24 år äldre, men London verkar ha blivit minst 25 år yngre. Det är fräscht, det är piggt och trendigt. Fasaderna är putsade och gatorna sopade. Då, när jag jobbade på det dyra hotellet, kändes inget särskilt fräscht. Det var smutsigt, skräpigt och kackerlackor överallt.Det var ett mysterium att hotellet, en grå koloss med bruna heltäckningsmattor, kunde ha hela fem stjärnor. Men så var det. Fem blanka stolta stjärnor hade det. Trots sura mattor, slitna soffor och träpaneler var den listan över extra vippiga VIP-gäster som checkat in alltid lång.När den innehöll presidenter och prinsar, tv-kändisar och rockstjärnor, var det bara att förbereda sig på en lång kväll i baren. Och på extra mycket skrapande av mögel från martini-oliverna.När jag kliver in på hotellet nu noterar jag att stjärnorna är kvar. Hur det är med oliverna vet jag inte, men det ser fräscht ut. Inte bara hotellet, utan hela den brittiska ekonomin har fått ett lyft – mycket tack vare London. Stan står för runt en fjärdedel av hela landets ekonomi och antalet jobb har ökat med över en miljon sen 90-talet. Många har lockats hit från andra länder, vart fjärde jobb sköttes av en utlänning år 2019.Det var innan pandemin, brexit, och cost of living-krisen. På sistone har ekonomin tvärnitat och priserna rusar. Så vi får se London. Jag hoppas att det inte blir så. Men, när vi ses en längre stund nästa gång kanske vi känns äldre och slitna igen, båda två.Hanna Malmodin, Londonhanna.malmodin@sverigesradio.se

30 Kesä 20222min

Utrikeskrönikan 29 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors onsdag.Och de som har sagt mig att det här är en underbar sommarstad: de hade inte fel.Här finns ett säreget kvällsljus, mjukt pastellfärgat fast samtidigt med en kylig blå skärpa.Längs gågatan i mina havsnära bostadskvarter regerar måsarna. De har koll på varenda glasstrut i sitt revir och störtdyker för att ta vad de vill ha.På samma gata står en kvinna ibland och säljer klänningar sydda i glada finländska tyger, löst sittande klänningar utan markerad midja. Det är vad folk vill ha, säger hon, efter pandemin.Det är sommar i Helsingfors, och det är en sommar som på ytan andas glädje och liv.I parken utanför mitt sovrumsfönster samlas ungdomar och festar på kvällarna. Men prick klockan 22.08 varje kväll går en bevattningsanläggning igång runt om i parken, en bevattningsanläggning som mer är av modellen brandspruta eller vattenkanon. Strålen är för kortvarig och kraftfull för att göra nån som helst nytta för växtligheten, så jag antar att den faktiskt är till för att dämpa festandet.Det är sommar, och på ytan glädje och liv.Men det finns en mörk underton också, här som på andra håll i Europa. Kriget som Finlands stora grannland för i Ukraina ligger i bakgrunden, även under ljusa sommardagar.Alla jag talar med här har någon relation till tidigare krig. Inte så få har mor- och farföräldrar som fördrivits från Karelen, eller andra, direkta kopplingar till de mörka decennierna under 1900-talet, till Finlands väldigt påtagliga krigserfarenheter. Här finns en mental och ofta praktisk beredskap för att det skulle kunna bli allvar en gång till.Här finns också en mycket stor värnpliktsarmé, sett till befolkningsmängd – 280 000 finländare ingår i reservstyrkan.Och efter helgen är det dags för nästa årskull. På måndag rycker 12 000 unga finländare in – de utgör hälften av årets värnpliktiga unga män. De rycker in, bara några veckor efter studenten.Det är kanske de som festar där utanför ditt sovrumsfönster, påpekade en bekant häromdagen. Det är kanske de som tar till vara på de här få veckorna innan allvaret börjar, ett allvar som nog är djupare än vad det varit för många årskullar som ryckt in före dem.Det är sommar och de skrålar och sjunger i parken utanför min lägenhet.Och jag får lust att gå ut och försöka få fatt i kranen till den där vattenkanonen i parken som stör deras festande, prick klockan 22.08 varje kväll, och vrida av den.Nina Benner, för P1-morgon, i Helsingfors.nina.benner@sverigesradio.se

29 Kesä 20223min

Utrikeskrönika 28 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm tisdag.Jag har i över ett decennium nu åkt regelbundet på reportageresor till andra länder, främst i Östeuropa, både som frilansjournalist och anställd på Sveriges Radio. Och när man kommer till en ny plats, en ny stad, och ska stanna där i några dagar, då vill man snabbt komma in i samhället, förstå hur folk tycker och tänker och hitta personer att intervjua. För att få till det där är man i inledningsskedet beroende av nyckelpersoner som hjälper dig på traven, hjälper dig vidare.Och då har jag lärt mig att det kan gå lättare om jag väljer en viss boendeform: Jag talar om de små famljeägda hotellen. Ofta består de inte av mer än ett hus eller en trappuppgång. Men där i receptionen sitter alltid någon ur ägarfamiljen - det kan handla om att tre generationer ur samma familj turas om. Lobbyn är ibland nästan lite som deras vardagsrum. De tar sig gärna tid att prata, och har ofta kunskaper och kontakter som är guld värda.Jag har ganska många exempel på den här typen av fruktbara möten på familjehotell. Nu senast när jag var i Thessaloniki i Grekland kunde ägaren där ganska direkt tala om för mig i vilka kvarter som flyktingar från Nordafrika och Mellanöstern brukar hålla till. Jag var ute efter att göra intervjuer med flyktingar och kunde redan första kvällen söka upp några av dem. Ägaren kunde också hjälpa mig att komma i kontakt med olika folk inom hotellnäringen. För jag gjorde även ett reportage om återstarten för turismen i Grekland efter pandemin.I Bosniens huvudstad Sarajevo har jag flera gånger återkommit till ett litet hotell mitt i stan och en av sönerna i ägarfamiljen, som drömmer om att doktorera i historia, han har hjälpt mig att få tag på experter vid universitetet, när jag haft behov av det. Å pappan han visade mig - utan att jag direkt bett om det - den pistol han har i hemmet för att skydda sin familj, och började ladda den. Jag hade dagen innan berättat att jag var där för att rapportera om de många överflödiga vapen som finns i Bosnien och som ibland säljs vidare till kriminella i Sverige. Hans puffra var just en sådan som blivit över efter kriget i Bosnien på 1990-talet, och skjutvapen i hushållet är ju något som många bosnier fortfarande har, men jag tror inte de visar det för främlingar i första taget. Så det var ett förtroende.Jag måste förstås säga att det finns andra typer av hotell också. Jag har såklart även bott på stora kedjehotell. Och provat den typ av boende där man lånar en lägenhet.Och det finns nackdelar med små familjehotell. Ibland kan sängen vara alldeles för hård, så man får be om att få byta rum. Någon gång har en granne börjat tjuvröka i sitt rum mitt i natten. Sen går frukostarna inte att jämföra med vad man kan få på stora hotell. Man får vara glad om det ens serveras frukost.Och det som erbjuds kanske inte alltid imponerar. En gång när jag bodde på ett sådant ställe i Kosovos huvudstad Prishtina fick jag till frukostkaffe och en stekt brödskiva som låg under ett stort salladsblad. Det var allt.Men eftersom mitt mål är att komma nära det samhälle jag ska skilda som reporter - ja då kan det vara smällar man får ta.Henrik Dammberg, Östeuropakorrespondenthenrik.dammberg@sverigesradio.se

28 Kesä 20223min

Utrikeskrönika 27 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Yangon, måndag.Han tittar mig djupt i ögonen, hans egna svarta fylls av tårar när han berätta om dagarna när han åkte från sjukhus till sjukhus, fabrik till fabrik. ”Jag körde ned till hamnen för det gick ett rykte om att det kom ett fartyg med syrgas, men ingenting, ingenstans fanns det syrgas till oss”.Vi sitter på ett bullrigt te-hus i Myanmars största stad Yangon, min lokala kompis och jag. Han har precis berättat i detalj hur han för ett år sedan förlorade sin mamma och bror i covid. Ingen av dom var till en början dödssjuka. När de fick svårare att andas försöket familjen skaffa syrgas. Men det gick inte eftersom militärjuntan som tog makten i februari förra året kontrollerade all tillverkning och beslagtagit alla gas och vägrade att dela med sig. Allt för att straffa och skrämma befolkningen till underkastelse.Juntans plan lyckades inte. Ett och ett halvt år efter kuppen så är det folkliga motståndet i Myanmar starkt. Det syns inte på samma sätt som tidigare i städerna eftersom militären utan att tveka brutalt griper och ibland skjuter ihjäl de som demonstrerar. Det har gjort att motståndsrörelsen har ändra taktik och inte syns eller hörs. Men den finns där. Dagar innan jag kom till Yangon exploderade minst två sprängladdningar vid militärposteringar i stan och dödade flera i juntans säkerhetsstyrkor. På landsbygden är det en helt annan sak, där pågår regelrätta strider mellan militären och det väpnade civila styrkorna.Många unga har lämnat städerna för att gå med i de olika civila arméer som finns runt om i landet. Dom är långt ifrån välutrustade och situationen är på många håll svår, till och med desperat berättar en 23-årig kille för mig. Han kom tillbaka till Yangon bara dagar innan vi träffas. Han har de senaste nio månaderna tränats av och deltagit i strider med PDF, folkets försvarsarmé. Vi träffades första gången 2019, då var han en hoppfull dataprogrammerare som skrev raplåtar som han hoppades skulle göra honom till stor stjärna. Jag frågade honom om han träffar sin familj när han är i Yangon. Han skakade på huvudet och sa: ”Nej det är för farligt för dom. Jag finns med på juntans lista över efterlysta”. Han berättar: ”En månad efter att jag gick med i PDF kom polisen hem till vår lägenhet. Bara min mamma var hemma och de tog med henne till det ökända Insein fängelset i Yangon. Där förhörde säkerhetsstyrkorna henne i två dagar. Jag vet inte vad dom gjorde med henne, jag vill inte veta. Men vad de än gjorde var det hemskt och fel”. Tidigt på morgonen, dagen efter vi träffades, återvände han till det hemliga lägret i djungeln.Under mina dagar i Yangon träffar jag flera av mina gamla kompisar från den tid jag bodde i stan. När jag frågar första gången så säger de allra flesta att dom mår bra, men sedan kommer sanningen fram. Många mår riktigt dåligt. Det som drabbar mig är den avgrundsdjupa sorg människor känner för att ha förlorat sin framtid.Flera gånger försökte jag få tag på en kvinnlig bekant. Jag vet att hon haft det extra svårt sedan kuppen. När jag till slut får tag på henne svarar hon att hon inte vågar eller orkar ses. Jag vill inte bli påmind om hur bra det var, för nu är det bara nattsvart. Hon avslutar sitt sms med ett svart krossat hjärta.Peder Gustafsson, Sydostasienkorrespondentpeder.gustafsson@sverigesradio.se

27 Kesä 20223min

Utrikeskrönika 24 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul, fredag.Det är midsommaraftons morgon.Solen glittrar i Bosporen, på avstånd syns några mörka delfiner leka. De bryter graciöst vattenytan och betraktas av cirklande, skriande måsar. Tarva på fiskar.I dag vill jag vara en sådan där delfin, som leker tillsynes bekymmerslöst i vattnet.Vintern och våren har bestått av krig.Alla dessa människor, förtvivlade, sörjande, utblottade och desperata.Offer för en oprovocerad Rysk invasion i Europa, ett ryskt roffande av land som inte tillhör dom men som de till varje pris ska ha.’Det är så hänsynslöst.Nu har jag landat, funderat, fått det vi sett i Ukraina att liksom sjunka in.De gråtande människospillrorna kryper innanför skinnet på mig. Deras förtvivlan är så bottenlös och jag kan inte hjälpa, ingen kan hjälpa.Som 70-årige Kolja.”Allt är fint” sa han med ironi drypande i rösten när han kom ut från den sönderbombade brädhög som var hans hus. Han grät sedan, floder. Han var en stolt man, stolt och bedrövad, sörjande, på samma gång.Eller mannen som begravt sin hustru i trädgården.Tillverkat ett enkelt träkors som märkte hennes krav.Han var kärv först, ville inte prata. Men sedan kom tårarna där också.Eller det äldre paret vars son, journalisten, förts bort av ryska soldater. Nu svävar de i ovisshet. ”Lever han”, ”Torteras han”, ”Var hålls han fången”.De var rädda att de ska hinna dö innan sonen släpps. Om han fortfarande lever.Jag tänkte skriva om något fint, något vackert. Som kvinnan som planterade blommor vid frontlinjen. ”Också i krig måste det finnas skönhet” sa hon när hon grävde för pioner. Hon sprudlade när hon fick höra att vi var svenskar. ”Mitt barnbarn flydde till Sverige, svenskarna var så snälla mot henne, hon har fått en cykel”..Men det finns inte så mycket fint i krig, kanske viljan att hjälpa, men den har också brister när allt sätts på sin spets och det blir var man för sig själv.Möten från de svårast utsatta smittar av sig, sätter sig som en hinna, eller tagg i själen. Där bor redan minnen från Jemen, Syrien, Irak och andra ställen där människor tvingas lida för att andra inte kan komma överens eller drabbats av plötsligt storhetsvansinne.Nej, nu vill ja ta midsommar- som en delfin i Bosporen. Dyka upp och ner ur vattnet, få kallsupar till jag hostar. Fast lika graciös som Bosporens delfiner kommer jag aldrig att bli, liknar väl mer en valross. Men drömmen om delfinen kommer alltid att vara där, liksom drömmen om fred.Johan-Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

24 Kesä 20222min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Att ta avsked från Ryssland är omöjligt.I alla fall för en som följt landet, ständigt återvänt dit, nästan alltid med glädje, sedan ett avlägset 1990-tal.Nu ska jag i alla fall ta paus, i rollen som korrespondent, och funderar på några väl valda avskedsord.Det är, i rådande läge, inte enkelt. Så minns jag mitt senaste besök i Moskva, dagarna efter att den ryska invasionen av Ukraina inleddes, då jag fortfarande hade ett giltigt visum som nu inte längre förnyas.Solen sken över Rysslands huvudstad. Det kändes att våren var på väg. Jag promenerade den vanliga vägen. Förbi Eremitazjparken med sina små kafébodar, passerade en grupp pensionärer som övade stavgångsteknik, korsade boulevarden där Vladimir Vysotskij står staty, fortsatte Petrovkagatan ner, genade över Teatertorget och så vidare mot Röda torget. Vid utgången från varuhuset GUM noterade jag en särskild ström av människor, med blommor i händerna, rosor och röda nejlikor, på väg förbi Vasilijkatedralen och vidare ut på bron som leder bort från Kreml.Det var söndagen 27 februari. Poliser stod i gathörnen och för att komma ut på bron behövde alla först passera genom metallbågar, öppna sina väskor, allt gick mycket lugnt och stillsamt till.Där uppe på bron stannade strömmen till.Människor la ner sina blommor mot broräcket. Stod tysta en stund. Betraktade bilderna på Boris Nemtsov, oppositionspolitikern som sköts till döds just där, en sen februarikväll sju år tidigare.Vid ett av fotografierna hade någon skrivit för hand, på en bit kartong: “Förlåt oss, du hade rätt”. Rätt om Vladimir Putins imperiekomplex och vart det en dag kunde leda.Dagens Ryssland hade så väl behövt sin Boris Nemtsov. Bufflig, rättfram men alltid trogen sin övertygelse om att hans land en dag ska bli fritt, från det gamla, förlegade, auktoritära, korrumperade.Jag minns honom livs levande. Från en sensommarkväll i Moskva för drygt tio år sedan. Boris Nemtsov hade kommit för att fira en annan frihetskämpe, den då nyblivne 70-åringen, människorättsförsvararen Lev Ponomarjov. Jag hade frågat Nemtsov hur han orkade fortsätta i ständig motvind som då ändå bara var en västanfläkt mot den orkan som blåser nu.“För det finns ju inget alternativ”, svarade han.“Jag vill i alla fall inte att mitt land ska förvandlas till ett Nordkorea. Jag kommer fortsätta kampen så länge som jag lever”.Den gången hade han tre och ett halvt år kvar i livet.Människorna med blommor i händerna, i februarisolen uppe på bron bort från Kreml, några dagar efter att den ryska invasionen av Ukraina inletts, delade hans dröm om ett annat Ryssland. De är många i Ryssland som delar den drömmen.Ingenting varar för evigt. Inte heller det som kallas för “Putins Ryssland”.Johanna Melénjohanna.melen@sverigesradio.se

23 Kesä 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, onsdag.Jag vill att ni följer med mig till en plats i den colombianska huvudstaden, att ni blundar och försöker föreställa er den plats där jag för några veckor sen spelade in det ljud ni kan höra om ni lyssnar på denna krönika.Det är tidigt på morgonen, inne i den stora lokalen finns cirka 250 personer.De allra flesta sitter på väl uppradade stolar, många håller blekbruna lappar mellan fingrarna och stirrar in mot mindre tv-skärmar som skruvats fast på gröna pelare över hela lokalen.Jag andas in och lukten av sprit, handsprit, den som vi vant oss att använda de senaste pandemi-åren, når mig.Från den avlånga desken, med 35 luckor kommer uppropen: Maria Gonzalez … Roberto Perez … Ivan Garcia …Jag vaknar till, det är ju mitt namn. Jag tittar lite förvirrat mot tv-skärmen närmast mig, så hör jag mitt namn igen, lucka nr 22. Jag skyndar mig dit.Nu ska vi se, du som blundade, vad är det för plats?Ja, det är en vårdcentral. Jag har aldrig sett en så stor och högljudd vårdcentral som den här i Bogota, och den är inte unik, det är så de ser ut här. Okej, jag kanske överdriver lite, de är alltså primärvård, men de är också specialistvård och labb.De får tusentals besökare varje dag, det är trängsel och köer. De flesta väljer tiderna mellan 6 och 8 på morgonen eller 18 till 21, för att inte få löneavdrag på jobbet.Det är noll personlig integritet, namnen ropas upp. Finns inga med skyddad identitet här i Colombia, tänker jag, och hur gör de som är hörselskadade?Hon som får hjälp vid lucka 21, grannluckan, är här för att undersöka en misstänkt tumör i nacken. Han vid lucka 23 har skadat armen i en olycka för två veckor sen.Vi patienter är så nära varandra att vi hör allt som den andra säger, namn, telefonnummer, e-mejladress, åkomma och yrke.När jag står där och försöker viska mina uppgifter så att inte alla ska få höra varför jag är här, så längtar jag hem till den svenska sjukvården.Här i Colombia är sjukkassorna privata och storleken på avgiften avgör hur mycket hjälp du kan få, ju mer du betalar, desto fler förmåner. Det får också en att längta hem.Själv är jag med i en billig sjukkassa, som de flesta colombianer. Ändå kostar mitt läkarbesök eller provtagning bara 10 kronor, översatt till svensk köpkraft handlar det om ungefär en femtiolapp. Billigt.Men den stora skillnaden är ändå tillgängligheten. Jag ringer på morgonen och får träffa läkare eller labbet redan på eftermiddag. En specialist tar en vecka.Där blandas hemlängtan med en undran – när kommer vi att ha det så här i Sverige?Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se

22 Kesä 20223min