Den verklighetsbaserade litteraturens dilemman

Museer ägnar sig mestadels om det som varit, men hur vore det om de istället ägnade sig åt att lösa framtidens problem? Kulturredaktionsn Mattias Berg funderar över vinster och förluster. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag stirrar in i en monter. På en guldring från 1500-talet som glimmar i dunklet, med mystiska trollformler ristade på insidan. Eller en mumie i en svensk småstad med sensationellt innehåll. Eller en madonna från 1100-talet i trä och guld, där ett hål i huvudet gömmer en flera tusen år gammal hemlighet.Det är oftast så museer fungerar för mig, både privat och i jobbet: som tidsmaskin. En rymdkapsel, förtrollningsmekanism. Får mig att stanna till, förundras, förflyttas, fundera. Först läsa skyltarna bredvid montern – och sedan vidare i böcker och databaser.Jag tror, och vet, att det är många fler än jag som älskar det här. Atmosfär, förtätning, fokus. Någonting allt mer sällsynt på andra sidan väggen. I omvärlden.Och att gå på museer är ofta en sådan privat och nästan meditativ upplevelse. Ett vanligt museum en vanlig tisdag, säg i november eller februari, oxdragarmånader utan publikdragande utställningar, kan man bli du med världshistorien. Man är – och känner sig – ganska ensam, på gott och ont. Åtminstone innan skolklasserna väller in.Ändå pekar siffrorna uppåt för museerna. I Sverige är det totala antalet besök per år högt och stabilt, lite varierande beroende på pandemi och fri entré, eller inte, på drygt 20 miljoner. Fyra-fem gånger så mycket som den sammanlagda publiken på fotboll och hockey på elitnivå.Att gå på museer är helt enkelt vår största offentliga handling. Vi gör det så mycket oftare än besöker sportevenemang, politiska möten, demonstrerar eller sjunger i kör: än allt det tillsammans. Och internationellt blir siffrorna förstås ännu mer imponerande. Sammantaget har världens stora museer flera hundra miljoner besök per år. Topparna på den listan brukar vara Louvren i Paris följt av Vatikanmuséerna i Rom, British Museum i London och Metropolitan i New York. Så frågan är ju vad museerna skulle kunna vara och bli – med alla dessa besökare. Hela kraften i massan, tyngden. Om de inte enbart sysslade med historien, utan med akuta frågor framåt. Gjorde tidsresan även åt det hållet.På gränsen till det nya millenniet, 1999, gjorde svenska museer åtminstone ett rejält försök. Då lanserades ett riksomfattande samarbete mellan främst Nordiska museet och alla länsmuseer som hette just ”Framtidstro”.Den interna projektbeskrivningen var dånande utopisk. Där stod det bland annat så här: Framtidstro är ett fältrop för att få till stånd ökad diskussion om framtiden. Vi vill visa hur utvecklingen är beroende av framtidsvisioner, bilder av ett framtida samhälle, som man gemensamt kan sträva efter att få till stånd.Och det är ju lätt att göra sig lustig över vackra visioner som aldrig blev verklighet. Men jag måste erkänna att jag själv, sedan många år en MÖP: alltså Musealt Överintresserad Person, inte minns ett dugg av den här satsningen.Historikern Magdalena Hillström har sett projektet Framtidstro som en sorts väckelserörelse. Hon skriver: ”Museerna skulle skänka bot och läkning genom att väcka publiken till nya insikter. I förlängningen skulle hela samhället förändras till det bättre – och museerna leda den utvecklingen”. I dag har ändå flera ledande personer inom museivärlden börjat blicka framåt. En är den amerikanska curatorn Rainey Tisdale, som har kallats samvetet för det tjugoförsta århundradets museiväsende. Hon ställer svåra och inspirerande frågor, till exempel: Hur vore det om museerna fungerade som ett referensbibliotek, hjälpte till att besvara frågor och lösa problem? Eller: Om vi i dag byggde ett museum från grunden, inklusive samlingarna – hur skulle det bli?En annan sådan siare är den kanadensiske museologen Robert R. Janes. Han har ägnat sitt liv åt den här kulturinstitutionens möjligheter att påverka utvecklingen. I boken ”Museums and Societal Collapse”, Museer och samhällets sammanbrott, hävdar Janes att museisektorn skulle kunna bli en motkraft till bland annat ekonomiska och klimatologiska stressfaktorer, till våld och krig, ja: till det mesta. ”Museerna måste se bortom sin roll som samhällets speglar”, skriver han, ”på allvar ta sig an klimatkrisen och den sociala och ekonomiska kollaps vi nu upplever”.Janes menar också att utmaningarna för museerna har förändrats radikalt under de senaste femtio åren, liksom de gjort för hela samhället. Inte minst är frågan om hur museerna ska finansieras avgörande. Den har enligt honom gjort dem alltför intresserade av siffror. Av antalet besökare, ekonomiska resultat, att förbättra shop och restaurang snarare än utställningar och samling. Men medan åtminstone siffrorna för besöken ser bra ut skulle museerna faktiskt kunna bli en annan sorts samhällsaktör, tänker jag. Hittills har de också utgjort en relativt objektiv plats. Utöver några magplask – i Sverige inte minst Nationalmuseums plakatmässigt ideologiska skyltar vid nyinvigningen för något decennium sedan – skulle museerna därför kunna vara en trovärdig arena för en större diskussion om framtidens dilemman.Enligt Robert R. Janes är dock den här objektiva hållningen snarast ett uttryck för bekvämlighet: eftersom museerna haft en priviligierad och tillbakalutad position i samhället alltför länge. Och för att deras finansiering, särskilt i Nordamerika, ofta kommer från privata aktörer. Som knappast skulle uppskatta tydliga ställningstaganden mot deras ibland rent samhällsfarliga verksamhet, skriver han.I bokens avslutande kapitel ställer Janes skyhöga krav. Menar att alla involverade i museiverksamhet måste ställa sig existentiella frågor, både som privatpersoner och professionella: Vem är jag? Vad vill jag vara i en tid av mångfaldiga kriser? Vilka historier vill jag berätta? Vad vill jag lämna efter mig?Själv börjar jag fundera på vilken skillnaden då skulle bli. I bästa fall skarpt subjektiva samlingsutställningar, brantare tematiska ingångar, nya helheter och större djupseende. Det är på många sätt lockande, som utopi betraktat. Med samma för- och nackdelar som alla utopier, till exempel att den troligen inte kommer att infrias.Men kanske finns en mellanväg, samtidigt förändra och förvara? Det måste i så fall ske med insikten om vad som kan gå förlorat. För jag älskar ju så mycket av museerna som de är. Det tidsliga och tidlösa i samma monter, ibland inuti ett enda föremål, hela tidsrymdresan. Att kunna färdas som på flygande matta till en värld långt utanför oss själva, möta de eviga frågorna i ögonblicket.En kulturupplevelse jag skulle vilja konservera: lägga i en burk formalin och skruva åt. Sedan kunna ta ut den precis när som helst – och bara avnjuta.Mattias Bergmedarbetare på kulturredaktionen

25 Marras 202410min

Åsnan har fungerat som en symbol för dumhet och envishet, men i litteraturen kan man ana att djuret har en större betydelse än så. Torbjörn Elensky inspireras av dess konstruktiva dumhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur är det egentligen: är dumhet bara brist på intelligens eller är det en egenskap i egen rätt? Kan det finnas olika slags dumhet, precis som det finns olika slags intelligens? Övergripande, språklig, matematisk, social, politisk... kanske finns det även kreativ och konstruktiv dumhet, som kan leda till framsteg för mänskligheten? Kanske finns det också en viss intelligent dumhet, som den där listiga strategin för att slippa ansvar, som återfinns i uttrycket ”hacerse el sueco”, att göra sig svensk. Att göra sig svensk är till exempel att låtsas som man inte fattar för att slippa dela på notan, komma undan ansvar för något man gjort, som ett barn som gör sig tungt för att inte kunna lyftas gör sig denna variant av svensken oförstående för att inte dras in eller ställas till svars. Man kan fundera länge på varför spansktalande fått för sig att just svenskar är så funtade, men den makthavare som säger sig ha varit naiv gör sig i detta svensk, se hace el sueco.Det bästa exemplet på konstruktiv dumhet i den moderna litteraturen är nog den tappre soldaten Svejk, i den tjeckiske författaren Jaroslav Haseks roman från 1921. Svejk är tjock och trög, men alltid optimistisk och villig att stå till tjänst. Han driver sina överordnade till vansinne genom att ta deras order bokstavligt, vara orimligt plikttrogen och alltid bemöta alla klagomål med ett nöjt leende. Han är en riktig åsna, men med sin dumhet avslöjar han överhetens och hela första världskrigets absurditet. Åsna ja, djuret som förknippas med dumhet vandrar också sida vid sida med litteraturhistoriens mest berömda kloka dumbom. Sancho Panza. Panza följer sin herre don Quijote genom det tidiga 1600-talets Spanien. Riddaren av den sorgliga skepnaden, är bildad och hjältemodig, en hidalgo med ideal från medeltiden som färdas genom den spanska guldålderns Kastilien och som gång på gång måste räddas från sin egen fantasis förvrängning av omgivningen. Hans häst är en riktigt ömklig krake, men den är åtminstone en häst, så den har ett namn. Rosinante. Panzas åsna är enbart en åsna, så den har inget namn utan kallas bara rucio, grå. Den försvinner dessutom utan någon förklaring. Det finns de som trott att Cervantes sjabblade bort den i skrivandet. Men det verkar väl ganska osannolikt? Snarare ligger förklaringen i åsnans symbolik, som inte bara handlar om dumhet utan också om envishet. Den representerar det lägsta folket, de fattiga, slavarna, de som tvingas att tjäna fast de inte vill. De som genom hela historien gjort passivt motstånd genom att låtsas inte förstå order, maska och sinka och gå åt andra hållet. Försvinnandet är alltså mycket medvetet, och den namnlösa åsnan något som förbinder Cervantes roman med andra romaner.Redan de gamla romarna använde åsnan som symbol för dumhet. Quid nunc te, asine litteras doceam? löd ett uttryck. Åsna, ska jag lära dig att läsa och skriva? Den fenomenala romerska romanen ”Den gyllene åsnan” från 100-talet efter Kristus är den enda roman på latin från antiken som överlevt. Precis som i de grekiska romaner författaren Apuleius imiterar, är handlingen varierad och komplicerad. Det handlar Lucius, en ung man som är väldigt intresserad av magi och som tänker förvandla sig själv till en fågel – men istället blir till en åsna. Han upplever en mängd exotiska resor och äventyr i denna skepnad, tills han befrias av gudinnan Isis, vars kult han ansluter sig till. Det är utvikningarna som är romanens stora behållning. Den blev enormt populär när den trycktes första gången i Italien 1469. Den översattes och spreds snabbt över Europa. Den första översättningen till spanska trycktes i Sevilla redan 1513 och här gjorde den så stor succé att den gav upphov till pikareskromanerna, berättelser om personer som reser runt i Spanien och upplever det ena äventyret efter det andra. Precis som i ”Don Quijote” alltså, som kan sägas vara både kulmen på detta litterära skede och öppningen till de följande århundradenas europeiska romankonst.Litteraturen avslöjar en sanning: Åsnan är inget dumt djur, inte egentligen, tvärtom är dess envishet snarare ett uttryck för intelligens. Den vill inte lyda. Men den är en av människans verkligt gamla tjänare. Troligen först tämjd av afrikanska herdar för mer än 6000 år sedan. Man har i Egypten hittat åsnegravar äldre än pyramiderna. Josef, Maria och Jesus flydde till Egypten på en åsna, på samma djur red Jesus in i Jerusalem. Den klassiskt antika åsnan förenas med den bibliska åsnan, främst genom Det nya testamentet, men även i det gamla återkommer vårt trogna arbetsdjur, än som symbol för dumhet, än för ödmjukhet och det enkla arbetande folket. Särskilt central är legenden om Bileams åsna i fjärde Mosebok. I den är det åsnan som har förmågan att se en ängel som spärrar vägen för Bileam, som blir arg och piskar åsnan varpå denna mirakulöst får talets gåva och frågar varför Bileam slår honom. Till slut visar sig ängeln även för människan, men den enkla, dumma åsnan såg den först.Den store filosofen, diktaren och astrologen Giordano Bruno förenar den antika och den bibliska åsnan på ett sätt som verkligen skingrar alla motsägelser. I den lilla skriften ”Den pegasiska hästens kabbala” från 1585 hålls ett lovtal till den kristna ödmjukhetens åsna. Texten är full av ironiska blinkningar och vändningar och åsnan blir en samlande symbol för det kristna hyllandet av okunskap som väg till frälsning. Bruno var ingen vän av okunskap, vilket framgår med önskvärd satirisk tydlighet. Men i den senare delen av boken kommer åsnan tillbaka. Nu är det den som segrar över de mänskliga akademiernas tjockskallighet – och det visar sig att den vita bevingade hästen Pegasus, i själva verket var en åsna. Liksom Bruno själv, som på grund av sitt envetna fasthållande vid sina övertygelser väckte kyrkans missnöje och brändes på bål av inkvisitionen i Rom år 1600.Kanske är dumhet en av våra viktigaste egenskaper. För Sokrates var detta att göra sig dum ett sätt att tvinga folk att bena upp sina egna resonemang, lite som Svejk fick sina befäl att göra bort sig genom att lyda dem. Intelligenta personer kännetecknas också av sin överlägsna förmåga att försvara galna idéer med skarpare argument än mindre begåvade människor. Den intelligenta vill glänsa, ta plats, vara först med det senaste och vecklar lätt in sig i omständligt försvar för abstraktioner som leder käpprätt till helvetet. Den som är lite åsneaktig däremot låter sig inte så lätt dras med av det senaste, den bryr sig inte om flärd och prestige utan stretar på i tysthet. Det är bara en intelligent person som skulle kunna få för sig att upphöja dumheten till ideal, medan åsnan inte skulle bry sig om att den tilldelades hjälterollen. Den skulle spela svensk, göra sig tung, streta vidare i sin takt och på sin höjd skulle den le åt påståendet att den i själva verket var en Pegasus.Torbjörn Elenskyförfattare och essäistLitteraturGiordano Bruno: Den pegasiska hästens kabbala. Översättare: Gustav Sjöberg. Eskaton, 2024.Miguel de Cervantes: Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha. Översättare: Jens Nordenhök. Nilsson Förlag, 2016.

21 Marras 20249min

Det första surrealistiska manifestet skrevs 1924, men rörelsen överlevde sig själv och återfinns inom konst och reklam. Men även inom politiken, där den dock bytt sida, konstaterar Thomas Steinfeld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 23 januari 2016 stod Donald Trump, vid denna tid en av flera kandidater till posten som Förenta Staternas president, framför en jublande folkmassa i Sioux City, Iowa, och utropade: “Jag skulle kunna stå i mitten av Femte avenyn och skjuta någon, och jag skulle inte förlora några väljare, okej?” Det var ett utrop som ekade av kulturhistoria, även om han själv inte visste om det: ”Den enklaste surrealistiska handlingen“, hade den franske författaren André Breton hävdat år 1929, ”skulle bestå i att gå ut i gatan, med pistol i hand, och blint skjuta in i folksamlingen, så snabbt du kan trycka på avtryckaren.”Surrealismen bestod bara några år som en någorlunda enhetlig konstnärlig rörelse, från det första manifestet som publicerades den 15 oktober 1924 till det andra manifestet från år 1929. Därefter splittrades gruppen. De ena ville göra revolution, på gatorna, de andra ville leta efter nya sätt att uttrycka sig inom konsten. André Breton, rörelsens ledare, uppförde sig som en nyckfull envåldshärskare, och så fortsatte var och en på egen hand. Under den korta tid de höll ihop hann surrealisterna dock göra så mycket av sig väsen, att deras gärningar ger ett eko än idag.En målning av en mjuk klocka, som verkar rinna iväg som ett halvstekt ägg, en bild av en pipa med en text, som berättar att pipan inte är någon pipa, ett fotografi av en kvinnas nakna rygg, med violinens f-hål målade på kroppen: Det är sådana verk som man kommer ihåg, när man tänker på surrealismen. Och så minns man en film från år 1928, skapad av regissören Luis Buñuel tillsammans med konstnären Salvador Dalì, där en rakkniv skär genom ett öga. Och så tänker man kanske på Bretons självbiografiska bok om ”l’amour fou” samt på en rad andra mer eller mindre galna kärlekshistorier. Så är det, men så är det också inte: Ingen rörelse inom konsten, någonsin, har haft en verkan som surrealismen, fram till idag.Surrealismen hade ett program, men knappast en teori. Den viktigaste idén hade man lånat från Sigmund Freud och psykoanalysen: att den egentliga sanningen om tillvaron finns i det omedvetna, i en dimmig sfär där drifter, smärtor och begär, drömmar och erfarenheter blandas med varandra, och att man borde uppdaga denna undervärld, i alla dess fantastiska beståndsdelar. Sigmund Freud själv var inte särskilt imponerad av surrealisternas som efterföljare: ”Hittills hade jag varit benägen att betrakta surrealisterna, som uppenbarligen valt mig till beskyddare, som absoluta narrar“, skrev han efter han i juli 1938 hade tagit emot Salvador Dalì i London. Han fortsatte: ”Numera lutar jag mot en annan värdering. […] allvarliga psykologiska problem”. Läser man rörelsens manifest, förstår man Freuds förbehåll. Surrealisterna hade inte för avsikt att förstå någonting. De var aktivister, de ville ”flytta gränserna för den så kallade verkligheten”, så som de uttryckte det.Surrealismen överlevde själva rörelsen, inte bara som en bildskatt eller som en samling exemplariska konstnärsliv - utan framför allt som en teknik som används för alla sorters estetiska yttranden. René Magrittes målning av en man med ett grönt äpple framför ansiktet blev en populär affisch, så som flera andra surrealistiska bildverk. Frida Kahlos smärtfyllda liv upphöjdes till ett exemplariskt människooffer inför konstens altare, och i Venedig iscensatte sig Peggy Guggenheim, sittandes i en gondol bakom stjärnförmiga glasögon, som de galna geniernas drottning. Men visst kunde gränserna för den så kallade verkligheten flyttas även utan medverkan av en livslevande surrealist: Frank Zappa missade visserligen ett personligt möte med Salvador Dalì. Surrealismen blev ändå en av musikerns främsta inspirationskällor. På samma sätt är det med regissören David Lynch: Det avklippta örat i början av filmen ”Blue Velvet” från år 1986 är en replik på Luis Buñuel sönderskurna ögonglob. Och står den stora, filosoferande spindeln, som den svenske regissören Johan Renck låter uppträda i filmen ”Spaceman” från 2024, inte i en tradition som leder tillbaka till Dalìs målning ”Spider in the Evening” från år 1940?Surrealismens största effekter går dock förbi obemärkta. Folk har vant sig vid att bilder, toner, till och med meningar följer på varandra, utan att de verkar stå i ett sammanhang, och att de växlar i allt snabbare takt, och att det enda som håller ihop dem är strävan efter någonting oerhört, sensationellt, efter en chock. ”Brainstorming” heter det förmodligen första försöket att överföra surrealismen till en social teknik. Den lär visserligen ha uppfunnits av en amerikansk reklamman under det sena trettiotalet. Men till grund ligger surrealisternas ”écriture automatique”, det automatiska skrivandet som skulle ske utan inblandning av ett kritiskt jag. I stället skulle det associeras fritt, utan mål eller uppsikt, medan verksamheten drevs av sökandet efter någonting alldeles nytt och överraskande. Denna teknik spriddes så småningom till brukskonsten, först till reklamen och till modet, sedan till musikvideon och därifrån åt alla möjliga håll. ”När du får oväntat besök” låter det numera, varthän man ser eller hör.Medan surrealismen sjunkit in i vardagen, eller bättre sagt: medan surrealismen blev vardagen, begravdes minnet av att rörelsen hade börjat som ett politiskt företag. Och inte bara det: som det sista revolutionära projekt som föddes inom borgerligheten. Ett dussin välbärgade män från Paris skulle göra revolt, inte bara i konsten, utan också i det verkliga livet. De vägrade utopin, förkastade kompromisser, avskydde återhållsamhet, avböjde priser och stipendier. De vill inte ens ha ett yrke. I stället vördade de våldet som en form av praktisk poesi. Den moderna världen, menade de, består av dåliga kompromisser, som bara blir värre. Man måste kapa åt sig denna värld, för att visa att verkligheten kan förändras. Konsekvent nog fick de i egen person uppleva historien i all sin brutalitet, de fick gå i exil, hamnade i fängelset, blev åtalade för högförräderi, och till sist skingrades deras dödsbon över hela klotet.Konsthistorien, denna knappt dolda form av likplundring, som Breton betecknade den, hann trots allt ifatt dem. Surrealismen i sin ursprungliga betydelse finns dock kvar. Men den har bytt politisk sida. ”Everything is wrong”, kunde man höra Donald Trump säga, ”allting är fel.” Surrealisterna kunde inte sagt det bättre.Thomas Steinfeldförfattare, kulturhistoriker och översättare

20 Marras 202410min

I kriminallitteraturen är lesbisk kärlek ofta något destruktivt och kan fungera som en oväntad twist. Deckarläsaren Anna Nygren försöker lösa mysteriet med sin dragning till mordgåtornas mörka begär. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egnaJag är författare och litteraturvetare. Alltså läser jag mycket. Men ibland ljuger jag om mina läsvanor. Jag har nämligen fastnat i ett deckarträsk och jag kommer inte ut ur det. Det låter kanske som om deckarna skulle vara mitt guilty pleasure, ett hemligt begär. Det är sant, men sanningen är att det är mer än så. Deckarna är mitt sätt att försöka förstå mitt begär. Och det skrämmer mig.Det började när jag var 13 år och hittade Maria Langs deckare ”Mördaren ljuger inte ensam” från 1949 i mammas bokhylla. Där är twisten i mordhistorien att mördaren är lesbisk: Viveka. Hennes replik ”Det var inte Rutger jag älskade, det var Marianne” är nyckelrepliken i boken. Den motiverar alla hennes destruktiva handlingar. Detta var den första queera gestalt jag hittade i litteraturen. Jag lärde mig då, att skulle jag fortsätta älska mina tjejkompisar på det här sättet, så kunde det sluta med ond bråd död. Nästan samtidigt läste jag Åsa Larssons deckare ”Svart stig”. Där är inte mördaren, men mordoffret lesbisk. Och efter att hon mördats tar hennes hemliga flickvän livet av sig – efter att först också ha dödat fyra hundar. Jag lärde mig: Det är inte lätt att vara lesbisk. Det är farligt.21 år senare har jag ännu inte mördat eller blivit mördad. Men mitt begär efter kärlek blandas samman med ett begär efter the dark side, efter något obehagligt, blodigt, skadligt. I läsningen känner jag både bekräftelse och bestraffning. Den dubbla känslan är ett mysterium som triggar mig, en gåta som kräver en lösning.I deckare ses det lesbiska ofta som något ondskefullt, farligt och destruktivt. Det skriver Emma Donoghue i en bok om lesbiska motiv i litteraturen, ”Inseparable. Desire between women in literature”. Det historiskt sett omoraliska och olagliga queera begäret ligger i linje med mördarens karaktär. Samtidigt är den kvinnliga homosexualiteten, till skillnad från den manliga, ofta osynliggjord – och i brottsberättelsen är kvinnogestalter oftast offer snarare än förövare. Den hemliga lesbiska kärleken som ett mordmotiv blir därför en fantastisk twist i deckarintrigen. Ingen kunde ana detta! Ett begär som ingen kunde se! Alla blir lurade! Det lesbiska begäret fungerar som en mörk drivkraft och leder mot döden.Jag tänker på hur jag själv aldrig känt kärleken som god och enkel: Var det för att Viveka och Marianne lärde mig att det kommer sluta med död och elände? Handlar det om att vara farlig eller vara i fara?Jag börjar tänka på faran i att skriva. Maria Lang, eller Dagmar Lange som namnet bakom pseudonymen lyder, var inte bara deckardrottning utan också litteraturvetare. Hon disputerar 1946 med avhandlingen ”Pontus Wikner som vitter författare”. Men det är konfliktfyllt, eftersom hon skriver om det homosexuella hos Wikner, och det gillas inte av akademin, inte då, inte ännu – hon kan först inte lägga fram avhandlingen, utan måste vänta på en lite mer progressiv universitetsledning. I ”Mördaren ljuger inte ensam” låter Maria Lang mördaren Viveka skriva i sin bekännelse: ”Min kärlek var stark och normal för mig, och att den ledde mig till svåra brott berodde inte på att den var särpräglad.” Hon vänder sig alltså bort från en kategorisering av kärleken, och ser dess styrka som viktigare.Efter debuten ”Främlingar på ett tåg” fick Patricia Highsmith beteckningen ”spänningsförfattare”, trots att hon själv inte ansåg att romanen tillhörde en specifik genre. Det skrämde inför publiceringen av romanen ”Carol”, som ofta ses som en queer kultbok. Skulle den göra henne till en lesbisk författare? Hon väljer, precis som Lange, en pseudonym: Claire Morgan. ”Carol” är inte en deckare, och den handlar inte om den lesbiskas död – tvärtom. Läsarbreven strömmar snart in. Och läsarna tackar för att de slipper skära upp handlederna, dränka sig i swimmingpoolen, bli hetero eller kollapsa i helvetet. Highsmith skriver i ett efterord till en senare utgåva att hon föredrar att undvika etiketter. Som lesbisk deckarläsare, tänker jag att hon menar etiketter både som i genrebeteckning och namngiven sexualitet. Jag tror att Highsmiths skeptiska hållning kommer av att det som får ett specifikt namn lätt anses som mindre allmängiltigt. Men kanske är det tvärtom vad vi väljer att kalla saker, som gör dem angelägna?Två centrala begrepp inom den queera litteraturvetenskapen är paranoid läsning och queera läckage. Eve Kosofsky Sedgwick skriver i essän ”You’re So Paranoid You Probably Think This Ess Is About You” om hur den paranoida läsningen försöker avslöja fällor och något som finns underliggande, en maktordning. För queers handlar det om att uppfatta hur texter som på ytan ser ut att vara homovänliga, kan ha ett dolt budskap om att man egentligen inte blir någon riktig människa förrän man blivit straight. En sån läsning skapar känslan av att man kan inte lita på någon. Queera läckage handlar istället om att visa hur det även i dom mest heteronormativa texter finns små glipor där queera begär sipprar in, och lyfta fram dom som det allra viktigaste.Jag tänker att något av det farliga queera i ”Carols” lesbiska otrohetsberättelse läcker in i Highsmiths deckare. Kanske är det mitt queera hjärta som inte kan fatta att en heteroromans kan innehålla begär starka nog för mord? Jag läser Highsmiths ”Januaris två ansikten”, som en queer love-hate-berättelse, mellan Rydal och Chester, två amerikanska män involverade i ett triangeldrama och ett mord i Aten. Dom är förhäxade av varandra, dom drabbas av begäret som av blixten, ett starkt sken, som kanske också är döden.På 1500-talet myntades begreppet ”lilla döden”, om det som idag kallas orgasm. Roland Barthes använder samma uttryck för att beskriva en stor läsupplevelse. Det är något med läsningen, med dess njutning. Och något med döden. Jag tror att jag funnit en viktig ledtråd, det känns underbart, men farligt.Kriminalromanen har lästs på många sätt, inte minst som en samhällskritisk eller moralistisk genre. Att läsa genom en queer lins innebär att jag kan förstå deckaren som en möjlig öppning mot en omtolkning av godhet, ondska och begär. Det finns en motsats till den paranoida läsningen: den reparativa. Den är inte misstänksam. Den tror inte att någon är ute efter att straffa en. Eller, den vet att någon är det, men tillåter sig att njuta i stunden. Den tar tillvara på små ögonblick av skeva begär och låter läsaren känna igen sig. Det är därför jag följer mitt hemliga begär till deckarna och brotten, för att de tillåter mig att för en stund omfamna ondskan. Visst är det så att den lesbiska dör, eller straffas, men det är bara en grej som läggs på i slutet, för att kunna tillåta ett förbjudet begär. Jag har hittat en lösning på mitt mysterium. Jag slutar läsa innan bokens gåta har lösts och straffet utdelats.Anna Nygrenförfattare, litteraturvetare och konstnärProducent: Ann Lingebrandt LitteraturMaria Lang: Mördaren ljuger inte ensam, Norstedts 1949Åsa Larsson: Svart stig, Albert Bonniers förlag 2006Emma Donoghue: Inseparable. Desire between women in literature, Knopf 2010Eve Kosofsky Sedgwick: You’re So Paranoid You Probably Think This Essay Is About You, i Touching Feeling: Affect, Pedagogy, Performativity, Duke University Press 2002Patricia Highsmith: Carol. Översättning: Karin Lindeqvist, Modernista 2017Patricia Highsmith: Januaris två ansikten, översättning Anne-Marie Edéus, Modernista 2021

19 Marras 202410min

Hur deltar man i den mänskliga gemenskapen när man plötsligt finner sig tillhöra en annan art? Kåre Moberg får ett livsförändrande besked och känner igen sig i Solvej Balles septologi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Nyligen fick jag motta ett besked som förändrade mitt liv. Beskedet fick mig att plötsligt känna främlingskap inför andra människor. Så till den grad att jag upplevde att jag tillhörde, inte bara en annan kategori av människa, utan rentav en annan art.Som statistiker och forskare borde jag kanske söka skälen till detta utanförskap i vetenskapliga rapporter om den obotliga sjukdom som jag har drabbats av: pankreascancer med metastaser.Men det är i stället i skönlitteraturen som jag hittar en resonans till det främlingskap jag plötsligt känner.I den danska författaren Solveig Balles septologi ”Om uträkning av omfång”, har tiden fastnat i en loop. Vi följer Tara som försöker hitta en väg ut ur det fastslagna och förutbestämda, när den 18 november upprepas dag efter dag.Den första boken är ett slags klaustrofobisk ubåtsroman, men senare öppnar sig berättelsen, när det visar sig att det finns många fler som också sitter fast i den 18 november.Hur ska denna nya kategori av människor förhålla sig till personer som inte är i deras situation? Hur ska deras deltagande se ut, i den mänskliga gemenskapen och i världen i stort? Det är svårt att förändra sin situation när dagen börjar om varje morgon.Dessa ”tidsloopare” söker en samhörighet med sin omgivning, men som läsare får man en tydlig känsla av att deras värld är uppdelad i ett ”vi och dom”, och att alla andra fungerar mer eller mindre som statister.Det uppstår problem kring hur man talar om tid. Hur beskriver man längre och kortare tidsperspektiv när man inte har en morgondag?Sedan jag fick min diagnos känner jag igen mig. Tidshorisonten är inte lika snäv som för Balles ”tidsloopare”, men även för en döende – förlåt, någon med radikalt kortare förväntad livslängd – händer något med den förväntan, planering och längtan som präglar våra inre liv.Jag har försökt att plita ned listor på saker som obotligt sjuka inte kan göra, men varje gång jag skrivit ned något i stil med ”byta karriär”, ”renovera köket”, ”lära sig ett nytt språk”, så kommer jag på att det säkert finns andra i en liknande situation som mig, som mycket väl skulle kunna tänka sig att göra just dessa saker.Det som gör att vi obotligt sjuka känner oss som främlingar handlar nog mer om det bemötande vi får. Det stela och tveksamma uttrycket och det försiktiga undrandet om vad som kan sägas och inte sägas. Det gör att jag undviker att hälsa på flyktiga bekanta. Den enkla frågan ”hur är läget?”, kan ju endast besvaras med en lögn om man inte vill skapa stel och deprimerande stämning.Även om det kan verka obetydligt, så styr det på vilket sätt jag deltar i gemenskapen med andra.För att människor ska kunna interagera som jämbördiga moraliska varelser, behöver vi känna en tillhörighet till den universella mänskliga gemenskapen, skriver filosofen Jürgen Habermas i sin studie ”Den mänskliga naturens framtid”.I boken problematiserar Habermas genteknologin utifrån vad den kan göra med människans självförståelse som artvarelse. Det centrala temat är vad vi ställs inför när distinktionen mellan det ”framvuxna” och det ”framställda” suddas ut, och det blir möjligt, för bland annat föräldrar, att fatta irreversibla beslut om sina barns genetiska uppsättning.På ett elegant sätt guidar Habermas sin läsare fram till tämligen radikala och oväntade frågor.Hur påverkas symmetrin i våra relationer människor emellan, om några av oss har haft medprogrammerare, som har ”lekt gud” genom att fatta beslut om våra livsöden redan under fosterstadiet? Uppstår rentav en ny artspecifik kategori? Gäller de universella mänskliga rättigheterna för denna nya människokategori?På samma sätt som Jürgen Habermas genetiskt modifierade cyborgar och Solveig Balles tidsloopare ofrivilligt har dömts till ett utanförskap, trots att de rör sig bland oss som vilka som helst, så upplever jag att vi obotligt sjuka går omkring bland andra människor som om vi vore en egen art.Det är i de små vardagliga interaktionerna som jag slås av det. Som när min röntgenläkare önskar mig god bättring, och hans svar på mitt ”vi får hoppas” blir, ”ja, det är ju själva tanken med det här stället”. Jag kan inte låta bli att tänka att ”det kanske gäller för andra, men inte för den som är obotligt sjuk”.Eller när jag köper byxor till min dotter, och de är lite långa och behöver rullas upp. ”Bra, då räcker de lite längre”, tänker jag. Men sen: ”Kommer jag att leva så pass länge att jag får uppleva att min dotter kommer behöva förlänga byxorna?”.Jag och min fru brukade glatt utbrista ”så kul vi kommer ha det” när vi såg ett äldre par gå hem från teatern, eller bara från ett enkelt restaurangbesök. Nu ser jag med avund på sjuttioplussare och önskar innerligt att jag ska få uppleva åtminstone ett decennium till.Den här önskan att få bli gammal gör en del i Balles romansvit särskilt smärtsam för mig. Efter att flera decennier passerat låter hon den åldrade Tara återvända till sin man.Som gammal kvinna besöker hon den som var hennes ungdomskärlek. För att undgå det oundvikliga främlingskap som de både skulle ha känt inför varandra, går hon till honom när han sover. Hon känner inte längre förtvivlan eller längtan, men snarare en känsla av ömhet.På samma sätt föreställer jag mig att min fru, när hon tänker tillbaka på mig och vår tid tillsammans, kommer besöka mig i sitt minne, som en äldre kvinna som besöker en man i 40-årsåldern. För en av oss har tiden kristalliserats, för den andre har den fortsatt med upplevelser, glädje, sorg, ålder, utveckling – liv.För att visa att något skaver i Taras besök hos sin man, låter Balle en fluga ta plats i scenen. Med sitt fräcka surr stör den friden och hotar att väcka maken. Trots att Tara har besökt hemmet otaliga gånger och väl känner till varje ljud och händelse som försiggår där den 18 november, så har hon lyckats missa denna fluga. Eller är det något som hon förträngt som nu kommer upp till ytan?Den fluga som jag föreställer mig kommer störa min frus minne är allt kring cancerbehandlingen som man gärna glömmer – cellgifter, sjukhusbesök, sprutor, dåliga nyheter och dystra prognoser.Men flugan kan också symbolisera ett slags hopp – det fanns trots allt något som inte var helt förutbestämt. Den 18 november var inte exakt så som Tara trodde sig veta.Jag känner ett starkt släktskap med Balles tidsloopare i deras sökande efter en väg ut, efter en morgondag som har förvägrats dem. Jag önskar att mitt sökande ska leda mig till en plats där kontrasten mellan det jag har varit, och det jag nu känner mig som, kommer minska, och att jag återigen kommer att känna en tillhörighet till den mänskliga gemenskapen. Här och nu, och förhoppningsvis under flera år framöver.Kåre Mobergutbildningsforskare och statistikerEssän producerades av Karin ArbsjöLitteraturSolvej Balle: Om uträkning av omfång. Översättare: Ninni Holmqvist. Wahlström & Widstrand, 2023–.

18 Marras 20249min

Går det att skriva brev idag utan att det blir ett iscensättande av brevskrivande? Och varför är ett mail inte ett brev? OBS producent Olof Åkerlund funderar över korrespondensen och självmedvetandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kära lyssnare,När en människa föds är hon närsynt och ett med världen. I takt med att synfältet vidgas lösgörs den fysiska varelsen, men hon står ännu på lika villkor med sin omgivning. Denna korta period är paradiset. Som vi snabbt glömmer, men sedan ägnar våra liv åt att leta efter. För snart växer det inre jaget fram och föreställningen om detta jag som ett objekt.När en människa kommer närmare sitt upphörande ligger hela hennes liv insvept i detta självmedvetande, framför hennes fötter som avstannat i sin baklängesgång in i framtiden.Det händer vid sällsynta tillfällen att jag skriver brev. Och slås då av hur naturligt tonen infinner sig. Trots att jag skriver flera tusen mail om året kan jag där fortfarande leta efter det rätta uttrycket. Jag korrigerar ännu mina hälsningsfraser, klättrar osäkert mellan olika nivåer av formalitet. Brevet däremot tycks ha en form som längtar efter att bli ifylld, där stilen och ärendet ger varandra. Har man väl funnit ett lämpligt papper, valt ut den rätta pennan, så brukar det ge sig. Men inte för alla. “Känslan för behärskad brevkomposition som det tomma papperet en gång inbjöd till tror jag gick förlorad med backstegstangentens tidevarv” skriver Michael Larsson till Ludvig Köhler i boken ”Mejl” som samlar e-postutbytet mellan två litteraturarbetare åren 2022 till 2024. Möjligheten att enkelt korrigera tycks alltså förändra formen i grunden. Jag tror det ligger något i det.För en tid sedan fick jag överta ett helt bibliotek, det var i sista stund innan det nådde lågorna. Det kom fyrtio flyttkartonger böcker till en redan överbelamrad lägenhet. Snart också bokägarens brev från 1940-talet, författade av unga människor som brinner för konsten och livet. De är inte särskilt lyckliga, men brevformen tycks skänka dem ett slags stilens lycka. “Hej, ditt friska äckel!” lyder en kamratlig hälsning från en läroverksgosse som i ett brev till sin sin syster även röjer själens vedermödor: “Inte utan viss häpnad” skriver han “har jag kunnat konstatera en om inte synnerligen tvär så dock rätt markerad omsvängning mot en halvt idealbetonad erotisk skepticism, försatt med en droppe självironisk bitterhet samt en lätt dosis ångestneurotiskt självmedlidande, som i förening med gammal känslokyla och, periodvis, estetiska rysningssymtom utgör en om också något svårsvald så dock inte helt oraffinerad själslig cocktail.”Man kan notera en självmedvetenhet i formuleringsglädjen, den som skriver har lagt sitt inre på dissektionsbordet och noterar vad skalpellen blottlagt. Men själva skrivandet sker inte på några andra villkor än brevets egna. Avsändaren är en artonårig Ingvar Björkeson, han som skulle bli vår störste översättare av antika klassiker. Femtio år senare utkom hans tolkning av “Odysséen”. Men brevet skrevs 1946, samma år som publiceringen av Eyvind Johnsons omtolkning av samma epos: “Strändernas svall – en roman om det närvarande”. Undertiteln kan syfta på berättelsens relevans för sin tid, men den som läser Homeros vet också att där finns en särskild närvaro som hela tiden för läsaren tätt inpå skeendena. Det kan handla om en öm situation bland familjen så väl som ett spjut som penetrerar ljumsken. Tillvaron lyser. Och om man lägger Homeros bredvid Johnson är det svårt att inte känna att den moderna, psykologiska, människan förlorat något i just närvaro. Hon kommer sällan direkt till sin omgivning, det utifrånblickande självmedvetandet skickas ut först som en spejare. Ett slags ständig diaspora från sig själv.Under en tid var jag upptagen av den märkliga idén att självmedvetandet växer av egen kraft genom historien. Att världen på något vis önskar att se sig själv och använder oss som redskap. Och att själva mänskligheten i denna process nu blivit gammal. Slitits loss från omgivningen, stängt dörren till framtiden och ser tillbaka på en historia och en kultur som nu bara erbjuder variationer på kända teman, remakes på remakes. Självmedvetandets expansion handlar om en inre närvaro på bekostnad av en yttre. Och här är brevuppfinningen knappast en oskyldig spelare. Att skicka ett brev – som i antiken dessutom lästes högt – är att bända loss en del av sig själv och sända ut den i världen. Och inte heller Kristendomen, som på grund av Paulus närmast kan liknas vid en brevreligion, är oskyldig. Man kan på ett mycket mycket konkret sätt bevittna förskjutningen från det yttre till det inre mellan den hebreiska bibeln och det Nya testamentet. I andra Mosebok förmanas vi att inte begå äktenskapsbrott, en handling som Jesus enligt Matteus kommenterar: “Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap.”En synd som flyttar in i tanken är gödsel för ett självmedvetande på framväxt, som idag förstås gror under helt nya förutsättningar med publiceringsplattformar och spegelvända kameror i varje ficka. Inte konstigt att redan barn numera blir nostalgiska. När Larsson och Köhler skickar rapporter om alla sina göranden och låtanden från 2020-talets Sverige , så är deras korrespondens från första stund betraktad utifrån – av dem själva. Och det har nog med både tiden och formen att göra. Mailar man långt och regelbundet blir det ofrånkomligen som att lajva brevskrivare. Jag läser och tänker att vår epoks mest autentiska form nog är det korta meddelandet, som sällan gör sig i bokform.Men så händer något. Genom ihärdighet och ett syftande till allvar erövrar mailarna formen och finner en stilens lycka. Mot slutet luras jag till och med att tro att de skriver brev.Ludvig Köhler beskriver vid ett tillfälle en svamptripp där han i väldigt konkret mening betraktar sig själv utifrån, får då syn på sin själ och finner försoning. Och det han ser är ett inre som kan bli instängt på grund av brist på självmedvetande. I tv-serier och reels, i relationer som pågår. Och det är förstås så, att det också finns ett utifrånbetraktande som inte objektifierar, som inte syftar till att presentera sitt själv för världen, utan om ett verkligt möte mellan jag och jag.Det är ju den blicken som får oss att mogna, förbättra oss i vår relation till oss själva så väl som till andra. Som förhoppningsvis en dag ska få oss att sluta plundra Troja. Men kan vi bevara närheten till världen samtidigt som vi mognar? Självmedvetandet förvisar oss ur paradiset. Kanske pekar det också på en väg tillbaka, så länge vi inser att nåden alltid måste vara tillfällig. Att lyckan behöver olyckan för att existera. Som Inger Christensen noterar så är paradiso ett anagram på diaspora. Vi är på något vis alltid på flykt i denna värld, in i och ut ur oss själva. Tills vi en dag ser tillbaka på vårt liv och funderar över en avslutning på vårt sista brev till verkligheten som känns helt rätt i ton.Sic Gloria transit mundiTjofadderittan hejsanBästa hälsningarOlof Åkerlundproducent för OBSLitteraturLudvig Köhler och Michael Larsson: Mejl 202201–202405. Ellerströms förlag, 2024.Eyvind Johnson: Strändernas svall. Albert Bonniers förlag, 1946.Homeros: Odysséen. Översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 1995.

14 Marras 202410min

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019.Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade ”Plath tour” till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen.Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar?synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ...Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken ”The haunted reader and Sylvia Plath” och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad.För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men – det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att ”Cambridges största tjejtjusare” Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var.Ja, hon var – som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi ”Sylvia Plath – ett diktarliv” – synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa.Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten ”übermensch”? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv – ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa ”nersmetat av fett och kol”.Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död – Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster” i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig.Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze – den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok ”Giving up”, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där ”hatets mysterium” i sin diktsamling om Sylvia Plath ”Brev på födelsedagen”: ”Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts – det där hatets mysterium.” Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels – förstås – på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död.”I think I’m dying. I am just desperate. She is so beautiful.” Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen ”Glaskupan”. Och ”hon”, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne.Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och – framför allt – i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet.I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg – med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till ”Ariel – the restored edition” om sin mors ovilja ”att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska” och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: ”Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om.”Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet. Stagnation i mörker.Sedan substanslösa blåströmmar av avstånd och sten. Guds lejoninna,hur vi blir ettnav av hälar och knän! – Fåran klyvs och drar förbi, syster tillhalsens bruna bågesom jag inte kan fånga, svartögdabär kastar mörkakrokar – munfullar svart sött blod,skuggor.Något annat slungar mig i luften –lår, hår;flagor från mina hälar. Linda Skugge, författare och skribentLitteraturGail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016.Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 1956–1963. Faber & Faber, 2018.Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012.Anne Stevenson: Sylvia Plath – ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

13 Marras 20249min

Att brevväxla under antiken var något helt annat än dagens snabbmessande. Vincent Flink Amble-Naess inspireras av tidens omsorgsfullhet, men befarar att helgonens, geniernas och hjältarnas tid förbi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-09.I skiftet mellan tre- och fyrahundratalet e.Kr ägde en brevväxling rum mellan två av senantikens mest framstående män. Det var kyrkofäderna Augustinus och Hieronymus som skrev till varandra.Augustinus föddes i Nordafrika, och förutom ett par studieår i ungdomen var det där han tillbringade hela sitt långa liv. Hieronymus levde vid tiden för brevväxlingen i det Heliga landet. När man betraktar en karta över romarriket kan det verka överskådligt, men avståndet mellan Augustinus hemstad i dagens Algeriet och Hieronymus Betlehem är närmast oöverskådligt. Färdvägen bjuder inte heller på några bekvämligheter. Det är med få undantag ett kargt och öde land som sträcker sig mellan städerna. För den som fick i uppdrag att leverera ett brev från den ena platsen till den andra, i en tid då varken asfalterade vägar eller motorfordon fanns att tillgå, var landvägen därför inte ett alternativ. Kvar stod Medelhavet, men också till havs lurade faror: väldiga vågor och rövarband med slipade vapen. De vältaliga formuleringarna fraktades med livet som insats. Och det tog tid. En brevväxling kunde ta decennier i anspråk. ”Jag minns att jag skrev till dig medan jag ännu var ung” skriver Augustinus, ”men nu är jag redan gammal”.Och även själva produktionen tog tid. Det var nämligen inte männen själva som skrev. Breven dikterades för en person med yrkestiteln takygraf, snabbskrivare. I oerhörd hastighet ristade dessa specialister in en förkortad form av texten på en tavla av trä eller vax. Sedan lästes alltsammans upp för professionella skrivare, som omsorgsfullt förde över innehållet till papyrus.Kyrkofäderna diskuterar vilken tolkning av Paulus ord i Galaterbrevet som är den rätta, men kanske är det inte själva innehållet som är det viktiga, utan hur männen förhåller sig till varandra. Det rådde en ömsesidig respekt mellan dem, av ett slag som har blivit dagens debattklimat främmande. Augustinus och Hieronymus var meningsmotståndare, men ansträngde sig för att debattera som vänner. Vid de få tillfällen då bitska kommentarer faktiskt yttras, följs de av en ursäkt i nästkommande brev. Kanske är det inte ägnat att förvåna; det är inte svårt att föreställa sig vilken ångest ett förhastat ord måste ha inneburit. Om en människa idag råkar såra någon kan hon omedelbart be om ursäkt, och därmed är saken ur världen. För de två kyrkofäderna fick förlåtelsen emellertid vänta.Kanske var det just avståndet – det tidsliga och det rumsliga – som gjorde att de förblev vänner. Förhållandet säger något om samtiden. Tack vare den teknologiska utvecklingen har det blivit möjligt att ögonblickligen komma i kontakt med människor över hela världen. Utvecklingen har inneburit en vinst, men samtidigt har något gått förlorat. Trots framstegen är själva grundvillkoren för de mänskliga relationerna oförändrade. Behovet av avstånd förblir en viktig del av vänskapen. Till vardags uttrycks saken som att man inte ska ta någon för givet. Formuleringens banalitet döljer ett existentiellt bråddjup – alla våra relationer är villkorade, eftersom de har sitt slut i graven. Saknaden efter någon kan därför ses som en förberedelse för döden, både vännens död och den egna.Under sin livstid hade Augustinus och Hieronymus ett begränsat antal skrivtillfällen att förfoga över. Postgångens långsamhet och brevskrivandets umbäranden påminde dem ständigt om detta. Därför ansträngde de sig för att göra det bästa av varje meddelande.Också idag begränsas vår kommunikation naturligtvis av döden, men teknologin har skapat en illusion av oändlighet. Det ger upphov till ett nytt slags problem. Den som tror att allt går att ställa till rätta i efterhand riskerar att hela tiden skjuta saker på framtiden. Det finns ingen anledning att ta itu med något idag om det lika gärna kan göras imorgon. Synsättet har kommit att prägla den moderna mentaliteten. Det kan kallas prokrastinering, hållningslöshet eller lättja. Men kanske bottnar det i en och samma sak: dödsförnekelse.Under kyrkofädernas tid var döden alltid närvarande. Den som någon gång har deltagit i en gudstjänst har lätt att förstå varför: Församlingen tillber en avrättad man, dricker hans blod och äter hans kropp. Det hade varit svårt att inbilla en människa vars hela tillvaro regisserades av kyrkan att hennes jordeliv saknade slut.Förhållandet är paradoxalt. Under en tid då alla trodde på evigt liv var döden närvarande i kulturen, men den sekulära människan vill inte låtsas om den. Kanske är anledningen att förnekelsen fyller en viktig funktion. Insikten om livets korthet manar nämligen till eftertanke. Denna eftertanke tycks under antiken ha betraktats som en form av plikt.Ibland får jag en känsla av att motsvarigheten för den moderna människan är att hela tiden vara lycklig. En lycklig människa besväras inte av dödsångest, och vid första anblick framstår därför målsättningen som välfunnen. En svårighet kvarstår emellertid: Den som enbart söker lyckan går fel, och måste nöja sig med något annat. I det moderna samhället har förströelsen blivit en form av surrogat, som kommer oss till del genom en strid ström av hemleveranser och videoklipp. Förströelsen är förvisso mindre njutbar än lyckan, men i gengäld kan den upprätthållas under längre tid. Det förefaller kanske motsägelsefullt, men för att undvika tanken på döden måste själva livet gestaltas i dess avbild. Ingenting får ta slut, ingenting får ställas på sin spets, ingenting får bjuda motstånd. Ingenting får hända, kort sagt.I längden blir människor olyckliga, och känner ångest över all tid de lägger ned på sådant som de i sitt hjärta finner meningslöst. Kanske hör de talas om personer som ägnat sina liv åt något större och mera upphöjt, och fylls av beundran. De tänker att det är så livet egentligen borde levas, och inte på det splittrade vis som utmärker deras egen tillvaro.För egen del riktas min beundran ofta mot personer som föddes långt innan det moderna samhället, som till exempel just Augustinus och Hieronymus. Men kanske är det jag uppfattar som dygd bara en följd av deras materiella förutsättningar. Kanske är helgonens, geniernas och hjältarnas tid förbi. Och kanske måste vi som har haft oturen att födas för sent helt enkelt nöja oss med våra tidsfördriv och distraktioner. Det är trots allt en tanke som utmanar löjet att jag – som har svårt att skriva en radioessä på min laptop – skulle kunna dra lärdom av den ton som råder i brevväxlingen från tre- och fyrahundratalen, och skriva till mina vänner som om orden inte omedelbart gick att ångra. Men idéens absurditet gör den också mera lockande. Jag drar mig till minnes den argentinske författaren Borges ord om att det som utmärker en gentleman är att han bara intresserar sig för förlorade företag. Och genast framstår ett nytt liv som möjligt. Ett där kyrkofäderna ler i sin himmel.Vincent Flink Amble-Naessläkare och kulturskribent

12 Marras 20249min