Smärtan har blivit en hund som ska avlivas

Smärta kan fördärva ett liv, men i grunden är smärtan människans vän. Så varför tycks samtidsmänniskan göra allt för att fly det som gör ont? Ulf Karl Olov Nilsson funderar över saken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Smärta innebär inte tystnad, men väl språkets slut. Får vi tillräckligt ont slutar vi berätta om hur ont det gör, slutar tala. Smärta tar oss tillbaka till det förspråkliga, till vår barndom, när vi gnydde, grät eller skrek. En människa i smärta blir alltså i språklig mening ensam. Men smärtan är samtidigt rentav etiken och det mellanmänskligas början. När någon annan skriker eller kvider – ett barn, ett djur, någon sjuk – är det nästan omöjligt att inte lida själv. Och vilja hjälpa.

Skulle smärtan – gud bevare oss! – bli ännu större försvinner vi, alltså svimmar. Tack och lov, får man väl nästan säga. För det går knappast att tänka sig något värre än att inte bli räddad av medvetslöshet. Som i Helvetet i Dantes Gudomliga komedi där de förtappade själarna varken kan sona sina synder eller dö bort utan istället någorlunda vakna och alerta i evighet fortsätter att svälta, eller frysa, eller brinna, eller gisslas, eller bli stungna av getingar. Det är inte svårt att förstå varför medeltidsmänniskan verkligen inte ville hamna i helvetet. Ett slags modern version av samma vidrighet kunde vara när torterare nuförtiden väcker upp den avsvimmade fången med en spruta adrenalin för att fortsätta tortyren.

Men talet och smärtan är motsatser även på andra sätt. Elaine Scarry visar i sin klassiska fenomenologiska studie The Body in Pain oupphörligen på det mänskligt odelbara i smärtan. Att själv ha smärta är att leva i visshet – den som har mycket ont är helt säker på saken – men att höra om en annan människas smärta är att befinna sig i tvivel. För hur kan man veta vad en annan människa egentligen känner?

Smärtförnimmelsens språkliga outtryckbarhet tvingar oss att tala om den med ett slags omskrivningar, menar Scarry. Vi talar om smärta också utan yttre orsak och utan kroppslig skada som om den ändå hade det, så här exempelvis: ”Det känns som om någon bankar inuti mitt huvud med en hammare.” ”Det känns som jag hade ett rivjärn i halsen.” ”Den känns som om min magsäck har gått sönder och min ryggrad gått av.”

Friedrich Nietzsche går i Den glada vetenskapen ännu längre i sitt smärtbildspråk och skriver: ”Jag har gett min smärta ett namn och kallar den Hunden. Den är lika trogen, lika påträngande och skamlös som varje annan hund.” Genom att benämna smärtan för hunden, kan Nietzsche förlägga den utanför sig själv, betrakta den utifrån, kanske kontrollera den. Det är därför en händelse som ser ut som en tanke att man under 2000-talet tränat upp så kallade smärthundar som ledsagare åt kroniska smärtpatienter. Hundarna får lukta på bomull som patienten andats på eller strukit över huden och tränas på det sättet till att larma vid begynnande smärtattacker; smärthunden kan häpnadsväckande nog varna innan attacken brutit ut och dessutom lära sig vilken typ av smärta som nalkas, så att patienten i förebyggande syfte kan ta rätt medicin i rätt styrka i rätt tid.

Är inte detta ett exempel på hur vi allt oftare inte bara lär oss utan rentav förnimmer saker, så att säga, utifrån och in snarare än inifrån och ut. Är jag trött? Jag vet inte, men min sömnapp på telefonen talar om för mig hur många timmar jag sovit. Är jag hungrig? Jag vet inte, borde jag vara det? Jag får titta i kaloritabellen.

En smärta som på liknande sätt måste läsas av i det yttre beskrivs i Valerie Fritschs roman Hjärtklaffar från Johnson & Johnson. Där föds gossen Emil utan förmåga till smärtförnimmelser och Fritsch skriver: ”Han kände varken ett ytligt skrapsår eller ett djupt snitt, ingen magsmärta och ingen brännskada, inte den råa smärtan i ett skrubbsår och inte den osynliga hos huvudvärken.” Emil är ett vilt barn som undersöker sin hejdlösa kropps yttre begränsningar: ”[Han] Satte handen på den glödande spisplattan när ingen tittade eftersom det såg så roligt ut när brännblåsorna växte”, ”Med intresserad min höll han upp sina blodiga händer framför näsan på föräldrarna och frågade: mamma, gör det här ont?”

När jag kollar upp saken visar det sig att Fritsch beskriver ett syndrom som går under namnet ”Hereditär sensorisk och autonom neuropati typ V”. Något bot finns inte och viktigt är att lära barnet vad som normalt ger smärta, vilken vattentemperatur som är lagom och hur man klär sig när det är minus trettio ute. Eller plus, och gassande sol. Någonting liknande beskriver läkaren Paul Brand som arbetade med leprasjuka på 1950-talet och förmodligen var den första att argumentera för att spetälska i första hand inte, som man tidigare trodde, var en sjukdom i muskelvävnaden utan i nerverna. Den deformation som lepran ofta resulterade i var inte endast en effekt av bakterier orsakade av själva sjukdomen; istället hade skadorna ofta att göra med den sjukes oförmåga att känna smärta och att han därför råkade skada sig själv. Paul Brands mest kända bok heter således The Gift of Pain.

Brands arbete och Fritsch roman blir tydliga exempel på hur vi behöver smärtan som ett slags orientering i tillvaron. Smärta har ett slags verklighetseffekt: enda gången vi verkligen uppfattar och känner våra kroppsdelar och organ är när vi har ont i dem. Och utan smärtsignaler kan vi aldrig riktigt veta vad vi ska skydda oss mot.

Koreansk-tyska filosofen Byung-Chul Han menar i boken Palliativsamhället att vår tid präglas av algofobi, en allmänt utbredd rädsla för smärta och att det gör våra liv vilsna och tomma på mening. Den moderna människan söker trivsel, lycka, individuell framgång och är den första generation som uppfattar smärtfrihet som ett slags lagstadgad rättighet. Smärta som historiskt associerats med rening, hjältemod, motståndskraft och i Nietzsches fall rentav som ”lyckans tvilling” ses idag som meningslös, ett medicinskt problem att bli av med. Andra sidan av palliativsamhällets mynt, menar Byung-Chul Han, är att det parallellt med tendensen att fly smärtan paradoxalt nog löper en motsatt rörelse där extremsport och självskadebeteende utgör försök att förvissa sig om den egna existensen. ”Jag känner smärta, alltså finns jag.”

Den utbredda algofobin är en av anledningarna till, menar Byung-Chul Han, att opioidmediciner som ursprungligen användes inom palliativ vård – alltså vård i livets slutskede när inget bot längre står till buds – så frikostigt skrivs ut till och konsumeras av friska människor. Han syftar på opiod-krisen i USA och menar att den akut ökande användningen av smärtstillande morfinläkemedel kommit att dölja samhällsförhållanden som leder till lidande. Vi skulle kunna beskriva detta – och kanske hela det smärtlösa men tomma tillstånd vårt samhälle är på väg mot – med en tautologi: opium har blivit ett opium för folket.

Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker

Litteratur

Byung-Chul Han: Palliativsamhället – smärta idag. Översättning: Anna Bengtsson. Ersatz, 2021.

Valerie Fritsch: Hjärtklaffar från Johnson & Johnson. Översättare: Linda Östergaard. Bokförlaget Faethon, 2022.

Elaine Scarry: The body in pain – The making and unmaking of the world. Oxford University Press, 1988.

Friedrich Nietzsche: Samlade skrifter band 5, Den glada vetenskapen – "la gaya scienza". Översättning Carl-Henning Wijkmark. Brutus ÖStlings bokförlag Symposion, 2019.