Smärtan har blivit en hund som ska avlivas
OBS: Radioessän30 Tammi 2023

Smärtan har blivit en hund som ska avlivas

Smärta kan fördärva ett liv, men i grunden är smärtan människans vän. Så varför tycks samtidsmänniskan göra allt för att fly det som gör ont? Ulf Karl Olov Nilsson funderar över saken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Smärta innebär inte tystnad, men väl språkets slut. Får vi tillräckligt ont slutar vi berätta om hur ont det gör, slutar tala. Smärta tar oss tillbaka till det förspråkliga, till vår barndom, när vi gnydde, grät eller skrek. En människa i smärta blir alltså i språklig mening ensam. Men smärtan är samtidigt rentav etiken och det mellanmänskligas början. När någon annan skriker eller kvider – ett barn, ett djur, någon sjuk – är det nästan omöjligt att inte lida själv. Och vilja hjälpa.

Skulle smärtan – gud bevare oss! – bli ännu större försvinner vi, alltså svimmar. Tack och lov, får man väl nästan säga. För det går knappast att tänka sig något värre än att inte bli räddad av medvetslöshet. Som i Helvetet i Dantes Gudomliga komedi där de förtappade själarna varken kan sona sina synder eller dö bort utan istället någorlunda vakna och alerta i evighet fortsätter att svälta, eller frysa, eller brinna, eller gisslas, eller bli stungna av getingar. Det är inte svårt att förstå varför medeltidsmänniskan verkligen inte ville hamna i helvetet. Ett slags modern version av samma vidrighet kunde vara när torterare nuförtiden väcker upp den avsvimmade fången med en spruta adrenalin för att fortsätta tortyren.

Men talet och smärtan är motsatser även på andra sätt. Elaine Scarry visar i sin klassiska fenomenologiska studie The Body in Pain oupphörligen på det mänskligt odelbara i smärtan. Att själv ha smärta är att leva i visshet – den som har mycket ont är helt säker på saken – men att höra om en annan människas smärta är att befinna sig i tvivel. För hur kan man veta vad en annan människa egentligen känner?

Smärtförnimmelsens språkliga outtryckbarhet tvingar oss att tala om den med ett slags omskrivningar, menar Scarry. Vi talar om smärta också utan yttre orsak och utan kroppslig skada som om den ändå hade det, så här exempelvis: ”Det känns som om någon bankar inuti mitt huvud med en hammare.” ”Det känns som jag hade ett rivjärn i halsen.” ”Den känns som om min magsäck har gått sönder och min ryggrad gått av.”

Friedrich Nietzsche går i Den glada vetenskapen ännu längre i sitt smärtbildspråk och skriver: ”Jag har gett min smärta ett namn och kallar den Hunden. Den är lika trogen, lika påträngande och skamlös som varje annan hund.” Genom att benämna smärtan för hunden, kan Nietzsche förlägga den utanför sig själv, betrakta den utifrån, kanske kontrollera den. Det är därför en händelse som ser ut som en tanke att man under 2000-talet tränat upp så kallade smärthundar som ledsagare åt kroniska smärtpatienter. Hundarna får lukta på bomull som patienten andats på eller strukit över huden och tränas på det sättet till att larma vid begynnande smärtattacker; smärthunden kan häpnadsväckande nog varna innan attacken brutit ut och dessutom lära sig vilken typ av smärta som nalkas, så att patienten i förebyggande syfte kan ta rätt medicin i rätt styrka i rätt tid.

Är inte detta ett exempel på hur vi allt oftare inte bara lär oss utan rentav förnimmer saker, så att säga, utifrån och in snarare än inifrån och ut. Är jag trött? Jag vet inte, men min sömnapp på telefonen talar om för mig hur många timmar jag sovit. Är jag hungrig? Jag vet inte, borde jag vara det? Jag får titta i kaloritabellen.

En smärta som på liknande sätt måste läsas av i det yttre beskrivs i Valerie Fritschs roman Hjärtklaffar från Johnson & Johnson. Där föds gossen Emil utan förmåga till smärtförnimmelser och Fritsch skriver: ”Han kände varken ett ytligt skrapsår eller ett djupt snitt, ingen magsmärta och ingen brännskada, inte den råa smärtan i ett skrubbsår och inte den osynliga hos huvudvärken.” Emil är ett vilt barn som undersöker sin hejdlösa kropps yttre begränsningar: ”[Han] Satte handen på den glödande spisplattan när ingen tittade eftersom det såg så roligt ut när brännblåsorna växte”, ”Med intresserad min höll han upp sina blodiga händer framför näsan på föräldrarna och frågade: mamma, gör det här ont?”

När jag kollar upp saken visar det sig att Fritsch beskriver ett syndrom som går under namnet ”Hereditär sensorisk och autonom neuropati typ V”. Något bot finns inte och viktigt är att lära barnet vad som normalt ger smärta, vilken vattentemperatur som är lagom och hur man klär sig när det är minus trettio ute. Eller plus, och gassande sol. Någonting liknande beskriver läkaren Paul Brand som arbetade med leprasjuka på 1950-talet och förmodligen var den första att argumentera för att spetälska i första hand inte, som man tidigare trodde, var en sjukdom i muskelvävnaden utan i nerverna. Den deformation som lepran ofta resulterade i var inte endast en effekt av bakterier orsakade av själva sjukdomen; istället hade skadorna ofta att göra med den sjukes oförmåga att känna smärta och att han därför råkade skada sig själv. Paul Brands mest kända bok heter således The Gift of Pain.

Brands arbete och Fritsch roman blir tydliga exempel på hur vi behöver smärtan som ett slags orientering i tillvaron. Smärta har ett slags verklighetseffekt: enda gången vi verkligen uppfattar och känner våra kroppsdelar och organ är när vi har ont i dem. Och utan smärtsignaler kan vi aldrig riktigt veta vad vi ska skydda oss mot.

Koreansk-tyska filosofen Byung-Chul Han menar i boken Palliativsamhället att vår tid präglas av algofobi, en allmänt utbredd rädsla för smärta och att det gör våra liv vilsna och tomma på mening. Den moderna människan söker trivsel, lycka, individuell framgång och är den första generation som uppfattar smärtfrihet som ett slags lagstadgad rättighet. Smärta som historiskt associerats med rening, hjältemod, motståndskraft och i Nietzsches fall rentav som ”lyckans tvilling” ses idag som meningslös, ett medicinskt problem att bli av med. Andra sidan av palliativsamhällets mynt, menar Byung-Chul Han, är att det parallellt med tendensen att fly smärtan paradoxalt nog löper en motsatt rörelse där extremsport och självskadebeteende utgör försök att förvissa sig om den egna existensen. ”Jag känner smärta, alltså finns jag.”

Den utbredda algofobin är en av anledningarna till, menar Byung-Chul Han, att opioidmediciner som ursprungligen användes inom palliativ vård – alltså vård i livets slutskede när inget bot längre står till buds – så frikostigt skrivs ut till och konsumeras av friska människor. Han syftar på opiod-krisen i USA och menar att den akut ökande användningen av smärtstillande morfinläkemedel kommit att dölja samhällsförhållanden som leder till lidande. Vi skulle kunna beskriva detta – och kanske hela det smärtlösa men tomma tillstånd vårt samhälle är på väg mot – med en tautologi: opium har blivit ett opium för folket.

Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker

Litteratur

Byung-Chul Han: Palliativsamhället – smärta idag. Översättning: Anna Bengtsson. Ersatz, 2021.

Valerie Fritsch: Hjärtklaffar från Johnson & Johnson. Översättare: Linda Östergaard. Bokförlaget Faethon, 2022.

Elaine Scarry: The body in pain – The making and unmaking of the world. Oxford University Press, 1988.

Friedrich Nietzsche: Samlade skrifter band 5, Den glada vetenskapen – "la gaya scienza". Översättning Carl-Henning Wijkmark. Brutus ÖStlings bokförlag Symposion, 2019.

Jaksot(1000)

Ursprungsamerikanen har hittat sin plats i samtiden

Ursprungsamerikanen har hittat sin plats i samtiden

I både historieskrivning och populärkultur beskrivs USA:s ursprungsbefolkning ofta som en grupp som inte klarar av den moderna världen. Författaren Mattias Hagberg vill göra upp med den myten. Lyssna ...

29 Touko 201910min

Duchamps död och den fyrdimensionella geometrin

Duchamps död och den fyrdimensionella geometrin

Marcel Duchamp roade, gäckade och förändrade konstvärlden. Han övergav den dock för schack, men kan hans egen död ha varit ett konstverk? Kulturredaktionens Mårten Arndtzén utforskar frågan. Lyssna på...

28 Touko 201910min

Frida Kahlos ögonbryn och det noppade livet

Frida Kahlos ögonbryn och det noppade livet

Författaren och kritikern Boel Gerell reflekterar och över Frida Kahlos magnifika monobryn och över vad det är som skrämmer så fruktansvärt med kvinnligt ansiktshår. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges...

27 Touko 20199min

Jag förstår de vilsna anhängarna av en platt jord

Jag förstår de vilsna anhängarna av en platt jord

Det är begripligt att tro att jorden är platt. Det finns en stor otrygghet i att snurra omkring i hög hastighet ute i den kalla rymden. Maria Küchen reflekterar över konspirationens lockelse och fara....

2 Touko 201910min

Själen inom oss och under våra fötter

Själen inom oss och under våra fötter

"Själen" är inte ett ord på modet. Men om vi ska handla som om människan har en själ, bör vi vara beredda på att även tillskriva djur och växter en sådan, reflekterar Helena Granström. Lyssna på alla ...

29 Huhti 201910min

Ytan är avgörande även i konsten

Ytan är avgörande även i konsten

Konst får vara hur obegriplig som helst, bara man begriper att man ser det man ser känner tillit. Det menar författaren Lars Hermansson efter ett möte med tiotusen blyertsstreck och kinesisk poesi. L...

23 Huhti 20199min

Jaget i upplösning 4: Vad ska vi göra med alla liv vi inte lever?

Jaget i upplösning 4: Vad ska vi göra med alla liv vi inte lever?

Vår fantasi gör att vi begär mer av livet än vad det någonsin kan erbjuda. Idéhistorikern Michael Azar läser Paul Austers 4321 och undrar hur vi ska se på alla möjligheter som inte blir verklighet. Ly...

18 Huhti 20198min

Jaget i upplösning 3: Existensen är uppdaterad

Jaget i upplösning 3: Existensen är uppdaterad

Är sökhistorik den nya memoaren? Boel Gerell reflekterar över det undflyende jaget, som kanske har fått en ny innebörd i vår samtid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en tex...

17 Huhti 20199min

Suosittua kategoriassa Yhteiskunta

olipa-kerran-otsikko
siita-on-vaikea-puhua
kaksi-aitia
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
i-dont-like-mondays
poks
kolme-kaannekohtaa
antin-palautepalvelu
sita
mamma-mia
yopuolen-tarinoita-2
aikalisa
rss-murhan-anatomia
lahko
loukussa
rss-palmujen-varjoissa
meidan-pitais-puhua
rss-nikotellen
terapeuttiville-qa
mystista