Ursäkta, var är klockan?

Klockorna var inte bara ett mätinstrument. De förändrade hela vår uppfattning om tid. Thomas Steinfeld funderar på hur det tickar i oss idag.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I början av Jules Vernes roman “Jorden runt på 80 dagar” sitter en rik engelsman i sin fåtölj. Fötterna i blänkande skor placerade precis intill varandra, nacken är sträckt, huvudet höjt. Phileas Fogg inväntar sin nya betjänt. Hans ögon är riktade mot en komplicerad klocka, som visar timmarna, minuterna, sekunderna, dagarna, månaderna och åren. Den nya betjänten träder in, det visar sig att han är en fransman av varierande talanger, inte minst som cirkusartist och brandman. Men mannen med klockan fattar tycke för denna livets konstnär. Och så börjar en uppfostran: Betjäntens första uppgift blir att ställa sitt enorma fickur efter sin nya arbetsgivares kronografiska underverk. Fickuret hade gått med en försening av fyra minuter. Uppfostran blir ömsesidig, men det är en annan historia.

Boken handlar, som bekant, om ett vad. Den mest exakta av alla människor hade hävdat att en resa runt jorden kan göras på åttio dagar. Några medlemmar av hans klubb höll emot, och så börjar en vild jakt över hela klotet, med ångbåtar, tåg, droskor, slädar och elefanter. Äventyr följer efter äventyr. Men i mitten av alla händelser tickar lugnet självt, i form av exakt synkroniserade klockor. Resenärerna får bara följa tidtabellen. Romanen ”Jorden runt på 80 dagar” publicerades år 1873. Den moderna kommunikationens teknik hade slagit en ring runt hela världen. Den hade slutits bara några år innan, och de samordnade klockorna var inte bara globaliseringens främsta uttryck, utan också ett av dess främsta verktyg.

Klockarna hade då tickat under femhundra år. Visserligen fastställdes tiden också under medeltiden, inom kyrkorna och framför allt inom klostren: Munkarnas och nunnornars dagar var strängt reglerade, från bön till bön, och tiderna emellan mättes med hjälp av sandur, levande ljus eller ännu mera böner. Men tiden gick bara runt, från upprepning till upprepning, och så var det för all mänsklig gemenskap, från solens uppgång till solens nedgång, från fullmåne till full måne, från skörd till skörd. Så förblev det fram till slutet av 1200- eller början av 1300-talet. Man vet inte var eller hur det hände: Men då uppfanns spärren, den mekaniska hämningen som omvandlade en krafts obrutna gång till en jämn takt. Det är spärren som tickar, och det är spärren som skapar tidens jämna gång.

Tickandet hördes först i städerna. Ju mer arbetsdelningen utbredde sig, ju mer olika yrken, sysselsättningar, stånd och skrå det fanns, desto större blev behovet av en samordning av tiden. Oavsett om det var sommar eller vinter, regn eller sol, ljust eller mörkt, så hade dagen numera 24 timmar, och alla var lika långa. Runt år 1400, vid renässansens början, fanns det offentliga klockar i alla städer mellan Palermo och Moskva, redan innan den europeiska handeln verkligen hade tagit fart. Exakta var klockslagen dock sällan. I en större stad som Venedig eller Paris hade mångfaldigandet av klockorna därför till följd, att det alltid hördes någon klocka som ringde, dygnet runt.

Med handeln kom kreditväsendet, och så började man räkna i veckor, månader eller till och med år tills ett köp blev avslutat eller ett lån betalats tillbaka. Utan klockan skulle det inte kunnat ske: Den ordnade inte bara tiden, så att alla visste vad klockan hade slagit. Den kände till historien och öppnade framtiden. Den förvandlade en kretsformig rörelse till en linjär gång utan slut. Och så etablerade den jämnt gående, tickande tiden som ett fenomen i sig självt.

De första klockorna installerades på kyrktorn, även om kyrkan uppfattade den linjära tidsmätningen som ett brott mot den gudomliga ordningen. Efteråt hängdes de på rådhusen och installerades på torgen, och när den industriella revolutionen kom, så syntes de på tågstationer, färjelägen och postkontor. Och så tickade de ovanför alla verkstadsgolv. En varas värde, hade Karl Marx förklarat, bestäms efter den genomsnittliga arbetstiden som används för dess produktion. Satsens sanning bekräftades genom stämpeluren som hängde bakom portarna. Klockan var en gammal uppfinning när ångmaskinerna började puffa. Men än en gång till blev den till det främsta verktyget för en social förändring av fundamental karaktär: Med hjälp av klockan skiljdes arbetet från alla andra sysselsättningar, yrket från det privata livet, tiden från fritiden. Klockan skapade ett samhälle, och ett samhälle skapade klockan.

Sedan dess har många klockor försvunnit ur stadsbilden, en efter en och till slut nästan allihopa. Men de fortsatte att ticka. Folk hade börjat bära tiden med sig, först i form av fickuren, sedan som armbandsur. Tiden individualiserades, medan klockornas precision förbättrades tills de avvek från den exakta tiden med bara några sekunder om dagen. Om de offentliga klockorna betydde att de satte tiden för människan utifrån, så blev den personliga klockan ett tecken på att hon regerade över sig själv. Människan underkastade sig inte bara en tidsregim. Den valde den själv, underdånigt och suveränt på samma gång.

Klockorna verkar numera ha slutat ticka. Ljudet började försvinna redan under sjuttiotalet, när de mekaniska verken i allt större mån ersattes genom en processor och en kvartskristall. Redan i början av denna utveckling var det vanligt att koppla ihop den digitala klockan med en kalkylator. Sedan dess har många funktioner kommit till: telefon, kamera, stegräknare, identitetsbevis, allting finns i samma apparat.

Tickandet är dock kvar, även om det inte hörs, liksom klockslagen. Klockans ljud var ett tecken på människans disciplinering. Det försvann när tiden, i dess mest exakta form, sänkte sig djupt i den enskilda människan, så att den blev som stegens jämna gång, eller ännu mer: som ett hjärtslag. Då behövdes det ingen kontroll utifrån längre, eftersom det blev själen själv som hade börjat ticka, på ett mera pålitligt sätt än någon klocka innan gjort. Och så stabilt tickar det numera i människans inre, att skillnaden mellan arbete och fritid kunde upphävas och att flexibla öppningstider kunde införas och att man kan titta på kvällsnyheter även på morgonen.

Fram till för inte så länge sedan var det brukligt att en anställd, när hen efter många års trogen tjänst gick i pension, fick ett armbandsur i present. Gåvan var sinnrik: Som avslutning av ett långt liv under kontroll överlämnades kontrollinstrumentet till den kontrollerade. Aldrig har jag hört att man gör likadant med en mobiltelefon.

Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap