När nostalgin lägger sig som en snara runt halsen

Att vara jude är att leva utan makt bland andra, det är centralt i det judiska arvet. Det menar Kenneth Hermele i denna essä om den judiska identiteten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det berättas att när Israel var en nybildad stat frågade en rådgivare statsministern Ben Gurion hur man skulle göra med de judar i landet som inte ville delta i samhällsbygget, inte arbeta, inte försvara landet: Skulle de ultraortodoxas särställning tolereras eller skulle de tvingas bidra som alla andra? Det var ingen lätt fråga. Å ena sidan hade Israel skapats av nya judar med geväret i ena handen och spaden i den andra, de nya israelerna var så långt ifrån Europas gamla gettojudar som det bara gick att komma; alltså tvinga alla att bidra. Å andra sidan utgav sig Israel för att vara alla judars land, en återkomst till det historiska hemlandet, och då hörde också de torastuderande och arbetsovilliga ultraortodoxa hemma där. en stat som rymde ett hem för judar, eller en stat som bara rymde ett judiskt hem. Ben Gurions svar blev en motfråga: hur många rör det sig om? Ett par hundra. Det har vi väl råd med, avgjorde Ben Gurion. Och så beslöts det att de ultraortodoxa skulle ges ett priviligierat liv i det nya landet. Nu läser jag att detta är en skröna, och att bakom Ben Gurions beslut fanns en oro för att FN:s delningsplan inte skulle gå igenom om judarna i Palestina var splittrade, och för att nå enighet såg han sig tvungen att kompromissa och ge de ultraortodoxa den särställning de sedan dess haft. De fick dessutom makten över en stor del av människors privatliv, frågor som i de flesta demokratiska samhällen inte avgörs av religiösa dogmer eller i religiösa domstolar vilar i Israel i händerna på ett rabbinat som inte ens representerar en majoritet av de judiska israelerna. Det handlar om familjlagstiftningen, giftermål och skilsmässor, om möjligheten att resa på shabbaten, om vem som är jude. Det är förvånande: sionismens urtanke är ju att göra judar till ett folk som alla andra, och då vore väl franska revolutionens princip att tro är en privat angelägenhet lämpligare? Men icke, den politiska nödvändigheten av att visa upp en enad front fällde utslaget. Redan här kan vi se en skillnad mellan judars liv i Israel och utanför. För judar utanför Israel är det naturligt att välkomna en sekulär stat som behandlar alla människor lika, som inte ser till religion eller kultur eller historia när det gäller alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter. Men i Israel härskar en religiös minoritet över viktiga delar av privatlivet. Samtidigt har den politiska utvecklingen i Israel gått i nationalistisk riktning, så att landet mer och mer blivit ett land för judar och mindre och mindre för andra som lever där, jag tänker i första hand på palestinier förstås men också på alla medborgare som inte är judar. Den nationalstatslag som antogs av Knesset 2018 visar detta tydligt: Israel är judars nationalstat och ingen annans. I ett upprop krävde författarna David Grossman, Amos Oz, AB Yehoshua, Etgar Keret och många fler att lagen upphävs då den ”tillåter diskriminering på religiös och rasistisk grund”. Lagen går emot Israels demokratiska karaktär och strider mot landets självständighetsförklaring som talar om alla israelers lika rättigheter.   Det hade inte behövt gå så illa. Redan före Israels tillkomst diskuterades om den blivande staten skulle bli en stat där judar kunde leva i trygghet och säkerhet bland andra, judar och palestinier sida vid sida? Eller skulle det bli en stat endast för judar? Sagt med andra ord: en stat som rymde ett hem för judar, eller en stat som bara rymde ett judiskt hem. En grupp namnkunniga men tyvärr inte särskilt inflytelserika judar vände sig mot tanken på ett exklusivt judiskt land, ett land på bekostnad av de palestinier som redan levde där. De kallade sig Brith Shalom, Fredsförbundet. Dit hörde filosofen Martin Buber, kabbalans utforskare Gershom Sholem, rabbinen och rektorn vid Hebreiska universitet Judah Magnes, hälsovårdaren Henrietta Szold samt den politiska tänkaren och filosofen Hannah Arendt. Men ”ett land för två folk” var en tanke som aldrig fick fäste, inte bland palestinier heller, det fanns helt enkelt inget gehör då för en enstatslösning på någon sida av skyttegraven. Och efter Förintelsen försvann det lilla stödet som Brith Shalom hade haft bland judar i Palestina helt och hållet, och, skulle jag tro, också bland judar utanför landets gränser. den typiska judiska erfarenheten är att leva som minoritet, i mångfald. Det är regeln, Israel är undantaget, också för judar. Det amerikanska Pew Research Center har undersökt värderingar och självsyn hos amerikanska och israeliska judar. Det finns förstås mycket som förenar, som synen på Förintelsen, den judiska religionen, omtanken om staten Israel. Ett folk ser det ut som, judar där som här. Men det finns en skillnad, och jag tror den blivit viktigare med åren. Fråga en amerikansk jude vad det innebär att vara jude och svaret handlar om moral och etik, att en jude arbetar för rättvisa och jämlikhet, att intellektuell nyfikenhet är en viktig beståndsdel i ett judiskt liv. Det tycker många israeliska judar också men inte alls i samma omfattning som bland judar utanför Israel. En skillnad mellan judar i Israel och judar i Förskingringen, alltså. Fast ordet ”Förskingring” är ju ganska missvisande, som om att vara israel var det naturliga tillståndet, när det bara är ursprunget. Jag tänker snarare som Hannah Arendt, som filosofen Judith Butler och sociologen Eva Illouz – tre judiska kvinnor som alla formats av sina liv som judinnor utanför Israel men i nära relation till utvecklingen i landet – att den typiska judiska erfarenheten är att leva som minoritet, i mångfald. Det är regeln, Israel är undantaget, också för judar. Den judiska erfarenheten har formats utan ett eget land, utan en egen stat, utan att tillhöra den dominerande tron eller kulturen, utan en egen armé, en egen polis. Att vara jude är att leva utan makt bland andra, det är kärnan i det judiska arvet. Och det är ett arv, en position att välkomna, särskilt som den i dagens värld har blivit allt vanligare, vi lever ju i folkvandringens epok, mångfald och blandning är det nya normala. Fast i land efter land i Europa kommer det fram nationalistiska partier som utlovar en återgång till ett drömt, rent ursprungstillstånd där alla omkring dig såg likadana ut, talade samma språk och dyrkade samma gudar som du själv. Samtidigt som nationen bara bestod av sådana som var som du. Mot denna reaktionära kraft som vill tvinga oss tillbaka till ett förflutet som aldrig funnits gör den judiska erfarenheten motstånd. Mot främlingsrädslan utgör den judiska erfarenheten en hoppingivande påminnelse om glädjen av att leva tillsammans med och bland andra. Utanför Israel, ja, men inte i Israel. Jag tror det är därför den israeliska erfarenheten – inte den judiska – vinner anklang hos de främlingsfientliga och nationalistiska krafterna i Europa, de känner igen sig i Israels nationalism och motstånd mot blandning. Det är därför ingen motsägelse att härskarna i Polen och Ungern gärna lierar sig med Israels regering. Orban har förstått att det finns två sorters judar, de i Israels regering som tänker som han, och de i Ungern som han vill hålla nere.   Alla judehatare räds det som är kärnan i det judiska utanför Israel: att vi genom att leva blandat kan erfara inte bara att andra människor är ganska lika varandra, utan också att de är lika oss själva. Kenneth Hermele, ekonom och författare

12 Maalis 20199min

Skam är och har alltid varit kniven som använts för att skära ut tungan på våldtäktsoffret. Maria Küchen reflekterar över våldtäktskulturens mekanismer och kampen mot tystnadskulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Prinsessan Philomela har beskrivits som en gestalt av mindre betydelse i den grekiska mytologin. Hon var dotter till kungen av Aten. Hennes syster Prokne var gift med kung Tereus av Trakien. När den vackra Philomela besökte sin syster blev Tereus enligt myten så överväldigad av hennes skönhet att han våldtog henne. För att Philomela inte skulle kunna berätta om övergreppet skar han sen ut hennes tunga. Berövad talförmågan avslöjade Philomela vad som hade hänt henne genom att väva en gobeläng, en bildväv som visade vad kungen hade gjort. Både Murad och Gebhardt visar också i sina texter hur våldtäkt används som vapen – och som metod för män att bygga gemenskap. Myten om Philomela speglar hur kvinnor i alla tider har utsatts för sexuella övergrepp och sedan tystats. Metoderna för att tysta är många. Några av dem beskrivs i den tyska historikern Miriam Gebhardts bok ”När soldaterna kom”. Gebhardt belägger hur inte bara röda armén, utan även brittisk, fransk och amerikansk militär, våldtog tyska kvinnor i andra världskrigets slutskede. De allierade soldaternas våldtäkter har förtigits ända in i vår samtid. Ett skäl är förstås att segrarna skriver historien, men Gebhardt går djupare än så. ”Kvinnorna teg inte bara för att de var rädda att själva bli socialt utstötta eller dra skam över sin familj” skriver hon. ”Den allmänt rådande omvända bevisföringen – att det inte var förövaren som måste rentvå sig, utan offret – kom snabbt i svang. Vi vet också att många våldtäktsoffer av sina närmast anhöriga direkt uppmanades att tiga om det de varit med om.” Skam är och har alltid varit kniven som använts för att skära ut tungan på våldtäktsoffret. Att våga tala är att förflytta skammen. En av de allra modigaste bland de kvinnor som talar är yezidiskan Nadia Murad, som i sin bok ”Den sista flickan” beskriver hur hon kidnappades, förslavades, torterades och våldtogs av IS-terrorister. Hennes berättelse är inte enbart ett personligt vittnesbörd om vidrigast tänkbara övergrepp. Den är dessutom ett livsviktigt stycke samtidshistoria. IS vedervärdigheter och yezidiernas specifika situation, deras tro och deras utsatthet, sätts i ett större globalt politiskt sammanhang. Både Murad och Gebhardt visar också i sina texter hur våldtäkt används som vapen – och som metod för män att bygga gemenskap. ”Det handlade inte i första hand om sexuella behov utan om soldatgemenskapen” skriver Gebhardt. ”Det handlade inte bara om att bestraffa fienden utan om att interagera med kamraterna. Själva offren tycks de knappast ha uppfattat som människor.” Våldtäkt är med andra ord inte något som enbart enstaka extra onda och sjuka män begår. Våldtäkt är uttryck för en kultur, och den kulturen odlas inte bara i det primitiva förflutna, i krig och på främmande platser långt borta. I boken ”Våldtäkt – aspekter av ett brott” av historikern och journalisten Mithu M Sanyal, kartläggs våldtäktskulturens djupa rötter här hos oss i västerlandet. Rättsligt och moraliskt har skuldbeläggande av offret och krav på omvänd bevisföring börjat luckras upp först på senare tid. Deras röster samlar sig till klagosång om ett terrorvälde som inte bara upprätthålls genom regelrätta övergrepp Gruppvåldtäkt som metod för att bygga gemenskap pojkar och män har länge förekommit i vår egen fredliga vardagskultur, både här i Sverige och i väst generellt. Jag är inte ensam om att personligen ha erfarenhet av det. Författaren och akademikern Roxanne Gay skriver i inledningen till antologin ”Inte så farligt”: ”När jag var tolv år utsattes jag för en gruppvåldtäkt i skogen bakom kvarteret där jag bodde”. I boken berättar så trettio andra kvinnor om liknande erfarenheter. En av dem våldtogs av sin fasters man, en annan av sin pappas bästa vän, en tredje av sin kurskamrat på universitet. Deras röster samlar sig till klagosång om ett terrorvälde som inte bara upprätthålls genom regelrätta övergrepp, utan genom sådant förment oskyldigt som busvisslingar och tillrop: ”Kom hit då, Milfpattar, jag vill knulla dig från sidan” ropar en man i New York från en bil till en kvinna på trottoaren i hennes dotters närvaro. Är det så farligt? Han tog ju inte på dig, får hon höra, han skadade dig ju inte, han våldtog dig ju inte. En man konstaterar att hon vid över fyrtio års ålder ”fortfarande har det” och borde ta tillropen som en komplimang. I utkanten av träsket där sexuellt våld används som vapen och maktmedel, pågår småtafsande i smyg och verbala övergrepp förklädda till komplimanger. Chefer tafsar på anställda, äldre män tafsar på unga flickor, överordnade tafsar på underordnade. I träskets mitt, i mörkrets hjärta, härjar IS soldater. Naturligtvis är det omätligt mycket mer fruktansvärt att förslavas och våldtas än att utsättas för verbala sextrakasserier på stan. Men gränsen för vad en kvinna bör stå ut med utan att klaga går inte någonstans inuti träsket, det går runt det. Och våldtäkt är inte ett öde värre än döden. Våldtäkt är ett förödande trauma, men det innebär inte att den tramuatiserades liv är förverkat. Nadia Murad skildrar hur andra flickor tog livet av sig hellre än att bli våldtagna, hur de klöstes och slogs. Själv gjorde hon inte motstånd. ”Jag slöt bara ögonen och önskade att det skulle ta slut.” Så kan livsvilja se ut hos dem som utsätts, överlevnadsvilja. Att spela död hellre än att dö – att frysa till is – det är en vanlig reaktion hos kvinnor som våldtas. Och det är, slår det mig plötsligt, varken underkastelse eller passivitet. Kvinnor fryser till is i trots mot den traditionellt patriarkala föreställningen att en kvinna som våldtagits utan att kämpa emot egentligen var med på noterna – och även om hon kämpade emot är hon förbrukad, värdelös. vem som våldtar och tolererar våldtäkt är kanske inte primärt en fråga om kön utan om makt. Så länge män har makten, är det män som våldtar. Den här kvinnosynen är så utbredd att den nästan tycks universell. I slagskuggan från patriarkatets uråldriga brutala välden överallt i världen, kan man fråga sig om mannen faktiskt är ond, en sämre varelse. Men om vi i stället för att demonisera mannen går med på att det finns en våldtäktskultur, då är våldtäkt inte en naturlag utan en kulturprodukt som kan påverkas och utplånas. Och vem som våldtar och tolererar våldtäkt är kanske inte primärt en fråga om kön utan om makt. Så länge män har makten, är det män som våldtar. Passager i Roxanne Gays bok skildrar hur kvinnor våldtar andra kvinnor, och Nadia Murad beskriver sitt hat mot sin plågoandes mamma: ”Vad jag inte kunde förstå var varför en kvinna skulle gå med jihadisterna och öppet fira att kvinnor förslavades.” Att vilja befinna sig på maktens sida, hellre än att solidarisera sig med de maktlösa och utsatta, är kanske inte helt och hållet knutet till kön och genus. Och Tereus våldtog i själva verket inte Philomela för att hon var vacker och han var man. Han våldtog henne för att hon i egenskap av kvinna var maktlös och hans var kung. Philomela må ha varit maktlös, men det innebär inte att hon är en mytologisk gestalt av mindre betydelse. I varje berättelse om sexuella övergrepp som maktmedel och skambeläggande tystnadskulturer står hon i centrum. Nadia Murad, Miriam Gebhardt, Roxanne Gay, Mithu M Sanyal – berättelserna de presenterar ingår allihop i Philomelas väv. Sällan har det blivit så påtagligt för mig som när jag läser deras böcker, att orden ”text” och ”textil” är besläktade. Allesammans skriver de fram, väver fram, de tystades bilder. Maria Küchen, författare och skribent Litteratur Roxane Gay: Inte så farligt – 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp. Översättning: Hjalmar Manfred Svensson och Manne Svensson. Albert Bonniers förlag, 2019. Miriam Gebhardt: När soldaterna kom – Våldtäkterna mot tyska kvinnor vid andra världskrigets slut. Översättning: Margareta Zetterström. Karneval förlag, 2017. Nadia Murad, Jenna Krajeski, Amal Clooney: Den sista flickan – berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten. Översättning: Manne Svensson. Albert Bonniers förlag, 2018. Mithu Sanyal: Våldtäkt – aspekter av ett brott. Översättning: Helena Hansson. Ordfront förlag, 2018.

11 Maalis 201910min

Något har hänt. Ryssland hårdsatsar på patriotiska storfilmer, men vad är det för budskap de förmedlar? David Isaksson ser hur det slavofila idealet ersatts av ett västerländskt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Våren 2014, strax efter att Krimhalvön annekterats, meddelade Rysslands kulturminister Vladimir Medinskij att hans departement nu särskilt skulle satsa på patriotisk film. Sådan hade förstås gjorts tidigare. Under Vladimir Putins tid vid makten har Sovjetunionens seger i andra världskriget kommit att bli central i historiebruket, vilket lett en strid ström av filmer om militära triumfer och hjältedåd. Några av dessa filmer, som Fjodor Bondartjuks ”Stalingrad”, har varit framgångsrika, medan andra mötts av måttlig entusiasm från både kritiker och publik. Krigsfilmen är till sin natur begränsad. Till slut känns ännu en skyttegrav, intagen kulle eller lerig soldat lite enahanda. Inte så att det rör sig om ett plagiat, men varje bildruta följer den amerikanska filmfabrikens genrekrav. Den satsning kulturminister som Medinskij talade om hade därför till syfte att bredda utbudet och med tiden kunde man se en ny typ av patriotiska filmer på ryska biografer. Även dom berättar om segrar, men dom utspelas inte på slagfältet. Ett sevärt exempel är ”När vi var först” från 2017 som berättar om när kosmonauten Aleksej Leonov genomförde världshistoriens första rymdpromenad. Filmen börjar 1963 då rymdkapplöpningen pågår för fullt. Sovjetunionen har ett försprång, men USA knappar in och därför tidigareläggs avfärden. Väl ute i rymden står det klart att man haft för bråttom. Leonovs kosmonautdräkt är felkonstruerad. Den sväller och han kan knappt röra sig. En av filmens höjdpunkter är den andlöst spännande scen när Leonov efter sin rymdpromenad kämpar för att ta sig tillbaka in i rymdkapseln innan syret tar slut. ”När vi var först” är en hyllning till en tid när Sovjetunionen verkligen var först. Det är en film full av hammare, skäror och röda stjärnor. Men trots alla sovjetsymboler så kan tittaren inte undgå att lägga märke att ”När vi var först” liknar filmer som ”Apollo 13”, ”Det rätta virket” och framförallt ”Top Gun”. Inte så att det rör sig om ett plagiat, men varje bildruta följer den amerikanska filmfabrikens genrekrav. Den här likheten gäller inte bara formen, utan också det ideologiska innehållet. För i ”När vi var först”, precis som i de amerikanska föregångarna, är det individen som avgör historien. Kosmonaut Leonov är lojal mot ledningen i det att han till varje pris vill genomföra sin rymdpromenad, men han bryter mot överordnades order när han måste. Det är hans vilja, improvisationsförmåga och mod som gör att rymdfärden får ett lyckligt slut. Flera av de nya patriotiska filmerna har hämtat material från idrottens värld. Kassasuccén ”Rörelse uppåt” bygger också på en sann historia. Den berättar om hur Sovjetunionens basketlag lyckades besegra USA i München 1972 och därmed vann OS-guld. I filmen kämpar en okonventionell sovjetisk tränare mot en oförstående landslagsledning. Hans lag har dåliga förutsättningar, men eftersom de är villiga att förändra sig lyckas mot alla odds slå världen bästa basketlag. På ett sätt är det inte konstigt att de ryska filmerna liknar amerikanska klassiker. Nationalism handlar till stor del om den egna nationens förträfflighet. I slutändan kan man lika gärna byta ut en flagga mot en annan. Ryssland ses som något annat än ”Väst”, en egen civilisation som försvarar traditionella ryska värderingar och den inhemska filmen får då till uppgift att propagera denna ryskhet. Men en sak gör ändå det här fenomenet märkligt, i Ryssland på 1800-talet uppstod en romantisk nationalistisk idétradition, den slavofila, vars centrala tanke var att landet i grunden skiljer sig från det så kallade ”Väst”. Slavofilerna såg att Ryssland inte var lika avancerat som Europa när det gällde ekonomi och teknik, men gjorde det till landets styrka. Ryssland var oförstört och moraliskt överlägset. Medan Väst var ytligt och materialistiskt var Ryssland andligt och orealiserat. Sådana slavofila idéer verkade klart i bakgrunden när kulturminister Medinskij drev igenom sin nya filmpolitik. Ryssland ses som något annat än ”Väst”, en egen civilisation som försvarar traditionella ryska värderingar och den inhemska filmen får då till uppgift att propagera denna ryskhet. ”Den som inte stödjer sin egen kultur, stödjer fiendens armé” sa Medinskij i flera intervjuer. Men om budskapet som ska förmedlas är att Ryssland är annorlunda verkar det märkligt att ge produktionsstöd till filmer som i allt väsentligt liknar amerikanska. När filmerna hyllar personlig framgång och konsumtionskultur går det på tvärs med den slavofila ideologin där sådant anses vara tecken på ”Västs” dekadens. För slavofilerna har Ryssland en inre kvalitet, men i de nya patriotiska filmerna ser man inget av det. Hur man skulle kunna få biopubliken att välja en slavofil film som hyllar enkelt ryskt byliv, framför det senaste amerikanska superhjälteeposet är inte lätt att först Så hur går det här ihop? Om Ryssland skiljer sig så mycket från det så kallade ”Väst”, varför är ryska patriotiska filmer så lika amerikanska?  Ja, en förklaring är att dagens Ryssland på många sätt inte är så annorlunda. Skribenten Tony Wood menar i sin bok “Russia Without Putin ” från år 2018 att Putin på det stora hela bevarade det system som hans föregångare Boris Jeltsin skapade. Ryssland är ett i grunden ett kapitalistiskt land. Ingen skulle kalla det en perfekt marknad. Kremllojala leder de stora oljeföretagen. Yttrande- och mediefrihet är begränsad och domstolar inte självständiga. Men för den vanliga medborgaren gäller otrygghet, stenhård konkurrens på arbetsmarknaden och självförverkligande genom konsumtion. Faktum är att även de patriotiska filmerna verkar på en marknad. De tävlar med Hollywoods främsta succéer. Hur man skulle kunna få biopubliken att välja en slavofil film som hyllar enkelt ryskt byliv, framför det senaste amerikanska superhjälteeposet är inte lätt att förstå. Att de patriotiska filmerna saknar en egen ideologi och estetik speglar Ryssland i stort, där ryska politiker länge letat efter en ”nationell idé”.  Men trots allt tal om att vara annorlunda så har inte någon trovärdig sådan kunnat presenteras.   Ändå tror jag att de här filmerna fungerar som propaganda. Men deras styrka ligger i formen, snarare än innehållet. Segrarna det berättas om är naturligtvis tänkta att väcka nationell stolthet, men viktigare är att filmernas tekniska briljans är minst lika imponerande som en guldmedalj i München.   I Fjodor Bondatjuks film ”Gravitation” skjuter den ryska militären ner ett jättelikt rymdskepp över Moskva. När det störtar och mejar ner höghusen i förorten Norra Tjertanova häpnar vi i publiken över det faktum att Ryssland kan göra sådan film. Till slut är det denna professionalism, och inte det ideologiska innehållet, som fungerar som ett monument till det samtida Rysslands storhet. David Isaksson, frilansjournalist baserad i Ryssland

7 Maalis 20199min

Spelfilmer präglar vår bild av historien. Inte minst den tyska historien, där Förintelsen och DDR-tiden fått missvisande inflytelserika gestaltningar. Margareta Flygt funderar över deras betydelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året var 1987. Jag var hemma hos en vän i München. Han satt i köket och pluggade, jag låg och läste i vardagsrummet. Det var knäpptyst. Plötsligt kastade sig någon formligen mot ytterdörren och bankade: ”Hallo! Aufmachen!” Min första tanke var: Gestapo. Nu hämtar de mig! Men det var den alkoholiserade grannen som hade ett delirium tremens-anfall. Att bli hämtad av Gestapo var en fullkomligt rimlig koppling för min hjärna, jag som är född långt efter kriget. Visst hade jag hört familjeberättelser, men än mer hade filmsekvenser lagrat sig i mitt episodiska minne och gjort dem till mina, och som fick mig att reagera som jag gjorde. Filmer som är regisserade av personer som inte heller har egna minnen av det skildrade. Antagligen var det just den kritiserade förenklingen, det emotionella tilltalet, som möjliggjorde att generationerna började tala med varandra. 1994 hade Steven Spielbergs långfilm ”Schindlers list” premiär i Tyskland. Femton år tidigare, 1979, sändes ”Holocaust”, den amerikanska tv-serien om den assimilerade judiska familjen Weiss i Berlin under nazismen. När ”Förintelsen”, som den hette på svenska, skulle visas föregicks det av utdragna kontroverser i tv-husen och serien utlöste en folkstorm. Det finns 54 pärmar med protestbrev: några kritiserade tv-serien för att vara en kitschig amerikansk såpopera som trivialiserade historien, andra uttryckte rasistiska och förintelseförnekande åsikter. En högerradikal grupp gick så långt att de sprängde sändningsmaster och på så vis hindrade 100 000 hushåll från att se serien. Vänstern i sin tur ifrågasatte Holocaust för sitt sionistiska budskap, de ansåg att göra underhållningsfilm om massförintelsen var omoraliskt. En av dem som kritiserade filmen hårdast var den franske filosofen och filmskaparen Claude Lanzmann. I sitt dokumentärfilmsprojekt Shoa vände han sig mot all fiktionalisering av Förintelsen. Om han hade hittat filmer från gaskamrarna, hade han förstört dem, sa han, eftersom ”bilder förstör föreställningsförmågan”. Bilder kan få oss att tro att vi vet vad som skett och de ger oss en begränsande föreställning om något som inte nödvändigtvis återspeglar det som var. Men ”Holocausts” påverkan blev enorm: för första gången kom en berättelse in i de tyska vardagsrummen som gjorde det möjligt för de unga att fråga de äldre vad de egentligen gjort under kriget. Antagligen var det just den kritiserade förenklingen, det emotionella tilltalet, som möjliggjorde att generationerna började tala med varandra. Det var också först då ordet Holocaust blev en del av tyska språket – dittills fanns det fortfarande västtyskar som kallade Förintelsen, ”Endlösung”, ”den slutgiltiga lösningen” nazisternas ord på Förintelsen. Men detta gällde Västtyskland. Östtyskar kunde bara se serien ifall de såg västtysk tv, vilket var olagligt. I DDR såg man sig själv som ett offer för nazismen. Förintelsen behandlades sällan, om alls. Det fanns knappt någon så kallad ”Vergangenheitsbewältigung”, någon bearbetning av nazismen. Det är en av förklaringarna till högerpopulismens framgångar i forna DDR idag. Men om de i DDR inte visste, eller ville tala om, Förintelsen, så var livet i öst västtyskarnas blinda fläck. När jag åkte dit kunde jag inte tolka det jag såg. Jag visste inte vilka förhållningsregler som fanns, jag hade inga raster av filmupplevelser att betrakta verkligheten genom. Jag hade bara sett den DDR-producerade kärleksfilmen ”Die Legende von Paul und Paula” och den hjälpte knappast. Jag hade inte sett filmer som förklarade landet för mig som en förenklad hollywoodproduktion kunde göra, som snabbt delar in världen i igenkännbara onda och goda. Nej, en sådan film kom inte förrän efter murens fall, ”Das Leben der Anderen”, ”De andras liv” om en författare som övervakas av en Stasiagent. En film inspirerad av intervjuer med författaren Christoph Hein. Regissören Florian Henckel von Donnersmarck är uppvuxen i Köln, New York och Bryssel, studerade i Sankt Peterburg och Oxford, gick på filmskola i München – och gör filmer om det han egentligen inte upplevt själv – livet i DDR. Det är ändå han som har skapat bilderna för DDR:s historia i det kollektiva minnet. Och inte bara en gång, utan även i ”Werk ohne Autor” som utgår från konstnären Gerhard Richters liv. Kan en västtysk beskriva livet i DDR? Får hen ens det? Vem som får minnas vad är en återkommande kontroversiell fråga i Tyskland. Båda filmerna har kritiserats, främst av dem som de säger sig porträttera. Henckel von Donnersmarck har dessutom trampat snett i hur historien om DDR gestaltas. Han skapar melodramer av historiska händelser, kryddar verkligheten och sentimentaliserar den tyska historien. Det är så han lyckas nå sin publik. Receptet har han ärvt från Hollywood. Christoph Hein beskriver i essäsamlingen ”Gegenlauschangriff” om hur Henckel von Donnersberg ville ha hans hjälp inför filmen. Hein var förfärad när han såg resultatet – så hade livet i DDR inte alls varit i slutet av 80-talet, det här var en skräckvision som hade lite att göra med verkligheten, enligt Hein. Idag diskuteras det sällan om Förintelsen får fiktionaliseras – det är som om varje påminnelse om den – oberoende hur den gestaltas – anses viktig. Men det är filmbilderna som skrivit historia. Han exemplifierar: när studenter många år senare diskuterade en av Heins texter, ska de ha utbrustit – ”Detta är efter murens fall! Vi har sett ’De andras liv’, sådana texter var förbjudna i DDR”.  Heins text var från 1987, två år innan murens fall, men filmen blev sannare än verkligheten. I slutet skriver Hein lakoniskt: ”Det är meningslöst att tro att min livshistoria skulle kunna sättas emot filmen. Jag kommer behöva anpassa mitt minne efter filmerna.” Henckel von Donnersmarck inordnar sig i en tradition. Identifikation med offren har blivit närmast en konstnärlig norm inom filmatiseringen av tysk historia sedan serien ”Holocaust”. Idag diskuteras det sällan om Förintelsen får fiktionaliseras – det är som om varje påminnelse om den – oberoende hur den gestaltas – anses viktig. Men är det verkligen försvarbart? Filmatiseringarna skapar klichébilder, förenklingar – vi får vad vi vill ha: bilder som vi snabbt kan ta ställning till. Bilder som tecknar verkligheten i svart och vitt smyger sig in i det kollektiva historiemedvetandet. Som publik tar man till sig gestaltningen relativt okritiskt, det är bra berättelser och man får ett sammanhang man kan orientera sig i. Men vad händer om historiska skeenden smyger sig in i våra medvetanden som om de var egna erfarenheter? När historieskrivningen inte lyckas problematisera ett förlopp mer än att dela in världen i goda och onda och som ger oss ryggmärgsreflexer när vi tror att vi möter dem i verkligheten? Det blir kusligt, när vi minns Meryl Streep, som spelar fru Weiss, bättre än bilder på verkliga människor. När Spielbergs svart-vita filmscener får oss att tro att det är dokumentärt material. Eller när vi sätter oss till doms över dem som levde i Östtyskland. De flesta av oss har varken  upplevt Förintelsen eller övervakningsstaten DDR. Men vi har tagit del av bilder som smugit in sig i våra minnen. Förenklingen har gjort att vi haft något vi kan orientera oss efter lättare. Men filmer om historiska skeenden är aldrig bara underhållning, de bär alltid ett politiskt budskap. Inte sällan försöker vi inordna verkligheten efter de berättelser vi sett. Men vad händer med oss när vi bara vill ha offer som är sympatiska och vackra? Vad händer med alla dem som inte är det, ska vi inte värna om dem? De som inte förkroppsligar en bra story. Margareta Flygt, kulturskribent och översättare

4 Maalis 20199min

Alla från vänster till höger kastar ordet "hegemoni" omkring sig. Men vad betyder det egentligen? Elin Grelsson gräver i H-ordets historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades 2019.Liberalernas trånga ensidiga hegemoni skapar mer problem än den löser, skriver socialistiska Internationalen medan Lars Anders Johansson, i tankesmedjan Timbros nättidning Smedjan konstaterar att den svenska likhetskulturen syns i den modernistiska hegemoni som varit rådande inom svensk arkitektur och stadsplanering sedan slutet av 1930-talet. I riksdagen råder en nyliberal hegemoni, förklarar Rättvisepartiet Socialisterna medan Mats Blomberg skriver i tidningen Fokus om hur borgarna 1976 lyckades bryta vänsterns hegemoni. Samtliga exempel är hämtade från ett par veckor i svenska medier.Hegemoni är ordet på allas läppar. Ja, i alla fall om man ser till hur det har spridit sig under de senaste decennierna – från att främst ha hört hemma i universitetsmiljöer och akademiska diskussioner till att nu florera på allt från feministiskaworkshops till ledarsidor av alla politiska färger. En sökning i mediearkivet Retriever visar hur begreppet endast omnämndes ett fåtal gånger per år i dagspressen under 1990-talet för att sedan stadigt öka. Knappt ett par decennier in på tjugohundratalet förekom begreppet med marginal över 500 gånger per år i sportsammanhang, ledartexter och kulturanalyser. Det förekommer förstås också i publikationer som inte registreras i något mediearkiv, mer ljusskygga sajter som talar om ”etablissemangsmedias hegemoni”. Ja, detta luddiga begrepp används av alla politiska läger och i skilda syften. Men vad betyder det egentligen?2017 utkom historikern och sociologen Perry Anderson med boken ”The H-word” som går till botten med hegemonins idéhistoria, utifrån en liknande iakttagelse kring begreppets utbredning. I snitt ges det ut en engelskspråkig titel i månaden med ordet ”hegemoni” i.Anderson återvänder till begreppets ursprung – grekiskans hegemonia som betyder ledning eller ledarskap. Härifrån kommer den geopolitiska betydelsen av hegemoni där en eller ett flertal svagare stater underkastar sig en starkare stat frivilligt, i syfte att erhålla internationellt erkännande, beskydd eller ekonomiskt bistånd. I Grekland var det Sparta och Aten som skapade sig hegemoniska särställningar där andra stater underkastade sig dem i utbyte mot beskydd. Aristoteles beskrev systemet som att ”de båda hegemoniska staterna i Grekland tog sin respektive styrandeform som standard och ålade dem på andra städer, i ett fall demokrati och i ett annat fall oligarki, fram tills att det hade blivit en fast vana hos befolkningen i resten av städerna att inte ens önska jämlikhet utan endast välja mellan att regera eller att uthärda underkastelsen.” Ungefär så fungerar hegemoni, oavsett i vilket sammanhang den uppstår. Det verkar de flesta vara överens om.Hegemonin döljer med andra ord de politiska dimensionerna genom att få det att framstå som objektivtEfter Grekland och Aristoteles faller begreppet mer eller mindre i glömska fram till mitten av 1800-talet, då det återkommer i diskussioner och analyser kring Preussen och kejsardömets särställning innan det landar hos revolutionärerna i Ryssland. Här handlade det inte längre om relationen mellan stater, utan om relationen mellan klasser inom en och samma stat där Lenin använde sig av hegemoni som en fokuserad social strategi; att ena alla grupper som allierade under proletariatets diktatur, inte minst den stora majoriteten bönder. Det var också genom denna definition av hegemoni som den italienska kommunistledaren Antonio Gramsci kom i kontakt med begreppet under 1920-talet. 1926 dömdes Gramsci till 20 års fängelse av Mussolini-regimen och började under fängelsevistelsen att nedteckna sina tankar om samhället, totalt 29 anteckningsböcker där han bland annat utvecklade teorin kring kulturell hegemoni. Begreppet beskriver hur en styrande klass kan dominera genom kulturen i samhället – dess vanor, beteenden, upplevelser och värderingar – så att den styrande klassens sätt att leva och livsåskådning blir normerande och gör att det politiska, sociala och ekonomiska tillståndet i samhället framstår som naturligt och oundvikligt. Hegemonin döljer med andra ord de politiska dimensionerna genom att få det att framstå som objektivt.Det ska dröja till 1970-talet, långt efter Gramscis död, innan fängelseskrifterna trycks och sprids i både Italien och andra länder. Den kulturella hegemonin blir från och med då ett nyckelbegrepp för att beskriva nyliberalismen, borgerlighetens makt i samhället och hur kapitalismen närmast betraktas som en naturlag. Även inom genusvetenskapen plockas begreppet upp för att beskriva så kallad ”hegemonisk maskulinitet”. De beteenden som den hegemoniska maskuliniteten innehar ses som naturliga, vanliga och positiva, men är också en idealbild som ingen kan leva upp till. Det närmaste män kan komma är delaktighet, det vill säga man delar den hegemoniska manlighetens ideal, även om man inte kan leva upp till den fullt ut. Genom att eftersträva hegemonin och på så vis stödja idealet, åtvinner männen de fördelar som den hegemoniska maskuliniteten tilldelas. I samband med #metoo aktualiserades den analysen, kring frågeställningar hur vissa beteenden kan ursäktas och till och med legitimeras. Likaså återkommer begreppet i den återkommande frågan om en manlighet i kris. Vad sker med den enskilda mannen när hegemonin förändras från den starka, industriarbetande familjeförsörjaren till den emotionellt tillgängliga mannen vars partner tjänar mer? Vad händer med de män som känner sig vilsna och omsprungna, eftersom hegemonin kräver någonting annat av dem nu?Så vad talar vi egentligen om idag när vi talar om hegemoni? Den hegemoniska maskuliniteten, liksom den marxistiska kulturella hegemonin är bara några av de begrepp som ordet återkommer i. Hegemoni används också för att exempelvis att kritisera journalisters påstådda mörkning om invandringens effekter eller påvisa hur så kallad etablissemangsmedia vägrar berätta om chemtrails på himlen. Det är sannolikt en naturlig följd av ett samhälle som de senaste decennierna förvandlats till ett informations- och påverkanssamhälle, där alltfler röster vill göra sig hörda, liksom ett samhälle där tilltron till auktoriteter minskat och alla kan skapa sig sina egna sanningar.Hegemoni upprätthålls, enligt Gramsci, genom att de intellektuella på olika sätt företräder den styrande klassens intressen och förklarar sakernas tillstånd för undersåtarna på ett sådant sätt att de upplever de maktförhållanden som råder som självklara och därför självmant ger sitt samtycke till att låta sig styras. En formulering som idag lika gärna kunde vara hämtad från Flashback forum eller en antivaccinationssajt. Det finns ju i själva verket också något gott i att vissa hegemonier – exempelvis hur vi talar om Förintelsen eller att vaccination gynnar både individ och folkhälsa – faktiskt har etablerats. Samtidigt är andra hegemonier, som tron på evig utveckling på en jord med begränsade naturresurser, fortfarande starka fastän all forskning pekar på att vi är på väg mot en klimatkatastrof.Det finns med andra ord anledning att tro att såväl Aristoteles som Gramsci vänder sig i sina gravar när de ser hegemonibegreppets slängiga användning i alla former av svensk debatt, men det är ett symtom på tiden vi lever i. Makten är mer differentierad, rösterna är fler. Hegemoniordet är idag allas och samtidigt ingens alls.Elin Grelsson, författare och skribent LitteraturPerry Anderson: The H-word. The Peripetetia of Hegemony. Verso, 2017.Raewyn Connell: Maskuliniteter. Översättning Åsa Lindén och Nils Sjödén. Daidalos, 2008.Antonio Gramsci: Selection From the Prison notebooks. Redaktör och översättare Qouintin Hoare och Geoffrey Nowell Smith. Lawrence and Wishart, 1971.Kristoffer Holt: Mediemisstro där ytterkanterna möts. Institutet för mediestudier, 2016.Dag Thorén: Mediakriget. Lunds universitet, 2015.

27 Helmi 201910min

I den franska romanen Språkets sjunde funktion blir litteraturforskaren Roland Barthes mördad. Mikael Timm jämför denna litterära språkdeckare med verklighetens språkskräckisar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången 2017. I Hillary Clintons bok om valkampanjen börjar allt om från början: samma diskussion om hur Trump uppförde sig, samma förundran över hur han kunde vinna. Känslan av déja vu infinner sig också under läsningen av historikern Timothy Snyders lilla skrift ”Om Tyranni”, en sorts handledning för hur man ska stå emot Trumps styre. I likhet med privatdetektiv Ture Sventon är jag frestad att utbrista: Alltid denne Trump. Men till skillnad från Sventon så har jag inga svårigheter att följa vad min favoritskurk har för sig. Jag sitter i höstsolen och scrollar tidningar och tidskrifter på läsplattan. Av världens alla språk behärskar jag ett fåtal så mitt urval är genant begränsat. Men ändå. Över nations- och språkgränserna återkommer samma namn: Donald Trump. Vad han än gör – och ibland avstår från att göra – fyller artiklarna förstasidorna vecka ut och vecka in. Det är inte utan att jag skäms en smula över mitt intresse för Trump, speciellt efter läsning av ”Om Tyranni”. Timothy Snyder vill i sin skrift visa hur individen ska bjuda motstånd. Var logisk, säger Snyder. Läs långa artiklar i tidningarna. Bry dig mindre om tv. Lite inte på vad du hittar på internet. Kolla fakta. Var modig. Och så vidare. Ja, det låter som svensk debatt i slutet av 70-talet då alla sysslade med att ”kritiskt granska” nyhetsförmedlingen. Det som lockar, för att inte säga förhäxar, är hans språk: ordval, gester, tempo. Men räcker det? Är det inte så att Trumps väljare vet att deras kandidat överdriver eller ljuger – och att just det charmar hans anhängare. Att med gamla metoder försöka mota Trump ur talarstolen är som att spela schack med en motståndare som egentligen inte bryr sig om spelet, allra minst regelboken. Uppenbarligen tycker många illa om presidenten - men han fascinerar. Och därmed sätter han dagordningen. Vad är det som trollbinder? Trumps förslag är vid det här laget välkända, men det som lockar, för att inte säga förhäxar, är hans språk: ordval, gester, tempo. Det är som om Trump har en kommunikationsnyckel ingen annan politiker fått. Man kan tycka vad som helst om Trumps förslag, men det är uppenbart att han behärskar konsten att beröra sina väljare och sina motståndare. Kennedy var aldrig lika dominerande, möjligen var Ronald Reagan ibland i närheten av Trumps räckvidd – men inte under så långa perioder. Har Trump upptäckt ett nytt politiskt språk? I romanen ”La septième fonction du langage” som kom 2015 fantiserar den franske författaren Laurent Binet om att det finns en hemlig språklig nivå som språkforskaren Roman Jakobson upptäckt men valt att dölja för omvärlden. Dock kommer socialistpartiets ledare François Mitterand över Jakobsons forskningsrapport och med dess hjälp vinner han den avgörande tv-debatten och blir 1980 Frankrikes förste socialistiske president. Binets bok är en deckare, men också en idéroman och vissa avsnitt är mini-essäer om språkteori. Framförallt är boken en skildring av 70-talets intellektuella Paris. Roman Jakobson lade grunden för mycket av språkvetenskapen. Han definierade element som måste finnas för att språket skall fungera: sändare, mottagare, kontext, meddelande och så vidare – och han avgränsade på liknande sätt 6 olika funktioner som han menade att språket har. Jakobsons försök att spalta upp hur språket fungerar är grunden för Binets egenartade roman. Semantikern Roland Barthes dör 1980 i en olycka efter att ha ätit lunch med president Mitterand på en känd restaurang intill Collège de France där Barthes undervisade. Det var en  banal trafikolycka och Barthes föreföll inte allvarligt skadad men avled en månad senare. Binet tänker sig att Barthes mördats därför att han på något sätt kommit över Jakobsons hemliga uppsats om en sjunde språkfunktion som ger den som kan knepen möjlighet att totalt manipulera lyssnarna. Bland de misstänkta finns förstås de som umgåtts med Barthes: Michel Foucault, Jacques Derrida, Julia Kristeva, Claude Lévi-Strauss, Jacques Lacan, författaren Philip Sollers, Umberto Eco, Louis Althusser – ja, nästan alla Maitre Penseurs som de kallades vid denna tid – alltså stora intellektuella – förekommer i mördarjakten. Binets bok är en deckare, men också en idéroman och vissa avsnitt är mini-essäer om språkteori. Framförallt är boken en skildring av 70-talets intellektuella Paris. Deckarintrigen ger Binet möjlighet att ställa enkla och tydliga frågor: vad betyder de misstänktas uttalanden? Den till en början rätt fyrkantige kommissarien Bayard som leder undersökningen blir alltmer fascinerad av vad ordval, kläder och inte minst offentliga framträdanden säger om de misstänkta. Den unge semiotikern Simon Herzog som hjälper kommissarien att tolka seminarier och texter blir å sin sida allt mindre benägen att prata akademiskt strunt och vill istället hitta fakta bakom orden. Roland Barthes berömmelse kom just ur hans förmåga att avlocka det banala dess budskap: en bilmodell, en trädgård, ett fotografi. Från att ha varit litteraturvetare blev han av en teckentydare, en vägvisare genom ett universum av tecken. Skildringarna av den intellektuella överklassen är ironisk för att inte säga sarkastisk, speciellt illa åtgången blir författaren Philip Sollers. Och visst har 70-talets parisintellektuella en del gemensamt med Molières hovfolk.  Men samtidigt frammanar Binet en intellektuell guldålder av nyfikenhet och upptäckarglädje. Vad kan man göra när det inte längre går att nå motståndaren med ord? Romanens höjdpunkt är skildringen av en påkostad språkvetenskaplig konferens på Cornell University i USA där alla, inklusive Roman Jakobson själv, drabbar samman. Dödsoffren blir flera, de intellektuella offren ännu fler – för konferensen visar semiotikernas oförmåga att komma vidare. Den franska intellektuella vågen, den så kallade franska skolan, tappar rörelseenergin. När romanen slutar börjar det som i USA kallades för the me-decade, jag-decenniet, den brackiga individualismens tid, avlägsen från Barthes och hans anhängares dröm om att se världen tydligare. Binet visar både språkets glans och tillkortakommanden i skildringen av verbala orddueller som anordnas av en mystisk klubb. Där drabbar framstående intellektuella samman i debatt över ett givet ämne – den som förlorar får ett finger avklippt. Det är en sarkastisk parallell till Platons dialoger – samtal med målet att skada motståndaren. Och därmed också en absurd fortsättning på vår tids politiska debatt där samförstånd tycks helt otänkbart. Den kopplingen gör inte Binet själv, men som läsare är den svår att undvika. Vad kan man göra när det inte längre går att nå motståndaren med ord? Det som ger hopp i Binets bok är inte den finurliga presentationen av språkteorier utan lekfullheten. Binet har inte den stjärnglans som omgav 70-talets intellektuella stjärnor i Paris, men han har definitivt fransk esprit. Den kanske inte biter på Trump – men det muntrar upp. Och lite av Barthes och de andra teckentydarnas kunskaper kan nog behövas för att hitta rätt i den virvelvind Trump rör upp. Mikael Timm, medarbetare på kulturredaktionen "Språkets sjunde funktion" av Laurent Binet i översättning av Sara Gordan

19 Helmi 20199min

Sluta smålipa och börja hulka! Vi behöver den där riktigt djupa, snoriga gråten konstaterar bibliotekarien Elisabeth Skog och tipsar om det perfekta rummet för att locka fram tårarna och skrattet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns en sida på nätet där man kan få hjälp att räkna ut både hur länge man gråtit och den sammanlagda volymen tårar. Jag fyllde i uppgifterna för en ledsam period; datum och klockslag och fick svart på vitt att total gråttid summerats till 2 timmar och 19 minuter och att tårarnas sammanlagda mängd uppgick till 2.8 dl. Om man studerar gråtens mekanismer får man veta hur bra det är att gråta och om nyttan med själva tårarna. Det renar och rensar både fysiskt och psykiskt, och det går inte att fuska sig till sådan sanering genom att till exempel skära lök. Det är den känslosamma, hulkande gråten och dess proteinfyllda tårar som ger resultat, denna cocktail av slem, fett och salter. Från medeltiden och fram till industrialismen var det på det stora hela accepterat att gråta. I gråten gör vi oss av med stresshormonet kortisol och känner oss lugnare efteråt. Och äkta tårar innehåller också enkefalin, vilket fungerar som kroppseget morfin, alltså både smärtlindrande och lugnande. Och inte nog med det, på grund av sin konsistens rinner just gråttårar långsammare ner för kinderna än lökskärar-tårar. Kanske för att vår omgivning ska hinna uppfatta dem och komma till undsättning? En av gråtens funktioner verkar också vara just kommunikativ, att vi ska bli sedda i vårt gråtande. När vi är mycket små, innan vi har ett språk är gråten en överlevnadsmekanism, vi gråter efter mat, kontakt, värme, vila. Gråtande barn var till och med populära motiv i heminredningen på 70-talet. Närbilder av rödmosiga barnansikten med stora tårar prydde både tavlor, brickor och korsstygnsbroderier. Synen på vårt gråtande har växlat under historiens lopp. Från medeltiden och fram till industrialismen var det på det stora hela accepterat att gråta. Inte minst under 1700-talet då män och kvinnor grät öppet och stort. Men det är viktigt att påpeka, som Karin Johannisson skriver, ”...att gråtspråket hade sina spelregler. Medicinska bedömningar och etiketten satte gränser för det acceptabla [...] tårarna var alltså strikt socialt och moraliskt kodade.” Samstämmiga uppgifter pekar alltså på hur välgörande det är med förlösande gråt. Det verkar finnas bevis för att det rentav skulle vara hälsovådligt att hålla tillbaka den. Högt blodtryck och hjärtproblem lurar på er med sammanbitna käkar, nersvald gråt och torra ögon. Ett i sammanhanget ofta använt citat är av den brittiske psykiatrikern Henry Maudsley (1835-1918) han lär ha sagt "The sorrow which has no vent in tears may make other organs weep”. Sorg som inte får sitt utlopp genom tårar kan få andra organ att gråta. Att inte gråta alls har ibland betraktats som något suspekt och skulle då botas som en sjukdom. Om du var kvinna kunde denna oförmåga dessutom ligga till grund för att du brändes på häxbål. Längre fram i tiden när gråtandet hade blivit en nästan enbart kvinnlig verksamhet betraktades det som ett bevis på homosexualitet om en kvinna inte kunde uppvisa gråt. Men nuförtiden, när kontroll och behärskning är de främsta dygderna, vilka får egentligen gråta nu? Svaret kanske kan utläsas via ett intrikat koordinatsystem med parametrar som klass, kön, frekvens och vad som orsakar tårarna. Dåvarande presidenten Barack Obama gråter på en presskonferens när han talar om en skolskjutning. Det framstår som en accepterad gråt och han får kredd. En japansk politiker Ryutaro Nonomura storgråter offentligt när han anklagats för att ha försnillat offentliga tillgångar och använt dem till familjeresor. Han blev hånad och skrattad åt. ”Den gråtande politikern” blev hans smeknamn. I djup fulgråt finns en direkt koppling mellan tårar och det osköna snorandet Att tolka tårar visar sig vara problematiskt, det verkar till exempel accepterat för idrottare att gråta, både vid vinst och förlust, men mindre lämpligt att gråta öppet över andra personliga nederlag eller privat grämelse. Jag läser en frågespalt på nätet; en person som upplever sig vara extremt lättgråten frågar psykologen: Vad göra och finnes bot? Svaret lyder att om man har lätt för att gråta har man också nästan alltid skäl därtill. Många som har nära till gråt har förmodligen knipit ihop över saker under många år. Ta din gråt på allvar, gråt ut i floder. Ja ”Gråt tills jobbet är gjort.” lyder råden. Det handlar alltså inte bara om att gråta, utan om hur man gråter. En internationell studie visar att män gråter 6-17 gånger per år, kvinnor 30-64 gånger. En annan viktig aspekt i denna studie är hur djup gråten är. Ett mått på det är till exempel ifall gråten övergår i hulkande. I vår samtid har det uppstått ett ord för det här hulkande kvidande råa framsläppandet av vätskor, nämligen ”fulgråt”. Pernilla Wahlgren och Jenny Strömstedt med flera har vittnat om sin fulgråt i olika sammanhang. I djup fulgråt finns en direkt koppling mellan tårar och det osköna snorandet vilket förklaras genom en avrinningskanal från ögat till näsan. Kroppen ser till både att producera tårarna och att de ska ha någonstans att ta vägen. För att hela detta intrikata maskineri ska fungera behöver ögonen extra tillförsel av blod, små kärl under huden vidgas och svullnar och vi får ”det klassiska förgråtna ansiktsuttrycket”. Det är nämligen önskvärt att gråten är både ljudlig och djup eftersom förmågan att gråta ordentligt hänger ihop med sin motsats; att kunna skratta rejält. ”Känslor har en polär tendens, säger idéhistorikern och psykoterapeuten Claes Ekenstam i en intervju, ”de är ihopkopplade med varandra. Det betyder att om man blockerar en så blir det mindre även av en annan. Gråter du väldigt grunt eller inte alls så kan du inte heller skratta på det där djupa, befriande och härliga sättet”. Slut citat. Alltså, inte nog med att vi kan bli sjuka av att lägga på locket just när gråten börjar sjuda, denna självbehärskning kan dessutom beröva oss den härliga känslan av ett rungande gapskratt. fiktionen och dess gestalter kan vara en oväntad genväg till oss själva och att dela läsupplevelser med andra kan innebära en speciell form av intimitet. Men är det ens ok att skratta så där djupt och härligt som Ekenstam beskriver? Jag vet en arbetsplats där ljudliga skratt nyligen togs upp på listan över arbetsmiljöproblem, i höjd med dålig ventilation och krånglande kaffemaskiner. Kontroll och behärskning verkar betecknande för vår tid. Kroppen ska hållas i strama tyglar och det samma gäller känsloyttringar. Peter Englund avslutar sin essä ”Gråtens historia” med denna reflektion ”Skulle en människa ur förflutenheten se oss idag skulle hon säkert tycka att vi verkar vara känslokalla. För det som är underligt, det är inte att de grät så mycket, utan att vi gråter så lite.” Gråten har förpassats långt in de mest privata gemaken och kanske också skrattet? Var ska vi då ta vägen med allt? En bibliotekarie kanske skulle svara: låt oss gå till skönlitteraturen! Mötet med fiktionen och dess gestalter kan vara en oväntad genväg till oss själva och att dela läsupplevelser med andra kan innebära en speciell form av intimitet. Vi bildar en läsecirkel och i skydd av sidorna, i skuggan av de litterära karaktärerna, kan vi få syn på oss själva. Och skulle en man smyga med in, kanske rentav en som bara snittar på sex gråttillfällen per år så finns det en perfekt bok att läsa; 2015 gav nämligen ett amerikanskt förlag ut en antologi, som översatt till svenska får titeln ”Dikter som får vuxna män att gråta”. Vi går till böckerna och vi går till andra läsare. Vi stänger dörren om vår cirkel och låter tårarna rinna och de bullriga skratten eka. Elisabeth Skog, bibliotekarie Källor Karin Johannisson: ”Melankoliska rum” Albert Bonniers förlag (2009). Anthony and Ben Holden (red). Poems that make grown men cry. Simon & Schuster paperbacks (2015) Illustrerad vetenskap 1/9 2009: Varför svullnar ansiktet upp när man gråter? Svenska Dagbladet 30/7 2017: Därför är det dags för män att börja gråta.

18 Helmi 201910min

Den agonala principen strävan att vara bäst och överglänsa andra i särskilt fysiska aktiviteter tycks vara ett undantag i historien. Det är hög tid att debattera idrotten, enligt Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På film gestaltas idrottspojken och idrottsmannen gärna som enkelspårig och icke-intellektuell; en fotsoldat i idrottens tjänst. Hur vanlig är han i verkligheten? Jag hittar något som liknar ett levande exemplar av karikatyren i skidåkaren Petter Northugs självbiografi Min historia. Han beskriver att tävla som det i stort sett enda han ville redan som barn. Som nioåring fick han dåligt samvete av att kasta bort tid på lektioner och smet därför ut från dem för att göra situps. Den första förälskelsen skrämde honom. Om han skulle bli världsmästare kunde han ju inte, som han formulerar det: ”bli allt för förtjust i livet”. Fadern och farfadern hejade på. Farfaderns sista ord till sonsonen på sin dödsbädd löd ”Visa dem ryggen, pojken min”. Pengar var alltså redan från början en motor i den moderna idrottens framväxt. Det finns tecken på att människor idrottat i åtminstone 5000 år. I gamla skrifter nämns exempelvis brottning, löpning och rodd. Men först i det antika Grekland kan man mer säkert säga att det handlade om tävlande med fokus på individuella prestationer och att vinna över andra. På forskarspråk kallas det "den agonala principen". Historiskt tycks organiserat tävlande enligt den agonala principen ha varit en marginell företeelse; däremot tycks människor ha lekt organiserade lekar och ibland utmanat varandra mer informellt. En sorts tidig fotboll uppstod till exempel både i Kina många århundranden före vår tideräkning och under europeisk medeltid. Under renässansen, med insikten att fysisk aktivitet var bra för hälsan, var det framför allt lekar och olika sorters gymnastik som lyftes fram, även om det också förekom tävlingar på blodigt allvar. Stor spridning i Europa fick den tyska turngymnastiken som tog avstånd från prestationstänkande och när Sveriges första idrottsförening, Upsala Simsällskap, bildades 1796 fanns inga tävlingsinslag. Det var i England som den moderna tävlingsidrotten föddes. Idrottsforskaren Jan Lindroth beskriver det i sin bok Idrott under 5000 år delvis som en konsekvens av att det fanns ett utvecklat intresse för vadslagning, vilket drev fram krav på fasta regler och mätbara resultat. Pengar var alltså redan från början en motor i den moderna idrottens framväxt. Jan Lindroth kallar utvecklingen för en sportifieringsprocess som efterhand spred sig över världen, först inom det engelska imperiet. Det gick till en början ganska sakta och internationella tävlingar var ovanliga före OS i Aten 1896. Petter Northugs främsta drivkrafter för sina skidbragder verkar av hans bok att döma ha varit fokuserat hat och aggression. På det viset är han ett tydligt barn av idrottens historiska koppling till militär träning och aktiva uppövande av vi- och domtänkande. I den upptrappning av nationalistiska känslor som pågick i Europa kring förra sekelskiftet blev internationella landskamper i olika sporter en ingrediens. Unga män skulle förberedas för krig. Dessutom skulle socialismen motarbetas genom att nationer, inte klasser kämpade emot varandra under ordnade former. I Sverige var det till en början högerkrafter som omhuldade idrotten medan arbetarrörelsen var negativ; mer negativ ju längre vänsterut man kom. Under 20-talet var debatten häftig och kritikerna vände sig emot konkurrenstänkandet och menade att idrotten drog ungdomen bort från mer meningsfulla aktiviteter. Det är argument som känns mycket främmande idag, när samhället ger stora bidrag och många föräldrar bygger upp hela sin fritid kring sina barns deltagande i organiserad idrott. 1931 blandade sig författaren Ivar Lo-Johansson i debatten med sin skrift Jag tvivlar på idrotten. I den för ett fiktivt författarjag samtal med den desillusionerade idrottaren Kvickenberg. Idrotten kallas för "frälsningstro" och beskylls för att göra barn och unga korkade, orsaka missbildningar och vara "själsmördande". Boken avslutas dramatiskt med att Kvickenberg dör, efter det att en idrottsorsakad hälseneinflammation spridit sig i kroppen. Under andra världskriget blev idrotten emellertid adopterad av folkhemmet och kom att fungera som ett socialt kitt i vårt identitetsbyggande. Den blev också ett led i den nationella beredskapen och i och med det fick den sin avgörande legitimitet. Idag har idrotten blivit en så etablerad del av samhället och våra liv att vi har mycket svårt att se dess påverkan och effekter. Kanske kan man säga att hela samhället har blivit sportifierat och besatt av den agonala principen. Robin Tingsvall vantrivs och blir alltmer kritisk till det han ser. Han reflekterar över att manligt alltid rankas högre än kvinnligt och att nationalism och krigsmetaforer är självklara delar av elitidrotten.  Petter Northug placerar in sina prestationer i en klassiskt kroppsarbetande manlighets fack när han skriver: ”Allting handlade om att få jobbet gjort. Det fick mig att känna mig som en del av det jag kom ifrån. Flera generationer av arbetskarlar som kavlade upp skjortärmarna och högg i och gjorde det som krävdes. Det gjorde mig stolt.” Slut citat. Petter Northug verkar inte ha reflekterat över att de mäns fysiska umbäranden som han refererar till handlade om att i tysthet uträtta hårt kroppsarbete, eller möjligen att delta i krig, medan han själv verkat i underhållningsbranschen. Men alla elitidrottare är inte som Petter Northug. I sin självbiografi Allt jag förlorade genom att vinna berättar den före detta elitspelaren Albin Tingsvall om sitt liv som idrottstvivlande högpresterare inom handbollen. Tingsvalls bok handlar, precis som Northugs mycket om smärta: maratonträningspass med mjölksyra, svåra skador, leder som knastrar och tår som blivit krokiga av tvära vändningar i idrottsskor. Tillkommer gör också press från fans och media, utskällningar av tränare som verkar tro att människor presterar bättre om de känner sig värdelösa, brist på vila och så omgivningens ständiga förväntningar om att vara tacksam över möjligheterna att tjäna sitt lag och sitt land. Robin Tingsvall vantrivs och blir alltmer kritisk till det han ser. Han reflekterar över att manligt alltid rankas högre än kvinnligt och att nationalism och krigsmetaforer är självklara delar av elitidrotten. Syrligt konstaterar han att det är märkligt att gå till ett jobb där aggressiviteten är så ingrodd att ingen ser den som främmande och där vuxna män visar kommande generationer att färgen på en tröja är fog nog för hat. Några av de mest idrottskritiska böcker jag läst de senaste åren är skrivna av manliga före detta idrottare och tränare: Martin Bengtssons I skuggan av San Siro, Fredrik Sundqvists Så funkar ungdomsfotboll och Albin Tingsvalls Allt jag förlorade genom att vinna. Men vad kommer hända med tävlingsidrotten om ifrågasättandet växer? Går den att separera från det den en gång byggdes upp som en del av: nationalism, krigsförberedelse, manlig hårdhet, överordning och underkuvande? Det sägs ibland att sexism och rasism inom idrotten bara är en spegel av hur det ser ut i samhället men idrotten är också i hög grad med och formar det. Kanske behöver vi på allvar börja tala om vad den agonala principen gjort, och gör med våra liv. Är det samhälle den pekar ut åt oss som idealet verkligen vad vi vill eftersträva? Varför ska vi som individer lägga en massa kraft på att visa att vi är bättre än andra, när vi istället skulle kunna lägga den på att sträva efter att alla ska må bättre och vårt samhälle bli mer hållbart? Får man önska sig 20- och 30-talens yviga, mångsidiga idrottsdebatt tillbaka? Eva-Lotta Hultén, journalist och författare   Litteratur Johnny Wijk: Idrott, krig och nationell gemenskap, Symposion. Jan Lindroth Idrott under 5000 år, SISU Idrottsböcker. Lars Ericson Wolke: När leken blev allvar – om svensk idrotts historia. Populär historia, december 2001. Ivar Lo-Johansson: Jag tvivlar på idrotten, Arx förlag. Petter Northug: Min historia, Mondial. Albin Tingsvall: Allt jag förlorade genom att vinna, Offside press.

13 Helmi 20199min