Ovidius i exil – jämrandet som litterär metod

Religionshistorien har präglats av ikonoklasm, förstörandet av bilder. Det väcker så klart avsky, men kanske finns det något annat att ta fasta på i kritiken mot avbilden? Mattias Hagberg förklarar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ett erkännande: Jag är en bildstormare. Jag skriver under på den famösa formuleringen i Andra Mosebok: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting…”. Men jag är det inte i någon traditionell bemärkelse. Jag vill inte förbjuda, förstöra eller förgöra. Jag vill inte låta Herrens svartsjuka drabba den otrogne i tre generationer. Nej, jag är en bildstormare i en mycket bildlig bemärkelse. Det är inte bilden i sig jag vill åt, inte återgivningen som sådan, utan föreställningen om bilden – dess laddning om man så vill, dess förmåga att lura mitt intellekt och dra in mig i ändlösa diskussioner om representation och autenticitet. För att fullt ut förstå vad jag menar tror jag att det krävs en omväg – en omväg över tid och genom rum. I maj 2018, medan Ryssland fortfarande är någorlunda öppet, står jag på Tretjakovgalleriet i centrala Moskva. Det är första gången jag ser Kazimir Malevitjs målning ”Svart kvadrat” i original, och jag är förvånad. Inte över tavlan i sig, utan över min reaktion. Om det inte hade varit en sliten kliché skulle jag vilja påstå att jag darrade. Sällan har ett konstverk berört mig så starkt. Malevitjs ”Svarta kvadrat” från 1915 är en omvälvande upplevelse – att stå där i galleriet och se den helt svarta tavlan är som att stå inför något absolut, inför en nollpunkt från vilken konsten vände sig från verkligheten i snäv bemärkelse mot något transcendent. Malevitj avbildade inte – han öppnade världen för det okända. Några år efter att han målat sin första svarta kvadrat skulle han uttrycka denna vilja att överskrida den avbildande konsten med några poetiska rader: ”Inga ’avbilder av verkligheten’ –, inga ideala föreställningar – inget annat än öken. Men öknen är fylld av den föremålslösa förnimmelsens ande, som genomtränger allt. [–-] Det jag ställde ut var ingen ’tom kvadrat’ utan en förnimmelse av föremålslösheten.” Nästan samtidigt som Malevitj fann sin väg genom öknen utvecklade Vasilij Kandinskij liknande tankegångar om det abstrakta måleriets väsen. I texten ”Om det andliga i konsten” från 1911 försökte han formulera en ny syn på bildens möjligheter. För Kandinskij var konsten inte en spegel av världen, utan ett fönster mot en annan verklighet: ”På ett fördolt, gåtfullt och mystiskt vis uppstår det sanna konstverket ur ’konstnären’. Lösgjort från honom erhåller det sitt eget liv, blir en personlighet, ett självständigt av ande levande subjekt som även i materiellt avseende lever ett verkligt liv – som ett väsen.” Språkbruket, såväl Kandinskijs som Malevitjs, är dunkelt, närmast religiöst i sin stil. Den abstrakta konstens utveckling under början av 1900-talet bär tydliga spår av östkyrkans mystik. Den ortodoxa ikonen var en förebild, eller åtminstone ett förebud. Både Kandinskij och Malevitj växte upp med den ortodoxa kyrkans bilder i sin absoluta närhet. Min upplevelse på Tretjakovgalleriet i maj 2018 hade rottrådar långt tillbaka i tiden. Kristendomens triumf var en omvälvande, ibland brutal, kulturrevolution. En hel värld ersattes av en annan. Eller rättare sagt, en kultur föll – den grekisk-romerska – och en ny formades ur dess ruiner. Den brittiska författaren Catherine Nixey har beskrivit århundradena då kristendomen segrade som en våldsam tid. I den uppmärksammade boken ”The Darkening Age” – på svenska med titeln ”Skymningens tid: Kristendomens förstörelse av den antika världen” – ger hon en mörk bild av den tidiga kristendomens förstörelselusta. Böcker bränns, byggnader rivs och statyer slås i spillror. Det är på sätt och vis en realistisk bild, men också begränsad. Visst var kristendomens triumf en våldsam omvälvning. Men Catherine Nixey missar de subtila och många gånger klargörande diskussioner som också pågick under dessa århundraden. De kristna hade sina skäl – precis som judar och muslimer – att misstro bilden, eller rättar sagt: avbilden. Den som läser bildförbudet i Andra Mosebok noggrant upptäcker att det innehåller en subtil språklig glidning. Det hebreiska ordet, temonha, som i svenska översätts med avbild, bär på flera olika betydelser, men står inte i första hand för bild eller avbild, utan för likhet. Det är alltså inte bilden i sig som är farlig, utan föreställningen om att det mellan bild och verklighet står ett lika-med-tecken. Det vill säga att bilden är en sann återgivning av något annat än sig själv. I väst dog frågan om bilder ut – och det antika bruket att avbilda växte samman med kristendomen. Men i öst levde frågan vidare, skapade stridigheter och avancerade estetiska diskussioner. Lösningen blev ikonen – en bild som inte var en avbild utan något annat, något mycket mer avancerat och frigörande. Jag brukar tänka att ikonen vänder på perspektivet, både bildligt och bokstavligt. Bildligt eftersom ikonen aldrig utger sig för att återge verkligheten, utan alltid pekar bortom sig själv, mot något okänt och ännu inte upptäckt. Den är inte en spegel utan en portal, en gräns mot en annan värld – en fantasi. Bokstavligt eftersom ikonen vänder på centralperspektivet och inte låter bildens linjer löpa mot horisonten i bakgrunden, utan mot betraktaren framför och utanför kompositionen. Den postmoderne teologen Jean-Luc Marion har fångat ikonens väsen i en enda mening: ”Ikonen uppkommer inte ur en vision, utan framkallar den.” Kanske var det just detta jag förnam framför Malevitj svarta kvadrat i maj 2018 – en vision, en öppning mot något nytt och okänt, mot det dolda, osynliga och oändliga – mot det oprövade. För ett ögonblick befann jag mig i Malevitj öken – i förnimmelsen av föremålslösheten. Ja, vad Malevitj såg, och vad ikonmålarna och deras teoretiker hade förstått redan under senantiken, var att föreställningen om konst som representation, som avbildning, var en återvändsgränd. När de insåg att det gudomliga inte gick att återge kom hela deras föreställning om konstens uppgift i rörelse. Den gick från representation till vision. Från idol, i bemärkelsen avbild, till ikon, i bemärkelsen ren bild. Den blev, för att uttrycka det med ett modernt och sekulärt språkbruk, performativ – en händelse som införde något nytt, och ännu okänt i världen.Ja, jag är en bildstormare. Jag vill inte ha likhet. Jag vill ha nya möjligheter. Nya verkligheter. Nya sanningar. Mattias Hagbergförfattare och journalist

8 Helmi 202410min

Den odlande människan har alltid slitit hårt, men också satt sin lit till högre makter. Maria Küchen läser några klassiska skrifter om jordbruk och blickar med dem upp mot rymden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tro och jord har alltid hört ihop. I tusentals år har den odlande människan vädjat till gudarna: Låt solen lysa eller molnen komma, låt regnet falla eller markerna torka upp.Det är ett uttryck för maktlöshet. Ibland är maktlösheten undergiven, ibland rasande, som när Karl Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarna bärgar sitt ynka hö, ”är det här hö eller katthår?”, och skyller eländet på ”Herrens väderlek”.Till sin fromma hustru Kristinas fasa, slänger han till sist det han har räfsat ihop upp mot himlen, och ropar åt Gud att har Gud tagit allt det andra så kan han ta detta också.Vädret rår vi människor inte på, inte i grunden. Mänsklighetens överlevnad är fortfarande beroende av odling, och odling är beroende av det allsmäktiga vädret, och kanske styrs faktiskt detta väder av gudomliga krafter som kan bevekas?Kanske å andra sidan inte. Det finns inga gudar, säger samtidens sekulära människa. Men är det så att hon har gjort sig själv till Gud? Vi har blivit så teknologiskt avancerade att det nästan ger en känsla av allsmäktighet.”Vid mitten av nittonde århundradet efter Kristi födelse”, skrev Vilhelm Moberg i förordet till Utvandrarna, ”skakades oföränderlighetens ordning i sin grund. Nyupptäckta krafter utnyttjades, vagnar kunde köras utan hästar och båtar kunde gå över haven utan segel. Jordklotets delar fördes närmare varandra.”För Moberg var det något gott. Klimatkrisen som missbruket av jordens resurser skulle leda till, kunde han knappast föreställa sig. Missväxt och hunger fick Karl Oskar att utvandra, och mot slutet av Vilhelm Mobergs klassiska romankvartett blir han en jordbrukstillväxtens apostel i Minnesota på andra sidan Atlanten. Kontinentens ursprungsfolk, som levde på naturens villkor, avfärdades av Karl Oskar som lata.Idag är Minnesota en av de viktigaste jordbruksstaterna i USA. Vid ett besök på Kennedy Space Center i Florida hörde jag en storjordbrukare från Minnesota hålla föredrag om satelliternas omistliga betydelse för hans verksamhet. Han var en Karl Oskar i det tjugoförsta seklet, herre över så väldiga marker att de sköttes om från rymden. För människor i äldre tider skulle det ha varit helt ofattbart – ett Guds mirakel, eller kanske häxkonst.Inte för att storjordbruk är något nytt. Det är proportionerna och metoderna som är nya. Den romerske statsmannen och bondsonen Cato den äldre – han som sägs ha avslutat alla sina tal i senaten med ”För övrigt anser jag att Kartago borde förstöras” – var en erfaren jordbrukare i betydande skala. Hans råd till landägare, i verket ”Om lantbruk” från år 160 före Kristus, fick stort genomslag. Men det är inte bara gårdens ägare som arbetar hårt i Catos bok. De som sliter värst är slavar.”Åt de slavar som bär bojor” skriver Cato, ”ger du om vintern fyra skålpund bröd, men när de börjar gräva om vingården fem skålpund.” Att hälla diesel i traktorn känns plötsligt människovänligt på en skala. När man läser Cato blir teknologins dubbelhet tydlig – den har förslavat naturen, men befriat människor.Catos text ger råd om allt från att plantera rätt grödor på rätt plats, till att sälja frukt och vin på auktion. Den är det äldsta bevarade exemplet på latinsk prosa. 2015 gavs den ut på svenska av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. I samma praktfulla volym finns texten ”Lantliga ting”, av Marcus Terentius Varro, som föddes några decennier efter Catos död och sågs som sin tids mest lärde man i Rom.De senaste seklen med sin olja och elektricitet, har drivit upp tempot i all mänsklig strävan – men varken kunskap eller ihärdighet uppfanns under den industriella revolutionen. Det blir tydligt i ”Lantliga ting” – den enda skriften i Varros väldiga produktion som finns bevarad i sin helhet. Där, precis som hos Cato, behandlas jordbruk sakkunnigt och konkret.Cato skriver, att den som förvaltar ett jordbruk ”får inte ha rådfrågat någon teckentydare, fågelskådare, spåman eller astrolog”. Inför sin egen stora uppfinning jordbruket, har människan aldrig varit totalt vidskepligt hjälplös. Då skulle inget ha fungerat.Samtidigt genomsyrade religionen hela livet i Catos Rom, och förstås även jordbruket. Den innebar ingen morallära. Sin medfödda karaktär kunde en människa inte göra något åt. Det viktiga var att upprätta kontrakt med gudarna för att få lycka och välgång, genom att utföra traditionens riter korrekt. Det här skriver Örjan Wikander och Dominic Ingemark om i en essä i Lantbruksakademiens bok.Religiöst bruk var centralt hos Cato, oavsett hans varningar om spåmän och astrologer. Varros tid ett sekel senare var annorlunda. Grekiska filosofer hade blivit mer på modet än gamla gudar.Greken Hesiodos, västvärldens äldste kände poet vid sidan av Homeros, var också bonde. På 700-talet före Kristus skrev han i sin stora dikt ”Verk och Dagar”, om vikten av att arbeta för födan i stället för att slösa sin tid med att söka gräl på torget.Hos Hesiodos har gudarna berövat människorna chansen till bekväm överlevnad. Tankarna går till Bibelns skapelseberättelse, där människan drivs ut ur Eden och tvingas slita i sitt anletes svett.Kristendomen förklarade missväxt som Guds straff för människors synd. Men den synen accepterar inte Karl Oskar i Utvandrarna. Han är modellen för den moderna människan – tar saken i egna händer i stället för att be till Gud, och arbetar hårt.Strävsamhet är ett adelsmärke för samtidsmänniskan, som förväntas producera maximalt för att kunna konsumera maximalt. Men det är också ett ideal med djupa rötter inom jordbruket. Hesiodos Verk och dagar är en moralpredikan, och en bondepraktika med rymden som vägvisare. Plogar gör man vid den tiden på året när stjärnbilden Plejaderna försvinner under horisonten just före soluppgången. När samma stjärnbild stiger upp på himlen strax innan solen går upp, är det tid för skörd.Hesiodos, Catos och Varros verk inspirerade en mängd bondepraktikor, som hjälpte svenska småbrukare ända in på 1800-talet. Och i sin almanacka läste Karl Oskar om stjärnbilderna och planeternas gång. ”Av dessa stjärnbilders möten med de kringvandrande planeterna”, trodde han, ”berodde väder och vind och kanhända även människors öden.”Han satte sig upp mot kristendomens Gud. Men liksom Hesiodos tvåtusen sjuhundra år tidigare, och liksom storjordbrukaren som föreläste på Kennedy Space Center, begrundade han rymden. Vädret och Gud har aldrig varit de enda skälen till att bönder vänt blicken uppåt. De har alltid sökt vägledning hos sol och måne, planeter och stjärnor. Rymd och jord hänger ihop, precis som rymd och tro.Maria Küchenförfattare och kritikerLitteraturÖrjan Wikander & Sten Hedberg (red). Om jordbruket av Marcus Porcius Cato, Samtal om lantbruket av Marcus Terentius Varro (översatta från latinet av Sten Hedberg), samt Liv, lantbruk och livsmedel i Catos och Varros värld: tolv artiklar av nutida svenska forskare. Särskilt artikeln Tron på högre makter. Religion och folktro av Dominic Ingemar och Örjan Wikander. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, 2015.Hesiodos: Theogonin samt Verk och dagar. Tolkade av Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.

7 Helmi 20249min

Den cirkulära idén om rening och pånyttfödelse lever kvar även i det moderna medvetandet. Dan Jönsson funderar på om historien, återigen, är på väg att ta slut. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När min mor var döende hände det ofta när jag kom och hälsade på att jag inte visste var hon befann sig. Det vill säga, med sin kropp satt hon förstås där i sin rullstol, men andligen var hon någon helt annanstans, hon var ung, hon var frisk och omgiven av sedan länge döda släktingar och vänner. Ofta pratade hon med mig som om jag var en av dem. I början försökte jag rätta henne i hennes villfarelser men slutade snart med det eftersom jag märkte att det bara gjorde henne förvirrad. Hon levde verkligen i en annan tid – inte bara vid en annan punkt i den utan i en helt annan tidsdimension, en värld där själva flödet hade stillnat och det förflutna samlades som i en väldig bassäng av tid, där allt blandades ihop.Jag visste förstås att sådant här är ganska vanligt hos människor i livets slutskede, ändå kände jag mig alltid lite skakad efter de där besöken. Som om jag blivit utsläppt ur en mörk tunnel: bara tanken på att bli berövad tidens flöde på det där sättet kändes som en mardröm. Rentav en vision av helvetet. ”Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet,” skrev den amerikanske författaren William Faulkner i ett vackert och berömt citat, men jag måste protestera: jo. Det är det. Och det måste det få vara. Tidens flod är ingenting att leka med, den som försöker kliva ner i den två gånger riskerar väldigt lätt att drunkna i den. Som meteorologen Phil Connors i filmen ”Groundhog Day”, eller Tara Selter i Solvej Balles märkliga romansvit ”Om uträkning av omfång”, som tvingas återuppleva samma dag gång på gång. Här handlar det visserligen inte om att stiga ner i det förflutna, snarare är det flödet självt som fastnat i en virvel, men effekten är densamma, en förtvivlad känsla av att livet förlorar sin riktning, sin mening. En sorts existentiell demens.Ändå, tanken måste tänkas. Tiden är som bekant den enda dimension som människan inte kan röra sig fritt i, och insikten om det förflutna som något för alltid förlorat är smärtsam. Historien måste besvärjas, väckas till liv, förverkligas på nytt. Vi utför egentligen sådana operationer hela tiden, så fort vi pratar gamla minnen, går på museum, eller firar jul och bakar pepparkakor efter farmors recept. Hela tiden med ett öga ner i tidens vatten: verkar det inte stillna, bara lite? Proceduren upprepas på kollektiv nivå: än idag återupplever människor i de kristna kulturerna varje söndag hur Herren vilade på skapelsens sjunde dag. I den tidiga sovjetstaten återuppfördes årligen stormningen av Vinterpalatset med tusentals statister, som ett sätt att hålla det revolutionära ögonblicket levande. Och i den lilla byn Tvarozná utanför Brno i dagens Tjeckien halar Napoleon en fredagskväll i början av december varje år fram konjakspluntan ur innerfickan på sin uniform efter att ha eldat sina trupper inför morgondagens stora drabbning. Trekejsarslaget vid Austerlitz, där den franska armén drev de ryska och österrikiska motståndarna på flykten i december 1805, rekonstrueras i ett tre dagar långt lajv av ett par tusen entusiaster i tidstrogna uniformer och med noggrant reproducerad utrustning, med motorvägen brusande i fonden bakom krutröken och marschmusiken skrällande ur högtalarna som ackompanjemang till kavalleriattackerna. Som alltså år efter år leder till samma resultat: den franske kejsarens triumf. Historien kan ju inte annat. Man frestas återigen besvara Faulkners berömda citat: Nej, det förflutna är inte förflutet. Det är bara dött.Och samtidigt: där jag står och huttrande bevittnar den historiska drabbningen anar jag någonstans bakom dessa sorgfälliga rekonstruktioner en kittlande, förbjuden tanke, skuggan av en möjlighet att något oväntat skulle kunna hända, Napoleon falla av hästen, ödet vika av i en helt okänd riktning… Jag tänker på det som den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade kallar för ”historiens fasa” – människans eviga svindel inför den avgrund av kaos och våld, epidemier, krig och naturkatastrofer som tiden tvingar henne att uthärda och som hon därför på något vis alltid har behövt hitta något sätt att tolka, skaffa sig distans till. I sin klassiska essä ”Myten om den eviga återkomsten” spårar Eliade dessa existentiella besvärjelser tillbaka till de förhistoriska, arkaiska kulturerna: hur de i myter och riter tvingar tiden till en evig cirkelrörelse där världen gång på gång skapas på nytt och det förflutnas fasor utplånas. Den vardagliga, profana tiden är i de här kulturerna bara ett sken. Bakom dess prövningar och katastrofer finns en sann, gudomlig tid som människan i dessa cirkulära riter måste aktualisera, förverkliga på jorden för att få överleva i det timliga. Tiden renas, kretsloppet kan börja om.Med den moderna synen på historien som en linjär utveckling, ett framåtskridande där människans egen skapande aktivitet är den avgörande drivkraften, kan denna cirkelrörelse se ut att ha brutits en gång för alla. Men det är, som Eliade ser saken, bara på ytan. I själva verket är den moderna människan i precis samma behov av att kunna se en mening, rentav en plan bakom historiens kaos och katastrofer. I praktiken går de ju bara att uthärda om man betraktar dem som förklarliga – rentav nödvändiga – steg på utvecklingens väg mot framstegets och upplysningens historiska slutmål. Vi finner sådana tankar i marxismens utopi om kommunismen, liksom i nittiotalets liberala fantasier om ”slutet på historien”, och för den delen i vår egen tids illusioner om hållbar tillväxt.Men inte bara det: också den cirkulära idén om rening och pånyttfödelse har varit fundamental i den moderna historiesynen, och är det faktiskt än idag. Man kan tänka på hur de franska och ryska revolutionerna gjorde rent hus med det gamla för att bygga något nytt och friskt på dess ruiner, eller hur andra världskrigets ödeläggelse tycktes tvinga historien att börja om från noll, i vad som väl närmast är en modern version av den arkaiska myten om världsbranden, apokalypsen, ragnarök. Med atombomben och förintelsens fasor läggs civilisationen, ja själva historien i aska för att sedan kunna återfödas ren och full av möjligheter.I en hisnande passage spekulerar Eliade i om den moderna människan kanske på nytt närmar sig en punkt där hennes historiska aktivitet når vägs ände. Antingen för att historien förr eller senare blir, så att säga, full: summan av alla historiska orsaker blir till slut så komplicerad och omöjlig att överblicka att de inte längre går att påverka. Eller, kanske troligare: för att människans benägenhet att skapa historia visar sig hota hennes egen existens. Återstår en reträtt – organiserad eller panikartad – tillbaka in i arketypernas och upprepningens värld. Eliade skrev sin bok redan 1949, men kanske är det nu i vår tid vi börjar ana denna gräns. Flodens utlopp, där den mynnar i historiens bassäng. Om vi nu inte redan har passerat den? Jag är rädd för det. Jag är – verkligen – rädd för det.Dan Jönssonförfattare, kritiker och essäistLitteraturMircea Eliade: Myten om den eviga återkomsten. Översättare: Åke Nylinder och Dan Shafran. Serien Engelsbergsklassiker, Bokförlaget Stolpe, 2023.

6 Helmi 202410min

Många bollar i luften må göra oss flexibla i arbetslivet men det gör oss också splittrade. Joel Halldorf ber oss titta på klosterlivet i ett försök klistra ihop vår sönderdelade uppmärksamhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 1870-talet reste Jules Vernes litterära hjälte Phileas Fogg jorden runt på endast 80 dagar. 2023 färdades youtubern Noel Phillips den sträckan på blott 80 timmar, med hjälp av lågprisflyg.Det är inte bara resor som går fortare i dag, utan de flesta delar av livet accelererar: vi äter snabbmat, konsumerar allt kortare nyhetsklipp och forskare har visat att vi till och med pratar snabbare i dag än för några år sedan. Detta präglar också vår relation till texter: Även läsningen accelererar.Förr läste man långsamt. Vi kan veta det, eftersom det inte går att läsa en riktigt gammal bok snabbt. Det beror på att den är skriven utan mellanrum mellan orden, i en löpande skrift utan vare sig punkter eller mellanslag. Det kallas scriptio continua, och var standard fram till medeltiden.En text av det slaget bör man läsa högt och långsamt, för att förstå vad man läser. Det är nödvändigt att åtminstone mumla för att ”låta örat bringa klarhet i vad som för ögat ter sig som en fortlöpande rad tecken”, som författaren Alberto Manguel formulerat det. Det kan tyckas besynnerligt att det tar så lång tid innan mellanrummen införs, eftersom det är en enkel sak som verkligen underlättar läsningen. Men dröjsmålet beror på att man inte hade bråttom.Under medeltiden skedde den mesta läsningen i klostren, av munkar som var ålagda att läsa två till tre timmar per dag. Deras läsning kallades lectio divina – den gudomliga läsningen. Det var en andlig läsning som involverade alla sinnen: Man såg orden med ögonen, smakade dem i sin mun och hörde dem med öronen. Munkarna, skriver en historiker, rullade orden i sin gom som en klunk vin innan de svalde.Läsningen skulle vara en meditatio, en meditation över ordet. Man läste inte för att hinna igenom så många böcker som möjligt, utan för att själva läsandet gjorde något med läsaren: Böckerna förde munken till ett rum av inre stillhet, bort från vardagens distraktioner och närmare Gud. Att stressa igenom texten hade varit meningslöst, eftersom det skulle ha förstört meditationen.På tusentalet infördes mellanrummen och nu blev det enklare att läsa tyst, enbart med ögonen och utan att behöva mumla. Erfarna läsare lärde sig att skanna en boksida med blicken, snabbt och effektivt. Det uppskattades särskilt av akademiker och byråkrater: För dem handlade läsningen inte främst om meditation, utan om att söka information.Därmed är vi på väg mot vår tids läsning som oftast sker på skärmar, där vi hastigt hoppar från text till text. Om en sida tråkar ut oss finns en miljon alternativ ett klick bort. Att surfa är att röra sig på ytan av ett hav av texter, och sällan ta sig tid att dyka ner. Modern läsning är inte främst långsam och fokuserad, utan oftare hastig och distraherad.Att även utbudet av texter accelererar gör vår tid fullpackad av intryck. Vi blir ständigt ”distraherade från våra distraktioner av distraktioner”, för att citera författaren TS Eliot. Men bristande koncentration var inte ett okänt fenomen ens för medeltidens munkar. Den långsamma läsningen var en rutin som de utvecklade för att bevara uppmärksamheten och hålla distraktionerna stången.Asketen Johannes Cassianus skrev att det odelade hjärtat var munkens mål. Det ligger faktiskt i själva ordet: Munk kommer av grekiskans monachos som kan översättas enskild eller ”odelad”. Distraktioner betraktades som ett hot eftersom de splittrade uppmärksamheten. Nilos av Ankara beskrev problemet så här: ”Det är omöjligt för grumligt vatten att bli klart om det ständigt rörs upp, och det är omöjligt att bli en munk utan stillhet”Det finns en hel del att lära av klostrens långa kamp mot distraktionerna. En dag i klostret saknar inte variation, utan den rymmer arbete, studier, måltider, samtal, gudstjänster och rekreation. Men allt är noga schemalagt, så att de olika aktiviteterna hålls isär. Munkarna avvisar alltså multitasking, utan gör en sak åt gången. Jag träffade en gång en erfaren munk som förklarade principen för mig: ”När du äter, bara ät. När du promenerar, bara gå”, sa han och fortsatte: ”Att försöka göra mer än en sak åt gången är högmod.”Faktum är att varje aktivitet inte bara sker under en viss tid, utan också på en särskild plats. I ett kloster finns matsal, scriptorium, kapell och kapitelsal för måltider, studier, bön och samtal. En tid och en plats för varje aktivitet, således.Hur annorlunda är inte detta mot det moderna livet? Vår tids skenande acceleration skapar en centrifugal effekt, som gör att allt snärjs samman. De smarta telefonerna, till exempel, rymmer ju vårt kontor samtidigt som vi använder dem för underhållning och för att hålla kontakt med familj och vänner. Det gör att arbete, fritid och relationer flyter samman i en sörja. Frånvaron av strukturer leder till en brist på konturerPå ett av USA:s mest prestigefyllda universitet startade för några år sedan en kurs som snabbt blev omåttligt populär. Studenterna kallar den för ”munkkursen”, eftersom den bygger på uråldrig klostervisdom. För att klara den behöver de anamma tre klosterinspirerade regler: Ge upp digitala verktyg, leva i tystnad och ägna sig åt endast en sak i taget. Målet är att de ska träna upp förmågan att fokusera, förklarar läraren Justin McDaniel, som menar att detta är nödvändigt för att kunna leva ett gott liv i en värld av distraktioner.Vi lever i en uppmärksamhetsekonomi, där vår tids skarpaste hjärnor arbetar hårt för att hitta nya sätt att distrahera oss. För att undkomma detta räcker det inte med egen disciplin och viljestyrka, utan det krävs också goda vanor. Det är inte bara munkar som behöver öva sig i uppmärksamhet och finna strukturer som ger vardagen konturer. Vi behöver alla något av detta. Och som det heter i klostren: Bevara ordningen, så ska ordningen bevara dig. När Noel Phillips kom hem efter att ha rest jorden runt på 80 timmar var han lätt euforisk över att ha klarat uppdraget. Samtidigt konstaterade han att han inte sett så mycket av världen.Det en träffande bild av vad livet i en accelererande värld riskerar att reduceras till. Forskning visar att distraktioner försämrar vår uppmärksamhet, närvaro och förmåga att skapa minnen. Det handlar alltså inte bara om att vi blir mindre effektiva i arbetslivet, utan större värden står på spel: Distraktionerna berövar oss förmågan att vara närvarande i våra egna liv.Ett liv som är fullt av distraktioner krymper. Det är som att resa jorden runt så fort att flygplatserna är det enda man minns när det är över.Joel Halldorf kyrkohistoriker, författare och skribent

5 Helmi 20249min

Trots att filosofi är ämnet där teorier om rättvisa och jämställdhet formuleras, så är disciplinen till stor del en enkönad historia. Hur kan det vara så? Det undrar filosofen Lyra Ekström Lindbäck. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur är det att vara en fladdermus? En flygande råtta som navigerar genom ekolod? Jag kan ha god kunskap om fladdermusens livsvillkor, men det hjälper mig inte till insikt i dess medvetande. Det närmsta jag kan komma är att vara en människa som föreställer mig att jag är en fladdermus.Så argumenterar filosofen Thomas Nagel i sin berömda artikel ”What Is It Like to Be a Bat?”. 2010 startades bloggen ”What is it like to be a woman in philosophy?”, vars titel anspelar på Nagels resonemang om medvetandets subjektiva natur. Till skillnad från fladdermöss kan dock kvinnor tala, och här har i snart femton år hundratals vittnat anonymt om allt från stulna idéer till våldtäkter.När jag läser bloggen slås jag inte bara av övergreppen, utan också av den smetiga gråzon av förolämpningar som ska utgöra spelplatsen för kvinnornas tankeverksamhet. Någon blir presenterad för en gästforskare med att hon ”alltid har så fina naglar”. Någon blir nekad att skriva in sig på en kurs efter att professorn bara har utvärderat hennes utseende. Någon får höra att hennes graviditet minskar chansen att bli befordrad.”Jag vill sluta”, skriver en kvinna. ”Men jag vill inte tvingas ut. Jag älskar filosofi, men det känns som om jag har fastnat på en fruktansvärd plats.”Kvinnornas historia inom den akademiska filosofin är kort. Den första kvinnan som blev professor i filosofi i Sverige var Lili Alanen, 1997. Även om situationen har förändrats så dröjer sig historien kvar. Som den amerikanska filosofen Regan Penaluna formulerar det: ”Vår kultur underskattar svårigheterna en kvinna möter när hon gör någonting som hennes mormor, farmor och mamma inte uppmuntrades eller tilläts att göra.”I boken ”How to Think Like a Woman” försöker hon gå till botten med varför hon själv lämnade akademin. Ingen betedde sig öppet fientligt mot henne. Ändå hade hon en gnagande känsla av att inte vara där på lika villkor. Hon berättar att professorerna vägrade träffa de kvinnliga doktoranderna utanför vanliga kontorstider, men gärna tog emot grabbarna sent. Penaluna fick höra historier om hur hennes manliga kollegor bondade med sina handledare över öl, hade middagar i varandras hem och bytte jazzskivor med varandra.Filosofi är inte något ensamt tänkande. Ända sedan antikens Grekland har disciplinen bedrivits i form av samtal. Man kan inte hitta sin röst utan ett samtalsklimat där man blir hörd och respekterad. Gräver man ner sig i biografierna om det fåtal kvinnor som gjort avtryck i filosofihistorien upptäcker man alltid att de haft viktiga samtalspartners, och ofta verkat under historiska undantagstillstånd. Under andra världskriget förändrades till exempel villkoren vid de stora universiteten i England drastiskt. Mellan 1939 och 1942 befolkades plötsligt klassrummen i Oxford bara av vapenvägrare, funktionsnedsatta, flyktingar och kvinnor. ”Kvinnorna började också fylla ett annat slags plats som blivit ledig: den som de kvarvarande lärarnas skyddslingar”, skriver Benjamin Lipscomb.I hans kollektivbiografi ”Oxfordkvartetten” skildras hur avgörande den här tiden blev för filosoferna Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch. De antogs inte bara som studenter vid en världsledande institution, utan kunde också ta plats där på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Nära, livslånga relationer kunde skapas med mentorer som inte längre hade några ynglingar att dricka öl och byta jazzskivor med. Som Midgley beskriver det var det ”mycket lättare för kvinnor att göra sig hörda i diskussionerna än vad som är fallet i normala tider”.Men det här var länge sedan, kanske du tänker nu. Är det ens ett problem längre? Jo, tyvärr är kvinnornas underordning inom den akademiska filosofin ett statistiskt säkerställt faktum, också i Sverige. Grundkurserna har ett ganska jämt antal antagna, men ju högre upp man kommer i nivåerna, desto färre blir kvinnorna. Bland filosofiprofessorerna är fortfarande en förkrossande majoritet män.Såhär illa är det inte inom någon annan gren av humaniora. Vad är det som gör filosofin till en så specifikt ogästvänlig miljö för kvinnor? Forskning visar att ämnen där man tror att medfödd begåvning är avgörande för framgång har en skevare könsfördelning. Och filosofi förknippas enligt dessa studier mer med tron på en medfödd förmåga än någon annan disciplin, till och med matematik och fysik.Det tycks alltså vara självtvivlen som får kvinnor att lämna filosofin. Så var det åtminstone för Penaluna. Men självtvivel skapar man inte bara själv. På bloggen om att vara kvinna inom filosofin vittnar ungefär lika många om att få uppmärksamhet för sitt utseende, som om att knappt få någon uppmärksamhet alls. Även om de manliga professorerna säger sig lyssna så ställer de inga följdfrågor, och citerar sällan kvinnors texter.Kritikern Lili Loofbourow har kallat den här typen av ignorans för ”the male glance”, det manliga ögonkastet. Till skillnad från den manliga blicken, som objektifierar kvinnor, så är det manliga ögonkastet flyktigt och svalt. Det slutar i en axelryckning, skriver Loofbourow, och gör kanske en hyfsad bedömning. ”Men det är farligt, eftersom det bara kastar en blick men tror att det läser.”Även om de formella kraven nu har undanröjts för att kvinnor ska kunna göra karriär inom den akademiska filosofin så är villkoren fortfarande ojämna. För att förstå varför måste man fråga sig hur det är att ha en kvinnlig filosofs medvetande. Penaluna menar själva kunskapssökandet för många tänkande kvinnor tar form som självtvivel.Simone de Beauvoir hävdar i Det andra könet att den inre splittringen är ”kvinnans kanske allvarligaste handikapp”. Kulturellt uppmuntrad till att bli uppslukad av sina förälskelser så engagerar sig kvinnan mindre helhjärtat i sitt arbete, skriver de Beauvoir, och ”därigenom dömer hon sig själv till att förbli underlägsen.”Det har funnits flera viktiga kvinnliga filosofer, men knappast några stora genier. Kanske är feministen Germaine Greers resonemang om konsthistorien överförbart till filosofin. Det har inte funnits någon kvinnlig Sokrates, någon kvinnlig Hegel eller Wittgenstein: ”men”, skriver Greer, ”det beror inte på att kvinnor är utrustade med livmoder, att de kan föda barn, att de har mindre hjärnor, att de inte har kraft och uthållighet”. Anledningen är i stället ”att man inte kan skapa stora tänkare av människor som har fått sitt ego förstört, vars viljekraft är skadad och vars energi har splittrats i neurotisk skenaktivitet.”Tills männens blickar har slutat vandra, antingen av begär eller ointresse, tror jag att det kommer att förbli en nästan oöverstiglig utmaning för kvinnor att bygga ett sådant ego.Hur är det att vara kvinna i filosofin?Det är att fortsätta försöka tänka och tala, också när ingen ser dig rakt i ögonen.Lyra Ekström Lindbäckförfattare och filosof LitteraturSimone de Beauvoir, ”Det andra könet”. Översättning Åsa Moberg, Adam Inczèdy-Gombos, Eva Gothlin. Norstedts, 2012.Cimpian, Andrei, Leslie, Sarah-Jane. “The Brilliance Paradox: What Really Keeps Women and Minorities from Excelling in Academia”. Scientific American, 2017-09-01.Germaine Greer. ”Hinderloppet. Kvinnans väg genom konsten”. Översättning Annika Preis. Brombergs, 1980.Benjamin J.B. Lipscomb, ”Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin”. Översättning Henrik Gundenäs. Daidalos, 2023.Loofbourow, Lili. ”The Male Glance”. Virginia Quarterly Review 94, no. 1 (2018): 36-47.Per Myrdal, Frans Svensson, ”Till minne: Lilli Alanen”. (2021-10-29)Thomas Nagel, ”What Is It Like to Be a Bat?” The Philosophical Review, Vol. 83, No. 4 (Okt., 1974): 435-450.Regan Penaluna, ”How to Think Like a Woman: Four Women Philosophers Who Taught Me How to Love the Life of the Mind”. Grove Press, 2023.What is it like to be a woman in philosophy?

1 Helmi 20249min

1700-talstänkaren Thomas Thorild var en av sin tids mest stridbara intellektuella. Men det som samtiden uppfattade som radikala och anstötliga teser håller än idag, menar filosofen Torbjörn Tännsjö. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Inom filosofin brukar det sägas att det inte är ståndpunkten, utan argumenten för den, som är det viktiga. Det kan leda till slutsatser som framstår som mycket märkliga, trots att resonemangen är förnuftiga.Som den antike tänkaren Cicero uttryckte det: det finns ingen uppfattning så absurd att den inte på allvar förfäktats av en filosof. Med 1700-talstänkaren Thomas Thorild är det tvärtom. Han företrädde en rad radikala teser som tycks mig både korrekta och rimliga, men argumenten för dem är helt uppåt väggarna. Så låt oss koncentrera oss på hans teser. I tio punkter ska jag försöka visa att Thorild hade rätt.1. Poetik. Thorilds plats i offentligheten började med en lärodikt, för vilken han inte fick det pris han förväntat sig. Motiveringen var ynklig. Hans dikt var inte rimmad. Men också orimmad dikt går an, är den lärdom man kan dra av hans poesi. Så lärde Thorild och Thorild hade rätt.2. Kritik. Bränd av konfrontationen med det litterära etablissemanget utvecklade Thorild en regelsamling för kritik. I all sin självklarhet är den svår att avvisa. Som kritiker bör man veta vad man skall döma, det gäller att döma allt efter grad och art och i medvetande om att inget göres för sina fels utan för sitt värdes skull. Så elementärt, men ofta bortglömt. Thorild hade rätt.3. Svenska Akademien. Thorild var den förste i en lång rad kritiker av den Svenska Akademien. Kända efterföljare är August Strindberg och Vilhelm Moberg. Jag har själv fogat mig till den illustra skaran. Vari bottnar kritiken? Kanske harm över att inte få vara med?Men vad spelar det för roll? Det är korrupt att en sluten krets, som bland vänner koopterat nya medlemmar, fritt får disponera över rikliga medel som ställts till deras förfogande. Jämför med de strikta regler som gäller för ett vetenskapligt råd. Thorild hade rätt.4. Livsmål. Enligt Bernhard Risberg, som introducerat Thorild för läsare på 1900-talet, var Thorild ”naivt upptagen av en gigantisk självöverskattning”. Omdömet bottnar i att Thorild som uttalat livsmål hade ”att förklara hela naturen och reformera hela världen”. Men vilket är felet med högt ställda mål, invände Thorild. Han gjorde, menade han, vad han förmådde för att infria dem. Visst bör vi sikta högt. Thorild hade rätt.5. Världsrepublik. Thorild ivrade för en världsrepublik där ”de vise” skulle bli ledande och bestämmande, en upplyst global despoti. Han ville få slut på krig och godtyckligt dödande. Idag har klimathotet tillkommit, som motiv för en världsstat. Vi behöver lagar som binder alla på vårt klot, för att säkra fred och garantera vår överlevnad. Varför inte en global demokrati? Tiden är inte mogen för demokrati, skulle Thorild ha sagt. Men nu då? Tiden räcker inte till. Globala existentiella hot måste hanteras omgående. Vi behöver en global upplyst despotisk stat. Existerande demokratier kan fortsatt styras demokratiskt, och despotier despotiskt, men de måste berövas sin suveränitet. På sikt bör själva världsrepubliken demokratiseras, det skulle nog också Thorild gå med på. Thorild hade rätt.6. Dietik. Ät så länge maten smakar, drick så länge du lyster. Motiveringen var att vi vet så lite om vad som är en nyttig mathållning. Har du föräldrar som blivit gamla, kan du räkna med att också bli gammal. Det båtar föga att söka förlänga livet genom stränga kostregler. Och ett gott liv är viktigare än ett långt. Före Astrid Lindgren myntade Thorild uttrycket denna dagen är ett liv. Och Thorild hade rätt.7. Feminism. Thorild utvecklade ett försvar av feminismen som han sammanfattade så här:Man bör därföre inte undra, att desse samme karlarne, vars högsta oskicklighet både att tänka och styra sig själva är av världens historia så klar, att de, med sina hårda senor och sitt ynkeliga vett, icke sett hos kvinnorna något mera stort än kjortlarne; icke märkt, att den ädla varelse som hette hon, allraförst hette människa; och icke förstått, att den lilla olikheten av kön var en blott skugga emot den stora likheten av förstånd och hjärta, det är, av mänsklig dygd och värdighet.Vad ska man invända mot detta? Thorild hade rätt.8. Politik är att handla rätt. Olof Palme hävdade att politik är att vilja. Thorild skulle gå med på att så är det, i praktiken. Men bör det vara så? Bör politik vara att vilja? Nej, ”politiken är motsatsen emot ärligheten. Politikens första lag är: Jag vill. Ärlighetens första lag är: Vad är rätt? Det är: Vad bör jag vilja?” Palme hade fel, Thorild hade rätt.9. Tänka rätt. Thorild är känd för sentensen att det är stort att tänka fritt men större att tänka rätt. Hur tänkte han? En välvillig tolkning är att han anger målet för vårt tänkande. Sanningen. Men bör vi inte också tänka fritt? Jovisst, det är stort att tänka fritt, säger han. Men vad innebär det att tänka fritt? Allt vårt tänkande är i en mening ”fritt”. Det går att tvinga människor att bete sig på vis de ogillar, eller att säga saker de ville ha osagda, men andras tankar går inte att styra. Men orsaken till detta är att vi inte heller själva kan göra det. Våra tankar är något drabbar oss snarare än något vi gör. Försök att slå dystra tankar ur hågen! Möjligen kan vi tala om ”fritt” tänkande då vi låter alla hugskott växa, fantasin spela och där vi inte i stunden granskar om våra tankar hänger ihop. Sådant kan hjälpa oss då vi söker sanningen, men målet är ändå detsamma: en korrekt förståelse av världen sådan den är. Så kan man vid en välvillig tolkning föreställa sig att Thorild har resonerat. Och då har han tänkt rätt.10. Tryckfrihet. Om sanningen är målet då vi vill förklara världen är ändå den fria tanken ett viktigt medel, enligt Thorild. Det handlar om en negativ frihet. Det är av vikt att ingen hindrar oss från att offentligt resonera. ”Den enda äkta visshet på jorden har sin grund uti friheten att uppenbart få bevisa emot, om man kan”. Han var en hängiven förespråkare av tryckfrihet. Så hängiven att han överskattade den revolutionära stämningen i Sverige efter mordet på Gustav III. Han pläderade för en långtgående tryckfrihet. Resultatet var att han dömdes till fängelse. Han slapp undan, men förvisades till en bibliotekarietjänst med professors namn i Greifswald. Där dog han i relativ obemärkthet 1808.Men Thorild hade rätt.Fast också solen har fläckar. På en punkt hade Thorild fel. Han ogillade stadslivet. Här gick han för långt i sin av Rousseau inspirerade fanatism. Han ville likt senare Pol Pot tömma städerna. Småningom brännas Städerne: dessa Nästen för Galenskapen och Tyranniet … Fria Samhällen … upplivas efterhand … på öar, i Bergstrakter, hos Vildar, öpna öde-ställen &c. — under skyddet av den Allmänna Toleransen, och milda Sekters frihet.Här, men bara här, hade Thorild fel.Håller du inte med?Låt då höra dina argument.Torbjörn Tännsjöprofessor emeritus i filosofi

31 Tammi 202410min

Skövlingen av Amazonas regnskog påverkar hela världen. Men där pågår även andra konflikter som visar varför vi kan betrakta periferin i Amazonas som världens centrum. Patricia Lorenzoni förklarar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vid Xingufloden i brasilianska Amazonas ligger Belo Monte, en av världens största kraftverksdammar. Dessa dammar har ända sedan industrialismens barndom utövat en sällsam attraktionskraft. De står som monument över människans förmåga att tämja floderna och ställa dem i produktionens tjänst. Dammbyggen är på sätt och vis en bild av moderniteten själv. Men också av dess baksidor. Från senare hälften av 1900-talet har protesterna mot de djupgående ingrepp i landskapet som vattenkraften medför tilltagit. Likväl har dammprojekten idag växt sig större än någonsin – Kinesiska Tre raviners damm vid Yangzefloden, etiopiska Stora renässansdammen vid Blå Nilen. Och så Belo Monte, som invigdes 2019.Vattenkraften lyser upp världen med en energi som kallas ren. Men elektriciteten har ändå sitt pris. Människors hemman förvandlas till sjöbotten, känsliga arter slås ut när ekosystem raseras. Varje projekt stöder sig på kalkyler av pro et contra, vinster och förluster. Det som i kalkylerna är siffror, kan emellertid för andra vara omistliga värden. Belo Monte betyder ”det vackra berget”, men lokalbefolkningen har döpt om den till Belo Monstro, det vackra monstret.Hur är det att leva vid monstrets mun? Journalisten och författaren Eliane Brum säger att det är som att bo i en krigszon. Hon skriver från Altamira, den stad vid Xinguflodens strand som tack vare dammbygget vuxit explosionsartat. På några få år har Altamira gått från att vara en sömning småstad, till att ha den högsta mordfrekvensen i hela Brasilien. Del av våldet är kopplat till gänguppgörelser, annat är direkt riktat mot människorätts- och miljöaktivister. I boken Banzeiro Òtòkó: The Amazon as the Centre of the World vill Brum skildra världen med Altamira som centrum. Det innebär: inte bara skildra Altamira eller Amazonas. Snarare: tolka världen med Altamira och Amazonas som utgångspunkt.Poeten Eliakin Rufino sa en gång om den del av Amazonas han själv är född och uppvuxen i, att den är ”platsen där Brasilien finner sig självt”. Eliane Brum går ytterligare ett steg och talar om Amazonas som inte bara Brasiliens mittpunkt, utan hela världens. Både Brum och Rufino bebor platser som i Brasilien, såväl som i världen utanför, betraktas som periferier. Men i deras skrivande blir periferi till centrum och centrum till periferi.För i Amazonas löper modernitetens trådar samman: kapitalets expansion i form av både storskaliga utvecklingsprojekt och illegal droghandel, raserandet av livsvärldar som inte låter sig kommersialiseras, det envetna motståndet och försvaret av samma livsvärldar. Och våldet, alltid våldet. Vad Brum i Banzeiro Òtòkó ger oss, är en blick på den moderna världen från dess bortträngda sidor.När Belo Monte invigdes 2019 blev det vackra monstret världens femte största kraftverksdamm. Dammens historia sträcker sig tillbaka ända till 1960- och 70-talen, och den dåvarande militärregimens utvecklingsprojekt för Amazonas. Flera storskaliga satsningar gav bränsle åt den ekonomiska tillväxt som även internationellt kom att bli känd som ”det brasilianska undret”. Motorvägar, gruvor och vattenkraftverk anlades. Urfolk stod inte sällan i vägen, och möttes med automatkarbiner och kemisk krigföring.Belo Monte ingick i detta utvecklingsprojekt, men blev fysisk verklighet först under 2000-talets vänsterregeringar. När dammen sedan invigdes hade Brasilien kommit att styras av Jair Bolsonaros högernationalistiska regering. Projektet har, oavsett regeringens politiska färg, varit kontroversiellt och kantats av rapporter om miljö- och folkrättsbrott.Om detta skriver Brum med en penna som varken skonar den höger eller den vänster som bägge är beredda att offra Amazonas på utvecklingens altare. Men vad som egentligen intresserar henne mest, är människors motstånd och kamp för värdiga liv. Här sker också möten mellan de olika urfolk som under dryga fem sekler gjort motstånd mot kolonisering, och de småbrukare som varit del av koloniseringen men likväl kommit att utgöra ett motstånd mot den.Dessa senare tillhör det som i Brasilien kallas ”traditionella folk”. De är ättlingar till slavar som lyckats fly sina herrar, men också barn och barnbarn till senare tiders fattiga migranter från nordöstra Brasilien. För deras far- och morföräldrar var Amazonas det statligt sanktionerade löftet om land. För staten var det en säkerhetsventil; migration västerut snarare än jordreform blev svaret på konflikter i det mer tättbefolkade nordöst. Brasiliens eget go west.De traditionella folken har utvecklat ett säreget liv i samklang med skogen, och på tvärs med den intensifierade exploateringen av Amazonas naturresurser. De har, som Brum säger, likt urfolken i Amazonas blivit skog, blivit povo-floresta.För att översätta Brums povo-floresta till svenska, måste vi skriva skogfolk, utan något foge-s i mitten. Vad hon betonar är att här blir människorna och skogen ett. Tvärt emot nötta klichéer om orörd natur, rör sig hennes skildring över ett vindlande och omstritt kulturskogslandskap. Amazonas är både skapat av och skapare av människor. Hos skogfolken vill Brum, som själv ursprungligen kommer från det urbana södra Brasilien, gå i lära; finna sätt att själv bli mer skog.Det vackra monstret, kraftverksdammen, är en smärtpunkt i hennes sökande efter ett annat och hållbarare sätt att vara i världen än det moderniteten erbjudit oss. För vad Belo Monte också är, och som inte kan ges rättvisa i kalkylerna över pro et contra, är raserandet av världar som lyckats organisera värdiga liv med sin omgivning istället för mot den. Under konstruktionsfasen kämpade urfolken, de traditionella folken, miljörörelsen, och människorättsorganisationer alla mot realiserandet av Belo Monte. Men dammen byggdes, floden tämjdes och stora arealer lades permanent under vatten. Tusentals människor tvingades flytta. De förvandlades över en natt från självförsörjande skogmänniskor till fattiga och arma stadsbor. Och Altamira, staden som tog emot de tvångsförflyttade, blev Brasiliens mest morddrabbade stad. Allt i den hållbara utvecklingens namn.Kampen om Belo Monte förlorades, men kampen om Amazonas är långt ifrån avgjord. Tvärtom pågår den hela tiden, i skogfolkens själva liv, i deras vägran att dö. Amazonas, ofta beskriven som orörd natur, är i verkligheten ett rikt myller av kultur; i hela regionen talas över trehundra språk. Vad som gör Amazonas till världens centrum är inte bara att exploateringen här vecklar ut sig fullt synlig på ytan. Såväl urfolken som de traditionella folken är levande bevis på att en annan värld inte bara är möjlig, utan att andra världar, andra sätt att vara att människa på, faktiskt existerar här och nu. I klimatkrisens och massutrotningens tid handlar dessa världars överlevnad därför om allas vår överlevnad.Patricia Lorenzoni, författare och idéhistoriker

30 Tammi 20249min

Som konsthantverk och designprodukt har tapeter har lågt anseende. Men en tapet ska vara som en god vän, berättar Nils Markus Karlsson, som länge suttit i klistret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För mig började det omkring 2010. Det var en fin sommar, solig och varm. Det badades och satts på uteserveringar. Ett fotbollsmästerskap pågick. Jag var inte ung men ung nog för att en smula sorglös njuta av sommarkvällar i glada vänners sällskap. Kanske blev det ljusa än ljusare av att mitt liv var så klärobskyrt. För mitt i mina dagar fanns ett djupt mörker – och det är inte alls så dramatiskt som det låter...Under gågatan i Sveriges tredje stad fanns ett lager med tapeter som jag var satt att inventera. För att komma dit var man tvungen att passera portar, ta sig ner i och genom ett underjordiskt garage, lirka med ett hänglås och rulla en tung metalldörr åt sidan och sen sätta nyckeln i ett skrangligare lås och så komma in genom den sista dörren. Längs väggarna var hyllor från golv till tak och på mitten av golvet stod jättekartonger med svart tryck: MADE IN JAPAN och MALMO. I dem fanns sjögrästapeter skeppade till Sverige på 60-talet.I det där rummet fanns faktiskt ännu en dörr att låsa upp och genom den kom man till det jag kallade för gruvan. Där var belysningen bristfällig. Nere i de trånga gångarna mellan högt staplade lådor tätnade skuggor till mörker och man fick bära med sig en lykta för att kunna illuminera innehållet i en öppnad kartong. Där var också tyst, så tyst att det var märkligt tomt runt öronen. Det enda ljudet – som varsnades först efter en stund, och bara om man arbetade vid den inre väggen – var ett dämpat klicketi-klack då stegen från en dam med spetsiga klackar fortplantades från arkadens stenplattor ovanför.Jag kunde inget om tapeter men skulle leta efter stämplar och artikelnummer och notera hur många som fanns av var och en. De äldsta var från sent 1800-tal. Pappret var torrt och skört men lystern i trycket och friskheten i färgvalen var förbluffande. Förr i tiden rullades tapeter med baksidan utåt och därför måste man dra ut en bit för att kunna se mönstret och just den rörelsen, att ta upp en rulle och försiktigt dra i ena änden och låta själva rullen rotera i den andra – och så: uppenbarelsen! Ibland blev det förstås besvikelser. Säkert var en mycket basal kemi i spel – hjärnans sätt att belöna sig själv för ett nytt stimuli – men det var hypnotiskt. Mest eggande var lådorna där olika enstaka rullar hamnat. Knalligt psykedeliskt 70-tal kunde samsas med kommunalgrå byggtapeter från tidigt 60-tal och så poppade mönster från det oförutsägbara 50-talet upp. Mitt väsen blev helspänn och ögonen ivriga då jag fick fatt i något visst, en rulle vars baksida hade en besynnerlig svårfångad färg som förde tanken till uråldriga bokrullar och pergament.De kom från en epok som jag tyckte mig ha upptäckt: svenskt 1920-tal. Jag hade aldrig sett något liknande – jag hade ingen aning om att tapeter kunde se ut så och jag visste att ingen jag kände hade en aning. Dessa tryckalster var grundmurat mystiska, som ritningar över någon uråldrig egyptisk landningsbana i öknen, med en och annan stiliserad blomma, kanske en hjort, kanske försiktigt glimmande detaljer i guldbrons, och allt på en bottenfärg som kallades mullvadsgrå – ett murr i gränslandet mellan grå, beige och brun. Själva färgkvaliteten var obeskrivligt matt. Den sög in mig i sin oerhörda frånvaro av lyster; den kunde sluka en hel och hållen.Fram till den där sommaren brydde jag mig inte om tapeter. Sedan har jag, så att säga, suttit i klistret. Det är mycket med tapeter, nämligen, som är intressant. Ändå har de lågt anseende bland konsthantverk och designprodukter. En anledning till denna sorgliga status är att tapeter är substitut. De har framförallt framställts för att de är billigare än något annat, som de imiterar: fattigmans-gobelänger, ädelträ-smäck, damast av papper, låtsas-marmor. Just för att detta är bakgrunden rymmer tapeter motiv och mönster från väsenskilda föregångare – vilt främmande för varandra – som gyllenläder från nordafrika, eller målade idyller från en mångsekel-gammal kinesisk vardag, eller lika typiska som geometriska krabbor från anatoliska vävar. I tapeter finns figurer som prytt pappersväggar och tältdukar, kyrkportar och moskémurar eller praktsvärdet i handen på en vikingadrott. I dem finns ekon från Kyoto, Kanton, Kashmir, Samarkand, Damaskus, Korint, Luxor, Venedig, Granada, Lyon och Manchester. Och i dem finns så många lager av förflutenhet att ursprunget många gånger har blandats bort. Förbryllad tittar man – men förstår inte vad det är man tittar på. Men det känns igen. Så ser man kanske att det liknar ett annat äldre mönster, och då blir det tydligt att vad det skulle se ut som var – ja, vad det nu var. En lotusblomma kanske.Som med alla mänskliga uttryck eller produkter finns en skapande sida och en mottagande sida. Och det är ändå då man tänker på denna andra part som tapeter blir så särskilda – för den relation de står i till dem som lever med dem.En tapet är inte som en tavla eller möbel som man kan rikta sin uppmärksamhet mot – eller inte. Den är där, hela tiden, i rummet. Det enda jämförbara är kanske arkitekturen, vars ansvar och privilegium det är att ge människornas utomhusliv dess fond. Men en tapet kommer så mycket närmre. Om väggar kunde tala, brukar man säga, och ja, då skulle de kunna berätta om gråt och försoning, om utlevd lusta och begånget våld, om skratt, om vardag, om leverne. Detta ger också en särskild grundförutsättning för tapetkonstens estetiska spännvidd. För en tapet ska gå att leva med, vinter som vår, i sorg och i glädje, när åskan går och vid saftkalaset, varenda dag ut och in – tills man en dag tapetserar om. Eller målar över.Detta innebär att en tapet kanske inte ska vara som en halsbrytande skulptur eller som den snyggaste i klassen, utan mer som en god vän, som ser lite trevlig ut, som inte skriker, som vinner i längden för att den inte stör. Här finns väl en förklaring till tapethistoriens närapå döda perioder, då människor känt att minsta lilla mönster är för mycket. Ge mig vitt! Bara vitt! Så ropade 1990-talet. En liknande epok infann sig kring 1960, då miljontals rullar i grå nyanser trycktes. På 30-talet slog gröttapeten igenom – ett mode som varit helt otänkbart fem år tidigare: Grundelement var blek beige och oformlig struktur. Här syns också något av tapetkonstens ödmjukhet. En mönsterritares namn är sällan känt; tapetstjärnorna är få medan mönstren är myriader. De liknar virus och ingen kan veta hur länge de funnits och hur långt ifrån och på vilka vägar de tagit sig fram, överlevt och blivit hemtama likt husdjur. Skaparen av tapeternas mönster är ingen enskild – snarare tycks människan underordnad tapeterna.Nils Markus Karlssonkultur- och tapetarbetare

29 Tammi 20249min