Trollen är ju också människor

Vad händer med den mellanmänskliga tilliten när alltmer i vår vardags kan ordnas digitalt? Författaren och skribenten Boel Gerell reflekterar över trollens skepnad på internet och i verkligheten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2023.

När en nätbaserad säljsajt lanserar en ny lösning för frakt är det inte i första hand det praktiska i att du kan få prylarna hemskickade som lyfts fram. Nej, den stora vinsten är att du slipper träffa säljaren. En serie reklamfilmer gestaltar obehaget mötena förväntas föra med sig när du tvingas in i okända människors hem och konfronteras med deras egenheter, allmänna snusk och oönskade förtroenden.

Vad säljsajten spelar på i sin marknadsföring är den känsla av otrygghet och främlingskap många av oss upplever i våra digitala liv. I takt med att allt fler tjänster, relationer och transaktioner förläggs till nätet växer det fysiska avståndet mellan oss. Kommunikationen har demokratiserats och vem som helst kan göra sin röst hörd i offentligheten, men rösten måste inte nödvändigtvis åtföljas av ett ansikte och även om den har ett ansikte, är det inte säkert att det är ditt.

Med några enkla klick kan du byta namn, ålder, kön och utseende och förvandlas från en vuxen man till en prepubertal flicka. Du kan bli en bankman som försynt ber om ett lösenord och du kan på en och samma gång bli rasist och antirasist och starta en hätsk debatt med dig själv för att locka andra att reagera och avslöja sina verkliga åsikter.

Du kan bli ett troll.

Ett nättroll som för sitt eget nöjes skull – eller for the lulz som det heter – ägnar sin tid åt att driva andra människor till vansinne.

Trollet bakom skärmen är en populär och målande bild och det gör ingen skillnad att termen egentligen kommer från engelskans ”trolling” som i att dra en rev med blänkande drag efter en fiskebåt. Det är trollet vi ser ändå, hamrande på sina tangenter i dunklet bakom fördragna persienner. Trollet som antar ständigt nya skepnader, blåser upp sig, hotar och förleder men spricker i solen och visar sig vara en räddhågsen nolla. Som trollen i sagans värld verkar nättrollen i det tysta i vår närhet och kan inte säkert särskiljas från andra.

Innan konstnären John Bauer kring förrförra sekelskiftet gav folksagans troll dess krumma rygg och grova drag kunde de vara vem som helst av oss. Inte fulare och klumpigare än någon annan, tvärtom ibland vackrare och med ett sätt att tala som bäst beskrivs som poetiskt. Det som avslöjar trollet som troll är något som låter sig anas i förbifarten, någon liten avvikelse som ett par ovanligt stora öron eller varför inte en svans som hastigt och oväntat tittar fram ur kläderna.

Men framförallt är det moralen som är en annan. För det människan tycker är rätt och riktigt anser trollet vara fel och det sägs att trollens värld är bakvänd. Frågan är förstås från vilket håll man betraktar tillvaron, ur trollets vinkel är det ju människorna som beter sig avigt. Bobbo Sundgren beskriver i sin självbiografiska bok ”Så blev jag ett av Sveriges värsta nättroll” hur han under sin tid som ”elittroll” som han kallar sig – såg sig som en yttrandefrihetens förkämpe. När han fjärmade han sig från det övriga samhället hittade han en ny gemenskap hos trollen.

Bland andra troll blev det som tidigare varit avvikelser – om inte svans och stora öron så beroende och diagnoser – det normala. Samtidigt som verksamheten – att skapa kaos och förvirring på olika sociala plattformar – tycktes som en meningsfull och till och med beundransvärd syssla. En fråga om perspektiv alltså och också om antal. Ett ensamt troll är kanske en udda figur, medan tjugo är ett normbildande kollektiv.

Medan trollfabrikerna lever på sin kapacitet att sprida desinformation skaffar sig tullkvinnan Tina i John Ajvide Lindqvists novell ”Gräns” ett existensberättigande genom sitt unika väderkorn för lögner. I övrigt har hon ingen plats i samhället, hon är för ful, för annorlunda och för omöjlig. Först i mötet med den märklige Vore tänds livet i henne, tillsammans med en kraft som gränsar till det destruktiva.

Vad som är moraliskt rätt avgörs av vems blick som tillåts definiera världen och det som i någons ögon är ett bestialiskt övergrepp är för någon annan en nödvändig handling. När Tina sent omsider finner ut vem Vore är och vad han gör – stjäl och byter bort barn som troll i urminnes tider har gjort – är samförstånd hennes starkaste känsla.

I gemenskapen med Vore hittar Tina – eller Reva som hon egentligen heter – ett sätt att finnas till utan att göra våld på sig själv. Men för huvudpersonen i den danske författaren Rasmus Daugbjergs roman ”Troll” är det skogen, jorden, grödorna och djuren som är förutsättningen för hennes liv och när hon ser att människorna skadar och dödar naturen måste hon själv skada och döda människorna. Logiken är given för henne, moralen glasklar, men inte desto mindre plågsam. Motvilligt tar hon sig för att göra det hon ska, som ett arbete, en plikt.

För människorna är våldet obegripligt, de förstår inte varför de straffas för något som de ser som självklart: att odla jorden och äta grödorna. Att döda djuren och steka köttet över en eld. Att hugga ner träden för att få ved till brasan. Allt som för trollet är oförlåtliga förbrytelser är för människorna en förutsättning för ett värdigt liv och i glappet mellan världarna ryms den stora existentiella tragiken. Att vårt sätt att leva inte är hållbart i längden, att vi är för många, för aningslösa, för upptagna av nuet och oss själva för att förstå konsekvenserna av det vi gör.

Bara en kvinna ser och vet – Karoline – och i hopp om att skonas av trollet och få leva slutar hon äta. Medan de andra arbetar i skogen och på fältet, jagar och bränner och hugger, blir hon kvar ensam i sitt hus och ser på. Men kan man i längden gå emot den mänskliga naturen? Är inte människan redan vid födseln dömd att bli en kugge i det självförstörande maskineriet? Från skogsbrynet betraktar trollet henne och väntar på ett tecken på att också hon bär på synden. Och snart nog slinker verkligen en liten brödbit in mellan hennes tänder.

I Rasmus Daugbjergs roman blir trollet en vanmäktig trädkramare med hårda nävar och vassa klor. En klimataktivist som inte skyr några medel för sin sak och som ensam tar på sig ansvaret för att straffa hela mänskligheten. Tills uppgiften blir henne övermäktig och hon själv blir en av dem som sväljer världen bit för bit och i resignationen ryms insikten om det omöjliga i utanförskapet.

Vi kan isolera oss i våra hem, gömma oss bakom alias och skärmar och låtsas vara någon annan. Men till syvende och sist är vi alla sammanlänkade av så mycket mer än det världsomspännande nätet. Så länge vi lever och andas är vi en del av samma förgängliga värld och när vi ätit vår sista bit bröd och strömmen sinat i eluttaget tumlar vi ut i det vikande dagsljuset och ser varandra som dem vi verkligen är. Inte troll eller hotfulla, märkliga främlingar utan rätt och slätt – människor.

Boel Gerell, författare och skribent

Litteratur:

Bobbo Sundgren: Så blev jag ett av Sveriges värsta nättroll (Pug förlag)

Ebbe Schön: Svensk folktro A-Ö (Prisma)

John Ajvide Lindqvist: Gräns (Ordfront)

Rasmus Daugbjerg: Troll (Flo förlag) Översättare: Andrea Lundgren.