Det går inte att blunda för den svenska kolonialismen

Vad var det som hände med författaren Lars Jakobson 2010? Och har det fått för betydelse för hans fortsatta litteratur? Det reflekterar författaren Stefan Lindberg över i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den svenske författaren Lars Jakobson levde mellan 1959 och 2010. Ändå fortsätter böckerna att komma ut, alla formgivna som vore de en del av Forums klassikerserie. Svaret på hur det kan gå till finner vi i essäsamlingen ”Effekter” från 2011 där en viss Joan Bravais i förordet skriver att ”Lars Jakobson var roman- och novellförfattare”. Bravais påstår att Jakobson före sin död efterskänkt sina disketter och färdiga texter för att hon, tillsammans med deras gemensamma förläggare Magnus Bergh, ska se till att de publiceras. Vi får oss till livs något kort om hans biografi, som åtminstone delvis verkar stämma. Jakobson ska under sina sista år ha bott i Grekland med sin hustru Kristina, alltid så närvarande i hans texter, och det sticker till i hjärtat när hon i förordet, efter hans död, sitter ensam på deras grekiska favoritrestaurang. Men Joan Bravais framställning är alls inte sentimental. Allt är nyktert och konkret och följer Jakobsons tanke om att en fantastisk litteratur kräver ett faktiskt språk. Och vi får möta Joan Bravais igen. I förordet till ”John&Denise” från 2013 förebådas utgivningen av ”De odödliga” två år senare. Och förordsskribenten fortsätter att nämna detaljer ur Jakobsons liv och skrivande. En del av dem är enkelt vederlagda för den som är bekant med hans verk och Joan Bravais är, som hon själv konstaterar, namnet på en av hans gestalter i romanen ”Pumpan” från 1991. Men vem är det egentligen som är död? Och varför? När en svensk litteraturkritiker för några år sen mailade författaren för att fråga om en intervju fick han följande svar: ”Tack för din förfrågan, som jag dessvärre avböjer. Den tidsrymd som stått utmätt i de senaste böckerna (1959-2010), vill jag nog låta vara sådan ett tag till. Utmätt, alltså.” Så frågan är om Jakobson tagit livet av sig för att, liksom retrospektivt, kunna lägga ut texten om sitt författarskap i romanens form. För i förorden växer Jakobsons litteratursyn, eller livssyn ska nog sägas, fram som en pendang till författarskapet. Eller handlar det om att skapa någon form av förtida eftermäle? Knappast. Bara om Jakobson varit död på riktigt skulle ju hans eftermäle vara vårt att värdera. Snarare tangerar hans fiktiva bortgång något i hans författarskap, ett krav på uppmärksamhet och en insikt om att så fort författaren skriver jag så är författaren försvunnen till dikten. Det är också svårt att ta förordens relativa lögnaktighet som en invändning mot vår samtids sakrosankta genre, autofiktionen; den torpederade han långt innan den blev kultursidesstoff och debattämne, i romanen ”Kanalbyggarnas Barn” från 1997. Så det är inte av dessa anledningar som författarjaget Jakobson dragit sig tillbaka. Och till skillnad från Kafka, som dog på riktigt och fick vännen Max Brod att lova att bränna hans manuskript (vilket han som tur var inte gjorde) fortsätter ju Jakobson att publicera sig. Det ser Joan Bravais till. Eftersom den här radioessän handlar om en påstått död författare tvingas jag till dels använda mig av rykten. Och en sak som Jakobson lär ha sagt är att i den sanna berättelsen om hans fars liv kan han vara tvungen att ändra hans dödsdatum. Det är på samma gång ett mycket vackert och mycket fasaväckande uttalande, som rimmar illa med nuets fixering vid autenticitet. För enligt Jakobson, och även många andra ska sägas, bygger den litterära sanningen på ett hur, på det sätt på vilket världen skildras. Bara genom konsten kan vi nå fram till ett innersta väsen, och för att se det måste vi ibland göra avkall på saker som datum, platser och biografiska fakta. Så när Jakobson skriver om det biologiska stridsmedlet Agent Orange, eller Lee Harvey Oswald, eller sig själv, som i sorgeboken ”Kanalbyggarnas barn”, som till och med avslutas med en hälsning och en underskrift från författaren själv, vet vi att vi läser en text av en författare som tillägnat sig hela sitt ämne och för tillbaka det till oss i ny form. Ett konglomerat av allt vi är och vet. Men. Viktigt. Det handlar inte om den sorts relativism som glatt påstår att språk och värld är åtskilda, att vi inte kan dricka ur ordet kopp eller förändra hjärtan med litteraturen. Nej. Jakobsons författarskap drivs av ett sanningsanspråk som är djupare än så, en färd mot en mörk kärna. Man skulle om Jakobson nästan vilja använda Malte Perssons ord, när han skriver om Lars Ahlin, att han ”skrev för en framtid som aldrig kom.” För det är just så man känner när Jakobsons ibland lite överdrivna tilltro till läsaren får fritt spelrum. Men det är också den tilltron som får hans texter att inte likna någonting annat i vår svenska samtidslitteratur. Så här kan det låta: ”Nya kollapsarer upptäcktes. Mätningsskeppen, som också hade att bygga de första stationerna, kunde med samma regelbundenhet som vid andra stjärnor se elefanterna göra sina elliptiska korkskruvskurvor genom det nyfunna systemet och försvinna. Mark stod på en utskjutande balk i det nybyggda fackverkstornet och hörde de upprörda rösterna från kontrollen samtidigt som han kände fluttret från elefantens antigravfält svepa över och igenom hans kropp. Så hastigt som ett överhoppat hjärtslag. Så nära att det var ett matematiskt obefintligt sammanträffande.” Citatet är från romanen ”De odödliga” från 2015, som nog får sägas vara något av den mest radikala svenska prosa som skrivits efter sekelskiftet. Efter att ha berättelsen inletts med några amerikanska knarkares skitliv visar det sig plötsligt att en av dem är odödlig, romanens tid och rum går sönder, huvudpersonen saknar ständigt sin kärlek, han lever i sekler, ständigt på väg framåt, ständigt fast i evig död, evigt nu, han lever infångad i stenblock, tar sig efter årtusenden loss, han är överallt, alltid, instängd i den icke-död vars motsats han aldrig får njuta. Känslan av att författaren Lars Jakobson ska återuppstå, ja att han till och med skulle vara lite odödlig, är stark. Och om inte hoppas vi att antalet kommande noveller och romaner på de disketter han anförtrodde Joan Bravais är många till antalet. Rykten gör till och med gällande att det grundats ett Jakobsonsällskap, något som enbart brukar föräras de författare som är döda på riktigt. Självklart är det, i sann Jakobsonsk anda, hemligt och ska enligt uppgift bara bestå av en mycket liten krets där medlemmarna inte har kännedom om vilka de andra är. Om de kommer att verka för Jakobsons litterära odödlighet återstår att se. Kanske kommer de inte att behöva arbeta så hårt för att hans verk ska spridas i tiden. För likt huvudpersonerna i romanen ”De odödliga” har ju viss litteratur förmågan att leva genom seklerna. Böcker kan förvaras i källare eller i elektronisk form, i sommarstugor och under sängar, för att i en avlägsen framtid återuppstå och få evigt liv. Stefan Lindberg, författare

29 Elo 20199min

Resa genom Maggioland. Litteraturvetaren Anna Smedberg Bondesson tar bland annat Michel Foucault till hjälp för att förstå platserna i Veronica Maggios texter och musikvideor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Veronica Maggios låt ”Jag kommer” på succéalbumet, Satan i gatan, från 2011, blev en riktig hit. Ändå kallar Maggio den för en problemlåt i sin självbiografiska bok Allt är för bra nu från 2017. Den var nämligen ingen lättskriven låt som bara kom. Men väl färdig känns den som om den bara kom. Det är som om den förökar sig själv, när den insisterar och rytmiskt upprepar sitt ”Jag kommer”. Men det är också som om den ena bilden liksom glider över och vidare in i den andra, tills de tillsammans formar en hel räcka bilder, som på sätt och vis är varandras varianter: ”I taxin, i trappen, i hissen, i hallen”. Taxin, trappan, hissen och hallen är allesamman varianter på vad den ryske litteraturteoretikern Mikhail Bakhtin kallar för tröskelns kronotopi. Kronotopi betyder tidrum och Bakhtin menar att romanens olika rum alltid är beroende av både berättandets och berättelsens tid. Litteraturens trösklar är inte bara trösklar i egen rätt. De är alltid också metaforiska och symboliska. Och i en sådan bildlig bemärkelse kan de här trösklarna även ta formen av en trappa, en hall och en gata eller ett torg. Bakhtin skriver att de är ”de viktigaste platserna i romanhandlingen, platser, där kriser, fall, återuppståndelser, förnyelser, klarsyn och beslut som bestämmer ett helt människoliv inträffar”. Veronica Maggios låtar klamrar sig fast vid särskilda och avgörande ögonblick genom att upphäva de normala tidsliga och rumsliga lagar som gäller det mänskliga livet. Upprepningen ”Jag kommer” bankas in i lyssnarnas trumhinnor med rytmens signaler om att vara på väg men aldrig komma fram, ungefär som i en klassisk mardröm. ”Jag kommer” är också ett uttryck för orgasm, en bild som i sig kan symbolisera längtan efter helhet och fullhet, drömmen om ett onåbart existentiellt tillstånd. När låten tolkas i musikvideon blir bildligheten bokstavligt konkret, eftersom pop-personan Maggio där glider tillbaka, baklänges, som på ett rullband, och aldrig ens når ytterdörren i hallen i den egna lägenheten. ”Jag kommer” insisterar på tröskeln som sådan. Det här insisterandet rör alltid vid existentiella brännpunkter och vändpunkter, eller för att tala med Bakhtin: det kombineras ”med vändpunktens moment i livet, med krisen, med ett beslut som förändrar livet, (eller med obeslutsamhet, fruktan att träda över tröskeln)”. Det handlar om avståndet i tiden, om minnet i sig, om bitterljuv nostalgi utan sentimentalitet men full av mening. Därför framstår den plats där all dåtid töms på mening som något alldeles fasansfullt – för vad finns då kvar, när ”allt gått tillbaks till noll”, som det heter i låten ”Sergels torg” på albumet Handen i fickan fast jag bryr mig från 2013. Den låten, ”Sergels torg” alltså, är en enda lång tröskelkronotopi. Men ännu mer är den en symboliserad absolut nollpunkt, där allt töms på mening för att kanske kunna fyllas på nytt, men därom finns ännu inget hopp. Kvar finns bara den tömda meningen och den förlorade innebörden i alla våra erfarenheter, minnen och vedermödor: ”Vad finns det då att bry sig om, över plattorna på Sergels torg?” Torgets svartvita mönster tjänar som symbol för den möjliga meningslösheten. Samtidigt utspelar sig videon till låten på ett tömt turistkomplex off-season, med en känsla av efter-katastrofen-scen där inga andra levande varelser syns till. Först när jag ser Måns Nymans videotolkning av den inser jag att Maggioland också består av vad den franske filosofen Michel Foucault kallar för heterotopier, en sorts andra eller annorlunda platser. Heterotopierna är, som Foucault skriver, ”ett slags mot-platser, ett slags reellt förverkligade utopier i vilka de verkliga platserna, alla de andra verkliga platser som man kan finna i kulturen, på samma gång representeras, motsägs och kastas om”. Musikvideons tömda turistkomplex är en typisk heterotopi, men genom att Sergels torg och turistkomplexet dessutom upphäver varandra i videon som sjunger om den ena och utspelar sig på den andra platsen, förstärks den heterotopiska känslan tusenfalt. Vi hamnar uppe i rymden, blickandes ner på jorden. Allt blir overkligt. Samtidigt samlas alla tider, allt blir hyperrealistiskt, allt flyttar in och gör sig hemmastatt, i likhet med Maggios pop-persona som har flyttat in och bosatt sig på det övergivna hotellet, medan swimmingpoolen dränker gamla skivspelare från länge svunna tider. Maggioland är inte bara heterotopiskt utan också heterokroniskt. Ibland skapar de olika tidslagren en total förvirring. Ur den här förvirringen stiger så med skoningslös skärpa: existentiella brännpunkter och smärtpunkter. En insikt om nuets och varats olidliga lätthet – och brännande obarmhärtighet. Ju mer nostalgisk tonen är hos Maggio, desto fler tidsliga och rumsliga lager mättas den med tills den nästan brister av trängsel och smärta. Ju mer avståndet i tid blir till något oåterkalleligt, desto mer lyckas låtarna framkalla en närvaro av allt det som nu har gått förlorat. Hur långt bort i tiden det än var sedan något inträffade, glömmer jaget i texterna ingenting, någonsin, oavsett om minnena är positiva eller negativa. Som i låten ”Sju sorger” på albumet Satan i gatan från 2011 som nyfiket försöker ringa in vad nostalgi, minne, upplevelse, erfarenhet och tid är för något. Det är här miraklet och förlossningen sker. För Maggios nostalgiska tematik kan i en psykologisk mening, även för lyssnaren, förvandlas till en kreativ energi. ”Länge leve längesen”. Det var och är längesen, långt ifrån idag, men länge leve detta längesen, för avståndet är bara ett avstånd i tiden, inte i rummet. Låt det tvärtom leva här så länge jag lever, för jag glömmer absolut ingenting. Bara för att något inte längre är nu utan då, betyder det inte att detta då inte längre är här. Egentligen är det själva avståndet i tiden som görs närvarande. De sju sorgerna och de åtta bedrövelserna konkretiseras, de förvandlas till en tumstock att mäta med: så här oöverkomligt är avståndet. Och det är avståndet i sig som kärleksfullt omfamnas. För trots att det finns en sorg och saknad i raden: ”Du kommer nog aldrig mer vara min vän”, så görs den där dåtida vänskapen högst verklig och reell också i nuet, som ett här som känns, på riktigt, i kraft av minnena. Maggioland är ett nostalgiskt land, i positiv mening och med minst lika många negativa konsekvenser. Minnena ljuger nämligen aldrig här. Allt finns kvar, också det som helst skulle glömmas. Och det är just det som gör det så fullt av nerv och liv, en energi som pumpas rakt in i låt efter låt. Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetare och poet Litteratur Michail Bachtin, Det dialogiska ordet, övers. Johan Öberg, Anthropos, Gråbo 1988. Michel Foucault, Diskursernas kamp, övers. Jonas (J) Magnusson, Symposion, Stockholm/Stehag 2008. Anna Smedberg Bondesson, "Maggioland: tröskelns kronotopi, minnets heterotopi och kreativ nostalgi", Nye posisjoner i poplyrikken. Modernisme i nordisk lyrikk 11, Alvheim & Eide Akademisk Forlag, Bergen 2019.

28 Elo 201910min

I en samtid som tror att lösningen på alla problem är att träna och äta rätt, ses överviktiga lätt som ett samhällsproblem. Men hunger har ofta inte alls med mat att göra, konstaterar Annina Rabe. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2018. Just nu är jag mitt uppe i ett garderobsrensningsprojekt. Det tar ganska lång tid, inte bara för att jag inte gjort det på länge och skåpen därför bågnar av diverse tröjor och klänningar jag inte längre använder. Utan för att det är ganska plågsamt. Plaggen väcker minne till liv, minnen från en tid när jag var en annan person. Den personen som var smal. Den som kunde ha vackra kläder eller för den delen vilka kläder som helst, för hon såg ändå okej ut i allt.  En person som ter sig som mer och mer avlägsen från den som jag är idag. Jag tänker att den personen måste ha levt ett bekymmerslöst liv. Ett liv utan kroppshat och dåligt samvete, utan att vara en anomali i omvärldens kritiska ögon. Sedan minns jag, att så var det ju inte alls. Den smala personen mådde tvärtom dåligt för jämnan, och detta trots att hon levde upp till alla samtidens krav på slankhet och åtminstone relativ skönhet. Inte hade jag vett att uppskatta det inte. Den icke-smala personen – jag - är faktiskt generellt gladare och mer harmonisk, om än inte helt nöjd med sitt utseende. Mer eller mindre omedvetet märker jag att jag delar in mitt liv i före och efter den där hösten när jag plötsligt skenade i vikt och blev den jag är idag. Nej, jag är inte sjukligt överviktig. Jag skulle förmodligen inte kvala in till Biggest Loser eller få en gastric bypass om jag önskade det. Men jag väger definitivt mer än vad man bör göra när man är lika lång som jag. Så har det varit de senaste tio-femton åren, och trots flera försök har jag inte lyckats gå ner de där envisa kilona. Medelåldern gör det inte lättare; inte heller att ha ett stillasittande yrke och därtill mat och vin som intresse. Och mitt problem är knappast ovanligt. Om det nu ens är ett problem. För vem är det egentligen som har bestämt att det är ett problem med övervikt? Man stör liksom hela samhällsordningen om man väger för mycket. Man blir den där felande länken. Men om vi nu ändå skulle säga att det är ett problem så skulle det väl i så fall vara mitt eget, och ingen annans? Ändå känner jag mig ständigt utsatt för omvärldens kritiskt granskande blickar – ibland även kommentarer. Vissa dagar känns det som om jag med min lilla övervikt är ett samhällsproblem. Ett välfärdsproblem. I vår gravt kroppsfixerade tid där det entydiga svaret på nästintill varenda fråga är att ”träna och äta rätt” – vad nu ”rätt” kost är just den här säsongen, undvik socker, kolhydrater, fett, eller vänta nu, fett får man väl äta eller var det förra veckan? I en sådan tid finns ingen ursäkt för att vara ett fetto. Lösningen framstår som enkel: det är bara att skärpa sig! Man stör liksom hela samhällsordningen om man väger för mycket. Man blir den där felande länken. Det räcker alltså inte med ens egna känslor av otillräcklighet– man ska dessutom bära samtidens besvikelse på sina axlar. Och i vår tids stora hyckleri ingår dessutom att alla tränings- och kosttrender saluförs som något som ska få oss att rent allmänt ”må bättre”, när det i själva verket nästan uteslutande handlar om att bli smal. Det indirekta budskapet blir: hur ska man kunna må bra om man inte är smal? Om jag, med en förhållandevis ringa övervikt, ofta umgås med alla dessa destruktiva tankar, känner att mitt värde som människa sitter i hur många kilo jag väger – hur skall det då inte vara för dem som enligt alla måttstockar verkligen är feta? Den amerikanska författaren Roxane Gay vet. Större delen av sitt liv har hon varit gravt överviktig, som mest med en vikt på över 250 kilo. I den självbiografiska boken ”Hunger – a memoir of my body” berättar hon om ett liv med en kropp som är allas angelägenhet och allmänt byte för allehanda fördomar. På den feta kroppen är det fritt för var och en att projicera sitt eget narrativ. Fetma, precis som hudfärg, är något som inte går att dölja hur mycket du än försöker. Och som tjock, svart, queer och kvinna hamnar Roxane Gay längst ner på statusskalan i nästan vartenda sammanhang. Främmande människor i matvaruaffärer känner sig nödgade att diskret plocka ut varor ur hennes kundvagn Hon utvecklar diverse strategier för att, som hon skriver, överleva i en värld som har mycket lite tålamod eller medlidande för en kropp som hennes. En metod är att vara rolig; att förekomma omvärldens eventuella hånfulla skratt genom att dra fokus till sin övervikt. Hon beskriver hur en gravt överviktig kropp blir allas rättighet att kommentera; inte bara bland familj och vänner. Hur hon ständigt får lyssna på utläggningar om det farliga i att väga så mycket som hon gör. Som om, skriver Gay, ”jag inte bara var fet utan också fruktansvärt korkad”. Dessa råd är utdelade ”i all välmening”, från människor som anser sig bara tänka på hennes bästa. Främmande människor i matvaruaffärer känner sig nödgade att diskret plocka ut varor ur hennes kundvagn och byta ut dem mot något nyttigare. ”I all välmening.” Hon dissekerar hyckleriet och cynismen kring realityshower som "Biggest Loser" och det överdrivna medieintresset för framför allt kvinnliga kändisars vikt. Allt pekar på samma sak: det är den smala kroppen som är normen, allt annat är en avvikelse. Det är ju inte någon okänd slutsats och hennes tankar kring det är kanske inte så nya, men sällan har det beskrivits så hjärtskärande som här. Allt landar till sist i hungern, den som gett boken sitt namn. Hungern som är både fysisk och psykisk och egentligen handlar om helt andra saker än mat. Allting som har med våra kroppars utseende att göra är komplicerat Att vara en fet kvinna är en paradoxal kombination av att vara osynlig och på samma gång ta alldeles för mycket plats. Roxane Gay beskriver hur hon en gång började äta för mycket för att bokstavligen bygga ett pansar kring sin egen kropp. Som 12-åring blir hon brutalt gruppvåldtagen av en klasskamrat och hans kompisar. En klasskamrat hon dessutom är kär i. Hon känner kraftiga skamkänslor och berättar inte för någon om det inträffade. Hon fortsätter till och med att träffa killen som iscensatte våldtäkten ett bra tag efter det inträffade. Skammen leder till att hon börjar äta. Fetman blir en slags rustning, som gör henne obegärlig och skyddar henne mot att utsättas för våldtäkt igen. Varje gång hon börjar banta och träna bort fettet slutar hon tvärt just när det börjar ge resultat. En smalare kropp gör henne mer ömtålig, både bokstavligt och bildligt. Samtidigt är det ju just fetman som gör henne extra sårbar och till ett villebråd för omgivningens hån och missriktade välvilja. Låter det motsägelsefullt? Ja, det är det också. För är det något som Roxane Gays bok visar med plågsam tydlighet så är det är att detta med kroppen inte är enkelt. Det är inte ”bara att ta sig samman”, sluta äta kolhydrater och gå till gymmet.  Allting som har med våra kroppars utseende att göra är komplicerat, inkonsekvent och ofta förenat med en grundångest vi inte alltid är beredda att konfrontera. Och detta i en hurtig samtid som inte basunerar ut något annat budskap än att det är enkelt, bara man tar sig samman. Det finns ingen ursäkt för att vara ett fetto. Annina Rabe, litteraturkritiker Litteratur Roxane Gay: Hunger – a memoir of my body. Harper, 2017.

26 Elo 20198min

Bara den som sitter i isoleringscell dygnet runt är helt förhindrad att göra ont. Lars Hermansson läser en bok om kvinnliga slavägare och efterlyser fler nyanser i vår berättelse om ondska. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Att ondskan är en man i en patriarkal världsordning ”comes as no surprise”, kunde man travestera den amerikanska konstnären Jenny Holzers patenterade truism ”Abuse of power comes as no surprise”. Men maktmissbruk är förstås inte uteslutande en manlig defekt. Det saknas inte grymma kvinnor i historien, från Herodias som krävde Johannes Döparens huvud på ett fat till den ökända tyska fångvaktaren i bland annat Bergen Belsen, Irma Grese, som gärna piskade ihjäl sina offer. Jag ogillar verkligen kålsuparteorier som vill relativisera maktmissbruk genom att påtala att inte heller offret var en ängel. Men idealisering av utsatta grupper är lika illa. För att värna gruppens renhet väljer somliga att hymla med att en och annan medlem av den egna gruppen faktiskt inte är helt tadelfri. En strategi som poeten Athena Farrokhzad gav uttryck för i sin recension av den danske poeten Yahya Hassans debutdiktsamling i Aftonbladet när hajpen kring boken var som störst. Hassan beskriver i boken bland annat hur han och hans syskon misshandlas av deras far, som är muslim med ursprung i mellanöstern, en berättelse som Dansk Folkeparti säkert älskade menar Farrokhzad i sin recension. Och sammanfattar att det står var och en fritt att välja strategi, men att hon för sin del aldrig skulle skriva om, citat ”en förövare som ser ut som jag”, det vill säga är mörkhårig och skulle kunna ha sitt ursprung i mellanöstern, antar jag att hon menar. För inte var väl genus en parameter i sammanhanget? Jag tror Farrokhzad har rätt i att danska rasister gillade att Hassan skrev om sin våldsamme muslimske far, eftersom det bekräftade deras världsbild, men jag tvivlar på att boken värvade några nya rasister, jag tror inte bra poesi kan göra det, inte dålig poesi heller, såvida den inte förvandlas till statspropaganda. Däremot tror jag att den sorts strategispel Farrokhzad förordar göder de fördomar högerpopulismens framgångar vilar på. Jag vägrar sluta tro att alla tjänar på öppenhet i längden, och att folk faktiskt kan tänka själva. Att vara ett subjekt, att ha, som det heter, agens, det vill säga makt att agera, inte bara reagera, måste även inkludera möjligheten att göra ont. Jag tänker på det när jag läser den amerikanska historikern Stephanie Jones-Rogers They were her property om kvinnliga slavägare i den amerikanska södern. I bokens inledning redogör hon för det fördomsfulla forskningsläget genom att berätta om ett resereportage från sydstaterna publicerat i New York Tribune 1859, där reportern James Redpath försöker förklara det starka stödet för slaveriet hos söderns vita kvinnor, med att de, bundna som de var vid hemmets härd, aldrig hade bevittnat slaveriets mer motbjudande drag, aldrig närvarat vid auktioner, inte sett hur svarta slavar piskades ute på bomullsfälten. Det är, menar Jones-Rogers, en patriarkal förminskning av kvinnor Redpath ägnar sig åt här, och som historiker, kvinnor som män, fört vidare ända till ända fram till idag, naturligtvis med undantag som Jones-Rogers redogör för. Genom att lyssna till slavarnas egna utsagor i det så kallade Federal Writers Project, före detta slavars berättelser nedskrivna mellan 1936 och 1938 på regeringen Roosevelts initiativ, snarare än till förhärskande föreställningar om kvinnors milda sinnelag, genom att studera lagstiftning och dokument, helt enkelt bedriva forskning, framkallar Jones Rogers en annan bild av den vita slavägande kvinnan i den amerikanska södern. En kvinna som själv håller i piskan, och som med beslutsamhet och sinne för business köper och säljer sin egendom på slavauktionerna. Detta hade bland annat, visar Jones-Rogers, att göra med arvslagstiftningen. Enligt förstfödslorätten, som avskaffades i USA först på 1780-talet, kunde inte kvinnor ärva mark. Så för att inte göra dem helt lottlösa testamenterade föräldrarna ofta sina slavar till dem, eller ”skrev över dem på dem” som vi skulle säga idag, när de giftes bort. Jones-Rogers spårar i denna arvsordning en makt- och arbetsdelning. Männen hanterade marken och dess gröda, kvinnorna hemmet och slavarna. Tidigare forskning har uppmärksammat den avvikande kvinnan, änkan eller den ogifta slavägaren, men Jones-Rogers menar alltså att även gifta kvinnor hade agens när gällde slavhanteringen, många av dem var aktiva såväl i misshandeln som utfordringen av arbetskraften, naturligtvis olika mycket beroende på de unika omständigheterna. En speciell avdelning i maktutövningen var tituleringen av slavägarnas barn. Den slav som glömde att säga Master eller Missis före barnets egennamn straffades ofta hårt. Rebecca Jane Grant glömde en gång att titulera en fyraårig pojke ”Master Henry”, och piskades med en för ändamålet nyköpt piska och sattes sedan i stupstock där hennes matmor bröt flera av hennes ben. Säkert hörde just denna slavägare till de grymmare, men exemplen i boken är tillräckligt många för att eventuella fördomar om att kvinnor inte är förmögna till sadistiskt våld ska upplösas som troll i solsken. Det går verkligen att diskutera begreppet agens, vem har det, och vem har det inte? Bara gud, om hen funnes, och kanske stormrika psykopater i laglösa länder, har väl absolut agens. Alla vi andra är bundna av någonting. Lagar, förordningar, normer, hänsynstaganden, det egna känslolivet. Men handlingsutrymmet, som kanske är ett bättre ord än agens, varierar förstås enormt. Bara den som sitter i isoleringscell dygnet runt är helt förhindrad att göra ont. Vilket bland andra den italienska författaren Primo Levi vittnat om i sin självbiografiska skildring från utrotningslägret i Auschwitz, "Om detta är en människa" – även i Auschwitz fanns fångar som brast i solidaritet med sina olycksbröder och – systrar, och skodde sig på det som fanns att sko sig på. Är Jones-Rogers studie av kvinnliga slavägare i den amerikanska södern kontraproduktiv för den feministiska kampen? Behöver vi inte veta att även kvinnor kan vara förövare? Jag tror det är precis det vi behöver. Nyansering, gråskalor, motsatsen till demonisering och den lynchjustis som ibland följer i dennas spår. Makt, våld och ondska är inte utbytbara begrepp. Men våld är maktutövning, ondska (om begreppet ens är användbart) förutsätter något slags våld, om inte annat psykiskt sådant. Makt missbrukas dagligen och stundligen, av män såväl som kvinnor. Men just sexualiseringen av offret är kanske ändå en specifikt manlig defekt. I alla fall lyser sexuellt våld med sin frånvaro i Jones Rogers exempelkatalog. Fast kanske var 1930-talet, då merparten av Jones Rogers material samlades in, inte moget för den sortens berättelser. Lars Hermansson, författare och kritiker

21 Elo 20199min

Eufemiavisorna klassas som Sveriges första skönlitterära verk. Kim Bergqvist reflekterar i dagens essä över vart vårt svenska medeltida litteraturarv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Om jag säger riddarroman, vad får du då upp för bild i huvudet? Är det Jan Guillous ”Arn” som rider mot solnedgången i det Heliga landet eller kanske Don Quijote som guppar fram på den lunkande Rosinante? För de flesta är det nog ingen romangestalt överhuvudtaget som framträder, utan något ur filmatiseringen av Sir Walter Scotts ”Ivanhoe” eller rent av en grotesk scen ur Monty Python and the Holy Grail. Allt jag nämnt har dock tillkommit långt efter riddarromanens gyllene tidsålder. Till och med renässansförfattaren Cervantes kommer för sent, även om hans hjälte förläst sig på just riddarromaner. Faktum är att det som ibland beskrivs som Sveriges första skönlitterära verk tillhör denna genre och genom att lära oss något om dess tillkomst lär vi oss också något avgörande om vår kulturhistoria. Egentligen handlar det om tre riddarromaner av tämligen skiftande karaktär, som tillsammans går under namnet Eufemiavisorna. Berättelserna, som i sin samtid lästs högt och framförts vid festmåltider för en aristokratisk publik, har alla kontinentaleuropeiska förlagor som översatts till fornsvensk knittelvers under ett tiotal år vid 1300-talets början. Fröet till denna kulturgärning såddes i Norge där den tyskättade drottningen Eufemia (c. 1280–1312), vars dotter var trolovad med den svenska kungabrodern hertig Erik Magnusson, tog initiativet till översättningen. I Norge hade liknande projekt en lång historia. Trots att kunskapen om detaljerna i Eufemias liv är bristfällig, känner vi henne bättre än den eller de personer som genomförde själva översättningsarbetet. Idag är en översättare nästan alltid en enskild person. Medeltida översättningar kunde vara omfattande projekt som utfördes av ett arbetslag, där olika personer stod för skilda språkliga kompetenser. Historiker, litteraturvetare och språkforskare som sysslat med de här texterna har trots det misstänkt att det rör sig om enskilda översättare – det är helt enkelt svårt att föreställa sig mer än ett fåtal individer i Sverige vid den här tiden hade kompetensen. Dessutom har nyare forskning visat att översättningarna inte alls – som man tidigare antagit – är särskilt klumpiga eller osofistikerade- Den fornsvenska diktaren hade en fullgod uppfattning om sin ursprungstext. Översättningarna bygger på flera förlagor på franska, tyska och fornvästnordiska och åtminstone två av berättelserna – Ivan lejonriddaren och Flores och Blanzeflor – var omåttligt populära i det medeltida Europa. Verken med bakgrund i Kung Arthur-legenden och i korsriddartematik spreds, kopierades och reviderades, alltifrån 1100-talet till 1400-talet, från det perifera Island i norr till det mångkulturella Spanien i söder, från England i väst till Grekland i öst. Vi känner till en mängd versioner av Floire et Blanchefleur, ursprungligen en fransk kärleksdikt, och av Chrétien de Troyes’ Yvan, le chevalier au lion, som inte alltid är regelrätta översättningar utan snarare omdiktningar. Denna korta bakgrund visar tydligt hur den första underhållningslitteraturen på svenska är oupplösligt förenad med den europeiska litteraturen i gemen, och med de övriga europeiska folkspråken. Det hänger tveklöst samman med att den svenska eliten under 1200- och 1300-talet hade ambitionen att utmåla sig som en del av den kristna europeiska riddarklassen, med samma ideal, uppförandekoder, intressen och attribut. Det är själva motsatsen till allt tal om Brexit och Swexit. När svenskarna går från vikingatid till medeltid – genom kristnandet och inlemmandet av Skandinavien i en europeisk gemenskap – går det relativt snabbt; det finns en vilja till förändring. Man kan ifrågasätta hur de svenska frälsemännen stod sig gentemot sina kontinentaleuropeiska motsvarigheter ifråga om ekonomiska resurser – gods, borgar, rustningar, vapen – men faktum är att det statsbärande skiktet var väl bekant med tyska riddare, som var vanligt förekommande vid de nordiska furstehoven, och bör ha haft god förtrogenhet med den litteratur och andra kulturella koder som dessa uppskattade. Vid den här tiden studerade svenskar vid utländska universitet, och man hade börjat med riddardubbningar i Sverige. De skedde vid högtidliga sammankomster, såsom kröningar eller bröllop inom kungafamiljen. Den första riddardubbningen vi känner till som involverar svenska frälsemän ägde rum 1285, och denna praktik fortgick till 1497, då Sten Sture d.y. dubbades av unionskungen Hans. Det här visar hur länge riddaridealen hade åtminstone en symbolisk betydelse. Möjligen är det den internationella bakgrunden som gör att Eufemiavisorna är förhållandevis okända bland allmänheten – de passar inte in i ett nationalistiskt narrativ, det är ingen ursvensk litteratur. Läser vi alls någon nordisk medeltidslitteratur i skolan nuförtiden är det de isländska sagorna som får agera representanter för perioden. Kanske har det blivit dags att ändra på det. Numera finns en utgåva av Eufemiavisorna på det som professor Henrik Williams, ansvarig för bearbetningen, kallar en ”sen fornsvenska”. Där har många ingrepp gjorts, fast med lätt hand, i syfte att göra verken så läsbara som möjligt utan att ”översätta” texterna till nusvenska. Men hur skiljer sig de svenska versionerna från sina europeiska förlagor? Den trånande höviska kärleken verkar ha varit främmande för medeltidens svenskar och den får ofta stå tillbaka för utförligare skildringar av strider och envig mellan den ridderlige hjälten och hans motståndare. Men den höviska kärleken är främmande också idag. Den genusideologi som kommer till uttryck i riddarromanerna hyllar exklusivt manliga miljöer, marginaliserar kvinnor och tillerkänner dem sällan agens. I Hertig Fredrik av Normandie vinner titelns hjälte sitt hjärtas dam genom att ta sig in i hennes kammare med hjälp av en osynlighetsring. Att han förgriper sig på henne och därmed vinner hennes kärlek är en normalisering av sexuellt våld och frånstötande för en modern läsare. Just kring de här frågorna har forskarna börjat fundera mera. För genom att verken har anpassats till den tilltänkta publikens intressen bör de avspegla det svenska frälsets angelägenheter, eller åtminstone måla upp ett slags idealbild som tycktes både eftertraktansvärd och uppnåelig. Det är inte bara nöjeslitteratur och spännande äventyrsberättelser; berättelserna ger också uttryck för medvetna eller omedvetna föreställningar om det ideala samhällslivet, om sociala strukturer, makt samt genusideal. Om man antar att genren riddarroman motsvarar en särskild social ordning, så vågar jag påstå att den svenska integrationen i det medeltida kristna västeuropeiska sammanhanget inte var fullbordad förrän Sverige fick sin egen riddarlitteratur. Att det var en betydelsefull händelse råder det ingen tvekan om. Under senmedeltiden fortsatte Eufemiavisorna att kopieras i nya handskrifter och med boktryckarkonsten blev det en av storsäljarna. Denna svenska, och på djupet europeiska, litteratur. Kim Bergqvist, doktorand i historia

20 Elo 20198min

Människans tillvaro hänger antagligen samman med en två miljarder år gammal passion mellan en bakterie och en arké. Mikrobiologen Farshid Jalalvand funderar över uppkomsten av livet som vi känner det. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Är hon en Capulet?! O Gud, mitt liv är då en oväns rätt!” Det utbrister Shakespeares Romeo när han får reda på vem tjejen han kärat ner sig i är. Julia, är av huset Capulet, arvfiender till familjen Montague, huset Romeo tillhör. Paret är oförenliga av börd, men ändå uppslukade av varandra, som genom en naturkraft. Det som inte kunde vara, blir. För cirka 2 miljarder år sedan, långt innan människor eller ens multicellulärt liv existerade, inträffade en liknande händelse – en händelse som kom att drastiskt förändra jordens historia. Två individer, från livets två olika, oförenliga grenar, träffades någonstans ute i en de stora oceanerna. Efter en kyss, bjöd den mer sofistikerade den enklare – och ivrigare parten – in till sig. Och så inleddes ett äktenskap som varat i 2 miljarder år och som evolutionärt är en av de mest lyckade sammankomsterna i livets historia. De två individerna som gifte sig, där ute i havet, för eoner sen, lever kvar än idag, bland annat genom dig. Du är en direkt ättling till den där eukaryota cellen. Livet på jorden är vetenskapligt indelat i tre huvudgrenar. Och ingen av dem är djur eller växter, som många skulle kunna tro. Faktum är att om man granskar släktskapet mellan alla organismer på jorden är djur och växter bara två små intilliggande kvistar på en gren av livets stora träd. Det betyder att en katt och en gran är relativt närbesläktade, jämfört med allt annat som finns där ute. Huvudgrenen som den kvisten sitter på, och som samlar såväl människor som hårlösa marsvin, olivträd, flugsvampar och amöbor, är de eukaryota cellernas rike. Dessa celler har en DNA-skyddande cellkärna, en mer komplicerad cellarkitektur och mer avancerade förmågor än cellerna på den andra grenen på livets träd – den bakteriella. Bakterier är så kallade prokaryoter och saknar flera av den eukaryota cellens finesser, som till exempel cellkärna. Den tredje återstående huvudgrenen är desto mer okänd för allmänheten, vilket är konstigt. Dels för den utgör en tredjedel av livets träd, och dels för den är en systergren till den eukaryota gren vi sitter på. Det är den arkéella grenen. Kärlek kan ju – fråga bara Romeo och Julia – vara alldeles förtärande. Hur det nu än gick till, hamnade den mindre bakterien inne i den större arkén. Men innan den ena hann förgöra den andra, hände något. Arkéer är, liksom bakterier, prokaryoter – och de är fullständigt fascinerande. Fram till sent 70-tal visste vi inte ens att de fanns, eller snarare, att de var vad de var. För det som forskare trodde var bakterier som levde i extrema miljöer – som kokande svavelkällor, frätande syra eller exceptionella saltkoncentrationer – visade sig vara en helt egen livsform, och utgjorde alltså en helt egen huvudgren på livets träd. En tredjedel av livet på jorden hade gömt sig mitt framför näsan på oss. Och nu pekar allt fler bevis på att den eukaryota cellen – den som vi är uppbyggda av – ursprungligen var en arké. Allt går tillbaka till den där kritiska dagen för 2 miljarder år sen. Då existerade endast encelligt liv. Enligt den så kallade endosymbiontteorin, som det råder stor konsensus om bland biologer, skedde då följande: två encelliga organismer möttes. Den ena var en bakterie och som nämnts tyder mycket på att den andra var en arké. Det verkar sedan som att arkén försökte äta sin nya bekantskap, eller om bakterien försökte parasitera på arkén. Kärlek kan ju – fråga bara Romeo och Julia – vara alldeles förtärande. Hur det nu än gick till, hamnade den mindre bakterien inne i den större arkén. Men innan den ena hann förgöra den andra, hände något. De två prokaryota cellerna började av någon anledning att samarbeta. Bakterien, som nu bodde inne i arkén, fokuserade på att alstra energi. Arkén kunde då släppa den mödosamma processen, och dirigera om sina resurser till att göra allt det andra som behövs för att föröka sig. Varje gång arkén delade sig, tog varje dottercell några inneboende bakterier med sig, som alltså hade vuxit till sig inne i arkén under tiden. Och på så vis fortgick samarbetet. Allt eftersom generationer kom och gick, började bakterien flytta mer och mer av sitt DNA till arkéns genom. Och arkén fortsatte förse bakterien med allt den behövde – i utbyte mot energi. Till slut blev bakterien en del av arkécellen, en cellorganell, det vi idag kallar mitokondrien, cellens energikraftverk. Och vips så hade den moderna eukaryota cellen uppstått. En supercell med superkrafter. Men utvecklingssagan slutade inte där. Kärlekshistorier brukar ju inte sällan involvera en tredje part. Efter ett par 100 miljoner år träffade en av den ursprungliga eukaryota cellens ättlingar på en fotosyntetiserande cyanobakterie. Utan att kunna motstå denna gröna skönhet, svalde den helt sonika bakterien. Symbiogenes, det vill säga sammansmältningen av två samarbetande organismer, skedde därefter framgångsrikt för andra gången i världshistorien: cyanobakterien degenererade nämligen med tiden till den fotosyntetiserande cellorganellen kloroplast, och den pimpade cellen blev alla växters anfader. Men vad är då den stora konsekvensen av dessa passionerade möten? Jo, av anledningar som inte är helt klarlagda, har komplexa multicellulära organismer, som växter och djur, endast uppstått bland eukarya. Multicellularitet innebär är att ett stort antal genetiskt identiska celler tillsammans bildar en större organism. Du själv var från början en enda cell, ett embryo, innan den delade sig i miljarder kopior. Alla celler i din kropp, vare sig om det är muskelceller, njurceller eller vita blodkroppar, är genetiskt identiska dubbletter. Men de har gått ihop och skapat ett nätverk. Och trots att de alla ursprungligen har identiska kapaciteter utför cellerna endast specialistfunktioner. Ett gäng har specialiserats till musklerceller, ett gäng till njurceller, och ett gäng till immunceller. Genom att alla celler slipper göra allt själva kan de avsätta större resurser till sina spetskompetenser och skapa avancerade vävnader. Komplexitet uppstår ur denna specialisering. Romeo hade i sin tur begått självmord då han felaktigt trodde att Julia hade dött. Hängivenheten mellan det mikrobiella paret i vår historia är lika häftig. Den här sortens avancerad samarbete har prokaryoter aldrig klarat av att åstadkomma under de miljarder år de funnits. Anledningen till att tulpanerna på ditt bord, katten i ditt knä, granen i skogen, och människorna på din gata kan finnas, är att en arké och en bakterie för 2 miljarder år sen började samarbeta istället för att äta upp varandra. Vi komplexa organismer har endosymbiogenesen att tacka för vår existens. Ett möte mot alla odds, som skapade den värld vi känner. När Shakespeares Julia i slutet av pjäsen upptäcker att Romeo dött tar hon sitt liv, för hon inte förmår att leva utan honom. Romeo hade i sin tur begått självmord då han felaktigt trodde att Julia hade dött. Hängivenheten mellan det mikrobiella paret i vår historia är lika häftig. Cellens energikraftverk mitokondrien kan efter alla dessa år inte längre leva utanför cellen, och cellen inte överleva utan mitokondrien. Det verkar som de starkaste band skapas när oförenliga par förenas. Farshid Jalalvand, skribent och forskare i klinisk mikrobiologi Vidare läsning Buttery, S. 2017. Rediscovering symbiogenesis: The latest research in understanding the origins of eukaryotic cells. Crosstalk, Cellpress Sällström, S. 2015. Mikroorganism från havet ger ledtrådar om cellers ursprung. Vetenskapsradion, Sveriges Radio. Miller, S. M. 2010. Volvox, Chlamydomonas, and the Evolution of Multicellularity. Nature Education Morell, V. 1997. Microbiology’s Scarred Revolutionary. Science.

13 Elo 20199min

Det är dags att bryta. Med dåliga relationer, med de döda och med Gud. Aase Berg håller ett försvarstal för att få vara förbannad och gå vidare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla har vi blivit dumpade av nån som säger ”vi kan väl bara vara vänner”? Min personliga replik i det läget blir: Go fuck yourself. Jag är inte intresserad av att låta relationer tunnas ut i bleka skuggor av sig själva. Då är det bättre att klippa, gråta och gå vidare. Något som förbryllar mig är att människor tycks föredra de här uttunnade relationerna även efter det ultimata uppbrottet: när någon närstående dör. Hur många religioner och new age-rörelser har inte skapats för att man vägrar fatta att de döda är döda? Seanser och samtal med de avlidna verkar djupt meningslösa och deppiga. Ett medium rullar med ögonen och säger med entonig stämma: ”Din far vill hälsa att han mår bra och att du ska ta väl hand om familjen.” Varför är de döda så korkade? Deras underutvecklade språk påminner om den där sortens vykort som bara handlar om vädret och som är skickade från nåt ställe där det alltid är samma väder. Knackningar i bordet kanske kan funka för folk som har haft en torftig dialog redan under sin livstid. Jag menar, ni pratade ju ändå i enstaviga meningar om ingenting. Men för oss som gillar avancerad kommunikation verkar den sortens umgänge avtändande. Andebesättelse kan därför ses som en protest mot kravet på kvinnlig behagfullhet, exorcismen som ett sätt att tämja den upproriska kvinnan. Jag tänker på det här när jag läser den nyutkomna antologin ”Föreställningar om döden”, där ett antal forskare ser döden ur olika perspektiv, som ett sätt för människor att skapa mening. Vad är egentligen meningen med döden? I boken nämns seden som var vanlig på 1700- och 1800-talen; att smycka en död kvinna som brud. Jaha, tänker jag, så gjorde man väl för att äntligen få till ett lyckligt äktenskap med fantasifostret gud, i motsats till skitäktenskapet som kvinnan troligen levde i med nån surgubbe på jorden. Från bröllopet med gud är steget inte långt till att bli besatt av de dödas andar, något som enligt socialantropologen Åsa Nilsson Dahlström i hög grad drabbar kvinnor. Andarna är ofta äckliga och grova i mun – ni minns väl filmen Exorcisten – eller så blir den besatta kvinnan lat och motsträvig. Andebesättelse kan därför ses som en protest mot kravet på kvinnlig behagfullhet, exorcismen som ett sätt att tämja den upproriska kvinnan. Döden kan användas som en protest mot samhällsstrukturen eller livsvillkoren. Samhället tycker att det är bra och fint att förlåta. Det förväntas leda till försoning, som också är något bra och fint. Dessvärre väljer de flesta att förhålla sig till döden med luddiga språkliga bilder som bara bekräftar den egna världsbilden, typ dualismen mellan kropp och själ. ”Vi slutar lätt som naiva metamorfister vilka i världens rika mångfald enbart ser ett återsken av oss själva”, skriver socialantropologen Björn Alm i sin essä om metaforens risker. Kring döden finns det många vaga begrepp som lätt kan missbrukas. Till exempel ordet ”förlåtelse”. Frågan om man kan förlåta de döda är filosofen András Szigetis ämne. Han frågar vad förlåtelse egentligen betyder, varför man ska förlåta de döda och om det över huvud taget är möjligt. Förlåtelsen är inte bara något som händer mellan och i människor, som en psykologisk process. Förlåtelsen är också normativ. Samhället tycker att det är bra och fint att förlåta. Det förväntas leda till försoning, som också är något bra och fint. Normen påbjuder att man vid en viss tidpunkt i relationen med någon som har gjort fel mot en ska sluta hysa agg. Själv undrar jag varför det är så förbjudet att vara förbannad i personliga relationer. Är det av rädsla för våld i hemmet? Som om skillnaden mellan att vara arg och att bruka våld vore ett sluttande plan, som om vi alla innerst inne liknar de där killarna som knivhugger sina flickvänner och varandra vid minsta lilla skymf. Med tanke på dagens högerextrema hotbild kanske somliga tycker att man ska bojkotta alla former av aggressivitet, till och med ursinniga tankar. Men å andra sidan; varför ska kränkta grottmän och nynazister tillåtas förvrida de starka känslorna? Ilskan är en bättre drivkraft än idisslande fridsamhet, så länge man lär sig att vara arg med intelligent respekt, har rimlig impulskontroll och inte bär armbindel eller har tillgång till kärnvapen. Att älska på ett aggressionshämmat sätt är samma sak som att sluta vara passionerad, och ett stormande själsliv ska inte behöva dämpas för att makthavare och högerextremister löser konflikter med våld och hot om våld. Kärlek med inslag av konflikt eller rentav hat är mycket mer levande än den mysiga, slappa förlåtelsen. ”All of me loves all of you” är sånt som står på skyltar från billiga heminredningsaffärer. Det är en ren lögn. All of me loves aldrig all of you. Det är just denna sårighet som skapar dynamik i kärlek. Men det vettiga samhället kan inte byggas av vuxna barn som leker att livet blir härligare efter döden. Alla de här relationerna i livet som jag pratar om, de speglar relationerna i döden. De slentrianmässiga fantasierna om umgänge med döda handlar alltså inte bara om saknad och passion utan också om konflikträdsla. Att äntligen få vara med sina närmaste utan gräl och tjafs. Lite som att simma med delfiner i livmodern. Men det vettiga samhället kan inte byggas av vuxna barn som leker att livet blir härligare efter döden. Samhället byggs av livserfarenhet, medan vi ännu lever. Den gamla uttjatade frågan om meningen med livet är betydligt mer relevant än frågan om meningen med döden. just där, på gränsen mellan följsam harmoni och krasch, mellan det motståndslösa och det skälvande, som det riktiga livet borde utspela sig. Samtidigt som det gullas med döden och längtas efter livet efter detta är det märkligt hur lite värde som sätts på livserfarenhet. Livet, precis som kärleken, uppfattas bara som positivt om det är friktionsfritt, som i en inredningstidning. Om jag lever EXAKT likadant som alla andra så uppfattas mitt liv som lyckligt. Eller snarare lyckat. Om jag däremot skulle berätta om alla tunga saker som har hänt i mitt liv, så betraktas det som en beklagansvärd men abnorm defekt, inte som respektingivande. Det skulle väcka sensationslystnad och sliskig medömkan, men knappast avund. Men om vi byter inställning och tänker såhär: smärtan är en kraftfull erfarenhet som leder till det bättre, vackrare livet. Den händelselöst skentrygga tillvaron däremot, både i livet och som död, är destruktiv och gör människor dummare. Den som inte tar risker (och nu menar jag inte att teckna det höga banklånet för bostadsrätten eller att åka på upplevelseresa till Kambodja), den människan blir aldrig vuxen. Livserfarenhet handlar om koordination. Det är precis som med ridning. Att använda sittfläsket till att åka häst kan vilken idiot som helst klara av. Det är bara att guppa motståndslöst på det halvapatiska djurets rygg. Motsatsen till att åka häst är att rida, det vill säga att använda alla muskler i sin kropp samt fingrar och röst för att ha kontakt med hästen och få den att röra sig på ett avslappnat och lustfyllt vis. Det kräver år av övning att hitta dragläget på en häst, och det görs med hjälp av trial and error och självkännedom. Känner ni alla muskler i era livskroppar? Det är för övrigt svårare att rida än att flyga en Boeing 737. Jag har testat båda. Det var ingen smidig landning jag gjorde, det blev lite slalom på landningsbanan, men vi kraschade i alla fall inte. Och det är just där, på gränsen mellan följsam harmoni och krasch, mellan det motståndslösa och det skälvande, som det riktiga livet borde utspela sig. Tanken på döden kan alltså söva oss i förslappad acceptans och ofokuserat hopp om att det säkert blir bättre sen. Hur vore det om dödsmedvetenheten istället väckte vårt motstånd mot att leva ett lealöst liv? Det beror i slutändan på om man väljer att tro på spöken eller inte. Så mitt förslag är att vi växer upp, stirrar döden i vitögat och säger Go fuck yourself till gud. Aase Berg, författare och kritiker Litteratur Kjell O Lejon (red): Föreställningar om döden: forskares aspekter på vår existens och dess begränsning. Carlsson bokförlag, 2017.

3 Heinä 20199min

De dödas bok fornegyptiernas guide till livet efter detta är en manual för hur man ska bete sig både i det här livet och på tröskeln till nästa. Niklas Qvarnström följer med ner i underjorden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Min första resa utanför Europa gick till Egypten. Jag var tjugo och läste inte en enda guidebok. Däremot en rätt så rejäl stack med böcker om de gamle egyptierna. De som låtit bygga pyramiderna. De som upprätthållit dynasti efter dynasti i en förhistoria då vi andra famlade i oskrivet mörker. En period i mitt unga liv ville jag bli egyptolog. Vem ville inte det? frågade jag mig. Jag reste, med andra ord, lika mycket i tiden som i rummet. Lika mycket bland levande som döda. Jag reste med turistvisum i ett slags Duat, som de dödas rike kallas hos de gamla egyptierna. I Kairo köpte jag ett exemplar av Den Egyptiska Dödsboken. Den brukade kallas så på svenska, efter titeln på den tyska översättningen. Själv köpte jag den engelska, av E.A. Wallis Budge: ”The Egyptian Book of the Dead”. Den kom och kommer fortfarande i nytryck i billiga utgåvor, och lär vara lika full av felaktigheter som av enastående Shakespeare- eller Blake-klingande poesi. I Egypten reste vi, jag och min dåvarande flickvän, bland de levande, men i de dödas spår. Som så många andra. När vi klev ner i underjordiska gravar i Konungarnas Dal, eller tog oss svettiga in i kryptan i Keopspyramiden i Giza, var vi vägledda av ”De Dödas Bok”, som den skulle komma att heta på svenska. I framtiden, från vårt perspektiv. 2016 inföll den framtiden. Då kom den första svenska översättningen direkt från hieroglyfer, gjord av Nils Billing – en som verkligen blev egyptolog. Arbetet med att knäcka den hieroglyfiska koden är välkänt. Det skedde efter att Napoleon låtit släpa hem den så kallade Rosettastenen från sina egyptiska fälttåg 1799. En sten med, skulle det visa sig, samma text i tre versioner: hieroglyfer, koptiska och, turligt nog, fullt läsbara grekiska bokstäver. Ett tjugotal år senare hade den franske egyptologen Jean–François Champollion sammanställt ett slags facit, och lät snart meddela att han kunde tyda de mystiska tecknen. En välkänd historia, men inte i alla detaljer: När jag tar en paus i arbetet med den här texten knäpper jag på radion och hör en utmärkt essä här i OBS, av biologen, författaren och numera IG nobelpristagaren Fredrik Sjöberg. Han slår ett slag för den för mig tidigare okände svenske språkmannen och hedonisten Johan David Åkerblad. Han var, hör jag, faktiskt först med att tyda delar av den koptiska texten på stenen – och bidrog till den yngre franska kollegans genombrott. Sedan den hieroglyfiska koden hade knäckts var det möjligt för Europas lärde att också tyda gravinskrifter. Och, framförallt: de kunde sedermera läsa och översätta den ditintills gäckande papyrusskrift som på tyska kom att heta ”Ägyptisches Totenbuch” och på engelska, som sagt, ”The Egyptian Book of the Dead” när den översattes under 1800-talet. Nils Billing har alltså döpt sin översättning till ”De Dödas Bok”. Det är nästan svårt att läsa den utan att ana ekon av en annan läsare: Gunnar Ekelöf, som bland annat i ”Vägvisare till underjorden” lät sig ledsagas av de 3500 år gamla besvärjelserna. Som den här formeln, för att få vara vid guden Thots sida. Skrivkonstens beskyddare, med ibishuvud: Jag är den fruktade i stormen, som skyddar den stora gudinnan i striden. Jag slog dem som högg, jag kylde ned han som brann efter att ha trätt in för den stora gudinnan i striden. Jag skall göra kniven skarp, den som är i Thots hand under stormen. Boken är en sorts manual för hur man ska bete sig, både i livet och på den avgörande tröskeln till det hinsides, för att få komma in Dödsriket. Den avlidnes hjärta placeras, representerat av en skarabé, i en vågskål. Hjärtat är tungt eller lätt, beroende på hur onda eller goda gärningar som begåtts under vandringen på Jorden. I den andra placeras en fjäder, som representerar Sanningen. Vägar hjärtat tyngre än fjädern väger de dåliga gärningarna över och den avlidne har förverkat sin rätt att komma in och beträda den eviga sällhetens rike. Då blir han eller hon istället uppslukad av en krokodil. Scenen går senare igen i antika gestalter som Justitia med sina vågskålar. Men också i senare religioners föreställningar om att individens handlingar i jordelivet får konsekvenser för hennes liv efter detta. Vår föreställning om de gamla egyptierna är att de trodde på ett sådant liv efter detta. Livet är kort, och döden lång. ”Evigheten varar längst”, som Kurt Schwitters en gång skrev. Varför skulle de annars göra sina magnifika gravmonument, mest berömda i form av de stora Pyramiderna, så beständiga? Varför skulle de annars författa ”De Dödas Bok”, med instruktioner om hur man ska leva och bete sig för att kvala in till Duat, deras underjordiska himmelrike? Jag leker med annan tanke. Jag leker med tanken på att de gamla egyptierna kanske var utopister. Att de fäste sin tilltro till ett sällsamt rike i form av Framtiden. Det är ett ganska vanligt tema i gamla skräckfilmer att mumier går igen. Egyptierna var som bekant duktiga på att balsamera och mumifiera sina dignitärer, och det brukar förklaras med att de ska ta sig hela och rena in i dödsriket – ungefär på samma sätt som skandinaviska vikingar begravdes med sina käraste ägodelar som de kunde ha användning för i Valhall. I Don deLillos senaste roman, ”Noll K”, skildras ett så kallat ”kryoniskt” laboratorium. Förmögna människor planerar att låta nedfrysa sina döda kroppar, i hopp om att kunna tinas upp i en framtid då de föreställer sig att läkarvetenskapen har hunnit ikapp och ska kunna återföra dem till livet. Sådana anläggningar finns i verkligheten. Bland annat ”Alcor Life Extension Foundation” i Arizona, där nedfrysta kroppar ligger i detta nu och väntar på att återuppstå i Framtiden – som i ett löfte om ett kommande Tusenårsrike. Kanske var det så det tänkte, de noggranna gamla egyptierna. Kanske tänkte de sig en framtid då mumierna, precis som i de klassiska skräckfilmerna, skulle resa sig och gå – fast utan att vara ute efter hämnd. De skulle återges livet när läkarvetenskapen kommit så långt att den kunde blåsa liv i de balsamerade organen. Nyfikna och prövande skulle de gå omkring och förundras över att Pyramiderna och Sfinxen i Giza fortfarande står. De skulle berätta historier från förr och lära sig köra bil och hantera en dator. För det är något med testerna för att få komma in i dödsriket som inte stämmer. Den fjäder, som ska representera Sanningen, kommer ju alltid att väga lättare än hjärtat. Kanske föreställde de sig ett dödsrike som det inte gick att komma in i, men som det skulle vara svårt att leva utan att ha i åtanke. Livet är kort; döden är lång, men det är också konsten, som det brukar sägas. ”De Dödas Bok” är ett stycke enastående litteratur som för oss närmare människor som levde för 3500 år sedan. Och döden blir på så sätt besegrad ändå. För, som Horatius skriver, med tanke på att hans verser ska överleva honom: ”Icke helt och hållet skall jag dö.” Niklas Qvarnström, författare och kritiker Litteratur De dödas bok – den fornegyptiska dödsboken. Översättning och kommentar Nils Billing, Carlsson bokförlag, 2016.

2 Heinä 20197min