Finlandssvensk poesi bär språket på sina axlar

Att ta bladet från munnen är ett uttryck som funnits länge på många språk. Men hur sann blir den ocensurerade sanningen, i realiteten? Det frågar sig författaren Ulrika Kärnborg, med utgångspunkt i några exempel ur den svenska utgivningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I höjd med sin 90-årsdag gav författaren Elsie Johansson ut vad hon sa skulle bli hennes sista bok. Redan titeln, ”Bladet från munnen”, sände en chockvåg av förväntan genom skaran av trofasta fans. Det finns inget som läsare på dagens bokmarknad älskar så mycket som löften om kommande indiskretioner. Inte så konstigt att kritikerna sedan fick svårt att maskera besvikelsen. Elsie Johansson har ju inte alls skrivit någon skandalbok med smaskiga avslöjanden Ingenting närgånget om moget sex, partnerbyten, sorger och oförrätter. Inget om att ge betalt för gammal ost, inga påhopp på namngivna kändisar. Tvärtom är ”Bladet från munnen” en förtjusande men ganska splittrad klippbok. Den känns mer som hopkok på gamla rester från tidigare romanprojekt än ett självständigt verk. Och om Elsie Johansson själv, den fattiga men sturska flickan i de slitna, blåvita gymnastikskorna vid vars sida vi vandrat i så många tidigare romaner, får vi inte veta mycket. Tji fick vi! Den moderna biografin är en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Förr brukade biografiformen användas för att servera en respektfull allmänhet tillrättalagda versioner av framgångsrika liv. Den moderna biografin är något annat, en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Många samtida författare väljer att kalla sina biografier för ”romaner”, kanske för att läsarnas förmåga att skilja mellan liv och dikt blir alltmer opålitlig. Vissa, som Kerstin Ekman, driver samvetslöst med läsarnas hunger efter verklighet och ger dem i stället dimridåer och speglar. I hennes romanbiografi ”Grand final i skojarfabriken” kallas författarens alter ego Lillemor Troj, en beundrad författare på ett av landets största förlag. Hon är elegant och slagfärdig, uppträder gärna på galor såväl som i televisionen. Vad ingen vet är att Lillemor inte har skrivit de böcker hon hyllas för. Konstnärlig motor bakom de många och tjocka romanerna är Barbro ”Babba” Andersson, vulgär och frispråkig, och knappast någon som släpps in i de fina salongerna. Under alla år har Lillemor bara renskrivit Babbas böcker. Hon har fungerat som sköld och tjusigt skyltfönster medan det stökiga konstnärliga geniet kunnat skapa i lugn och ro. Snabbt listar läsaren ut att varken Babba eller Lillemor i egentlig mening ”är” Kerstin Ekman. De är båda uppvuxna i Kramfors, inte i Ekmans Katrineholm. Medan Kerstin Ekman själv levt ett ganska konsekvent författarliv, är Lillemor Troj ängslig medelklass med stark dragning till fina titlar och ärvt porslin. Babba, däremot, är rättfram arbetarklass på ett sätt som Kerstin Ekman aldrig framstått som. Hon står med båda fötterna i myllan, snapsar och spottar snus. Somliga läsare är kanske desperata nog att vilja bena ut vad som är sant och vad som är falskt i ”Grand final i skojarfabriken”. Jag är det inte. Dessutom tycker jag alldeles för mycket om romanen för att vilja hacka sönder den i småbitar. Viktigare för mig är att Ekman med den skildringen av två separata kvinnoöden lyckas gestalta hela efterkrigstidens litterära offentlighet. Av den förmodade självbiografin blir det en generations- och kollektivroman, som verkligen kan mäta sig med Ekmans mest älskade böcker, till exempel romansviterna om Katrineholm och Svartvattnet. Men att ta bladet från munnen, vad betyder det egentligen? Är det vi säger när vi gjort oss fria från sociala konventioner och känslomässiga band sannare än det vi säger när vi fortfarande befinner oss i deras nät? I ”Bladet från munnen” skriver Elsie Johansson: ”Den för mig huvudsakliga poängen med detta mitt förmodligen avslutande livsprojekt, är att jag vågar vara den jag vill vara, och i själ och hjärta också är, utan undanflykter och ängsliga sidoblickar.” Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Vi är nog många som tycker att Elsie Johanssons bok snarare skildrar förberedelsen inför att lägga korten på bordet, än handlingen i sig. Själva avslöjandet, det skamlösa, oförbehållna, uteblir. Personlig och frank har Johansson ofta varit i sitt författarskap; här blir hon snarare kokett och undvikande. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Liknande tendenser tycker jag mig kunna ana hos två andra memoarförfattare, Niklas Rådström och Göran Greider. Rådströms ”Som har inget redan hänt” är en självbiografisk essä, påbörjad efter det cancerbesked som författaren mottog någon tid innan coronapandemin bröt ut. I samband med ett besök på akuten i Kalmar får Rådström veta att hans blodvärden är extremt låga. Han läggs in. Under morgonronden nästa dag får att veta att han drabbats av akut leukemi. Det som följer är ett år full av fysiskt och psykiskt påfrestande behandlingar, men också av stillsam reflexion och öppenhet. Patienten bestämmer sig för att föra cancerjournal. Som läsare anar jag den där lusten, lik en klåda, att lägga korten på bordet. Att äntligen få sjunga ut, även om det fula och svåra! Men inte heller Rådström lyckas med det. Han börjar snart darra på manschetten, och liksom Elsie Johansson blir han elegiskt, ibland sentimental. I stället för att utmana och lägga under lupp vill han förlåta och stryka medhårs, till och med förlåta den bortgångna modern som svek honom när han var barn. Det är fint, men är det ärligt? Även den kroniskt kritiske debattören Göran Greider börjar, när han drabbas av svår sjukdom, låta som en gemytlig prelat. Han börjar fundera över livet och barndomen. Tankarna, varvade med dikter och kåserier, kan vi ta del av i sociala medier och i Svenska Dagbladet, men även i Greiders motsvarighet till Rådströms och Johanssons självbiografier, en prosadiktbok med titeln ”Barndomsbrunnen: En historia om sjukdom och minne i brutna rader”. Inte heller den bjuder på några direkta överraskningar eller sanningar. Nej, oftast är det inte till biografierna utan till dikten man måste vända sig om man vill veta något om en enskilds författares innersta liv. Skönlitteraturen är den snabbaste och pålitligaste vägen, helt enkelt för att fiktionen ger författaren tillräckligt med skydd för att våga berätta om det allra naknaste och mest intxima. Det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Det verkar nämligen som om författare, precis som andra människor, ljuger som mest när de svurit att tala klarspråk. Inte medvetet, och absolut inte med uppsåt. Jag tror snarare att det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Nästan alla författare och konstnärer använder sitt omedvetna som ett sorts arkiv att hämta motiv och konflikter ur. Exakt vad de motiven och konflikterna betyder och varför de är så viktiga att bearbeta, vet man inte alltid. Men nästan jämt är, som Agneta Pleijel brukar hävda, det skönlitterära skrivandet ett försök att svara på en fråga. Vet man svaret från början, som ju den som föresatt sig att berätta en fastlagd sanning tror sig göra, är det ingen idé att ens sätta sig vid datorn. Ulrika Kärnborg

21 Syys 202110min

Efter skandalen inom Svenska akademien 2017 valde flera medlemmar att begära utträde. Sociologen David Wästerfors beskriver i den här essän hur händelserna går att förstå med hjälp av Lewis Costers teori om giriga institutioner. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Du tillhör ett sällskap eller sammanhang som du måste lämna. Skolan tar slut, klassen ska skingras, du har blivit äldre och vuxit ur din roll, du flyttar från din hemort, du har fått nog av sällskapets medlemmar och deras stil och frusna åsiktsrepertoar – eller vad det nu kan handla om. Ändå känner du ett vemod, en beklämmande känsla av att vilja stoppa tiden och kliva av, en längtan efter åtminstone ett uns respit från uppbrottet. Det är kanske känslan av den du blivit i detta sällskap eller sammanhang som det handlar om, definitionen av din identitet, det andra gjort dig till, och som du nu sörjer inför steget ut i tomheten. Men så händer något som skingrar detta vemod – i ett slag. Du nyktrar till och ser allting klart. Ingen tvekan, tänker du. Jag måste bort. Det finns en scen mot slutet av Klas Östergrens roman Renegater från 2020 som fångar den här tunna linjen mellan betagande vemod och pånyttfödd lust till flykt. Författaren ska tömma sin övernattningslägenhet i Gamla Stan i Stockholm och sitter vid bordet i köket och känner vemod. ”Inte vankelmod, men just vemod.” Han har lämnat Svenska Akademien när skandalhanteringen efter Kulturprofilen visat sig vara bottenlöst usel och han har gjort det med det där citatet från Leonard Cohen: I’m leaving the table, I’m out of the game. Han har noga iakttagit hur Akademiens ledamöter inte längre förmår skilja mellan roll och person utan helt gått in i rollen, hur de börjar använda medlemskapet för egna syften och låter gammal vänskap överflygla självrannsakan. Ändå, som sagt, detta vemod: författaren sitter vid köksbordet och förstår att han aldrig mer ska återvända dit. Så hör han röster nerifrån gården. Fönstret är öppet. En röst låter bekant, det är Herr Styvrepe, romanens pseudonym för Horace Engdahl. Han verkar prata med en jurist, klart och tydligt, och han avhandlar sådant som verkligen inte borde avhandlas på en gård i Gamla Stan vid den här tidpunkten. Han verkar helt obekymrad av hänsyn och sekretess. Tidigare i romanen har man mer än väl förstått författarens inställning till herr Styvrepe och hans smidiga vältalighet, hans ymniga förråd av nubbevisor och hans sirliga försvar av Akademiens påstådda felfrihet och upphöjdhet. På gården sjöng han ut igen, denna i författarens ögon skrupelfria intrigmakare. ”Effekten av det hela blev något överraskande”, skriver Klas Östergren, ”nämligen att utrymningen av den fina lägenheten blev så mycket lättare att utföra. Vemodet försvann på en gång”. Herr Styvrepes klara stämma från gården förde tillbaka författaren till hans motiv: en överdos av Svenska Akademien, ett akut behov av att fly. Man kan kalla det punkterat vemod, erfarenhetsmässigt nedskjutet. Aktören föregriper sitt avsked och känner av den identitetsförlust som det innebär, men känslan rycks undan av en påminnelse, ett nytt intryck. Aktören är i denna stund både känslovarelse och empiriker. Han eller hon balanserar på gränsen till att förlora sig i en känsla men förmår samtidigt iaktta och lyssna. Det ena inkorporeras i det andra, även i bokstavlig mening. Vemod och tillnyktring samsas i en och samma kropp. Balansen mellan känsla och erfarenhet behöver inte beskrivas mer mystiskt än så. Den kan bestå av vemod vid köksbordet och en röst nerifrån gården som raskt får en på fötter igen. Det är en social bild som målas upp. Vemodet kommer sig av ett stundande avsked, som i sin enklaste form inte kan föreställas utan interaktion: någon säger hejdå till någon annan. Känslorna är innästlade i grupperingar. När Herr Svingel, som Klas Östergren kallar sig själv i romanen, till slut skyndade på utrymningen av lägenheten ingick den handlingen i ett vidare, närmast oöverskådligt socialt sammanhang: Akademien, den riksbekanta skandalen, maktspelet, pengarna och statusen. Subtrahera detta sammanhang och varken vemod eller punktering blir begriplig. Dra bort Herr Styvrepes identitet och rykte och anekdoten krymper ihop och blir relativt banal. Författaren i Renegater längtar efter sin trädgård på Österlen. Han längtar efter att slippa pendla till Stockholm en gång i veckan och han vill bort från sällskapets stegrande löjlighet – det verkade göra också författaren löjlig, som om det dränkte hans identitet – men han förstår samtidigt vad han går miste om. Att lämna Gamla Stan och alla inspirerande gränder och krogar blir ett avbräck i hans författarliv. Det kan verka som om rösten nerifrån gården – intrycket från yttervärlden – är objektiv, men det är bara till hälften sant. Huvudpersonen gör något av sin empiri, lägger till något. Intrycket måste övervägas och tolkas av ett subjekt. En bekant röst från gården kunde i princip lika gärna ha fått huvudpersonen att ångra sig och ställa in sitt avsked, såvida den tolkats annorlunda och mer sympatiskt. Lägenheten utrymdes alltså snabbt, ”vemodet försvann på en gång”. Den punkterade känslan förknippas med handlingskraft. Men väl hemma sitter herr Svingel bara helt stilla med kaffekoppen och matar fåglar. Sällskapet han lämnat sög musten ur honom. Det tar ett tag att hämta sig. Vemodet lyser med sin frånvaro. Det har tagit ut sin rätt och nu ersatts av andra känslor. Det sociala livet kan vara grymt i sina krav och anspråk. Det kan verka så lätt att ingå i en gemenskap och sedan en vacker dag traska vidare, stänga dörren och öppna en ny. Men somliga sammanhang fordrar odelad lojalitet, hängivet engagemang – och avskeden blir inte smärtfria. Sekter och hemlighetsfulla sällskap, revolutionära partier och kloster kan utgöra vad sociologen Lewis Coser kallade greedy institutions, giriga institutioner. Samma sak kan gälla familjer och företag. Ibland vill de bara ha mer och mer av oss, fullständig uppmärksamhet, reservationslös lojalitet. De roffar åt sig av vårt inre och får aldrig nog. Coser menade att greedy institutions systematiskt försöker reducera inflytandet från konkurrerande roller och statuspositioner och pressa sina medlemmar att försvaga eller kapa alla andra band. De måste inte fysiskt isolera sina medlemmar men de överskrider det moderna samhällets normer om privatliv och autonomi. Samtidigt är de lockande. En girig institution erbjuder exklusiva förmåner, gärna hemlig kunskap och upplysning, och medlemskapet är hedrande. Man tillhör de utvalda. För herr Svingel blev väl Svenska Akademien en sådan greedy institution. Men alla har vi säkert stått där och balanserat i mindre dramatiska sammanhang och i förhållande till något mer dämpad girighet – och då kanske skaffat oss ett sista vemodsskingrande intryck som knuffat oss framåt, fått oss att skynda iväg. Det är som om girigheten faller på eget grepp när den blottas i ljuset. Den kan nu ses som just girighet och inte utvaldhet. Och om medlemmen som vill fly fortfarande har några yttre band intakta kan de sannolikt aktiveras och hjälpa – det finns några som kan fånga upp en. Avskedet kan kännas lättare och rentav spännande: att riskera att falla men avgå ändå, att lämna bordet och försvinna från spelet. David Wästerfors

16 Syys 202110min

Emotionella egenföretagare och imaginära förhållanden utmärker vår tid. Katarina Wikars läser sociologen Eva Illouz och funderar över frånvarons frekvensnivå. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i juni 2020. Var flämtar den lilla kärleken idag? I en tid då många inte vill engagera sig, inte kan välja, inte vet vad de känner. Där det gäller att skapa ömsesidig distansering och inte göra sig några förväntningar. Duktigast på att hantera ovissheten vinner. Och vem har inte suttit med väninnorna och försökt tyda ett knapphändigt mail, vad menade han egentligen med ”ha det så bra”. Den franska konstnären Sophie Calle gjorde en underbar rosa blank bok ”Take care of yourself” utifrån ett sånt standard-göra-slut-mail – hon lät 107 kvinnor med olika yrken tolka det och den eventuella undertexten: dansa det, dissekera det, andas ut det, göra lingvistiska och juridiska analyser av det. En hel skolklass fick jobba med dess dramaturgiska kurva. En ekonom uppställde en balansräkning där upprepningarna kostade extra. Och slutligen åt en papegoja upp brevet. Move on, sa sexologen. 107 konstruktiva lösningar på vad väninnorna och jag har ältat i årtionden, typ mellan femton och femtio. De vaga premisserna. Vad säger dom egentligen? Var vi kulturellt betingade att bli sittande med känsloältandet i knäet? Varför la jag ut 15 000 på en KBT-terapeut som ritade det lilla ledsna barnet i mig på ett blädderblock medan han med en uppgiven gest fadade ut gång efter annan? Makt är att känna minst men vilka kontrakt skulle då en liten relation behöva för att inte vara helt otrygg? I detta ovissa läge kan man lyfta blicken till en sociologs nivå och granska den emotionella distansen och människans eventuella värde på relationsmarknaden och fråga sig: Är det samhällsordningen som gör att jag fryser så jag skakar? Kärleken har i senkapitalismen blivit allt flyktigare, och det var ett bra tag sen guru-sociologen Zygmunt Bauman skrev ”Liquid love.” Vi kan inte tolka andras känslor eller våra egna eventuella. Vi vet inte vad vi vill ha, bara något annat. Om vi blev nöjda skulle vi sluta att konsumera. Känns det igen? Att aldrig vara tillfreds? Valfrihetens ideologi har blivit vägledande även i känslolivet. Överbyggnaden är tyngre än någonsin: relationsexperter och dejtingindustri för att inte tala om självhjälpsböcker och det tar en halv sekund att bli bortswipad på Tinder. Kan det behövas nya ord för icke-känslorna? frågar den israeliska sociologen Eva Illouz i uppföljaren till succén ”Därför gör kärlek ont.” Den heter ”Därför tar kärleken slut.” Jag kan gå när som. Vi har väl inte lovat varandra något. Ett enda stort kärleksprekariat driver runt. Man kan inte få sparken om man inte ens är anställd. Illouz frågar strängt: "hur har de tillfälliga sexuella förbindelserna och den allmänna sexualiseringen av våra relationer förändrat vårt sätt att bygga relationer?" Kroppen ligger runt. Känslorna svävar i ovissheten. Sex följs numera av den ångestladdade utmaningen att försöka utveckla känslor, hävdar hon. Och samtidigt gör kärleken inte så ont längre om den inte ens förmår finnas. Redan på åttiotalet sa jag ett långhårigt pojkvänsembryo: "Det hade varit bättre om vi hade lärt känna varann innan vi låg med varandra." Han rusade ut ur min lägenhet klockan fyra på morgonen, citerade Gunnar Björling och skrek att jag minsann inte skulle lyckas med att dekonstruera honom. Situationship – är ett ord jag inte hört innan men hade haft stor nytta av i yngre upplaga, det är en klenare variant av Relationship: det finns ingen framtid, vi är inte offentliga, det här leder ingenstans, vi är ju överens om att vi inte har ett förhållande men ooops: jag gick visst helt upp i situationen. Det är ett situationship. Det är som om alla är tonåringar igen. Man behöver inte göra fallstudier utan kan som Zygmunt Bauman bara konstatera. Men kan det vara överflödet som får oss att bli loja och liksom liknöjda? Det finns alltid något bättre tre klick bort. Vad var det Marguerite Duras försökte lära oss för längesen? Att söka sig tillbaka till förlustens punkt. Jag matade några katter en sommar som var vana vid att få konstant för lite mat. De åt ögonblickligen upp sin snålt tilltagna ranson och ylade sen runt i timmar, stirrade på den tomma matskålen tills det var dags igen för några flagor torrfoder. Poeten Anne-Marie Berglund sa en gång att det är helt olika laddningar det handlar om, frånvaron har en helt annan frekvensnivå. Det intressanta i förälskelsen är just saknaden. Är saknad en känsla? Eller är det hålet efter en känsla? Alla söker vi de där ögonblicken när vi drar oss bort från oss själva, skrev Duras, den distans till oss själva som vi har inom oss. Man vet ingenting, skrev hon, inte ett dugg om det man gör. Det duger inte numera när vi lever i ett terapisamhälle så det är bara att fortsätta fråga experterna: Vad gör då alla uppbrott från mer eller mindre imaginära förhållanden med oss? Leder de till känslomässiga skador? Till romaner? Djuna Barnes tillbringade åtta år på barer i Paris på tjugotalet och letade efter sin notoriskt otrogna älskarinna. Det blev det modernistiska mästerverket ”Nattens skogar” till sist. Frågan är vad det blir för litteratur av de klena samtidskänslorna för inget får göra ont så länge som åtta år numera. Alla förespråkar: upp på banan, ut på marknaden, du är värd ett bättre liv, ha det så bra. Det är paradoxalt nog bara börsen som får vara nervös numera, vi andra ska vara emotionella egenföretagare även om vi inte har en aning om hur man bygger just tillit. Även äktenskapen tar slut även om de bara får sista kapitlet i Därför tar kärleken slut. Många mikrotrauman ackumuleras. Det inrutade ifrågasätts. Det sexuella inaktiveras. Någon blir irriterad på det nya bordet och drar. Många män gör sorti för att slippa uttrycka sig, menar Illouz som är sociolog och inte psykolog, för terapeuterna har lärt medelklassens kvinnor att formulera de känslomässiga behoven och starta förhandlingar om allting. Lärt dem sätta ord på flyktiga stämningar. Du ser mig inte. Du motsvarar inte mina känslor. Du begränsar min frihet. Det är bara tonåringar och en och annan kulturarbetare som tror på romantisk kärlek, sa poeten Johan Jönson en gång. Alla andra vet att pengarna och statusen spelar roll. Om det nu skulle slumpa sig så i att två människor blir attraherade av varandra kan de komma överens om att aldrig någonsin ha sex med varandra. Varför då? Just för att bevara mysteriet, inte schabbla bort det. Så sa hör och häpna författaren Erica Jong på äldre dagar, mest känd för sjuttiotalsromanen "Rädd att flyga". Vi måste tillbaka till sexualitetens mysterium, sa hon. Fantasin är alltid rikare än verkligheten. Redan Sapho kallade förresten Eros för en fiktionsvävare. Kan det vara så att saknaden visar vad som är värdefullt, att det går att övervinna den ihåliga känslomässiga distansen med längtans blåa blomma. Antagligen inte, men försöka duger. Katarina Wikarskatarina.wikars@sverigesradio.se

15 Syys 20219min

Olle Hedberg debuterade 1930, skrev ett 40-tal romaner och valdes in i Svenska Akademien. Men själv drömde han om något annat, berättar Elisabeth Lindfors i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-09-12.Den 20 september 1974 hittas Olle Hedberg död i sitt hem. Alltsedan ungdomen drömmer han om döden som befriare men blir 75 år gammal innan han tar sitt liv.Vad har hindrat honom?1962 skriver Hedberg i den självbiografiska ”Mitt liv var en dröm”:”Jag blev mycket tidigt övertygad om att Gud finns. Där förelåg ingen tvekan. Jag visste det. Gud finns. Att dö är att få komma till Gud. Hos Gud är det bättre än på jorden.Vad är det?Jo, det är att människan måste längta och trängta efter att få dö. Ju förr dess hellre.Man kan inte anmärka på logiken i detta resonemang.”Hedberg är en produktiv författare, hela fyrtiosex romaner hinner han skriva och på nästan samma tema, det lilla och borgerliga livet som han skyr.Skriver han för att överleva i sitt eget fängelse?Redan i debutboken, ”Rymmare och fasttagare” (1930), visar han sin tematik, som kan påminna om Lars Noréns tidiga pjäser, men utan de slagfärdiga replikerna. Den unge huvudpersonen Niklas Lissman är en stum men observant iakttagare. I början av romanen dukas upp till en middagsbjudning hemma hos familjen och iakttagelseförmågan, när Niklas i tysthet dissekerar vad som gömmer sig bakom gästernas konversation, är fenomenal.Efter middagen funderar han: ”Vilken löjlig tanke, att jag skulle arbeta och anstränga mig, konkurrera, knuffas och skuffas, visa ambition – för att till sist få bli som en av er. Skryta och skrävla, tala om var man har varit, pråla med sin bildning, med sitt inflytande, med sina pengar, grina upp sig och göra sig till. – Det stockade sig i halsen på honom, han kunde inte ens för sig själv artikulera, vad det var, som ingav honom denna ovilja. Han ville inte vara med, han ville göra någonting annat, bli någonting annat.”Den unge Lissman, som vantrivs i skolan och i sitt hem där en styvmor härjar, rymmer, bokstavligen, till skogs. Under tiden som avfälling rannsakar han sig själv.Och han är mycket bestämd med löftet: Att han aldrig ska gifta sig.I en scen sitter han i diket med en pistol och undrar om det inte är bättre att skjuta sig än att återgå till civilisationen. Han ifrågasätter sina egna motiv och handlingar och genomgår, på så sätt, ett slags reningsbad. Så småningom återvänder Lissman till det trygga livet i Stockholm, tas om hand av en bekant till familjen Lissman samt senare, som vuxen man, försörjer och fostrar sina båda halvbröder.Liksom Hedberg tar Lissman ansvar för de sina och i författarens fall innebär det att han kommer allt längre ifrån sin dröm om döden som en befriare. På tjugotalet när Olle blir gift (hans uttryck) med Ruth Collin (han kallar henne Chloë) som han träffar under studietiden på Stockholms Högskola flyr paret Stockholms litterära kretsar och bosätter sig på en liten gård i Verveln i Östergötland. Förhållandet mellan dem kan inte beskrivas på annat sätt än som symbiotiskt och rent märkligt är det att han som föraktar det lilla livet väljer att leva i den minsta av världar, i det närmaste isolerad från omvärlden tillsammans med sin kvinna.Föraktet för kretsarna i Stockholm hindrar inte paret Hedberg från att utnyttja sina kontakter i den litterära världen. Olle har skrivit en historisk roman som visserligen refuseras av självaste Fredrik Böök men ändå får ett gott omdöme och när Olle ska debutera med sin första roman använder sig hustrun av Bööks positiva omdöme på ett skamlöst sätt.Manuset har hamnat på villovägar och Ruth tar helt enkelt tåget till Stockholm med Bööks lapp i fickan, med manuset under armen och den nyfödda dottern Birgitta i knäet. Hon inkvarterar barnet hos en väninna, köper en ny hatt och stegar upp till Thorsten Laurin på Norstedts. Som bevismaterial för det ”utmärkta” manuset visar hon upp Bööks lapp, romanen antas och Fredrik Böök sväljer och förlåter. Under tiden går Olle omkring i Verveln och senare ska han skriva: ”Jag är såld…”Varför dröjer då Hedberg så länge med att debutera?Enligt honom själv tänker han sig att han redan från barnsben är författare, född till författare alltså, ändå dröjer det tills han är drygt trettio år.Mellan raderna i Ruth Hedbergs brev till släkt och vänner kan man ana att Olle inte är tillfreds med att vandra omkring i trakterna kring Verveln och betrakta livet men det är först 1928 när Ruth väntar barn som han börjar skriva ”Rymmare och fasttagare”. Paret har ont om pengar, vatten finns inte indraget i huset och inte heller värme, förhållanden som passar illa för ett nyfött barn. Kanske är det ett klassiskt scenario, familjen väntar tillökning, fadern ser sig som familjeförsörjare och tar sig själv i kragen. Men Olle Hedberg som är en ”rymmare” och som har haft döden som möjlig flyktväg blir genom faderskapet fasttagen av själva livet. Som förälder förbjuder Olles moral honom att ens överväga självmord, att lämna en liten hjälplös människa i sticket är ett omöjligt alternativ. I maj 1929 föds dottern och hösten 1930 utkommer alltså Hedbergs första roman.Efter debuten följer i stort sett en roman varje höst, i välartade borgerliga familjer blir hans alster årets julklapp, och från debuten till författarens död utkommer hans böcker på P. A. Norstedts och Söners förlag. Ruth Hedberg skriver rent och bedömer Olles manus, hindrar ovälkomna gäster, ger honom arbetsro och står för det praktiska, en klassisk författarhustru med andra ord. Hon som har doktorerat på Anna Maria Lenngren och under pseudonymen Elsa Eschillius utkommer med ett par egna romaner samt anmäler litteratur, bland annat i tidskriften Idun, blir på gott och ont Vervelns egen gårdvar.Kan vi utgå ifrån att utan Chloë hade Olle Hedberg knappast kommit sig för med någonting annat än sina rymningsdrömmar?Till sin död är Olle Hedberg läst och hyllad, även om populariteten sjunker på sextiotalet. 1957 väljs han in i Svenska Akademien på stol nr 6 men vid den tiden har hans älskade Chloë drabbats av cancer och redan 1959 avlider hon i sviterna efter en operation.På moderns dödsbädd lovar dottern Birgitta att ta hand om sin far. I samma veva gifter hon sig med Svante Milles som är införstådd med äktenskapets förutsättning, den att hon även har en plikt mot fadern att uppfylla. På sätt och vis blir hon den nya Chloë i Olles liv.Sommaren 1974 semestrar Olle och Birgitta samt, periodvis, Svante i Verveln som med åren har förvandlats till ett fritidshus. Man tar det lugnt, ansar trädgården, solar, badar och plockar bär. Men en augustidag drabbas, utan förvarning, Birgitta av en aneurysm (bristning) i hjärnan. Olle finner henne på köksgolvet, han kallar på ambulans men hon går inte att rädda och några timmar senare dör hon på sjukhuset i Linköping.Olle Hedberg håller hårt om sorgen efter sin lilla skyddande familj, ingen ska se hans svärta, men nu är han ju äntligen befriad, om än ofrivilligt, från föräldraskapets fasthållande och några veckor senare tar han sitt liv, efter att först ha bränt alla brev, fotografier och manuskript inom räckhåll. Hans sista roman handlar om två unga människor som möts på ett tåg, den ena på väg hem från och den andra på väg till en begravning. Den utkommer postumt och bär titeln: ”Tänk att ha hela livet framför sej”.Elisabeth Lindfors

13 Syys 20219min

Vad kan vi lära oss om världen genom att läsa skönlitteratur? Malin Krutmeijer betraktar de skandinaviska länderna genom ett par amerikanska glasögon, placerade ovanpå en trave med kriminalromaner. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När den amerikanska litteraturvetaren Wendy Lesser läste sin första Sjöwall-Wahlöö-deckare förändrade det hennes syn på hela genren. Hon kände att hon verkligen hade genomlevt något tillsammans med Martin Beck, Lennart Kollberg och de andra figurerna. Det här var mycket mer än en brottsgåta som skulle lösas. Det var på 1980-talet och Wendy Lesser blev besatt, inte bara av Sjöwall-Wahlöö. I över 40 år har hon slukat skandinavisk kriminallitteratur, periodvis 4-5 böcker i veckan. Hon tyckte att hon lärde känna de skandinaviska samhällena, och för ett par år sedan bestämde hon sig för att resa hit. Resan till Sverige, Norge och Danmark är utgångspunkten för hennes bok "Scandinavian noir. In pursuit of a mystery". Lessers tanke är att utsätta sina föreställningar om Skandinavien för verkligheten. Det är en rätt komplicerad idé, inte minst om man tänker på vad som kännetecknar de skandinaviska romaner som hon fått sin bild ifrån. Inflytandet från Sjöwall-Wahlöö är fortfarande starkt, fast det gått över 50 år sedan deras första bok kom ut. De använde ju deckargenren för att skriva politiska romaner, och många av de mest framgångsrika författarna efter dem förvaltar det samhällsmedvetna arvet. Det är alltså inte realism. Kjell Eriksson, Leif GW Persson, Henning Mankell, Stieg Larsson och Jens Lapidus är några självklara namn i sammanhanget, men också exempelvis Tove Alsterdal som skrivit spänningsromaner om de som försvann i militärjuntans Argentina på 70-talet, och om Sudettyskarna under Andra världskriget. Sjöwall-Wahlöö var i sin tur inspirerade av amerikansk noir-litteratur, och den influensen har stärkts i skandinaviska deckare. Man kan också se vad jag tolkar som ett visst inflytande från superhjältegenren, med omnipotenta ärkeskurkar, overkligt stryktåliga hjältar och datasnillen och hackare i ett slags trollkarlsroller. Det här draget är tydligt i Stieg Larssons och David Lagercrantz Millennium-serie, och i Lars Keplers romaner om poliskommissarien Joona Linna, men det spökar i varierande grad i en hel del skandinavisk kriminallitteratur.Det är alltså inte realism. Det går förstås att söka samband med olika aspekter ur den sociala och kulturella värld som författarna lever och skriver i ändå. Däremot är det orimligt att förvänta sig några konturskarpa spegelbilder mellan litteratur och verklighet. Nu utgår Wendy Lesser väldigt mycket från Sjöwall-Wahlöö, vars böcker är mer realistiska, men det var ändå skönlitteratur de skrev. Dessutom kom deras sista bok ut 1975. Det har hänt en del sedan dess. Lesser hade kunnat öppna för en spännande analys av hur berättelsers verklighet och det vi själva upplevt i den fysiska världen samverkar när vi tolkar vår omvärld, men hon är ganska handfast. Hon berättar hur hon läst och förstått skandinaviska deckare, och hur hon uppfattar de skandinaviska städer hon besöker. Att hon i förbifarten döper en polis fru till Gunnar, och konsekvent kallar Helsingborg för Helsingbörg ger en extra komisk krydda. Lessers intryck är att feminismen inte haft mycket inflytande i skandinaviska samhällen. När hon ska definiera viktiga drag i skandinaviska kriminalromaner klarar hon inte riktigt att generalisera – utan landar i hela 25 teman. Först kommer förstås alkohol. Lesser noterar att en del mordutredare mer eller mindre är alkoholister, som stordrinkaren Harry Hole i norrmannen Jo Nesbøs bokserie. Sjöwall-Wahlöös Martin Beck är mer måttfull, men tar ändå regelbundna turer till "the state liquor store", som Lesser tycker är oerhört exotisk. Det är överhuvudtaget tydligt att hon vet väldigt lite om det verkliga Skandinavien, men det hindrar inte att hon frejdigt tycker till om det mesta. Även om boken är lite ytlig, så är utifrånperspektivet fascinerande.Wendy Lesser noterar till exempel en stark fixering vid hem och inredning hos nästan alla skandinaviska författare. De stilbildande Sjöwall-Wahlöö beskriver i detalj hur det ser ut hemma hos brottsoffer, förövare och poliser. Lesser finner detta spännande men förvirrande. Det tar ett tag innan hon förstår att det är ett sätt att skildra personernas sociala, kulturella och ekonomiska förutsättningar, men hon kan ju inte koderna. Mest är hon besviken över att ingenstans i romanernas värld få möta den sparsmakade, stilrena design som hon förknippar med Skandinavien. Hon är också fascinerad av hur viktiga romanfigurernas hem är för dem. Hemmet är verkligen deras borg, och alla besökare tar respektfullt av sig skorna. Då bor romanfigurerna ändå oftast i lägenhet, vilket Lesser tycker är konstigt. Att inte äga ett eget hus är uppenbarligen ett fattigdomstecken för amerikanen. Hon verkar aldrig ha hört talas om det vi européer brukar referera till som "den borgerliga våningen", eller patriciervåningen. Riktigt intressant, och lite förvånande, är hur många tecken på misogyni hon hittar i romanerna. I den danska, svenska och norska kriminallitteraturen finns än idag väldigt få kvinnliga kommissarier och huvudpersoner. Däremot kryllar det av sexrelaterade brott mot kvinnor, och hos Sjöwall-Wahlöö pratas det ständigt om "nymfomaner". Lessers intryck är att feminismen inte haft mycket inflytande i skandinaviska samhällen. Nåja. Vad gnällde Sjöwall-Wahlöö om egentligen? Men Stieg Larssons Lisbeth Salander då? Hon representerar en "billig feminism", tycker Lesser, och där känner jag att hon gravt har missförstått sammanhanget och gjort en dålig läsning. Ser hon inte att Lisbeth Salander inte är skriven som en realistisk figur, utan som en anarkafeministisk superhjälte? Efter ungefär halva boken reser Lesser äntligen till Skandinavien, för att konfrontera intrycken från romanerna med verkligheten. Hon hyr en lägenhet i Stockholm och promenerar stjärnögd genom den svenska huvudstaden. Allt är vackert, rent, snyggt och underbart. Entusiasmen kulminerar när hon tittar på midsommarfirandet på Skansen, där hon faller i gråt av rörelse. Vad gnällde Sjöwall-Wahlöö om egentligen? För att få initierad bild av de skandinaviska samhällenas problem, har Lesser beslutat sig för att intervjua poliser. I Stockholm når hon först inte längre än till en arrogant pressavdelning. I Köpenhamn däremot får hon träffa ingen mindre än Jens Møller Jensen, som var ansvarig för utredningen av mordet på Kim Wall. Han tar omedelbart ur henne uppfattningen att det begås mord på löpande band i de skandinaviska storstäderna. Äntligen hör Stockholmspolisen av sig. Sedan blir Lesser varse den danska så kallade ghettolagstiftningen och debatten om invandrare, muslimer och integration. Hon blir uppriktigt chockerad. Upprörd drar hon slutsatsen att det i Danmark saknas kunskap om vad sådant ledde till i Tyskland på 30- och 40-talet. Lesser reser vidare till Ystad, där hon äcklas av turistindustrin kring Kurt Wallander. Oslo i sin tur tycker hon är litet och folktomt. Något stukad återvänder hon till Stockholm. Och äntligen hör Stockholmspolisen av sig. Lesser träffar Bengt, utredare på grova brott sedan nästan 40 år. Grånad, opretentiös, sensitiv och skärpt berättar han för henne om Sverige, svenskarna, brotten och mordet på Olof Palme. Han är en sann humanist. En "mensch" kallar Lesser honom. Här är han ju, känner hon, hennes älskade kommissarie Martin Beck, livs levande. Malin Krutmeijer

9 Syys 20219min

Till skillnad från dina förfäders tiger dina vävnader om var du varit, i detta liv. Poeten och latinforskaren Anna Blennow om globaliseringens vittnesbörd i våra kroppar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Ramlösa Brunnspark, vid den vitputsade gamla Vattenpaviljongen nere i dalgången, ligger en brant klippvägg blottad. Små rännilar sipprar ned för den fuktiga sandstensytan och färgar den lysande orange. Det är Järnkällan, som en gång gav upphov till seden att dricka brunn i Ramlösa från 1700-talet och framåt. Vi bodde nära parken när jag var liten, och att dricka några droppar av vattnet sände ilningar av spänning och farlighet genom mig: den metalliska smaken av vatten direkt från naturen till skillnad från det neutrala, renade vattnet från kranen hemma i köket. Man beräknar att det finns ungefär 400 000 så kallade enskilda brunnar vid permanentboende i Sverige idag, och vid fritidshus ungefär lika många till; borrade, grävda, grunda och djupa. En femtedel av dem bedöms ha otjänligt vatten: bakterier eller förhöjda halter av salter och mineraler som till exempel kalk och nitrat. Men det finns också rika och dyra möjligheter att rena sitt vatten genom olika filter, som kan avlägsna allt ifrån någon enstaka till hela floran av skadliga ämnen. Genom vattnet vi dricker och maten vi äter samlar vi inte bara näring till våra kroppar. Det skapas också ett avtryck inom oss, flyktigt eller beständigt: järnet och kalken behövs i oss såväl som i vattnet och jorden. Samtidigt ansamlas miljögifter från besprutning och industriutsläpp i oss och i naturen i alltmer oöverskådliga mängder. Kroppen tar inte hänsyn till ont och gott när den lagrar. Men just denna egenskap, våra vävnaders förmåga att bevara alltifrån tungmetaller till genetiska strukturer, ställer inte bara till hotande problem kring människans framtid. Den ger oss också möjligheter att kunna förstå mer om människor i det förflutna, många tusen år bakåt i tiden. Men vilka var de? Varför hade de blivit halshuggna? Hösten 2016 hittades kvarlevorna av två högresta män i en utgrävning på Köttorget i Falköping. De vilade halshuggna sida vid sida, en bit utanför den tidigmedeltida kyrkogården i närheten. Huvudena hade, makabert nog, placerats mellan de avlidnas knän, något som tydde på att man velat förnedra dem ytterligare. En kol-14-datering av skeletten visade att männen levt någon gång runt år 1000, alltså under vikingatiden. Men vilka var de? Varför hade de blivit halshuggna? Inom arkeologin har man under det senaste decenniet börjat använda sig av nya typer av undersökningsmetoder, som i många fall givit omvälvande resultat. Genom förfinade DNA-analyser av mänskliga kvarlevor kan forskarna nu spåra förhistoriska människors vandringsvägar till såväl Europa som Norden. Men det är inte bara DNA som kan berätta om de platser som en människa varit knuten till. I skelett och tänder från människor och djur lagras grundämnet strontium, som i olika hög grad finns i berggrunden på skilda geografiska platser. Det tas upp i kroppen genom mat och vatten, som för länge sedan i princip alltid kom från platsen man bodde på. I tandemaljen hos människor sparas information om var de tillbringat sin barndom, medan strontiumhalterna som lagrats i skelettet byts ut under en tioårsperiod, vilket gör att man kan följa människors och djurs platssignaler över tid. När arkeologerna i Falköping fick tillfälle att göra en strontium-analys av de två halshuggna männen från vikingatiden, kom det överraskande beskedet att männen troligen var uppvuxna i England, något som bara skapade ännu fler frågor och analysmöjligheter kring kontakterna mellan Västergötland och England vid den här tiden. Hade västgötar deltagit i danskarnas plundringståg till England? Kanske var de högresta männen gisslan som förts hit från England och sedan avrättats? Genom att undersöka utgrävningar och fyndmaterial med de nya metoderna får vi nu också kunskaper om hela folkgruppers förflyttningar och förbindelser i långt äldre tidsperioder än vikingatiden. Det som tidigare bara var teorier har nu kunnat bevisas eller förkastas, och kunskapskoordinaterna på vår förhistoriska karta lyses upp av hittills okända nätverkskopplingar. Flera svenska forskningsprojekt har de senaste åren lagt fram helt nya resultat kring några av de största folkvandringsperioderna vi känner till genom historien. Det var inte sedvänjor och praktiker som flyttat på sig över Europa – det var människor. Tack vare DNA-analyser kunde man se att den jordbrukskultur som etablerades i Norden under yngre stenåldern inte var en sed som planterats hos dem som redan var bosatta här och som levde på att jaga och fiska. Jordbrukarnas genetiska arvsmassa stämde istället i högre grad överens med folk från området öster om Medelhavet, där jordbruket anses ha uppstått för flera tusen år sedan. Det var inte sedvänjor och praktiker som flyttat på sig över Europa – det var människor. Och de nya analyserna har också kunnat användas som facit till språkens uppkomst och irrvägar. Sedan länge hade språkvetenskaplig forskning tecknat ett släktträd för de europeiska språken som hade sitt ursprung någonstans på stäppen norr om Svarta Havet och Kaspiska Havet. Därifrån skulle de så kallade indoeuropeiska språken ha spritt sig österut till Indien och västerut till Europa, en teori som vilade på antaganden om ljudlagar, besläktade ord och regelmässiga språkförändringar. Språkvetarnas karta visade sig stämma helt överens med vad arkeogenetiska och biologiska undersökningar bekräftade: de indoeuropeiska folkgruppernas härkomst från stäppen och den så kallade Yamnaya-kulturen runt 3000 år före vår tideräkning. Och i nya stora samarbetsprojekt arbetar nu svenska språkvetare och arkeologer med att fördjupa förståelsen om vilka kultur- och miljöförändringar som låg bakom dessa migrationer. Vi människor förflyttar oss fortfarande hit och dit över jordens yta. Alltmer sällan förblir vi på den plats där vi föddes, såväl av fattigdomens och förtryckets tvingande skäl som på grund av globaliseringens och välståndets fria vilja. Men vårt sätt att leva på och av jorden har under det senaste århundradet förändrats i grunden. Maten vi äter kommer inte längre från den faktiska plats där vi bor, såvida vi inte är självförsörjande småbrukare, eller bara äter lokalproducerat och är ägare till någon av de där enskilda brunnarna. Vattnet vi dricker tappat på flaska kommer från Frankrike, Jylland, Bergslagen, Italien. Min barndoms dricksvatten kom varken från Ramlösa eller Helsingborg, utan slussades genom vattenverk först från Ringsjön och senare från sjön Bolmen i Småland. Och maten vi åt kom antagligen från alla andra platser i världen än just där vi bodde, bortsett från en och annan självplockad jordgubbe eller trädgårdstomat. Så medan vårt DNA i många fall fortfarande är mer eller mindre identiskt med människor för flera tusen år sedan, lagrar de flesta inte längre materia i sina kroppar från platsen de bor på. Istället bär vi på avtryck från hela världen genom vårt födointag. Det skulle kunna vara en vacker, till och med befriande tanke, men det är uppenbart inte hållbart för det klimat som ska fortsätta försörja oss med mat och vatten. En framtida analys av våra kvarlevor skulle kunna visa vilka vi är släkt med, men på frågan om var vi befunnit oss under vår livstid skulle svarsfältet stå tomt. Anna Blennow Veta mer: Arkeologerna Kristian Kristiansen och Karl Göran Sjögren vid Göteborgs universitet leder projektet ”From correlations to explanations: towards a new European prehistory” som studerar bronsålderns migrationer. ”Miljonsatsning på bronsåldern”, GU Journalen 5, 2020, s. 48–49. Jenny Larsson, professor i baltiska språk vid Stockholms universitet, leder projektet ”LAMP – Languages and Myths of Prehistory” som studerar de tidiga indoeuropeiska folkens språk och genetik. Språktidningen 5/2015, ”Om detta talar skeletten”. Helena Malmström vid Institutionen för organismbiologi, Uppsala universitet, forskar om arkeogenetik. Föreläsningen ”DNA och stenålderns människor” finns på Youtube via Historiska Museets kanal. Egil Josefson, ”Två huvuden kortare – Falköping under vikingatid”, Falbygdens hembygds- och fornminnesförenings årsbok nr 72, 2018, s. 64–77.

8 Syys 202110min

Biståndet är, som så ofta, under debatt. Borde vi gå lite djupare med frågan: vad är en gåva för något? Dan Jönsson erbjuder några perspektiv i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När de östeuropeiska tiggarna, oftast romer från Rumänien och Bulgarien, först kom och satte sig utanför svenska närbutiker någon gång kring 2013 eller -14 var det många av oss som kände sig både villrådiga och lite illa till mods. Inte så konstigt: för en befolkning som under ett par generationer hade invaggats i tron att tiggeriet, åtminstone som institution, var något som hörde till historien; ett folk som lärt sig svälja illusionerna om jämlikhet och flosklerna om allas lika värde, verkade tiggarna dyka upp som en globaliseringens hämnd på allt det där, de levande bevisen för vår folkhemska blåögdhet som nu skulle tvinga oss att lära om. Men hur gjorde man? Hur bemötte man, och överhuvudtaget såg man på människor som måste tigga för sitt uppehälle? Kunde man se sig själv i ögonen om man inte gav? Men måste man då ge till alla? Var det kanske bara sitt eget samvete man köpslog med? Eller satt tiggarna där för att avslöja tomheten i våra hjärtan, den förhärdade materialismen hos ett bortskämt, proppmätt folk som inte längre behärskade den enkla handlingen att ge utan att förvänta sig någonting tillbaka? Eller kanske snarare: som inte längre klarade att lämna något ifrån sig utan att se det som en kommersiell transaktion? Den som spar han har, den som ger han får mer, brukade de vuxna säga när jag var liten. I själva verket var man ju fullt på det klara med hur det faktiskt förhöll sig: den som spar han har, och den som ger är bara lättlurad och dumsnäll. Inte förrän i vuxen ålder har jag förstått att det ändå ligger något i det där, eller mer än så: att en gåva som inte återgäldas är ungefär som en fråga som inte får något svar. Att ge och ta emot gåvor är en fråga om tillit och förtroende. Som den franske socialantropologen Marcel Mauss formulerar det i sin klassiska Essai sur le don, Essä om gåvan, från 1925: "I alla samhällen ligger det i gåvans väsen att den till sist är sin egen belöning". Mauss sammanfattar principerna för gåvan som social institution i tre enkla, eviga budord. För det första: det är en plikt att ge. För det andra: det är en plikt att ta emot. Och för det tredje: det är en plikt att ge tillbaka. I begynnelsen var inte byteshandeln, utan krediten. Marcel Mauss grundade sina slutsatser på studier av gåvoekonomierna hos urbefolkningar i främst Melanesien och västra Nordamerika. Texten är i allt väsentligt en skrivbordsprodukt; Mauss gjorde inget fältarbete själv, och resonemangen i Gåvan bygger i stort sett helt på data från andra forskare. Det som har gjort boken berömd, och som gör den läsvärd än idag, är den analytiska överblicken: Mauss visar inte bara hur gåvor och gengåvor spelar en central roll i dessa förmoderna ekonomier för att hålla ihop samhället kulturellt och socialt. Han låter också sina analyser kasta ljus över den dolda, informella gåvoekonomin i våra moderna kommersiella samhällen. Och inte minst över de spekulationer om en primitiv, "naturlig" bytesekonomi som traditionellt har brukat ses som ursprunget till marknaden och penningsystemet. I själva verket, säger Mauss, finns ingenting som tyder på att en sådan naturlig marknad någonsin skulle ha existerat. Det ekonomiska utbytets ursprung är istället gåvan, och därmed förpliktelsen att återgälda den. I begynnelsen var inte byteshandeln, utan krediten. Och skälet till det, förklarar Mauss, är mycket mänskligt – ett samhälle där ingen delar med sig och var och en slår vakt om sitt blir ett samhälle som förgiftas av misstro och fientlighet. Där man inte delar, krigar man. De gåvoekonomier som Mauss analyserar grundas på den insikten, och de gåvoinstitutioner som de har byggt upp är verkligen allt annat än primitiva. Mest komplexa är de rituella festligheter som kallas potlatch, och som förekommer främst på den kanadensiska västkusten: ceremonier där klanerna, ofta under våldsamma former, tävlar om vem som kan ge de generösaste gåvorna och som ofta avslutas med spektakulära ritualer där värdefulla tillgångar helt enkelt bränns upp eller förstörs. På så vis uppstår maktrelationer mellan givare och mottagare, social prestige befästs och hierarkier etableras. Det som framför allt skiljer dessa gåvoutbyten från den moderna världens kommersiella transaktioner är att de innehåller en dimension av osäkerhet, av tid. Man vet att gåvan gengäldas – men inte när, och hur. Det krävs inte så mycket skarpsinne för att se att den sortens informella ekonomiska utbyten också lever kvar naturligt, men dolt, i den moderna kulturen. Till exempel fungerar våra julklappar som en institution för att befästa sammanhållningen och stärka banden inom släkten över tid. Företag ger presenter till sina kunder och anställda för att försäkra sig om deras lojalitet. Att ta emot en alltför överdådig gåva kan kännas förödmjukande. Och ens sociala status och prestige kan i vissa kretsar demonstreras och förstärkas om man låter bartendern hälla ut en flaska champagne i vasken eller lämnar ifrån sig en fulladdad elsparkcykel på gatan. Är man inte snäll och delar vår demokratiska värdegrund, så kommer inte den svenska tomten med några julklappar. Men Marcel Mauss analys kan också användas för att förstå dynamiken i de ekonomiska relationerna på ett högre plan. Att det nyliberala marknadssamhälle som tagit form de senaste decennierna upplevs som att det urholkar den sociala tilliten och sammanhållningen borde kanske inte förvåna. Inte heller att de miljarder dollar som slussas från den rika världen till utvecklingsländerna i form av bistånd, investeringar och världsbankslån mest verkar låsa fast dem i ett postkolonialt beroende. I ett skarpt förord till den svenska översättningen av Gåvan föreslår sociologen Bo G Eriksson att man skulle kunna se på Sidas biståndsverksamhet som just ett slags modern potlatch: biståndet blir ett sätt för Sverige att hävda sig i den internationella hierarkin, särskilt i förhållande till u-länderna som, till följd av den prestige Sverige skaffar sig genom biståndet förväntas vilja likna oss, dela vår värdegrund som det heter, och i och med det bli mottagliga för vår export av konsumtionsvaror. Eller, tänker jag mig, ännu hellre: stridsflygplan och robotsystem. Därför var det ju heller ingen som protesterade när den amerikanska marionettregeringen i Afghanistan kollapsade och Sveriges utrikesminister Ann Linde surt deklarerade att "inte en spänn" av svenska biståndsmedel skulle gå till talibanerna. Nej, minsann: är man inte snäll och delar vår demokratiska värdegrund, så kommer inte den svenska tomten med några julklappar. Istället kan man vänta sig att utsättas för det som är gåvans motsats: sanktioner, frysta konton, ekonomiskt sabotage. Det är förstås sällan det sker; ett land som Sverige är vant att få sin moraliska prestige bekräftad, och sitt bistånd tacksamt kvitterat i form av vapenaffärer – så egentligen var den där svenska villrådigheten och obehaget inför tiggarna när de dök upp inte alls underlig. Precis som vi får öva oss på att leva i en mer politiskt komplicerad värld, så har vi lärt oss att hantera våra moraliska reflexer inför tiggarna. Har några spänn i fickan, så vi kan ge lite i förbifarten då och då. Men nog förväntar vi oss åtminstone ett tacksamt leende i gengäld. Som kvitto på vår moraliska överlägsenhet. Dan Jönsson

7 Syys 20219min

Få författares liv kan på ett så tydligt sätt delas upp i ett före och ett efter som Oscar Wildes liv. Den på ytan bekymmerslösa författaren ersätts efter tiden i fängelset av en författare som kämpar för att skriva. Kristoffer Leandoer berättar i den här essän om Oscar Wildes oskrivna böcker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den 14 februari 1895 inträffar den av hela London emotsedda galapremiären för Mister Ernest, salongskomedin vars förment harmlösa, djupt absurda humor förebådar Beckett likaväl som Monty Python. Detta datum innebär höjdpunkten för Oscar Wildes karriär: när markisen av Queensbury, grälsjuk far till Wildes älskare sir Alfred Douglas, av påpassliga vakter hindras från att ställa till skandal på själva premiären lämnar han ett kort till Wilde som denne i sin tur trots vännernas avrådan lämnar över till polisen med en stämningsansökan för förtal. Det är en rättegång som Wilde inte kan vinna, eftersom Queensburys påstående om Wildes homosexuella livsföring i sak är sant: Wilde får betala ett fruktansvärt högt pris för sitt övermod i form av konkurs, skilsmässa och två års straffarbete som kostar honom hans hälsa och förkortar hans liv. Man kan förstå att Oscar Wilde, som var en mästare på självdramatisering i alla lägen, tyckte sig ha anledning att dela in sitt liv i ett tydligt före och ett efter: en sorglös, kreativ och suverän Oscar före 1895 års katastrof, en handlingsförlamad efter. ”Det är svårt för mig att skratta åt livet på samma sätt som jag brukade.” Men hans senaste levnadstecknare, Matthew Sturgis, visar att det är en förenklad bild. Den sorglöse Wilde före katastrofen var en konstruktion, en fasad som Wilde höll upp inför omvärlden. Sturgis gör sig mödan att faktiskt kartlägga Wildes liv, månad för månad, år efter år, och har då funnit långa perioder av total tystnad och overksamhet, då han knappt svarade på brev: den enda möjliga slutsatsen är att Wilde livet igenom led av återkommande depressioner, som han i vanliga fall kunde kompensera för genom extraordinär arbetskapacitet, gott humör – samt ett fotografiskt minne. Det som händer efter fängelset är att han förlorar såväl förmågan som viljan att kompensera, även om fängelsevistelsen resulterar i två av de texter som försäkrat honom en plats i litteraturhistorien: det långa fängelsebrevet De Profundis, där Wilde gör upp med älskaren Lord Alfred Douglas och försöker bygga upp en ny identitet som människa och författare, samt Balladen om fängelset i Reading, den gripande dikten om en hustrumördare och dennes avrättning. Först gör Wilde som alla författare när idéerna tryter: återupptar påbörjade projekt, i detta fall renässansdramat En florentinsk tragedi, som blir ett ledmotiv de återstående åren, nästan en besvärjelse: att vara sysselsatt med En florentinsk tragedi innebär i själva verket att inte göra något alls. Det börjar redan i fängelset. När fängelseledningen äntligen ger Wilde tillgång både till skrivmaterial och ordentligt ljus så att han kan återuppta arbetet, visar det sig helt omöjligt. Han minns inte sin egen text, och fantasin sviker honom: ”det finns bara bitar kvar, och jag upptäcker att jag inte kan hitta på: tystnaden, ensamheten och isoleringen från allt mänskligt inflytande, innebär rena döden för hjärnverksamheten: hjärnan blir livlös: den fjättras vid lidandets monotoni”. Jag undrar om han ändå inte fick lite skrivet i cell C.3.3 – när ett klädesplagg sägs vara prytt med pärlor som är ”vitare än de månar som vansinniga kan se genom fängelsegaller i gryningen” vill man gärna tro att det rör sig om platsens poesi. Inte undra på att Wilde är förväntansfull inför frigivningen: ”för mig kommer all luft att vara Arabien”, säger han om världen som väntar därute. Han är som sagt ruinerad. Till hans minimala återstående tillgångar hör copyrights samt opublicerade manuskript, framför allt sätter han sitt hopp till pjäserna En florentinsk tragedi, La Sainte Courtesane samt The Cardinal of Avignon. Tyvärr var samtliga oavslutade – och kommer att så förbli. Av de båda förstnämnda finns bara öppningsscenerna kvar, av The Cardinal of Avignon inte ens så mycket – den känner vi bara till genom hans försök att sälja in den på idéstadiet. När Balladen om fängelset i Reading väl kommit ut börjar Wilde referera till den som sin svanesång, och han säger rätt ut: ”Jag tror inte att jag någonsin kommer att skriva mer.” Det är den enkla sanningen. Han är trött, helt enkelt. Det smittande skrattet är borta. Innan fängelset kunde han ladda upp ny energi mellan depressionerna, men nu orkar han inte längre, det är som ett batteri där ena polen saknas: ”The intense energy of creation has been kicked out of me.” Men om han har svårt för att skriva så har han desto lättare för att tala, och han talar gärna om sitt skrivande. Han förstod tidigare än de flesta att författaryrket inte bara innebar att skriva sina böcker utan också att leva upp till en offentlig roll: nu har han bara rollen kvar, och delvis behandlar han den som ett levebröd, ett sätt att sjunga för maten. Men det är också det han vill: att vara litteratur, läsa litteratur, tala litteratur – men inte skriva litteratur. Wildekännaren Nicholas Frankel menar rent av att Wilde dessa sista år förädlar och förverkligar sig själv som konstverk, ungefär som när Rimbaud lämnat litteraturen och i stället levde sina dikter i Östafrika. I Dieppe på middag hos den norske konstnären Frits Thaulow och dennes fru säger Wilde att han håller på att skriva en essä med titeln ”A Defence of Drunkenness”, och tillägger som förklaring att London måste chockas minst två gånger om året. Bättre försvarare hade fyllan knappast kunnat få: för sin väninna och välgörarinna Ada Leverson (som gjorde sitt bästa för att rädda både författare och manusfragment från undergång) beskriver Wilde hur han i ett absintrus ser en hel djungel av orkidéer växa upp ur kroggolvet. Men någon essä blir det aldrig, trots hans obestridliga sakkunskap. I december 1898 befinner sig Wilde i det lilla fiskarsamhället La Napoule tre mil söder om Nice. Han arbetar på Balladen om fiskarpojken, en dikt tänkt som kompletterande motpol till Balladen om fängelset i Reading, och meddelar i brev till vännen Frank Harris att han har fått ett par strofer färdiga. Dessa har aldrig återfunnits, eller lästs av någon. Här är ytterligare titlar till listan över Oscar Wildes förlorade verk: Libretto till en opera efter myten om Daphnis och Chloe, en biografi över den romerske kejsaren Heliogabalus som fascinerade Wilde för att han påstås ha gift sig med månen. Till André Gide berättar Wilde om två bibliska pjäser, en om Farao och en om Ahab och Jezebel. samt en prosaberättelse om Judas som Wilde själv beskriver som ”genialisk”. Vi har inget val annat än att tro honom, för av alla dessa underverk återstår inte mer än av biblioteket i Alexandria, det vill säga inget alls. I ett ärligare ögonblick säger han: ”Du frågar vad jag skriver: mycket lite.” Den 5 juli 1898 är Wilde ute och promenerar vid franska kusten tillsammans med Wilfrid Chesson, som räddat åtskilliga av Wildes böcker och manus när hans bibliotek gick på exekutiv auktion. De passerar en grind vid flodbanken och får en skymt av egendomen innanför: ”Det här är vad jag tycker om”, säger Wilde, ”att bara stå och kika in genom spjälorna. Det vore bättre än att vara i paradiset att få stå som vi gör nu, uppfatta en skymt och vilja gå in.” Jag tänker mig att han var ganska nöjd med att ha det så. Varför kämpa för att återfå ansvaret över allt detta tungrodda maskineri, familjer, bostäder, teateruppsättningar, bokutgivningar, när energin var borta och man lika gärna kunde stå på andra sidan gallret och se på? I de försvunna böckernas bibliotek hittar vi många titlar under Wildes namn, men det viktigaste som finns där tror jag är något annat: Oscar Wildes förlorade skratt. Kristoffer Leandoer

6 Syys 202110min