Kriget ger oss minnen med kulhål

Den som flyr från ett krig hamnar i dubbel exil, en yttre och en inre. Sanjin Pejkovi återser sin forna hemstad och funderar över hågkomstens roll i livet efter kriget.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När vi tvingades fly från min hemstad hjälpte min brors bästa vän Dejan min mamma att bära familjefotografier. De vandrade i sju mil tills de kom till en trygg plats. Flera kilo foton; det enda existensbeviset. Bilder av oss före kriget, ett brutet löfte om en annan möjlig framtid som grusats på vägen. Förhoppningar om ett vanligt liv och ovetskapen om den framtid som väntade i bakhåll.

Jag föddes den 29 november 1978 i den vattenfallsprydda bosniska pytteidyllen Jajce. Jag delar både födelsedag och födelseort med det socialistiska Jugoslavien. 1943 var Jajce en del av den befriade och partisanstyrda delen av landet och den 29 november hölls ett stormöte mellan delrepublikernas delegater under namnet Antifascistiska rådet för nationell befrielse av Jugoslavien, mötet förkortades AVNOJ på dåvarande serbokroatiska. Huset där AVNOJ hade ägt rum, en gymnastiksal som ibland användes som en lokalbiograf, skulle senare omvandlas till ett museum dit vi barn togs för att lyssna på oändliga berättelser om hjältemod och uppoffring. Alla ville sitta i Titos fåtölj, känna historiens fjädrar studsa mot sina skinkor.

Sommaren 2023 besökte jag hemstaden efter många års undvikande. Var jag än tittade såg jag minnesspöken, andra versioner av mig själv, varken mer eller mindre sanna än den som blev jag. Jag satt på trappor som förenade barndomsgatan med fotbolls- och basketplanen jag tillbringade hela min vakna tid på. Blickar, rykten, glåpord, kommentarer, skrik. Positioneringar bestämda sedan urminnes tider. De äldre och coolare där uppe, vi längst ner. Flera generationer av framtida före detta soldater, av ptsd-are, av människor med i stort sett hela världen som hemadress bara något år senare. Mellan 1987 och 1992 tankspridda kungar och roliga drottningar, våldsamt uppkåtade tonåringar utan sinnesro. Efter 1992, ”för evigt inneboende hos någon annan”, som en serbisk författare beskrev alla oss utspridda.

Från trapporna blir tidsresorna längre eller kortare beroende på var man riktar blicken. Ett hus byggt under Österrike-Ungerntiden lutar sig mot den väldiga medeltida fästningen som det bosniska kungadömet reste i försök att försvara sig mot osmanerna. Huset står upp trots att det sönderbombades under kriget på 1990-talet. Samma med gatan som jämnades med marken 1992 efter en kraftfull raketattack. Mirakulöst nog förstördes inte guden Mithras tempel, byggt av romare runt 400-talet. Jajces öde har korsats av många imperier vilket orsakade huvudbry för arkitekter som grävde upp lämningar och badhus var de än försökte bygga nya husgrunder under socialismen. Efter ett tag gav man upp och staden byggdes ovanpå imperieruinerna.

På ett berg ovanför staden hade man under Jugoslavientiden tagit bort en massa träd. Håligheterna bildade ordet TITO, Josip Brozs smeknamn. Nu har träden långsamt börjat växa in i hålen. Men namnet anas fortfarande. Spökbokstäver från ett ideologiskt system som försökte bemästra naturen tittar fram under vegetationens långsamma framväxt.

Vi som bär exilen innanför våra jackor gör ständigt minnen. Vi lever längs dubbla, ibland trippla tidslinjer. Varför ägnar vi stor möda åt att minnas och ännu större möda åt att förtränga? För man kan inte överleva om man bara lever i det förflutnas gyttja. Men man kan inte heller andas in den söta luften i hemstaden utan att jämföra.

Så jag gör minnen, framkallar inre fotografier. Jag blir till staden, nybyggd över ruiner. Jag är pojken på trapporna 1991, jag springer uppför dem och duckar krypskyttar 1992. Betraktar den utgjutna betongen tre decennier senare undrande över vem jag kunde ha varit om saker blev annorlunda.

Första gången jag vistades en längre tid i källaren var den 27 maj 1992. Klockan 15.03 satt jag hemma och tillverkade ett eget basketspel. Den första granaten, den alla väntade på men ingen vågade nämna, slog ner. Korta fragment: en granne springer ut och skjuter med en pistol mot omgivande berg. Rök, explosioner, folk söker skydd, svordomar, jag stående på balkongen omtumlad av sirener och vapenljud. Kulhål i väggarna. En tom gata som bara sekunder innan var fylld av vuxna, barn, lek, tjut. Min bror och jag går ner till källaren, mamma går in från utsidan. Pappa kommer hem från jobbet så småningom. Nykter och skärrad. Ungefär 120 sekunder var tillräckligt för att lydigt acceptera krigets givna regler och roller. Dagen efter hade vi vant oss.

Livet, såsom vi hade levt det innan sprängdes bort. Vistelser utomhus förvandlades till riskfyllda undantag. Varje steg utanför källaren var ett farligt uppror. Osynliga gester för alla utom oss. Det sköts mot oss varje gång vi skulle ut. Flera liv senare öppnade jag källardörren igen. Källaren var lika fuktig och kall, om än återställd. Men lukten var kvar och bar på grannarnas högljudda bråk. En Kalasjnikov vilande mot den vita porösa väggen. Kassettbandsinspelningar. Min gitarr. Råttor i ventilationsrören omkring oss. Tafsningsförsök.

I över halva mitt liv har jag försökt förstå de krig som fördrivit oss och de dubbla exilöden som format oss som flytt ett ställe. Först flykten i sig. Sedan den inre flykten, oförmågan att egentligen kunna återberätta fullt ut vad man har varit med om. Man hittar liknelser, försöker förklara oöversättningsbara rädslor. Där borta och där hemma är som hav och himmel som smälter ihop med varandra. Man kan prata om dem, mäta dem, sätta dem i geografiska och geometriska förhållanden. Båda är lika avlägsna. Man reser till hemstaden, man återvänder aldrig. Vi som är överallt och ingenstans förutom i orden, i språken; våra uppdelade, politiserade språk jag återanvänder och återvänder till varje dag. Vi skriver en mening på ett språk, funderar ut den nästkommande på ett annat. Vi talar det ena och räknar på det andra. Våra whatsappgrupper är världskartor. Vi samlas, inspekterar minnen och varandras serietidningar. I jakt och på spår efter lånade hågkomster.

Vi flydde, bosatte oss någon annanstans, blev kära, skaffade barn, skilde oss, dog i en annan jordmån. Vi var en utryckt sida ur någons förvirrade och fragmentariska essä. En symbolladdad dödsruna över slumpen, ödet och kompassen. Slingrande flod av svindlande sammanträffanden. Deltan som sprider ut sig i många riktningar, en karta över ett blodomlopp.

Jajce andades med mig i en märklig upplevelse av sorg och livslust. Jag letade väggar, trappor med mina avtryck på, graffitin med våra underskrifter. Trots ett flertal resor till hemstaden sedan krigets slut kände jag mig först nu nästan hemma, i samtiden. Trapporna bar berättelser men jag hade hunnit ikapp tiden. Jag kunde se livet pågå. Livet gick vidare spåren till trots. Fönstren måste tvättas även på ett hus vars fasad genomborrats av kulor.

Sanjin Pejković, filmvetare