Vi måste inte betrakta AI som religiös sci-fi

Varför landar västerländska diskussioner om AI i det religiösa? Göran Sommardal söker sig till Ostasien för en mer nykter bild av vad vi håller på att skapa.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Varje gång tankeböljorna börjar slå mot stränderna på de svenska kultursidorna och stormen som sägs ha framkallat ordsvallet är det föreställda hotet eller det tvetydiga löftet från AI – artificiell intelligens, då förvandlas jag själv – som genom ett gammal- dags trollslag – till en hårdhudad intelligensaristokrat.

Är det den nya Apokalypsen som förebådas? Nån av Guds änglar som bakom kulisserna stöter i sin förment intelligenta basun? Eller bara ett medialt moderniserat flagellanttåg som drar förbi?

Självutnämnda ”framtidsexperter” dyker upp och varnar för mänsklighetens före­stå­en­de förintelse och i allehanda intressegruppers namn föreställer man sig den ound­vikliga mänskliga marschen upp till den av intelligenta robotor administrerade galg­backen. En konstnär har redan ställt ut sina förmodligen intelligenta samlag med en AI-sex­docka och en ansenlig samling tech-giganter samlar sig till ett upprop för ett morato­rium för allt vidare macklande med vad det nu än var som skulle förkroppsliga vår slut­giltiga Ne­mesis. Åtminstone i sex månader.

Inte ens AI-forskaren Max Tegmark lyckades åstadkomma annat än att kratsa schablonerna ur asken och in i elden i sitt sommarprat. Tegmarks egen i grunden pessimistiska men aldrig uppgivna utgångspunkt tycks vara att AI verkligen är smartare än vi, och snabbt skulle bli det i ännu högre grad. Kunde räkna fortare och exaktare, kunde memorera oändligt mycket mer och iordningsställa sina minnesdata i enlighet med smartare algoritmer. Och den kan inte bara lära sig allt det vi ställer till dess förfog­ande utan förmådde också lära sig sådant den ”själv ville” veta och därmed skapa sin egen överlägsna intel­ligens. Jag förstod Tegmarks tanke som att AI i någon mening ytterst skulle kunna göra sig obe­roende av oss.

Men lider då inte en sådan tanke i sin tur av det filosoferna skulle kalla en contradictio in subjecto – motstridiga villkor? Nämligen, att vi med vår underlägsna intelligens, som är en av utgångspunkterna för resonemanget, meningsfullt skulle kunna reflektera över en förutsatt överlägsen intelligens. Vore det inte logiskt detsamma som att tänka sig att en underlägsen hund skulle kunna föreställa sig exakt den överlägsenhet, som gör att män­niskan behärskar hunden. Utan att kunna göra något åt det.

Tegmark gör på något ställe just den liknelsen, att AI:n kunde tänkas behålla och bevara människan, om inte för något annat, utom just som ett trevligt husdjur, fastän den inte dög något särskilt omistligt till.

Bakom en sådan tankefigur anar jag den urgamla kategoriska teogonin. Och Tegmark är ju inte för inte både fysiker och kosmolog. Dvs. han drabbas av den oundvikliga skymten av ett högre väsen, vare det sedan ont eller gott, men som oundvikligen dyker upp vid horisonten när vi saktmodiga människobarn inte vet vad vi ska ta oss till.

Här någonstans börjar jag misstänka att det är vårt sätt att tänka och tala om den arti­ficiella intelligensen, som piskar upp vår oro.

Men tänk om vi drar gränsen inte mellan oss och maskinerna utan mellan oss och na­turen. Om vi tänker den stora gränsen som kineser och japaner och koreaner gör, mellan den människogjorda vishetsförmågan |人工智能 som är vad AI, artificiell in­telligens, ju orda­grant etymologiskt betyder, OCH det stora spontana |大自然, det som betecknar na­turen. I stället för att betona det ”artificiella”, det ”konstgjorda”, och det skrämmande snobbiga ”intelligens”, så hasplar kinesiskan och japanskan och koreanskan helt enkelt ur sig en klädsammare pragmatisk sida av framtiden.

Utan att ta till det apokalyptiska trollslaget hamnar vi då själva bland maskinerna och maskinerna bland oss. Och varken de intelligenta maskinerna eller vi kommer ju att övervinna naturlagarna. Och den artificiella intelligensen kan aldrig bli mer omänsklig än vad vi själva kan tänkas vara.

Säkerligen har det också att göra med att det historiografiskt besatta Ostasien föreställer sig att utvecklingen av AI inte på minsta vis skulle försiggå i religionshistorien, vilket är den plats där den mesta science fiction från Västvärlden förr eller senare mynnar ut. Utan i stället ut­spe­las som ett siffertyst fortskridande genom matematikens historia.

Den kinesiske matematikern Wu Wenjun – känd för att ha skapat Wu-metoden och Wu-formeln med tillämpning inom algebraisk topologi – har beskrivit utvecklingen inom AI som en fortgående mekanisering av matematiken, som tidigare funnits i teorin – utveck­lad av en följd av matematiker som Leibniz, Hilbert, Gödel till Tarski och Quine och vi­dare, men att det är först i och med den hypersnabba behandlingen av det statistiska materialet, som kvantumberäkningen innebär, vilket har gjort det möjligt att tillämpa den matematiska kunskapen i sin fulla potential. Så här storvulet mänskligt har Wu sam­manfattat sin matematiska syn på AI – den människogjorda vishetsförmågan: ”Pro­gra­m­men för artificiell intelligens skrivs av mig, ett efter ett, och varje instruktion är en hand­ling som måste utföras mekaniskt, den har ingen intelligens alls. Den så kallade ar­ti­fi­ciella intelligensen innebär ett mekaniskt utförande av mänskliga tankeprocesser, inte en dator med intelligens.”

Men usch! hur avskräckande tråkig ter sig inte en sådan verklighet, där den svår­be­grip­liga maskinintelligensen föreställs göra det möjligt för oss att behärska världen. Och hur mycket mer fantasifullt rysansvärd ter sig inte mardrömmen om en ny härskarklass av stålblanka kreatur som håller universum i sina övermänskliga klor och tyglar och samti­digt hotar att göra oss mänskliga parvlar och tösabitar såväl maktlösa som arbetslösa.

Att ett sådant väsen i vårt ufo-iserade tankeuniversum skulle anta formen av en över­läg­sen intelligens är knappast mindblowing. Jag minns fortfarande sidorepliken från ett nummer av Marvel Comics från 70-talet: The Fantastic Four, där en av alla mänsklig­het­ens fantasilösa förgörare dyker upp: ”From beyond the Stars shall come the Over-mind, and he shall crush the Universe.”

Hur nära till hands ligger då inte den tankspridda föreställningen att en AI slutgiltigt tar makten och skulle uppenbara sig nedstigande ur ett jättelikt skimrande flygande tefat på Times Square, och allra helst i parallella uppenbarelser samtidigt på Röda Torget och torget vid Den himmelska friden port. För att verifiera sitt herravälde över oss ”under­lings”: the puny humans.

Göran Sommardal
poet, kritiker och översättare från kinesiska

Litteratur
中国人工智能简史|En kortfattad historia över kinesisk AI. 人民邮电出版社, 2023.

Wu Wen-tsun: Mathematics Mechanization: mechanical Geometry Theorem-Proving, Mechanical Geometry Problem-Solving and Polynomial Equations-Solving (Mathematics and Its Applications), December 31, 1999, Springer.

Wu Wen-tsün: Mechanical theorem proving in geometries : basic principles, Wien; Springer-Vlg, cop. 1994