Ner med avbilden!

Religionshistorien har präglats av ikonoklasm, förstörandet av bilder. Det väcker så klart avsky, men kanske finns det något annat att ta fasta på i kritiken mot avbilden? Mattias Hagberg förklarar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ett erkännande:

Jag är en bildstormare. Jag skriver under på den famösa formuleringen i Andra Mosebok: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting…”. Men jag är det inte i någon traditionell bemärkelse. Jag vill inte förbjuda, förstöra eller förgöra. Jag vill inte låta Herrens svartsjuka drabba den otrogne i tre generationer. Nej, jag är en bildstormare i en mycket bildlig bemärkelse. Det är inte bilden i sig jag vill åt, inte återgivningen som sådan, utan föreställningen om bilden – dess laddning om man så vill, dess förmåga att lura mitt intellekt och dra in mig i ändlösa diskussioner om representation och autenticitet.

För att fullt ut förstå vad jag menar tror jag att det krävs en omväg – en omväg över tid och genom rum.

I maj 2018, medan Ryssland fortfarande är någorlunda öppet, står jag på Tretjakovgalleriet i centrala Moskva. Det är första gången jag ser Kazimir Malevitjs målning ”Svart kvadrat” i original, och jag är förvånad. Inte över tavlan i sig, utan över min reaktion. Om det inte hade varit en sliten kliché skulle jag vilja påstå att jag darrade.

Sällan har ett konstverk berört mig så starkt. Malevitjs ”Svarta kvadrat” från 1915 är en omvälvande upplevelse – att stå där i galleriet och se den helt svarta tavlan är som att stå inför något absolut, inför en nollpunkt från vilken konsten vände sig från verkligheten i snäv bemärkelse mot något transcendent. Malevitj avbildade inte – han öppnade världen för det okända. Några år efter att han målat sin första svarta kvadrat skulle han uttrycka denna vilja att överskrida den avbildande konsten med några poetiska rader:

”Inga ’avbilder av verkligheten’ –, inga ideala föreställningar – inget annat än öken. Men öknen är fylld av den föremålslösa förnimmelsens ande, som genomtränger allt. [–-] Det jag ställde ut var ingen ’tom kvadrat’ utan en förnimmelse av föremålslösheten.”

Nästan samtidigt som Malevitj fann sin väg genom öknen utvecklade Vasilij Kandinskij liknande tankegångar om det abstrakta måleriets väsen. I texten ”Om det andliga i konsten” från 1911 försökte han formulera en ny syn på bildens möjligheter. För Kandinskij var konsten inte en spegel av världen, utan ett fönster mot en annan verklighet:

”På ett fördolt, gåtfullt och mystiskt vis uppstår det sanna konstverket ur ’konstnären’. Lösgjort från honom erhåller det sitt eget liv, blir en personlighet, ett självständigt av ande levande subjekt som även i materiellt avseende lever ett verkligt liv – som ett väsen.”

Språkbruket, såväl Kandinskijs som Malevitjs, är dunkelt, närmast religiöst i sin stil. Den abstrakta konstens utveckling under början av 1900-talet bär tydliga spår av östkyrkans mystik. Den ortodoxa ikonen var en förebild, eller åtminstone ett förebud. Både Kandinskij och Malevitj växte upp med den ortodoxa kyrkans bilder i sin absoluta närhet.

Min upplevelse på Tretjakovgalleriet i maj 2018 hade rottrådar långt tillbaka i tiden.

Kristendomens triumf var en omvälvande, ibland brutal, kulturrevolution. En hel värld ersattes av en annan. Eller rättare sagt, en kultur föll – den grekisk-romerska – och en ny formades ur dess ruiner. Den brittiska författaren Catherine Nixey har beskrivit århundradena då kristendomen segrade som en våldsam tid. I den uppmärksammade boken ”The Darkening Age” – på svenska med titeln ”Skymningens tid: Kristendomens förstörelse av den antika världen” – ger hon en mörk bild av den tidiga kristendomens förstörelselusta. Böcker bränns, byggnader rivs och statyer slås i spillror.

Det är på sätt och vis en realistisk bild, men också begränsad. Visst var kristendomens triumf en våldsam omvälvning. Men Catherine Nixey missar de subtila och många gånger klargörande diskussioner som också pågick under dessa århundraden. De kristna hade sina skäl – precis som judar och muslimer – att misstro bilden, eller rättar sagt: avbilden.

Den som läser bildförbudet i Andra Mosebok noggrant upptäcker att det innehåller en subtil språklig glidning. Det hebreiska ordet, temonha, som i svenska översätts med avbild, bär på flera olika betydelser, men står inte i första hand för bild eller avbild, utan för likhet.

Det är alltså inte bilden i sig som är farlig, utan föreställningen om att det mellan bild och verklighet står ett lika-med-tecken. Det vill säga att bilden är en sann återgivning av något annat än sig själv.

I väst dog frågan om bilder ut – och det antika bruket att avbilda växte samman med kristendomen. Men i öst levde frågan vidare, skapade stridigheter och avancerade estetiska diskussioner. Lösningen blev ikonen – en bild som inte var en avbild utan något annat, något mycket mer avancerat och frigörande.

Jag brukar tänka att ikonen vänder på perspektivet, både bildligt och bokstavligt. Bildligt eftersom ikonen aldrig utger sig för att återge verkligheten, utan alltid pekar bortom sig själv, mot något okänt och ännu inte upptäckt. Den är inte en spegel utan en portal, en gräns mot en annan värld – en fantasi.

Bokstavligt eftersom ikonen vänder på centralperspektivet och inte låter bildens linjer löpa mot horisonten i bakgrunden, utan mot betraktaren framför och utanför kompositionen.

Den postmoderne teologen Jean-Luc Marion har fångat ikonens väsen i en enda mening: ”Ikonen uppkommer inte ur en vision, utan framkallar den.”

Kanske var det just detta jag förnam framför Malevitj svarta kvadrat i maj 2018 – en vision, en öppning mot något nytt och okänt, mot det dolda, osynliga och oändliga – mot det oprövade. För ett ögonblick befann jag mig i Malevitj öken – i förnimmelsen av föremålslösheten.

Ja, vad Malevitj såg, och vad ikonmålarna och deras teoretiker hade förstått redan under senantiken, var att föreställningen om konst som representation, som avbildning, var en återvändsgränd. När de insåg att det gudomliga inte gick att återge kom hela deras föreställning om konstens uppgift i rörelse. Den gick från representation till vision. Från idol, i bemärkelsen avbild, till ikon, i bemärkelsen ren bild. Den blev, för att uttrycka det med ett modernt och sekulärt språkbruk, performativ – en händelse som införde något nytt, och ännu okänt i världen.

Ja, jag är en bildstormare. Jag vill inte ha likhet. Jag vill ha nya möjligheter. Nya verkligheter. Nya sanningar.

Mattias Hagberg
författare och journalist