För kvinnor kan fängelset vara det minst dåliga alternativet

En kvinna som begår brott är dubbelt avvikande. Maria Andersson Vogel funderar över vägen som lett till fängelset, och hur en person påverkas av att sitta inspärrad på en anstalt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vad gör det med en människa att sitta i fängelse? När domen faller är den första reaktionen ofta rädsla och bestörtning. Att sedan möta fängelsemiljön är förknippat med oro – vilka är de andra man nu tvingas dela sitt liv med? Men man vänjer sig, som Kjell Höglund sjöng.

Så berättar de intagna som dokumentärförfattaren Annica Carlsson Bergdahl samtalar med i ”Jag är en människa”, en intervjubok om vägen till fängelset. De intervjuade beskriver hur man saknar sin frihet, men också de enklaste saker som annars tas för givet. Som sitt favoritgodis eller ett bättre schampo.

Att låsa in personer som bryter mot lagen, att som vedergällning placera dem bakom murar och stängsel, har förekommit genom hela mänsklighetens historia, men det moderna fängelset sägs ofta ha vuxit fram ur upplysningen. I takt med de medicinska vetenskapernas framväxt började de tidigare vanliga kroppsstraffen ifrågasättas. Filosofen Michel Foucault beskriver i sin bok Övervakning och straff hur man alltmer övergick till att rikta in straffåtgärderna mot själen. Och för det, fungerade fängelset utmärkt.

Att dömas till fängelse är alltså, för att tala med Foucault, att underkastas en disciplinering av själen. I detta ryms också det som alltjämt är fängelsets motstridiga uppdrag. Att straffa individer och samtidigt rehabilitera dem så de inte begår fler brott.

En annan ingång till frågan om vad fängelsetillvaron gör med en människa ger sociologen Erving Goffman med sin teori om totala institutioner. I slutna institutionsmiljöer, menar Goffman, övertrumfar den byråkratiska organiseringen av vardagen de intagnas individuella behov, vilket framkallar särskilda identiteter hos de intagna. Identiteter som inte nödvändigtvis främjar rehabilitering. När en av de intervjuade i Annica Carlsson Bergdahls bok beskriver sitt ”anstaltsjag”, att hon innanför murarna döljer vad hon egentligen tycker och tänker, är det ett typiskt exempel på vad Goffman menar händer med den människa som vistas i en total institution.

Ytterligare en fråga att ställa är: vad gör det med en kvinna att sitta i fängelse?

Carlsson Bergdahls bok har nämligen undertiteln ”kvinnor i fängelse” och bygger på djupintervjuer med kvinnor som avtjänar eller har avtjänat ett fängelsestraff. I fjorton kapitel får vi ta del av deras livsberättelser. Från barndomen, genom de begångna brotten till fängelsestraffet. Och sedan, hur det är att sitta inlåst, vad som kommer ikapp en och hur man hanterar det. Hur man föreställer sig framtiden. Intagna kvinnor hörs alltför sällan, säger en av kvinnorna som förklaring till varför hon velat bli intervjuad. Brottslingen är fortfarande man, enligt normen, konstaterar hon, och det har hon alldeles rätt i.

Kvinnor som begår brottsliga handlingar är på många sätt dubbelt avvikande. Precis som de kriminella männen bryter de mot lagar och normer genom att begå brott, men de bryter också mot normer och idéer om hur en kvinna är och bör vara. Länge ignorerade kriminologin kvinnorna i försöken att förklara vad som får människor att begå brott. När kvinnor efterhand började uppmärksammas förklarade man deras brottslighet med samma teorier som männens. Men stämde förklaringarna?

Kriminologen Kathleen Daly var en av pionjärerna i arbetet med att utveckla och nyansera en teoretisk förståelse av varför kvinnor börjar begå brott. Hon identifierade fem ”typiska” vägar in i kriminalitet för kvinnor. En sådan var den där kvinnan under barndomen kastats ut eller rymt hemifrån, ofta på grund av våld och övergrepp, hamnat på gatan och där försörjt sig genom drogförsäljning och prostitution. En annan grupp kvinnor stämplades tidigt som ”problembarn” och fortsatte i vuxen ålder att använda våld. Sedan fanns kvinnor vars brott var direkt relaterat till det våld de utsattes för av en manlig partner. Dessa kvinnor, menade Daly, hade sannolikt aldrig blivit föremål för rättssystemet om de inte levt i en våldsam relation. Ytterligare en grupp var de kvinnor som utvecklade ett kriminellt beteende genom relationer med pojkvänner och familjemedlemmar som använde eller sålde droger. En sista grupp var de som primärt drevs av ekonomiska begär.

Det är nu många år sedan Daly genomförde sin studie, men läsaren känner igen alla de kvinnor hon identifierade i de intervjuer som Carlsson Bergdahl gjort. Här finns alkoholiserade fäder och mödrar med blicken bortvänd, här finns missriktade vårdinsatser, skolavhopp, rymningar och våldsamma pojkvänner följda av våldsamma makar. Här finns drogerna, både den egna konsumtionen och försäljningen, här finns det egna våldet, ilskan och rädslan. Allt som till sist leder fram till en fängelsedom. Många forskare har betonat den roll som våldsutsatthet, i synnerhet sexuellt våld, spelar för kvinnors vägar in i kriminalitet. Och de intervjuade kvinnornas livsberättelser är fullständigt marinerade i våld. Kanske är det därför många av dem inte enbart tycks uppleva fängelsetiden som negativ.

Visst berättar de återkommande om svårigheterna med att sitta inlåst. Om ångesten, om rädslan, om saknaden efter familjen. Ingen tror heller att strängare straff är någon lösning. Men parallellt med dessa berättelser finns vittnesmål om att tiden i häkte och fängelse är något lärorikt. Många beskriver hur de sökt terapi och behandling, hur de arbetat med, och konfronterat, sig själva och sina handlingar. Att ett fängelsestraff har många negativa effekter har forskningen länge kunnat påvisa, men på individnivå är bilden alltid mer nyanserad – det går, för vissa, att nå insikt, hämta lärdom, förändras.

Flera av kvinnorna säger att alla människor borde sitta häktade eller fängslade ett tag. De menar inte att fler behöver straffas, utan att de borde ges möjligheten att konfrontera sig själva och sina gärningar. I dagens kriminalvård tycks förutsättningarna för detta bli allt sämre, det som i själva verket borde vara grundläggande för fängelsernas existensberättigande. Inlåsning och avskiljning från samhället löser kanske frågan om vedergällning, men om fängelset också ska möjliggöra ånger, botfärdighet och rehabilitering krävs, om man får tro de intervjuade kvinnorna, behandlande insatser men också den intagnes egen vilja till självreflektion och förändring.

Ett annat sätt att förstå kvinnornas upplevelser är genom det bistra faktum att de i fängelset slipper sina våldsamma män. Trots den omyndigförklaring, integritetskränkning och identitetsförlust de upplever tycks fängelsetillvaron för en del kvinnor innebära positiva saker. Helt enkelt därför att alternativet är värre. Det är en sorglig slutsats om alltför många kvinnors liv, men det är inte desto mindre ett svar på frågan om vad det innebär för en kvinna att sitta i fängelse.

Maria Andersson Vogel
skribent och doktor i socialt arbete

Litteratur

Annica Carlsson Bergdahl: Jag är en människa: kvinnor i fängelse. Carlsson, 2023.

Kathleen Daly: Women’s pathways to felony court: Feminist theories of lawbreaking and problems of representation. Southern California Review of Law and Women’s studies, 2, 11–52, 1992.

Michel Foucault: Övervakning och straff: Fängelsets födelse. Arkiv, 1987.

Erving Goffman: Totala institutioner: Fyra essäer om anstaltslivets sociala villkor. Rabén & Sjögren, 1973.