I kyrkbänken sprängs min filterbubbla i atomer

Kyrka och föreningsliv får det svårt när alla har fullt upp med att vara sig själva. Hur blev det egentligen så här? Kulturredaktionens Joakim Silverdal får en individualistisk insikt i kyrkbänken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Innan 1960-talet ville nästan ingen bli sig själv.”

Jag hade helt och hållet zonat ut i kyrkbänken när den frasen bröt sig in i mitt medvetande med en våldsam kraft.

I Skelleftehamns kyrka målade den finlandssvenske teologen Patrik Hagman fram en av den kristna kyrkans största utmaningar i dag.

Han menade att sökandet efter identiteten – det undflyende jaget – var en ödesdiger fråga för ett sammanhang som bygger på att medlemmarna egentligen bara behöver ha en sak gemensamt: sin tro.

Inte sina politiska åsikter, sin världsbild, eller sina intressen. Bara sin tro.

En sådan spretig liten samling saknar dragningskraft, när alla vill staka ut sin egen väg genom verkligheten, menade han. När världen, så sakteliga, gjort sig allt svårare att definiera

”Ingen ville bli sig själv”. De där orden svävade runt och vägrade släppa taget om mig.

När jag kom hem från den där konferensen möttes jag av ett paket i min brevlåda.

Jag bröt mig igenom wellpappen och där låg en foto-bok som jag nästan hade glömt att jag klickat hem från ett antikvariat på nätet.

Svartvita fotografier på allvarliga damer med knutar i håret, barn som slumrat till i bänkarna och predikanter som talar till sin församling med Bibeln i hand.

Den hyllade dokumentärfotografen Sune Jonsson hade besökt pingströrelsens stora konferens Lapplandsveckan i mitten av 50-talet och resultatet blev boken ”Sammankomst i elden”

Bild på bild av människor med slutna ögon, som sträcker sina händer mot en himmel, som vi bara får ana finns där, ovanför det väldiga tältets tak.

Man kan riktigt känna hur kameran fångat vibrationerna av segertoner och bönebrus.

Medan jag bläddrade runt lite på måfå kom tanken till mig: ”Här har vi alltså människor som inte ville bli sig själva”.

Men stämmer det där då? Att ingen ville bli sig själv innan 60-talet?

Ja och nej.

Litteraturprofessor Carin Franzén har gett sig ut på jakt efter det litterära jaget i boken ”När vi talar om oss själva: subjektivitetens historia”.

Hon lyfter Montaigne, Descartes och Rousseaus olika sätt att skriva om sig själva men backar först tillbaka långt tidigare än så.

Redan i slutet av 300-talet skrev kyrkofadern Augustinus sin text Bekännelser som kommit att kallas för historiens första självbiografi.

Men när Augustinus målar med sitt ”Jag” är det främst i syfte av att ge läsaren ett exempel att följa.

Det är först över tusen år senare som föreställningen om ”det egna” träder fram i litteraturen, på 1700-talet när Jean Jacques Rousseau ger ut sin text Bekännelser.

Franzén menar att Rousseaus ord är de första tassande stegen mot vår tids individualism, eftersom han är så tydlig med att det han gör saknar motstycke. Hans liv är ett exempel värt att studera, men omöjligt att efterlikna.

Utvecklingen tog ett explosivt kliv när ungdomskulturen dundrande in i samhället under 1950 och 1960-talen.

Och därifrån har den växt och muterats till att nå 2000-talets individualism – dopad med den globala marknadens steroider.

För köpkraften är stark hos de individer som utan att själva riktigt inse det är med och befäster en räcka normer och värderingar genom selfies och statusuppdateringar, skriver Carin Franzén.

Det vore inte konstigt, med andra ord, om barn och barnbarn till arbetare och bönder på Lapplandsveckan 1956, i högre grad än sina föräldrar, började söka friheten som sprang ur att staka ut sina egna identiteter.

Att de, som Laleh och ett oräkneligt antal andra popsångare före henne sjungit, fick insikt i vad det innebar att ”bara få va sig själva”.

Men konsekvenserna har tornat upp sig.

För det som Patrik Hagman presenterade som en utmaning för kyrkan är egentligen en utmaning för hela samhället, för vår gemenskap.

Ett tynande föreningsliv skriker efter medlemmar. Inga händer lyfts när frågan kommer om vem som vill vara klassförälder eller knattefotbollstränare.

”Jag vet inte riktigt om det är jag. Är det verkligen jag, en knattefotbollstränare?”

Den nya konflikten mellan jaget och gemenskapen är påtaglig nästan överallt. Jag kan själv känna hur den gnager i mig när jag varje söndag sitter i bänken i min gamla baptistförsamling och samtidigt upplever ett brinnande behov av att få vara mig själv.

”Jag skulle aldrig vilja tillhöra en klubb som skulle ha någon som mig som medlem.”

Paradoxen i det gamla Groucho Marx-citatet har alltid kittlat min fantasi.

För det finns nåt så underbart i att bryta sig fri från det förväntade, från gruppen, från sammanhanget.

”Vem är du att säga vem jag är?”

Ett påstående som går att vira in sig i som en varm filt. Jag gör det ofta.

Och samtidigt.

I Betelkyrkan i Umeå har vi något som heter ”Hjärtats röst”. En kort del i varje gudstjänst, när vilken besökare som helst får möjligheten att säga nåt den haft på sitt hjärta.

En 80-årig kvinna går upp och nynnar på en psalm, en 18-årig tjej manar till bön för klimatet, en man brister ut i gråt när han berättar om barnbarnet som diagnostiserats med leukemi.

”Allt kött är hö, allt flyktar här. Blott herrens ord förbliver”, brukar vi sjunga när våren går över i sommar.

Det finns absolut sådana här tunga, tydliga ord i kyrkan. Raka budskap om en tro som nog tycks vara en dårskap för de allra flesta.

Men ofta finns där också andrum för en spretig, sargad samling individer.

Det finns inga enkla svar på frågan om hur vi lockar tillbaka dagens individualister till föreningsliv och kyrka.

Därför skulle jag vilja ställa en annan fråga:

Finns det något mer befriande än att få spränga sin filterbubbla i atomer?

I kyrkan händer det oftast runt fikaborden, i knattefotbollen kanske det sker på bussresan till bortamatchen.

Ett samtal du inte kunnat föreställa dig, med en person du aldrig annars hade närmat dig.

Nyanserna träder plötsligt fram och världen får färg.

Ofta har jag tänkt att en församling, skräddarsydd för varje medlem, hade varit så himla skönt, men faktiskt hade det nog också blivit ett oöverstigligt hinder för min tro.

Det är väl därför vi fortsätter med våra försök att sträcka oss bortom individualismen, bortom det väldiga tältets tak.

Bortom allt vi kan förstå, tills våra ”Jag” bleknar bort och nåt annat, större fått ta plats.

Joakim Silverdal
medarbetare på kulturredaktionen