Avgörandets historia berättar något avgörande om fotboll och samhället

Makten är rädd för läsning, det gäller i de klassiska dystopierna såväl som i verklighetens diktaturer. Jimmy Vulovic funderar över vari faran ligger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Johns mor dör. Han gråter vid sjukhussängen. Några barn är på sjukhuset för att vänja sig vid döden. De förundras över hans beteende, som om döden vore hemsk, som om någon enskild människa skulle kunna betyda så mycket att den kan sörjas. Otroligt. Scenen finns i Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932 och är viktig för att förstå romanen. Sorg och alla andra former av olycka har nämligen avskaffats i Världsstaten. Ingen är ledsen där. Det finns heller ingen ensamhet. Staten härskar med en kollektivistisk paroll som säger att alla tillhör alla andra i samhället. Ingen är speciell, alla är utbytbara. Ändå tycks alla så ensamma som en människa någonsin kan bli. Det är ur en förening mellan masskonsumtionssamhället och ett trygghets- och lyckoberoende tyranniet föds. I denna roman, liksom i flera av de klassiska nittonhundratalsdystopierna, varnas vi högljutt för statsmonstret som växer sig starkt då individens naturliga mänskliga relationer till andra och till sig själv dör.John sörjer. En sörjande människas blick är avslöjande, vittnar om brustna band som en gång var ett liv. Med sorgens påminnelse om slutet ställs livet på sin spets. Därför är den avskaffad i Världsstaten. Genom Johns blick ser vi även hur fri- och rättigheter vi idag tar för givna har gått förlorade, att de bytts bort mot en trygg kugghjulstillvaro och snäv konsumtionslycka. Är du ledsen, ta dig då en tablett. Piller finns det gott om. Känner du obehag, köp dig då något nytt eller byt sexpartner. Du får ligga precis hur mycket du vill bara det inte blir barn, för barn görs inte på det gamla sättet längre. Reproduktionen är strikt reglerad. Det finns inga familjer och ord som kärlek, mamma och pappa är skamliga. Staten lämnar inget åt slumpen, eller åt Gud eller åt naturen eller något sådant eftersom det ju kan bli fel då. Med biologisk ingenjörskonst produceras i stället framtida generationer på löpande band i barnfabriker, bokstavligt talat. Så att alla glatt intar sin plats i samhället. Eliten framställs för att bli lycklig i sin roll. Därunder produceras olika grader av tjänarklasser som är lika tillfreds med sin lott i hierarkin. Inget får rubba samhällsordningen.Men John bryter mönstret. Han älskar ju sin mamma. Och han sörjer henne. Tidigare bodde de utanför själva Världsstaten, i ett reservat för ursprungsbefolkningen. Där lever människor som förr, med kärlek, familj, Gud, sorg och inte minst litteratur. Johns främlingsblick, som ju även är läsarens, kan därför se massmarknadskollektivismens falska lycka. Dessutom avgudar han William Shakespeare och kan inte förstå varför staten har förbjudit den sortens litteratur. Men vi, vi som för en stund ser med hans ögon, vet såklart vad det handlar om. För vi vet att sådan litteratur, det vill säga individens möjliga samtal med sig själv, med själen, alltid är förbjuden i dystopier. Och efter moderns död, då Shakespeares ord om en skön ny värld ekar mörkt ironiskt inom John, åskådliggörs också varför den förbjuds. För när han stormar ut ur sjukhuset växer orden till ett upprorsförsök, till en vilja att få väcka den nya världens levande konsumtionsdöda till liv, till ett levande fritt liv bortom ytlig lycka. Givetvis misslyckas han. Romanen är trots allt en dystopi, inte en utopi.Franz Kafka skrev en gång till sin vän Oskar Pollak att en bok måste vara yxan för det frusna havet inom oss. Läser vi romaner som Du sköna nya värld i skenet av hans ord lär de oss att Makten alltid fruktar sprickor i den spegelblanka tunna isen under dess fötter. Och därför gör den allt för att förhindra yxan, höjd och redo att när som helst hugga till. Det som förenar flera av de idag klassiska dystopierna är att invånarnas liv bara fyller en enda funktion, att alltid tjäna staten, aldrig någonsin sig själva eller medmänniskorna. Vi ser det hos Aldous Huxley. Men vi ser det även i föregångaren Jevgenij Zamjatins roman Vi samt i Karin Boyes Kallocain och George Orwells 1984. Fast i Ray Bradburys Fahrenheit 451 från 1953 framträder det väl allra tydligast i relation just till litteratur. Där bränns nämligen böcker för att de orsakar splittring, krossar isen, i både individen och samhället. Romanens huvudperson Guy Montag är brandman i ett framtida USA där brandmän för trygghetens och stabilitetens skull bränner böcker i stället för att släcka bränder.I dystopier har alltså Makten insett att skönlitteratur minst lika tydligt som sorg kan spegla vad det är att vara en människa bland andra människor, kan ge en bild som ärligt visar den vackra och smärtsamt sorgliga terräng vi har att leva i. Och den som läser bilden är mindre benägen att kasta bort sin utmätta tid på att lyda. Likt John står heller inte Guy Montag i Fahrenheit 451 ut i det frusna havet längre. Han uthärdar inte de blanka tv-skärmarnas ständiga beroendeframkallande underhållning, pallar inte längre med det gapskrattets tyranni han lever i. I stället söker han liksom John tröst i böcker, vilka han i hemlighet och av för honom själv oklar anledning har räddat undan lågorna. Men han förstår dem inte, förstår bara, eller rättare sagt hoppas, att det i de förbjudna böckerna finns något som kan rädda honom. Guy Montag söker desperat en yxa för att få kontakt med sitt inre hemliga liv. Därför letar han med fara för sin egen säkerhet upp Faber, en gammal professor i engelska som lär honom att litteraturen kan sy ihop ”universums tygbitar till en klädnad” åt oss.Mellan liv och litteratur finns ett starkt band, menar Faber, åtminstone mellan livet och bra litteratur. I den ser och förstår vi allt skönt och allt smärtsamt som livet för med sig. Faber förklarar att bra författare genom orden kan nå fram till livet självt. De medelmåttiga snuddar bara flyktigt vid det medan de dåliga våldför sig på livet för att sedan slänga det på sophögen. Professorn sammanfattar en humanistisk grundsyn. Hans ord slår en bro från den tidige renässanshumanistpoeten Francesco Petrarcas Secretum meum, ett 1300-talsargument för den själsdiskuterande läsningens väg, till det sökande som den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom så ofta betonade som läsningens mål och mening. Den goda litteraturen visar oss slutet och därmed också oss själva. I boken Hur läsa & varför från år 2000 skriver Harold Bloom (skriver) att skönlitterärt läsande är ”att förbereda oss själva på förändring och förvandling, och den yttersta förvandlingen delar vi alla”. Det är döden och sorgen han talar om och det står var och en fritt, oavsett klass- och kulturursprung, att ur bokhyllan ta fram någon av de kartor som varje dystopisk makt inte vill att vi ska se, kartor där bilden av oss själva tecknas och vår olydnad föds.Jimmy Vulovic, litteraturforskare och författareLitteraturRay Bradbury: Fahrenheit 451. Översättning: Siv Nordin. Modernista, 2018.Aldous Huxley: Du sköna nya värld. Översättning: Greta Tiselius. Lind & co, 2000.

23 Helmi 20239min

Trots vidden och vikten av folkmordet i Rwanda är kunskapen ytterst bristfällig. Eva-Lotta Hultén ser hur Scholastique Mukasonga med fantastisk litteratur undervisar oss om det fruktansvärda. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag var liten upptäckte jag Förintelsen. Det var så det kändes när jag läste Katitziböckerna och fick veta att något fruktansvärt hade hänt. Jag drog slutsatsen att få kände till det. Varför hade jag annars inte hört talas om detta oerhörda innan? Lite samma känsla fick jag när jag på 2010-talet läste in mig på folkmordet i Rwanda. Visst hade jag hört om, och upprörts över skeendet och världens passivitet redan när det skedde 1994 men det hade sedan dess varit så märkligt frånvarande i vårt samtal om världen att det nästan kändes som om jag grävde fram en hemlighet.Andra världskrigets folkmord har jag efter Katitziupplevelsen studerat i skolan, läst romaner och fackböcker, sett spelfilmer, dokumentärer och samtalat om otaliga gånger. Det är precis som det ska vara. Förintelsen utspelades i vår del av världen och har fortfarande starka återverkningar på samhälle och politik. Den finns där som bakgrund till allt som hänt och händer i vår närhistoria och nutid. Varje tecken på okunskap, och de finns, är en varningsklocka, och glömskan blir ibland föremål för debatt.Med folkmordet i Rwanda är det annorlunda. När jag tog upp det i en föreläsning för journaliststudenter frågade jag dem om de alls kände till det. Ingen svarade ja. Det kan inte bero på att omfattningen var obetydlig. Upp mot en miljon människor mördades i en befolkning på omkring sju och en halv miljoner. Det borde inte heller bero på att det inte har med vår del av världen att göra. Rwanda var en belgisk koloni fram till 1962, kolonialismen var en stark faktor i upptakten till folkmordet och efterverkningarna av kolonialismen inverkar, precis som andra världskriget, på vår nutid på en rad intrikata sätt.Vi bör inte underskatta vår förmåga att förtränga denna historia, inte heller européernas ointresse för händelser bortom den egna och den nordamerikanska kontinenten. Men kan det som gör detta gigantiska folkmord så lite omtalat också ha med bristen på berättelser att göra? Några reportageböcker och romaner fanns översatta sedan tidigare, men det är ändå svårt att överskatta betydelsen av att rwandisk-franska Scholastique Mukasongas fruktansvärda och underbara böcker började ges ut på svenska år 2020.Mukasonga föddes 1956 och växte upp i Rwanda med sin stora familj. När hon var fyra år blev de fördrivna från sitt ursprungliga hem till det oländiga Bugesera där de levde i ett flyktingläger tillsammans med andra från folkgruppen tutsi som också tvångsförflyttats. Mukasonga var studiebegåvad och fick en plats på den eftertraktade skolan Lycée Notre-Dame-de-Citeaux i Kigali där katolska nunnor undervisade. Hon fortsatte sina studier vid socialhögskolan i den rwandiska staden Butare. 1973 drevs tutsiska elever bort från högre utbildningar och Mukasonga flydde till Burundi där hon studerade klart och sedan arbetade för UNICEF. 1992 flyttade hon vidare till Frankrike.Ett par år därefter utbröt folkmordet i Rwanda. På två och en halv månad mördade människor ur folkgruppen hutu forna grannar och vänner ur folkgruppen tutsi i ett tempo som är oöverträffat. Titeln på Jörgen Gassilewskis roman om händelserna är passande: ”Hastigheten”. De flesta dödades med macheter som köpts in och distribuerats av milisgrupper kopplade till regeringen. En radiostation som stöddes av huturegimen hetsade till att göra slut på ”kackerlackorna” och göra ”arbetet” tills det var helt avklarat. Det var så man pratade. Om ett arbete som gick ut på att döda kackerlackor.Trettiosju av Scholastique Mukasongas närmsta släktingar mördades. Däribland hennes båda föräldrar och alla syskon utom ett. Först tio år efter folkmordet klarade hon att återvända till Rwanda och efter det bestämde hon sig för att berätta om den värld hon växt upp i och de människor som befolkat den. Debuten fick titeln ”Kackerlackor”. Uppföljaren ”Barfotakvinnan” handlar om Scholastique Mukasongas mor och alla andra kvinnor som gjorde allt de kunde för att skydda sina barn och behålla sitt eget vett i en ständigt hotfull omvärld. Det är en varm, vacker och förtvivlad bok som inleds med ett kapitel om hur mamma Stefania ständigt försökte skaffa sig information om annalkande faror och lärde sina barn att gömma sig ute bland taggbuskarna för att undkomma de mobbar av unga hutumän som regelbundet besökte området och trakasserade, misshandlade och våldtog dess tutsiinvånare.I kapitlen som följer tecknas sedan framför allt en vardag med odling, matlagning, skolgång, lek och fester. Läsaren hinner glömma den mörka fonden av hotande våld. Tills det plötsligt dyker upp igen i ett par meningar eller en bisats. Som när författaren berättar om sin brors lyckliga bröllop och äktenskap och avslutar med att skriva: ”De fick nio barn, varav sju pojkar, till min mors stora glädje. Hon tänkte att åtminstone några av dem skulle överleva och föra släkten vidare. Hon misstog sig.” Och så slutar det kapitlet och ett nytt tar vid, åter tillbaka i det vardagliga.Mukasonga skildrar också med bakgrund i egna erfarenheter tiden som förebådar folkmordet. Som tutsi hade hon fått en kvotplats på det prestigefulla läroverk där den rwandiska hutuelitens döttrar fick sin utbildning, och romanen ”Madonnan vid Nilen” hade mycket väl kunnat vara en vanlig skildring av vänskap, utsatthet och pennalism på en internatskola. Omnämnandet av de pogromer och attacker mot tutsier som förekom i Rwanda vid denna tid, förvandlar berättelsen till en föraning om det som ska följa.Vi säger gärna att vi måste minnas Förintelsen för att det inte ska hända igen. Men sedan 1945 har flera andra folkmord inträffat och det i Rwanda är av en enorm omfattning. Jag kan inte låta bli att undra: är det bekvämt för oss att stanna vid andra världskrigets illdåd eftersom de ligger allt längre ifrån oss tidsmässigt? Skyddar vi oss genom att tänka att det hände för länge sedan? Eller är det snarare så att vi tänker att folkmordet i Rwanda inte har med vår moderna, västerländska värld att göra? Mördandet i Rwanda framstår kanske som primitivt eftersom det skedde med machete men det var oerhört välorganiserat. Mordredskapen beställdes från Kina och distribuerades över landet. Uppifrån utsedda ledare såg till att arbetet fördelades rättvist och sköttes på normala arbetstider. Det var inte en outvecklad nations kaos som ledde till massdödandet. Det var tvärtom ett administrativt välordnat samhälle som gjorde effektivitet och precision möjligt. Motsättningarna mellan grupperna, påeldade av kolonialmakten Belgien, var grogrunden men i Rwanda visste också alla sin plats och när myndigheterna gav order så lydde man, även när det innebar blodbad.Scholastique Mukasongas böcker påminner oss om att liv är liv var det än levs och att folkmord är en del av såväl vår historia som vår nutid. Det räcker faktiskt inte att vi inte glömmer Förintelsen. Vi borde också prata mer om Rwanda.Eva-Lotta Hultén. journalist och författareLitteraturScholastique Mukasonga: Barfotakvinnan och Madonnan vid Nilen. Översättning: Maria Björkman. Bokförlaget Tranan, 2020 respektive 2022.

22 Helmi 20239min

En och annan mellanchef tillägnas väl en roman, men generellt är de underordnades perspektiv som skildras i litteraturen. Thomas Steinfeld funderar över ett perspektiv få tycks vilja se. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kontoret har en egen litteraturhistoria. Den börjar innan förrförra sekelskiftet, när de nya nationalstaterna utvecklade en alltmer omfattande byråkrati, och när allt fler företag blev så stora att de behövde en egen organisation framför allt för bokföring, inköp och försäljning samt för korrespondens. Italo Svevos “Ett liv” från 1892 är en tidig kontorsroman liksom Elin Wägners ”Norrtullsligan” från 1908. Böckerna handlar om unga, bildade, men maktlösa och mestadels dåligt betalda människor. De får titta uppåt när de vill se någonting av världen, uppåt till ett helt samhälle, som uppenbarligen klarar sig alldeles utmärkt även utan kontoristernas mödosamma insats. Förmodligen finns det tusentals sådana romaner. Och genren består i vår tid.Men om publiken är väl förtrodd med kontoristernas själsliv, om den vet mycket om deras förhoppningar och deras besvikelser, om deras privatliv, deras intriger och deras ofta fåfänga försök att göra sig själva till oersättliga medarbetare, så är det förvånansvärt tyst om motsidan. Det är svårare att hitta en kontorsroman med titeln ”Chefen”, och det finns ingen motsvarighet till den tyske sociologen Siegfried Kracauers banbrytande studie ”De anställda” från 1930, med perspektivet riktat mot andra sidan av makten. Visserligen publiceras det böcker om chefen i oändliga mängder: De handlar om hur man blir chef, hur man blir en bättre chef eller hur man klättrar upp i hierarkin så att man blir chefernas chef. Men det är inte ofta man kan läsa om de lägre anställdas uttråkade miner som kan förvandla ett möte till ett långsamt och kvalfullt nederlag för ledaren. Sällan får vi en beskrivning uppifrån av det åtråvärda skvallret som enar en klick och kan förstöra en hel arbetsmiljö. Och få har någonsin lyckats skildra ett krissamtal i telefon, från den dåliga nyhetens ankomst, framförd med stammande röst, till den hysteriska bestämdheten, som brukar följa en stunds stumhet, till alla tvivel och betänksamheter, som blir kvar efter ett beslut.Innan tysken Niklas Luhmann blev en av 1900-talets främsta sociologer, arbetade han som tjänsteman. Under sina åtta år i den statliga förvaltningen, från 1954 till 1962, började han bygga upp en gigantisk arkivlåda, som senare blev fundamentet till sjuttio vetenskapliga böcker och flera hundra artiklar. Han skaffade sig därutöver erfarenhet för skriva tre korta föredrag, som skiljer sig från hans annars mer eller mindre abstrakt formulerade verk. ”Den nya chefen” är temat för det första föredraget, det andra handlar om ”spontana ordningar” på kontoret och i det tredje föreslår han en ny socialteknik kallad för ”undervakning” – i motsats till ”övervakning” – för att få kontroll över människan som vill bestämma över det mesta utan att dock verkligen vara förtrodd med både ämnet och rutinerna. Föredragen publicerades först flera år efter Niklas Luhmanns död år 1998. Den som vill skriva en roman med titeln ”Chefen” hittar grunddragen till sin huvudperson här.I den dunkla tiden före byråkratins genombrott, förklarar Luhmann, fanns det chefer som var produktionsledare, krigshövdingar, huvuddansare, medlemmar av stamrådet och mycket annat, allt på en gång. I några sällsynta fall tycks sådana chefer finnas kvar, mest i mindre, familjeägda företag. Med förvaltningens segertåg genom samhället förändras dock chefens funktion, genom att den gamla chefens funktioner delas upp, så att det uppstår allt fler chefer, på allt fler nivåer. Det blir alltså svårare att veta vem som ansvarar för vad. Men det leder också till konsekvensen att det faktiska ansvaret flyttas alltmer neråt i hierarkin, medan de högre cheferna mest sysslar med förmedling. Och detta i sin tur leder till att chefen blir tvungen att härska genom samarbete. Samarbete är dock inte så lätt som man skulle vilja tro. Luhmann skiljer mellan tre områden där ”chefsskap” – ett vackert svenskt ord, som enligt mitt vetande inte finns någon annanstans i världen – verkligen krävs. Enklast är det att vara chef på det första området: genom att hålla i kontakterna med världen utanför den egna organisationen. Att representera förvaltningen utåt, det är chefens privilegium, och nåde den underordnade som framför utomstående påstår sig kunna tala för hela sin enhet. Det andra området är initiativen: Det borde vara chefens uppgift att utveckla nya idéer, att komma på och genomdriva meningsfulla förändringar, att leda den egna organisationen till framgång och effektivitet. Men i samma mån som ansvaret flyttas neråt i hierarkin, desto mindre vet chefen om vad som egentligen görs inom sin organisation.Dennes insikter i arbetet, i dess villkor, i dess föremål och dess procedurer, är för begränsade för att verkligen kunna ta initiativ – med följden att chefens uppslag blir av alltmer verklighetsfrämmande karaktär. Dessutom blir varje uppvisning av sakkunskap en utmaning av chefens auktoritet. Farligast för chefen är dock vad som sker på det tredje av chefsskapets områden. Här handskas man med ”osäkerheter”: oväntade händelser som påverkar förvaltningens gång, plötsliga konflikter inom och utanför organisationen, utmaningar av alla slag. Ju mer chefen blivit till enbart förmedlare, förklarar sociologen, desto mera sannolikt blir det att de nedre anställda i fall av en kris börjar samarbeta direkt. De uppfattar sig som kollegor och stabiliserar sin tillvaro med hjälp av varandra, på chefens bekostnad.Luhmann lämnar inget tvivel om på vilken sida han står. Med enbart lite medlidande berättar han om statssekretaren som sjönk ihop när han fick gå i pension. Och med uppenbart nöje utvecklar han tanken om att det går att styra chefen underifrån: ”Jag uppfattar det som orättvist”, skriver han, ”att cheferna, som redan är privilegierade, dessutom får stöd genom till exempel seminarier om ledarskap, om personalutveckling, om kommunikationsfärdigheter. Minst lika meningsfullt vore det att utbilda de underordnade i teknikerna att handskas med chefen”. Och så utvecklar han en rad subversiva förslag, från att medvetet strypa informationsflödet uppåt till att i smyg överta tidsplaneringen genom att skapa tillgjorda tillfällen som kräver chefens uppmärksamhet. Till slut kommer det djärvaste förslaget: Möt din chef med respekt. På så sätt får den överordnande vad hen mest av allt vill ha, och du får göra vad du vill.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

21 Helmi 20239min

Tekniken har en utopisk potential, men varför är det så svårt att förverkliga den? Erik Isberg söker ett svar i den teknologiska distansvårdens historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En eftermiddag i Boston 1876 såg läkaren Clarence John Blake en telefon för första gången. Jag föreställer mig hur han försiktigt lyfte upp luren och höll den mot sitt hjärta, varpå hans vän Alexander Graham Bell, som förevisat sin nya uppfinning, tittade frågande på honom. Varför höll han inte luren mot örat, som det var tänkt? De började diskutera vad det var för apparat de hade framför sig. Deras föreställningar om telefonen skiljde sig åt. Där Graham Bell såg ett kommunikationsmedel, såg Blake ett slags elektroniskt distansstetoskop. Möjligheterna, menade Blake, var enorma. Runt om i Boston skulle människor hålla luren mot sina bröstkorgar och låta sina hjärtslag färdas genom de nyligen utdragna telefonledningarna, för att till sist landa i en sambandscentral där Blake och hans kollegor satt redo att lyssna och diagnostisera.Ett par år senare tvingades Blake konstatera att han trots idoga försök ”inte var i närheten” av att få till en tillräckligt bra ljudkvalitet. Det skulle aldrig bli någon sambandscentral. Patienterna pressade sina telefoner mot bröstkorgen, men Blake hörde bara brus.Drömmarna om att utöva vård på distans har, trots Blakes misslyckande, knappast försvunnit. Idag utgör insamlingen av hälsodata en miljardindustri, appbolag erbjuder läkarbesök via videosamtal, där knastriga telefonlinor har bytts ut mot högupplösta frontkameror. 2016 slog den dåvarande regeringen och Sveriges kommuner och regioner fast att Sverige bli världens bästa land när det kommer till digital vård. Kommunikationstekniken har aldrig, skrev man i överenskommelsen, erbjudit så här stora möjligheter. På TikTok kan en stor mängd följare ta del av KaisTheSurgeons försök att utföra operationer på distans. Med 5G-nätets utbyggnad är tanken att man med fjärrstyrda skalpeller ska kunna genomföra operationer med patienten i ett land, och kirurgen i ett annat. I väntan på mänskliga patienter får KaisTheSurgeon hålla tillgodo med frukt. I sina närmast hypnotiska klipp dissekerar han elegant vindruvor, bananer och apelsiner utan att själv befinna sig i rummet. När KaisTheSurgeon filear en apelsin som ligger i rummet intill, ter sig framtiden för en stund både ljus och högteknologisk. Men samtidigt som utopiska löften om tekniska revolutioner avlöser varandra verkar många av vårdens centrala problem inte alls vara på väg att försvinna; det gäller tillgänglighet, jämlikhet, personaltäthet. Varför är det så svårt att realisera teknikens utopiska potential? Läkaren och medicinhistorikern Jeremy A. Greene menar i sin bok The Doctor Who Wasn’t There. History, Technology and the Limits of Telehealth att en anledning till att de som kommit med storslagna löften om tekniska innovationer ofta haft svårt att förverkliga dem är ett enögt fokus på tekniken i sig. Bara för att en teknik finns och fungerar, är det inte självklart att man vet hur den kommer att användas, eller vem som kommer ha nytta av den. I slutet av 1800-talet var det inte bara Blake som experimenterade med telefonen. Exakt vad man skulle ha den till var oklart. Den användes såväl för livesändningar av konserter som för privata samtal. Efter hand stod det klart att telefonen hade skapat ett nytt slags rum: där man kunde vara fysiskt frånskilda men ändå nära. Rösten kunde kopplas loss från kroppen. Men telefonen blev också en symbol för modernitetens anonyma och ensamma tillvaro, där tunna telefonledningar var det enda som band samman de isolerade individerna. I Franz Kafkas Slottet är telefonen den ansiktslösa byråkratins redskap. Protagonisten K ser förtvivlat på när byråkraterna ringer sina samtal, men vad som egentligen sägs och vem det är som säger det förblir oklart. Inom sjukvården kom telefonen under 1900-talets första decennier att få en motsatt symbolik. Snarare än att markera distans, blev den ett uttryck för en modern och alert läkarkår som ständigt var närvarande. En läkare som inte svarade i telefon var inte bara ålderdomlig, utan också dålig på sitt jobb. I USA sammanfattades den nya läkarrollen med en slogan: The doctor is on call. Med tiden kom andra kommunikationstekniker in i bilden. Men även om de ofta fungerade utmärkt, visar Greene hur detta ändå inte räckte för att de skulle bli långsiktigt framgångsrika. Ett sådant exempel hittar han i ett pilotprojekt i Harlem, New York, under tidigt 1970-tal. I fattiga områden i USA:s större städer var det vid den här tiden inte ovanligt att ett område delade på en tv-antenn, som sedan var kopplad med telekablar till hushållen runt omkring. En grupp läkare i Harlem insåg att de här lokala kabel-tv-nätverken kunde användas för att anordna videomöten och på så vis nå en grupp patienter som var vana vid ett rasistiskt vårdsystem och drog sig för att söka vård. Ett lokalt system för telemedicin började ta form: filmkameror riggades upp i samlingslokaler runt om i Harlem och sjuksköterskor som själva bodde i området fanns på plats för att assistera. Kabelnätverket ägdes av invånarna själva. Även om projektet inte var perfekt, visade det en väg framåt för en demokratiskt förankrad distansvård, som satte de mest utsattas behov i centrum. Men detta var inte tillräckligt. 1977 lades projektet ner. De statliga pengarna var slut och lokala kabelnätverk hade börjat köpas upp av stora telekombolag, i syfte att skapa en nationell tv-marknad. Ekonomi, inte teknik, avgjorde utgången. Om allt istället bara hade handlat om teknikens prestanda hade historien sett annorlunda ut. Då är det enda som krävts för att Blakes sambandscentral skulle fungera en tillräckligt bra ljudkvalitet och videosamtalen i Harlem hade fortsatt så länge det fanns patienter. Vår förtjusning över spektakulära tekniska lösningar skymmer sikten, allt det där andra – pengar, människor, kunskap – trängs i bakgrunden.Vägen från Clarence John Blakes sambandscentral för hjärtslag till KaisTheSurgeons virala fruktoperationer är kanske inte så lång som den kan verka. De representerar båda en utopisk tekniksyn, som fångar potentialen i ny teknik men samtidigt missar allt som finns runtom och som är nödvändigt för att tekniken ska fungera. Det spelar ju faktiskt ingen roll om telefonen kan uppfatta ens hjärtslag om det inte finns någon läkare att ringa till. Motsatsen till närvaro, påminner teknikhistorikern Hannah Zeavin, är inte distans, utan frånvaro. I KaisTheSurgeons kommentarsfält skriver en av hans följare lakoniskt: ”Den där apelsinen får nog bättre sjukvård än jag”. Erik Isberg, idéhistorikerLitteraturJohn Durham Peters, Speaking into the Air. A History of the Idea of Communication (Chicago: The University of Chicago Press, 2001). Jeremy A. Greene, The Doctor Who Wasn’t There. History, Technology and the Limits of Telehealth (Chicago: The University of Chicago Press, 2022). Hannah Zeavin, The Distance Cure. A History of Teletherapy (Cambridge, MA: MIT Press, 2021).

20 Helmi 20239min

Vad förenar en tysk romantisk diktare med militärt överintresserade svenska män? En evig fråga ska det visa sig. Författaren Måns Wadensjö funderar på vem som egentligen avgör vad som är märkvärdigt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I september 1786 bröt Johann Wolfgang von Goethe i hemlighet upp från sitt eget födelsedagsfirande, och reste söderut med häst och vagn. Han hade just fyllt 37, och var trött och utschasad efter de senaste årens hårda arbete som hovman och administratör. Nu längtade han till Italien, till värmen och till skönheten – inte helt olikt alla dem som idag åker dit med tåg eller flyg för att återhämta sig och uppleva något nytt på en och samma gång; ja, det är som om värme och gamla ruiner ibland är den enda verksamma medicinen mot stress och mot en vardag som blivit alltför förutsägbar och trång.Senare skulle Goethes resa till Italien bli berömd, men nu reste författaren inkognito, och det dröjde inte länge innan han stötte på problem. På väg över Gardasjön drevs han iland i den lilla staden Malcesine, på gränsen mellan republiken Venedig och den tysk-romerske kejsarens domäner.För att göra det bästa av uppehållet bestämde sig Goethe för att teckna av stadens vackra men förfallna borg. Porten stod öppen, där fanns inga vakter och stenarna hade börjat falla isär – men medan han sitter där och skissar börjar en folkmassa att samlas runtomkring. Byborna stirrar på den tecknande främlingen, och till slut går en av dem fram till Goethe, tar ifrån honom hans papper och river itu det. För dem är borgen i Malcesine vad vi idag skulle kalla för ett skyddsobjekt, och de misstänker honom för att vara en kejserlig agent i färd med att spionera ut deras befästningar. För att reda ut saken tillkallas de lokala myndigheterna, och i en komisk och stiliserad dialog försöker Goethe först av allt peka ut borgens förfall och avsaknaden av portar – i allt detta, säger han, har han inte sett något annat än en ruin. Så lätt slipper han dock inte undan, för då undrar stadens aktuarie vad som egentligen är så märkvärdigt med borgen att den ska tecknas av, om den nu bara är en ruin.Men, invänder Goethe, hela Italien är ju fullt av ruiner som har tecknats av hundratals gånger, jag är själv på väg till Verona för att se amfiteatern där och kommer helt säkert att teckna av den också. Arenan i Verona, svarar ämbetsmannen, Det är ju en världsberömd romersk byggnad, men med dessa torn finns ingenting märkvärdigt utom att de utgör gränsen mellan Venedig och kejsardömet, och därför inte ska spioneras på. Det spelar ingen roll med vilka romantiska brösttoner Goethe hyllar platsens skönhet – för byborna är det lika svårt att se något märkvärdigt i den borg de passerar varje dag, som det är för Goethe att se ett försvarsverk i en medeltida ruin.Märkvärdigt nog är Goethe inte helt ensam om att ha hamnat i denna belägenhet. Under våren 2022 hölls här i Sverige rättegångar mot vad som i pressen beskrevs som ett nätverk av så kallade ”MÖP:ar” eller Militärt Överintresserade Personer. Männen hade gripits av Säkerhetspolisen i gryningsräder, och stod åtalade för att ha dokumenterat och delat bilder och ritningar av bunkrar och andra skyddsobjekt.Själva hävdade männen å ena sidan att de gjorde det av historiskt intresse – å den andra att anläggningarna var föråldrade och saknade militärt värde. Eller, som en av dem sade till DN: ”Jag hade uppfattningen att det inte var hemligt. Jag fick ju uppgifter från Lantmäteriet.”Goethe kan man anklaga för mycket, men knappast för att ha varit en MÖP. Ändå har han och MÖP:arna någonting gemensamt. För om man för ett ögonblick släpper den juridiska aspekten är båda dessa händelser på sätt och vis strider om vem som har tolkningsföreträdet när det kommer till de hemliga anläggningarna. Är det de myndigheter som eventuellt vill använda dem i krigiskt syfte någon gång – eller är det Goethe och MÖP:arna, som har en mer emotionell relation till dem?MÖP:arnas intresse må vara snävt militärhistoriskt – men säg vilket hobbyhistoriskt intresse som när allt kommer omkring inte är av estetisk natur. Båda dessa situationer ställer oss inför samma fråga: Är dessa byggnader märkvärdiga för att de utgör en del av rikets försvar, eller för att de äger en skönhet och säger oss någonting om tiden som har gått?För Goethes del gick det till slut bra. Det brukade göra det. Byborna trodde honom då han sade att han kom från den fria staden Frankfurt, och inte alls stod i kejsarens tjänst. Kanske lyckades han också övertyga några av dem med sitt estetiska resonemang, för det som fällde avgörandet till hans fördel var en kvinna i folksamlingen som höjde rösten och sade: ”Vi ska i all vänlighet låta den här mannen gå, så att han kan tala gott om oss bland sina landsmän och uppmuntra dem att besöka Malcesine, vars sköna läge verkligen är värt att beundras av besökare.” Det är ord som i efterhand har kommit att låta profetiska – Gardasjön är idag ett av Italiens mest exklusiva turistmål, och till Malcesine kommer många för att se just den borg som Goethe tecknade av.Som läsare är det förstås frestande att i den här lilla historien identifiera sig med Goethe, den nya tidens företrädare som förklarar för byborna att också deras gamla borg har ett historiskt värde. Så var Goethe också verksam i en tid då vad den franske historikern Francois Hartog kallar för en ”historicitetsregim” höll på att avlösa en annan, då alltmer av tänkandet på tiden inriktades emot framtiden; i det skiftet sattes även det förflutna i rörelse, så att det som för en tid sedan var ”nyss” plötsligt förvandlades till ”för längesen.” Så framställer Goethe själv det hela, och vi skulle förmodligen se på borgen med ungefär samma ögon som han.Men kanske gör vi det väl enkelt för oss själva då. För vad säger egentligen att hans sätt att se på ruinen är mer riktigt än bybornas? Det han gör är att komma dit utifrån, och lyfta ut byggnaden ur dess politiska och vardagliga kontext, för att i stället placera den i en estetisk och historisk kategori. Det är ingen liten sak – och sådana strider om vem som har tolkningsföreträdet till historien har vi gott om än idag.Det estetiska intresset är inte alltid mer självklart eller mer oskyldigt än något annat – det kan lika gärna brukas för att ta över och definiera om det som för en annan fortfarande är både problematiskt och fullt av liv. Hos vem ligger egentligen mandatet att bestämma vad som är vackert, vad som är aktuellt och vad som är förflutet redan nu?Kanske borde vi därför lyssna på båda sidorna i den här debatten, och påminna oss om att historien aldrig är neutral eller ligger i vila i väntan på att vi ska upptäcka den. På ett eller annat sätt är den alltid redan i bruk, och varje gång vi betraktar den ger vi den en ny mening, som kanske säger mer om oss, om våra behov och om vår tid än om det som en gång var.Och det är faktiskt sant även när vi bara är ute efter att koppla av i värmen för en tid, och fly en vardag som har blivit förutsägbar och trång.Måns Wadensjö, författare och kritiker

16 Helmi 20239min

Dan Jönsson läser Friedrich Nietzsches efterlämnade anteckningar och reflekterar över en av idéhistoriens mest gåtfulla och skrämmande begrepp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns en grymhet även hos simpla själar, skriver Friedrich Nietzsche i en anteckning från 1885. Det stämmer verkligen: jag minns att jag som liten, i lågstadieåldern, tillsammans med en kompis kunde fördriva sysslolösa eftermiddagar med att fånga flugor under dricksglas och sedan titta på hur de flög runt där inne, alltmer försvagade, tills syret tog slut. Det fanns också en grannflicka som var lite annorlunda och som vi roade oss med att trakassera eftersom det var så lätt att få henne att gråta. Ja, barn är grymma. Och ibland kan jag undra vart den där grymheten har tagit vägen sedan dess, kanske har jag som det heter vuxit upp, kanske finns den kvar och bryter fram då och då när jag med, får jag erkänna, en liten hemlig, omoralisk kittling utrotar ett myrbo. Inget att yvas över, men hade jag berättat för Nietzsche skulle han antagligen ha nickat uppmuntrande. I mina låga instinkter hade han känt igen den starkaste av mänskliga drivkrafter, viljan till makt.Jag förvånas ibland över hur upprymd jag blir när jag läser Nietzsches texter. Det borde jag ju inte bli: väldigt mycket han ger uttryck för går egentligen stick i stäv mot mina egna, pacifistiska värderingar. Hans aristokratiska samhälls- och människosyn; föraktet för svaghet och avskyn mot allt som luktar medlidande, demokrati och jämlikhetssträvanden; våldsromantiken och misogynin; hyllandet av makten, kriget, ondskan. Man kan förstås säga, som man ofta gör numera för att försvara att man ändå läser honom, att Nietzsche också avskydde antisemitism, patriotism och religion, ja att hela hans verk genomsyras av en misstro mot auktoriteter – och det är sant, men det ändrar ju i grund och botten ingenting. Nietzsche läser man på egen risk, med blodsmak i munnen, och samtidigt alltså med denna besynnerliga upprymdhet, denna lycka över att få vistas i en tankevärld där inget är på förhand givet, en värld där ljuset bländar, och där mörkret både förfärar och förför. En lockande, men kuslig värld där det sanna och det goda gång på gång dras i smutsen, men där också horisonten öppnas mot en gränslös frihet. Om än alltså på andra sidan en moralisk avgrund, ekande av denna den mest gåtfulla, mest skrämmande av filosofiska grundprinciper. Viljan till makt.Begreppet ”viljan till makt” dyker upp och återkommer som ett mantra genom Nietzsches sena skrifter. ”Viljan till makt” är också det begrepp som framför allt fått hans namn att förknippas med nazismen och dess ideologi. Inte utan skäl. Historien är välbekant vid det här laget – filosofens syster Elisabeth Förster-Nietzsche, som med sin man hade rest till Paraguay för att bygga upp en tysk, antisemitisk exilkoloni, fick när hon kom hem ta hand om både sin psykiskt sjuke bror och hans efterlämnade anteckningar. Ur detta väldiga, kaotiska material redigerade hon tillsammans med Nietzsches gamle vän Heinrich Köselitz, den ende som riktigt kunde tyda hans handstil, fram det som gavs ut som broderns sista, oavslutade verk, med titeln just Der Wille zur Macht. Boken och dess radikala försök att ”omvärdera alla värden”, dess bejakande av våldets och styrkans principer och dess uttryckliga fantasier om att utrota svaga och undermåliga existenser blev en stark impuls för nazismens herrefolksideologi. Mitt eget exemplar är tryckt 1930, med ett högstämt, smått apokalyptiskt efterord av Alfred Baeumler, den filosof som mer än någon annan bidrog till att lansera Nietzsche som fascismens husgud. Tre år senare skulle han gå i spetsen för fackeltåget till nazisternas första bokbål på Opernplatz i Berlin.Att sentida, entusiastiska läsare har gjort vad de kunnat för att rentvå Nietzsche från denna bruna sörja är begripligt; han är verkligen så mycket mer än det. Både urval och redigering i Viljan till makt är förstås subjektivt, kanske också tendentiöst – men att kalla boken för en ren förfalskning, som en del har gjort, håller inte. Här finns inga påhittade partier; allt som står där går att hitta i de efterlämnade anteckningarna, och att Nietzsche under flera år planerade ett stort verk med just den titeln står utom tvivel. Kanske övergav han planerna till slut, som det har spekulerats i, kanske inte, ingen vet med säkerhet – allt vi vet är det som står att läsa i dessa efterlämnade anteckningar, en textkompost om cirka femtusen sidor varav ett urval på ungefär en tiondel utgör det nionde bandet av hans samlade verk på svenska. Att försöka orientera sig i detta motstridiga, vilda material är som att dyka på djupt vatten – knappt har man fiskat upp en tanke förrän man måste upp och andas, och för varje insikt man bärgar har en annan just glidit en ur händerna. Det är texter som kränger mellan ironi och förtvivlan, från korta utbrott av triumferande visioner till heroiska, men fåfänga försök att samla tankarna i ett enhetligt system.Det är i dessa försök till systematisering ”viljan till makt” får en central, sammanhållande funktion. Nietzsche skrev i en tid när den kristna världsbilden på allvar utmanades av darwinismen och dess materialism, och hans filosofi skulle enkelt uttryckt kunna ses som ett kraftfullt avvisande av dem båda två. Det han ser för sig är istället ett slags andlig och estetisk evolutionsteori där sammanbrottet för de traditionella moraliska värdena urartar i en allmän nihilism, som det är den framtida människans stora uppgift att övervinna och höja sig över. Och där viljan till makt blir den drivande impulsen i detta skapande av ”övermänniskan”, liksom den är den verkande kraften i hela det flöde av ständigt blivande och ständig kamp som genomsyrar världen.Det blir en giftig teori, som tillspetsad kan bli roten till mycket ont; det är onekligen svårt att förneka logiken i att om det nu finns ”övermänniskor” måste det kanske, när allt kommer omkring, också finnas ”undermänniskor”? Men samtidigt ryms här alltså också en väldig, frigörande kraft. Nietzsches filosofiska ”hammare”, som han kallar den, är ett verktyg som ända in i vår tid duger till att slå hål på ihåliga ideologiska beläten och låta tomheten eka ur självklara värdegrundsbegrepp som ”demokrati” och ”allas lika värde” inför en verklighet där våldet regerar och ojämlikheten är institutionell. Det som än idag gör Nietzsches tankevärld så provocerande är att den inbegriper båda dessa poler, man får helt enkelt ta det onda med det goda. Viljan till makt har ingen inneboende moral: den är den kraft som sprider död och förintelse, men också i vidare mening den kraft som försöker besegra motstånd överhuvudtaget – den som gör att barnet lär sig läsa och fågeln flyga, som inspirerar konstnärer att skapa konst och aktivister att ta strid, men också helt banalt, det som får oss att gå upp på morgonen, ta på oss skor och jacka, eller som här, i en av de små nonsensverser som inleder Den glada vetenskapen: Ja, ibland så gör jag glass:Nyttigt för att maten smälta!Har ni mycket ni ska smälta,Bör ni tycka om min glass!Den ändrar visserligen ingenting den heller. Men ändå.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturFriedrich Nietzsche: Samlade skrifter. Band 9, Efterlämnade anteckningar. Översättning: Jim Jakobsson. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.Hans Ruin: I förnuftets skugga – essäer om Nietzsches filosofi. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.

6 Helmi 20239min

Kaffet betraktas av många som en mirakeldryck, men pekas ut som en en klimatbov och har även historiskt haft sina högljudda kritiker. Hanna Eklund funderar över en varm dryck som väcker heta känslor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 9/9 2020. När jag började jobba som reporter blev kollegorna förvånade över mina preferenser vad gällde varma drycker. ”Du kommer inte att bli långvarig i den här branschen” var standardkommentaren till mitt ständiga tryckande på knappen ”varm choklad” vid kaffeautomaten. I tio år framhärdade jag, sedan blev det för jobbigt och jag lärde mig att ”ta en kopp” eller ”fika” (som det också kallas). Inte långt därefter fick jag min första fasta anställning.Och jag är inte den enda genom historien, som har dragit nytta av de svarta dropparna. Kaffe fick tidigt rykte om sig att göra den som dricker kvicktänkt, sällskaplig, lycklig och förnuftig. Filosofen James Mackintosh gick så långt att han i slutet av 1700-talet hävdade att en människas förståndsförmågor står i direkt proportion till mängden kaffe hon dricker. Kanske är det inget konstigt att Voltaire sägs ha druckit minst fyrtio koppar om dagen. Han hade egentligen lika gärna kunnat dricka choklad, som påstods ha samma goda effekter, om det inte vore för risken det ansågs medföra. ”Bisarra och depraverade böjelser” kunde nämligen vara en möjlig biverkning av varm choklad - Marquis de Sades favoritdryck.Den påstådda kopplingen mellan kaffe och förnuft har fått mig att fundera på i vilken mån koffeinhaltiga drycker kan ha haft betydelse för vår samhällsutveckling. Bönornas intåg i Europa och Sverige råkar nämligen, som av en tillfällighet, sammanfalla med upplysningen.Första gången en svensk berättar om kaffe är 1658. Clas Rålamb är på resa som kungligt sändebud i Turkiet när han blir bjuden på något helt nytt och sjudande hett, tillverkat av ett slags ärter från Egypten, skriver han, som förnäma turkar sörplar in mellan läpparna istället för brännvin, i tron att det ska motverka inflammationer och uppstigande ”dunster” från magen.Som så många gånger genom historien visade sig den nya medicinen vara lite beroendeframkallande, och Karl XII:s besök i Turkiet slutade med att han tog bönorna med sig hem och gjorde kaffet populärt i Sverige. Men det var inte förrän under industrialiseringen som fikat blev vardagligt och billigt och kanske ett måste för att orka med de nya fabrikstiderna.Innan kaffet slog igenom var öl den vanliga drycken i Sverige och stora delar av Europa, bland såväl kvinnor som män, även om det inte alltid låter så i den samtida litteraturen. Carl von Linné, som tyckte att kaffe enbart kunde bidra till slapp mage och en utmärglad kropp skriver: ”Karl-öl”, måste vara beskt. ”Kvinnfolk och käringar”, lägger han till, ”skola hava sött dricka”. Den här idén återfinns också hos Bellman, som tycker att vi ska ”ge våra små mamseller, vin och sviskon och karameller”. Tanken på separatistiska dryckesvanor ska vi återkomma till, men tills vidare räcker det att konstatera att de allra flesta struntade i vad Carl von Linné ansåg. Och under hans levnad hade kaffehusen sedan länge börjat ta över andra delar av kontinenten.Tronskiftet från den bedövade alkoholen till den koffeinstinna varma drycken var en revolution som enligt historikern Daniel Berg skapade ett irritabelt upplysningssinne, kritiskt till allt! Utom kanske till det förtryck som möjliggjorde europeernas nya mörka vanor, även om vissa av kaffekolonialismens tidiga kritiker faktiskt kom inifrån industrin. Men i Europa blev kaffehusen en plats för affärer och intellektuell verksamhet. Här växte kapitalismen och den borgerliga offentligheten fram, klasserna blandades och ett friare samtal var möjligt. I England kallades de Penny Universities, eftersom det gick att lyssna på tidens stora intellektuella, till priset av en kopp java. Men om storleken på plånboken inte var så betydelsefull för att komma in på kaffehusen – var könet desto viktigare. För kvinnor var dörren oftast stängd.Så möttes också Londons invånare 1674 av ”Women’s petition against coffee” som hävdade att kaffe gör män impotenta, ”lika fruktsamma som öknarna de försmädliga bönorna kommer från”.Och när 1600-talets franska överklasskvinnor samlades i salonger för att kritisera äktenskapets slaveri – det som de i princip bara kunde lämna om maken var impotent - då valde de en annan koffeinhaltig dryck. Preciositeten har kallats en av historiens äldsta feministiska rörelser och gjorde motstånd genom att förlöjliga klassisk bildning och ägna sig åt förfining istället för manligt barbari. Med andra ord drack de te. Och långt senare skulle den svenska författaren Thekla Knös beskriva teet som salongskulturens essens, det som förverkligar dess pedagogiska idéer och förfinar smak och sinnen.Så verkar alltså te i någon mån ha blivit kvinnokampens dryck, medan kaffet blev den offentliga manlighetens brygd, besk och förnuftig och tillräckligt begärlig för att de törstande skulle strunta fullständigt i Carl von Linnés varningar.Begäret parodieras i Johann Sebastian Bachs kaffekantat från 1730-talet, den unga Liesgen måste ha sitt livselixir – ljuvligare än tusen kyssar – minst tre gånger om dagen och förargar sin far: Först när pappan hotar med att inte låta Liesgen gifta sig går hon med på att sluta med kaffet, men bara tillfälligt, eftersom hon i hemlighet smyger in en rad i äktenskapsförordet om att den blivande maken aldrig får hindra henne från den högsta njutningen, att koka kaffe precis när hon vill.Samtidigt skriver politikern Carl Gyllenborg den första svenska komedin, en pjäs om den löjliga Sprätthöken, representant för unga snobbiga adelsmän med oförblommerad fäbless för det franska. Han gör allt ”a la mode”, rör sig vant på Stockholms kaffehus och skrattar åt lantisar som bränner sig på det svarta ”ölet”. Med facit i hand var oron för franska influenser inte helt obefogad. Upplysningen ägde rum på kaffehus och i tesalonger och vem vet om inte gnistan faktiskt låg i själva drycken. När journalisten Camille Desmoulin uppmanade massan att ta till vapen, 1789, lär han i alla fall ha stått uppflugen på en stol, eller om det var ett bord, tillhörande Café de Foy i Paris. Förmodligen hade han redan hunnit ta en kopp, eller två.Det är klart att kaffet blev ett ljus i mörkret också för nordborna och hade det inte varit för det nya koffeinberoendet, skulle kaffehusen kanske inte blivit sociala rum för hattar och mössor, författare och upprorsmakare.I våra dagar är det inte många som skryter med fyrtio koppar kaffe om dagen. Att dricka riktigt mycket kaffe anses inte helt sunt och nordbor hånas ibland för sitt enorma koffeinintag. Samtidigt rankas nordens länder som några av de bästa att bo i. Finland började för några år sedan inta en särställning, genom att ha världens bästa skola, världens bästa rättsväsende, världens ärligaste befolkning, världens lyckligaste invandrare och som av en ren slump världens absolut största kaffekonsumtion.Hanna Eklund, journalist

2 Helmi 20239min

Flera av den polske författaren Bruno Schulz verk gick förlorade i Förintelsen. Mest av dem alla gäckar romanen Messias. Jan Henrik Swahn berättar den tragiska och snudd på magiska historien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Förtryck, vatten och eld. Där har du tre av litteraturens största skadegörare. För ett tiotal år sedan satt jag hemma och såg på Rapport. Det visades bilder på en hangar som brann i Vällingby. Flammorna reste sig höga och brandmännens vattenstrålar kändes tunna och ynkliga. Jag reste mig för att sätta på tevatten och sa till min grekiska fru att nu brinner det i Stockholm igen. Varför brinner det aldrig i Aten?Jag hade då nyligen gett ut en roman som var väldigt självutlämnande men byggde på en grundpremiss som var påhittad. Att mina dagböcker just brunnit upp och att jag var hänvisad till mitt minne. I ett brev från polisen några dagar senare meddelades att det var mina böcker, manuskript, möbler och dagböcker som brunnit i Rapportinslaget. Jag blev uppringd av en man från magasineringsföretaget som skakad sa att han under sitt liv i branschen aldrig varit med om någon eldsvåda förut. Jag förklarade för honom att det var mitt eget fel, man ska aldrig hitta på när man är författare.Det finns inget hopp om att mina manuskript ska återuppstå, men för andra verk lever hoppet. Jag tänker särskilt på ett försvunnet manus som jag hörde talas om redan på 1980-talet. Jag hade läst några böcker av författaren och fått höra att han skrivit ytterligare en roman, med titeln Messias och som börjar så här:”Tidigt en morgon väckte min mor mig och sade: – Josef, Messias kommer, folk har redan sett honom i staden Sambir.”Författaren är den legendariske Bruno Schulz, skicklig tecknare och en av 1900-talets stora stilister. Hans sätt att se på världen kan påminna om Franz Kafka och Danilo Kiš. Likt fadern med sina tygbalar rullar Schulz upp fantastiska tablåer som saknar all stadga. Det är längtan efter denna ljuvliga kulissvärld som bidragit till myterna kring Messias-manuskriptet. En italiensk litteraturvetare, Giorgio van Straten, har antytt att manuset skulle kunna ha brunnit upp i en bilolycka. Där har vi elden igen. Hans argumentation känns dock inte särskilt övertygande, mer som en skröna faktiskt. Men förtryck har definitivt ett finger med i spelet. Schulz sköts till döds av en gestapopolis på vägen tillbaka till gettot i Drohobycz 1942.1935 gjorde han en teckning där man ser Messias komma flygande ovanför hustaken. Men den messianska tiden handlade för Schulz del inte om en frälsande profet. Messias är för honom ett annat namn för ”den geniala epoken”, förverkligandet av barndomen. Regression alltså men genom mognad, ett sätt att komma bort från krigets trauma som för hans del omfattar även det judiska traumat och faderns död. Drömmen om barndomen såg han som ett narkotikum för att glömma historien och kriget och få fadern och den egna oskuldsfullheten tillbaka. För Schulz var barndomen ett Utopia och för att nå dit måste han få tiden att gå baklänges, vilket bara kunde ske litterärt.Schulz berättade om arbetet med Messias i brev. Det gick trögt, skrev han, annat kom emellan. Först sedan Tyskland gått in i Polen 1939 och Schulz tvingats flytta in i gettot i Drohobycz, lossnade det. Kanske hjälpte det mer påträngande hotet om död honom att hitta ett språk till romanen. Man vet att han gjorde räder ut från gettot, försedd med kartonger fulla med teckningar och skriverier som han försökte rädda undan Förintelsen genom att be vänner utanför gettot att ta hand om materialet. En del av dessa kartonger har återfunnits, dock ingen som innehöll Messias.Visst kan man hoppas på att just den kartongen grävdes ner under en tröskel snarare än att kastas på elden av någon som fasade för att bli påkommen med komprometterande material.En som använde litteraturen för att rädda boken ur verklighetens lågor var den amerikanskjudiska författaren Cynthia Ozick. Hon vistades en längre tid i mitten av 1980-talet i Stockholm och använde dess miljöer och persongalleri litterärt. I romanen Messias i Stockholm skapar hon sitt eget Drohobycz, fullt av mystiska antikvariat och fanatiska boksamlare där plötsligt det som alla gått och väntat på sker: Bruno Schulz Messias dyker upp, i händerna på en kvinna som påstår sig vara hans dotter. Behöver jag nämna att manuset brinner upp i slutkapitlet?Cynthia Ozicks version är fascinerande men jag tror mer på legenden om ett mjölkbud i Drohobycz. En natt fick han ta emot en platt metallask av det slag som herrstrumpeband brukade försäljas i. Främlingen gav honom pengar, bad honom gräva ner asken i källaren och återkom aldrig. En dag blev det översvämning i källaren och mjölkutkörarens hustru upptäckte att golvet var täckt av blöta manussidor.En ännu troligare version har jag från den polske poeten och översättaren Jerzy Ficowski. Han var djupt involverad i Bruno Schulz liv och verk och gav aldrig upp hoppet om att manuset till Messias skulle återfinnas. 1987 blev Ficowski kontaktad av en kusin till Bruno Schulz vid namn Alex, som berättade att han i sitt hem i Kalifornien i sin tur blivit kontaktad av en person från staden Lwów som ville sälja en två kilo tung bunt manuspapper samt åtta teckningar av Bruno Schulz för tio tusen dollar. Kunde Ficowski i egenskap av expert närvara vid överlämnandet? Schulzforskaren avskrev semesterplanerna och stannade hemma i flera månader utan att våga lämna telefonen ur sikte. Sommaren övergick i höst. Till slut ringde kusinen. Mannen med manuskriptet hade hört av sig igen. Allt var klart. Sedan hände ingenting. Istället nåddes Ficowski av beskedet att kusinen fått en svår hjärnblödning. Han dog några dagar senare, utan att lämna efter sig minsta papperslapp med information om den mystiske mannen från Lwów.Det fanns dock en fortsättning. 1990 träffade Ficowski ambassadören Jean Christophe Öberg, Schulz-beundrare även han. Enligt Öberg låg Messias tillsammans med annat handskrivet material i KGB:s arkiv. Öberg hade träffat en rysk diplomat som hade sett ”Schulz portfölj” med egna ögon. Problemet var att materialet inte stod i Bruno Schulz namn utan var registrerat på den man som tagit emot manuskripten av Schulz men sedan fått dessa konfiskerade av Gestapo, arresterats och förmodligen dödats i koncentrationsläger. Tyvärr avled Öberg kort tid efter mötet och därmed måste Ficowski än en gång söka vidare på egen hand.Det finns rykten som gör gällande att Öberg faktiskt hann få ut Messias ur KGB:s ofantliga gömmor. Andra tror att manuset ligger kvar där. Kanske är det så, kanske gick det under i eld eller upplöstes i vatten. Det är som en roman, berättelsen om denna roman, som möjligen alltjämt existerar, förutsatt nu att Schulz verkligen hann skriva klart den. Men så länge vi drömmer om att få läsa den lever hoppet trots allt om att vi ska få Messias tillbaka. Jan Henrik Swahn, författare och översättare

1 Helmi 202310min