Avgörandets historia berättar något avgörande om fotboll och samhället

Vår tid kräver ett religiöst språk hävdas det. Sven Anders Johansson ser en månghundraårig syn på ondska och natur gå under i klimatkrisens tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2019.Den 1 november 1755 drabbades Lissabon av en fruktansvärd jordbävning. Staden – vid den här tiden Europas fjärde största – ödelades och en stor del av dess befolkning dog. Att händelsen är intressant än idag beror på att den troligen bidrog till att förändra det västerländska tänkandet i allmänhet, och synen på naturen och det onda i synnerhet.Det här var en tid då Gud fortfarande antogs vaka över allt som hände. Världen var ordnad, allt hade sin bestämda plats i Guds skapelse. Så hur kunde Gud låta en katastrof som denna äga rum? Frågan, en variant av det klassiska teodicéproblemet, hade naturligtvis ställts långt tidigare, men nu, vid 1700-talets mitt, får den en ny laddning.Den amerikanska idéhistorikern Susan Neiman beskriver utförligt denna övergång i sin bok Evil in Modern Thought. Från och med nu blir naturen något neutralt, och ondskan upphör att vara ett filosofiskt problem. För ”ondskans problem förutsätter ett systematiskt samband mellan […] naturlig och moralisk ondska. Men världen tycks inte uppvisa några sådana samband alls” skriver Neiman. Några menade förstås att jordbävningen berodde på portugisernas syndiga leverne, men den sortens argument hade inte framtiden för sig.Istället kommer naturen och moralen fortsättningsvis att skiljas åt. Immanuel Kants formulering från 1786 fångar separationen: ”Naturens historia börjar alltså med det goda, ty den är Guds verk; frihetens historia med det onda, ty den är ett människoverk.” Den myndiga, upplysta mänskligheten skiljs från naturen, som hädanefter blir ett objekt för mänskligt vetande och brukande. Ondska har följaktligen ingenting med jordbävningar att göra – den förpassas till den mänskliga sfären.Under de århundraden som följer får beteckningen ondska följaktligen allt mindre relevans. Den moderna sociologin, psykologin och på senare tid även genetiken spelar viktiga roller i den utvecklingen. Insikten om att också de mest bestialiska handlingar har sociala, psykologiska och genetiska orsaker leder kort sagt till att begreppet ”ondska” får ett minskat förklaringsvärde.Men om denna långsamma förändring följer av Kants synsätt, så är det också något i den fortsatta utvecklingen som vederlägger hans hoppfulla ideal. För om onda handlingar i själva verket är symptom på fattigdom eller trauman i barndomen så innebär det ju också att friheten är mindre än vi trodde. Och Kants filosofi gick ju ut på att vi skulle göra oss fria genom att tänka själva. Men blev vi verkligen fria? Eller fanns det ett förbiseende, rent av ett inslag av blind hybris, i denna förnuftstro?Om Lissabon-katastrofen ledde till en förändrad syn på naturen och det onda – man skulle rent av kunna säga att den innebar ondskans försvinnande och naturens uppkomst – så tror jag att vi just nu befinner oss i ett snarlikt, fast motsatt skifte. Jag tänker förstås på den globala uppvärmningen och dess konsekvenser.Är det så enkelt att naturen återigen har blivit ”ond”? Ja, för de vars liv slås sönder av orkaner på Haiti, torka i Sudan eller skogbränder i Kalifornien är den känslan förmodligen inte så avlägsen. Men poängen är nog snarare att vår relation till naturen, som en följd av klimatförändringarna, återigen betraktas i moraliska termer. Syndamedvetandet, skammen, domedagsscenarierna, avlatsbreven (i form av klimatkompenserande), predikanterna, hopplösheten och hoppfullheten – allt finns där, i vardagen, politiken och framförallt i massmedierna.DN:s kulturchef Björn Wiman är en av dem som har introducerat ondskebegreppet i klimatdiskussionen: ”Vi behöver prata om godhet och ondska, helvete och paradis” förklarar Wiman. ”Vi behöver det religiösa språket”. Ja, uppenbart finns det ett sådant behov, för Wiman är inte ensam. Men varför behöver vi det? Och vad leder det språkbruket till? Tendensen kan delvis förklaras med att det är så jargongen ser ut: när något är riktigt förkastligt kallar vid det gärna för ondska för att understryka situationens allvar. Men framförallt, tror jag, handlar det om att skapa en moralisk gemenskap genom att markera avstånd till det man uppfattar som motståndarsidan.Ett skäl till det är att skillnaden mellan de som kallas klimatförnekare och de som är klimataktivister rent filosofiskt inte nödvändigtvis är så stor. För figurer som Jair Bolsonaro och Donald Trump är naturen mest en råvarukälla med vars hjälp vi kulturvarelser kan skapa mer välstånd, mer tillväxt. För klimataktivisterna i den andra ändan av spektrumet är naturen det som vi kulturvarelser måste rädda innan det är för sent. Krass ekonomism och vinningslystnad står alltså mot moralism och omsorg.Även om det är inbjudande att ansluta sig till den moraliserande sidan så kan man invända att det inte gör så stor skillnad. Också för dem är naturen det andra, det vill säga ett yttre objekt för vårt agerande, något vi kan använda eller rädda tack vare vårt förnuft. Rör det sig inte så sett om samma naturbehärskning, samma antropocentriska hybris? (Det tydligaste uttrycket för denna antropocentriska objektifiering är kanske den underliga frasen om att ”rädda klimatet”, som om det vore själva klimatet som sådant som var på väg att gå under, snarare än framstegstanken.) I bägge fallen upprätthålls den gräns som Kant beskrev: på ena sidan naturen; på andra sidan friheten, förnuftet och handlingskraften.Problemet för oss idag är att det är svårt att, på Kants vis, se naturen som Guds sfär. Gud är ute ur ekvationen, det religiösa språket till trots. Naturen är herrelös, och samtidigt allt annat än passiv. Det är en svårsmält insikt för en upplyst mänsklighet. Att naturen slutade framstå som ond berodde ju på att naturbehärskningen effektiviserades. Husen blev jordbävningssäkra, obotliga sjukdomar blev möjliga att bota – de tidigare hoten reducerades till ”bara natur”. Idag vet vi att denna ”natur” i hög grad är en produkt av framsteget, av naturbehärskningen, kulturen, moralen. Naturen är inte något ”där borta” – den är tvärtom vår egen skapelse, vårt eget monster. Men det måste i så fall också sägas att hela mänskligheten, all vår moral, all vår girighet och all vår frihet, också är en del av det vi kallar natur, ett oöverskådligt system som ingen kontrollerar.Om naturen uppstod genom Lissabon-jordbävningen, kan man säga att denna natur, det vill säga detta naturbegrepp, nu håller på att gå under. Om det är goda eller dåliga nyheter beror på vad man är och var i biosfären man befinner sig. Frågan är ju också vad som uppstår istället. Möjligen kan man hoppas på det som ekoteoretikern Timothy Morton kallat ecognosis, det vill säga en ny form av samexistens som inbegriper en insikt om att gränserna mellan det mänskliga och det icke-mänskliga, historien och naturen, tänkandet och världen är oklara, porösa, föränderliga, om de alls existerar.En sak är i alla fall tydlig redan nu: det religiösa språket, den uppblåsta sagoboksretoriken om gott och ont, är ingen lösning, snarare ett symptom på människans maktlöshet. I det avseendet bär den kanske trots allt på en sanning.Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap vid MittuniversitetetLitteraturSusan Neiman, Evil in Modern Thought: An Alternative History of Philosophy, Princeton: Princeton Universty Press, 2002Immanuel Kant, ”Mutmasslicher Anfang der Menschengeschichte”, i Kants gesammelte Schriften avd. 1, bd 8, red. Königlich Preussischen Akademie der Wissenschaften, Berlin: Georg Reimer, 1912Malina Abrahamsson, ”Björn Wiman: ’I klimatkrisen behöver vi det religiösa språket’”, Dagen, 2018-11-23Timothy Morton, Dark Ecology: For a Logic of Future Coexistence, New York: Columbia University Press, 2016

16 Marras 20219min

Det vi inte kan kommunicera kan vi inte heller dela. Smärta, till exempel, är en erfarenhet som språket är dåligt på att uttrycka. Kan vi ändra på det? frågar sig psykologen Celia Svedhem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången år 2021.Aj. Ont. Smärta. I början av min kroniska migrän, när jag försökte prata om smärtan och det jag gick igenom var det ungefär vad jag fick ur mig. Folk la huvudet lite på sned, såg på mig med såna där hundögon och suckade ett litet jobbigt. Sen var diskussionen över. För dem.För mig däremot var smärtan ständigt närvarande. Något jag hela tiden tvingades förhålla mig till. Den slafsade i sig av mitt tålamod, min ork, min fritid, min arbetskapacitet. Jag upplevde att den höll på att i grunden förändra vem jag var som människa. Men om allt det här kunde jag inte förmedla mig. En väldig stumhet bredde ut sig mellan mig och människorna omkring mig. Det blev ensamt.Karin Alvtegen har beskrivit sin ME-sjukdom som en ranglig båt ute på havet, där de nära och kära finns kvar på stranden. Ibland är båten nära kusten så att hon kan röra vid dem, ibland är hon långt ute till havs.Den amerikanska författaren Susan Sontag har skrivit om sjukdom som två medborgarskap; ett i de friskas land och ett i de sjukas, där de friska inte har tillträde till de sjukas. Både Sontag och Alvtegen verkar ha accepterat det faktum att de i sin sjukdom är ensamma, eller i vart fall att de har upplevelser som de inte kan nå fram med, eller dela med de friska. Men jag kunde bara inte acceptera det! Det gjorde mig frustrerad och arg. Arg på de som inte förstod mig.Men inte bara det - jag alienerades ifrån mig själv. Det var svårt att bearbeta det jag var med om och det jag kände. Och att hitta ett sätt att förhålla mig till det. Utan orden skapades ett vakuum också inom mig själv.I sin essä On being ill funderar Virginia Woolf över hur det kommer sig att så lite litteratur handlar om sjukdom, varför det tillståndet inte alls har fått samma utrymme som exempelvis kärlek och svartsjuka. Det är en intressant iakttagelse. Ta Siri Hustvedt till exempel, en av världens kanske främsta författare som skrivit fjorton böcker. Hon lider själv av kronisk migrän, men allt hon skrivit om det är kortessän Mitt konstiga huvud – anteckningar om migrän. Och de få sidorna ägnas till allra största delen åt synhallucinationerna hon får innan anfallen. Om själva huvudvärken är allt hon skriver att den är svår och plågsam.Smärtans språk är faktiskt löjligt begränsat.Längre fram i sin essä On being ill konstaterar Woolf att ”engelskan, som kan uttrycka både Hamlets tankar och Lears tragedi, har inga ord för darrningar och huvudvärk”. Och ja, så är det ju i svenskan med. Aj. Ont. Smärta. Vi använder samma ord när någon skämtsamt daskar till oss på armen som för det vi känner när vi föder barn, när en annan människa spränger sig ut genom vår kropp.Smärtans språk är faktiskt löjligt begränsat. Säkert är det också därför vi så gärna fyller ut med svordomar när vi gör illa oss. Jag fann trots allt en tröst i det. Kanske handlade det inte om en defekt hos mig eller mina vänner när vi inte kunde dela mina upplevelser. Utan om en språklig defekt och en mer allmänmänsklig erfarenhet.Det finns inga färdiga ord att ta till för att uttrycka sig om sjukdom, skriver Woolf, och, fortsätter hon, i engelskan kan man inte bara hitta på ord som helst. Istället sätter hon sitt hopp till Amerikanarna som hon menar förhåller sig annorlunda till språket och är så mycket mer för det där med nyord.En fördel vi har i svenskan är att man kan sätta ihop ord ganska fritt, så något borde ju också vi kunna bidra med. Jag har gjort ett par försök genom åren.- Vad för slags migrän är det du har, frågade en vän.- Eh... bajsmigrän.- Eh va? - Ja men det är vad det är, en jävla bajsmigrän, upprepade jag och kände den där bekanta frustrationen över att inte kunna dela mina upplevelser flamma upp i bröstet.- Jaha, den sorten skrattade han och verkade faktiskt förstå något av vad jag menade. (Men då har han också själv migrän och är en väldigt receptiv person. De allra flesta sammanhang kräver helt klart mer sofistikerade uttryck än så).Siffrorna blev något som gick att dela.När jag började med en ny generation förebyggande medicin skulle man som en del i utvärderingen av behandlingen varje dag skatta sin smärta mellan 1-10. I något skede tidigare hade jag blivit uppmanad att skatta smärtan mellan 1-3, men det här gav trots allt sju ytterligare nyanser. Siffrorna blev något som gick att dela.- Jag har ont, men det är ändå bara en femma idag, till skillnad från sjuan igår, kunde jag säga. Det var i alla fall något, om än inte tillräckligt.I litteraturen letade jag efter människor som beskrivit smärta och hittade Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn. Den handlar till stor del om den fysiska smärta som hon åsamkas av sin endometrios. Hon skriver:”Mensvärken var vågor som slog mot ett skär. Obevekliga, omöjliga att stoppa. Jag fick kallsupar med jämna mellanrum. Jag visste inte om jag var vågorna eller skäret, eller bara en torr gren som vaskades i bränningen”Och jag tycker verkligen när jag läser det där att hennes smärta når fram till mig, att jag känner med henne. Det hon hela tiden gör, konstaterade jag, är att använda sig av metaforer så fort hon skriver om smärtan. På samma sätt som otaliga författare genom tiderna förhållit sig till sex. Och kanske är det så, att både de värsta och de bästa sensationerna, både smärta och orgasm, är ordlösa. Och i brist på direkta ord får vi ta till omskrivningar. ”Kastas upp bland stjärnor” eller ”vaskas i bränningen”, ”omfamnas av Gud” eller ”få en kallsup”.Så jag började tafatt, kort och felstavat anteckna i mobilen under anfallen. Famlade efter ord och liknelser: Nubb. I hjässan. Spik. Stor jävla spik. Som någon hamrar på.När jag skrivit några rader i telefonens anteckningsapp var jag tvungen jag lägga ner mobilen mot överkastet, blunda och låta smärtan dunka av sig mot ögongloberna några minuter innan jag kunde fortsätta. När jag mådde bättre berättade jag om min nyfunna metafor för min man. Om nubben i hjässan som blir till en allt grövre spik, och som någon hamrar ner inåt i min hjärna med en allt häftigare frenesi.- Till slut blir det som en sådan här vad heter det? Som en vägarbetare har när de ska göra hål i gatan.- Hm… en bilningshammare?- Aa, exakt!- Åh fy fan, svarade han och något i hans blick berättade att jag nått fram. Förmedlat något som blivit relaterbart. Snart blev det en del av vårt gemensamma språk.Jag har en nubb i hjässan nu, kan jag säga.- Oj då, men gå och lägg dig och vila direkt då innan det blir en spik, kan han svara. Och jag känner mig lite mer i kontakt med både mig själv och med världen.Celia Svedhem, psykolog

15 Marras 20219min

När den enskilda berättelsen försvinner, försvinner kanske också möjligheten till verklig förståelse och inlevelse, menar psykologen och författaren Ulf Karl Olov Nilsson i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad har egentligen skett med det enskilda fallet i psykologin? Fallbeskrivningarna som var en given del av psykiatrin och psykoanalysen under 1800- och 1900-talet för nuförtiden en tynande tillvaro.I psykoanalysens barndom presenterade Joseph Breuer och Freud fem fallbeskrivningar i Studier över hysteri från 1895 där patienten Anna O. myntade för psykoanalysen odödliga uttryck som ”talkur” och ”skorstensfejning”. Under följande decennier skrev Freud sina egna fem stora fallbeskrivningar, Dora, Lille Hans, Råttmannen, Senatspresident Schreber och Vargmannen, varav han förvisso aldrig träffade Schreber, endast läste hans självbiografi. Ryske Aleksander Lurias fallstudier Mannen med det obegränsade minnet och Mannen vars värld slogs i spillror tillhör den neuropsykologiska fallbeskrivningens klassiker, en genre som Oliver Sacks vidareutvecklade i flera böcker som En antropolog på Mars och Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Andra fall som gått till historien är Charcots berömda hysterika Blanche Wittman och Marguerite Sechehayes psykotiska Reinée.Psykologiska fallbeskrivningar har en påfallande likhet med litteratur, Freud klagade på att hans fall var så lika romaner, Alexander Luria påminner inte så lite om Jorge Luis Borges och Oliver Sacks kallades en gång elakt ”Mannen som förväxlade sina patienter med en litterär karriär”. Ja, faran med att exploatera den andres, ofta en kvinnas, lidande är uppenbar och alldeles för många övertramp har skett. Freud medgav fallstudiens etiska dilemma men försvarade dess nödvändighet, som här förunderligt brutalt i ett brev till Oskar Pfister: ”Diskretion är oförenligt med en tillfredsställande beskrivning av analysen; för att beskriva den måste man vara skrupelfri, bedra, bete sig som en konstnär som köper färger för sin hustrus hushållspengar eller eldar med sina möbler för att hålla ateljén varm för sin modell.”I psykoanalytiska artiklar nuförtiden har fallstudien ersatts av det vi kan kalla för vinjetter. Istället för en grundlig beskrivning av en patient ges en liten scen eller ett utsnitt ur en terapi som exempel för att utveckla ett tema. Och dagens psykiatriska artiklar – forskningsrapporterna i de referentgranskade tidskrifterna – är i princip oläsbara för lekmän och innehåller nästan bara statistik, diagram och sammanfattningar om vilka mediciner eller behandlingsmetoder som fungerat mer eller mindre bra. Några individuella fallbeskrivningar finns knappast längre, den personliga rösten är utrangerad, och fallen samlade i grupper eller kluster.Den individuella röstens sorti ser vi också i den allmänna utbredningen av torftiga enkäter med flervalsalternativ. Frågeformulären med flerval är den öppna frågans motsats. Vi finner dessa stelbenta enkäter i allt från psykiatriska bedömningar till arbetsintervjuer, public management-influerade medarbetarformulär, surveyundersökningar och likriktade kvartssamtal för skol- och förskolebarn. ”Har du någonsin ljugit?” fick min 20-årige son nyligen som fråga i en arbetsintervju med svarsalternativen ”ja”, ”nej” och ”vet inte”. Samme son fick som fyra-åring frågan ”Vad tycker du om förskolans personal?” och svarade resolut genom att kryssa i ansiktet med ledsen mun och vägrade prata mer om saken.Ett problem när barn får flervalsfrågor är att de tror att det finns ett korrekt svar och att de andra är felaktiga. Vilket på sätt och vis stämmer eftersom skolan självklart önskar att alla ska vara nöjda. Likadant försöker också den vård- eller arbetssökande regelmässigt att klura ut vad läkaren eller arbetsgivaren önskar höra. Förutom att manualer och enkäter ofta är generande lättsinnigt formulerade är dess blinda fläck att de regelmässigt missar det sammanhang de är ställda i. I depressionsformuläret Beck Depression Inventory ställs exempelvis en person som sökt psykiatrisk hjälp inför att välja mellan ett av dessa fyra alternativ:Jag tycker inte att jag blir bestraffadJag tror att jag kanske blir bestraffadJag förväntar mig att bli bestraffadJag känner att jag nu blir bestraffadJag tvivlar på att enkätförfattaren tänkt på att det sista alternativet ”Jag känner att jag nu blir bestraffad” för ett känsligt öra kan tyda på att själva enkäten som sådan är en bestraffning. Eller att frågan hotfullt framställer den psykiatriska behandlingen som en potentiell bestraffning.Att svara på en enkät är att underkasta sig en ordning och en eventuell protest eller vägran från patientens sida innebär risk att bli utan hjälp. Många är vi som velat vara upproriska inför en korkad enkät, men inte haft modet av rädsla för att det skulle straffa sig. För att våga krävs antingen att man ingenting alls har att förlora eller att man är benhårt övertygad om sitt eget värde. Som i följande anekdot när ovan nämnde Alexander Luria 1962 försökte rehabilitera den notoriskt rebelliske nobelpristagaren i fysik, Lev Landau, som blev svårt hjärnskadad efter en bilolycka: När Luria bad honom rita en cirkel tecknade Landau ett kryss och när han blev ombedd att rita ett kryss tecknade han en cirkel. När Luria till sist sa: ”Landau, varför gör ni inte som jag säger? svarade nobelpristagaren: ”Då skulle ni kanske tro att jag blivit mentalt störd.”Flervalsfrågorna är en effekt av två saker: psykiatrins tidsbrist och önskan om kvantifierbara resultat. Men med det kvantitativa försvinner också en kvalitativ aspekt. I värsta fall blir det som om att räkna antalet tangentnedslag per minut i en pianokonsert av Mozart – man missar allt det väsentliga.I den utförliga fallbeskrivningen finns det plats för detaljerna, komplexiteten och nyanserna och därmed både inlevelse och analys. Fallstudien kan ses som en intellektuell motor för hypoteser och teorier. Försvinnandet av fallbeskrivningen inom psykologin är, vill jag hävda, också det moderna livets sätt att blunda för sorg och mänsklig tragedi. Det enskilda fallets stora forskningsmässiga nackdel är strikt numerärt: det är ju bara ett. Men det är också dess mänskliga fördel. En enskild människas olyckliga öde berör oss märkligt nog mer än ett stapeldiagram över femtontusen, det ser vi exempel på varje dag.Ulf Karl Olov Nilsson, psykolog och författare

10 Marras 20219min

Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2017.Jag blir alltid lika förvånad när jag hör talas om människor som tror på teorin om intelligent design. Även om man skulle acceptera hypotesen att människan skapats av en gudom borde vår dåligt utformade kropp undanröja alla tankar på att den designades på ett smart sätt.Tänk bara på vårt stora huvud. Vår oproportionerligt stora hjärna har gett upphov till en enorm skalle som orsakat otaliga komplikationer vid födslar genom alla tider. Utöver det besitter hjärnan en värdelös kombination av egenskaper som gör den på samma gång känslig för skador och oförmögen att läka särskilt bra. Vårt immunförsvar flippar allt som oftast ut och attackerar våra egna vävnader. Herregud, vår opraktiskt svaga kropp måste vara totalt avstängd en tredjedel av tiden för att ens kunna fungera normalt. Och vi ska inte ens nämna tala om testiklarnas utsatta placering.Det jag försöker säga är att det finns utrymme för förbättringar. Om du hade haft makt att förändra din biologi, hade du gjort det? Finns det förbättringar du hade infört? Defekter du hade tagit bort? Vad skulle en verkligt intelligent skapare skapa om hen kunde styra evolutionen? Hur hade du skapat den perfekta människan?Dessa frågeställningar som tidigare tillhörde filosofins teoretiska sfär har blivit en praktisk angelägenhet på grund av en ny genredigeringsteknik kallad CRISPR. Det är mycket viktigt, rent av brådskande, att vi som samhälle diskuterar vår nyfunna genförändrande makt. För som en av teknikens skapare Jennifer Doudna skriver i sin bok ”Sprickan i skapelsen”: genredigeringsrevolutionen håller på att utspela sig bakom ryggen på människorna den kommer att påverka.Gener som tillhör en viss art kan med små medel överföras till andra organismerGenredigeringsforskningen har gjort framsteg i en rasande fart de senaste fem åren. Både lagstiftningen och allmänheten har hamnat på efterkälken. Men makten som CRISPR bär är så stor att den måste underställas demokratin. Demokratisering av forskning kräver intresse och förståelse hos allmänheten. Intresse och förståelse kräver avmystifiering av ämnen som vid första anblick kan verka ogenomträngbara. Och det vore mig främmande att kritisera andra forskares system för att namnge saker men något säger mig att Clustered Regularly Interspaced Short Palindromic Repeats kan verka avskräckande för lekmän, även om förkortningen CRISPR är lite mer sympatiskt. Hade man idag velat ge ett mer passande namn till teknologin hade man kunnat kalla den GenGeneratorn – eller, Easy DNA Förändri-fy – eller, varför inte det mer skräckinjagande: Artutplånaren. Teknologin är nämligen alla de sakerna samtidigt.Vad kan CRISPR göra då? Kortfattat kan man säga att den har gjort genredigering av alla organismer exponentiellt billigare och lättare. I laboratorier kan man nu mycket enkelt klippa och klistra in gener i människors, djurs och växters arvsmassa. Växtförädling som tidigare kunde ta tusentals år genom korsbefruktningar kan man åstadkomma på ett par dagar. Gener som tillhör en viss art kan med små medel överföras till andra organismer – jag hade enkelt kunna skapa grönlysande människoceller genom att klippa in en manetgen vid namn GFP i dess arvsmassa.Forskare har skapat tomater som inte ruttnar på månader, grödor som klarar av torka, myggor som inte kan smitta med malaria och ultramuskulösa hundar till polis och militär. Man har, i provrör, åtgärdat de avvikelser i DNA som orsakar genetiska sjukdomar som cystisk fibros, sicklecellanemi och Huntingtons. Man har också kunnat klippa om friska cellers DNA så att de blir både motståndskraftiga mot HIV och aggressivare mot tumörceller. Kliniska prövningar har redan påbörjats för att utreda CRISPRs effekt i cancerbehandlingar.Men teknologin har också mer destruktiva tillämpningsområden. Kombinerar man CRISPR med ett fenomen som kallas ”gendrivare” kan man minera organismers arvsmassa med en genetisk bomb som kan utplåna hela arter från jordens yta. Detta har redan bevisats fungera med bananflugor i laboratorier. Vi kan, om vi vill, få helt myggfria somrar hädanefter.Eller, i fel händer, utplåning av livsviktiga pollinerande bin.Vad sägs om genredigerade barn som inte kan bli feta, har bättre minne, lever längre och är mer uthålliga?Det mest kontroversiella tillämpningsområdet för CRISPR är förändringar av mänskliga könsceller. Detta ägnar Doudna hela sista delen av boken åt. Man kan, i princip, skapa provrörsbefruktade mänskliga embryon, förändra de genetiskt hur man vill i laboratorier, och sen föra in dem till en kvinnas livmoder för att producera ett designerbarn.Så den egentliga frågan är inte - som jag tidigare lät er tro - ”hade du förändrat din egen biologi om du hade haft makten?”. Den egentliga frågan är: hade du förändrat dina ättlingars biologi om du kunde?De flesta bedömare är överens om att tekniken, om den börjar tillämpas på könsceller, initialt kommer användas för att förhindra foster från att få ärftliga sjukdomar som föräldrarna har anlag för. Saker som Huntingtons, cystisk fibros, och så vidare. Inget ont i det. Men det finns ingen glasklar definition av vad en sjukdom är och kroppens funktioner är mångfacetterade. Vissa genetiska förändringar som kan förebygga sjukdom snuddar vid gränsen till saker som är till gagn i vardagen. Vad sägs om genredigerade barn som inte kan bli feta, har bättre minne, lever längre och är mer uthålliga? Jag vet att tanken är motbjudande till en början, men om man tänker igenom det lite tvingas man nyansera sig. Rent rationellt är det bara en förlängning av vad de flesta föräldrar redan försöker åstadkomma för sig själva och sina barn med icke-genetiska medel. Man kan - utan att fälla en moralisk dom över samtiden - ändå fastslå att status, kost, fitness och prestation har centrala roller i vår kultur. Blir människors strävan att deras barn ska vara friska och ha bra förutsättningar bara moraliskt förkastligt när den förflyttar sig till det genetiska planet? Man måste fråga sig: är det fel att önska dessa saker för sina barn, eller är det bara fel att åstadkomma det effektivt?kommer en värld växa fram där befolkningen i de rika delarna är befriade från genetiska sjukdomar och är funktionellt förstärkta jämfört med resten?Men det är nu man påminns om Immanuel Kants kategoriska imperativ: ”handla endast efter den maxim, om vilken du samtidigt kan vilja, att den skall bli allmän lag”. En sak som vidrörs kort i boken ”Sprickan i skapelsen”, men som jag önskar det hade avsatts mer utrymme till, är frågan om jämlikhet.Låt oss säga att människor – efter en initial skepsis som medföljer alla nya teknologier – tar till sig tanken på genredigerade foster. Alla kommer inte ha råd. Kommer vi då se framväxten av en ekonomisk överklass som förstärker sig genetiskt för all framtid? Eller om tekniken blir billigare och rika länder gör den allmänt tillgänglig för alla sina medborgare – kommer människor känna sig tvungna att genredigera sina barn för att inte missgynna dem i förhållande till andra? Eller kommer en värld växa fram där befolkningen i de rika delarna är befriade från genetiska sjukdomar och är funktionellt förstärkta jämfört med resten? På vilket sätt hade det påverkat de myriader av sociala frågor som vi brottas med idag? Hade vi rent av kunnat artificiellt skapa flera samtidigt levande människoarter? Vilken hierarki hade ersatt den nuvarande?Frågan är hur en intelligent varelse med sinne för design och fingret på styrknappen förhåller sig till dessa möjliga scenarier. Det är hög tid att börja bestämma sig.Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi

9 Marras 20219min

Vad är det för berättelse som syns på bokens sidor? Den som lämnat tydliga spår efter sig i form av kaffefläckar, bokmärken och sandkorn. Henrik Nilsson funderar på de livsöden som passerat bokens sidor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En gång köpte jag en begagnad bok på Tjuvarnas marknad i Lissabon. Det var en varm oktoberdag och höstregnen hade ännu inte börjat falla. Jag slog mig ner på en parkbänk med utsikt över folkvimlet för att öppna det slitna exemplaret av den portugisiske poeten Ruy Belos samlade dikter. På försättsbladet hade den tidigare ägaren skrivit sitt långa namn i klarblått bläck. Längre ner fanns ett sidnummer antecknat med blyerts. Jag slog upp det och hittade ett par diktrader som strukits för: ”Jag vet inte vad jag borde göra / bara att jag borde göra det jag inte vet.”När jag bläddrade vidare upptäckte jag att boken var full av understrykningar, förkryssade dikter och egna dedikationer som hon, den tidigare läsaren, gjort till personer som tydligen stod henne nära. Särskilt många dikter hade hon tillägnat en viss Ricardo. Men en av dem hade uppenbarligen fått en särskild innebörd, för bredvid titeln hade hon kort och gott skrivit: ”Till mig själv.” När jag slog ihop boken hade många frågor väckts om vilka krokiga vägar den tagit för att nå fram till mig. Och lika mycket som jag tänkte på poeten Ruy Belo som skrivit dikterna, tänkte jag på bokens tidigare ägare.En av anledningarna till att jag tycker om att köpa och läsa begagnade böcker är just de spår som tidigare läsare lämnat. Sådana böcker ingår inte bara i en litterär tradition, utan har också haft en högst konkret plats i en annan människas liv – eller rent av i en hel skara läsares liv. Ibland kan det röra sig om minimala spår; en namnteckning, ett ortsnamn eller ett hundöra som vittnar om en läsning som aldrig slutfördes. Det gamla systemet som tidigare fanns i biblioteksböcker, där återlämningsdatumet stämplades på ett litet extra blad med kolumner, kan vara nog för att sätta fantasin i rörelse. Jag lånar en roman av Selma Lagerlöf och förflyttar mig ryckvist bakåt i tiden. Regnade det mycket den där novemberdagen 1984 när någon slog upp Jerusalem? Hur kan fåglarna och insekterna ha låtit i trädgården där någon läste det första kapitlet i mitten av juni 1976, med en bringare hallonsaft på bordet framför sig? Vad fick dessa personer att låna just denna bok, just dessa dagar?När jag nyligen läste Marcel Proust, upptäckte jag att någon strukit för en passage i Swanns värld som jag tycker mycket om – den där berättaren för ett resonemang om de otaliga dofter som brukade fylla vissa ”lantliga rum” i hans barndoms Combray, dofter som med Prousts ord ”ännu var präglade av naturen och färgade av väderleken liksom de kringliggande ängarnas doft, men som likväl fått en mänsklig och instängd inomhusprägel, likt ett slags utsökt, genomskinligt gelé av årets alla frukter vilka flyttats från trädgården in i skåpen”. När jag läser detta stycke tänker jag på den lantliga doften i min egen mormors hus i Södra Rörum, vars beståndsdelar aldrig skulle kunna brytas ner och definieras men som sammanlagt ändå bildar ett omisskännligt barndomsminne som åren ännu inte har skingrat. På vilka sätt kan doften i de lantliga rummen i en fransk småstad under det sena artonhundratalet ha skilt sig från doften i de lantliga rum som jag själv kände på den skånska landsbygden ett sekel senare? Och den okände läsaren som tidigare ägt mitt exemplar av boken, hon som strukit för raderna om dofterna i Combray – vilka associationer till lantliga rum kan hennes läsning ha väckt och hur skiljer de sig från mina minnen?Förr i tiden var det vanligt att husets bibel fungerade som ett slags hemarkiv, där man stack in viktiga dokument mellan sidorna och prydligt antecknade familjeförhållanden längst fram. Om en eldsvåda bröt ut, räddade man på så vis inte bara den heliga skriften undan lågorna utan också hushållets viktigaste papper – det är något som många antikvariatsägare har fått erfara. Idag är spåren av liv som vi lämnar efter oss i böcker inte lika koncentrerade till en viss titel, men för den som är uppmärksam finns de överallt. En del av oss skriver in våra namn längst fram i böckerna som i äldre tiders hotelliggare: här slår vi upp vårt bagage, hänger upp våra kläder på galgarna i garderoben. Här stannar vi en tid – tills det är dags för nästa gäst att ta över rummet som varit vårt.Det är lätt att bläddra förbi dem, men lägg märke till kafferingarnas halvcirklar över sidorna, de flottiga fingrarnas avtryck, de sena kvällarnas vinfläckar, sidorna som buktar efter plötsliga sommarregn. Myggan som inte hann ut innan den tjocka romanen slogs igen och sandkornen som blev kvar i en diktsamling efter en sysslolös dag på stranden. För att inte tala om alla bokmärken: pressade blåklockor och björklöv, boardingkort och inträdesbiljetter. Fast det är tunt och oansenligt är bokmärket egentligen ett av de mest radikala föremål man kan tänka sig. Det är ingenting mindre än en gränslinje mellan den här världen och den andra – den värld som utspelar sig i romanerna och novellerna. När vi lägger in bokmärket mellan sidorna hejdas livet där inne; Anna Karenina stannar upp på tågperrongen, Odysseus förlänger sin tid på Kalypsos ö och Scheherazade får pusta ut mellan sagorna.Men inte bara främmande läsare lämnar spår efter sig. De finns också i böcker som vi ärver, lånar eller får i present. Efter att en vän till mig gick bort i tidig ålder fick några av oss som kände honom välja var sin bok ur hans hylla och behålla som ett minne. Jag valde en pocketutgåva i original av Albert Camus roman Pesten. Kan den ha följt med min vän på den resa till Algeriet han gjorde i tjugoårsåldern? Kanske har mitt exemplar en gång legat på ett nattduksbord på ett pensionat i Alger? När jag öppnar boken och för upp den mot ansiktet luktar den bara anonymt och fullproppat antikvariat – inte saltstänk från båtresan över Medelhavet, inte myntate från hamnstadens kaféer. Men jag skulle kunna lära mig finska – det som var min väns modersmål – genom alla de franska ord han strukit under och försett med förklaringar i marginalen. Bevisen dröjer sig kvar i tunna blyertsanteckningar: här levde och läste en människa.Ju mer jag tänker på saken, desto mer inser jag att det alltid funnits en andra, hemlig läsare i mig. En läsare som registrerat orden på sidorna, handlingen i novellerna, gestalterna i romanerna – men som egentligen sökt något annat. Vad? Kanske ett meddelande bortom meddelandena – som i de där spionfilmerna där en mikrofilm eller en kodnyckel har gömts i lönnfacket mitt i en bok. En avgörande ledtråd, inte till författarens berättelse – utan till berättelsen om den tidigare läsare jag själv en dag kommer att bli.Henrik Nilsson, författare och essäist

8 Marras 20219min

Hur ska vi leva efter den stora klimatomställningen - och varför? Den sortens existentiella frågor är märkligt frånvarande i klimatdebatten. Lena Andersson prövar ut en sådan framtidsvision. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Världen är enig om att vi måste ställa om, och det skyndsamt. Världen är också full av förslag på hur det ska gå till. Man byter ut energislag och blir vegetarian, upphör att konsumera allt onödigt, slutar flyga och köra fossilbil. Det låter sig sägas, och sägs hela tiden, men det är svårt att se hur det ska gå till, eller nå behövlig effekt, utan att vi först inrättar ett styrelseskick där det inte längre är tillåtet att påverka utomhustemperaturen. Så låt oss prova det här i Obs, och se vart det bär hän.I vårt hittillsvarande styrelseskick utgör lagarna spelregler för samhällslivet, men inte mål för det. Ett samhälle byggt på mål är väsensskilt från ett byggt på spelregler. De planekonomiska folkdemokratierna satte upp mål, samt femårsplaner för deras förverkligande. Liberala demokratier har principer, samt spelregler för marknaden. Mål hör ihop med planer, principer med spelregler. Är då ambitionerna gällande den globala uppvärmningen ett mål eller en princip? Med tanke på att det allt överskuggande målet redan är satt, nollutsläpp, behövs planekonomisk klimatdemokrati bara fram till dess att det är uppfyllt. För att komma dit måste alla utsläppare ställa sig i detta statliga måls tjänst, och produktion och konsumtion styras av målet. Men därefter kan vi åter komma till vila under principer och spelregler. Kan klimatet vara rättighetsinnehavare? Så måste vi förstå det. Ty när målet är nått övergår det i en princip, som blir ett fundament för styrelseskicket. Man får i vårt styrelseskick till exempel inte ha ihjäl varandra. Det är en princip som inte tillåter graderingar. Så när nollutsläpp blivit ett fundament för stat och samhällsliv är det också att betrakta som rättighet. Men vems rätt? Kan klimatet vara rättighetsinnehavare? Så måste vi förstå det. Och klimatet bör vi förstå som Parisavtalets temperaturmål, satt av politiker utifrån deras värdering av vetenskapliga prognoser.Vi kan således formulera saken som att det är den globala utomhustemperaturen som ges rätten att förbli där den är, en rätt gentemot vilken människorna samtidigt får en plikt. Något som sällan diskuteras är vilka avvägningar mellan olika värden som behöver göras. Avvägningarna presenteras som om vi valde mellan att skräpa ner på gatorna eller att stoppa skräpet i en papperskorg. Det är oerhört fräckt, för valet har ingen likhet med något så trivialt och självklart, ingen likhet alls med att sluta vara slapp och slarvig. Världens välstånd har inte skapats genom slapphet och slarv. En som funderat mycket på frågan är idéhistorikern Klas Grinell. I sin bok "Eudaimonia – om det goda livet i klimatomställningens tid" talar han klarspråk om vad den kommer att innebära. Det är fasaväckande läsning, även om klarspråket hedrar honom. Eudaimonia är grekiska och brukar översättas med lycka. Grinell vidgar betydelsen till "ett gott liv", eller ännu hellre "mänsklig blomstring". Han menar att den klimatvänliga tillvaron inledningsvis kommer att präglas av sorg över det som går förlorat, ungefär som när en alkoholist i ett tolvstegsprogram måste acceptera sorgen i att inte få dricka. Ständigt dessa verkliga behov! Men när vi övergett vårt nuvarande överflöd för en mer autentisk livsföring kommer vi så småningom märka att det inte bara är ett gott utan ett blomstrande liv. Vägen dit ska gå genom Aristoteles tänkande och blomstringen ska inträffa genom att vi avskaffar tillväxten men inte dynamiken, individualismen men inte rätten till åsiktsmotsättningar, kapitalismen men inte marknaden (kanske är det bondens marknad författaren tänker på). Någon stagnation ska inte bli fallet, men väl ett andligt välstånd där "människors och hushålls verkliga behov" är i centrum.Ständigt dessa verkliga behov! Verkliga behov betyder basbehov och de är inte verkligare än andra mänskliga behov, utan är de behov som äger rum på överlevnadsnivån. Människan kan och vill dock mer än ren överlevnad. I den stund hon fått basbehoven tillfredsställda sätter hon ofelbart siktet mot högre behov, som är lika naturliga för henne men på en mer sammansatt och avancerad nivå. Vi påminns i boken om att Aristoteles ansåg att människans natur är vad den är, och om att besinning och måtta är aristoteliska dygder. Likväl manas vi till "omstörtande förändringar", eftersom läget är akut. Hela vårt samhälle som vi känner det måste förändras i grunden, allt behöver störtas i gruset. Inför denna olustiga revolution ansluter sig författaren till den anmärkningsvärda uppfattningen att skillnaden i livslängd mellan olika människor ska ses som "strukturellt våld". Han fäller det uppseendeväckande omdömet att den liberala rättsstatens verksamhet är att betrakta som våldshandlingar syftande till att upprätthålla "våra privilegier". Vidare undrar han om inte alla på jorden borde vara med och fatta beslut i de globala företagen, eftersom alla påverkas av dem. Det ger en icke obetydlig försmak av diktatur, även om det här kallas folkstyre, förnuft och klokhet. Ty när naturen fått veto kan inga produktiva tankar tänkas. Sedan omvälvningen genomförts ska vi inte köpa utan göra själva. Tillsammans ska vi tillverka våra egna möbler, odla vår potatis och sticka våra egna sockar. Vi ska ha gemensam odling och livsmedelproduktion i bostadsområdena, gemensamma kök, gemensamma ateljéer och verkstäder. Vi ska filosofera och kontemplera. Livsmeningen ska komma ur denna gemenskap, med matlag, vandringar och yoga.Det låter faktiskt som att död genom uppvärmning vore att föredra.En sak står klar, livet i det nya samhället blir inte bara materiellt stagnerat, utan också själsligt utarmat. Ty när naturen fått veto kan inga produktiva tankar tänkas. När utvecklingen bort från basbehovsnivån förbjudits är människan tvingad till passivitet, för så fort hon strävar mot sin fulla potential kommer naturens rättigheter att kränkas. Så här står vi nu igen, med samma gamla totalitära dröm om kontroll som alltid gör sig påmind när mänskligheten ska möta en förmodad kris. Varje gång drömmen har prövats har den krävt förtryck och ett fullkomligt undertryckande av vår egen natur, den som våra nuvarande rättigheter är grundade i, och som Aristoteles ständigt utgick från.Ett vanligt argument i klimatdebatten är att vårt liberala och kapitalistiska system har gjort bankrutt. Det visar sig inte bara i den engradiga temperaturökningen sedan 1860-talet, utan också i att vi lever i en värld där, som Klas Grinell skriver, "en handfull vita män äger mer än vad hälften av alla människor på jorden sammantaget har". Det hör kanske till en annan essä, men nog är det märkligt att det på detta sätt går bra att i förbifarten peka ut en ansvarig grupp genom dess utseendemässiga kännetecken, när samma sak skulle innebära social död och evigt stigma om det yttrades om andra grupper. Att skylla allt på judarna är en sport för kretiner, som faktiskt har fått hård konkurrens av sporten att skylla allt, inklusive utomhustemperaturen, på "de vita männen". Lena Andersson

2 Marras 20219min

Det kompakta mörker som en gång ramade in vår tillvaro har för de flesta ersatts av ett ständigt, konstgjort ljus. Vad har det gjort med oss? Det frågar sig poeten Erik Lindman Mata i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hur var det egentligen, vid det förra sekelskiftet, att vänta ut den gamla tidens ljus och bländas av det nya? Vi kan tänka oss en diptyk – två bilder bredvid varandra. Fotogenlampan, utgångspunkten, är den första bilden. Den elektriska belysningen, resmålet, är den andra. Ett mörkt Stockholm, sparsamt upplyst av några få oljelampor, ställd mot vår tids ständigt lysande stad, fylld av skärmar, gatubelysning och elektricitet. Människan tycks vid slutet av 1800-talet ha stått inför en grundläggande, taktil konflikt, den mellan elden och elektriciteten. Man ser framför sig hur stearinljuset dör ut, precis när lampan tänds. I det här fallet är dessutom inte väntan på det gamlas utslocknande enbart en metafor. Det hör nämligen till stearinljusens egenhet att de är dömda att brinna ut. Till skillnad från det elektriska ljuset medför stearinljuset en överblickbar väntan. Det förefaller liksom redan från början vara utmätt, medan elektriciteten tycks pågå i det oändliga. Den här konflikten mellan eld och elektricitet hittar man också i Magnus Florins bok Lykttändaren. Där undersöker Florin alla de sorters ljus som återfinns hos August Strindberg, både som taktil rekvisita och som lysande metaforer. Och ljusen hos Strindberg är många. Vem är i besittning av elden och ljuset? ”I Fadren”, skriver Florin till exempel, ”sammanhänger kontrollen över lampan med makt – vem är i besittning av elden och ljuset?”. Man kan alltså tänka sig, att övergången till en annan sorts ljus inte bara hotar elden, utan också den som kontrollerade den. Läser man i stället det ökända brevet till Siri von Essen, i vilket Strindberg konstaterar att hans ”eld är den största i Sverige”, då handlar det inte längre om kontroll, utan om en eld som, i Florins ord, ”kan föra med sig ljus och värme, men också brand och förintelse”. Detta förödande ljus står i sin tur i kontrast till dynamon som återfinns i Ordalek och småkonst, vilken Strindberg beskrev som en ”hemsk [elektricitetsmaskin] som sitter nere i källaren […] mörk i mörkret och malar ljus åt hela qvarteret”. Hos Strindberg ser det alltså ut, som om väntan på att det gamla ska brinna ut, är allt annat än en stillsam process; det är en ständig pendelrörelse mellan mörker och ljus, brand och förnyelse, natt och dag, vinter och sommar. Kanske var det så elektricitetens inträde kändes – som när en årstid övergår i en annan. Efter en lång, mörk vinter blir det äntligen – vår. Årstidernas olika ljus återkommer ofta hos Strindberg. Fadren utspelar sig vid vintersolståndet, i den mörkaste vintern, Fröken Julie på sommarens längsta och ljusaste dag. Och i kammarspelet Oväder berörs uttryckligen förhållandet mellan årstidsväxlingen och stadens ljus. I centrum för Oväder står en gammal man som tillbringar sommaren i staden. Men eftersom han skyr de ljusa sommarnätterna så mycket, håller han sig inomhus ända till dess den första lyktan tänds – då vet han nämligen att hösten äntligen nalkas. ”[Tänder] de bara första lyktan”, säger Strindbergs protagonist, ”så känner jag mig lugn igen och kan gå min aftonpromenad.” Men var det verkligen som en årstid det kändes? Kan man verkligen kalla den omvälvande övergången till elektricitet för en vår? När Strindberg beskriver den moderna gaslampans obönhörliga, vita sken med orden ”livet blir offentligt”, då handlar det inte om årstider. Där föregriper han en mer avgörande förändring. Han beskriver hur det elektriska ljuset helt ska komma att ta över och genomlysa varenda vrå i hemmet. Det är ingen ständig växling mellan mörker och ljus, utan något grundläggande och nytt som sker. Kanske bör man snarare förstå den här övergången som analog med tidmätningens historiska utveckling. Ljuset hos Strindberg är som sagt kopplat till makt. Det är lykttändaren som har i uppdrag att vid mörkrets inbrott tända lyktorna i staden. I både Fadren och Dödsdansen är det fråga om en kamp om vem som har makt att tända och släcka lamporna – Ryttmästaren eller Laura, Edgar eller Alice. På samma sätt kan man föreställa sig, att övergången från en kyrklig till en borgerlig-sekulär tid under 1300-talets slut, just var en fråga om makt. När de föränderliga temporaltimmarna, det vill säga de timmar som utgick från dagsljusets varierande längd, ersattes med en för fabriken mer passande mekanisk tid, då var det en rörelse bort från det enskilda och mot det offentliga. I stället för att binda tiden till händelser – solen går upp, ett ljus brinner ned – och arbetet till uppgifter – åkern skördas, huset målas –, så spändes tiden ut som ett abstrakt rutnät av dagar, timmar och minuter. Kyrkans tidigare sparsamma klockringningar för bön, mässa osv., ersattes med fabrikernas och rådhusens ständiga, stränga ringande. Motsvarigheten till Strindbergs tröskel – dvs. väntan på att det gamla ljuset ska brinna ut, inträdet av det belysta, offentliga livet – skulle alltså vara det som så småningom utvecklades till taylorismens effektiviserade fabrik, och som i vår tid får sitt tydligaste uttryck i vårdföretagens mätningar av hur lång tid det egentligen behövs för att byta blöja på en 80-åring. Men det finns risker med en sån här analogi. Det är lätt att man, som den svenske historikern Lennart Lundmark gör i sin bok Tiden är bara ett ord, alltför snabbt tecknar bilden av en entydig, klar utveckling. Först naturlig, sen abstrakt tid; först tystnad, sen klämtande. Stearinljusen finns ju fortfarande kvar, för att inte tala om solen. För som den tyske historikern Gustav Bilfinger påpekade redan i slutet av 1800-talet är bilden av den tysta förmekaniska tiden rätt och slätt felaktig. Jämte kyrkans kanoniska klockringningar fanns det edsklockor som kallade till möte, särskilda smedklockor, vinklockor som ringde när barerna skulle stänga, arbetsklockor, vaktklockor, varningsklockor, förnödenhetsklockor osv.. I staden rådde alltså ingen tystnad före de mekaniska slaguren, utan snarare tvärtom – kakofoni. Vad säger detta om övergången från eld till elektricitet? Kanske att inga övergångar sker över en natt, att till och med de största revolutioner måste få tid på sig att växa klart, eller att det riktigaste sättet att ta sig an världen och historien på, är just genom att uppmärksamma överflödet av nyanser, i stället för att måla med breda penseldrag. Vissa bilder är nämligen mer slående än upplysande; som när Gunilla Palmstierna-Weiss berättar för Florin, hur hon som barn inte kunde somna förrän lykttändaren gick förbi på gatan och tände gaslamporna. Tolkar man den utsagan som om det gällde en övergång mellan två tillstånd, mellan ett då och ett nu, då missar man nåt viktigt. Gaslyktorna, likt de mekaniska uren, är konkreta, materiella ting. De har inte försvunnit i något slags irreversibel utveckling. Jag menar – stearinljusen finns ju fortfarande kvar, för att inte tala om solen. Kanske finns det anledning att påminna sig om detta, att det gamla på sätt och vis lever kvar. Om vi vill och anstränger oss, kan vi fortfarande dröja lite i mörkret. Erik Lindman Mata

28 Loka 202110min

Vad säger ditt utseende om dina inre egenskaper? Ingenting, är kanske det självklara svaret idag. Men för hundra år sedan konstruerades både vetenskaper och kameror på premissen att utsidan skvallrar om karaktären. Och hur fria är vi egentligen från den föreställningen idag? Det frågar sig författaren Boel Gerell i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. – Men kolla, säger min vän och håller fram mobilen så att jag ska se ordentligt. Kolla på hans ögon, kolla blicken. Vad tycker du? Är den inte lite… konstig? Mannen i mobilens Tinder-app står lutad mot en dörrkarm i något som skulle kunna vara ett badrum. Av armens vinkel att döma har han tagit bilden själv. Det är en selfie. – Alltså jag vet inte, fortsätter min vän. Först tyckte jag att han var helt okej, men nu… vad tycker du? Det är nåt med munnen också. Nåt… spänt. Och jag kollar, böjer mig närmare och zoomar med pekfingret och tummen in i ansiktet tills bara flimrande pixlar återstår. – Du, jag vet faktiskt inte. Han ser väl bra ut? Min vän drar åt sig mobilen och stirrar på skärmen under bister tystnad. – Du tror inte att han är nån… yxmördare då? – Nä då. Varför skulle han vara det? Själv undrar jag snarare över varför mannen iscensatt sig själv i det skarpa och ganska missklädsamma ljuset i badrummet, men det säger jag inte. Hur skulle jag själv framstå på en dejtingsajt som Tinder eller Happy Pancake med bara ett par vinklar till mitt förfogande? Hur skulle mitt ansikte se ut uppförstorat till makroformat mellan tummen och pekfingret på ett cafébord mellan två vänner? Och vad säger egentligen en blick, en mun eller ett utseende överhuvudtaget om personligheten och egenskaperna hos en människa? 1921 togs initiativet till ett särskilt rasbiologiskt institut i Uppsala, som skulle undersöka just detta. Under ledning av rasbiologen Herman Lundborg mättes och dokumenterades utseendet hos 100 000 svenskar för att hitta de specifika fysiska dragen som förenade dem som ägnade sig åt ”alkoholism, brottslighet, sinnessjukdom och vanart” som det hette den gången. Inte bara blicken och munnen utan också käkbenets form, längden på skallen och avståndet mellan ögonen sas ha betydelse för människors benägenhet att bete sig illa. Genom att särskilja de oönskade individerna skulle man kunna begränsa deras möjligheter att skaffa barn och på sikt göra sig av med alla dåliga människor. En människosyn som låg i tiden och som skulle få fasansfulla följder i 30- och 40-talets Europa. Och som långt efter andra världskrigets slut fick konsekvenser också i folkhemmets Sverige, där delar av befolkningen med den socialdemokratiska ledningens goda minne tvångssteriliserades för att inte föra sina så kallat ”undermåliga” gener vidare. Bakom tanken om det speciella ”förbrytarutseendet” och idén att somliga människor föds som brottslingar stod italienaren Cesare Lombroso som mot slutet av 1800-talet lanserade idén om att grovt kriminella i högre utsträckning än andra människor liknade apor. De hade sluttande panna, kraftigt käkparti, höga kindben och långa aplika armar. Fallenheten för att begå brott satt alltså i generna och var medfödd och kunde därför inte ”botas” vare sig genom straff eller vård. Enda sättet att komma till rätta med brottsligheten var att utrota brottslingarna. Samtidigt gavs likheter mellan förbrytarna och de så kallade genierna, som också tillhörde undantagen och som i sin genialitet ansågs balansera på gränsen mellan briljans och galenskap. Båda grupperna hade enligt Lombrosos studier ovanligt stora hjärnor. Lombrosos idéer ansågs under sin tid nydanande och progressiva och inspirerade bland annat svenska författare som Selma Lagerlöf och August Strindberg. Strindberg odlade dessutom aktivt bilden av sig själv som ett motsägelsefullt och oberäkneligt geni, på en gång en övermänniska och en uppkomling, psykiskt labil och farlig för sina motståndare. Liksom Lombroso var Strindberg i hög grad upptagen av relationen mellan människors utseenden och deras inre egenskaper. I sina experiment använde han sig av den då nya och spirande fotokonsten som han ansåg hade kapacitet att utöver den rena dokumentationen upprätta en metafysisk kontakt med objektet. Tillsammans med fotografen Herman Anderson konstruerade han 1906 en kamera som han kallade Wunderkamera. Det stora formatet och avsaknaden av en optisk lins gjorde det möjligt för honom att ta bilder av ansikten i naturlig storlek och han föreställde sig att han i dem fångade inte bara motivets utseende utan också personens själ i något han kallade ”psykologiska porträtt”. I dag går det inte längre an att hävda att en människas fysik är avgörande för hennes inre kvalitéer I den fotografiska bilden levde en dimension av människan kvar och enligt Strindberg kunde fortsatta telepatiska samtal föras, djupare och sannare än de som tagit plats i verkliga livet. På uppdrag av Strindberg hade Herman Anderson några år tidigare tagit ett fotografi i helfigur av författarens unga hustru Harriet Bosse. Också detta porträtt var i naturlig storlek och efter skilsmässan hade Strindberg bilden uppsatt bakom ett draperi i sin lägenhet. Exfrun hade kanske flytt sin kos och till råga på allt gift om sig med en annan, men fanns ändå i någon mening kvar hos Strindberg. Via telepatisk kontakt fortsatte deras turbulenta kärleksaffär, noga dokumenterad i författarens ”Ockulta dagboken”. I dag går det inte längre an att hävda att en människas fysik är avgörande för hennes inre kvalitéer. På papperet finns det ingenting som ett ”förbrytarutseende” eller en ”undfallande haka” som tyder på svag karaktär eller en ”hög panna” som signalerar ett utvecklat intellekt. Att mäta människors skallar ses som barbariskt och primitivt och vem behöver telepatiska kontakter med fotografier när vi med en enkel knapptryckning kan förmedla allsköns emojis och andra oumbärliga budskap till vem vi vill i smartphonens kontaktlista. Vi säger oss själva att vi inte dömer människor efter deras yttre, men i praktiken är vi mer än någonsin beroende av hur andra uppfattar våra ansikten. Och vi säger inte ”undermålig” längre, men underkännandet ges ändå. Med ansiktets hjälp söker vi allt från bostad till arbete som livspartner. Med våra ansikten håller vi kontakten med vänner och bekanta och upprätthåller efter bästa förmåga illusionen om att vi lever goda liv, att vi är hälsosamma, framgångsrika och lyckliga. Även om vi inte vill erkänna det, är vi alla medvetna om de små detaljerna och dragen som i ett enda ögonkast kategoriserar människor vi möter efter klass och kompatibilitet med oss själva och vårt sammanhang. Numera handlar det inte så mycket om skallens form och käkens bredd som tandstatus, allmänt slitage, hållning och så förstås blicken. Förvissningen den andra utstrålar, om sin egen duglighet och självklarheten i att höra till. Och vi säger inte ”undermålig” längre, men underkännandet ges ändå. I lägenheten som går till en annan, i ansökningar om jobb som aldrig leder till en intervju. I pekfingret som svajpar vänster för att det är något i mungipan som stör. – Ser han inte liksom… skev ut? Min vän betraktar Tindermannen som om hon liksom Strindberg förväntar sig att bilden ska ge henne ett svar. – Du får väl skriva till honom och se hur han är. – Nej, det behövs inte. Han går bort, tyvärr. Och det gör han verkligen, glider ut över mobilens rand med sitt sneda leende i badrumslampans sken. Bara för omedelbart ersättas av en ny man, med ett nytt ansikte, med nya ögon och en ny mun. Boel Gerell

26 Loka 20219min