Avgörandets historia berättar något avgörande om fotboll och samhället

Om vi ska delta i samhället på samma nivå måste alla ha tillgång till toaletter i det offentliga rummet. Sociologen David Wästerfors funderar över blåsans koppel och toalettens politik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Så hur får det dig att känna dig?” ”Jag känner mig generad och jag blir irriterad över att jag blir genererad eftersom jag inte känner att jag borde bli det … jag har inte gjort något fel men jag känner mig som en börda, jag känner mig som ett besvär och det innebär också att man får allas uppmärksamhet, människor lägger märke till en och det blir en prövning och det borde det inte vara.” Vad är det han pratar om, denne 26-årige Pete som intervjuas i Phillippa Wisemans avhandling Reconciling the ‘Private’ and ‘Public’ från 2014? Pete bor i Edinburgh och han pratar om att sitta på puben och behöva gå på toaletten. Han lever med ett amputerat ben och följaktligen en funktionsnedsättning, men det borde inte hindra honom. Han har lagarna på sin sida och moralen, men det hjälper inte. Pete kan inte räkna med att toaletten på puben är anpassad och tillgänglig, vare sig i Skottland eller i Sverige. Det han kan räkna med är uppståndelse och krångel. Toaletten kanske finns men den kräver en särskild nyckel, så man måste be om lov för att göra sina behov – och kanske är den också full med lådor eller skurhinkar som måste flyttas för att man ska kunna komma in med rullstolen. Så kallade handikapptoaletter har en tendens att bli förråd eller städskåp. Eller så finns de inte just här, men grannpuben har en. Den kan du väl använda och sen komma tillbaka hit? Det som är lätt och diskret för många blir genant och besvärligt för somliga. Folk i ens sällskap börjar engagera sig. En del vill ”hjälpa till”, de kanske vill ta strid eller kompensera, oavsett vad man själv önskar. Privata angelägenheter blir offentliga, personliga omständigheter blir föremål för mikropolitik – och nöjet i att sitta på puben blir avhängigt en särskild sorts oro som nästan alla personer med erfarenhet av funktionsnedsättningar känner igen. Finns det en lämplig toalett där vi ska vara? Om inte, hur länge kan jag då vara där? Wiseman talar om the bladder’s leash, blåsans koppel. Utan användbara toaletter blir människor underordnade detta ”koppel” – alla människor, förstås, med eller utan funktionsnedsättningar – ett koppel som bestämmer hur långt bort man kan ta sig och hur lång tid man kan spendera där innan det liksom börja dra i en och det är dags att vända hemåt till en fungerande toalett. Phillippa Wisemans informanter – unga personer med funktionsnedsättningar – pratar mycket om toaletter. Med stöd i sitt material hävdar hon att toalettbesök måste förstås som en del av vårt medborgarskap. Om vi ska delta i samhällslivet på samma nivå måste alla ha tillgång till toaletter i det offentliga rummet. Utan toaletter ingen jämlikhet. Förekomsten av en tillgänglig toalett blir ett lackmustest för frågan om inkludering och deltagande. Om vissa kroppar utesluts från toaletterna utesluts de också från offentligheten. Samhällets budskap blir besvärande och genant. Du får stanna hemma. Det är där du har din toalett. Att leva med funktionsnedsättning innebär i regel en hel del planerande. Man måste vara mycket organiserad – det förstår man utifrån Wisemans insamlade berättelser och även utifrån de berättelser jag själv samlat in i olika forskningsprojekt. Man kan inte ta för givet att det offentliga står på ens sida. Tvärtom – en person som lever med en nedsättning lever också med insikten om att det offentliga rakt inte måste hålla vad det lovar. Man lever med en ständigt pågående analys av undantag och bortförklaringar, som med tiden inte sällan ger näring till en bitvis resignerad men också stridslysten blick på hur den trilskande rumtiden bäst ska besegras. Toaletterna kan placeras i förgrunden av nästan all planering. Det är där äventyret står och faller. Säkrast blir att hålla sig till bekanta platser och sammanhang, men då blir det å andra sidan inte mycket till äventyr. Ytterligare en öl på puben i Edinburgh och frågan om den exakta utsträckningen av bladder’s leash blir kanske själva risktagandet för kvällen. Toaletten är också dramaturgiskt viktig. Vi går på toaletten även med regitekniska motiv, kan man säga. Vi går dit för att putsa vårt utseende, kontrollera det och besvara vår inre och ibland självkritiska röst. Jodå, vi ser okej ut, vi klarar den här kvällen, vi har rentav jävligt roligt, eller hur? En blick i spegeln kan räcka för att staga upp ett ängsligt självförtroende och säkra ett lyckosamt framträdande – utanför toaletten. En toalett som du inte kan använda är inte bara en teaterloge vars belysning och smink förvägras dig utan ett saknat rum för respit och andhämtning. En toalett i det offentliga rummet ingår även i denna del av vårt medborgarskap. Det handlar inte bara om formella rättigheter, om de lite gråa orden deltagande och tillgänglighet. Det handlar om möjligheten att fördelaktigt presentera sig själv, som sociologen Erving Goffman talar om. Det handlar om vardaglig intrycksstyrning och att kunna ordna med det utan rabalder och ståhej. Extra tragikomiskt, då, när den rymliga och tillgängliga toaletten existerar men visar sig sakna spegel. Det är inte svårt att tolka den signalen. Den här kroppen, just den här, har tydligen ett utseende som inte behöver kollas. Vi kan föreställa oss ett samhälle där handlingen ”att gå på toaletten” saknar vissa av de här betydelserna. Historiskt har våra behov minsann inte alltid uträttats i skymundan eller enskilt. Först i modern tid och bland högre klasser blev toalettbesöket en åtminstone skenbart hemlig och taktfull manöver – och alltså en pärs för den stigmatiserade. I ett historiskt perspektiv är det som om vissa inte fullt ut har välkomnats till modern tid. De får delvis nöja sig med gamla tiders toalettmoral, det vill säga att hanteras i klump och inte alls särskilt diskret. Pete gnisslar tänder. Ursäkta mig, ursäkta mig, får han säga när han ska leta upp sin toalett som kanske inte ens finns – och inte vill han protestera öppet heller. ”Jag säger inget för folk kommer att kolla på mig och tänka ’åh, han är bara en av de bittra funktionshindrade människorna som behöver skrika ut det hela tiden’”. Lagen placerar egentligen genansen hos pubens ägare – eller hos de ansvariga på skolan, arbetsplatsen, teatern, köpcentret eller var vi nu befinner oss – alltså en karakteristisk tillgänglighetsgenans som infinner sig närhelst dagens rättigheter inte materialiseras i praktiken. Men när väl situationen uppstår och toaletten inte fungerar eller existerar, då får Pete personligen känna den där genansen. Det borde inte vara så, säger han, det gör honom irriterad, men generad blir han likafullt. Nog är det talande att hans toalettbesök blir en praktisk, social och emotionell prövning – talande för den offentliga toalettens enastående kapacitet att fria eller fälla. Jag bläddrar i Phillippa Wisemans intervjucitat. Ingenstans läser jag att Pete tänker sluta gå på puben. Nej, det tänker han inte. Det kommer han aldrig ge dem. David Wästerfors, sociolog

21 Tammi 20219min

I fotoblixtrarnas sken blev de gamla filmstjärnorna till, men vilka är det som skapas i dagens kameraljus? Thomas Steinfeld reflekterar över blixtens kulturhistoria och dialektik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Federico Fellinis film ”Det ljuva livet” från 1960 förekommer en scen, där Anita Ekberg lämnar ett flygplan. Hon spelar en filmstjärna, hon bär solglasögon och breder ut sina armar, hon stiger långsamt nerför landgången. Vid trappans ände sprattlar ett gäng pressfotografer. Allihopa är utrustade inte bara med tunga kameror, utan också med stora, blänkande reflektorer kopplade till sina apparater. Scenen utspelar sig mitt på dagen. Det kan inte finnas några hemligheter som måste ryckas ur mörkret. Det blixtrar ändå. Reflektorena är en del av en iscensättning, så som själva stegen ur flygplanet är ett spel inför publiken. Scenen visar att förhållandet mellan stjärnan och fotograferna inte bara är tätt, utan att de behöver varandra, ömsesidigt: Skådespelaren blir inte till stjärna, om den inte bjuder offentligheten på sig själv. Offentligheten ombesörjes av blixtfotograferna, med licens till alla möjliga kränkningar av privatsfären. De blottar och de lyser upp, ofta på en och samma gång. ”Paparazzo“ kallas en sådan stjärnornas fotograf, efter en rollfigur ur just filmen ”La dolce vita“. Denna figur är en italiensk uppfinning. Den skapades under femtiotalet, när de stora amerikanska filmbolagen flyttade en del av sina produktioner till Rom, för att det var så mycket billigare att spela in vissa filmer där, filmer som ”Ben Hur“ med åttatusen italienska statister utan anslutning till någon fackförening. I Hollywood, utanför dåtidens Los Angeles, hade denna tidens filmstjärnor varit skyddade. I Rom, där de brukade bo på ett av hotellen på Via Veneto, mitt i staden, blev de däremot ett lätt offer för “attackfotografen”, så som han heter på italienska: ”fotógrafo d’assalto“. Paparazzon övertog en amerikansk teknik. Det bländande ljuset som man kunde ta med sig, i en liten väska eller bara hängande över axeln, hade redan innan andra världskriget varit ett redskap för pressfotografer. De hade specialiserat sig på att försörja tidningarna med bilder på brottsplatser eller till och med på brottsoffer. Deras gärningar följde samma dialektik som paparazzons verksamhet. Så som fotografen formade stjärnan genom att bära dennes bild till offentligheten, så dokumenterade dess amerikanske föregångare inte bara brottsplatsen. Han skapade den också, för en publik av miljontals voyeurer. Förr hade det bara funnits en bit asfalt i storstadens mörker. Sedan kom blixten för att skära ut en bit av denna banala realitet. Blixten betydde: Här har det hänt. Mörkret omkring blev då ännu mörkare, liksom ingen människa blir så ensam som en stjärna som ingen vill se. Både detektiven och reportern tillhör demokratins pionjärer: Detektiven upptäcker brottet var än det har gömts. Reportern underrättar offentligheten om vad detektiven upptäckte. Tillsammans reparerar de tillvaron. Under femtiotalet fanns det en amerikansk tv-serie med titeln ”Man with a Camera“. I hjälten, spelat av Charles Bronson, förenas båda yrken: Han skaffar fram bilderna som ingen annan förmår att ta. Hans viktigaste redskap är en kamera med reflektor. Fotoreportern Peter Parker, människan bakom en ännu idag populär varelse med namnet ”Spiderman“, är en arvtagare till mannen med kameran, med garanti på att vara på brottsplatsen först. När många fotografer blixtrade samtidigt, förr i tiden, uppstod ett slags fyrverkeri, innefattande små explosioner och vit rök. På engelska kallas detta skådespel ”a flurry of flashes“. På tyska är ordet ännu vackrare: “Blitzlichtgewitter”. Rakt översatt: “blixtljusåskväder“. Uttrycket påminner inte bara om att blixten brukade markera en övergång till det övernaturliga, så som i de flesta historier om ”Frankenstein“, där monstret föds, medan blixtarna kommer från alla håll. Ordet bevarar dessutom en känsla för våldsamheten med vilken blixten slår till. Motivet användes i en av historiens mest berömda filmer, i Alfred Hitchcocks “Fönstret mot gården” från 1954. I slutet vinner hjälten genom att blända boven med hjälp av några fotoblixtar. Han hade lagt dem tillrätta som om de varit patroner för en revolver. Hjälten, trots att han spelas av James Stewart, är även han av tvivelaktig karaktär. Det finns för mycket fönstertittare i honom, för att man ska kunna tro att han är en helt oklanderlig man. De gamla blixtlamporna, de som kort fräste till för att sedan bli blinda, är numera försvunna. Dels behövs de inte längre, för att ljusstyrkan i moderna kameror är högre än de varit i analoga tider. Dels ersattes de med elektroniska, gasfyllda blixtlampor som kan användas tusentals gångar. I mobiltelefoner används lysdioder, som är svagare, och ljuset är svårare att styra. Men de förknippar minimal storlek med enkel användning. Visserligen blixtrar det fortfarande, när skådespelare skrider över röda mattan, eller när världspolitiker träder fram till mikrofonen. Blixtrandet är dock inget undantag längre. Det blixtrar numera alltid och överallt. Ibland ser man en öppen buss körandes genom Via Veneto i Rom. Medan guiden förklarar var exakt Anita Ekberg, Marcello Mastroianni, Elizabeth Taylor och alla de andra höll hus, blixtrar det från alla telefoner, mot ett utomhuscafé utan gäster, mot en hotellfasad, mot en tom plats på trottoaren. Det är mitt på dagen. Det finns ingenting som man inte kunde se utan blixt. Åskvädret har förvandlats till en vardagsföreteelse av beskedliga mått. Den blottar ingenting, och den lyser inte upp någonting, förutom fotografens självmedvetande. ”Jag var där“, säger denna fotograf till sig själv. Eller kanske ännu mer: ”tänk att det var jag som var på detta ställe“. I detta självförsäkrande upprepas hela dialektiken som kännetecknade blixtfotografiet från början. Men den tar en vändning till. Så som den gamla blixten skapade stjärnan, som utan denna upplysning enbart varit ett hål i luften, så skapar den moderna blixten fotografen själv, i mån som stjärna. Logiken som gäller för alla ”selfies“ kommer till användning även om fotografen själv inte skulle synas på bilden: ”Tänk att det var jag.“ Samtidigt återvänder brottsplatsen. Visst utmärker sig trottoaren inte på något sätt från oändligt många andra trottoarer i Rom. Men det var där det hände. Och det var där jag var. Och så börjar blixtarna och bilderna, stjärnorna och de okända, fotograferna och publiken bilda ett kretslopp, där alla positioner går över i varandra, i allt snabbare takt. Tänk hur opraktiskt det hade varit om blixtrarna, som i gamla dagar, enbart hade kunnat användas en enda gång. Thomas Steinfeld, författare, professor i kulturvetenskap och tidigare kulturchef på Süddeutsche Zeitung

19 Tammi 202110min

Om våra identiteter hela tiden förändras av faktorer utanför vår kontroll vad händer då med idén om personligt ansvar? Det resonerar författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången i september 2020. Jag har alltid tyckt om att fundera över vem jag hade varit om jag hade levt under andra omständigheter. Om jag hade vuxit upp i ett jägar- och samlarsamhälle – hade jag då haft samma törst efter att förstå och sätta ord på världen? Hade jag haft större eller mindre behov av att vara ensam om jag hade vuxit upp i en fattig torpstuga med tio syskon i stället för i ett relativt rymligt 70-talsradhus med bara två? Vem hade jag varit om jag bott på en annan plats, med andra grannar, en annan man, andra barn och andra vänner? Många vill nog svara att de trots vissa variationer hade varit ungefär samma personer som de är nu, att vår kärna ändå är fast. Men är det så? På senare år har man inom forskningsområdet epigenetik visat att vårt genetiska arv kan få helt olika utfall beroende på vilka liv vi lever, och att det inte bara påverkar vår fysiska hälsa utan också vår personlighet. Den ständigt växande medicinska forskningen om bakterierna i våra tarmar tyder på att de kan ha betydelse för exempelvis hur depressiva vi blir till vår läggning. Kattparasiten toxoplasma överförs lätt till människor via kattens avföring och studier tyder på att den kan göra män mer inåtvända och misstänksamma och kvinnor mer tillitsfulla och kontaktsugna. Men framför allt formas vi av andra människor. Vi anpassar oss efter situationer vi hamnar i och personer vi umgås med och anpassningarna blir en del av våra jag. Hur vi fostrats till att tala och föra oss som barn påverkar i sin tur vilket bemötande vi får och antingen öppnar eller stänger dörrar för oss i livet – vilket också det formar våra personligheter. Jaget, skriver filosofen Kwame Anthony Appiah i boken ”Identitetsillusionen”, är en produkt av hur vi svarar på andras sociala krav. Som exempel ger han bland annat ett socialpsykologiskt experiment från 50-talet då två grupper av pojkar fick leva lägerliv en sommar. Först när grupperna var för sig svetsats samman fick de vetskap om varandra och möttes i olika tävlingar. Snabbt växte en stark fiendskap fram mellan dem och trots att de alla hade liknande bakgrund och livsomständigheter började de definiera sin egen grupp utifrån den andra och skilja sig åt alltmer. Gruppen Rattlers utsåg sig själva till tuffingar som svor och då beslutade sig Eagles för att skärpa till sig eftersom de inte ville vara sådana lodisar som Rattlers. Appiah beskriver det som att etiketterna på grupperna kom först men att essenserna, det som utmärkte pojkarna i de olika grupperna, följde snabbt därpå. Han skriver ”Pojkarna utvecklade inte motsatta identiteter för att de hade olika normer – de utvecklade olika normer för att de hade motsatta identiteter.” Liknande processer pågår hela tiden, inte minst i våra i skolor. Flera forskare har pekat på att pojkar utvecklar en ovilja att anstränga sig i skolan eftersom det stämplats som tjejigt. Duktiga pojkar med låg status presterar till och med sämre med flit, för att inte ytterligare sjunka i hierarkin. Och eftersom våra handlingar påverkar hur vi ser på oss själva riskerar identiteten som ointresserad av skolarbete att sätta sig och bli en verklig del av personligheten. Till råga på allt har vi människor dåligt minne, vilket också bidrar till att forma oss. Vi gör som alla andra, tycker som dem vi umgås med, låter våra känslor påverkas av reklam, tv-serier och böcker, och glömmer snabbt att vi nyss tänkte och kände på ett annat sätt. Vårt dåliga minne kompenserar vi med fantasi, vilket kan resultera i allt från att en rätt medioker barndom i efterhand kan framstå som lycklig till att vi får falska minnen av att ha blivit utsatta för övergrepp. Våra jag är kort sagt oerhört föränderliga. Så vilka är vi egentligen, och vad styr våra handlingar – som ju är det som andra ser av oss och uppfattar som våra jag? Och hur ska vi se på sådant som rättvisa när så mycket i våra liv inte alls ligger i vår egen makt att styra över? Är det verkligen jag som gjort mig förtjänt av något, eller har jag bara tur som blivit arbetsam och fått förmåga att fokusera? Det finns också något motsägelsefullt i att straffa människor när deras handlingar i så hög grad beror på hur deras föräldrar betett sig mot dem när de växte upp, vilka gener de råkat få, vilka människor de har omkring sig och vilka situationer de hamnat i. Sällan ställs väl denna problematik på sin spets lika tydligt som i krig, där ofta mycket unga människor som under värnplikten tränats i att lyda order försätts i extrema situationer och med mycket lite utrymme för eftertanke ändå förväntas bete sig rationellt och moraliskt. I Niclas Sennertegs biografi över Auschwitz lägerkommendant Rudolf Höss, ”Allt jag känner är att mina fötter gör ont”, finns en talande scen återgiven. Höss förhörs i krigsförbrytarrättegången i Nürnberg om hur han såg på Himmlers order att mörda alla judar. Hade han inte kunnat vägra lyda order? ”Nej”, svarar Höss: ”utifrån hela vår fostran var det otänkbart att vägra lyda order, oavsett vad för slags order det handlade om … Jag antar att ni inte kan förstå vår värld. Naturligtvis var jag tvungen att lyda order och nu måste jag ta konsekvenserna.” Han tycks både anse att han var ett viljelöst offer för omständigheterna och att han är ansvarig för det han har gjort. Det går inte ihop. Det går att diskutera hur viljelös just Rudolf Höss egentligen var. Sennerteg menar i sin bok att han snarare agerade utifrån stark ideologisk övertygelse, men faktum kvarstår att det finns många studier som visar att vi kan förmås att göra saker som går helt på tvärs med våra normala uppfattningar, om bara auktoriteter och omständigheter driver oss att göra det. Vi kan emellertid inte se på människan som bara ett offer för omständigheter. Hela samhällsordningen skulle falla om vi slutade betrakta alla som i någon mening både fria och ansvariga för sina handlingar. Samtidigt är det ohederligt att inte beakta att yttre faktorer styr oss i väldigt hög grad. Hur ska vi lösa upp denna knut? Kanske räcker det inte att bara hålla människor rättsligt och moraliskt ansvariga? Kanske skulle vi också behöva aktivt efterfråga att människor skaffar sig insikt om hur de själva och andra fungerar - hur lättpåverkade och utifrånstyrda vi är. Vi lever i en tid då instrumenten för att manipulera oss förfinas hela tiden, av företag som vill sälja saker till oss och av stater och organisationer som vill styra oss politiskt. Men det finns ju inget som säger att vi inte kan göra motstånd. Kan man tänka sig att alla medborgare erbjuds en psykologisk värnplikt där vi lär oss grunderna i hur vi människor fungerar och hur vi kan bygga och freda våra egna psykologiska gränser? Det skulle kanske som bonus också kunna ge en hälsosam samhällsinjektion av ödmjukhet inför både våra egna framgångar och andras motgångar. Omständigheternas orättvisa märks på många sätt i vårt samhälle, i sjukjournaler, bidragsstatistik och i brottsregistret. Den klokaste vägen framåt kan inte vara att i efterhand försöka kompensera för alla dessa olikheter, utan att i möjligaste mån göra omständigheterna mindre orättvisa och människor mer medvetna om både dem och sina egna sköra och töjbara jag. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

14 Tammi 20219min

När algoritmer avgör hur en självkörande bil ska agera, så låser vi etiken i dåtiden. Skribenten och ingenjören Christina Gratorp funderar över den tekniska utvecklingens betydelse för människan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprunglingen publicerad den 15 oktober 2019. Vem är det som kör egentligen? frågar Musse Pigg sina medresenärer i Walt Disneys kortfilm Mickey’s Trailer från 1938. Det är ju jag som kör, svarar Janne Långben med sitt sorgfria höhö, medan bilens övergivna förarsäte gapar tomt genom husvagnens vindruta. Varje gång jag läser om utvecklingen av självkörande bilar hör jag den frasen som ett eko i min skalle. Vem är ansvarig om ingen håller i ratten, och vad innebär etik när tekniken fattar besluten åt oss? När vi bara följer protokollet. Ur ett samhälleligt perspektiv tycks protokollet utgöra en modern dygd. I effektiviseringens namn förlitar vi oss i allt större utsträckning på algoritmiserade beslut, i dag realiserade i datorprogram, där socialarbetaren, handläggaren eller juristen enkelt kan trycka på en knapp för att få fram ett beslut för sitt ärende. Vem får bostadsbidrag, hemtjänst eller böter? Besluten finns i ökande grad inkodade i programvaror utvecklade av tekniker, långt ifrån de verksamheter som utgör vårt sociala skyddsnät och de institutioner som vårt gemensamma samhälle vilar på. Om den globala trenden håller i sig innebär det att inrättningar som socialkontoret och åklagarmyndigheten på sikt inte behöver befolkas av socionomer och jurister utan kan reduceras till platser där någon trycker på en knapp. Möjligheten att tolka lagar och regelverk utifrån nya samhälleliga villkor försvinner – morgondagens beslut baseras på gårdagens föreställningar. För det är just vad ett algoritmiserat beslut innebär. Till skillnad från tekniska hjälpmedel som ett räkneprogram eller en vädersimulator, är program som används för att svara på hur vi ska agera något som binder oss till ett beteende. Om vi med teknikens hjälp kan förutspå vilken dag det kommer regna bestämmer det ingenting åt oss. För bonden kan regnet vara välkommet, för semesterfiraren troligtvis inte. Datorprogrammet Compas däremot, som används i domstolar i USA för att förutsäga vem som med stor sannolikhet kommer att bli en återfallsförbrytare, fungerar determinerande. Det knyter inte bara en individs öde till andras beteenden i en redan passerad dåtid, utan avskaffar också medmänniskans blick på individen som just sin egen. För den åtalade vars livsöde står på spel innebär det både att kategoriseras utifrån föreställningar om grupptillhörighet, som klass, kön och etnicitet, och samtidigt att berövas synen på sin domare som en egen, etisk instans. Överfört på en större del av samhället är frågan vilka vi blir för varandra om vi inte längre kan betrakta våra medmänniskor som etiska aktörer. Vem är det jag möter om det inte är hon själv som agerar och vad gör det med min syn på henne? Och vad innebär det i sin tur för min egen förmåga att handla etiskt att betrakta min nästa som förutbestämd? Den moderna byråkratins målrationella tänkande – att bara utföra de uppgifter vi åläggs – var enligt sociologen Zygmunt Bauman en förutsättning för andra världskrigets terror. Försvaret för de algoritmiserade besluten utgår ofta från argument om rättssäkerhet och likabehandling. Genom att eliminera den så kallade mänskliga faktorn ska inga fördomar slingra sig in, ingen behandlas orättvist. Den juridiska lagen upphöjs till naturvetenskap och ges samma status som gravitationen eller ljusets konstanta hastighet – som om lagens ursprung var en objektiv kunskapskälla, i sig fri från fördomar och statisk över tid. I själva verket har det visat sig att det som på pappret kan verka rättssäkert i praktiken ofta fått motsatt effekt. Datorprogrammet Compas har till exempel visat sig dra slutsatser i linje med rasistiska fördomar, vilket både beror på programkodens design och på den statistik som används. Men att se etiskt på sin omvärld är att värja sig mot tron att allt går att reducera till fakta. Kunskap är att äta, men människan får aldrig förbrukas som vetenskap; vi får inte göra den Andre till det Samma genom att tugga och svälja henne. Vår syn på detta andra som inte får objektifieras – kategoriseras, katalogiseras, kartläggas – är enligt moralfilosofen Emmanuel Lévinas avgörande för vår möjlighet att tänka bortom det totalitära. ”Att möta en annan människa är att hållas vaken av en gåta” säger han, och pekar på att det oförutbestämda också bär möjlighetens frö. Kanske mot helt nya samhällsordningar, kanske mot en hjälpande hand i en stund då man minst förväntar sig en. Kanske kan man kalla det en tillåtelse att frångå protokollet. Men kan inte ett automatiserat beteendet vid sidan av argument om effektivitet och ekonomisk vinning också vara av godo? För att ställa frågan på sin spets kan den självkörande bilen statuera exempel. Dessa skulle, sägs det, kunna rädda tusentals liv. Det amerikanska lärosätet MIT – Massachusetts Institute of Technology – har ett interaktivt test på sin hemsida. Testet heter Moral Machine och går ut på att jag som användare utifrån ett visst antal situationer ska avgöra hur en självkörande bil bör agera. Jag startar testet. Ett blått fordon och några röda människofigurer dyker upp. Det är inte utan obehag som jag tvingas peka och klicka på vem av dem som måste dö. I scen efter scen väljer jag sedan mellan gångtrafikanter, passagerare och djur. När testet är klart inser jag att det i varje scen funnits mer information än vad jag först trodde. Av sammanfattningen framgår inte bara hur många passagerare och gångtrafikanter jag dödat, utan också hur många män, kvinnor, vältränade, överviktiga och personer som beskrivs ha högt respektive lågt socialt värde som jag låtit stryka med. Detta är den verklighet programmeraren ställs inför. Utan denna kategoriserande verksamhet går det helt enkelt inte att skapa ett program. Etikens fråga sliter sig från nuet och forslas bakåt till en annan beslutsfattande instans. Ett sätt att se det är att framtiden blir låst – där kan helt enkelt inte ny information påverka situationen. Det jag möter i trafiken är en kunskap producerad i en svunnen tid – en redan uppäten bit av världen. Men om det räddar liv? På ett filosofiskt plan ställer frågan i stort en föreställning om ett utfall mot ett avsägande av oss själva som aktörer med etisk agens. För att ekvationen om etik ska gå ihop måste dock framtiden vara obestridligt ny, vilket bara kan ske om den också samtidigt är o-förutbestämd. Lévinas liknar ett nu där allt hopp om förnyelse har gått förlorat med ett tillstånd av sömnlöshet: där råder förvisso vakenhet men det är ”alltid samma nu eller samma förflutna som varar.” Vakenheten blir dröm, en o-personlig medvetenhet. I fallet med den självkörande bilen är det kanske rättvisare att inte ställa den mot en bil med chaufför, utan mot ett samhälle där vi strävar bort från bilism. Inspirerade av en annan moralfilosof, Immanuel Kant, skulle vi också kunna grubbla över intentionen med resan. Kan man kalla en maskin moralisk utan att samtidigt betrakta den struktur den opererar i? Är ett samhälle uppbyggt kring förbestämda beslut en plats där etiken är möjlig? Frågan om vem som kör verkar inte räcka till. Vi måste också fråga oss: vart är vi på väg? Christina Gratorp, skribent och ingenjör

13 Tammi 202110min

Vad innebär det att vara en moralisk person? Lars Hermansson menar att det alltför ofta ses som synonymt med att säga rätt sak och att vara emot rätt saker. Vi måste våga tänka och tala friare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 15 maj 2018. I tjugoårsåldern hade jag en period när jag bara med svårighet kunde avhålla mig från att sparka till duvor och små hundar när de kom så nära att det vore möjligt. Detsamma gällde människor på kryckor. Det var inte för att jag ogillade duvor och små hundar och människor på kryckor, utan för att det hade varit så lågt, så i allmänhetens ögon förkastligt. Ju mer jag tänkte på vilket kräk jag skulle vara om jag gav efter för trycket desto större blev trycket. Jag antar att jag led av en mild variant av det som på engelska brukar kallas ”call of the void”, den plötsliga insikten om att livet är oändligt bräckligt och att vem som helst, även jag, nästan när som helst, genom att bryta en överenskommelse, kan krossa det: det räcker med att vrida på ratten ett halvt varv när man möter en bil på landsvägen, eller att med kraft knuffa till en person som står och väntar på perrongen när tåget dundrar in. Eller att bara släppa ett spädbarn man fått i famnen. Ett ögonblicks verk, som det heter. Det är rätt obehagligt när man tänker på det. Det är väl därför vi inte gör det så ofta. Få västerlänningar skulle idag hävda att de handlar som de gör för att det är deras plikt. Men om vi aldrig tänker på det: vilka blir vi då? Om vi aldrig tvivlar på att vi är goda rätt igenom? Jag tror svaret är: vi blir moralister. Immanuel Kant menade i sitt första moralfilosofiska verk, ”Grundläggning av sedernas metafysik”, att den goda handlingen måste kännas lite som en uppoffring annars är den inte riktigt god. Att säga sanningen till exempel, är bara en god handling om du har något att förlora på att inte ljuga. Det går ju faktiskt att vara sanningsenlig av egoistiska skäl. Du ska handla av plikt, inte för att du själv eller någon annan eller samhället som helhet tjänar på det. Pliktetiken, som den här moralläran brukar kallas, är känd för att innehålla fler förbud än påbud. Du ska inte ljuga, inte stjäla, inte sparka undan folks kryckor och så vidare. Länge var förbuden förankrade i en kristen etik som till stora delar handlade om att inte bejaka sina begär, att avstå från världslig makt, köttets lust och andra fåfängligheter. Men när det kristna fundamentet relativiserades i och med sekulariseringen kom pliktetiken som morallära på skam. Få västerlänningar skulle idag hävda att de handlar som de gör för att det är deras plikt. Men pliktkänslan kan vara omedveten, det är en av de tankar den slovenske filosofen Slavoj Žižek blev berömd för genom otaliga föreläsningar och böcker som ”Njutandets förvandlingar” och ”Ideologins sublima objekt” på 1980- och 90-talen. Žižek menar att det senkapitalistiska samhället visserligen håller sig med en del gamla nedärvda förbud om att inte döda och så vidare, men att det som framför allt kännetecknar denna kapitalism utan kristendom är påbudet att njuta, unna sig, utforska driftslivets tidigare så mörka vrår och bli en fri människa – den ekonomiska tillväxten till fromma. Men påtvingad frihet är som bekant sällan upplevd frihet. Och det är svårt att njuta på befallning, i synnerhet om någon ska tjäna pengar på det. Chailatte var kanske en kul grej, men det där designköket: kostade inte det lite mer än det smakade? Och hur var det med moralen under dessa konsumismens glansdagar? Tja, Stig Larsson sammanfattade det ganska bra i en ofta citerad diktrad: ”God är den som smakar gott.” Fast inte bara så. Det var också en hederssak (fast man kanske inte använde just det ordet) att inte framställa sig som godare än man var: cynism stod högre i kurs än idealism, ironi högre än utopi. vi lever i en tid när moral och språk är intimt förknippade, när moral är språk, och språk moral. Och idag? För ett tag sedan fick jag hemskickat ett korrektur från en publikation jag ska delta i. Längst upp på en högersida, på egen rad, skild från resten av ordet som återfanns på föregående sida, stod stavelsen ”na.” ”Bilder-na” stod det helt korrekt, men ordet blev svårläst när det var uppdelat på två olika tidskriftssidor. Därför hade korrekturläsaren ringat in den ensamma stavelsen, ritat en pil till den och skrivit ordet ”horunge”. Men har de inte rensat ut den där typografiska termen för länge sedan, var det första jag tänkte. Jag googlade, och visst, men inte för så länge sedan. 2016 rekommenderade Svenska språkrådet att vi ska börja använda ”ensamrad” istället, och två år tidigare, 2014, utlyste Föreningen Svenska tecknare, som organiserar också svenska typografer, en tävling om vilket ord som borde ersätta den nedvärderande termen. ”Sladdis” vann, tätt följd av ”busunge.” Jag sitter där med korret och stirrar på den ensamma stavelsen, pilen och det nedvärderande ordet, och försöker föreställa mig hur jag skulle känna om jag faktiskt var son till en prostituerad. Skulle jag ta det personligt och tro att typografen kände till något om min familj, att ordet var en medveten skymf? Eller skulle jag känna mig ledsen och arg, inte bara för egen del, utan också å alla andra sexarbetarbarns vägnar? Eller skulle jag tycka att det var komiskt att den där ensamma stavelsen på något sätt skulle kunna representera mig? Jag vet inte. Men jag vet att vi lever i en tid när moral och språk är intimt förknippade, när moral är språk, och språk moral. Nästan så att somliga tror att det finns ett inneboende ont i vissa ord. Jag hör ofta människor använda det så kallade n-ordet i satser som ”Och då sade hon n-ordet” eller ”På den tiden man kunde säga n-ordet”, i situationer när det inte finns någon svart människa i rummet som skulle kunna ta illa vid sig. Vi måste också vilja andra saker, föra andra diskussioner, tänka att det samhälle vi vill leva i inte bara ska vara motsatsen till det vi inte vill leva i. Jag är inte den första att se likheten med medeltidens teologiska och filosofiska så kallade universaliestrid, som grovt förenklat stod mellan nominalister och realister, där nominalisterna – den mest kände är kanske Wilhelm av Ockham – menade att allmänbegreppen, de ord vi använder för att beskriva inte ett enskilt ting i världen, utan tinget i allmänhet – som stol, demokrat, horunge eller sanning – att de är tomma skal som vi kan fylla med vad som helst, medan de mest extrema realisterna verkligen trodde att det till exempel fanns en satanisk essens i ordet satan. Och att vi därför måste väga varje ord på guldvåg. Jag tänker att strävan efter moralisk renhet, då som nu, har med rädsla att göra. Det gäller att inte vackla, när det finns så mycket smuts därute, i Ungern, Polen, inuti Donald Trump, ja till och med på självaste Östermalm. Vi måste stå enade och starka nu, täppa till alla sprickor där ”the call of the void” skulle kunna höras. Det är inte läge för nyanser och självrannsakan. ”God är den som säger rätt”, skulle man kunna travestera Stig Larsson. Och det är förstås bra att vi står upp för alla människors lika värde och det fria ordet. Men när alla står upp på samma sätt. Allt högre ropar vi som till varje pris vill vara goda självklarheter eftersom en visserligen stor men dock minoritet, uttalar det för oss otänkbara. Allt vi vill är att de där 20 procenten inte ska växa och bli 30, 35, 40, 50. Men om det är allt vi vill, då kommer det att bli så. Vi måste också vilja andra saker, föra andra diskussioner, tänka att det samhälle vi vill leva i inte bara ska vara motsatsen till det vi inte vill leva i. Och vara oeniga, inte bara med varandra, utan också med oss själva. Jag ger kanske inte så mycket för Kants pliktetik, men jag tror ändå på det där att den goda handlingen inte ska vara alldeles lätt att utföra. Och att vi inte ska stirra oss blinda på ondskan hos andra, utan också erkänna att den har fäste djupt inom oss själva. Lars Hermansson, författare och kritiker

12 Tammi 202110min

Vackra teorier har haft stor framgång inom fysikvetenskapen. Men kanske har det kommit till en punkt när vi måste ge upp skönheten? Helena Granström reflekterar över det sköna och sanna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Beauty is truth, truth beauty”, skaldade en gång den brittiske romantiske poeten John Keats – skönhet är sanning, sanning skönhet – men trots skönheten i denna poetiska formulering, är åtminstone jag benägen att ifrågasätta dess sanningshalt. Faktum är att Keats påstående borde betvivlas av alla som någon gång har låtit sig förföras av en vacker men otillförlitlig yta – och då har vi inte ens kommit in på skönhetens förgänglighet, som väl i sig måste anses sätta den i motsatsposition till den eviga sanningen. Men det är värt att lägga märke till hur dikten fortsätter, nämligen ”that is all ye know on earth, and all ye need to know” – att det sköna och det sanna sammanfaller är hos Keats inte bara allt vi människor vet, utan också allt vi behöver veta. Att skönheten utgör en kungsväg till sanningen är emellertid inte enbart en poetisk devis, utan sedan länge även en naturvetenskaplig. I synnerhet bland fysiker är det lätt att finna ståndpunkter som att ”en vacker teori inom den fundamentala fysiken har en större chans att vara korrekt”, och att naturen bäst beskrivs i ”ekvationer som är så enkla, vackra, kompakta och allmängiltiga som möjligt”. Den tyske 1900-talsfysikern Hermann Weyl beskriver hur han i sitt arbete ”alltid har försökt förena det vackra med det sanna”, men när han någon gång blivit tvungen att välja, ”vanligtvis valt det vackra” – ett val som i Weyls fall mer än en gång visade sig vara det riktiga. De ekvationer som deras upphovsman ansåg för vackra för att överge beskrev visserligen inte det de ursprungligen avsåg att beskriva, men i slutändan visade de sig ändå vara giltiga för någon aspekt av naturen. Historiskt har skönheten med andra ord erbjudit en värdefull vägledning i sökandet efter sanningen om verkligheten. Alla kända naturlagar svarar mot någon form av matematisk symmetri; en egenskap som är av central betydelse för att någonting ska anses vackert inom fysiken. Frågan är om detsamma gäller för den fysik vi ännu inte upptäckt – om Keats, det vill säga, faktiskt hade rätt. En som anmäler stark skepsis i frågan är den tyska fysikern Sabine Hossenfelder i boken ”Lost in math”. Att skönhetsidealen spelade en roll för tillkomsten av exempelvis den allmänna relativitetsteorin, innebär inte att de gagnar fysiken idag. I synnerhet inte som grundforskningens förutsättningar förändrats under det senaste seklet: Om den teoretiska fysikens uppgift tidigare var att förklara redan gjorda observationer, är det numera snarare teorierna som avgör vilka observationer som görs, i ofta både kostsamma och tidskrävande experiment. Om vi enbart är villiga att pröva de eleganta hypoteserna, är risken att vi inte hittar något alls. Dessutom har förkärleken för det vackra, menar Hossenfelder, alltmer kommit att byggas in i matematiken, så att det inte längre är tydligt vad den faktiskt är, nämligen en estetisk preferens. Vi förväntar inte bara av våra teorier att de ska ge korrekta förutsägelser, utan också att de ska ha en hög grad av symmetri, inte innehålla någonting till synes godtyckligt, och dessutom gärna kunna ge en gemensam förklaring till flera skilda fenomen – i slutändan inte av något mer stringent skäl än att vi tycker att sådant är fint. Effekten av allt detta är att det som fungerar kritiseras för att det inte är vackert nog: På samma sätt som vissa fysiker inledningsvis sade sig ha varit beredda att tro på den numera etablerade kvantelektrodynamiken ”om den inte hade varit så ful”, anklagas partikelfysikens standardmodell idag allmänt för att vara, med Stephen Hawkings ord, ”ful och ad hoc”. Samtidigt som samma fysiker vägrar avfärda det som inte fungerar, och istället justerar sina eleganta teorier för att slippa ta konsekvenserna av uteblivna resultat. De är ju helt enkelt så vackra att de borde vara sanna: Gud är subtil men inte ondsint, som Einstein en gång uttryckte det, med vilket han alltså ville säga att Gud är subtil men han har inte dålig smak. Fysikvetenskapens belägenhet påminner en hel del om biologins, som den beskrivs av ornitologen Richard Prum i boken ”Skönhetens evolution”. På 1990-talet rådde i princip konsensus i forskarvärlden om sambandet mellan ett symmetriskt utseende och god genetisk kvalitet – en uppfattning som så småningom visade sig sakna vetenskapligt stöd. Vilket inte innebär att idén övergetts – tvärtom. Inte minst lever den vidare i form av det så kallade kostsamhetsargument som gör gällande att estetiska uttryck i djurvärlden – allt ifrån ståtliga fjäderdräkter till invecklade parningsritualer – är en manifestation av fitnessöverskottet hos den som uppvisar dem: Jag kan inte bara överleva, jag kan dessutom göra det medan jag bär runt på en jättestor stjärt. Men, betonar Prum, Darwin själv insåg att det inte är så enkelt: Skönheten är inte bara en indikation på någonting annat, utan en evolutionär kraft i egen rätt. Istället för att vittna om förmågan till anpassning och överlevnad, tycks ett attraktivt yttre tvärtom kunna stå i direkt konflikt med den, särskilt som den som dras till den vackra ytan ofta nog är beredd att bortse från det som finns under. ”Begäret efter skönhet”, skriver Prum, ”kommer att hävda sig och underminera törsten efter sanning.” Det finns emellertid en uppenbar skillnad mellan fysik och biologi i detta avseende: Om vi tror att det existerar en djup koppling mellan skönhet och sanning – här i bemärkelsen funktion – är det i fallet med sexuellt urval lätt att föreställa sig att känslan för den skulle ha inpräntats i oss av evolutionen. Att vi skulle vara i besittning av samma genetiskt betingade intuition när det gäller den abstrakta matematiska beskrivningen av fenomen som vi aldrig haft och aldrig kommer att få någon sinnlig erfarenhet av tycks onekligen mer långsökt. Vad är egentligen den evolutionära fördelen med kvantgravitation? Men icke desto mindre tycks många forskare finna analogin oproblematisk: Nobelpristagaren Steven Weinberg liknar fysikerns förkärlek för skönhet vid den hos en hästuppfödare som känner igen en vacker häst. Uppfödarens erfarenhet säger honom, menar Weinberg, att den vackra hästen också är den sortens häst som vinner lopp. Hans kollega Frank Wilczek ser samma samband, men i omvänd riktning: Det har alltid funnits ett evolutionärt värde i att tro på det som är sant, och upplevelsen av skönhet är i grunden ingenting annat än de biologiska belöningssystemens reaktion när de ställs inför det sanna. Hossenfelder, å sin sida, förblir kallsinnig. Att fysiker och matematiker tycker att ekvationer är vackra är knappast mer betydelsefullt än att bilmekaniker gillar att betrakta en väloljad motor. Att dessa specialisters skönhetssinne skulle ha något att säga oss om universums beskaffenhet finns det helt enkelt mycket få skäl att tro. Kanske kommer den slutliga sanningen om universum, när vi väl finner den, visa sig vara precis så otymplig, stökig och bristfällig som verkligheten i stort. Eller kanske kommer vi inte att finna den alls – och bor det i så fall inte en sorts skönhet också i det? Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Sabine Hossenfelder: Lost in math. How beauty leads physics astray. Basic Civitas Books, 2019. Richard O Prum: Skönhetens evolution. Hur Darwins bortglömda teori om det sexuella urvalet formar djurriket – och oss. Natur & kultur, 2019.

16 Joulu 20209min

Sapfo var en av antikens allra mest lysande stjärnor men av hennes lyrik återstår bara spillror. Anna Blennow ser poesin frodas i ofullständigheten när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 19/4 2017.Sapfo. Fragment 47Eros skakade mitthjärta liksom vinden drabbar ekarna på berget Fragment. Frånvaro. Förgängligheten hos det som varit helt. Spegelskärvan som inte längre reflekterar verkligheten. Och för den som sysslar med antikens litteratur är fragmenten den enda realiteten, den ofullständiga bas som vår kunskap balanserar på. Författare okänd. Texter förlorade. Det är som ett mantra, som upprepas för varje läsning: vi vet så lite. När vi läser antikens poesi har vi redan förlorat greppet om den, den faller ur våra händer, och vi samlar spillror och fotspår.Den grekiska poeten Sapfo, som levde på ön Lesbos sex århundraden före vår tideräkning, är kanske den författare som främst kommit att förknippas med fragment. Som en av den antika lyrikens absoluta förgrundsfigurer kallades hon den tionde musan och den kvinnliga Homeros. Hennes samlade verk omfattade kanske hela tiotusen versrader, men av dem återstår nu bara några enstaka kompletta dikter. Resten är fragment, ibland bara någon rad eller ett par ord långa.Fragment 48Du kom, som jag längtade!och kylde av mitt hjärta som brann av begärSapfos dikter ekar av begär till kvinnor, vilket genom historien satt ständigt fokus på hennes sexualitet. Men vem var hon? Hur var hon? Poeten Alkaios, Sapfos samtida, också han från Lesbos, beskriver hennes hår som mörkt violfärgat och hennes leende som honungslikt, och det är allt vi vet. Bilden av Sapfo är lika skör som den tvåtusen år gamla egyptiska krukskärva på vilken ett av hennes diktfragment återfunnits, där Sapfo åkallar Afrodite i en skuggig lund av rosor och äppelträd, med altare som ryker av rökelse.Fragment 177genomskinlig dräktVarje bok om och varje tolkning av Sapfo understryker dikternas fragmentariska tillstånd, trots att detta är långt ifrån unikt för just hennes poesi. Samtidigt har eftervärlden varit besatt av att försöka rekonstruera Sapfos biografi ur hennes dikter och ur långt senare textkällor. Det är som om det kroppsliga i hennes poesi – kärlekens alla plågsamma symptom från yrsel till svettningar – skapat ett behov av att mana fram den fysiska Sapfo. Hon förkroppsligas i sina dikter, och när textstyckena blir en metafor för hennes person görs Sapfo till en kropp i ruiner. Dikterna blir till en corpus i dubbel bemärkelse – Sapfos samlade verk, men också en anatomisk katalog som skymtar i fragmenten: kropp, känslor, klädesplagg.Och utgivare och översättare längtar efter att få fylla konturerna av Sapfo med färg, så att hon kan träda fram och personifiera den starka känsla av liv som dikterna förmedlar. Rekonstruktionen av dikten blir en konstruktion av Sapfo som person: delvis mytbaserade biografiska byggen som ofta uppkommit som försök till äreräddning, där den ansiktslösa, gudomligt undanglidande poeten porträtterats som heteronormativt förankrad, gift flickskolefröken.Fragment 46På en mjuk kuddelåter jag min kropp fallaDen utgåva och översättning av dikterna som gjorts av den kanadensiska poeten och Sapfoforskaren Anne Carson ser istället fragmenten som helheten. Bokens titel, ”If not, winter”, (”Om inte, vinter”) är ett citat ur fragment 22, och står som symbol för Carsons förhållningssätt till sitt material. En rad ryckt ur sitt sammanhang kan plötsligt bli till en ny dikt, en dikt i sig, när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare. Carson betonar fragmenten genom att tydligt markera varje lucka i texten, och undviker att rekonstruera ett enda ord i dem. Hon beskriver i intervjuer hur hon själv dragits som magnetiserad just till frånvaron och fragmenten. Att presentera texten i sitt faktiska tillstånd istället för att, som vid mera traditionell textutgivning, försöka återskapa en trolig text, blir för Carson en poetisk akt i sig. Det ställer krav på läsarens elasticitet och aktivitet, men är kanske det enda sättet att som översättare försöka nå fram till ekot av Sapfo, som Carson kallar det, genom tolkningarna som liksom tidslager lagt sig tätt över dikten. Den tomma platsen för Sapfos förlorade ord blir i Carsons händer till ett anti-poem som lyser starkare än både tomrum och myt.Fragment 176lyra lyra lyraCarsons utgåva synliggör hur lite vi vet, såväl om Sapfo som om hennes verk. Men en av de få biografiska uppgifter vi faktiskt har är att Sapfo vid en viss tidpunkt tvingats i exil från Lesbos till Sicilien. Vi vet inte varför, bara att denna notis huggits in i marmor på ön Paros i en kalender över viktiga händelser från Athens mytiske kung Kekrops och framåt. Monumentet återfanns på 1600-talet och nådde så småningom Ashmolean Museums samlingar i Oxford. Noggranna avteckningar gjordes tidigt av den grekiska texten. Men den som besöker museet idag kommer att upptäcka att texten på stenens nedslitna yta är nästan helt oläslig. Väder och vind har slipat ner marmorn till ett glittrande hav, som svept fram över bokstäverna skrivna i den sicilianska sanden.Men det finns ett textspår till om Sapfo på Sicilien. Gaius Verres, girig romersk guvernör på Sicilien under första århundradet före vår tideräkning, stal med sig ett stort antal konstverk från ön, bland dem en bronsstaty av Sapfo som stått i rådhuset i Syrakusa. Vid återkomsten till Rom väntade rättegång. Den då unge och lovande advokaten Cicero kallade just denna staty till tyst vittne i sina tal mot Verres. ”Hur djupt den stulna Sapfostatyn saknats kan knappt beskrivas. Nu finns bara inskriften på den tomma statybasen kvar, som berättar om vad som funnits där, men samtidigt visar att det är försvunnet”, dundrade Cicero.Verres hade senare försökt dölja sitt brott genom att avlägsna även statybasen, som stod kvar som vittne till stölden, men överbevisades och dömdes.Vi vet att statyn var ett hellenistiskt arbete, men inte hur den såg ut. Hur såg Sapfo ut? Sokrates kallar henne skön, Ovidius kallar henne ful. Vad visste de? Och vad vet vi? Vår kunskap om Sapfo liknar den tomma statybasen på Sicilien: vi vet att hon funnits, men att hon är förlorad.Fragment 168 BMånen har gått ned nu ochplejaderna. Midnattär passerad. Tiden rinneroch jag ligger ensam.Den fragmentariska kroppen och den fragmentariska texten. Konstnären Anselm Kiefers verk ”Sapfo” visar en tom, böljande klänning som bär upp en hög hopslagna böcker av bly. Kroppens frånvaro, textens närvaro. Textens otillgänglighet speglad i den fysiska frånvaron. Är det inte detta som är poesins kärna?Dikten hjälper oss att hantera längtan och skräck, glömska och frånvaro, och den förlust som är inbyggd i våra egna kroppar. Kanske är det därför Sapfos poesi talar så starkt till oss: inte trots sin ofullständighet, utan på grund av den. Den längtan som drev fram dikten blir än mer betonad genom bokstävernas balansgång på randen till utradering. Dagens åtrå, morgondagens minne. Men dikterna andas på nytt varje gång en läsare sammanfogar dess kroppsdelar.Fragment 147Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtidenAnna Blennow, latinforskareLitteraturDe svenska översättningarna av Sapfos diktfragment är hämtade ur ”Sapfo – dikter och fragment” av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson (FIB:s Lyrikklubb 1999), utom fragment 175, 176 och 177 som inte finns i denna utgåva, men som finns översatta till engelska i Anne Carsons utgåva ”If not, winter. Fragments of Sappho (2002). Ett urval av Sapfos dikter har också översatts till svenska av Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson i ”Eros skakar mig – Sapfo och Alkaios” (Ellerströms 2013).

15 Joulu 202010min

John le Carré, spionromanens mästare, har avlidit. I denna essä från 2016 reflekterar Mikael Timm över författaren, spionen och hans verk. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 28/11 2016. I en tid när högljuddheten är norm utövar det lågmälda en särskild lockelse, inte för att det är lugnande utan därför att det får mig att lyssna bättre. Eller om man så vill: det lågmält sagda gör mig ännu oroligare. Duvornas tunnel kallas av sin upphovsman helt anspråkslöst för en minnesbok. Ända sedan genombrottet med Spionen som kom in från kylan i början av 60-talet har John le Carré fascinerat, både genom sina berättelser och genom det som skymtar av författaren själv i romanernas värld av skuggor och svek. Så när det för ett par år sedan talades om att David Cornwell skrev sin självbiografi växte förväntningarna. Jag är inte den ende le Carré-läsare som undrat vad David Cornwell verkligen gjorde som spion, innan han satte sig att skriva och blev John le Carré? Det får vi naturligtvis INTE svar på. En av John le Carrés förläggare berättade en gång om ett par dagar han tillbringade i le Carrés sällskap, dagar fyllda av märkliga berättelser. Och tillade: -Men vem han är vet jag fortfarande inte. Han spelade sig själv och han spelade så bra att vi inbjudna bara såg det han bestämt att vi skulle se. För något år sedan kom en tjock biografi om le Carré, men författaren hade uppenbarligen inte haft något vidare samarbete med sin huvudperson. Och efter läsningen av Duvornas Tunnel undrar jag om David Cornwell verkligen haft tillgång till John le Carré? Nja, redan detta att använda pseudonym i en tid när alla vill bli igenkända signalerar att detta är en författare med ett ambivalent förhållande till sin samtid. Och att använda en pseudonym alla vet är en pseudonym signalerar att detta handlar om en författare med ett ambivalent förhållande till sig själv. Och minnesboken är alltså skriven av le Carré, inte av Cornwell. Hmmm… Och krångligare blir det genom att Duvornas tunnel inte är en sammanhängande berättelse om Cornwells liv utan en samling scener ur en drömlik existens. Journalister vet sedan länge att Cornwell gör sitt bästa för att nyfikna inte ska kunna undersöka hans liv. Men han verkar också hålla sig själv på avstånd från sig själv. Så tolkar jag i alla fall raderna i Duvornas tunnel om att le Carré anlitade två privatdetektiver för att gräva fram material om sitt eget liv. Som skäl anger han att han som författare blandar ihop fakta med fiktion, men också att minnet är osäkert. Likt en spion misstänker jag att le Carré befinner sig så långt från sitt inre att han måste ha hjälp att få syn på sig själv. Kanske är David Cornwell en annan än John le Carré. Le Carré är förvisso en av samtidens mest drivna författare men författarskapet framstår i denna minnesbok som en biprodukt av slumpen. Eller är det möjligen så att hela le Carrés liv utspelas i någon sciencefiction-film där ett datavirus gör att människan aldrig kan känna sig själv. Distansen har måhända varit nödvändig, för det Cornwell låter framskymta om sin barndom räcker för att fylla en hel tv-säsongs gråta-ut-program. Modern överger David när han är fem, efter det sover han utanför styvmoderns rum med en golfklubba bredvid sig för att kunna slå ned fadern om denne skulle försöka misshandla sin andra hustru. David och brodern placeras i internatskolor men lär sig tidigt att leva på rymmen eftersom fadern inte kan betala avgifterna. Fadern bedrar alla han träffar, framförallt de som litar på honom – och han låter David hjälpa till. Han lurar dem på pengar, kärlek, vänskap. Och när sonen blivit en framgångsrik författare stämmer fadern honom för att han inte fått nog erkännande för sonens framgångar. Jag har läst få barndomsskildringar som rymt så mycket smärta som le Carrés men allt berättas med utsökt torr humor, som vore det anekdoter han läst i någon annans bok. En del av scenerna har skymtat tidigare, t ex i A perfect spy, den romanen har en intensitet som saknas i minnesboken där ironin dominerar. Översättaren Klas Östergren måste haft roligt. Också David Cornwells vuxna liv – som lärare i tyska och franska på det prestigefyllda Eton, tjänsteman på UD, spion och sedan professionell spänningsförfattare i världsklass - passerar som scener ur en film. Ändå – eller just därför – är le Carré en faktasökare. Är det något i minnesboken som förvånar är det hur verklighetsbaserat hans skrivande varit. Le Carré berättar med uppenbar förtjusning om egendomliga resor där han intervjuar alla från PLO:s ledare Arafat till oligarker, spioner och soldater. Han tycks vara i konstant sökande efter gestalter att hänga upp sin fantasi på. Han uppfinner sina romanfigurer, men han bygger dem på verkliga människor som han jagar, likt Vladimir Nabokov fångade fjärilar. Bägge var flerspråkiga, kyliga och briljanta. Det intressanta med le Carré är att han i sin diskreta minnesbok, där så många namn och konkreta adresser är utlämnade, antyder en tredje väg för litteraturen. Om romankonsten idag är utpräglat självbiografiskt som hos Norén och Knausgård å ena sidan och å andra sidan underhållande samhällstillvänd som hos de amerikaner som inte fick nobelpriset i år, väljer Carré en tredje väg där författaren är osynlig och samhällskritiken indirekt. Det som intresserar honom är de strukturer i vilka människan är fångad, här finns en koppling till1600-talets franskklassicism. Fast den nämns förstås inte. Och så något annat: Le Carré är i stor utsträckning en bildskapare. Han reser för att se människor och konflikter som kan omformas till fiktion. En metod som för tankarna till hur en målare i detalj studerar ett träd för att sedan, just därför att kunskapen finns, kunna förvandla det till en bild som ger känslan av ett träd snarare än den exakt visar ett träd. Och den känsla som dominerar är ångest. Fadern Ronnie hävdade att det var han som var orsaken till sonens framgångar. Och på sätt och vis verkar han ha rätt. le Carrés hela karriär kan ses som en besvärjelse av skräcken för att världen skall falla samman. Allt som förefaller stabilt kan i nästa ögonblick upphöra. Döden är bara ett förfluget ord bort. Mest av allt verkar le Carré beundra förmågan till förvandling. Ett av bokens roligaste avsnitt berättar om filmatiseringen av Spionen som kom in från kylan. Le Carré kunde inte föreställa sig Richard Burton i huvudrollen och än mer tvekande blev han när Elisabeth Taylor kom på besök i sin Rolls. Men Burton tyr sig till le Carré, det är som om skådespelaren vill suga all kunskap om berättelsen ur författarens blod. En vampyrs bildningsresa. Och så småningom är Burton den slitne Alec Leamas trots att inte en atom i hans kropp borde kunna vara det. Varpå le Carré inte behövs längre. Jag misstänker att le Carré i mörka stunder likt de filmproducenter och regissörer han träffar, tycker att författaren bara är någon står i vägen för berättelsen. Det är därför le Carré försvinner bakom sina figurer. Kvar av dessa 55 år av skrivande, dessa 25 böcker, finns sorgen, sveken och humorn. Vilken mäktig treenighet är det inte, en treenighet vars makt bevisas av le Carrés oöverträffade förmåga att skapa liv i sina romaner. Liv så skimrande att skuggorna är den enda tänkbara boplatsen för författaren själv. Mikael Timm

13 Joulu 20209min