Avgörandets historia berättar något avgörande om fotboll och samhället

Det som gör människor till människor, kanske till och med till något storartat, är också det som fördärvar våra liv. Helena Granström reflekterar över det hypotetiska tänkandet och all oro det medför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den briljante österrikiske logikern och matematikern Kurt Gödel vägde vid tidpunkten för sin död knappt trettio kilo. Han hade då i flera år lidit av svår paranoia, som bland annat fick som konsekvens att han vägrade inta någon mat som inte hans fru Adele först hade provsmakat, för att försäkra honom om att den inte var förgiftad. När Adele så blev inlagd på sjukhus under en längre tid och inte kunde vara vid hans sida, slutade Gödel helt enkelt att äta – och svalt ihjäl. Rädslan för att bli förgiftad genom födan var inte den enda som plågade denne man, som kom att bli känd för eftervärlden främst tack vare sina så kallade ofullständighetsteorem. Nästan lika mycket bekymrade sig Gödel för risken att dö av kolmonoxidförgiftning, senare av förgiftning av i princip vilken gas som helst; för risken att någon besökande matematikerkollega skulle se sin chans att ta honom av daga; för risken att ådra sig sjukdom om han gick ut; för risken att läkarna gav honom falska mediciner som skulle orsaka hans död. Det aldrig tystnande ”tänk om” som under hela hans levnad förband Kurt Gödel med en omedelbart förestående förintelse, blev alltså i slutändan det som kom att ta hans liv. Inte ens när det faktiska blev i bokstavlig mening livsfarligt, släppte hotet från det kontrafaktiska sitt tag. Men vad är då egentligen detta ”tänk om”, detta frenetiska trevande med tanken över platsen för en katastrof som ännu inte inträffat, och som kanske aldrig heller kommer att göra det? Vi ser det återkomma i en mängd olika psykiatriska tillstånd: I hypokondrins ”Tänk om huvudvärken är en hjärntumör”, i den sociala ångestens ”tänk om alla egentligen hatar mig”, i panikångestens ”tänk om jag dör nu”, och i förlossningsdepressionens ”tänk om jag skadar mitt barn”. Det är, om man får tro sociologen Roland Paulsen, diagnoser som är ytterst signifikativa för den kultur vi lever i, faktiskt för allt det vi kallar civilisation. Descartes emblematiska ”jag tänker, alltså finns jag” är verkligen en giltig beskrivning av människan i ett samhälle som baserar sin försörjning på tidmätning, långsiktig planering och kontroll. I boken ”Tänk om. En studie i oro” konstaterar Paulsen att planeringshorisonten i de jägar–samlarkulturer där människans evolutionära födelse utspelade sig, med nödvändighet låg närmare än i det jordbrukssamhälle som senare kom att ersätta dem, och i synnerhet närmare än i det högteknologiska samhälle vi bebor idag. För att överleva var det mer avgörande att vara intensivt uppmärksam på nuet – bytesdjurens rörelser, växternas tillstånd, bärens mognadsgrad – än att kunna förutsäga hot i framtiden: först i och med övergången till bofasthet och jordbruk blev oro för torka, skyfall, skadedjur och stöld tydligt befogad. En utveckling som underströks i och med den mekaniska tidmätningens inträde för omkring trehundra år sedan: För den som en gång fjättrats av ett armbandsur är framtiden aldrig riktigt frånvarande. I det moderna samhället har riskmedvetande och planering som livsattityd tagits till ytterligare en ny nivå: Du förväntas bekymra dig för ditt barns skolgång innan det är fött, och ditt pensionssparande innan du fyllt trettio. Inte bara tror vi att det är möjligt att påverka framtiden, utan vi ser det också som vår plikt att göra det; i varje ögonblick är du lika ansvarig för ditt jag idag, som för ditt jag om tjugo år. Utan tilltron till att det är både möjligt och önskvärt att påverka tillvarons förlopp – genom allt från storskalig ingenjörskonst till individuell hälsovård och karriärplanering – skulle en stor del av vår oro troligen försvinna, eller åtminstone förlora sin udd. Tyvärr råkar just denna övertygelse utgöra grunden för det samhälle vi lever i, ett samhälle djupt främmande för all form av osäkerhet, oförutsägbarhet och bristande kontroll. Ett ständigt överhängande ”tänk om” är alltså – om vi ska tro Paulsen – den civiliserade världens gissel. Men, i minst lika hög grad måste det förstås som dess framgångskoncept. Utan den moderna mänsklighetens fallenhet för det hypotetiska hade vi knappast haft någon vetenskap att tala om idag. Man påminner sig exempelvis om den 16–årige ynglingen Albert Einstein, som plötsligt upptas av en tanke: Hur skulle det vara att färdas jämsides en ljusstråle, med samma hastighet som den? En vän av verklighet hade lätt kunnat avfärda honom (och gjorde det säkert också): ”Att rida på en ljusstråle? Försök att vara lite seriös, annars kommer du väl att hamna på patentkontoret när du går ut skolan.” Istället visade sig denna tankegång, när han så småningom följde den till dess slut, leda fram till det som kom att bli den speciella relativitetsteorin, en epokgörande upptäckt som förändrade fysiken i grunden. Och vad det kontrafaktiska anbelangar är förresten matematikerna ännu värre än fysikerna: Ett av den matematiska slutledningens mest använda grepp, det så kallade motsägelsebeviset, går nämligen ut på just att förutsätta motsatsen till det man tror är fallet. Vill du, som den grekiske matematikern Euklides en gång för länge sedan, bevisa att antalet primtal är oändligt? Anta då att det inte är det, och se om du på så vis kan komma fram till en motsägelse. I så fall måste ditt grundantagande ha varit felaktigt, och ditt grundantagande var ju precis motsatsen till det där du ville bevisa, och så är saken klar. Just ett motsägelsebevis utgjorde faktiskt en del av den intrikata logiska kedja som ledde Kurt Gödel fram till det senare av hans två berömda ofullständighetsteorem, som slår fast matematikens oförmåga att göra reda för alla sina egna sanningar. Den första och mest kända av hans satser lär oss att inom varje matematiskt system, oavsett hur välordnat och logiskt, kommer det alltid att finnas ett eller flera påståenden som varken kan bevisas eller motbevisas med systemets egna redskap. Försöker man lösa problemet genom att lägga till ett redskap till systemet som klarar uppgiften, dyker nya obevisbara sanningar genast upp. En påminnelse om de formella systemens begränsning, alltså, och en sådan utgjorde väl också Gödel själv där han låg på sin dödsbädd, insnärjd i tanken ”man vill förgifta mig”, omöjlig att såväl bevisa som vederlägga i hans eget logiska system. I det avseendet skulle man kunna påstå att detta paranoida geni utgjorde ett förkroppsligande av vår kultur – som oavsett vart tänkandet leder oss vägrar att göra något annat än att tänka, som oavsett vilka skadeverkningar våra teknologiska byggen för med sig insisterar på att åtgärda dem med mer teknik. Om Gödel hade förmått att för ett ögonblick häva sig ut ur sitt eget huvud och se sig om i sjukhusrummet där han låg och matvägrade sig till döds, skulle han sett människor som visade honom omsorg och ansträngde sig för att rädda hans liv. Och om vi själva förmådde att se oss om med samma öppna blick, skulle vi kanske se en värld som varken begär mer av tänkande eller mer av tal om handling. Men som Paulsen konstaterar: ”Rörande överens om att något måste göras ställs vi nakna inför vår egen impotens: just att göra är ju det enda vi inte kan.” Helena Granström, författare med bakgrund inom matematik och fysik

28 Syys 202010min

Kommer ni ihåg när orden "du vill bara ha uppmärksamhet" sågs som en förolämpning? Det var tider det! Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson reflekterar över uppmärksamhetens nya betydelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.” Så lyder en berömd rad i Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Vi kan lägga märke till att Doktor Glas lilla uppräkning egentligen utgör en i uppskattning fallande skala över olika sätt att bli uppmärksammad. Kan man inte vara bäst kan man åtminstone bli bäst på att vara sämst; och att vara avskydd och föraktad är i alla fall bättre än att vara bortglömd och ignorerad tycks han mena. Det förstår man inte minst när man ser att citatet fortsätter med följande rader: ”Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.” "Doktor Glas" kom ut 1905 men nuförtiden verkar detta gälla i än högre grad. Ansträngningarna för att väcka intresse tar sig alltmer drastiska uttryck i denna tid av stenhård uppmärksamhetskonkurrens. Ja, när började alla längta efter att vara kända hela tiden? Eller har det alltid varit så? Nä, knappast jämnt och knappast överallt och knappast lika mycket och knappast på det här sättet, vill man inskärpa. Ty med individens egna publiceringsmöjligheter på sociala medier blir – som vi alla vet och måhända hört till leda – kampen om andras uppmärksamhet märkbar och mätbar och självklar och jämförbar på ett historiskt nytt sätt. Och dessutom utbrett i folklager som helt enkelt aldrig tidigare funderat över saken. Kom ni ihåg när uttrycket ”Du vill bara ha uppmärksamhet” kunde användas som ett skällsord. Det var tider det! Vem skulle idag säga något sånt om en hat-tweet på twitter, ett spektakulärt politiskt utspel eller när en influencer målar läpparna i fluorescerande guld. Det vore som att klaga på att en reklambyrå vill väcka intresse. Ett ”Du-vill-bara-ha-uppmärksamhet” skulle mötas av en oförstående blick och kommentaren: ”Eh, ja, det klart jag vill. Det är ju vad det hela går ut på.” Det som tidigare var skamfullt i beteendet har blivit oförblommerat eftersträvansvärt. Och om vi följer Dr Glas regredierande lista baklänges och betraktar uppmärksamhetssträvanden som den kärleksönskan de i grunden är så visar det sig att det inte heller är skamligt att avslöja att man lever i ett romantiskt och sexuellt bristtillstånd. Det visar om inte annat dating-programmen på teve. För trettio år sedan däremot skulle knappast någon yppa att man lagt ut en kontaktannons. Men det är inte bara vi som slåss om andras uppmärksamhet. Kampen är rentav ännu tuffare från andra hållet, betänk alla rent ofattbara krafter som slåss om vårt intresse, alla informationsmängder som vi måste välja bort, alla som vill värva oss, sälja oss, köpa oss, sälja sig till oss. Det är därför inte konstigt att det är just på distraktionens och koncentrationssvårigheternas område som de psykologiska diagnoserna epidemiskt breder ut sig. De själsliga åkommor som ökar mest handlar i princip samtliga om frågor som har med uppmärksamhet att göra, som i bokstavsdiagnoserna ADHD och ADD, där första versala A och D betyder ”attention deficit”, vilket på svenska brukar översättas med uppmärksamhetsstörning; men vi har också den sociala fobins rädsla för uppmärksamhet, vi har människor med utmattningsdepression och kroniskt trötthetssyndrom som helt enkelt inte orkar med flödet länge; vi har de bokstavligen avskärmade hemmasittande barnen som vägrar gå till skolan; vi har bipolaritetens pendlande mellan att försöka att ta in allt och den överhettade kortslutningen, och vi har demensen som en sista avstängningsknapp och flykt in i glömskan. Vad är detta om inte individens försök att hantera sinnesintryck, fördela ymnigheten, alternativt oförmågan att göra just det. Något vi kanske inte alltid tänker på är att det tycks löpa två slags uppmärksamhetsverksamheter bredvid varandra. Dels en avsiktlig och medveten uppmärksamhet där vi vet vad som intresserar oss och vet vart vi riktar oss. Men vårt nattliga drömliv avslöjar samtidigt en parallell och liksom inofficiell informationsuppsamling, där vi noterar saker utan att veta om det och utan att ens förstå syftet med det. I drömmar ser vi ofta detaljer från dagen innan som vi inte ens vet att vi lagt märke till. Varför drömmer jag om färgen på min chefs skor, varför sysselsätter sig min dröm så intensivt med den där kommentaren eller blicken som jag i vaket tillstånd inte ens noterade? Det tycks alltså vara så att vi minns saker som vi själva inte medvetet uppmärksammat. Sigmund Freud försökte med sin drömteori och sin psykoanalytiska metod just närma sig drömmens inofficiella uppmärksamhet. Inte bara skulle patienten associera fritt under sessionerna, psykoanalytikern själv skulle också lyssna med vad Freud kallade ”en jämnt svävande uppmärksamhet”. Det var Freuds försök att hålla sinnet öppet, att undvika att bara hitta det han sökte eller redan visste. Vetskapen om exakt vad man ska vara uppmärksam på kan ju i värsta fall vara ett sätt att inte vara uppmärksam – nämligen på allt det andra. Dessutom skulle psykoanalytikern vara tyst och disciplinerat hålla tillbaka sina förklaringsförsök; ja, tänk vad ofta anledningen till att någon börjar förklara någonting är rädslan för att bli överraskad. Hur går det till när vi observerar just en specifik sak men inte den andra? Varför går det ibland att dela sin uppmärksamhet och alternera fokus medan det andra gånger tycks fullkomligt omöjligt? Varför lägger vi märke till just det vi lägger märke till? Hur mycket har det med objekten att göra och hur mycket med vår perception? Det psykologin kallar för kognitivt bias eller kognitiv partiskhet – alltså att händelser tolkas utifrån individens förutfattade verklighet – gäller inte bara grupper och individer utan egentligen också varje enskilt sinnestillstånd, den hungrige ser exempelvis på världen på ett väldigt annorlunda sätt än den som är mätt. Ja, blir man inte nästan galen av att tänka kring uppmärksamhet. Man befinner sig ju ofrånkomligen inuti någonting man vill betrakta på avstånd. Att leta efter uppmärksamhet är ju ofrånkomligen ett meta-sökande, ett sökande efter sökandets väsen. Själv drar jag mig till minnes ett tillfälle när min äldste son just lärt sig sjunga ”Blinka lilla stjärna” med hög och tydlig två-årsröst. En kristallklar kväll pekade han på en briljant stjärnhimmel och frågade var stjärnan fanns. Jag svarade givetvis att det fanns jättemånga stjärnor, att dom fanns överallt på hela himlen. Men han såg inte alls nöjd ut utan upprepade sin fråga: ”Var är stjärnan?” Varpå jag pekade på en enda, den starkast lysande, av de ungefär femtusen stjärnor man lär kunna se från jorden med blotta ögat och sa, ”där är den, stjärnan”. Och se, det svaret gillade han. Det var alltså själva mängden som var problemet. En enda utpekad stjärna gav fokus. Och det var väl bra. Om man inte tänker för mycket på de fyratusen niohundranittionio stjärnor han inte såg. Uppmärksamhetens pris. Ulf Karl Olov Nilsson, författare, psykolog, översättare med mera

17 Syys 202011min

Novalis har kallats romantikens poet, men hans storhet ligger i mötet mellan förnuft och känsla. En gyllene medelväg för vår tid, enligt Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I det Första Korinthierbrevet i Nya testamentet kan man läsa följande rader: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” Drömmen om den ogrumlade kunskapen, det rena vetandet, som är så klart att det på något sätt till och med befinner sig bortom orden, följer oss människor. Det är som att det hängde en slöja framför världen. Vi vill lyfta på den, men vet inte om inte sanningen där bakom kommer att förgöra oss. Det var en religiös och mystisk dröm innan det blev en vetenskaplig, att riva av den där slöjan och se sanningen klart. Guds nakna ansikte, den egyptiska gudinnan Isis, eller vårt eget, som stirrar tillbaka mot oss ur avgrunden. Det religiösa, det mystiska och det vetenskapliga sammanstrålar i den tyske romantiske poeten Novalis ofullbordade roman "Lärljungarna i Saïs". Det är en tät, poetisk text, som skildrar en grupp lärljungar som ägnar sig åt att studera naturen, men inte som något kallt vetenskapligt, utan som en sorts bok, en väldig text, skriven med heliga tecken, hieroglyfer, som rymmer hemligheterna bakom själva varat, meningen med allt. Han avslutade aldrig arbetet, som gavs ut några år efter hans död vid 29 års ålder 1801. Men trots att de är ett fragment på drygt 50 sidor, är det en av de mest beundrade och inflytelserika ansatser till roman som skrivits. Novalis är det namn under vilket den sachsiske adelsmannen Friedrich von Hardenberg skrev poesi, filosofiska anteckningar och fragment som detta. Han framställs gärna som urtypen för den romantiske poeten, med sina sköna lockar och blicken som drömskt förlorar sig i fjärran. Att hans ungdomskärlek Sophie von Kühn tragiskt dog ifrån honom då hon bara var 17 år, och att han själv inte hann bli ens 30, har bidragit till myten. Men han var en praktisk man, som studerade till gruvingenjör, liksom hans far före honom, men som intresserade sig för sin samtids tänkande, naturvetenskap och filosofi såväl som den politiska utvecklingen i Frankrike. Det är först vår senare tid som ser motsägelser i denna bredda av intressen. Det praktiska och det svärmiska, religiös mystik och samhällsengagemang gick hand i hand, genom hela upplysningen, och vidare i romantiken. Att Novalis valde den egyptiska orten Saïs som platsen för lärljungarnas studier, berodde på att det där lär ha funnits en staty av gudinnan Isis, med inskriptionen. ”Jag är allt som varit, är och skall vara, ingen dödlig har någonsin lyft min slöja.” Isis som symbol för den ouppnåeliga, absoluta kunskapen var en vanlig bild i 1700-talets europeiska kulturyttringar, som hängde samman med föreställningen att de egyptiska hieroglyferna bar på en ren kunskap, som man kunde få tillgång till om man klarade att tyda dem. Med en ironi, som man kanske skulle kunna kalla romantisk, var det också i Saïs som Rosettastenen 1799 hittades, den flerspråkiga inskriptionen som var den som möjliggjorde Champollions dechiffrerande av hieroglyferna, och därmed också deras avmystifierande ett tjugotal år efter Novalis död. Novalis var en anhängare av upplysningen, men med reservationer. Han såg, liksom flera av hans samtida, den franska revolutionens blodbad som en konsekvens av upplysningens dyrkan av det rena förnuftet, men ställde inte mot detta det rena oförnuftet. Istället ville han ha en upplysning med självreflektion, som inte satte parentes kring vare sig känslan eller tron. Han gjorde i sina skrifter ingen egentlig skillnad på filosofi och poesi, och hans vetenskapliga intressen liksom hans kunskaper om gruvdrift är närvarande likaväl som den ouppnåeliga längtans blå blomma, som han är mest känd för. Hans ideal var en filosofi som inte var ett teoribygge, utan en kritisk aktivitet, i vilken poesi och känsla och självreflektion samspelar i en helhet vars mål är mänsklig mognad, i djupare, och mera ursprunglig mening alltså bildning. Som en tidig prototyp till Wittgensteins yttrande att mitt språks gränser är min världs gränser skriver Novalis, i en kommentar till filosofen Fichte att: ”Känslans gränser är filosofins gränser”. Det handlade för Novalis alltså inte om att sätta känslan över förnuftet, utan om att få dem att samspela. Ett färdigt system kan låsa ens tänkande, men helt utan förutsättningar blir det slumpmässigt istället. I bägge fall blir det meningslöst. Novalis ville läsa, texter såväl som världsalltets hieroglyfer, och uttyda dem i sitt sammanhang, men även låta känslan spela. Hans ideal var filosofi som en aktivitet som sammanfaller med livet. Även i dett för övrigt en föregångare till Wittgenstein. Hans uppväxt i ett pietistiskt hem var säkert en bidragande orsak till detta förhållningssätt. Pietismen var en väckelserörelse inom den tyska lutheranismen, som fick avläggare även här i Sverige. Den var en föregångare till de senare frikyrkorna och betonade personlig fromhet lika mycket som studiet av Bibelns texter. Sedd mot den bakgrunden blir det tydligt att Novalis filosofi, som var ett med hans livsinställning och poesi, i hög grad var ett slags sekulariserad fromhet, i vilken reflektionen över texten och världen skulle samverka med en reflektion över en själv, ens handlingar, känslor och tankar. Den självreflektion det handlar om är alltså inte navelskåderi, inte selfieålderns paradoxalt exhibitionistiska narcissism, utan en sorts självkritisk aktivitet som förutsätter ett engagemang i omvärlden och som i djupare mening handlar om bildning, alltså bildning inte som ansamlande av kunskaper, utan om personlig mognad och andlig växt. Novalis, som var ingenjör och i någon mening vetenskapsman, som rentav själv förde anteckningar med sikte mot en universell, romantisk encyklopedi, var inte heller främmande för systematik i tänkandet, och den vetenskapliga grenen av filosofin jämställde han i hög grad med filologin, den historiskt adekvata närläsningen. Den typ av läsning som utvecklats som ideal inom den protestantiska kristendomens Bibelsyn. Bland Novalis mest älskade verk finns även "Hymner till natten". En dikt som finns i två versioner. En som publicerades år 1800 i bröderna Schlegels tidskrift Athenäum, och en som återfanns efter Novalis död. De skiljer sig åt på flera sätt, varav det intressantaste nog får sägas vara att religionen är så gott som bortredigerad ur den tryckta versionen, medan den är central i det efterlämnade manuskriptet. Diktsviten fördjupar känslan av fördubbling och spegling, där himlens stjärnor återspeglas av gruvans gnistrande kristaller, och allt är en helig text, hieroglyfer som den förstår som vågar lyfta slöjan och se Isis, Gud, sig själv, universum, rakt i ansiktet, inte som i en grumlig spegelbild, utan direkt. Natten är äldre än dagen, mörkret än ljuset, och det gömmer insikter som inte återfinns i solsken. Du måste ha den rätta känslan, gå in i dig själv, men också studera texten, lära dig läsa världen - det han i "Lärjungarna i Saïs" beskriver som: ”... den stora chifferskrift som man varseblir överallt; på vingar, i äggskal, i moln, i snön, i kristaller och stenbildningar, på tillfrysande vatten, i det inre och det yttre av bergarter, växter, djur, människor, i himlens ljus ...”. Det är i mötet mellan tanke och känsla, förflutet och framtida, ljus och mörker, upplysning och romantik, vi finner Novalis, och han pekar vidare, rakt emot oss själva. Torbjörn Elensky, författare Litteratur Novalis: Hymner till natten. Översättning av Gunilla Bergsten, bearbetad och kompletterad av Daniel Pedersen. Faethon, 2020. Novalis: Lärjungarna i Saïs. Översättning av Margaretha Holmqvist. Faethon, 2020.

15 Syys 20209min

Det är med hjälp av språket vi begär inträde i olika gemenskaper. Men vad händer när våra språk dör och förfaller? Det undersöker litteraturvetaren Jimmy Vulovic i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Långt innan psykoanalysen var ett ord på allas läppar, formulerade den 35-årige neurologen Sigmund Freud en teori om språkapparatens sönderfall och försvinnande. Studien fick titeln ”Om uppfattningen av afasi” och publicerades 1891. Han talar där om språkrester, Sprachresten, som är likt skärvor av språk som ”efterlämnat ett utarmat idiom hos afatikern, från en tid när denne ännu var förmögen att tala”. Ibland kan språkskärvorna ”utgöra segment av specifika samtal, deklarationer eller utrop som spelat en avgörande roll i patientens liv innan de blev nästan tysta”. Som i fallet med den brutalt misshandlade mannen vars språk krossades av hårda slag mot huvudet. ”Jag vill ha skydd” var den språkskärva som blev kvar i honom. Därefter upprepade han den frasen hela tiden. En viktig tanke hos Freud är att språkets rester är kopplade till starka känslor, till en stark inre intensitet. Då det gäller den sönderslagne mannen är det ju uppenbart. Och visst kan vi väl ana den oerhörda lättnaden hos den kopist som just hade slutfört ett mödosamt arbete med en katalog när han drabbades av stroke. ”Listan fullständig” blev hans språkliga skärva resten av livet. Det är nog inte till Sigmund Freud som dagens afasiforskning vänder sig, men som så ofta får hans tankar oss och se saker på ett nytt sätt eller ger en stark och poetisk bild av något mänskligt. Som här om människans fångenskap i språket, att en yttre identitet ofta står och faller med grammatik och ordförråd. Antagligen tänkte och kände både kopisten och den misshandlade precis likadant, lika rikt och nyanserat, som innan de tragiska händelserna, men för omvärlden framstod de efter det ändå bara som oändliga upprepningar av tomma fraser. Freuds teori lyfts fram i litteraturvetaren Daniel Heller-Roazens bok ”Echolalia: Att glömma språk”. Titeln säger vad det handlar om, språk som dör och försvinner. Det drabbar oss alla och börjar tidigt i livet. Med avstamp i språkforskaren Roman Jakobsons avhandling ”Barnspråk, afasi och allmänna ljudlagar” från 1941, reflekterar Heller-Roazen över barns jollrande, ett uttryck inför vilket hela världen tycks ligga vidöppen. Spädbarnets fonetiska artikulationskapacitet är nämligen till en början obegränsad. I det till synes meningslösa pladdrandet finns det ljud från vitt skilda språk och språkfamiljer. Barnets möjligheter att bli precis vem som helst är oändliga. Ända till den stund då det lär sig ett specifikt språk. Då börjar en långsam men obeveklig reduktion av spädbarnets potential. ”Kanske är förlusten av en oändlig fonetisk arsenal det pris barnet måste betala för att erkännas medborgarskap i en enskild språkgemenskap”, skriver Heller-Roazen. Det tidiga 1900-talets dadaister drömde sig länge tillbaka till tiden innan vi låstes fast vid ett språk. Hur uppnår man evig lycka, undrar Hugo Ball i Dada-manifestet från 1916 och svarar: Genom att säga dada, helt enkelt. I dada bäddades varsamt en dröm ner. Drömmen om att till slut få vakna upp ur det första världskrigets kollektiva mardröm. Men världen sov oroligt vidare. Jag vill inte ha ord som andra har uppfunnit, fortsätter Hugo Ball, jag vill ha mina egna ord, min egen rytm och egna vokaler och konsonanter också. Allt det låter förstås som nonsens nuförtiden. Och det var det ju också. Det var själva poängen. Men hur tramsigt det än låter i vår tid så visade dada-rörelsen något viktigt om språket, språkinlärning och språkets makt. Gemensamma ord, tecken och grammatik är mönster som vi alla måste underkasta oss för att få tillhöra. Dadaisterna ville befria människan från det. Samtidigt, för att inte helt förirra sig i en romantisering av nonsenslallandet, så måste väl språkets alla möjligheter också framhållas. Prometheus, den förutseende titanen som stal elden från Zeus och gav den till oss människor. Så kallar lingvisten Noam Chomsky den första person som genom någon liten genmutation föddes med en förmåga att förstå grundläggande språkregler och som därmed kunde skapa kognitiv mening och se sammanhang i tillvaron. Enligt teorin föds människans språkförmåga alltså främst för kognitionens skull, inte kommunikationens. Mutationen gjorde i sin tur att Prometheus ättlingar vann stora evolutionära fördelar, eftersom de kunde tänka bättre, mer strukturerat, än andra omkring dem. Exempelvis måste förmågan att föreställa sig den språkliga konstruktionen då, alltså det nu som var men inte längre är, ha inneburit en fördel. Inte minst då det gäller planering och jakt: Varelsen gick här många gånger då. Nu gömmer jag mig här tills den kommer igen. Evolutionen gjorde sedan vad den gör bäst. Människorna med mest gynnsamma förutsättningar i en miljö, det vill säga dem med förmågan att tänka strukturerat, överlevde medan andra gick under. Och längre framåt vägen, då språkgenmutationen väl segrat, kom någon på att de språkregler som länge hade strukturerat tankarna även kunde användas för att kommunicera med andra. Det är förstås ingen som vet säkert var, när, hur och varför språk uppstod. Chomskys teori är bara en av många andra. Mer är dock känt om hur språk fortlever. Fysikern och lingvisten Sverker Johansson berättar i boken ”På spaning efter språkets ursprung” att människans solidaritet och hjälpsamhet är centrala faktorer för vår arts språkliga och evolutionära framgångar. Visserligen kan andra arter också kommunicera, men det sker inom ramen för kommunikationssystem som är begränsade till ett här och ett nu. Vi har däremot förmåga att skapa oändliga ordkombinationer och tala om vad som hände igår, det som händer idag och vad som kanske kommer att hända imorgon. Dessutom kan vi ljuga och dikta ihop saker som inte existerar. Och hur svårt det än kan vara att tro det, så är människan i jämförelse med exempelvis schimpanser mindre misstänksam och fientligt inställd till sin nästa. Vi lär av varandra och den öppenheten har gett oss utvecklade gemensamma språk som gjort oss till evolutionära vinnare. Av just den anledningen är det väl därför lite av ett ödets ironi att det nu, i den möjliga kommunikationens allra främsta tidevarv, tycks vara så hemskt svårt att verkligen tala med någon. De skyttegravar som vi så ihärdigt och aggressivt gräver i sociala medier är kanske vår tids Babel, en förskingring som blir resultatet av något som egentligen skulle kunna ha fört oss samman. Det gränslösa internet är nu så fullt av dragna gränser där vi om och om igen står och skriker våra vassa språkrester, skriker samma tomma fraser till andra grupper som inte heller verkar vilja lyssna till någon annan längre. Och det mest tragiska i hela den historien är väl att grupperna i ivern att göra sina röster hörda, sina identiteter gällande, glömmer att språk bara till hälften består av att tala och skriva. Den andra hälften är att lyssna, läsa och tänka. Det är ju bland annat därför som det är så svårt för lingvister att bestämma om ett språk dör med den siste talaren, eller om det dog redan då den siste lyssnaren gick ur tiden. Jimmy Vulovic, litteraturvetare

10 Syys 202010min

Sverige har länge brottats med snapphanarna. Är de terrorister, frihetskämpar eller både och? Dan Jönsson reflekterar över en grupp som fortfarande vägrar passa in. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Soldaterna kommer i gryningen. Deras order är att ödelägga och bränna ner varje hus i byn, döda alla män mellan 15 och 60 år, föra bort djur och allt annat av värde, och noga se till så att befolkningen inte får tillfälle att komma undan. Men invånarna har blivit varnade, och under de två dagar ödeläggelsen pågår påträffas bara en gammal man, som inte orkat fly. Han avrättas omedelbart. I byarna i närheten fångas några motståndsmän levande. En av dem döms att få armar, ben och bröstkorg krossade under ett hjul, fotsulorna brända med glödande järn och därefter – ännu levande – spetsas på en påle som drivs in vid ändtarmen och ut genom näsan. En annan spikas levande upp på kyrkporten. Var befinner vi oss? I något hörn av den Islamiska Statens kalifat? På Balkan under nittiotalets inbördeskrig? Nej: platsen är Örkened i norra Skåne, tiden slutet av april 1678. Krigen mellan Danmark och Sverige, som har pågått med vissa avbrott under hela sextonhundratalet, är inne i en avgörande fas; de skånska provinserna är på väg att ohjälpligt förloras för det danska riket, och den svenska ockupationsarmén går fram med oerhörd brutalitet mot de brokiga skaror av friskyttar, bondeuppbåd och rena rövarband som fortfarande slåss mot den nya överhögheten. I de samtida domstolsprotokollen samlas de alla under invektivet ”snapphanar”; jag tänker mig att motsvarande term idag skulle vara ”terrorister”. En trollformel, med andra ord, som ställde dessa fiender utanför de krigets konventioner som – faktiskt – existerade även på sextonhundratalet. Därmed kunde man praktisera dessa grymma, medeltida avrättningsmetoder utan urskillning och ofta utan rättegång – ”till skräck och varnagel”, som kung Karl XI skrev i sin order om Örkenedsmassakern. Som alltså inte riktigt blev någon massaker. Snapphanarnas listiga katt- och råttalek med den svenska armén har avsatt en hel flora av myter och legender, inte sällan med ett lätt romantiskt skimmer. I Skåne och Blekinge lever de sitt eget liv i landskapet. Lite varstans finns en gammal ek som det ska ha dinglat snapphanar i. Och nästan varje skånsk kommun har sin snapphanevägen. Men samtidigt tycks de på ett skevt sätt befinna sig vid sidan av historien, som om vi inte riktigt vet vad vi ska göra med dem. I byn på slätten, där jag nu bor, kan jag knappt gå utanför dörren utan att stöta på en minnesskylt över det avgörande, blodiga slaget vid Lund, den 4 december 1676, där nästan 10 000 människor dog. Men det är på något vis data utan liv, de där skyltarna; de säger ingenting om byarna som brändes ner, om människorna som fick fly från sina hem. Villaområdet utanför Lund, där jag växte upp, ligger mitt på slagfältet, och som liten grävde jag i jorden efter kanonkulor och andra skatter från när det begav sig. Långt senare fick jag höra att när villorna byggdes schaktades det översta marklagret bort och hamnade på andra sidan stan. Historien kom i oordning. Jag har alltid tyckt att det säger en del om hur man idag förhåller sig till dessa händelser. För att en stor del av det som kallas Götaland har en historia som skiljer sig från resten av Sverige, och dessutom innefattar en berättelse om ockupation och våld, är inget man gärna pratar om. Faktum är att jag uppfattar det som något man i Skåne nästan tycker är lite pinsamt. Snapphanarna var säkert dristiga och förslagna, men i historien hamnade de på den förlorande sidan. När jag gick i skolan fick vi lära oss att Sverige är ett mönsterexempel på en nationalstat, med naturliga gränser åt alla håll där det ligger mellan Östersjön, Skanderna och Torne älv. Men gränser är sällan naturliga. Och Sverige är ingen nationalstat: det är ett imperium. Visserligen ett numera stympat imperium, men med ett imperiums historia och reflexer, som då och då visar sig än idag. Där ligger snapphanekrigen som en sten i skon – de passar inte in i den historiska sensmoralen; för på något vis utgår vi ju från att en historia ska följa en förnuftig, moralisk utvecklingskurva. Svårigheterna för det svenska majoritetssamhället att erkänna övergreppen mot den samiska befolkningen visar hur djupt sådana reflexer sitter. Men allt beror förstås på vilket perspektiv man har. Om vi gör tankeexperimentet att Danmark hade vunnit kriget är det väl troligt att snapphanerörelsen skulle ha fått en helt annan moralisk nimbus. Ett kanske mer fruktbart sätt att se på saken är att betrakta den i ett större kontinentalt sammanhang – då blir snapphanetidens grymheter en våldsam utlöpare av den franske kungen Ludvig XIV:s expansionskrig i Flandern, precis som de etniska rensningarna i inbördeskrigens Jugoslavien var en följd av de geopolitiska omvälvningarna efter Sovjetunionens sönderfall, och det brutala IS en konsekvens av USA:s krig mot Irak. Men snapphanerörelsen kan också ses i skenet av en gränsöverskridande historia om folkligt motstånd; kanske var den, som den svenske historikern Alf Åberg skriver, ett av de sista europeiska bondeupproren – eller, som hans danske kollega Knud Fabricius föredrar att se den, ett av de tidigaste exemplen på en partisan- eller gerillarörelse. Knud Fabricius beskriver i sitt stora verk om Skånes övergång till Sverige snapphanerörelsen som i första hand ett ekonomiskt fenomen. Krigen var helt enkelt förödande för böndernas försörjning, särskilt i skogsbygderna där gårdarna var mindre, hushållen mer trångbodda och de ekonomiska marginalerna knappare. Om en bonde med auktoritet i byn bestämde sig för att ta värvning i något av de halvofficiella friskyttekompanier som organiserades efter krigsutbrottet 1675, var det troligt att andra följde efter. Snapphaneriet var alltså ett sätt att försörja sig, men saknade därför inte en politisk dimension, skriver Fabricius. Friskyttarna vände aldrig vapnen mot den egna – alltså danska – armén; å andra sidan utgjorde de, och förstås de skaror av fredlösa som ofta omgav dem, ett ständigt bekymmer för den bofasta befolkningen. Som Alf Åberg antyder kan våldet också ses som ett uttryck för lokala klasskonflikter mellan bygdens besuttna och egendomslösa invånare. Och bönderna, som inte sällan var i familj med snapphanarna, straffades alltså hårt om de samarbetade. Nedbränningen av Örkened är ett i raden av exempel. Sextonhundratalets partisankrig i de skånska och blekingska skogsbygderna hör till den skandinaviska historiens mest komplexa problem, med stor begreppsförvirring och brutala övergrepp från alla sidor. I de nationella berättelserna – både den danska och den svenska – blir de som mest en fnurra på den röda tråden. Istället tvingar de fram ett alternativt perspektiv på historien, underifrån och från sidan, och belyser som i förbigående det som utgör själva sensmoralen i all imperialistisk historieskrivning, nämligen pacificeringen av den underlydande befolkningen. Dåtidens svenska administration talade om ”uniformitet”. I Skåne genomdrevs den som ett resultat av både hot och lämpor, med privilegier och utbildningsinsatser, förtryck och folkfördrivning. Som Fabricius konstaterar: motståndet demoraliserades, och framstod med tiden som utsiktslöst. Den kanske siste snapphanen, Nils Tuason från Vittsjö, dömdes så sent som år 1700 att ”halshuggas, parteras och steglas”. Men i historien fortsätter snapphanarna än idag att skapa oordning, vägra passa in. Fortfarande fredlösa, på sätt och vis. Dan Jönsson, kulturjournalist

27 Elo 202010min

I Sverige blir rysk samtida prosa ibland synonymt med de stora minnes- och vittnesskildringarna. David Isaksson visar upp en annan sida när han presenterar Dmitrij Danilovs litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den ryske författaren Dmitrij Danilovs bok ”Det finns saker som viktigare än fotboll” tar avstamp i att han bestämmer sig för att se och skriva om samtliga Dynamo Moskvas matcher under ett år. Inspirationskällan finns i USA, där Stewart O'Nan och Stephen King följde baseballaget Red sox under hela 2004, i boken ”Faithful”. Men skillnaderna är stora. Medan de båda amerikanska författarna är hängivna Red sox-fans så är Danilovs fotbollsintresse begränsat. Och medan 2004 var ett häpnadsväckande år för det Bostonbaserade baseballaget, med seger i World series för första gången sedan 1918, så var Dynamo Moskvas säsong, precis som alltid, ganska medioker och odramatisk. Som i flera av sina andra verk skapar Danilov litteratur av händelser som i sig saknar spänning. Något som dras till sin spets i boken ”Sitta och se”, där han rapporterar ”live” från olika platser, som ett torg i Velikij Novgorod eller en bänk i Brjansk. På sin telefon skriver han ner vad som händer omkring honom. I ett kapitel från Moskva sitter han, den 29 juli 2013 klockan 21:00, på Tverskojbulevarden, inte långt från Pusjkintorget. På en parkbänk ser han två unga män som dricker alkohol ur en plastmugg. En av dom har ”en Ipad i ena handen och en orange ballong i den andra”. En flicka sluter upp och börjar dricka med som . En man i vita shorts och bar överkropp sätter sig på bänken bredvid och ”bara sitter där”. Och så där fortsätter det. Danilov visar hur en sommarkväll på en boulevard i Moskvas centrum kan se ut. Här finns bara samtid. Danilov skildrar det han ser med en lågmäld humor som kan föra tankarna till Erik Andersson. Om man följer utgivningen och kulturjournalistiken kring ryskspråkig litteratur i Sverige ger kanske det här en förvånande bild. Ryskspråkig litteratur handlar väl om hemsökelser från Sovjetunionen och den omöjliga jakten på sanningen bakom propagandans dimridåer? Med framstående namn som Ulitskaja, Stepanova, och Aleksijevitj? Det är förvisso sant att minnesbearbetningen är en viktig del av den ryskspråkiga samtidslitteraturen, något som inleddes redan på 1960-talet. Men den är långt ifrån så dominerande som man kan tro om man bor i Sverige. Litteratur behöver inte handla om det förflutna och inte heller vara ett vittnesmål om hur det är att leva utan demokratins alla rättigheter. Den kan helt enkelt handla om vardagen i världens till ytan största land. Om man ska säga ett ämne som präglar Dmitrij Danilovs litteratur så är det dagens Moskva. Hans texter är hyperlokala. Ofta nämns tunnelbanestationer, stadsdelar och gatuadresser. Han tycker om Moskva på ett sätt som nog få i Sverige tror är möjligt. I webbtidningen Moskoviten får han frågan om vilken stadsdel han tycker sämst om. ”Någon sådan finns inte” blir svaret. När han ombeds avsluta meningen ”I Moskva behöver man ändra på…” så säger han ”Inget alls. Allt är bra”. Det finns säkert en del i ironi i svaren, men jag är övertygad om att kärleken till staden är äkta. Det Moskva som beskrivs hos Danilov är inte ett imperialistiskt tredje eller fjärde Rom. Det är inte heller 90-talets gangsterstad med vulgär glamour. Det är en megapolis där miljontals människor tar tunnelbanan till jobbet. De önskar saker vore enklare och vill mest leva sina liv ifred. Ett av de mest framgångsrika sätten att gestalta detta har visat sig vara på scen. Dmitrij Danilovs komedi ”Mannen från Podolsk”, som först sattes upp på Rysslands mest kända oppositionella teater ,Teatr.doc, uppges nu spelas oftare än Tjechovs ”Tre systrar” och ”Måsen”. Det komiska framträder redan i titeln: Podolsk är en så omärkvärdig plats, att en man därifrån inte låter som någon särskild alls. Podolsk är en stad i det område runt Moskva som kallas Podmoskovje, ett slags ingenmansland där städerna ligger för långt ifrån huvudstaden för att vara del av den, men för nära för att ha en egen identitet. I Podolsk finns ett äldre centrum som numera är omgivet av stora områden med nybyggda höghus. Där bor framförallt unga familjer som pendlar in till Moskva. Någon hjälte är inte heller pjäsens huvudperson Nikolaj Stepanovitj Frolov. Han är i 30-årsåldern och tillhör den stora grupp i Moskva som är välutbildade, men som lever i en ekonomisk prekär situation. De som i Ryssland kallas ”kontorsplankton”. Ett slags lägre medelklass som har råd köpa smartelefon, men aldrig en lägenhet. Handlingen utspelas på en polisstation. Mannen från Podolsk är gripen och frågar varför. ”Det är det vi ska ta reda på”, förklarar polisen.”Griper ni först och tar sedan reda på varför?” undrar Mannen från Podolsk ilsket. ”Det där är olika”, svarar polisen. Här är det är lätt att tolka Danilovs pjäs som en kommentar till att rysk polis är maktfullkomlig och den kan göra lite som den vill, men pjäsen är inte politisk på det sättet. Ett förhör börjar och polismannen frågar om den gripnes adress. ”Moskvalänet, staden Podolsk, Röda gardets boulevard, hus 15, lägenhet 36””Antal invånare?” ”Vaddå antal invånare?” ”Antal invånare i Podolsk?””Vaddå antal invånare i Podolsk?” Polisen framhärdar med sin fråga och Mannen från Podolsk gissar till slut på 100-150 000 invånare vilket gör en annan gripen man på polisstationen upprörd. ”Är du dum i huvudet? Det är ju nästan 300 000. Podolsk har ju slagits ihop med Klimovsk”. Vad vi i publiken trodde skulle bli ett skenförhör med syfte att sätta dit Mannen från Podolsk blir istället en absurd dialog. I förhöret ska Mannen från Podolsk svara på meningslösa frågor som när Podolsk grundades. Polismannen tycks efter ett tag också vara en fånge i det här spelet. I början är han aggressiv, men under pjäsen görs han mer mänsklig. Danilovs pjäs ”Ögonvittnesskildringar” inleds med att en man ligger död på scenen. Han har tagit livet av sig. Vi får sedan träffa personer som varit i hans närhet. Grannar, arbetskamrater, arbetsgivare och andra, berättar om honom. Några kände honom lite, andra la knapp märke till honom. Med ett imponerande gehör för variationer i språkbruk och ordval visar Danilov upp ett galleri av verkliga typer från dagens Moskva: Den självsäkre försäljaren, managern, den omtänksamma flickvännen. Var och en med livet kringskuret på sitt sätt. Vittneslitteraturen har en stark tradition i Ryssland och är nära förknippad med minneslitteraturen. Men personerna i ”Ögonvittnesskildringar” har inget stort brott att vittna om, utan bara ett vanligt liv. De berättar om brist på pengar, om förhållanden som inte fungerar, om liv som ter sig meningslöst. Om en högst alldagliga tillvaro i dagens Moskva. David Isaksson, frilansjournalist tidigare bosatt i Moskva under tio år

25 Elo 20209min

Att vara förälder kan förvandla den mest principfasta människa till en uppgiven version av Groucho Marx. Helena Granström söker stöd för principlösheten hos drottning Kristina och Gunnar Ekelöf. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hur bör man leva? Frågan har sysselsatt filosofin så länge att det inte verkar osannolikt att det var den som gav upphov till det filosofiska tänkandet till att börja med. De svar som getts har förstås sett mycket olika ut genom historien, och haft skilda fokus: från dygdeetikens betoning av den moraliska agentens egenskaper och karaktär, till pliktetikens emfas på handlingen som sådan, och vidare till utilitarismens koncentration på handlingens konsekvenser i bedömningen av dess moraliska värde. En sak har emellertid nästan alla dessa svar haft gemensamt, nämligen viljan att formulera det riktiga levnadssättet i en eller flera absolut giltiga regler. Också den praktiska filosofin är med andra ord påfallande teoretisk, i bemärkelsen att dess frågeställningar rör sig i sfären av det allmänna och generella – och därmed lämnar mycket litet utrymme för den individuella människan, liksom för det specifika sammanhang i vilket hennes moraliska övertygelse ageras ut. Och ändå tycks det – åtminstone ur den enskilda människans perspektiv – knappast finnas så mycket mer än omständigheter och individualitet, sammanvävda på ett oöverblickbart och inte sällan motsägelsefullt sätt. Är det inte i själva verket just motsägelsen, denna styggelse för varje filosofiskt system, som mer eller mindre utgör essensen av att vara människa i världen? En tänkare som kommer närmare den mänskliga erfarenheten än såväl Platon som Kant är i så fall den svenska stormaktsdrottningen Kristina – kanske mest känd för att ha abdikerat från tronen i protest mot Sveriges skrala kulturella utbud, och möjligen också för att oavsiktligt ha orsakat filosofen René Descartes död i lunginflammation genom att bjuda in honom till sin råkalla huvudstad – men som också var författare, bland annat till en samling aforistiska betraktelser, så kallade maximer. ”Man måste trotsa lyckan, men man får inte sluta hoppas på den” heter det i en av dessa – fast i den nästa: ”Man måste hoppas minst på det som man önskar mest.” ”Hur mycket man än misstror sig själv, ska man lita på sig själv mer än på någon annan.” – och samtidigt: ”Att inte lita på sig själv är ett slags klokhet.” ”Man är varken präktigare eller frommare för att man är lortig och ovårdad.”, men å andra sidan: ”Människor som tillbringar livet med en kam framför spegeln är inte värda att leva.” Maximen som form uppstod, skriver maximernas översättare Horace Engdahl i sitt förord till den svenska utgåvan, delvis som svar på ett behov av att ”tala utanför regelboken”; att utvinna kunskap ur sin direkta livserfarenhet, och att kunna dela denna kunskap med andra utan krav på strikt överensstämmelse med kristendomens eller den antika filosofins påbud. Om texten talar till sin läsare med någon auktoritet, är det en auktoritet som härrör från texten själv, inte från dess avsändare. Något som också befriar den från alla krav på konsekvens: Med maximen, noterar Engdahl, gör författaren fritt bruk av rätten att motsäga sig själv – en rätt som tillkommer varje fri ande, och i synnerhet varje aforistiker. Att utifrån Kristinas många utsagor om godhet, gudstro och idealt härskarskap dra slutsatsen att hennes maximer utgör ett slags livsråd vore alltså att missta sig. För, vad ska läsaren av en självhjälpsbok i levnadskonst göra av sentenser som ”Man är som sin kärlek”, ”Människohjärtat kan ingen förstå sig på” eller ”Man vänjer sig vid allt och tappar lusten för allt”? Men å andra sidan är det kanske alltså just denna brist på klarhet och entydighet som gör texten förmögen att förmedla någon verklig visdom om det mänskliga livet. Särskilt välbekant med det principiella förhållningssättets tillkortakommanden är kanske den som någon gång ägnat sig åt föräldraskap – en praktik som knappast klarar sig utan en stark känsla för rätt och fel, men där den devis som kändes rätt den ena dagen nästa dag framstår som minst sagt tvivelaktig. ”Gå aldrig ifrån ett gråtande barn” är kanske bra till dess att barnet fyller tre eller så – men när fyraåringen med ett nöjt leende konstaterar att han även vid nästa dagislämning tänker gråta och förtvivla, ”tills du, mamma, ger upp”, inser till och med jag att det kan vara dags att ompröva den. Moderskapet har med andra ord förvandlat mig till en uppgiven version av Groucho Marx: Det här är mina principer. Men om det visar sig att de inte fungerar har jag andra. Och vad skulle det, egentligen, vara för fel med det? En röst som jag föreställer mig skulle kunna ta min etiska flexibilitet i försvar är den brittiska filosofen och författaren Iris Murdoch, som riktade skarp kritik mot synen på moralfilosofin som en gren av vetenskapen, vars mål är en universell, objektiv och faktabaserad utvärdering av varje given moralisk situation. Moral, menade Murdoch, är någonting som inte låter sig uttömmas av enkla begrepp som gott eller ont, utan med nödvändighet inbegriper mer komplexa mänskliga kategorier som sorg, förundran, humor och respekt. När den moraliska handlingen väl utförs, är en stor del av det moraliska arbetet redan gjort inuti den som handlar. Det moraliskt relevanta i dagislämningens scenario skulle i så fall inte vara huruvida jag slutligen hystar över min hulkande son i hans snälla frökens famn, eller kapitulerar och cyklar hem med honom igen, utan det faktum att jag överhuvudtaget förhåller mig till honom som ett subjekt vars tankar, drivkrafter och känslor det är meningsfullt för mig att försöka leva mig in i och förstå. Men så snart jag försökte göra en princip av detta skulle jag alltså ofrånkomligen stöta på problem – faktum är att inte ens det till synes så oskyldiga budskapet hos den så kallade gyllene regeln är vattentätt om det verkligen tas till sin spets. ”Man ska aldrig göra andra något annat än det man skulle vilja att de gjorde en själv.” Ska vi alltså förstå detta som att det ger masochisten ett frikort att slåss? Å andra sidan – den sanna masochisten kommer väl inte att vilja slå någon annan än sig själv, så kanske är det här inget problem i praktiken. Men ändå: Som universell grundsats är detta omhuldade imperativ utan tvivel ofullständigt. Och med kristendomens kärleksbudskap är det förstås likadant: ”Älska din nästa såsom dig själv.” Men om jag inte alls älskar mig själv? Det finns ingen så allmängiltig regel, skriver Kristina, att den inte medger några undantag – och jag blir allt mer benägen att tro att just denna utsaga är så nära en funktionell livsprincip som det är möjligt att komma. Kanske är det principiella misstaget verkligen att tro att det är möjligt att upprätta några principer överhuvudtaget. Vad livsmotton anbelangar har jag själv de senaste tio åren eller så lutat mig mot poeten Gunnar Ekelöfs robusta fras: ”Det opraktiska är det enda praktiska i längden” – en hållning som jag låtit låna sin förtröstan till allt ifrån fjällvandringar och överambitiösa odlingsprojekt till hängivet moderskap och kärleksaffärer med dåliga odds. Å andra sidan konstaterar författaren några rader tidigare i samma dikt att det är lika ”svårt att vänja sig vid sig själv” som att ”vänja sig av med sig själv” – vilket i sig skulle kunna läsas som en utsaga om de abstrakt programmatiska levnadsreglernas inneboende begränsning. Så hur bör man då alltså leva? Tja – det beror väl på. Helena Granström, författare Litteratur Kristina: Maximer. Översättning: Horace Engdahl, i serien Svenska klassiker utgiven av Svenska Akademien i samarbete med bokförlaget Atlantis, 2019.

19 Elo 202010min

Hon förhåller sig inte till ett original, utan till en kopia av en kopia. Utan någon sanning i botten. Så beskriver Kristofer Folkhammar den kanadensiska författaren Anne Carsons poesi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades den 5 maj 2015. För någon månad sedan stod jag och trängdes på ett utsålt Vega i Köpenhamn. Stämningen var i det närmaste extatisk när Sharon Needles, Adore Delano, Bianca del Rio och de andra dragdrottningarna från teve-programmet RuPauls Dragrace äntrade scenen. RuPauls Dragrace är en dokusåpa i stil med Top Model och Project Runway – fast för drag queens. I varje avsnitt ska deltagarna skapa dragunderhållning utifrån nya utmaningar, och i varje avsnitt skickas en drottning hem efter ett läppsynk-battle. I slutet av varje säsong koras "Amerikas nästa dragsuperstjärna" av draglegenden RuPaul personligen. Programmet vilar såklart på samma fundament som andra dokusåpor: individualistiska skitdrömmar om den enskildes framgång, och bitchiga intriger mellan de tävlande. Men här anas också emellanåt ett systerskap – arbetsrummet bakom catwalkpodiet i RuPauls Dragrace är inte bara en kokande kittel av rivalitet, utan också en plats där utstötta freaks från olika samhällsklasser möts och blir superstjärnor istället för mobboffer. Och dragshowen, när den är riktigt bra, fungerar både som en populärkulturens skrattspegel, och som en kritisk instans, när den genom sina teatrala överdrifter lyckas vända upp och ner på, och avtäcka bristerna i, de konventioner som iscensätts på scenen: könsroller, stereotypa karaktärer och manér. Den kanadensiska författaren Anne Carson arbetar också med drag, fast i poesins form. Som professor i klassisk grekiska har hon en självklar koppling till fragmentetestetik – den lösgjorda delen som flyttats genom tid och rum för att tolkas och traderas på nytt. Carson har gett ut böcker sedan 1980-talet. Dikter, essäer, översättningar, skådespel – och ofta blandar hon mellan stilarterna. På svenska finns hittills tre böcker översatta, och två av dem hänger ihop. Röd självbiografi, som gavs ut på engelska 1998, och Röd doc, som kom femton år senare. I dessa böcker utgår Carson från den antika myten om hjälten Herakles tionde stordåd: att hämta den trehövdade jätten Geryons röda boskap. I myten besegrar Herakles Geryon med våld, men i Carsons tappning krossar Herakles Geryons hjärta. I ett poröst utformat landskap, som är en blandning mellan mytens röda ö och något som skulle kunna vara ett samtida Kanada, är Geryon ett förvirrat barn, och sedermera en förälskad tonåring. Den tafatte Geryon försöker greppa sin plats i världen genom en märklig självbiografi, bestående av skulpturer, fotografier och anteckningar. Men en natt kliver Herakles av bussen från New Mexico och monsterpojken Geryon förlorar allt. Inför den ständigt bortvända James Dean-vagabonden Herakles, som strålar av säkerhet och sex. I Röd doc återser det forna kärleksparet varandra efter många år. Geryon har övergivit sin självbiografi men har fortfarande nära till smärtan från kärleksförlusten. Han heter bara G nu. Och han längtar efter Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – alltså, han längtar efter den text, det objekt, som förmått göra skön konst av det som gått förlorat. Herakles har varit i krig och bytt namn till Sad But Great – Sorgsen men mäktig, eller framstående, och lider av posttraumatisk stress. I den här berättelsen är han ännu mer igenkännbar som en amerikansk, samtida gestalt. Tillsammans med en ny karaktär, Ida, som verkar ha kommit springande till dem från en Gertrude Stein-roman, flyter karaktärerna iväg på en sorts roadtrip. Via en isgrotta där det förgångna kan tänkas bevarat i den stelnade massan, en psykiatrisk klinik där det förflutna kan grävas fram. Resan bär mot döden. Till Geryons älskade mors sjukbädd. En del av njutningen med att läsa Carson ligger i hur hon med så radikal oförutsägbarhet sammanför olika genrer och olika tider. I sin poesi går hon emot konventioner som säger att enheter som antika myter, Emily Brontës romaner och hennes egen vardag är ofrånkomligt uppdelade. Hennes poesi går emot konventionen som tar dessa enheter för ofrånkomligt avskilda från varandra av en naturlig ordning. På ungefär samma sätt beskriver queerteoretikern Judith Butler hur förhållandet mellan kön och genus kan dramatiseras och avnaturaliseras i en drag-performance. Carson förhåller sig inte till ett original, utan till en kopia av en kopia. Utan någon sanning i botten. Och att läsa samman Carson med drag-estetik är att starkt påminnas om hur mycket det litterära konceptet "genre" har gemensamt med det sociologiska konceptet "identitet". Det var Carsons svenska översättare, Mara Lee, som under en föreläsning gjorde mig uppmärksam på drag-estetiken i Carsons verk. Men då genom den feministiska teoretikern Elizabeth Freemans begrepp "temporal drag" – ett uttryck som Freeman använder när hon undersöker konstverk som går emot en enkel, linjär historieskrivning. Konstverk där det förflutna och nutiden pågår samtidigt. Och där politiska kamper som kan förefalla avslutade, som till exempel ACT UP-rörelsens kamp för vård till aidssjuka i USA under 1980-talet – används för att osäkra betraktarens upplevelse av nuet. Och kanske till och med få den att föreställa sig möjliga framtider i ljuset av omvälvande historiska händelser. Tillbakablickarna i verk som arbetar med "temporal drag" blir inte så mycket nostalgi, som möjligheter, idéer om andra ordningar. Carsons poesi drar oss bakåt i tiden, får oss att hålla fast i något främmande, något som inte passar in i samtiden, som inte låter sig integreras, och som därför visar saker i nytt ljus. Röd självbiografi: "I mötet med en annan människa får ens egna handlingar skärpa". Det säger något om Carsons estetik, och här skulle "människa" kunna bytas ut mot tid: "I mötet med en annan tid får den egna tillvaron skärpa." Och när jag stod där i trängseln på Vega. Med Carsons böcker Röd självbiografi och Röd doc i huvudet, och betraktade den stundtals gnistrande dragshowen framstod Carsons skrivsätt som direkt överensstämmande. Här fanns samma känsla av konstnärlig möjlighet. Samma lockelse genom förskjutning och omkastning. Samma vassa tajming i kvickheterna. Där och då framstod det som om endast idiomen och rekvisitan skilde Anne Carson och RuPauls Dragrace åt. Istället för peruker: hjältar ur antik mytologi. Istället för klackar: citat av Emily Dickinson. Istället för lösnaglar: psykoanalys. Trots att Anne Carson är en spränglärd professor, bär hennes texter på samma ystra lätthet som en dragshow. Hennes stil är klar. Hennes iscensättningar lätta. Hon låter de antika gestalterna säga "kuk" och referera till "Dunkin' Donuts". Herakles har en mormor som en gång träffade Virginia Woolf. Men det finns också en skarp gräns kring dessa omflyttningar och sammanfogningar. Professor Carson lämnar sällan sitt eget klassrum. Nästan allt material hon arbetar med utgår från en mycket västerländsk bildningstradition. Och kanske är det detta som möjliggör en del av Carsons lätthet. Att hon trots allt rör sig på ett begränsat fält, i ett universum där saker enkelt hakar i varandra – olika tider, javisst, men definitivt delar av samma kanon. Carson är en humoristisk, och alltid djupt melankolisk drag poet. Hennes ommöblerande diktföreställningar är mångtydiga, men aldrig godtyckliga, precis som med den lyckade dragshowen. Carson är trots yvigheten ofta spot on. För hur känner sig egentligen den vilsne tonårsbögen? Jo, som ett rött monster med knöliga vingar som inte förmår bära honom. Eller: Hur känns den språkliga erfarenhet, som säger att vi aldrig helt möts i våra enskilda förnimmelser? Hur ser din färg rött ut?, som Sonja Åkesson, och Ludwig Wittgenstein hade uttryckt saken. För mig är rött färgernas färg. De starka känslorna, de alarmerande situationerna, det som står ut. Stoppljus. Varningstriangel. Solens sista döende strålar. Röda dagar i almanackan. Röd matta. Red light district. Rödluvans kappa i den mörka skogen. Röd ros. Att se rött. Eld. Djävul. Vrede. Revolution. Hjärta. Kärlek. Krig. Blod. Men Carsons böcker är stilla, koncentrerade. Hennes röda monster är sorgset och eftertänksamt. På ett ställe i Röd självbiografi står det, när Herakles och Geryon möts för första gången, att där uppstod "ett sådant ögonblick som är motsatsen till blindhet." En formulering som präglar hela Carsons röda dragshow: En sådan stark färg. Ett sådant avslöjande iscensättande. Ett sådant språkarbete, som gör orden nästan taktila, relief-artade, genom textens tvära brott och sätt att överraska. I hur det outhärdligt röda gräset överfaller Geryon på väg till skolan. I tomaten han gör en skulptur av till sin självbiografi. I hans vallmostjälk till hals. Och när en antik hjälte som Herakles, som är en avlägsen och ofarlig sagobild för oss idag, en stelnad prototyp, sänks ner i nutiden uppstår ett kalas av språkliga effekter. Genom sin poetiska drag upplyser dikten oss om att den där absurda hjältefiguren, som kan te sig så fjärran, fortfarande lever och verkar – i exempelvis amerikansk militärism, och i alla möjliga bilder av män. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker

21 Kesä 202014min