Det sista brevet till Lord Byron

Lord Byrons memoarer brändes, men kvar finns över 3000 brev. Per Bergström skriver ett svar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Min käre LB,

Jag har länge försökt komma ifatt dig, men inser nu att det är försent. Jag sökte dig på åstranden i Cambridge, men förgäves, på tjurfäktningsarenan i Cadiz och blodstänkta fält i Waterloo, jag såg inte dig men väl ditt namn inristat vid Genèvesjöns strand precis som på Poseidontemplet i Sounion, jag lyfte på masker på karnevalen i Venedig och viftade undan fåglar i ett florentinskt menagerie. Måhända var det för att jag till skillnad från dig inte förmådde simma över Bosporen som jag inte ens i Grekland han ikapp.

Nu beger jag mig mot Hucknall för att slutligen få möta dig. Ja, du läste rätt. Hucknall intill det Newstead Abbey du en gång lösgjorde dig ifrån. Det är där du slutligen vilar, även om ditt hjärta är kvar i Grekland och Missolonghi. Skilt från din lekamen, precis som Shelleys, efter att ni på stranden i Viareggio lyfte hans hjärta ur begravningsbålet för att överlämna det åt Mary.

Du ska veta att hon kom att vårda det, i en låda omvirat av en dikt, ända till sin död. Och Grekland vårdar ännu ditt. Ja, Grekland blev verkligen befriat. En förhoppning som blev din död, men att du anslöt dig till dem hjälpte dem att ena sig i sin frihetskamp mot den överhet du föraktade, var den än förekom. Vi hade behövt dig här idag för att fortsatt blotta de maktgalna.

Och i Grekland hyllas du som frihetshjälte. Jag har sett ditt namn på gator, torg och stadsdelar och du reser dig från socklar över mången stad.

Vid Akropolis är det lätt att förstå den avsky du kände för Lord Elgin. Hur du fnös åt hans försvar över att Parthenonfriserna bort till avskydd nord bestörta röva. Den avsmak du kände för det engelska barbariet när du såg dem packas i hamnen i Pireus

Kall är den själ, som ej på Hellas ser
Med älskarens känslor vid sin älsklings grav!
(…)
Vars smycken Albion förde bort på hav,
När just dess skydd de kunnat bäst behöva!

Och vad hade denne Elgin att sätta emot din penna, som var lika vass mot adelsmän, hovdiktare och gemena kritiker, som mot dina kollegor, där Wordsworth av allt som trist och folkligt är kokar ihop sin poesi, och Coleridges penna åt Morning Post ger aristokrati.

Ja, jag minns hur du till slut vände dig mot självaste din bundsförvant John Murray. Ni två som var omöjliga att separera, du den liberale omvälvaren, han den mer konservative, och kanske första moderna, förläggaren som såg till att samla ihop dina sånger och ständigt lyckas förse världen med nya upplagor.

Tänk att det var samma år som du höll ditt liberala jungfrutal i Parlamentet som Murray gav ut de första två sångerna av Junker Harolds pilgrimsfärd, 500 exemplar sålda på tre dagar, 11 upplagor de kommande tre åren. Som du skrev var det han som såg till att du vaknade en morgon, och fann att du var en berömd man.

Jag måste att erkänna att jag under vår långa vänskap har haft svårt att inte gå vilse bland alla dessa historier. Så många myter, men bland dem också så många sanna. Din förtjusning i Napoleon. Ditt vindrickande ur dödskallar. Hur din mor i din barndom hånade dig för din klumpfot, denna missbildning som skulle följa dig genom livet, men hur du i vattnet kunde känna dig fri när du simmade. Och som du simmade. Inte bara över Bosporen, utan tvärsöver bukten i La Spezia och dagligen i Venedigs Canal Grande.

De oräkneliga kvinnohistorierna och din sylvassa penna – även du måste ju förstå att det fanns de i England somgjorde allt för att tvinga dig i exil. De fortsatte svärta din ära och ditt rykte även när döden kom att tvinga dig hem igen.

Jag minns dina ord, när ryktena spreds om ett incestiuöst förhållande med din halvsyster: ”When justice is done to me, it will be when this hand that writes is as cold as the hearts which have stung me”.

Detta det så kallade Byronmysteriet, du må tror att det har debatterats. Du har försvarats och rentvåtts, men nu säger de att relationen är belagd. Att ni fick barn tillsammans. Men kan det stämma?

Du skrev:

Har jag felsteg ock bakom mig,

Fanns då ingen annan arm,

Än den arm, som lindats om mig,

Att ge hugget åt min barm?

Allt detta till trots sägs det idag att du näst efter Shakespeare är Englands mest älskade skald. Och som med honom försöker man nu finna den du var, glömma att författaren är död, utan i stället följa de spår som kan ge oss ett svar.

Själv tänker jag att det egentliga skälet till att du lämnade England inte var dessa kvinnorykten utan snarare minnena av ljuvlemmade möten i länder där tveeggad kärlek som din inte straffades med döden.

Men frågorna kan nu aldrig ställas, och svaren vore svar som knappast behövs. Du må leva i de byroniska hjältarna, i Junker Harold såväl som i Don Juan. Och, med eller utan dig, passar dina dikter för vem som än läser dem, då som idag, likt ock imorgon.

Men det var de personliga utsvävningarna som fick dekanen i Westminster Abbey att förbjuda din eviga vila där. Som skulle få det att dröja 145 år innan ditt namn fick ta plats i kyrkans Poets Corner. Dessa utsvävningar som århundranden varit så nyfikna på. Och ändå lämnade du allt åt oss. Dina memoarer över ett liv som hade kunnat fylla ett sekel, och som du menade skulle få det sena 1800-talet att häpna. Men jag får göra dig besviken och berätta att dina nära och förläggare lät manuskriptet möta lågorna då de ansåg det alltför skandalöst. Vad hade jag inte gett för att få ta del av det, men kvar sitter jag och dina levnadstecknare med 3000 brev, och nu vill jag ge dig åtminstone ett till svar.

För jag vill bara säga dig det att hur du än levde, antecknade och svävade ut, så är dina dikter av inre liv en återglans. Som naturens skönhet varar, som river murar och störtar despoter. Som slåss för frihet och fångar kärlek, den förbjudna, den stormande, den obesvarade.

Och jag tror inte du skulle bli förvånad över att det än idag från scener skriks ut ”She walks in beauty like the night”, att försmådda älskare ännu mumlar ”When we two parted in silence and tears”, och att studenter vandrar hem om morgonen med dina verser snurrande i huvudet:

Fast vi i natten har ägt varandra

och gryningen kom för snart,

skall vi två aldrig vandra

när månen lyser klart.

Nu når jag snart din grav och med mig mitt brev. Så skön, så fridsam och så mild är döden i sin första bild!

I över 200 år har du saknats mig, men en hjälte aldrig fattats mig. Du lever bland oss med nya översättningar, biografier och samlingsutgåvor. I allt mörkare och auktoritära tider kan vi vända oss till dig, så som flertalet förtryckta minoriteter och frihetskämpar gjort för att med dina dikter spränga sina bojor. I känslolivets bergochdalbanefärder sitter du bredvid. I humorlösa tider lockar du med spetsfundig ironi.

Jag vill det folket intet, det är visst, och tar därför vår gamla Byron.

Låt oss mötas nu.

Per Bergström
förläggare

Litteratur

O dåna Ocean, Lord Byron, dikter i tolkning av Gunnar Harding. Wahlström & Widstrand, 2024.

Där döda murar står, Lord Byron och hans samtida, urval och presentation av Gunnar Harding, 2002.

Byron - A Life in Ten Letters, Andrew Stauffer 2024.

Lord Byron och det sekelgamla förtalet, G. Åman-Nilsson, 1915.

Lord Byrons liv och diktning, Erik Björkman, 1918.

Lord Byron, Erik Björkman, 1916.

Don Juan, Lord Byron, översättning av C.V.A. Strandberg (Italis Qualis), 1919.