Gränsen mellan krig och fred suddas ut

Är det verkligen fred vi vill ha? I så fall måste vi veta vad fred är. Dan Jönsson läser Immanuel Kants Om den eviga freden och inser att vi kanske aldrig riktigt har vetat.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerat i en tidigare version 2018-09-13.

Någonstans i ett kontrollrum i staden Langley i den amerikanska delstaten Virginia rör en människa sin hand över ett tangentbord. Vi får tänka oss scenen ungefär som vilket större myndighetskontor som helst, med rader av blinkande datorskärmar, pappmuggar med automatkaffe, folk i lediga kontorskläder bekvämt tillbakalutade på sina snurrstolar som då och då hojtar något till en kollega eller fäller en förströdd kommentar om inget särskilt. En helt vardaglig miljö alltså – bara det att var och en av de här datorerna i verkligheten är ett dödligt vapen. När fingrarna utfört sitt kommando på tangentbordet lyfter en så kallad drönare från ett hangarfartyg i Indiska Oceanen, minuten senare exploderar ett hus någonstans i Jemen och ett okänt antal människor dör. Operationen går att följa via gps på datorskärmen, kaffet i pappmuggen hinner knappt svalna innan det är klart.

Det görs flera hundra av den här sortens robotattacker varje år – några stycken om dagen – de allra flesta i Afghanistan, men också i Somalia, Pakistan och alltså Jemen: länder där USA inte officiellt befinner sig i krig men där man alltså ändå uppenbarligen anser sig ha rätt att fälla bomber. Frågan är: om dessa tillslag, eller vad vi nu ska kalla dem, inte är att se som krigshandlingar, vad är de då? För personen i kontrollrummet har det förmodligen ingen praktisk betydelse, lika lite som för den som sprängs i luften. För alla oss andra, däremot, kan det kanske vara av visst intresse.

Jag tycker nog att han kunde ha förutsett den här situationen, Immanuel Kant, när han 1795 skrev sin traktat ”Om den eviga freden”. Kanske inte just att krig i framtiden skulle föras med datorstyrda robotar – men däremot att det skulle kunna dyka upp en Storebror som påstår att krig är fred, och faktiskt få folk att acceptera det: eftersom gränsen mellan krig och fred är på väg att suddas ut. Och eftersom makten att definiera vad som är vad tillkommer den som har de tyngsta vapnen. Som pacifist var han trots allt inte helt naiv, Kant – det är med en sorts besvärjande ironi han inleder sin lilla skrift med den berömda bilden av en värdshusskylt föreställande en kyrkogård, Zum ewigen Frieden. Som för att redan från början göra klart att den enda riktigt beständiga freden är den där alla människor är döda.

Nu var han inte fullt så cynisk heller, när allt kommer omkring. Kants fiktiva traktat är skriven i upplysningens anda, och genomsyras av en trotsig förnuftstro, en övertygelse att människan trots historiens förskräckande spår har förmågan att utvecklas till det bättre – inte för att vår moral i sig skulle förädlas, utan helt enkelt för att vi med tiden inser att vi alla tjänar på gemensamma principer och civiliserade institutioner. Kants vision är en folkrättslig världsfederation av suveräna republiker, bundna till varandra genom några enkla grundsatser, som förbud mot stående arméer och skuldsättning för militära ändamål. Men att denna korta skrift fått så stor betydelse beror nog mest på dess dubbla perspektiv, att den så ledigt förenar en historiskt luttrad realism med en idealistisk framstegstanke. Kanske kan man rentav säga att det är här den moderna fredstanken föds, i dessa visionära, lätt naiva tankar om en fredlig världsordning säkrad genom ömsesidigt bindande principer. Folkrätten som begrepp är svår att tänka sig utan inspirationen från Kant.

Men en sak slarvade han med, tyvärr – och det gäller just definitionen av vad fred är. De krig som Kants traktat avser att förhindra är de som utspelar sig mellan suveräna stater. Hans fredsbegrepp utgår med andra ord från det som i modern fredsforskning kallas ”negativ fred”. Om inbördeskrig och befrielsekrig säger den ingenting – än mindre om det som idag brukar ingå i det så kallade ”positiva” fredsbegreppet, det vill säga sådant som mänskliga rättigheter, frånvaro av sociala konflikter, rasism och segregering. I traktatens allra första artikel fördömer han den sortens fredsslut som ingås med baktanken om ett nytt krig – de har ingenting med verklig fred att göra, hävdar Kant, men glömmer sedan bort att tala om hur dessa baktankar ska avslöjas och överhuvudtaget precisera vad de innebär. Fred blir ett tillstånd som är på en gång självklart och problematiskt, ett begrepp så diffust att det för en av historiens största tänkare borde te sig närmast oanvändbart.

Jag tror faktiskt att ett av fredsrörelsens historiska misstag är just att den har struntat i den här frågan. När jag själv, för många år sedan, höll på med fredsaktivism minns jag inte att vi egentligen någonsin diskuterade saken. Vi jobbade med konkreta frågor, för kärnvapennedrustning, mot vapenexport, och det gjorde vi säkert rätt i. Visst fanns en diskussion om huruvida krig ibland kunde ses som ”rättfärdiga”, om freden alltid var att föredra ”till varje tänkbart pris”, för att citera Hoola Bandoolas gamla låt. Pacifisterna hade sina organisationer, antiimperialisterna sina – men det vi alla var emot, kriget, förblev i stort sett lika otydligt som, låt oss säga ”ondskan”.

Det här har gjort att myterna fått fritt spelrum. Att Sverige har haft fred i över tvåhundra år – trots att landet deltagit i krig både med trupper under internationell ledning och genom att sälja vapensystem, eller delar av vapensystem, till krigförande länder – är ett exempel på en sådan myt. Men viktigare är de seglivade föreställningarna om stora mäktiga imperier och deras förmåga att garantera fredliga förhållanden. Idealet här är den så kallade Pax Romana under det romerska kejsardömets första tvåhundra år – en guldålder som stått modell för begrepp som Pax Britannica, den period mellan Wienkongressen och första världskriget när den brittiska flottan kontrollerade världens handelsvägar, och den så kallade Pax Americana vi numera brukar sägas leva under. Men den romerska freden krävde, precis som den brittiska, ständig krigföring i imperiets periferier för att hålla illusionen vid liv. Och vår tids amerikanska fred bygger på ett globalt system av hundratals militärbaser, ständiga förebyggande krig och hemliga, robotbaserade operationer utan krigsförklaring. Allt till priset av halva världens samlade militärbudget.

Med sådana förutsättningar känns utsikterna till en ”evig fred” mest dystopiska. Det så kallade världssamfund som i vår tid upprätthåller den globala ordningen tycks tyvärr förväxla fred med militär och ekonomisk stabilitet. Att läsa Kants lilla traktat idag är ganska nedslående när man ser till hur få av hans idéer som förverkligats – ta bara de båda grundläggande förbuden mot yrkesarméer och mot skuldsättning för militära ändamål – detta trots idoga försök att bygga permanenta, mellanstatliga institutioner och på så vis ersätta makt med rätt. Man vill ju gärna tro att det är möjligt – men rätt ersätter inte makt så länge makten att avgöra vad som är rätt är bortom all rättslig kontroll. Försök själv föreställa dig: den lilla staden någonstans i Jemen; människor samlas till marknad när ett av husen på torget oväntat exploderar. Krig, eller fred? I en rättslös värld spelar den frågan ingen roll.

Dan Jönsson
författare och essäist

Litteratur

Immanuel Kant: Om den eviga freden. Översättning Alf W Johansson. Daidalos, 2018.