Produktiviteten är en fälla

4000 veckor lever vi i snitt. Men om vi håller på att ständigt effektivisera och försöka hinna med mer, så kommer de att bli både korta och otillfredsställande, konstaterar David Jonstad.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2022.

Ungefär samtidigt som jag flyttade från en lägenhet i stan till en gård på landet läste jag Tomas Bannerheds roman Korparna som handlar om uppväxten på ett lantbruk i Småland på 1970-talet. En av romanens (och senare även filmens) nyckelrepliker levereras av pappa Agne. Sittande vid köksbordet, dammig efter ännu ett kvällspass i traktorn.

”På det här stället blir vi aldrig färdiga”.

Repliken faller ner på bordet som en säck rutten potatis.

Trots det envisa slitet på åker och i lagård tycks tiden aldrig räcka till för alla göromål på det olönsamma lantbruket och pappa Agne drivs sakta men säkert till vansinne.

Den där hopplösa känslan av att aldrig någonsin bli färdig blev även en växande stress i mig när jag i min nya tillvaro på landet gav mig i kast med allt för många sysslor samtidigt: barn, trädgård, får, gamla hus, höns, grönsaksodlingar, ankor och allt annat i livet. Frågan uppstod snart, skulle också jag drabbas av vansinne?

Upplevelsen – som nästan kan beskrivas som klaustrofobisk – att inte hinna med allt man vill göra är vitt utbredd i dag. Ett av de vanligaste svaren på frågan ”hur är läget?” är numer, ”bra, men lite körigt just nu”. Där ”just nu” är ett sätt att låtsas som om den stressiga situationen bara är tillfällig. Vilken den sällan är. Samtiden präglas av en kronisk tidsbrist. Vilket inte beror på att tiden rör sig fortare eller att dygnet tappat timmar, men att vi hela tiden försöker knö in mer och mer aktiviteter i våra liv. En följd av det som den tyska sociologen Hartmut Rosa kallar den sociala accelerationen. Att livstempot hela tiden skruvas upp av teknologisk utveckling och ökade förväntningar på hur mycket man ska kunna hinna med i form av fritidsaktiviteter, relationer, lönearbete och en massa annat.

De vanliga sätten att hantera detta på är också typiskt för vårt gränslösa samhälle: Vi ska absolut inte avstå från något, utan i stället satsa på att bli än mer effektiva och produktiva. Med hjälp av smarta metoder för hur du läser din mejl, appar som planerar din tid, system för att göra-listor och så vidare.

Författaren och tidigare ”produktivitetsnörden” Oliver Burkeman har testat det mesta av detta och konstaterar i sin underhållande bok ”Fyra tusen veckor” att nästan inga fungerar. Produktiviteten är en fälla! Ju mer effektiv du blir, ju mer förväntas du hinna med och desto mer måste du därför jäkta. Även om du exempelvis blir en fena på att beta av inkommande mejl är belöningen förmodligen bara att du kommer få ännu fler mejl att hantera.

I Burkemans bok, vars undertitel är ”Tidshantering för ett ändligt liv”, ställs allt detta på huvudet. Den föreslagna kuren för att bota känslan av att aldrig riktigt hinna med handlar inte om att försöka töja ut tiden, men att bejaka våra begränsningar. Bejaka att du inte kommer att hinna med allt du vill och därför aktivt måste avstå från en massa saker i livet. Det är verkligen ingen enkel sak, särskilt inte när vi påminns om hur kort livet är – i genomsnitt fyra tusen veckor. Vår begränsade tid leder därför lätt till en rädsla för att gå miste om möjligheten att uppleva något, eller som det heter på samtida internetspråk, FOMO, Fear of missing out. Men, argumenterar Burkeman, din tillvaro blir mer produktiv, meningsfull och glädjerik om du ger upp illusionen att någonsin hinna med så mycket du egentligen skulle vilja göra.

Strategierna för att uppnå detta är uppfriskande i sin otidsenliga anti-effektivitet: ”Sätt gränser för din produktivitet”, ”Bestäm i förväg vad du ska misslyckas med” och ”Öva på att göra ingenting”.

Efter att jag själv halvt gått in i väggen på grund av försöken att hinna med allt och lite till leddes jag av någon sorts självbevarelsedrift till just denna typ av insikt. Plötsligt en dag förstod jag att det faktum att jag aldrig kommer att bli färdig på gården inte är något stressande. Tvärtom. Det är en befrielse! Om jag ändå aldrig kommer att bli klar behöver jag ju inte heller stressas av att inte bli klar. Äntligen kunde jag slå av på takten och i stället börja uppskatta vad jag hade.

Kanske underlättades detta av att jag inlemmades i en jordad rytm som inte gick att påverka: ankorna ruvar på våren, höet tas på sommaren och rödbetorna skördas på hösten. Burkeman jämför i en historisk utvikning hur radikalt vårt förhållande till tiden har förändrats. Så pass att vi i dag har svårt att ta till oss hur exempelvis en medeltida bonde verkar ha uppfattat tiden. För denne tycks nämligen inte tiden alls ha varit så abstrakt som den är för oss. Den gick varken för snabbt eller för långsamt, den kunde inte slösas bort eller sparas. Den var inte åtskild från oss själva och världen runt omkring oss.

Tiden var det medium där livet utspelade sig, det ämne som livet bestod av. Dygnsrytmen sattes främst av solen och de sysslor som behövde göras just denna dag. Den instrumentella synen på tiden kom med moderniseringen och i dag häpnar vi om vi någon gång förmår uppleva det som kallas ”den djupa tiden”. Där vi, för att citera författaren Gary Eberle ”glider in i en värld där det finns nog av allt, där vi inte försöker fylla ett tomrum i oss själva eller i tillvaron”. Där gränsen som skiljer jaget från den övriga verkligheten suddas ut och tiden står stilla. ”Klockan stannar förstås inte”, skriver Eberle, ”men vi hör den inte ticka”.

I mitt liv har jag nu – förutsatt att jag får leva medellänge – sett ungefär hälften av mina utmätta veckor ticka förbi. Två tusen återstår och det kan såklart kännas en aning vemodigt, särskilt som Oliver Burkeman är vänlig nog att påminna om att upplevelsen av hur fort tiden går ökar ju äldre vi blir. Men detta kompenseras av en viss livserfarenhet. Om det är körigt just nu, kommer det med stor säkerhet att vara körigt senare också – ifall man inte rannsakar sig själv och kapar bort en del av sina anspråk på hur mycket som ska kunna hinnas med.

Burkemans bok får mig att tänka på en av dessa livserfarenheter, den som har med bufféer att göra. Att leva i ett av världens rikaste länder där möjligheterna är enorma, både i en historisk och global jämförelse, är lite som att stå med tallriken i handen och blicka ut över en buffé med ett överflöd av läckerheter. Det är lockande att vilja smaka av allt, för tänk om jag missar något härligt? Med tiden har jag dock lärt mig att det är klokt att stå emot denna lockelse. Om man blandar massor av smaker smakar inget gott. På samma sätt som man inte hinner med något om man försöker göra för mycket. Tricket är att välja ett mindre antal rätter på buffébordet och sedan lugnt njuta av dem. Gick jag kanske miste om något? So what? Jag njuter ju av god mat, vilket ju var själva syftet med det hela.

David Jonstad, författare

Litteratur

Oliver Burkeman: Fyratusen veckor – Tidshantering för ett ändligt liv. Översatt av Claes Bernes. natur & kultur, 2021.