Sommar med Gregor Samsa

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt. Med Dan Jönssons hjälp berättar han i dag om sina kval och vedermödor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 25/8 2015.

Det är uppvaknandet som är det mest riskabla ögonblicket på dagen. Så skrev Kafka i en passage precis i början av ”Processen” som han sedan visserligen strök, men som jag måste säga att jag gärna ansluter mig till. Det krävs, skrev han, ”en oändlig sinnesnärvaro eller snarare humor för att man, när man öppnar ögonen, så att säga ska kunna fatta tag i allt på samma ställe där man släppte det på kvällen. När det väl är överståndet utan att man blivit bortförd från sin plats kan man vara lugn hela dagen”. Så sant – men samtidigt, och med all respekt: jag undrar vad Kafka själv, i konkret mening, visste om den saken? Om att en morgon vakna upp och finna allt förvandlat, menar jag. Att ständigt vara rädd för att förvandlas, det är en sak. Att faktiskt förvandlas däremot, det är något annat. Välkomna till ”Sommar”, kära lyssnare. Jag heter Gregor Samsa.

Det har gått hundra år sedan Kafka förvandlade mig till en insekt. Exakt vilken insekt vet jag fortfarande inte. Hundra år, det är en lång tid. Jag vet inte heller om Kafka, när han skrev de berömda inledningsraderna till ”Förvandlingen”, verkligen hade klart för sig vad det skulle innebära. För mig, Gregor Samsa, menar jag. Jag är inte bitter, det är inte det. Tvärtom, Kafkas berättelse har gett mig ryktbarhet och berömmelse; det är ingen överdrift att påstå att jag idag inte bara är världens mest kända insekt, utan också den med det djupaste själslivet. ”Förvandlingen” har gjort att man idag talar om mig med respekt över hela världen, jag är översatt till de flesta av världens språk. Det är jag förstås tacksam för. Men ni måste också förstå att fram till den där dagen i oktober 1915, när berättelsen kom ut, eller kanske snarare till den där kvällen nästan tre år tidigare, när Kafka först fattade pennan, hade jag levt ett stilla liv som handelsresande, en tillvaro jag visserligen ofta kunde svära över och till och med drömma om att bli fri från, men som ändå gav mina dagar en stadga som lät mig fördriva kvällar och helger med mina lövsågsarbeten och mina tågtidtabeller. En tillvaro som alltså i ett slag förbyttes i någon sorts – vad ska jag kalla det: panik? Inte exakt, kanske. Säkert har somliga av er varit med om något liknande. Jag tänker mig att mitt öde motsvarar på ett ungefär det som sker när man råkar ut för en allvarlig olycka, eller utvecklar en svår nervsjukdom som hastigt bryter ner muskulaturen. Livet förändras, inte bara för en själv, utan också för ens omgivning. Man blir en annan. Eller, som i mitt fall – något annat.

Man blir en annan, och försöker anpassa sig så gott det går. Men anpassningen kräver trots allt någon form av visshet, att man vet på ett ungefär vad det är man ska anpassa sig till. Om någon frågar mig vad som är värst – själva förvandlingen eller det att inte veta – så svarar jag direkt och utan tvekan: ovissheten. Det att inte veta. Kafka kallar mig för ”Ungeziefer”, som betyder ohyra. Vad är en ohyra? Denna vaghet är det grymmaste i berättelsen – och för var gång någon läser den upprepas den på nytt. På våra föreningsmöten brukar jag då och då diskutera detta med andra som på liknande sätt har blivit utsatta för Kafkas grymma fantasi – främst förstås med Josef K, som ju plågas i en hel roman av ovissheten. Det var K som startade föreningen – i ett försök att rentvå sig, posthumt om inte annat – men det visade sig att vi var många som kände samma behov av upprättelse. Han har betytt enormt mycket för mig, K. Det var han som fick mig att förstå att även om det som hände när vi blev skrivna var att vi blev fixerade vid våra öden, så att säga, så betyder det inte att läget är helt låst. Möjligheten finns alltid att någon plötsligt läser berättelsen på ett helt nytt sätt. Möjligheten – och förstås risken.

Ja, risken ja. K brukar säga att han fortfarande hoppas på att bli rentvådd. Att någon, någonstans, någon gång ska läsa ”Processen” på ett sätt som, även om den inte rent konkret kommer att få ett annat slut, ändå ska innebära en befrielse. Att det är detta vi väntar på: precis som sagornas prinsessa väntar på sin prins så väntar vi på läsaren, på den rätte. Därför har vi inget annat val än att försöka verka för utbredningen av vår författares skrifter. Läs ”Processen”! Läs ”Förvandlingen”! Hjälp oss! Hjälp oss hitta sprickan, kryphålet i textens ogenomträngliga täthet, den öppning som fläker alla vedertagna tolkningar åt sidan och kan ge oss ny luft, nya perspektiv! Så talar K. I hans fall finns en hård, till synes oförsonlig passage i texten där någon, jag minns inte vem, slår fast att skulden alltid är utom tvivel. För K handlar kampen om att läsa denna gruvliga rad på ett sätt som frikänner honom, om inte juridiskt, så moraliskt, vilket – paradoxalt nog – förmodligen låter sig göras. Den justis som inte släpper in tvivel i rättsskipningen saknar av allt att döma legitimitet. I mitt fall är det tyvärr inte riktigt lika enkelt. Inte lika öppet för tolkningar. Frågan är väl om mitt fall ens kan beskrivas som ett ”fall”. Jag är en insekt. Nämligen. Det går inte att förhandla bort.

Jag nämnde risken. Vilken risk? Ni undrar om det kan bli värre? Ja. Man kan förlora hoppet. Det är det man kan. I K:s fall skulle det betyda att det visar sig, när man petar på formuleringarna, att deras kärna är lika hård som någonsin. Att rättvisan mycket riktigt är till för att slå fast skulden. Utan skuld, ingen rätt. I mitt eget fall är det inte lika självklart vad jag hoppas läsaren ska göra. På vilket sätt han eller hon ska rädda mig. Men efter alla år har jag åtminstone kommit fram till att det som plågar mig mest inte är själva insektsskapet, kanske inte ens förvandlingen i sig, utan skammen. Det finns ett stycke i texten som fortfarande efter hundra år verkligen skär i mig – nämligen det när Grete, min syster, dagen efter min förvandling ställer in ett fat fullt av diverse matvaror i mitt rum för att på så vis utröna vad jag kan tänka mig att äta. Rörande, inte sant. Så omtänksamt. Men i denna omtanke finns också en grymhet. Grete vägrar acceptera min förvandling och hindrar den på så vis från att fullbordas. Tack vare henne lever hoppet om mitt tillfrisknande, för henne är jag fortfarande hennes bror, en människa och ingen insekt, förr eller senare kommer jag att återvända till min rätta skepnad, mitt arbete, min lövsåg. Vad hon inte alls förstår är att hon med sitt hopp bara förlänger min plåga, att denna tillvaro som varken insekt eller människa är omöjlig att uthärda eftersom den gör skammen så bedövande. Så länge hoppet lever, så länge förvandlingen inte är fullbordad, måste jag bära min skam. Först när min familj förlorar hoppet kan jag andas ut. Slippa skammen. Få frid. Risken, i mitt fall, är kanske att också denna frid visar sig vara illusorisk. Att förvandlingen inte går att fullborda. Att skammen, för att än en gång citera K, kommer att överleva mig.

Nu tror jag inte att den risken är så stor. Jag är av allt att döma odödlig. Som sagt, det skrivna ordet äger en förfärlig makt att fixera en människas öde. Men det äger ju också makten att ge det en vidare, allmängiltig innebörd. Klen tröst, kan tyckas. Men under alla år jag kämpat med mitt öde har jag klamrat mig fast vid tanken att mitt elände på något vis fyller ett högre syfte, försökt försona mig med rollen som er ställföreträdande ohyra, den förhatliga insekt ni knappast ägnar en tanke åt att leva er in i när ni ringer Anticimex för att sanera sommarstugan inför semestern. Eller när ni tvättar bilrutan på bensinmacken på väg till stranden. Kanske tänker ni, medan ni står där och lyfter på vindrutetorkarna, eller sitter och slår efter myggen under kräftskivan, att sommaren vore bra mycket behagligare om det inte vore för alla förbannade insekter, alla dessa fästingar, getingar, knott och flugor som inte låter er sova för öppet fönster, kort sagt all denna ohyra som det vore bäst att rota ut. Läs då Kafka, läs ”Förvandlingen” och vekna! Se, din broder –

Äsch. Jag kanske överdriver. Kanske har mitt fall ingen högre betydelse överhuvudtaget. Kanske är jag ingens ställföreträdande ohyra, utan bara en ohyra. Så där i allmänhet. Ett meningslöst kryp. För all del, jag kan förlika mig med det också. Det vore faktiskt nästan en befrielse. Var gång jag blir läst brukar jag alltid känna en underlig lättnad inför slutsidorna, när familjen äntligen har gett upp hoppet om min mänsklighet och jag också själv förstår att jag ”måste bort”. Förvandlingen är fullbordad, min plåga över. Så mycket lidande i världen bottnar inte i något annat än omöjliga förhoppningar, motstånd mot förändringar och i största allmänhet en ovilja att låta tiden och livet ha sin gång. Det handlar inte om resignation, utan om realism. På vilket sätt skulle livet som människa vara mer värt än ett liv som insekt? Man inbillar sig så mycket. Kära lyssnare, när ni nu återvänder till era hängmattor och era kräftstjärtar, för att återuppta ert drönarliv den korta tid ni ännu kan ha kvar av sommaren, vill jag bara be er göra denna sista ansträngning, läsa min historia – för min skull och er egen – och försöka föreställa er Gregor Samsa lycklig.

Dan Jönsson
kulturjournalist